Hoppa till huvudinnehåll

3 Förutsättningar för rätten till graviditetspenning

Kapitlet behandlar först graviditetspenning på grund av fysiskt ansträngande arbete, graviditetsbesvär och bedömning av förutsättningarna för graviditetspenning. Därefter beskrivs graviditetspenning som kan betalas ut på grund av risker i arbetsmiljön och vad som gäller för anställda respektive egenföretagare.

3.1 Graviditetspenning på grund av fysiskt ansträngande arbete​

10 kap. 2 § SFB

En försäkrad som är gravid har rätt till graviditetspenning,

  1. om graviditeten sätter ned hennes förmåga att utföra sitt förvärvsarbete med minst en fjärdedel, och
  2. hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt 19 § föräldraledighetslagen (1995:584).

Som förvärvsarbete ska inte betraktas sådant förvärvsarbete som den för- säkrade utför under tid för vilken hon får sjukersättning enligt bestämmelserna i 37 kap. 3 §. Om det inte går att avgöra under vilken tid den försäkrade avstår från förvärvsarbete ska frånvaron i första hand anses som frånvaro från sådant förvärvsarbete som avses i 37 kap. 3 §.

Vid bedömningen av rätten till graviditetspenning på grund av fysiskt ansträngande arbete bör man ta hänsyn till dels vilken typ av arbetsuppgifter som det är fråga om och dels den enskilda individens förmåga att utföra dem. Man måste göra en bedömning utifrån förutsättningarna i det individuella fallet. För de fall där ledigheten inte är nödvändig för att skydda den gravidas hälsa under graviditeten bör inte graviditetspenning beviljas. Då är den gravida i stället hänvisad till möjligheten att ta ut föräldrapenning före barnets födelse (jfr. prop. 1978/79:168 s. 36 och 51).

Vid bedömningen av rätten till graviditetspenning tar man hänsyn till arbetsuppgifternas art och hur fysiskt ansträngande det är rent allmänt för den som är gravid. Vid bedömningen tar man också hänsyn till den gravidas förutsättningar att klara sina arbetsuppgifter. Om personen har besvär på grund av graviditeten, ska Försäkringskassan göra en sammantagen bedömning av hur och i vilken grad besvären tillsammans med arbetsuppgifterna sätter ner förmågan att utföra arbetet.

3.1.1 Vilka typer av arbetsuppgifter kan ge rätt till graviditetspenning?​

Bedömningen av om arbetsuppgifterna är fysiskt ansträngande för den gravida ska vara objektiv. Det innebär att Försäkringskassan behöver pröva om de arbetsuppgifter som den gravida beskriver innehåller sådana moment som typiskt sett är fysiskt ansträngande för en gravid person.

Till hjälp kan man ta ledning av förarbetena där det står att det särskilt bör beaktas om det i arbetet förekommer tunga lyft, om arbetet till stor del utförs stående eller om det innebär påfrestande ensidiga rörelser (prop. 1978/79:168 s. 36). Detta uttalande ska inte uppfattas så att arbetet måste innehålla just de uppräknade belastningarna för att någon ska har rätt till graviditetspenning. Alla arbetsuppgifter som typiskt sett kan uppfattas som fysiskt ansträngande för en gravid person ska beaktas.

Ett exempel är om arbetet kräver vissa svårare rörelser som den gravida har svårt att utföra (prop. 1978/79:168 s. 36 och 51). Man ska ta hänsyn till regelbundet återkommande rörelser som utförs i lutande, vriden eller ensidig kroppsställning i kombination med fysisk belastning. Det kan handla om att den gravida har arbetsuppgifter som belastar armar, ben och rygg. Belastningen kan vara av statisk eller tung karaktär. Statisk belastning kan till exempel vara arbetsuppgifter som utförs med lyfta armar. Tung belastning kan till exempel vara att den gravida måste dra eller skjuta något tungt.

Det kan vara arbetsuppgifter som måste utföras i obekväma arbetsställningar. Detta kan vara mycket fysiskt ansträngande för den som är gravid. Det kan till exempel handla om belastande arbetsuppgifter som blir svåra att utföra på grund av att de utförs i trånga utrymmen. Förekomsten av trånga utrymmen på arbetsplatsen är inte i sig en faktor som man ska ta hänsyn till vid bedömningen. Men om det medför att arbetsmomenten blir mer fysiskt ansträngande, till exempel för att den gravida måste använda en svårare arbetsställning, ska det förstås ingå i bedömningen.

Man ska även ta hänsyn till om arbetsuppgifterna är monotona och därför ger ensidiga belastningar (prop. 1978/79:168 s. 36).

Högsta förvaltningsdomstolen har i tre avgöranden behandlat frågan om rätten till graviditetspenning.

Rättsfall

Målet gällde en kvinna som arbetade som barnskötare på en naturförskola. HFD redogjorde för en rad äldre avgöranden från FÖD (FÖD 1981:19 I-V samt FÖD 1991:19). Bland dessa avgöranden fanns ett som gällde en förskollärare och ett som gällde en dagbarnvårdare. I båda målen avslog FÖD begäran om graviditetspenning. HFD noterade att dessa avgöranden har tolkats så att arbetsuppgifterna för förskollärare och barnskötare i sig inte är tillräckligt fysiskt ansträngande för att den gravida ska ha rätt till graviditetspenning. HFD anmärkte vidare att det i rubriken till 1981 års fall uttryckligen står att en prövning gjorts av omständigheterna i varje enskilt fall. HFD avslutade med att fastställa att det vid bedömningen alltså inte är tillräckligt att konstatera vilken yrkeskategori den gravida tillhör utan man ska göra en bedömning av arbetsuppgifterna i varje enskilt fall. I det aktuella fallet tog HFD hänsyn till att en stor del av kvinnans arbete skedde i skog och mark, alltså under fysiskt ansträngande förhållanden. Hon lyfte ofta barn men också ryggsäckar och matkantiner. Till stor del var det fråga om tunga och besvärliga lyft. Mycket av arbetet utförde hon i obekväma arbetsställningar och med ensidig belastning. Vid en helhetsbedömning av kvinnans arbete fann HFD att det var så fysiskt krävande att hon hade rätt till graviditetspenning på den förmånsnivå som hon hade yrkat. (HFD 2011 ref. 25 I).

Rättsfall

Målet gällde en kvinna som arbetade som utesäljare hos en blomsterleverantör. HFD inledde med att konstatera att man vid bedömningen av rätten till graviditetspenning ska pröva omständigheterna i det enskilda fallet. Av utredningen framgick att kvinnan i sitt arbete ofta utförde tunga lyft av bland annat vattenkannor, hinkar fyllda med blommor och vatten samt blomlådor. De fyllda vattenkannorna skulle ofta lyftas högt. Hon gick och stod under i stort sett hela arbetsdagen, drog tunga blomstervagnar och arbetade i trånga utrymmen med ensidiga belastningar. Hon arbetade ensam och saknade möjlighet till pauser. Vid en helhetsbedömning av kvinnans arbete fann HFD att det var så fysiskt krävande att hon hade rätt till graviditetspenning. (HFD 2011 ref. 25 II).

Rättsfall

Målet gällde en kvinna som arbetade som frisör. HFD uttalade att vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska man ta hänsyn till dels vilken typ av arbetsuppgifter som det är fråga om, dels den gravidas förmåga att utföra dem. Det är en bedömning som man ska göra utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Om det inte finns några särskilda besvär som sätter ned den gravidas förmåga kan man normalt grunda bedömningen enbart på arbetsuppgifternas art. Om det däremot finns särskilda besvär med anknytning till graviditeten ska bedömningen gälla vilken arbetsförmåga den gravida har kvar trots dessa besvär. HFD fortsatte med att konstatera att man inte kan tillämpa reglerna på så sätt att förekomsten av tunga lyft får en närmast avgörande betydelse för rätten till graviditetspenning, eftersom det inte vore förenligt med det som står i förarbetena. I det här fallet så hade den gravida kvinnan dock bland annat uppgett att hon drabbats av foglossning, ryggvärk och domningar i benen och att hennes ben och fötter svullnade redan efter några timmars arbete. Hon stod och arbetade och arbetsställningen var obekväm och ensidig eftersom hon på grund av graviditeten var tvungen att stå mer böjd än annars. HFD konstaterade att den gravida kvinnans besvär var förhållandevis lindriga men av sådan karaktär att det kan vara särskilt ansträngande att tvingas stå och arbeta. Graviditeten ansågs därför vid en sammantagen bedömning ha satt ned hennes förmåga att utföra sitt arbete till hälften. (HFD 2013 ref. 14).

Av rättsfallen ovan framgår att arbetsuppgifter som till stor del måste utföras stående eller gående ska vägas in i bedömningen av arbetets art. Att stå upp kan vara belastande på ett sätt som många trots allt klarar av, men med tiden kan det bli fysiskt ansträngande. Att en gravid person måste stå en hel arbetsdag kan i sig vara tillräckligt ansträngande för att förmågan att utföra arbetet ska anses vara nedsatt med åtminstone en fjärdedel.

Om den gravida har ett fysiskt ansträngande arbete och arbetar ensam ska även detta vägas in i bedömningen. Det beror på att ensamarbetet medför att den gravida inte kan undvika de fysiskt ansträngande arbetsuppgifterna. Om det däremot är flera personer som har samma arbetsuppgifter, bör man ställa sig frågan om det är just den gravida som måste utföra de ansträngande momenten. Man måste dock ta hänsyn till att specifika arbetsuppgifter inte alltid kan överlåtas på kollegor, eftersom arbetsuppgifterna kan ha delegerats till en eller några personer i en arbetsgrupp. (HFD 2011 ref. 25 II)

Andra faktorer som till exempel högt arbetstempo och underbemanning kan innebära att antalet fysiskt ansträngande moment ökar. En hög arbetstakt kan vara normalt eller tillfälligt och ska i så fall vägas in i bedömningen av om arbetet är fysiskt ansträngande. Det är annars arbetsgivaren som har ansvar för arbetsmiljön.

Om det finns arbetshjälpmedel på arbetsplatsen ska man utgå från att den gravida använder dem. Men det är viktigt att samtidigt ta hänsyn till om den gravida inte har fysiska förutsättningar för använda hjälpmedlen.

Det är vanligt att en gravid person oroar sig över faktorer som kan inverka negativt på graviditeten. Det kan vara faktorer som högt arbetstempo, underbemanning, kontakt med kemikalier, vibrationer, psykisk påfrestning, stress och hot av olika slag, till exempel hot om våld. Det är viktigt att man vid prövningen uppmärksammar skillnaden mellan faktorer som medför en fysisk ansträngning och faktorer som innebär risker i arbetsmiljön eller på annat sätt är relaterade till arbetsmiljön.

Psykisk påfrestning kan till exempel förekomma inom medicinsk och psykiatrisk vård och socialt arbete. Det förhållandet att arbetet innebär en psykisk påfrestning kan inte ge rätt till graviditetspenning (prop. 1978/79:168 s. 52).

3.1.2 Graviditetsbesvär​

Den gravida kan ha graviditetsbesvär utöver det vanliga som påverkar möjligheterna att fortsätta förvärvsarbeta under slutet av graviditeten (prop. 1984/85:78 s. 89). Enbart graviditetsbesvär kan inte ge rätt till graviditetspenning om den gravida inte har ett fysiskt ansträngande arbete.

Se metodstöd – M3 Rätten till graviditetspenning.

Utlåtande för att beskriva graviditetsbesvär

110 kap. 14 § SFB

När det behövs för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk får den handläggande myndigheten 3. begära ett utlåtande av viss läkare eller någon annan sakkunnig

Försäkringskassan kan alltså göra en förfrågan eller begära in ett läkarutlåtande för att beskriva graviditetsbesvären, om det behövs för bedömningen. Men den gravidas egna uppgifter om sina graviditetsbesvär kan mycket väl räcka för att en bedömning ska kunna göras.

3.1.3 Gränsdragning mellan sjukpenning och graviditetspenning​

10 kap. 5 § SFB

Graviditetspenning lämnas inte till den del den försäkrade för samma tid får

  • sjukpenning eller
  • sjuklön eller sådan ersättning från Försäkringskassan som avses i 20 § lagen (1991:1047) om sjuklön.

Graviditetspenning är en förmån som är avsedd för gravida som har ett fysiskt ansträngande arbete. För att en gravid ska ha rätt till graviditetspenning krävs alltså att arbetet innehåller arbetsuppgifter som är fysiskt ansträngande för en gravid att utföra. Ett arbete som inte innehåller några moment som typiskt sett är fysiskt ansträngande för en gravid och där den gravida fritt kan välja arbetsställning, kan därmed inte ge rätt till graviditetspenning. En gravid som på grund av graviditetsbesvär inte kan utföra ett sådant arbete är i stället hänvisad till att ansöka om sjukpenning. En normal graviditet kan dock inte betecknas som sjukdom. Det är ett kroppstillstånd som hör ihop med den normala livsprocessen. En gravid har naturligtvis rätt till sjukpenning om denna är eller blir sjuk under graviditeten och sjukdomen sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. I rättspraxis har vissa komplikationer som går utöver dem som förekommer vid en normal graviditet ansetts vara sjukdom.

Läs mer

Mer information om vad som gäller för gravida och sjukpenning finns i Försäkringskassans vägledning (2015:1) Sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning.

För att en gravid ska ha rätt till graviditetspenning krävs både ett fysiskt ansträngande arbete och att graviditeten sätter ner den gravidas arbetsförmåga med minst en fjärdedel. För rätt till sjukpenning krävs att graviditetskomplikationerna är att anse som sjukdom och att den sjukdomen sätter ned den gravidas arbetsförmåga. Graviditetspenning ser alltså till arbetsuppgifternas art och den gravidas förmåga att utföra arbetsuppgifterna, medan det är sjukdomens aktivitetsbegränsningar i förhållande till förmågan att utföra arbetsuppgifterna som avgör om någon har rätt till sjukpenning. Enbart graviditetsbesvär kan inte ge rätt till sjukpenning om komplikationerna inte har lett till sjukdom.

Om en gravid person vid tidpunkten för ansökan om graviditetspenning får eller har ansökt om sjukpenning, ska Försäkringskassan ändå pröva rätten till graviditetspenning och fatta beslut om vilken typ av ersättning som ska beviljas. Sjukpenning har företräde och ska betalas ut, om personen uppfyller förutsättningarna för både graviditetspenning och sjukpenning för samma tid.

3.1.4 Bedömning av rätten till graviditetspenning för fysiskt ansträngande arbete​

När Försäkringskassan bedömer rätten till graviditetspenning är det av största vikt att man väger samman alla moment i den gravidas arbetsförhållanden och tar hänsyn till den individuella förmågan att utföra arbetet under slutet av graviditeten. Ju svårare besvär den gravida har, desto lägre krav behöver ställas på hur fysiskt ansträngande arbetsuppgifterna ska vara för att den gravida ska ha rätt till graviditetspenning. Å andra sidan behöver besvären inte vara särskilt svåra i ett fall där arbetsuppgifterna är mycket fysiskt ansträngande. Arbetsuppgifterna måste dock vara fysiskt ansträngande objektivt sett för att rätt till graviditetspenning ska komma ifråga.

Det måste framgå att det finns ett samband mellan besvären och arbetsuppgifterna, så att det går att förstå på vilket sätt som graviditetsbesvären rent fysiskt påverkar den gravidas möjligheter att sköta sina ordinarie arbetsuppgifter. Om sambandet mellan besvären och arbetsuppgifterna behöver klarläggas kan Försäkringskassan vid behov ta kontakt med läkare eller barnmorska vid den aktuella mödravårdscentralen. Försäkringskassan får även begära att den gravida lämnar ett läkarutlåtande som beskriver de graviditetsbesvär som påverkar den gravidas förmåga att sköta sina arbetsuppgifter. (Se 110 kap. 14 § SFB, HFD 2011 ref. 25 I och II samt HFD 2013 ref. 14).

Högsta förvaltningsdomstolen har framhållit vikten av att det inte är tillräckligt att konstatera vilken yrkeskategori som personen tillhör. Man måste alltid utgå både från arbetsuppgifterna och från de individuella förutsättningarna personen har att utföra dessa och därefter göra en helhetsbedömning i varje enskilt fall (HFD 2011 ref. 25 I och II).

I vissa ärenden kan det vara svårt att avgöra hur graviditetsbesvären påverkar förmågan att utföra de vanliga arbetsuppgifterna. Om det finns medicinska underlag så finns det möjlighet att man kan ta stöd av en försäkringsmedicinsk rådgivare (FMR) för att avgöra hur graviditetsbesvären påverkar den gravida. Om det inte finns några medicinska underlag så behöver den gravida komplettera sin ansökan med det innan ärendet diskuteras med FMR.

3.1.5 På vilken nivå kan den gravida få graviditetspenning?​

10 kap. 4 § SFB

Graviditetspenning lämnas som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån.

En gravid som inte alls kan utföra sitt arbete har rätt till hel graviditetspenning. Om arbetsförmågan på grund av graviditeten inte är helt nedsatt men med minst tre fjärdedelar har den gravida rätt till tre fjärdedels graviditetspenning. Är arbetsförmågan att utföra arbetet nedsatt i mindre grad men med minst hälften betalas halv graviditetspenning ut. I annat fall betalas en fjärdedels ersättning ut.

Det kan framkomma uppgifter om att den gravidas arbete är fysiskt ansträngande under en del av dagen. Om den gravida under halva dagen utför sådana arbetsuppgifter som kan anses fysiskt ansträngande kan halv graviditetspenning beviljas även om den gravida har ansökt om hel ersättning. Arbetsuppgifterna kan dock vara förlagda på ett sätt som innebär att tunga och lätta arbetsuppgifter varierar löpande under dagen och inte kan undvikas, i så fall kan i stället hel graviditetspenning komma ifråga.

3.1.6 På vilken nivå kan den gravida få graviditetspenning när personen har flera arbeten?​

Något som försvårar bedömningen av arbetsförmågan är att det finns vissa oklarheter, när det gäller vilken arbetstid som arbetsförmågan ska relateras till. Det framgår bland annat av ett antal kammarrättsdomar på sjukpenningens område. Försäkringskassan har hävdat att arbetsförmågan generellt ska relateras till den arbetstid som legat till grund för SGI och årsarbetstid medan kammarrätten har relaterat arbetsförmågan till arbetstiden före sjukfallets början (till exempel KRNG mål nr 3495-09 och KRNS mål nr 5684-10). Det saknas dessutom ledning i förarbeten och praxis om hur ett tillfälligt förvärvsavbrott eller en tillfällig minskning av arbetstiden påverkar den arbetstid som arbetsförmågan ska relateras till.

Syftet med graviditetspenning är att skydda den gravidas hälsa när hen har ett fysiskt ansträngande arbete som den gravida inte orkar fortsätta med i slutet av graviditeten. Det faktum att en graviditet är avgränsad i tid talar för att man inte kan jämföra förmånens omfattning för den som är arbetslös strax innan eller under en period med graviditetspenning med omfattningen för den som blir arbetslös under en sjukperiod. Det medför att för den som har flera arbeten, varav något av dem upphör i slutet av graviditeten, så ska Försäkringskassan bedöma arbetsförmågans nedsättning i förhållande till det arbete som den gravida har kvar. Det innebär att det för gravida som söker graviditetspenning inte är aktuellt att göra samma bedömning mot den reguljära arbetsmarknaden som för arbetslösa.

3.1.7 Hur kan arbetstiden förläggas om det finns arbetsförmåga olika dagar?​

Med anledning av HFD 2018 ref. 58 så finns det numera möjlighet för gravida som har rätt till graviditetspenning, att i vissa situationer förlägga sin arbetstid på annat sätt än att förkorta den varje dag. Syftet är att ytterligare ta till vara på den gravidas kvarvarande arbetsförmåga. Domen ger möjlighet att frångå huvudregeln om att minska arbetstiden varje dag i vissa situationer, till exempel när den gravida

  • har blivit omplacerad en del av sin arbetstid
  • har vissa arbetsdagar där de fysiskt ansträngande arbetsuppgifterna sker koncentrerat en viss tid
  • har flera arbeten och ska fortsätta arbeta på något av sina andra arbeten.

Att förlägga sin arbetstid på annat sätt än huvudregeln är en bedömningsfråga och ska bedömas i varje enskilt fall. (HFD 2018 ref. 58 )

Se metodstöd – M 3.1 Förlägga arbetstiden med undantag från huvudregel.

3.2 Graviditetspenning på grund av risker i arbetsmiljön​

Graviditetspenning kan också beviljas för att skydda både den gravida och barnet från risker i arbetsmiljön. Då handlar det inte längre om att bedöma huruvida den gravidas arbetsförmåga är nedsatt. I stället är det arbetsmiljön som ska bedömas. Denna bedömning görs i huvudsak av arbetsgivaren (för anställda) eller en arbetsmiljöspecialist (för egenföretagare).

Sedan januari 1995 gäller för Sveriges del EU-direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (se vidare avsnitt 1.2 EU-direktiv). Arbetsmiljöverket har utfärdat generella föreskrifter om gravida och ammande arbetstagare för att tillämpa EU-direktivet i svensk lagstiftning. Arbetsmiljöverket har också utfärdat allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna (AFS 2007:5).

Gravida egenföretagare som utsätts för risker i sin arbetsmiljö kan också, sen den 1 januari 2014, få rätt till graviditetspenning på grund av risker i arbetsmiljön. Om det finns risk för egenföretagarens hälsa eller för skadlig inverkan på graviditeten eller fostret, ska graviditetspenning betalas ut för varje dag som egenföretagaren avstår från sitt arbete. Se vidare avsnitt 3.2.6 Vad gäller för egna företagare.

3.2.1 Vad gäller för anställda?​

10 kap. 3 § SFB

En försäkrad som är gravid har rätt till graviditetspenning om hon

  1. inte får sysselsättas i sitt förvärvsarbete på grund av en föreskrift om förbud mot arbete under graviditeten, som har meddelats med stöd av 4 kap. 6 § arbetsmiljölagen (1977:1160), och
  2. inte kan omplaceras till annat arbete enligt 18 § föräldraledighetslagen (1995:584). Bestämmelserna i 2 § andra stycket tillämpas även i fall som avses i denna paragraf.

Det är endast gravida personer som är anställda som omfattas av EU-direktivet och Arbetsmiljöverkets föreskrifter om gravida och ammande arbetstagare.

3.2.2 Förbud mot att fortsätta det vanliga arbetet​

4 kap. 6 § AML

Om ett arbete medför särskild risk för vissa grupper av arbetstagare, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot att arbetet utförs av arbetstagare, som tillhör en sådan grupp, eller om att särskilda villkor ska gälla när arbetet utförs av sådana arbetstagare.

Det är arbetsgivaren som ansvarar för åtgärder rörande säkerhet eller risker i arbetsmiljön på en arbetsplats. Om arbetsgivaren inte kan undanröja riskerna för en gravid anställd och inte heller kan omplacera denna, kan arbetsgivaren stänga av arbetstagaren på grund av en föreskrift som meddelats med stöd av 4 kap. 6 § (1977:1160) arbetsmiljölagen. Arbetstagaren kan då i stället ha rätt till graviditetspenning på grund av risker i arbetsmiljön. En arbetsgivare ansvarar även för bemannings- och lokalfrågor och i förekommande fall patientsäkerhet.

Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd

Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2007:05) innehåller inte bara absoluta förbud mot arbete. Föreskrifterna har också en mer generell karaktär och omfattar arbeten som innebär risker för gravida arbetstagare, som utsätts för fysikaliska, biologiska, kemiska, belastningsergonomiska och psykosociala faktorer. Andra risker som inte är upptagna i föreskrifterna ska förstås ändå tas med i bedömningen (prop. 2012/13:159 s. 9).

Behov av information om Arbetsmiljöverkets föreskrifter

I vissa fall framgår det av ansökan om graviditetspenning att det kan finnas risker i den gravidas arbetsmiljö, men det finns inget som visar att arbetsgivaren har gjort en riskbedömning och förbjudit arbetstagaren att fortsätta sitt arbete. Som exempel kan nämnas gravida som har nattarbete och för vilka läkare intygat att det skulle vara skadligt för arbetstagarens säkerhet eller hälsa att fortsätta med detta arbete. I en sådan situation bör Försäkringskassan informera den gravida om Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Arbetsgivaren ska pröva om det finns möjlighet att omplacera arbetstagaren till dagtid. Om detta inte är möjligt får den gravida inte fortsätta sitt arbete.

3.2.3 Arbeten med risk för skadlig inverkan​

4 § AFS 2007:5

En arbetsgivare som blivit underrättad om arbetstagarens tillstånd eller förhåll- anden enligt 2 § ska genast undersöka om kvinnan i sitt arbete utsätts för någon av de arbetsmiljöfaktorer eller arbetsförhållanden som anges i bilagan till dessa föreskrifter eller därmed jämförbara förhållanden. Arbetsgivaren ska vidare bedöma risken för skadlig inverkan på graviditet eller amning eller för annan ohälsa. Vid riskbedömningen ska hänsyn tas till arten, graden och varaktigheten av exponeringen. Arbetsgivaren ska därefter avgöra vilka åtgärder som behöver vidtas.

På alla arbetsplatser kan det förekomma arbetsmiljöfaktorer – fysikaliska, biologiska, kemiska, belastningsergonomiska eller psykosociala – som kan innebära risker för gravida arbetstagare. Arbetsgivaren ansvarar för att bedöma om det finns risker i arbetsmiljön på grund av någon eller några av de riskfaktorer som nämns i föreskrifterna.

Listan över kända eller misstänka riskfaktorer kan förändras. Forskning pågår ständigt och ny kunskap kan påverka innehållet.

I det allmänna rådets kommentar till 4 § AFS 2007:5 framgår att enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete ska arbetsgivaren regelbundet undersöka arbetsförhållandena, bedöma risker och vidta de åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Riskbedömningen gäller också arbetsmiljöfaktorer som kan innebära särskilda risker för ohälsa och olycksfall för olika arbetstagargrupper, t.ex. gravida och ammande arbetstagare.

Om arbetsgivaren inte har tillräcklig kompetens för att göra bedömningen ska arbetsgivaren enligt föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete anlita sakkunnig hjälp från exempelvis företagshälsovården eller arbets- och miljömedicinsk klinik.

När en arbetstagare meddelar arbetsgivaren att denna är gravid, ska arbetsgivaren göra en individuell bedömning av den gravidas arbetsmiljö – om den generella bedömningen har visat att det finns riskfaktorer i arbetsmiljön. Att det finns en riskfaktor betyder inte alltid att det finns risk för skadlig inverkan. Den faktiska exponeringen kan vara mycket liten och därmed kan risken för skadlig inverkan också vara mycket liten eller försumbar (4 § AFS 2007:5).

När det finns risker i arbetsmiljön ska arbetsgivaren bedöma arten, graden och varaktigheten av exponeringen av det som den gravida utsätts för. Med detta menas att ett visst yrke inte kan anses som riskfyllt i sig utan att arbetsgivaren ska bedöma vilken eller vilka riskfaktorer som den gravida är utsatt för när denna utför sina arbetsuppgifter, hur stor exponeringen är och under hur lång tid som exponeringen varar under arbetsdagen (kommentar till 4 § AFS 2007:5.)

Hot och hot om våld, kontakt med kemikalier, buller och så vidare är faktorer i arbetsmiljön och som kan utgöra risker både för den gravida och för fostret.

Vibrationer, stötar och rörelse är exempel på exponering som anses kunna medföra risker för den som är gravid eller för fostret. Det kan till exempel handla om arbeten med vibrerande maskiner eller verktyg, till exempel skogsmaskiner, truckar, grävmaskiner, tåg och fartyg. Det finns också arbetsplatser, där golvet påverkas av en vibrationskälla. Arbetsmiljöverket har utfärdat föreskrifter för verksamheter, där någon kan utsättas för vibrationer i arbetet. Vibrerande verktyg kan innebära risk för ohälsa. Om det inte finns möjlighet till omplacering till andra arbetsuppgifter, kan arbetsgivaren förbjuda en anställd att fortsätta sitt arbete. Förbudet kan utfärdas med stöd av 4 kap. 6 § arbetsmiljölagen.

3.2.4 Förbjudna arbeten​

8 § AFS 2007:5

Gravida och ammande arbetstagare får inte sysselsättas i blyarbete som innebär att bly eller blyföreningar kan tas upp i kroppen. Bestämmelser om förbud att sysselsätta gravida eller ammande arbetstagare i andra arbeten finns i andra föreskrifter som Arbetarskyddsstyrelsen eller Arbetsmiljöverket har meddelat. Bestämmelser om skydd för gravida eller ammande arbetstagare mot joniserande strålning finns i särskilda föreskrifter från Strålsäkerhets- myndigheten.

Kemiska ämnen och andra riskfaktorer kan i vissa fall vara mer skadliga för fostret än för den gravida. Det finns särskilda regler där man angivit begränsningar och förbud för användningen av sådana faktorer. Exempelvis är det förbjudet att gravida och ammande arbetstagare sysselsätts i blyarbete.

Av kommentaren till föreskriften framgår även att följande arbeten är förbjudna för den gravida att utföra under graviditeten (AFS 2007:5). Det gäller till exempel arbete under vatten eller under förhöjt tryck (föreskrifterna om dykeriarbete). Likaså är arbete med rökdykning och insatser vid kemikalieolyckor förbjudna (föreskrifterna om rök- och kemdykning).

Arbeten där det finns risk för att utsättas för smittämnena röda hundvirus respektive toxoplasma är också förbjudna. Men om man är immun genom vaccination eller genomgången sjukdom är sådant arbete tillåtet, eftersom det då inte finns någon risk att bli sjuk (föreskrifterna om mikrobiologiska arbetsmiljörisker – smitta, toxinpåverkan, överkänslighet).

Förbjudet är även gruvarbete under jord som innebär särskilda risker enligt föreskrifterna om bergarbete.

För verksamhet med joniserande strålning finns föreskrifter om dosgränser från Statens strålskyddsinstitut (SSI).

Nattarbete

9 § AFS 2007:5

En arbetstagare som är gravid eller har fött barn högst 14 veckor tidigare får inte utföra nattarbete om hon uppvisar läkarintyg som anger att sådant arbete skulle vara skadligt för hennes hälsa eller säkerhet. Om det är praktiskt möjligt och rimligt ska hon erbjudas arbete under dagtid. Den som i strid med kraven i första stycket låter en eller flera kvinnor utföra nattarbete ska betala en sanktionsavgift, se 11 §.

Nattarbete anses normalt inte öka risken för graviditetsstörningar. Det kan finnas vissa risker om nattarbetet är fysiskt eller psykiskt ansträngande och den gravida inte får tillräckliga vilopauser. Det kan t.ex. gälla arbete inom jourverksamhet eller liknande där krav på akuta insatser förekommer relativt ofta (kommentar till 9 § AFS 2007:5).

Bedömningen av sådana risker måste göras individuellt i samråd med läkare, varvid ett läkarintyg ska utfärdas. Om arbete inte kan erbjudas på dagtid får personen inte fortsätta med sitt arbete.

3.2.5 Arbetsgivarens ansvar​

6 § AFS 2007:5

Om resultatet av bedömningen enligt 4 § visar att det finns risk för skadlig inverkan på graviditet eller amning eller för annan ohälsa eller olycksfall ska arbetsgivaren snarast vidta de åtgärder som behövs för att undanröja riskerna. Om det inte går att undanröja riskerna ska arbetsgivaren vidta alla åtgärder som är praktiskt möjliga och rimliga för att ge kvinnan andra arbetsuppgifter.

7 § AFS 2007:5

Kvinnan får inte sysselsättas i förvärvsarbete så länge riskerna enligt 6 § finns kvar.

Arbetsgivaren är ensam ansvarig för att bedöma om det finns risker i arbetsmiljön. Om arbetsgivaren bedömer att den gravida inte får fortsätta sitt arbete är det ett förbud mot arbete enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (7-9 §§ AFS 2007:5).

Om riskbedömningen visar att den gravida är utsatt för så stora riskfaktorer att de kan vara skadliga för denne eller för fostret ska arbetsgivaren i första hand se till att den skadliga exponeringen upphör.

Om det inte går att förbättra arbetsmiljön tillräckligt ska arbetsgivaren erbjuda den gravida andra arbetsuppgifter. Om inte heller det går får den gravida inte fortsätta arbeta så länge som riskerna finns kvar.

3.2.6 Vad gäller för egenföretagare?​

10 kap. 3 a § SFB

En gravid försäkrad som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning och som bedriver näringsverksamhet har rätt till graviditetspenning, om förvärvsarbetet innehåller någon risk för skadlig inverkan på hennes hälsa, graviditeten eller fostret. Bestämmelserna i 2 § andra stycket tillämpas även i fall som avses i denna paragraf.

Numera kan även egenföretagare få graviditetspenning på grund av risker i arbetsmiljön. En förutsättning för att en egenföretagare ska få rätt till graviditetspenning på grund av risker i arbetsmiljön, är att den gravida egenföretagarens förvärvsarbete ska innehålla någon typ av risk för skadlig inverkan på hälsan, graviditeten eller fostret.

Till skillnad mot anställda finns det inget krav på att de ska omplaceras till en mindre riskfylld miljö. Egenföretagarna omfattas inte heller av EU-direktivet och Arbetsmiljöverkets föreskrifter om gravida och ammande arbetstagare. Trots det kan Försäkringskassan ta ledning av EU-direktivet och Arbetsmiljöverkets föreskrifter för att bedöma en egenföretagares risker i arbetsmiljön.

Syftet med bestämmelsen är att anställda och egenföretagare ska behandlas lika inom trygghetssystemen (prop. 2012/13:159 s. 6). Egenföretagares risker i arbetsmiljön ska alltså bedömas på samma sätt som anställdas och med ledning av Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2007:5). Eventuella andra risker som inte finns med i föreskrifterna ska förstås ändå tas med i bedömningen (prop. 2012/13:159 s. 8f).

Begreppet egenföretagare

Det finns ingen bestämd definition av begreppet egenföretagare inom socialförsäkringen. Men med egenföretagare menas inom socialförsäkringen vanligtvis en person som bedriver egen verksamhet genom till exempel enskild firma eller handelsbolag (se till exempel prop. 2009/10:120 s. 1).

Målgruppen för bestämmelsen i 10 kap. 3 a § SFB är gravida som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning (jfr 25 kap. 2 § SFB) och som bedriver näringsverksamhet. Det innebär alltså att den som bedriver hobbyverksamhet inte kan komma i fråga för förmånen (prop. 2012/13:159 s. 8).

Den som bedriver näringsverksamhet genom ett aktiebolag eller en ekonomisk förening räknas som anställd och betraktas därmed inte som egenföretagare i detta sammanhang (prop. 2012/13:159 s. 8).

Särskilt läkarutlåtande

110 kap. 14 § SFB

När det behövs för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk får den handläggande myndigheten 3. begära ett utlåtande av viss läkare eller någon annan sakkunnig

Egenföretagaren är sin egen arbetsgivare och kan därför inte stänga av sig själv från arbetet på grund av risker i arbetsmiljön. I stället kan Försäkringskassan begära att en gravid egenföretagare ska lämna in ett särskilt läkarutlåtande. Utlåtandet ska beskriva de faktorer i arbetet som innehåller risk för skadlig inverkan för egenföretagaren, graviditeten eller fostret.

Försäkringskassan har tagit fram en blankett, Särskilt läkarutlåtande för egenföretagare vid risker i arbetsmiljön som kan användas i detta sammanhang, men det går bra att intygandet sker på annat sätt. Det viktiga är att det finns kontaktinformation både till egenföretagaren och till arbetsmiljöspecialisten som utfärdar det särskilda läkarutlåtandet och att det är tydligt beskrivet vilka faktorer som innebär att arbetsmiljön är riskfylld för egenföretagaren, graviditeten eller fostret.

Ett särskilt läkarutlåtande ska vara utfärdat av en arbetsmiljöspecialist som har den särskilda kompetens som krävs i det enskilda ärendet. Det kan vara läkare med specialistbevis i yrkesmedicin, yrkes- och miljömedicin, arbets- och miljömedicin eller företagsvård. Det kan också vara en yrkeshygieniker som är verksam på en arbets- eller miljömedicinsk klinik (prop. 2012/13:159 s. 9). Dessa specialister finns tillgängliga i varje region.