4 Bedöma rätten till bidrag till arbetshjälpmedel

Detta kapitel handlar i huvudsak om ansvarsuppdelningen för hjälpmedel, till vem bidrag kan beviljas, bedömningen av kostnaden, för vad bidrag kan beviljas och vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för rätt till bidrag till arbetshjälpmedel.

4.1 Ansvarsuppdelningen för hjälpmedel

Arbetshjälpmedel

30 kap. 5 § SFB Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om bidrag till sådana arbetshjälpmedel som en förvärvsarbetande försäkrad behöver som ett led i sin rehabilitering.

Förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel Inledande bestämmelse 1 § Denna förordning innehåller föreskrifter om sådant bidrag till arbetshjälpmedel som avses i 30 kap. 5 § socialförsäkringsbalken.

När bestämmelserna om bidrag till arbetshjälpmedel infördes innebar det ett klarläggande av det ekonomiska ansvaret för arbetshjälpmedel. Ansvaret är uppdelat så att hälso- och sjukvården ansvarar för hjälpmedel som en person med funktionsnedsättning behöver för sin dagliga livsföring och för vård och behandling. Arbetsförmedlingen svarar för bidrag till arbetshjälpmedel och liknande som behövs för att en arbetslös person ska kunna få och utföra ett arbete. Försäkringskassan svarar för motsvarande kostnader för personer med funktionsnedsättning som redan har en anställning, för egna företagare och yrkesutövare som redan är etablerade på arbetsmarknaden. (Jämför prop. 1990/91:141 s. 69 f.)

Det är arbetsgivaren som har det grundläggande ansvaret för arbetsmiljön. Detta har också kommit till uttryck i bestämmelserna eftersom det finns vissa begränsningar i bidragsrätten. Du kan läsa mer om dessa i avsnitt 4.3.1.

4.1.1 Hälso- och sjukvårdens ansvar

Hälso- och sjukvården ansvarar för hjälpmedel som personer med funktionsnedsättning behöver (8 kap. 7 § och 12 kap. 5 § Hälso- och sjukvårdslagen [2017:30]). De hjälpmedel som hälso- och sjukvården ansvarar för är hjälpmedel för vård och behandling och hjälpmedel för den dagliga livsföringen (jämför prop. 1992/93:159 s. 201, ”Stöd och service till vissa funktionshindrade”).

Hjälpmedel för den dagliga livsföringen är hjälpmedel som behövs för att personen själv eller med hjälp av någon annan ska kunna tillgodose personliga behov såsom att klä sig, äta, sköta sin hygien, förflytta sig, kommunicera med omvärlden, fungera i hemmet och i närmiljön, orientera sig, sköta vardagslivets rutiner i hemmet, gå i skolan, samt delta i sysselsättning och normala fritids- och rekreationsaktiviteter. (Jämför prop. 1992/93:159 s. 201)

Försäkringskassan bör utgå från dessa förarbeten vid bedömningen av om användningsområdet för hjälpmedlet är sådant att det faller inom hälso- och sjukvårdens ansvar. Behoven som framgår av förarbetena ovan ingår i den dagliga livsföringen även om dessa sker på arbetstid.

Enligt Socialstyrelsens definition är hjälpmedel för det dagliga livet en individuellt utprovad produkt som syftar till att bibehålla eller öka aktivitet, delaktighet eller självständighet genom att kompensera en funktionsnedsättning. Exempel på hjälpmedel för det dagliga livet är rollatorer, griptänger, hörapparater, förstoringssystem och applikationer för påminnelser. Ytterligare exempel på hjälpmedel för det dagliga livet är olika förflyttningshjälpmedel som till exempel rullstolar.

Innan Försäkringskassan fattar beslut om bidrag till arbetshjälpmedel ska det utredas om det är hälso- och sjukvården som ansvarar för hjälpmedlet. De ansvarar för hjälpmedlet även om det används på arbetstid, om det är ett hjälpmedel för daglig livsföring eller för vård och behandling.

Om hjälpmedlet för daglig livsföring inte är tillräckligt för att den försäkrade ska kunna utföra sina arbetsuppgifter, kan Försäkringskassan bevilja bidrag till kompletterande hjälpmedel. Dessa ska då vara särskilt anpassade för de krav som arbetet ställer. Försäkringskassan kan bevilja bidrag till kompletterande hjälpmedel oavsett vilket hjälpmedel det gäller. Eftersom det är relativt vanligt att ansökan gäller hörselhjälpmedel beskrivs det särskilt här.

Hörselhjälpmedel

Hälso- och sjukvården ansvarar för att den försäkrade har väl fungerande hörapparater för att klara sin dagliga livsföring. Men det kan finnas tillfällen när hörapparaten som den försäkrade använder för daglig livsföring inte är tillräcklig för att den försäkrade ska kunna utföra sina arbetsuppgifter. Försäkringskassan kan då bevilja bidrag till hörseltekniska hjälpmedel som antingen kompletterar en befintlig hörapparat eller för hjälpmedel som är särskilt anpassat för att den försäkrade ska kunna utföra sina arbetsuppgifter.

Rättsfall

I KRNJ mål nr 2279-09, behövde en person hörapparater både på arbetet och under övrig tid. När kammarrätten bedömde om användningsområdet föll inom den dagliga livsföringen vägde de bland annat in om hörapparaterna var särskilt anpassade för arbetet.

I KRNS mål nr 7315-11 fäste kammarrätten bland annat vikt vid att den försäkrades behov av hörapparater inte var särskilt anknutet till arbetet.

Behovet av hörseltekniska hjälpmedel får inte bero på något i arbetsmiljön som arbetsgivaren ansvarar för. Arbetsgivaren ansvarar för att oönskade ljudnivåer i arbetsmiljön dämpas.

4.1.2 Arbetsförmedlingens kostnadsansvar

Arbetsförmedlingen har ett kostnadsansvar för vissa arbetshjälpmedel. Det regleras i 3-6 §§ förordningen (2017:462) om särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. I den här lagrutan framgår det vad som står i 3 och 4 §§.

Förordningen (2017:462) om särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga Bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen 3 § Arbetsförmedlingen får lämna ekonomiskt bidrag för köp, hyra eller reparation av arbetshjälpmedel eller andra anordningar som en person behöver för att stärka sina möjligheter att få eller behålla ett arbete. Bidraget får lämnas under förutsättning att personen behöver hjälpmedlet eller anordningen

1. som anställd,
2. som företagare eller fri yrkesutövare, eller
3. för att kunna ta del av ett arbetsmarknadspolitiskt program, arbetslivsinriktad rehabilitering eller praktisk arbetslivsorientering. Bidrag får också lämnas för expertundersökningar som behövs för att klarlägga om personen behöver ett hjälpmedel eller en anordning. I förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel finns bestämmelser om bidrag till sådana arbetshjälpmedel som en förvärvsarbetande försäkrad behöver som ett led i sin rehabilitering. 4 § Bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen för någon som är anställd får lämnas för behov som kommer fram i samband med att anställningen börjar eller under de första 12 månaderna av anställningen. För den som är anställd i skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare eller anställd med lönebidrag får bidrag även lämnas för behov som kommer fram senare under anställningen. Bidrag för företagare eller fria yrkesutövare får lämnas för behov som kommer fram i samband med att verksamheten påbörjas eller under verksamhetens första 12 månader. För den som tar del av ett annat arbetsmarknadspolitiskt program, arbetslivsinriktad rehabilitering eller praktisk arbetslivsorientering får bidrag lämnas så länge som programmet, rehabiliteringen eller arbetslivsorienteringen varar.

Arbetsförmedlingens kostnadsansvar omfattar arbetshjälpmedel eller andra anordningar som en person behöver för att stärka sina möjligheter att få eller behålla ett arbete. Det gäller behov som kommer fram under de första 12 månaderna när en person är anställd. Det gäller även om personen byter arbetet utan att vara arbetslös mellan anställningarna. Arbetsförmedlingens ansvar för anställda med lönebidrag och offentligt skyddad anställning finns så länge anställningsformen pågår, även om det gått mer än 12 månader (jämför 3-4 §§ första stycket förordningen [2017:462]).

Skyddat arbete hos Samhall Aktiebolag

Arbetsförmedlingen har dock inte ett kostnadsansvar för en person med skyddat arbete hos Samhall Aktiebolag, (jämför 39 § förordningen [2017:462]). Samhall får i stället en merkostnadsersättning från staten för att täcka kostnaderna för hjälpmedel som en anställning av personer med funktionsnedsättning kan föra med sig.

4.1.3 Försäkringskassans kostnadsansvar för förvärvsarbetande

Försäkringskassan har kostnadsansvar för sådana arbetshjälpmedel som en förvärvsarbetande försäkrad behöver som ett led i sin rehabilitering (jämför 30 kap. 5 § SFB). Försäkringskassan har alltså ett kostnadsansvar för bidrag till arbetshjälpmedel som behövs för personer med funktionsnedsättning som redan har en anställning, för egna företagare och fria yrkesutövare som redan är etablerade på arbetsmarknaden (jämför. prop. 1990/91:141 s. 70).

Flera anställningar

Om en försäkrad behöver ett arbetshjälpmedel eller en anordning på flera arbetsplatser kan Försäkringskassan bevilja bidrag till mer än en arbetsplats, om den sammanlagda arbetstiden motsvarar högst en heltidstjänst. Försäkringskassan kan alltså inte bevilja bidrag till arbetshjälpmedel när det gäller arbeten som är utöver en normal heltidstjänst. Det beror på att bidraget ska vara ett led i den försäkrades rehabilitering och att Försäkringskassans rehabiliteringsansvar som mest sträcker sig till arbete som motsvarar en heltidstjänst.

Egna företagare och fria yrkesutövare

Egna företagare och fria yrkesutövare ska vara etablerade på arbetsmarknaden för att ha rätt till bidrag till arbetshjälpmedel från Försäkringskassan (jämför prop. 1990/91:141, s. 70).

Lagens förarbeten ger ingen vägledning om när egna företagare eller fria yrkesutövare kan anses vara etablerade på arbetsmarknaden. Det finns inget krav på att den försäkrade ska få viss del av sin försörjning från verksamheten för att han eller hon ska anses vara etablerad på arbetsmarknaden. Vem som kan anses vara etablerad blir alltså en bedömningsfråga i det enskilda fallet.

När en egen företagare med anställd personal ansöker om ett arbetshjälpmedel till sig själv ska det betraktas som att det är en anställd som ansöker. När en egen företagare ansöker om bidrag till arbetshjälpmedel för en anställd ska det betraktas som att det är en arbetsgivare som ansöker.

Studerande

En person som bara studerar anses inte vara förvärvsarbetande och kan därför inte få bidrag till arbetshjälpmedel från Försäkringskassan under studietiden (jämför 1 § förordningen [1991:1046]).

Om en försäkrad som förvärvsarbetar också studerar ska rätten till bidrag till arbetshjälpmedel bedömas på samma sätt som för andra förvärvsarbetande. Om den studerande har ett tillfälligt arbete under sommaren, eller bara arbetar helger och anställningstiden inte uppgår till tolv månader, har Arbetsförmedlingen kostnadsansvaret.

4.2 Till vem kan bidrag beviljas och bedömningen av kostnaden

Förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel 2 § Bidrag får lämnas till arbetsgivaren eller den försäkrade och får avse kostnaden för

1. att köpa eller, om det är ekonomiskt mera förmånligt, att hyra sådana arbetshjälpmedel eller anordningar på arbetsplatsen som behövs för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete,
2. expertundersökningar i ärenden om sådana anpassningsåtgärder som avses i 1,
3. att reparera arbetshjälpmedlet,
4. att uppdatera och uppgradera arbetshjälpmedlet när det är datorbaserat, och
5. utbildning för att kunna använda arbetshjälpmedlet eller anordningen

Bidrag får beviljas till kostnaden för arbetshjälpmedel eller anordningar på arbetsplatsen som behövs för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete. Det gäller både när arbetsgivaren eller den försäkrade köper och hyr arbetshjälpmedel eller anordningar. De ska bara hyras om det blir billigare än att köpa dem. Det är en kostnad enligt 2 § förordningen (1991:1046) om den inte ersätts på annat sätt. Eventuell moms som arbetsgivaren eller den egna företagaren har rätt att dra av är inte en kostnad.

Försäkringskassan kan inte bevilja bidrag för arbetshjälpmedel utöver det som behövs för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete, läs mer om detta i avsnitt Omfattar offerten mer än vad som behövs?

4.2.1 Metodstöd – utredningssamtal

Det här metodstödet handlar både om utredningen och om utredningssamtalet med den försäkrade och den försäkrades arbetsgivare.

Läs mer

Vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt praktiken förklarar bland annat varför uppgifter ska dokumenteras och vad som ska dokumenteras. Där finns också metodstöd för dokumentationskrav, dokumentation i ÄHS och i pappersakt där beskrivs också utredningsskyldigheten och utredningsmetoder i försäkringsärenden.

Utredningssamtal med den försäkrade

Du ska utreda vilka arbetsuppgifter som den försäkrade har och vilka svårigheter som funktionsnedsättningen innebär när han eller hon ska utföra arbetsuppgifterna. Dokumentera det som kommer fram. Informera den försäkrade om att han eller hon måste anmäla till Försäkringskassan om förhållanden som påverkar rätten till bidraget ändras. Detta gäller oavsett om det är den försäkrade eller arbetsgivaren som ansöker om bidraget.

Använd öppna frågor som kräver lite mer omfattande beskrivningar och följdfrågor för då får du en mer heltäckande bild av situationen. Undvik alltså frågor som är ledande eller som bara kan besvaras med ja eller nej. För att utredningssamtalet ska bli så bra som möjligt, både för dig och för den försäkrade är det viktigt att du tar dig tid och planerar samtalet i förväg och tar del av underlaget i ärendet och tidigare sjukfall. Exempel på öppna frågor är följande:

• Hur ser en arbetsdag ut för dig? Vad gör du?
• Beskriv din arbetsplats (Här avses hur arbetsmiljön ser ut i nuläget)
• Vilka svårigheter har du att utföra dina arbetsuppgifter med anledning av din funktionsnedsättning?
• Finns det några arbetsuppgifter i din yrkesroll som du inte klarar av att utföra? Vilka?
• Hur har du klarat av att utföra dina arbetsuppgifter tidigare?
• Hur ofta utför du de arbetsuppgifter som är svåra på grund av funktionsnedsättningen?
• Vad har din arbetsgivare gjort för att du lättare ska kunna utföra arbetsuppgifterna?
• Vem eller vilka ska använda arbetshjälpmedlet?
• Hur kommer arbetshjälpmedlet eller anpassningen att användas?
• Har du fått någon annan förmån från Försäkringskassan för det hjälpmedel som du söker om ersättning för? Det skulle kunna vara till exempel merkostnadsersättning eller handikappersättning. Eller ersätts kostnaderna av någon annan? Om den försäkrade är egen företagare och ansöker om bidrag för ett hjälpmedel till sig själv, ska du fråga om han eller hon har rätt att göra avdrag för moms som ingår i kostnaden för hjälpmedlet.
• Hur har du löst motsvarande situationer utanför ditt arbete?
• Vilka hjälpmedel har du fått från hälso- och sjukvården? Varför är inte dessa hjälpmedel tillräckliga i ditt arbete?
• Har Arbetsförmedlingen lämnat ekonomiskt bidrag till lönekostnader till din arbetsgivare? Dvs. fråga om lönebidragsanställning respektive skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare?
• Om den försäkrade är egen företagare eller fri yrkesutövare, ställ frågor om verksamheten så att du får uppgifter om han eller hon kan anses vara etablerad på arbetsmarknaden.

Utredningssamtal med arbetsgivare

Du kan behöva kontakta arbetsgivaren för att säkerställa att det finns tillräckliga uppgifter om arbetet, och för att ta reda på vilka anpassningar som har gjorts på arbetsplatsen.

Om det är arbetsgivaren som ansöker om bidraget, ska du fråga om de har rätt att göra avdrag för moms som ingår i kostnaden för hjälpmedlet. Du ska även fråga om någon annan ersätter kostnaderna. Informera arbetsgivaren om att de måste anmäla till Försäkringskassan om förhållanden som påverkar rätten till bidraget ändras.

Med den försäkrades arbetsgivare kan du utreda till exempel:

• vilka arbetsuppgifter som den försäkrade har
• hur arbetsmiljön ser ut
• vilka anpassningar arbetsgivaren har gjort eller har för avsikt att göra på arbetsplatsen
• om hjälpmedlet eller anordningen normalt behövs i verksamheten.

Du bör även ta reda på hur arbetsgivaren ser på den försäkrades möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter genom att ställa följande frågor:

• Vilka arbetsuppgifter klarar inte den anställde av att utföra?
• Vilka arbetsuppgifter skulle den anställde kunna utföra med arbetshjälpmedel?

4.2.2 Storleken på kostnaden och om den ersätts av annan ska vägas in

Av 2 § 1 förordningen (1991:1046) får det anses framgå att man ska väga in storleken på kostnaden när man bedömer rätten till bidrag till arbetshjälpmedel. Om kostnaden som framgår av offerten inte kan anses rimlig och Försäkringskassan genom sin utredning i det enskilda fallet kan konstatera att arbetshjälpmedlet eller anordningen kan fås till en lägre kostnad kan bidraget begränsas till den lägre kostnaden. Vid bedömningen av om kostnaderna som anges i offerten är rimliga bör Försäkringskassan utgå från den kunskap som finns sedan tidigare om sådana kostnader eller annat som framgår av utredningen. Försäkringskassan ska bedöma om kostnader är rimliga även för expertundersökningar och för reparationer av arbetshjälpmedlet. Detta gäller även för kostnader för att uppdatera och uppgradera arbetshjälpmedlet när det är datorbaserat och för utbildning för att kunna använda arbetshjälpmedlet eller anordningen.

För att man ska kunna få bidrag till arbetshjälpmedel för en kostnad får den inte ersättas på något annat sätt. Om kostnaden kan ersättas på annat sätt ingår den delen inte vid bedömningen av om den försäkrade eller arbetsgivaren har rätt till bidrag till arbetshjälpmedel. Om det inte finns någon kostnad, för att den ersätts av annan, avslås ansökan.

4.2.3 Offerten

Den som ansöker om bidrag till arbetshjälpmedel behöver lämna en offert till Försäkringskassan som visar vad arbetshjälpmedlet, anordningen, expertundersökningen, reparationen, uppdateringen, uppgraderingen eller utbildningen kostar.

Det är inte särskilt föreskrivet att en offert ska bifogas ansökan. Men det är den som ansöker om en förmån som i princip ska bevisa att han eller hon har rätt till det ansökan gäller och i regel behövs en offert.

I det här avsnittet kan du bland annat läsa om vilka uppgifter som bör finnas i en offert, hur Försäkringskassan tar ställning till om kostnaderna i offerten är rimliga och om offerten omfattar mer än vad som behövs.

De här uppgifterna bör finnas i en offert

Oavsett vad offerten gäller bör den innehålla följande uppgifter:

• Vilket arbetshjälpmedel eller vilken anordning, expertundersökning, reparation, uppdatering, uppgradering eller utbildning som offerten gäller.
• Vilket företag avtalet ingås med.
• Total summa och uppgift om mervärdesskatt.
• Om det finns kostnader för till exempel frakt och installation så ska de vara specificerade.

Om ett arbetshjälpmedel ska repareras eller individanpassas, eller om en anordning ska individanpassas, ska materialkostnad, arbetstimmar och arbetskostnad per timme stå på offerten. Om offerten gäller en expertundersökning ska omfattningen och utförandet specificeras.

Är den totala kostnaden i offerten rimlig?

För att bedöma om den totala kostnaden i offerten är rimlig jämförs offertens totala kostnad för de bidragsberättigande posterna med vad den totala kostnaden brukar vara. När Försäkringskassan kommit fram till hur stor skillnaden är mellan kostnaden i offerten och vad den brukar vara, bedöms om skillnaden är så stor att den totala kostnaden i offerten inte är rimlig. För att den totala kostnaden ska bedömas vara rimlig så ska skillnaden vara mindre om den totala kostnaden är ett mindre belopp än om den är ett högre belopp.

En kostnad är inte orimlig bara för att Försäkringskassan anser att kostnaden för vissa arbetshjälpmedel, anordningar, expertundersökningar, reparationer, uppdateringar, uppgraderingar eller utbildningar är onödigt höga. Om den totala kostnaden i offerten inte är rimlig behövs det ytterligare utredning för att kunna ta ställning till nivån på bidraget.

Om utredningen ger stöd för det kan bidragets storlek begränsas till något av följande:

• det antal timmar som en expertundersökning, reparation eller utbildning brukar ta
• vad arbetshjälpmedlet, anordningen, uppdateringen, uppgraderingen eller utbildningen brukar kosta
• kostnaden för ett arbetshjälpmedel eller en anordning som motsvarar den försäkrades behov.

Omfattar offerten mer än vad som behövs?

Försäkringskassan ska bara bevilja bidrag för arbetshjälpmedel, expertundersökningar, reparationer, uppdateringar, uppgraderingar och utbildningar för det som den försäkrade behöver för att kunna utföra sitt arbete. Om en offert omfattar mer än det, ska den sökande ges möjlighet att komplettera utredningen med uppgifter om hur mycket ett arbetshjälpmedel kostar som bara omfattar det som behövs för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete.

Vilket underlag kommer att ligga till grund för beslutet?

Försäkringskassan ska fatta beslut enligt det underlag som visar den lägsta totala kostnaden. Det gäller bara under förutsättning att det underlaget täcker de behov som den försäkrade har för att kunna utföra sitt arbete.

Om underlaget är ofullständigt

Om offerten inte innehåller alla uppgifter som Försäkringskassan behöver, ska en komplettering begäras från den sökande som ska informeras om vad som händer om han eller hon inte kommer in med uppgifterna. Om de uppgifter som behövs inte kommer in ska ansökan antingen avslås eller avvisas.

Skyldigheten att avvisa en ansökan är dock begränsad till fall där det, trots vägledning från Försäkringskassans sida, inte går att få fram uppgifter så att en meningsfull prövning överhuvudtaget är möjlig. När det finns en möjlighet att göra en materiell prövning ska ansökan i stället bifallas eller avslås. (Prop. 2008/09:200 s. 553f., ”Socialförsäkringsbalk”)

Läs mer

Du kan läsa mer om när det kan vara aktuellt att avvisa en ansökan i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Metodstöd – kompletterande utredning om kostnader

Kontakta den sökande om offerten saknar de uppgifter som bör finnas, och begär att han eller hon ska komplettera offerten inom en viss tid. Offerten kan till exempel behöva kompletteras om det inte går att utläsa vilket hjälpmedel, vilken undersökning, reparation, uppdatering, uppgradering eller utbildning som offerten gäller. Informera den sökande om vad som blir följden om han eller hon inte kommer in med de uppgifter som saknas. Om den sökande inte kommer in med dessa uppgifter är underlaget ofullständigt.

Du kan behöva begära en komplettering även om det inte saknas uppgifter i offerten. Det kan till exempel vara om antalet timmar som expertundersökningen eller reparationen beräknas ta verkar vara orimligt många utifrån hur lång tid sådana brukar ta. I så fall begär du en komplettering från den sökande och beskriver vilka uppgifter som behövs. Det kan till exempel vara vad som ska göras, hur lång tid det beräknas ta och varför det i detta fall beräknas ta längre tid än vad en expertundersökning eller reparation brukar ta. Om det behövs gör du på samma sätt om kostnaden för ett arbetshjälpmedel inte är rimlig utifrån vad ett sådant arbetshjälpmedel brukar kosta. Om offerten gäller ett arbetshjälpmedel som omfattar mer än vad som behövs för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete, ska du ge den sökande möjlighet att komplettera utredningen. Utredningen ska kompletteras med vad ett arbetshjälpmedel kostar som är tillräckligt för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete.

När kompletteringen kommer in till Försäkringskassan ska du bedöma om underlaget är tillräckligt för att fatta beslut. Om du till exempel har begärt att den försäkrade ska komplettera offerten med en precisering om varför expertundersökningen eller reparationen kommer att ta längre tid än normalt, så ska du ta reda på om det finns en förklaring till att den gör det. Du gör på samma sätt om priset för arbetshjälpmedlet inte är rimligt. Om det finns en rimlig och godtagbar förklaring, kan beslut fattas enligt vad som anges i offerten. Om det inte finns en godtagbar förklaring, får du bedöma om du behöver ytterligare utredning innan du kan avgöra vad du kan godta. Du kan till exempel utreda vad ett sådant arbetshjälpmedel brukar kosta.

Om du har begärt att den sökande ska komplettera utredningen med vad ett arbetshjälpmedel kostar som är tillräckligt för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete, ska du kontrollera att du har alla uppgifter som behövs. Om de uppgifter som behövs finns, ska du kontrollera att kostnaden för arbetshjälpmedlet är rimlig. Om du inte har alla uppgifter som behövs, eller om kostnaden inte är rimlig, ska du bedöma om ärendet behöver utredas ytterligare. Du kan till exempel utreda vad ett sådant arbetshjälpmedel som motsvarar den försäkrades behov brukar kosta.

4.2.4 Vad är ett arbetshjälpmedel som Försäkringskassan kan bevilja bidrag till?

Det finns ingen klar definition av vad som är ett arbetshjälpmedel, utan det måste bedömas i varje enskilt ärende. Detta betyder att det som är ett arbetshjälpmedel för en person inte behöver vara det för en annan.

För att bedöma vad som är ett arbetshjälpmedel som Försäkringskassan kan bevilja bidrag till måste hälso- och sjukvårdens och Arbetsförmedlingens ansvar utredas. Läs mer om hälso- och sjukvårdens ansvar och Arbetsförmedlingens kostnadsansvar i avsnitt 4.1.1 och 4.1.2. Dessutom är bidragsrätten omgärdad av ytterligare begränsningar, läs mer om dem i avsnitt 4.3.

Kostnader för leverans

I bidrag för arbetshjälpmedel ingår också sådana kostnader som uppstår för den sökande när arbetshjälpmedlet levereras, till exempel frakt och installation. Om det finns sådana kostnader ska dessa också beaktas när det bedöms om kostnaden är rimlig. Bedömningen av om kostnaden är rimlig ska göras utifrån den totala kostnaden i offerten, se avsnitt Är den totala kostnaden i offerten rimlig?

Kostnader för översättning av facklitteratur till synskadade

En försäkrad som arbetar kan få bidrag till översättning av facklitteratur till DAISY, E-text eller punktskrift. Översättning av facklitteratur räknas som arbetshjälpmedel under förutsättning att den nya kunskapen behövs för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete och kunna följa den utveckling som normalt sker inom arbetsområdet.

Myndigheten för tillgängliga medier säljer bland annat facklitteratur till personer med läsnedsättning och kan låna ut litteratur till studenter genom andra bibliotek. Mer information finns på www.mtm.se.

4.2.5 Vad är en arbetsplats?

Bidrag får beviljas till arbetshjälpmedel eller till anordningar på arbetsplatsen (2 § 1 förordningen [1991:1046]). En arbetsplats behöver inte vara en lokal som arbetsgivaren tillhandahåller. Vad som kan anses utgöra en arbetsplats blir en bedömning i det enskilda fallet. För att betraktas som en arbetsplats måste dock arbetet utföras på denna plats.

4.2.6 Om arbetshjälpmedlet eller anordningen behövs

Försäkringskassan ska alltid ta ställning till om arbetshjälpmedlet eller anordningen på arbetsplatsen behövs för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete (2 § 1 förordningen [1991:1046]).

Det behöver finnas ett medicinskt underlag för att Försäkringskassan ska kunna ta ställning till om den försäkrade behöver arbetshjälpmedlet eller anordningen på arbetsplatsen. Det medicinska underlaget ska ge stöd för att den försäkrades aktivitetsbegränsning leder till att arbetshjälpmedel eller anordningar på arbetsplatsen behövs för att han eller hon ska kunna utföra sitt arbete.

Det är inte särskilt föreskrivet att ett medicinskt underlag ska bifogas ansökan. Men det är den som ansöker om en förmån som i princip ska bevisa att han eller hon har rätt till det ansökan gäller och i regel behövs ett medicinskt underlag.

När Försäkringskassan ska utreda om arbetshjälpmedlet eller anordningen behövs för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete kan en sådan utredning eller delar av den redan vara genomförd. Till exempel företagshälsovård eller hälso- och sjukvården, exempelvis om det gäller hörselhjälpmedel. Arbetsgivaren kan också ha gjort en utredning på arbetsplatsen. Ibland söker flera anställda på en arbetsplats bidrag till samma typ av hjälpmedel. Handläggaren ska då göra en utredning i varje enskilt ärende. Även om flera personer har samma arbetsuppgifter och samma funktionsnedsättning så innebär det inte automatiskt att de har samma rätt till bidrag.

Utreda och utvärdera medicinsk information

Som en del av beslutsunderlaget behöver Försäkringskassan ett medicinskt underlag som bör innehålla

• diagnos enligt ICD-10 med diagnoskod, om det finns en diagnos
• uppgifter om funktionsnedsättningen
• uppgifter om aktivitetsbegränsningen.

Försäkringskassan ska bedöma om uppgifterna som finns i ärendet är tillräckliga, eller om det behövs ytterligare uppgifter för att kunna bedöma rätten till bidrag till arbetshjälpmedel.

Metodstöd – muntlig konsultation eller skriftligt yttrande av försäkringsmedicinsk rådgivare

En försäkringsmedicinsk rådgivare är expert inom försäkringsmedicin. Den försäkringsmedicinska rådgivaren ska hjälpa dig som är försäkringsutredare att förstå och analysera informationen som finns i det medicinska underlaget. Det innebär att den försäkringsmedicinska rådgivaren kan hjälpa till att analysera hur informationen om den försäkrades medicinska tillstånd, funktion och förmåga till aktivitet hänger samman. Du kan till exempel behöva hjälp om du är osäker på om det finns stöd i underlaget för de angivna aktivitetsbegränsningarna, eller hur aktivitetsbegränsningarna hänger samman med den sjukdom och de funktionsnedsättningar som anges.

Den försäkringsmedicinska rådgivaren ska också stödja en generell kompetensutveckling i medicinska frågor. Det kan vara till exempel om du behöver fördjupad kunskap om diagnos eller funktionsnedsättning. Det kan också komma fram i dialog med den försäkringsmedicinska rådgivaren att de medicinska underlagen behöver kompletteras. Du kan då få råd om vad som behöver kompletteras och hur frågorna i begäran ska formuleras.

När du behöver hjälp att förstå det medicinska underlaget av en försäkringsmedicinsk rådgivare kan du få en muntlig konsultation eller ett skriftligt yttrande.

Muntlig konsultation

En muntlig konsultation är när du som är försäkringsutredare har ett samtal med den försäkringsmedicinska rådgivaren. Efter samtalet dokumenterar du tillsammans med den försäkringsmedicinska rådgivaren vad som kommit fram under rådgivningen, använd Wimimall 15892. Inför en muntlig konsultation måste du bedöma om det är nödvändigt att den försäkringsmedicinska rådgivaren tar del av handlingar innan konsultationen.

Skriftligt yttrande

Ibland kan analysen av det medicinska underlaget vid en muntlig konsultation resultera i att det behövs ett skriftligt yttrande från den försäkringsmedicinska rådgivaren. Använd då Wimimall 15701 och formulera dina frågor där.

Läs mer

Läs mer om dokumentation, sekretess och dataskyddsförordningen i vägledning (2004:07) Förvaltningsrätt i praktiken.

4.2.7 Expertundersökning

Förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel 2 § Bidrag får lämnas till arbetsgivaren eller den försäkrade och får avse kostnaden för […] 2. expertundersökningar i ärenden om sådana anpassningsåtgärder som avses i 1, och […]

Den försäkrade eller arbetsgivaren kan få bidrag till en expertundersökning i ärenden om bidrag till sådana arbetshjälpmedel som behövs för att den försäkrade ska kunna utföra sitt arbete. Försäkringskassan ska bedöma om kostnaderna är rimliga för expertundersökningar som den sökande begär bidrag för, se avsnitt Är den totala kostnaden i offerten rimlig?

Extern kompetens

Försäkringskassan kan i sin utredning använda sig av den kompetens som finns hos hälso- och sjukvården för bedömning, utprovning m.m. När det gäller arbetshjälpmedel inom lantbruk, kan länsstyrelsens lantbruksenhet bidra med råd och expertkunskaper. Även Arbetsmiljöverket kan bidra med kompetens om vilka anpassningar som normalt behövs på en arbetsplats och vad som kan ses som individuella anpassningar som ligger utanför arbetsgivarens normala ansvar. När arbetsgivaren eller företagshälsovården har teknisk kompetens är det naturligt att arbetsgivaren själv genomför den utredning som behövs.

4.2.8 Reparation

Förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel 2 § Bidrag får lämnas till arbetsgivaren eller den försäkrade och får avse kostnaden för […] 3. att reparera arbetshjälpmedlet.

För att bidrag till kostnader för att reparera arbetshjälpmedlet ska beviljas krävs att det är fråga om ett arbetshjälpmedel enligt förordningen (1991:1046). Att Försäkringskassan tidigare har beviljat bidrag till hjälpmedlet är således inte tillräckligt. Om Försäkringskassan bedömer att hjälpmedlet inte längre är att anse som ett arbetshjälpmedel ska ansökan om bidrag till reparation avslås.

Bestämmelsen i 2 § 3 förordningen (1991:1046) är underställd kravet i 30 kap. 5 § SFB, som säger att bidrag bara ska lämnas till sådana arbetshjälpmedel som är ett led i den försäkrades rehabilitering. För att den försäkrade ska kunna få ersättning för kostnaden för reparation måste reparationen behövas för att personen ska kunna fortsätta att använda arbetshjälpmedlet som ett led i rehabiliteringen. Även om bidrag till arbetshjälpmedel endast lämnas som ett led i den försäkrades rehabilitering har det framhållits i förarbetena att hjälpmedlen ofta fyller en viktig funktion för att förebygga sjukskrivning och möjliggöra att personer med funktionsnedsättningar och långvariga sjukdomstillstånd fortsätter att vara aktiva, jfr prop. 1990/91:141 s. 69 f.

När ansökan om bidrag till arbetshjälpmedel gäller kostnader för att reparera arbetshjälpmedlet ska handläggaren ta reda på om det finns någon garanti eller försäkring som kan täcka den kostnaden. Försäkringskassan ska bedöma om kostnaderna är rimliga för de reparationer som den sökande begär bidrag för, se avsnitt Är den totala kostnaden i offerten rimlig?

Försäkringskassan kan bevilja bidrag för reparation av ett arbetshjälpmedel utan att tidigare ha beviljat bidrag till hjälpmedlet om Arbetsförmedlingen har bekostat arbetshjälpmedlet.

Enligt Försäkringskassans allmänna råd till 2 § 3 i förordningen (1991:1046) bör med reparation inte avses service eller underhåll som till exempel byte av batterier (Försäkringskassans allmänna råd [FKAR 2009:2] om arbetshjälpmedel). Samma bör gälla även om batteriet är inbyggt och behöver bytas på en verkstad.

4.2.9 Uppdatering och uppgradering av arbetshjälpmedlet när det är datorbaserat

Förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel 2 § Bidrag får lämnas till arbetsgivaren eller den försäkrade och får avse kostnaden för […] 4. att uppdatera och uppgradera arbetshjälpmedlet när det är datorbaserat, och […]

För att Försäkringskassan ska kunna bevilja bidrag till kostnader för att uppdatera och uppgradera arbetshjälpmedlet krävs att det är fråga om ett arbetshjälpmedel enligt förordningen (1991:1046), och att arbetshjälpmedlet är datorbaserat. Det är alltså inte tillräckligt att Försäkringskassan tidigare har beviljat bidrag till hjälpmedlet. Om Försäkringskassan bedömer att hjälpmedlet inte längre är att anse som ett arbetshjälpmedel, så ska ansökan om bidrag till uppdatering och uppgradering avslås.

Bestämmelsen i 2 § 4 förordningen (1991:1046) är underställd kravet i 30 kap. 5 § SFB, som säger att bidrag bara ska lämnas till sådana arbetshjälpmedel som är ett led i den försäkrades rehabilitering. För att den försäkrade ska kunna få ersättning för kostnaden för att uppdatera och uppgradera arbetshjälpmedlet när det är datorbaserat måste uppdateringen och uppgraderingen behövas för att personen ska kunna fortsätta att använda arbetshjälpmedlet som ett led i rehabiliteringen. Även om bidrag till arbetshjälpmedel endast lämnas som ett led i den försäkrades rehabilitering har det framhållits i förarbetena att hjälpmedlen ofta fyller en viktig funktion för att förebygga sjukskrivning och möjliggöra att personer med funktionsnedsättningar och långvariga sjukdomstillstånd fortsätter att vara aktiva, jfr prop. 1990/91:141 s. 69 f.

Försäkringskassan ska bedöma om kostnaderna är rimliga för de uppdateringar och uppgraderingar som den sökande begär bidrag för, se avsnitt 4.2.3 Är den totala kostnaden i offerten rimlig?

Försäkringskassan kan bevilja bidrag för uppdateringar och uppgraderingar av ett arbetshjälpmedel utan att tidigare ha beviljat bidrag till hjälpmedlet, om Arbetsförmedlingen har bekostat arbetshjälpmedlet.

4.2.10 Utbildning för att kunna använda arbetshjälpmedlet eller anordningen

Förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel 2 § Bidrag får lämnas till arbetsgivaren eller den försäkrade och får avse kostnaden för […] 5. utbildning för att kunna använda arbetshjälpmedlet eller anordningen.

För att Försäkringskassan ska kunna bevilja bidrag till kostnader för utbildning krävs att det är fråga om ett arbetshjälpmedel enligt förordningen (1991:1046). Det ska också vara en utbildning för att kunna använda arbetshjälpmedlet eller anordningen. Det är alltså inte tillräckligt att Försäkringskassan tidigare har beviljat bidrag till hjälpmedlet. Om Försäkringskassan bedömer att hjälpmedlet inte längre är att anse som ett arbetshjälpmedel, så ska ansökan om utbildning avslås.

Bestämmelsen i 2 § 5 förordningen (1991:1046) är underställd kravet i 30 kap. 5 § SFB, som säger att bidrag bara ska lämnas till sådana arbetshjälpmedel som är ett led i den försäkrades rehabilitering. För att den försäkrade ska kunna få ersättning för kostnaden för utbildning måste utbildningen behövas för att personen ska kunna fortsätta att använda arbetshjälpmedlet som ett led i rehabiliteringen. Även om bidrag till arbetshjälpmedel endast lämnas som ett led i den försäkrades rehabilitering har det framhållits i förarbetena att hjälpmedlen ofta fyller en viktig funktion för att förebygga sjukskrivning och möjliggöra att personer med funktionsnedsättningar och långvariga sjukdomstillstånd fortsätter att vara aktiva, jfr prop. 1990/91:141 s. 69 f.

Försäkringskassan ska bedöma om kostnaderna är rimliga för utbildningen som den sökande begär bidrag för, se avsnitt 4.2.3 Är den totala kostnaden i offerten rimlig?

Försäkringskassan kan bevilja bidrag för utbildningen utan att tidigare ha beviljat bidrag till hjälpmedlet, om Arbetsförmedlingen har bekostat arbetshjälpmedlet.

4.3 Till vad kan bidrag inte beviljas?

Förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel 3 § Bidrag får inte lämnas för

1. att skaffa ett hjälpmedel eller en anordning som normalt behövs i verksamheten eller som krävs för att arbetsmiljön ska vara tillfredsställande, eller
2. reparation av en fast anordning, en maskin eller en byggnad. Bidrag får inte heller lämnas för kostnader för hjälpmedel eller en anordning som kan ersättas genom annat statligt bidrag.

Begränsningarna i bidragsrätten enligt 3 § 1 förordningen (1991:1046) bottnar båda i den grundläggande tanken att det allmänna inte bör lämna bidrag till sådana arbetshjälpmedel som arbetsgivaren har en skyldighet att införskaffa eller som annars utgör vanligt förekommande utrustning i en verksamhet av det aktuella slaget, oavsett om det på arbetsplatsen arbetar någon med särskilt behov av att ha tillgång till hjälpmedlet för att alls kunna utföra sitt arbete (jämför HFD 2017 ref. 6).

4.3.1 Vad är ett hjälpmedel eller en anordning som normalt behövs i verksamheten eller som krävs för att arbetsmiljön ska vara tillfredställande?

Rättsfall

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har funnit att med uttrycket "normalt behövs" får förstås som att hjälpmedlet är vanligt förekommande i verksamheter av det aktuella slaget.

När det gäller den begränsning i bidragsrätten som följer av arbetsgivarens ansvar för en tillfredsställande arbetsmiljö framhöll HFD den grundläggande skyldigheten att utforma arbetsmiljön på ett lämpligt sätt som följer av arbetsmiljölagens (1977:1160) bestämmelser. Begränsningen av bidragsrätten med hänsyn till det generella arbetsmiljöansvaret bör vara densamma oavsett om det är fråga om en ensamföretagare eller en anställd.

HFD har funnit att det saknar betydelse för rätten till bidrag om hjälpmedlet har individanpassats på något sätt, om det aktuella hjälpmedlet eller anordningen varken krävs för att arbetsmiljön ska vara tillfredsställande eller är något som normalt behövs i verksamheten.

HFD 2017 ref. 6 I och II

För att bedöma rätten till bidrag till arbetshjälpmedel måste alltså Försäkringskassan utreda hur långt arbetsgivarens ansvar sträcker sig i det enskilda fallet mot bakgrund av arbetsmiljölagens bestämmelser och gällande arbetsmiljöbestämmelser i övrigt. Det måste göras en utredning utifrån gällande författningar på arbetsmiljöområdet i det enskilda fallet utifrån vad ansökan gäller eftersom arbetsmiljöansvaret kan förändras över tid. Det finns exempelvis föreskrifter om belastningsergonomi, ensamarbete, arbetsplatsens utformning, arbetsanpassning och rehabilitering osv.

Försäkringskassan kan i tveksamma fall ta stöd av Arbetsmiljöverket i bedömningen av vilka skyldigheter arbetsgivare har att anpassa en arbetsplats (jmf 8 § FL, läs mer i vägledning 2004:7 Förvaltningsrätt i praktiken). Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över arbetsmiljölagens tillämpning.

Av 2 kap. 1 § första stycket arbetsmiljölagen framgår att arbetsmiljön ska vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Bestämmelsen ger uttryck för att arbetsmiljöansvaret förändras över tid och att arbetsmiljön ska förbättras i takt med de möjligheter som utvecklingen ger (jämför prop. 1976/77:149 s. 220).

Enligt paragrafens andra stycke ska arbetsförhållandena anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. I detta ligger att åtgärder ska vidtas för att hindra belastning som kan undvikas genom olika slag av tekniska anordningar och genom riktig utformning av arbetsmetoder och arbetsredskap (a. prop. s. 224).

Arbetsgivaren har enligt 3 kap. 3 § andra stycket en skyldighet att ta hänsyn till den enskilde arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta andra lämpliga åtgärder. Detta gäller inte bara för att förebygga ohälsa utan även för att underlätta rehabilitering (prop. 1990/91:140 s. 46).

I förarbetena betonas också att kraven på arbetsmiljön inte kan sänkas med hänsyn till den enskilde arbetsgivarens förutsättningar i ekonomiskt eller annat avseende (prop. 1976/77:149 s. 254).

Någon klar avgränsning av vad som faller inom arbetsgivarens ansvar är inte möjlig att göra. Arbetsgivarens möjligheter att anpassa arbetsvillkoren har ökat genom den tekniska utvecklingen och genom bättre kunskaper på rehabiliteringsområdet. Det måste också avspeglas i vad man kan kräva av arbetsgivaren. (Prop. 1990/91:140 s. 47)

Arbetsgivaren är skyldig att se till att arbetsplatsen, maskiner och annan utrustning är ergonomiskt lämpligt utformade. Höj- och sänkbara skrivbord och ergonomiskt anpassade skrivbordsstolar är därför att anse som normal utrustning och Försäkringskassan ska inte bevilja bidrag för inköp av denna typ av utrustning. (Prop. 1990/91:141 s. 83)

HFD klargör att någon prövning av om hjälpmedlet är individanpassat inte behöver göras i de situationer då

• det aktuella hjälpmedlet varken krävs för att arbetsmiljön ska vara tillfredsställande eller
• är något som normalt behövs i verksamheten.

I dessa situationer kan bidrag till arbetshjälpmedlet alltså lämnas. (jämför HFD 2017 ref. 6 I och II.)

Om det aktuella hjälpmedlet däremot krävs för att arbetsmiljön ska vara tillfredsställande eller normalt behövs i verksamheten ska det göras en prövning av om hjälpmedlet behöver individanpassas.

Metodstöd – bedöma rätten till bidrag 3 § 1 förordningen (1991:1046)

Bedömningen av rätten till bidrag bör ske i olika steg.

• Är hjälpmedlet sådant som normalt behövs i verksamheten?
• Krävs hjälpmedlet för att arbetsmiljön ska vara tillfredsställande?

Om du svarar nej på båda frågorna kan bidrag till arbetshjälpmedlet lämnas även om det inte är individanpassat.

Om du svarar ja på någon av frågorna ska du pröva om hjälpmedlet behöver individanpassas. Om du kommer fram till att hjälpmedlet inte behöver individanpassas kan bidrag till arbetshjälpmedel inte lämnas. Om du kommer fram till att hjälpmedlet behöver individanpassas kan bidrag lämnas om individanpassningen går utöver vad som krävs för att arbetsmiljön ska vara tillfredsställande eller vad som normalt behövs i verksamheten.

För att utreda om individanpassningen ingår i arbetsmiljöansvaret eller om det är något som normalt behövs i verksamheten, så kan du när det behövs komplettera med uppgifter från till exempel Arbetsmiljöverket eller branschorganisationer (jmf. 110 kap. 14 § 1 SFB).

4.3.2 Kostnader som kan ersättas genom annat statligt bidrag

Det finns ytterligare begränsningar i bidragsrätten genom att bidrag inte får lämnas för kostnader för hjälpmedel eller en anordning som kan ersättas genom annat statligt bidrag (jämför 3 § andra stycket). Det kan till exempel vara om statligt stöd i form av lånegaranti och statsbidrag kan beviljas enligt förordningen (1978:250) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering. Det räcker alltså att det finns ett sådant bidrag som kan ersätta hjälpmedlet eller anordningen, det behöver inte vara beviljat för att man ska ta hänsyn till detta vid bedömningen av rätten till bidrag till arbetshjälpmedel. Se 4.3.5 om det gäller ett hjälpmedel som arbetsskadeförsäkringen kan ersätta.

4.3.3 Resekostnader

Resekostnader som den försäkrade har i samband med en utredning om bidrag till arbetshjälpmedel kan inte täckas genom bidrag till arbetshjälpmedel. Om utredningen ingår som en del i en rehabiliteringsplan och den försäkrade är berättigad till rehabiliteringsersättning är det däremot möjligt att bevilja särskilt bidrag till den försäkrade enligt de regler som gäller i förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning.

Resekostnader som kan uppstå för arbetsgivaren kan inte heller ersättas.

Läs mer

Det finns en beskrivning i vägledning 2015:1 Sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning om vad som gäller rehabiliteringsersättning under utbildning eller annan åtgärd.

4.3.4 Hjälpmedel inom arbetsskadeförsäkringen

Den som har fått en arbetsskada godkänd kan i vissa fall få ersättning för nödvändiga kostnader för särskilda hjälpmedel (40 kap. 11 § SFB).

Se närmare om detta i vägledning 2003:4, Förmåner vid arbetsskada.

Om en försäkrad som fått en arbetsskada godkänd ansöker om bidrag till arbetshjälpmedel enligt förordningen (1991:1046) ska ansökan hanteras på samma sätt som andra ansökningar om bidrag till arbetshjälpmedel.

Men om behovet av hjälpmedel har sin grund i en godkänd arbetsskada kan den försäkrade redan ha fått ersättning. Ersättning för särskilda hjälpmedel lämnas för sådana hjälpmedel som är avsedda att ersätta förlorade kroppsfunktioner och som ska användas i den dagliga livsföringen. Redan på denna grund, dvs. att det är fråga om ett hjälpmedel som används i den dagliga livsföringen, bör Försäkringskassan kunna konstatera att det inte faller inom ramen för Försäkringskassans kostnadsansvar för arbetshjälpmedel. Skulle den försäkrade ha fått sådan ersättning och om den ersätter kostnaden som ansökan om bidrag till arbetshjälpmedel gäller ska detta beaktas vid bedömningen av rätten till bidrag till arbetshjälpmedel, se avsnitt 4.3.2. Skulle ersättning för särskilda hjälpmedel kunna ersätta kostnaden som ansökan om bidrag till arbetshjälpmedel gäller ska detta beaktas vid bedömningen av rätten till bidraget, se avsnitt 4.3.2.