Hoppa till huvudinnehåll

19 Omprövning av aktivitetsersättning vid ändrade förhållanden

I detta kapitel beskrivs reglerna för omprövning av rätten till aktivitetsersättning när arbetsförmågan har blivit väsentligt förbättrad.

En omprövning innebär att Försäkringskassan på nytt överväger om den försäkrade har fortsatt rätt till ersättningen. Omprövningen kan leda till ett beslut om att aktivitetsersättningen minskas eller upphör. Omprövningen kan även visa att det inte är aktuellt att besluta att aktivitetsersättningen ska minskas eller upphöra.

Dessutom nämns att det finns sanktionsregler som gör att Försäkringskassan i vissa situationer kan besluta om att dra in eller minska ersättningen.

Hur handläggningen av omprövningen går till beskrivs närmare i avsnitt 19.10 Metodstöd – omprövning av aktivitetsersättning vid ändrade förhållanden.

Slutligen beskrivs vad som gäller om en försäkrad vill avsäga sig aktivitetsersättningen.

19.1 Grundläggande bestämmelser​

36 kap. 9 § SFB En försäkrad som förvärvsarbetar med utnyttjande av en arbetsförmåga som han eller hon antogs sakna när beslutet om aktivitetsersättning fattades har inte rätt att få sådan ersättning för samma tid och i den omfattning som förvärvsarbetet utförs. Bestämmelser om återkrav finns i 108 kap.

36 kap. 22 § SFB Om arbetsförmågan väsentligt förbättras för en försäkrad som får aktivitets- ersättning ska rätten till förmånen omprövas. En försäkrad som regelbundet och under en längre tid har visat en arbets- förmåga som han eller hon antogs sakna när beslutet om aktivitetsersättning fattades ska antas ha en väsentligt förbättrad arbetsförmåga, om inte något annat framkommer.

Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR 2002:17) om sjukersättning och aktivitetsersättning till 36 kap. 22 § SFB För att det ska anses vara frågan om en längre tid bör arbetsförmåga ha uppvisats under en period om minst tre månader.

Den grundläggande principen är att en försäkrad inte har rätt till aktivitetsersättning om hen förvärvsarbetar på den del som hen är beviljad ersättning för. För en försäkrad som exempelvis har bedömts ha halv arbetsoförmåga och därför har halv ersättning innebär det att rätten till ersättningen kan påverkas om hen arbetar mer än halvtid. För den som har beviljats hel aktivitetsersättning finns det dock ett utrymme att utnyttja upp till en åttondels arbetsförmåga utan att rätten till ersättningen ifrågasätts (prop. 1999/2000:4 s. 54). Åttondelen beskrivs närmare i avsnittet om hel aktivitetsersättning. Om en försäkrad förvärvsarbetar på den del som ersättning beviljats, så har han eller hon inte rätt till aktivitetsersättning för samma tid. Ersättning som har betalats ut för tid när den försäkrade har förvärvsarbetat kan återkrävas. När utredningen gäller rätten till aktivitetsersättning som redan har betalats ut och det blir fråga om återkrav, ska beviskravet hög grad av sannolikhet användas (FKRS 2022:05). Du kan läsa mer om detta i vägledning (2005:3) Återkrav.

För en försäkrad som har aktivitetsersättning är det alltså inte möjligt att ha kvar både rätten till och en utbetalning av aktivitetsersättning för samma tid och omfattning som förvärvsarbete utförs. Undantag gäller för de försäkrade som arbetar inom ramen för vilande aktivitetsersättning.

Försäkringskassan ska även ta ställning till om förutsättningarna för omprövning enligt 36 kap. 22 § SFB har varit uppfyllda vid en tidigare tidpunkt. Om förutsättningarna var uppfyllda vid en tidigare tidpunkt, men Försäkringskassan ändå inte har omprövat rätten till ersättning, ska vi ta ställning till för vilka månader rätten till ersättning har saknats helt eller delvis. Rätten till ersättning har saknats, och det har därmed skett en felutbetalning, om det hade varit möjligt att ompröva rätten till ersättning för den aktuella månaden eller de aktuella månaderna om vi hade haft korrekt information då. Därerfter prövas möjligheten till återkrav. Det gäller oavsett om förutsättningarna för omprövning är uppfyllda nu eller inte. Det krävs alltså inte att förmånen faktiskt har omprövats för att vi ska kunna återkräva ersättning (jämför Rönström, Återkrav av socialförsäkrings-ersättning och arbetslöshetsersättning [2021, JUNO], s. 58).

När arbetsförmågan bedöms ska Försäkringskassan beakta den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Bedömningen ska göras efter samma grunder oavsett på vilket sätt prestationsförmågan är nedsatt och i förhållande till ett heltidsarbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av arbete med skötsel av hemmet (33 kap. 10 och 11 § SFB).

Den som har aktivitetsersättning är skyldig att anmäla förändringar som gäller förvärvsarbete och arbetsförmåga som kan påverka rätten till ersättning (110 kap. 46, 50 och 51 §§ SFB). Om den försäkrade inte fullgör anmälningsskyldigheten finns en risk, dels att hen blir skyldig att betala tillbaka aktivitetsersättning som redan betalats ut, dels att rätten till fortsatt ersättning bedöms på nytt vid omprövning och då kan minskas eller dras in (prop. 1999/2000:4 s. 54–55). Se vidare kapitel 18 Anmälningsskyldighet.

19.2 När är omprövning inte aktuellt?​

36 kap. 13 § SFB Försäkringskassan får besluta att aktivitetsersättningen ska förklaras vilande från och med den månad som anges i ansökan.

36 kap. 23 § SFB Vid omprövning enligt 22 § får sådan aktivitetsersättning som har förklarats vilande enligt 13 § inte ändras med anledning av att den försäkrade under den tid och i den omfattning som anges i beslutet genom förvärvsarbete eller studier har visat en väsentligt förbättrad arbetsförmåga.

36 kap. 24 § SFB Vid omprövning enligt 22 § får aktivitetsersättningen inte ändras på grund av att den försäkrade deltar i sådan aktivitet som avses i 33 kap. 21–23 §.

Vilandeperioden är skyddad mot att arbetsförmågan bedöms på nytt vid en omprövning. Tiden efter vilandeperioden är däremot inte skyddad mot omprövning. Efter vilandeperioden ska ersättningen betalas ut igen. Om den försäkrade anmäler att arbetet ska fortsätta ska vi ompröva rätten till ersättning. Den försäkrade har rätt att få ersättningen utbetald under omprövningstiden, men kan avstå från detta för att slippa ett eventuellt återkrav, se avsnitt 19.6.

Om det upptäcks att den försäkrade inte anmält fortsatt arbete eller studier kan det bli aktuellt att tillämpa 110 kap. 52 § SFB om indragning/nedsättning. Se vidare kapitel 17 Vilande aktivitetsersättning.

Aktivitetsersättning får inte heller omprövas på grund av att en försäkrad deltar i aktiviteter under tid med aktivitetsersättning enligt 33 kap. 21–23 §§ SFB (36 kap. 24 § SFB). Se kapitel 14 Aktiviteter för dem som har aktivitetsersättning.

19.3 Väsentligt förbättrad arbetsförmåga – när den försäkrade inte arbetar​

För att Försäkringskassan ska kunna ompröva en försäkrads rätt till aktivitetsersättning, när den försäkrade inte arbetar, måste Försäkringskassans utredning visa att hens arbetsförmåga har väsentligt förbättrats. Det är alltså Försäkringskassan som har bevisbördan för att arbetsförmågan förändrats.

Precis som vid beviljande av aktivitetsersättning måste Försäkringskassan bedöma den försäkrades förmåga att varaktigt utföra ett förvärvsarbete (prop. 1999/2000:4 s. 36–37). Detta innebär att det i begreppet väsentligt förbättrad arbetsförmåga ingår att Försäkringskassan bedömer sannolikheten för att den försäkrade ska ha kvar den väsentligt förbättrade arbetsförmågan framåt i tiden. Om så är fallet kan Försäkringskassan ompröva aktivitetsersättningen. Detsamma gäller också när den försäkrade själv vill att aktivitetsersättningen ska minskas eller upphöra.

19.4 Väsentligt förbättrad arbetsförmåga – när den försäkrade arbetar​

36 kap. 22 § SFB Om arbetsförmågan väsentligt förbättras för en försäkrad som får aktivitets- ersättning, ska rätten till förmånen omprövas. En försäkrad som regelbundet och under en längre tid har visat en arbets- förmåga som han eller hon antogs sakna när beslutet om aktivitetsersättning fattades ska antas ha en väsentligt förbättrad arbetsförmåga, om inte något annat framkommer.

Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR 2002:17) om sjukersättning och aktivitetsersättning till 36 kap. 22 § SFB För att det ska anses vara frågan om en längre tid bör arbetsförmåga ha uppvisats under en period om minst tre månader.

Efter tre månader med förvärvsarbete finns det en presumtion för att arbetsförmågan är väsentligt förbättrad, dvs. det behövs ingen utredning som visar detta. Att det bör passera tre månader innebär att det inte är en absolut tidsgräns.

Det är ett riktmärke för att kunna avgöra om det behövs medicinsk utredning innan beslut om omprövning av rätten till förmånen fattas. Det är möjligt att ompröva rätten till ersättningen innan tre månader förflutit men då ska det finnas utredning som gör sannolikt att arbetsförmågan är väsentligt förbättrad. Utredningen kan bestå i uppgifter från den försäkrade eller annan t.ex. arbetsgivaren.

Under utredningstiden har den försäkrade rätt att få ersättningen utbetalad som tidigare. Aktivitetsersättning är en ersättning som utgår månadsvis. Med månad menas kalendermånad. I praktiken innebär det att den månad den försäkrade börjar arbeta ska räknas som hel kalendermånad, oavsett vilket datum hen börjar arbeta. Men om den försäkrade börjat arbetat de sista dagarna i månaden kan det finnas anledning att anse att det inte uppvisats en arbetsförmåga som antogs saknas för hela den månaden. Det är utredningen som avgör vilken månad den försäkrade ska anses ha uppvisat en arbetsförmåga som antogs saknas när förmånsbeslutet fattades.

36 kap. 28 § första meningen SFB Ändring av sjukersättning och aktivitetsersättning ska gälla från och med månaden efter den när anledningen till ändringen uppkommit.

Om omprövningen leder fram till ett beslut om att aktivitetsersättningen ska minskas eller upphöra, så fattas beslut om att minska/stoppa ersättningen för tid framåt, dvs. tidigast fr.o.m. nästkommande månad. Samtidigt antecknas i journalen vilken månad rätten till förmånen anses ha upphört pga. arbete eller studier. Med ledning av journalanteckningen prövas möjligheten till återkrav dvs. om den försäkrad förorsakat eller bort inse att ersättning utbetalats felaktigt.

Exempel

Försäkringskassan får den 13 februari en anmälan om arbete från Cecilia som sedan 10 månader tillbaka har hel aktivitetsersättning. Hon uppger att den medicinska rehabiliteringen som hon genomgått har gått bättre än förväntat och att hon från och med nästa vecka, den 16 februari, ska börja arbeta halvtid i en butik. Cecilia uppfyller inte kraven för att ha sin ersättning vilande. Försäkringskassan informerar Cecilia om reglerna om omprövning av rätten till ersättning vid väsentligt förbättrad arbetsförmåga och att Försäkringskassan inom tre månader kommer ta ställning till hennes fortsatta rätt till hel aktivitetsersättning. Cecilia och försäkringsutredaren på Försäkringskassan kommer överens om att ha regelbunden kontakt under de närmaste tre månaderna. Cecilia kontaktar Försäkringskassan en gång i mitten av mars och en gång i slutet av april och meddelar att arbetet fungerar bra och att hennes avsikt är att fortsätta arbeta i samma omfattning. Den 28 april bedömer Försäkringskassan vid omprövning av rätten till ersättningen att Cecilias arbetsförmåga har väsentligt förbättrats. Den utredning man stödjer sig på är Cecilias egna återkommande uppgifter om att halvtidsarbetet fungerar bra. Ersättningen minskas därför till hälften från och med maj. Det antecknas i journalen att rätten till den tidigare beviljade nivån på ersättningen upphörde samma månad som arbetet började (36 kap. 9 § SFB) och prövning av om det finns grund för återbetalning av hälften av ersättningen ska göras (108 kap. 2 § SFB).

Exempel

Försäkringskassan får via en sjukanmälan från en arbetsgivare kännedom om att Jennifer, som sedan 14 månader tillbaka har hel aktivitetsersättning, arbetar halvtid. Försäkringsutredaren kontrollerar Min plan där det framgår att det ännu inte varit aktuellt med några rehabiliteringsåtgärder för Jennifer. Försäkringsutredaren kontaktar Jennifer för att kontrollera uppgiften om arbete. Jennifer uppger då att hon sedan fem månader tillbaka arbetar halvtid och att hon planerar att fortsätta med det. Med utgångspunkt från dessa uppgifter konstaterar Försäkringskassan att Jennifer har uppvisat en väsentligt förbättrad arbetsförmåga. Hon har regelbundet och under en längre tid arbetat halvtid och det är sannolikt att hon kommer att ha kvar den uppvisade arbetsförmågan även framåt i tiden. Försäkringskassan bedömer att något medicinskt underlag inte behöver begäras in eftersom det finns en presumtion för väsentligt förbättrad arbetsförmåga efter så lång arbetstid. Omprövningen av arbetsförmågan med stöd av 36 kap. 22 § SFB leder till ett beslut om att Jennifer inte längre har rätt till hel ersättning. Det beslutas att Jennifers aktivitetsersättning ska minskas till halv förmån från och med månaden efter beslut. Det antecknas i journalen att rätten till hel förmån upphörde när hon började arbeta halvtid. Försäkringskassan prövar om det finns grund för återkrav (36 kap. 9, 22 § och 108 kap. 2 § SFB).

Om en försäkrad har arbetat regelbundet under en längre tid men arbetet upphört måste Försäkringskassan utreda orsaken till detta. Det finns då en presumtion för att arbetsförmågan är väsentligt förbättrad och den bryts inte av att det medicinska underlaget visar att hälsotillståndet är oförändrat. Om den försäkrade trots oförändrat hälsotillstånd kunnat arbeta behöver orsaken utredas (prop. 1999/2000:4 s. 36).

Om arbetet har upphört ska Försäkringskassan inte enbart bedöma arbetsförmågan i förhållande till det arbete som den försäkrade har utfört. Den uppvisade arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till begreppet ”förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden”.

Att den försäkrades arbete inte gett henne eller honom avtalsenlig lön, eller att den egna förvärvsverksamheten inte lämnat rimlig avkastning är inte ensamt grund för rätt till fortsatt aktivitetsersättning.

Vid bedömning av om det finns arbetsförmåga kan Försäkringskassan hämta ledning i de regler i 33 kap. SFB som gäller vid nybeviljande (prop. 1999/2000:4 s. 36; se vidare kapitlet om rätten till aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga).

Exempel

Samir har hel aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga från och med april 2021. I enlighet med Min plan har Försäkringskassan ett avstämningsmöte med Samir och behandlande läkare i december 2021. Under mötet framkommer att den medicinska rehabiliteringen inte har fungerat som den ska och att Samir inte kommer att kunna delta i arbetslivsinriktade åtgärder förrän efter sommaren 2022. När Försäkringskassan kontaktar Samir i september 2022 för att följa upp den medicinska rehabiliteringen visar det sig att han under nästan fyra månader har arbetat ca 15 timmar per vecka på en restaurang. Arbetsuppgifterna bestod i diverse kökssysslor och han fick lön för det utförda arbetet. Arbetet var ett sommarjobb som slutade i början av augusti 2022. Samir säger att anledningen till att han arbetade var för att få sociala kontakter, inte för att hans hälsotillstånd egentligen hade blivit bättre. Det var därför han inte anmälde detta till Försäkringskassan. Det finns en presumtion för att arbetsförmågan är förbättrad efter fyra månaders arbete men Försäkringskassan kontaktar ändå chefen på restaurangen där Samir arbetade för att få höra dennes åsikt om varför arbetet upphörde och för att få bekräftat att uppgifterna stämmer. Chefen säger att Samir var omtyckt och duktig och skötte sina arbetsuppgifter mycket noggrant. Samirs rätt till ersättningen omprövas för framtiden. Ersättningen minskas till halv fr.o.m. månaden efter beslut och återkrav prövas för den ersättning som utbetalats under arbetstiden.

Exempel

Mats har hel aktivitetsersättning. I enlighet med Min plan kontaktar Försäkringskassan Mats. Vid kontakten säger Mats att han har arbetat tio timmar i veckan under fyra månader men att arbetet nu har upphört. Orsaken var att han inte längre orkade med arbetet på grund av den sjukdom som ligger till grund för beslutet om hel aktivitetsersättning. Vid ett avstämningsmöte som Försäkringskassan har med Mats och chefen på företaget där Mats arbetade framkommer att arbetsuppgifterna bestod i kuvertering och utskick. Uppgifterna var mycket lätta och helt anpassade till Mats besvär. Han hade avtalsenlig lön och tio timmars arbetsvecka som fördelades på fyra dagar. Trots att arbetsuppgifterna var anpassade blev Mats hälsotillstånd försämrat och han fick svårare och svårare att klara av sina arbetsuppgifter. Till slut blev situationen ohållbar och han var tvungen att sluta arbeta. Det finns en presumtion för att arbetsförmågan är väsentligt förbättrad efter tre månaders arbete men på avstämningsmötet framkommer upp-gifter om att så kanske inte är fallet när det gäller Mats eftersom han inte kunde fortsätta arbeta. Försäkringskassan bedömer därför att det är aktuellt att begära in ett medicinskt underlag. Det underlag som den behandlande läkaren skickar in styrker de uppgifter Försäkringskassan fått från Mats och från hans chef. Med hänsyn till att Mats inte klarade sina arbetsuppgifter och till att hans hälsotillstånd blev sämre under arbetsförsöket bedömer Försäkringskassan vid omprövning av rätten till ersättningen att arbetsförmågan inte är väsentligt förbättrad (36 kap. 22 § SFB). Försäkringskassan beslutar därför att Mats har fortsatt rätt till hel aktivitetsersättning. Mats borde ha anmält förvärvsarbetet innan han började arbeta men denna underlåtenhet medför inte nedsättning eller indragning för framtiden eftersom underlåtenheten inte innebär ”ett förhållande som är av betydelse för rätten till eller storleken av ersättningen” (110 kap. 52 § andra stycket SFB). Det blir däremot aktuellt att pröva återkrav med stöd av 36 kap. 9 § SFB eftersom han under fyra månader uppvisat en arbetsförmåga som han antogs sakna. Se vägledningen (2005:3).

19.5 Väsentligt förbättrad arbetsförmåga när den försäkrade studerar​

Om studierna bedrivs i den studietakt och med de studieresultat som krävs för att få studiestöd, kan det vara en indikation på att det finns en arbetsförmåga som kan tas tillvara. Om studiestöd betalas ut eller inte har dock ingen betydelse. Att den försäkrade har klarat av att studera kan innebära att hen kan antas ha en arbetsförmåga. Försäkringskassan bör då utreda den fortsatta rätten till aktivitetsersättning. Detta gäller oavsett om hälsotillståndet är förbättrat eller inte.

För försäkrade som uppfyller kraven för att ha sin aktivitetsersättning vilande finns möjligheten att ha ersättningen vilande även vid studier (36 kap. 10 § SFB). Om den försäkrade av någon anledning inte kan eller vill ha sin ersättning vilande vid studier ska Försäkringskassan utreda om det finns skäl att ompröva rätten till ersättningen på grund av att den försäkrade studerar.

En förutsättning för att Försäkringskassan ska kunna ompröva rätten till aktivitetsersättning är att arbetsförmågan har väsentligt förbättrats. Det innebär att de regler som gäller vid bedömningen av den försäkrades förmåga att förvärvsarbeta också gäller när en försäkrad studerar. Om Försäkringskassans utredning inte visar att arbetsförmågan förbättrats väsentligt i sådan omfattning att det påverkar graden av ersättning får den försäkrade behålla sin ersättning (prop. 1997/98:111 s. 37).

Exempel

Linda som har haft hel aktivitetsersättning i nio månader ringer till försäkringsutredaren i juli och berättar att hon nu har planer på att läsa en grundkurs i kemi på universitetet. Kursen som är på heltid startar i mitten av augusti och ska pågå i två terminer. Försäkringskassan informerar Linda om reglerna om omprövning av rätten till aktivitetsersättning och att Försäkringskassan kommer ta ställning till om hennes arbetsförmåga har väsentligt förbättrats inom tre månader. Linda och försäkringsutredaren har regelbunden kontakt och hon berättar att hon upplever att studierna är krävande men att hon hittills klarat alla tentamina. Hon har föreläsningar och lektioner nästan varje dag och lägger dessutom ner mellan 3–5 timmar per dag på att läsa hemma. Den 31 oktober bedömer Försäkringskassan att Linda genom studierna har visat på en väsentligt förbättrad arbetsförmåga. Försäkringskassan bedömer att Linda kan utföra ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden på heltid. Beslut fattas därför om att utbetalningen av hennes aktivitetsersättning ska upphöra från och med november. Försäkringskassan prövar om ersättningen för augusti t.o.m. oktober kan återkrävas eftersom Linda uppvisat en arbetsförmåga som hon antogs sakna.

19.6 Omprövning efter tid med vilande aktivitetsersättning​

När en försäkrad haft sin aktivitetsersättning vilande i två år upphör möjligheten att arbeta med bibehållen rätt till ersättning. Om ersättningsbeslutet inte löpt ut ska rätten till den fortsatta ersättningen omprövas. Detta gäller när den försäkrade fortfarande arbetar eller studerar som tidigare eller förändrar sin insats i samband med att vilandeperioden är slut (prop. 1999/2000:4 s. 27 och prop. 2002/03:89 s. 49). Den försäkrade har rätt att få sin ersättning utbetalad under utredningstiden dvs. under omprövningen. Den försäkrade kan också välja att avstå från aktivitetsersättningen under utredningstiden för att undvika återkrav. Om den försäkrade väljer att avstå från sin aktivitetsersättning under utredningstiden dokumenteras den försäkrades begäran i journal och kontakt med försäkringshandläggare i beräkning tas.

Om arbetet eller studierna fortsätter efter vilandeperiodens slut och omprövningen leder till att arbetsförmågan anses vara väsentligt förbättrad påverkas utbetalningen av ersättningen fr.o.m. första möjliga månad efter omprövningsbeslutet. Rätten till den tidigare ersättningen eller ersättningsnivån upphörde i ett sådant fall direkt efter vilandeperiodens slut eftersom den försäkrade arbetade. Försäkringskassan prövar om det finns grund för återkrav av ersättning för tid efter vilandeperiodens slut.

Om den försäkrade inte anmäler att arbetet fortsätter har Försäkringskassan möjlighet att tillämpa de regler som gäller för dem som arbetar utan att anmäla detta (110 kap. 51, 52 § SFB, prop. 1999/2000:4 s. 33 f. och prop. 2002/03:89 s. 48–49).

Se avsnitt 19.12 om den försäkrade kontaktar Försäkringskassan på eget initiativ och vill avsäga sig rätten till ersättningen under omprövningstiden.

19.7 Förbättrad försörjningsförmåga?​

Ökade inkomster kan påverka rätten till aktivitetsersättning. Men en inkomstökning kan inte ensam medföra att arbetsförmågan ska anses väsentligt förbättrad. Man måste också bedöma om den högre inkomsten avviker från vad som är normalt inom yrkesområdet, om det medicinska tillståndet har förbättrats och om arbetsinsatsen förändrats.

I vägledningen (2013:1) hittar du en mer utförlig beskrivning av hur du ska resonera i de fall frågan om ökade inkomster under tid med ersättning blir aktuell. Samma resonemang som gäller för sjukersättning avseende bedömning av försörjningsförmåga är tillämpligt även för aktivitetsersättningsärenden.

19.8 Sanktionsmöjligheter​

Det finns några situationer när Försäkringskassan som sanktion kan dra in eller minska den försäkrades aktivitetsersättning och i vissa fall besluta att inte betala ut ersättning. Det handlar om när den försäkrade inte har gjort vad som fordras av honom eller henne enligt försäkringen.

Aktivitetsersättning kan dras in eller minskas när;

  • den försäkrade medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat oriktig eller vilseledande uppgift, inte lämnar uppgifter som är av betydelse för rätten till ersättning eller inte anmäler ändrade förhållanden enligt 110 kap. 46, 47, 50 och 51–52 §§ SFB.

Försäkringskassan kan besluta att inte betala ut aktivitetsersättning när:

  • den försäkrade utan giltig anledning vägrar att genomgå sådan behandling, utredning eller rehabilitering som avses i 110 kap. 14 § eller 30 kap. 7 § SFB, förutsatt att hen informerats om denna påföljd (110 kap. 53, 54, 57 och 58 §§ SFB).

19.9 Vad händer när någon vägrar att medverka i utredning av arbetsförmågan och i rehabilitering?​

Det finns sanktionsregler som kan tillämpas när en försäkrad inte medverkar till utredning eller rehabiliterande åtgärder (110 kap. 53 och 57 §§ SFB). Skyldigheten att genomgå rehabiliterande åtgärder måste dock bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Den försäkrade befinner sig ofta i en utsatt situation och det är en uppgift för Försäkringskassan att verka för att den försäkrade förstår behovet av kompletterande undersökning och vill medverka. Sanktionsmöjligheten bör givetvis användas med försiktighet, närmast som en undantagsåtgärd (prop. 1994/95:147 s. 35–36 och prop. 1996/97:121 s. 32).

Om en försäkrad utan giltig anledning vägrar att genomgå sådan behandling, utredning eller rehabilitering som avses i 30 kap. SFB kan sanktionsreglerna i 110 kap. SFB tillämpas. Försäkringskassan får då besluta att aktivitetsersättningen, helt eller delvis, inte ska betalas ut tills vidare. Detta gäller under förutsättning att den försäkrade informerats om denna påföljd. Det innebär att den försäkrade i grunden fortfarande uppfyller villkoren för rätt till ersättningen, men att ersättningen inte betalas ut så länge den försäkrade vägrar att medverka i en behandling, utredning eller rehabilitering.Beslut om att inte betala ut aktivitetsersättning enligt sanktionsreglerna fattas av försäkringsutredare. Det är möjligt att begära omprövning av ett sådant beslut.

Om den försäkrade ändrar sig och börjar den beslutade åtgärden kan ersättningen börja betalats ut igen (prop. 2000/01:96 s. 191). Ersättningen betalas ut från och med månaden efter den då den försäkrade meddelat detta till Försäkringskassan.

Möjligheten att besluta att inte betala ut ersättning till den försäkrade bör, som nämnts ovan, användas med försiktighet. I första hand kan den användas som ett påtryckningsmedel för att förmå den försäkrade att medverka i behandling, utredning eller rehabilitering.

I bedömningen av om ersättningen inte ska betalas ut måste Försäkringskassan också väga in den princip som råder inom hälso- och sjukvården om den enskildes integritet och möjlighet till medverkan och inflytande när det gäller utredning och behandling. Den avgörande skillnaden mellan den princip som råder inom hälso- och sjukvården och den möjlighet som finns inom SFB att besluta att inte betala ut ersättningen är att det i ärenden om aktivitetsersättning är frågan om skattepengar som ska betalas ut eller inte. Försäkringskassan kan därför ställa krav på att den försäkrade medverkar till att ett underlag tas fram som syftar till att få en tillförlitlig utredning (prop. 1994/95:147 s. 52).

En förutsättning för att Försäkringskassan ska kunna besluta att inte betala ut ersättningen till en försäkrade som inte vill medverka är, som nämnts ovan, att hen har informerats om att detta kan bli följden av hennes eller hans vägran (110 kap. 58 § SFB). En sådan information bör vara skriftlig.

Den försäkrade måste också utifrån reglerna om kommunicering enligt FL ges en möjlighet att yttra sig över allt material av betydelse som ligger till grund för åtgärden innan ett beslut fattas, om det inte är uppenbart obehövligt.

De beslut som Försäkringskassan fattar i enskilda ärenden om vilka utredningsåtgärder som är lämpliga är beslut under Försäkringskassans handläggning av ärendet (prop. 1994/95:147 s. 35). Sådana beslut är möjliga att överklaga om de anses påverka den enskildes situation på ett inte obetydligt sätt (41 § FL).

FÖD har i ett mål om att inte betala ut ersättning enligt 20 kap. 3 § i den upphävda AFL (numera 110 kap. 53, 57 och 58 § SFB) funnit att frågan om den försäkrade vägrat att delta i undersökning vid Riksförsäkringsverkets sjukhus kunnat avgöras först sedan den försäkrade efter kallelse från sjukhuset faktiskt inte har infunnit sig där. FÖD yttrade att det mycket väl kan hända att den som vid samrådsförfarandet bestämt förklarat att han inte kommer att inställa sig vid sjukhuset sedermera efter kallelse från sjukhuset faktiskt infinner sig. Frågan om vägran att underkasta sig sjukhusvistelsen föreligger, kan följaktligen inte avgöras förrän den försäkrade efter kallelse från sjukhuset utan giltiga skäl underlåter att inställa sig där den dag som anges i kallelsen (FÖD 1984:17).

Exempel

Misha har hel aktivitetsersättning. Inledningsvis har enbart medicinsk rehabilitering varit aktuellt. Nu har mottagningen kallat till ett avstämningsmöte. Efter flera lyckade medicinjusteringar bedöms Misha nu kunna ta nästa steg. Det finns en möjlighet för Misha att delta i en förberedande insats där även praktisk prövning av arbetsförmågan kan ske. Mishas kontaktperson på mottagningen rekommenderar Misha att delta i insatsen. Eftersom insatsen ses som avgörande för den fortsatta rehabiliteringen får Misha information om startdatum och tidpunkt. Försäkringsutredaren informerar även skriftligt om att Försäkringskassan kan komma att besluta att inte betala ut ersättningen om hon utan giltig anledning inte deltar. Dagen efter startdatum för insatsen ringer en sköterska från mottagningen till Försäkringskassan och meddelar att Misha inte kom till mottagningen på avtalad tid. När Försäkringskassan ringer till Misha uppger hon att hon inte vill ställa upp på utredningen utan tänker resa bort för att besöka en vän. Försäkringskassan bedömer att Misha inte haft något giltigt skäl för att avstå och beslutar därför att från och med nästa månad tills vidare inte betala ut aktivitetsersättning till henne.

19.10 Metodstöd – omprövning av aktivitetsersättning vid ändrade förhållanden​

Inledning

Metodstödet handlar om den praktiska hanteringen vid omprövning av aktivitetsersättning vid ändrade förhållanden enligt 36 kap. SFB.

I metodstödet kan du läsa om:

  • Hur du hanterar och värderar de impulser som innebär att du behöver utreda den fortsatta rätten till ersättning.
  • Hur du som försäkringsutredare går tillväga när du har bedömt att det finns skäl för att ompröva den försäkrades rätt till aktivitetsersättning.

I slutet av metodstödet hittar du exempel på omprövningssituationer.

Metodstödet är skrivet utifrån förutsättningen att du har goda kunskaper i bedömningen av rätten till aktivitetsersättning enligt 33 kap. SFB.

Avgränsningar

Detta metodstöd behandlar inte följande situationer:

  • Hur man bedömer rätten till aktivitetsersättning. För den bedömningen hänvisas till gällande lagstiftning, liksom till Försäkringskassans föreskrifter, allmänna råd och vägledningar.
  • De situationer som innebär att ersättningen ska minskas eller inte ska betalas ut trots att den försäkrade uppfyller de medicinska kraven för aktivitetsersättning (till exempel när någon är häktad, intagen i kriminalvårdsanstalt, intagen för boende i hem för vård av unga eller när någon flyttar utomlands och ersättningen inte kan exporteras). Om dessa situationer kan du läsa i vägledningen (2013:3).
  • Hanteringen av återkrav och polisanmälan. Se vägledningen (2005:3), Försäkringskassans vägledning (2005:2) Fordringshantering hos Försäkringskassan, och vägledningen (2004:1).

Impulser om ändrade förhållanden – så här gör du

En omprövning av rätten till aktivitetsersättning börjar med någon slags impuls, till exempel information om ändrade förhållanden. Den informationen måste du värdera. Det gör du genom att ta ställning till om det verkar troligt att informationen har betydelse för den försäkrades fortsatta rätt till aktivitetsersättning. Därför bör du som första steg i utredningen ta fram uppgifter i interna system, exempelvis titta på de uppgifter som finns i den försäkrades ärende om aktivitetsersättning. Du kan också söka information i exempelvis ÄHS och din Arbetsplats.

Om du sedan kommer fram till att informationen verkar ha betydelse för rätten till ersättning fortsätter du att utreda ärendet. Om informationen gäller misstanke om att en försäkrad medvetet försökt få ersättning på felaktiga grunder, till exempel inte anmält ändrade förhållanden, ska du lämna en impuls till kontrollutredning. Se riktlinjerna 2009:9 Överlämnande av impulser till kontrollutredning och till andra myndigheter samt beslut i samband med kontrollutredning. Utredningen kan resultera i att den försäkrade har fortsatt rätt till ersättning. Men utredningen kan också leda till att rätten till ersättningen ska omprövas och till ett beslut om att ersättningen ska minskas eller upphöra.

I modellen nedan illustreras vad följderna av en impuls kan bli.

Impulser kan uppkomma på många olika sätt.

Exempel på externa impulser

En vanlig impuls är att den försäkrade själv hör av sig till Försäkringskassan. Det kan till exempel vara så, att den försäkrade planerar att börja arbeta och vill ha mer information. Ytterligare ett exempel är att den försäkrade ansöker om vilande aktivitetsersättning först när hen har börjat arbeta. Att den försäkrade redan har börjat arbeta kan innebära att hen faktiskt har en arbetsförmåga som kan tas tillvara.

Till impulser räknas också utredningar från privata försäkringsbolag som kommer till Försäkringskassan. I de fallen måste Försäkringskassan göra en egen utredning av den fortsatta rätten till aktivitetsersättning. Försäkringsbolagets utredning räcker alltså inte som grund för en eventuell omprövning av rätten till ersättning.

Impulser kan också uppkomma genom misstankar om brott, till exempel när en privatperson anmäler att en försäkrad arbetar. Om du tar emot en muntlig anmälan från någon så är det viktigt att du försöker få fram så mycket information som möjligt av den som anmäler. Det gäller speciellt uppgifter om den som blir anmäld, till exempel namn, personnummer och bostadsort. Därefter lämnar du ärendet till den kontrollutredningsenhet som i sitt upptagningsområde har det kontor där den försäkrade är registrerad. Läs mer om hur du ska göra vid externa anmälningar i Försäkringskassans riktlinjer 2009:9 Överlämning av impulser samt beslut i samband med kontrollutredning.

Exempel på interna impulser

Du kan också få information internt som du måste värdera, till exempel från en enhet som handlägger sjukpenning, arbetsskador eller merkostnadsersättning. Det kan till exempel handla om att en arbetsgivare sjukanmäler en anställd som har hel aktivitetsersättning.

Tänk också på att du kan behöva ge andra enheter information som du får som försäkringsutredare inom aktivitetsersättning, eftersom informationen kan ha betydelse för andra förmåner.

Värdering av impulsen – ingen ytterligare utredning behövs

I vissa fall kan du omgående konstatera att den information du fått inte har betydelse för den försäkrades ersättning och därför inte behöver utredas vidare. I de fallen dokumenterar du vilken information du fått och din bedömning av relevansen i informationen. Mer om dokumentation kan du läsa i vägledningen (2004:7). Där finns också ett metodstöd för dokumentationskrav, dokumentation i ÄHS och pappersakt.

Exempel

En person anmäler i ett e-brev att Robin som har aktivitetsersättning arbetar. När handläggaren läser i den elektroniska akten ser han att Robin genomgår rehabilitering enligt 29–31 kap. SFB. Utifrån informationen i akten konstaterar handläggaren att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen överensstämmer med de uppgifter om arbete som e-brevet innehöll. Någon ytterligare utredning behöver därför inte göras. Handläggaren dokumenterar informationen och sin bedömning av relevansen i informationen i journalen.

I de fall den försäkrade själv hör av sig till Försäkringskassan och du omgående bedömer att impulsen inte ger anledning till någon fortsatt utredning, kan det ändå vara bra att informera henne eller honom om till exempel reglerna för vilande ersättning, eventuella möjligheter till arbetslivsinriktad rehabilitering eller till aktiviteter. I journalen dokumenterar du vilken information den försäkrade lämnade och vilken information du gav till den försäkrade.

Värdering av impulsen – ytterligare utredning behövs

Om du kommer fram till att informationen som du har fått kan påverka rätten till aktivitetsersättning, så fortsätter du att utreda ärendet. Beroende på omständigheterna i det enskilda ärendet kan utredningen av den fortsatta rätten till aktivitetsersättning se olika ut.

Om informationen gäller misstanke om att en försäkrad medvetet försökt få ersättning på felaktiga grunder, till exempel inte anmält ändrade förhållanden, ska du lämna impuls till kontrollutredning. För att handläggningen i dessa ärenden ska bli effektiv är det viktigt att de handläggare som arbetar med ärendet samarbetar. Se riktlinjerna (2009:9) Överlämnande av impulser till kontrollutredning och till andra myndigheter samt beslut i samband med kontrollutredning.

Det är också viktigt att du planerar vilka utredningsåtgärder du behöver göra i det enskilda ärendet. I ärenden där det är sannolikt att den försäkrade inte har rätt till samma ersättning som tidigare är det betydelsefullt att ärendet handläggs skyndsamt så att en felaktig ersättning kan stoppas så snart som möjligt. Då kan det belopp som Försäkringskassan eventuellt kan komma att kräva tillbaka bli lägre. Med ett aktivt förhållningssätt där flera utredningsåtgärder pågår parallellt blir handläggningstiden kortare.

I en del ärenden kan det vara viktigt att den försäkrades arbetsförhållanden utreds tillsammans med den försäkrade och arbetsgivaren vid ett avstämningsmöte. I andra ärenden kan det vara motiverat att du kontaktar behandlande läkare eller tar in ett fördjupat medicinskt underlag.

Det är nästan alltid så att du måste ha personlig kontakt med den försäkrade. Med personlig kontakt menas att du träffar den försäkrade eller samtalar i telefon. På så sätt skapas förutsättningar för delaktighet och då får den försäkrade möjlighet att komplettera underlaget eller ställa frågor om hur den fortsatta handläggningen går till. Du kan läsa mer om utredning i aktivitetsersättningsärenden i denna vägledning.

En sådan utredning kan resultera i att rätten till aktivitetsersättning måste omprövas på grund av ändrade förhållanden. För att du ska kunna värdera resultatet i din utredning är det viktigt att du håller isär begreppen väsentligt förbättrad arbetsförmåga för framtiden och redan uppvisad arbetsförmåga vid arbete.

Begreppet väsentligt förbättrad arbetsförmåga tillämpas om den försäkrade får aktivitetsersättning. Se 36 kap. 22 § SFB.

Resultat av utredning

Din utredning kan antingen resultera i att du bedömer att den försäkrade har samma rätt till ersättning som tidigare eller att det är troligt att ersättningen bör minskas eller upphöra. När du bedömer att det är helt klarlagt att den försäkrade också fortsättningsvis har rätt till samma ersättning som tidigare ska du lämna över ärendet till en beslutsfattare som får ta ställning till fortsatt rätt till utbetalning.

När du efter en utredning bedömer att den försäkrades ersättning bör minskas eller upphöra förbereder du ärendet inför beslut och skriver ett utkast till beslutsbrev. Ärendet överlämnas till den särskilt utsedda beslutsfattaren för kvalitetssäkring. Om beslutsfattaren anser att utredningen ger stöd för att ersättningen ska minskas eller upphöra är det hen som fattar beslut i ärendet sedan försäkringsutredaren kommunicerat med den försäkrade. I de fall den försäkrade har fått en ersättning som hen inte har haft rätt till kan det bli ett återkrav. Se vägledningen (2005:3) och vägledningen (2005:2).

Om den försäkrade har andra ersättningar, till exempel arbetsskadelivränta, handikappersättning, merkostnadsersättning eller bostadstillägg, kan ett beslut om att aktivitetsersättningen ska upphöra eller minskas påverka de andra ersättningarna. Du ska därför efter ett sådant beslut meddela handläggare av andra förmåner eller processer som kan påverkas av beslutet.

19.10.1 Omprövning vid ändrade förhållanden – så här gör du​

Beslut om att ersättningen ska upphöra eller minskas

Det är alltid den särskilt utsedde beslutsfattaren som beslutar om att ersättningen ska upphöra eller minskas på grund av att arbetsförmågan har väsentligt förbättrats. Försäkringskassan bör i möjligaste mån sträva efter att beslutet kan fattas utan att föregås av ett interimistiskt beslut. I vissa fall kan det dock bli nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut i avvaktan på slutligt beslut.

Det är viktigt att komma ihåg att ett beslut om att ersättningen ska upphöra eller minskas bara kan fattas för tid framåt, det vill säga tidigast från och med nästkommande månad. Om ett beslut om att ersättningen upphör eller minskas ska gälla från och med till exempel november måste beslutet därför fattas senast under oktober. Det gäller både interimistiska beslut och slutliga beslut och även om brytdagen ännu inte har inträffat.

Innan Försäkringskassan beslutar om att aktivitetsersättningen ska upphöra på grund av att arbetsförmågan har förbättrats, ska den försäkrade erbjudas ett omställningsmöte med Arbetsförmedlingen. Det gäller om den försäkrade vid tidpunkten inte arbetar eller har ett arbete att återgå till. För information om omställningsmöte se avsnitt i denna vägledning om omställning. Vid behov ska du vägleda den försäkrade vidare till kommunen för försörjningsstöd. Var särskilt uppmärksam om den försäkrade har hemmavarande barn. Du måste alltid ha barnperspektivet i åtanke när du handlägger ett ärende där barn finns med i bilden. Du kan läsa om detta i avsnitt 1.4.4.

Inför beslut om att ersättningen ska minskas eller upphöra ska försäkringsutredaren informera den försäkrade om möjligheten att få tillbaka den sjukpenninggrundande inkomsten – om hen hade en sådan före perioden med aktivitetsersättning (26 kap. 22 a § SFB). En förutsättning för att få behålla sin sjukpenninggrundande inkomst är att den försäkrade omfattas av skyddsbestämmelserna för SGI. Se vägledningen (2004:5).

Ett beslut om att ersättningen ska minskas eller upphöra ska alltid motiveras, se Försäkringskassans riktlinjer (2005:14) Kommuniceringsbrev och beslutsbrev i Försäkringskassan samt vägledningen (2004:7).

I beslutsbrevet, under rubriken information, kan försäkringsutredaren upplysa om att Försäkringskassan kommer att utreda ett eventuellt återkrav av redan tidigare utbetalad ersättning. Däremot ska inte bedömningen om rätten till ersättning för förfluten tid framgå i beslutet. Den bedömning som görs av en beslutsfattare dokumenteras i stället i journalen eller i en tjänsteanteckning och har ingen rättsverkan i förhållande till den enskilde. Bedömningen blir sedan ett underlag för den fortsatta beredningen av ett eventuellt återkrav.

Interimistiskt beslut i avvaktan på slutligt beslut

För att Försäkringskassan ska kunna fatta ett negativt interimistiskt beslut måste det finns en utredning som visar att det är sannolikt att den försäkrades ersättning ska minskas, eller dras in (112 kap. 3 § SFB). Det räcker därför inte med att det bara finns exempelvis en anmälan om att den som har aktivitetsersättning arbetar eller inte längre studerar för att Försäkringskassan ska kunna fatta ett interimistiskt beslut om att hålla inne eller minska ersättningen. Ersättningen kan alltså inte minskas eller hållas inne interimistiskt så snart det uppstår tveksamheter om den ska betalas ut eller inte.

Ett interimistiskt beslut bör i första hand användas när det är viktigt med ett snabbt beslut. Ett exempel på en sådan situation är när den försäkrade har arbetat eller inte har haft pågående studier under en längre tid med aktivitetsersättning. Om Försäkringskassan inte hinner besluta om att ersättningen ska minskas, upphöra eller dras in i tid för att kunna stoppa utbetalningen från och med nästa månad, kan det också behövas ett interimistiskt beslut. Men det är inte lämpligt att använda interimistiskt beslut när den försäkrades hälsotillstånd har väsentligt förbättrats utan att hen arbetar eller studerar. I dessa fall behövs det oftast ytterligare utredning innan det går att bedöma om det finns sannolika skäl till att den försäkrade inte har rätt till aktivitetsersättning.

Ett negativt interimistiskt beslut ska inte tidsbegränsas. Ett sådant beslut gäller i avvaktan på ett slutligt beslut.

När det interimistiska beslutet är expedierat är det viktigt att beslutsfattaren så snart som möjligt fattar ett slutligt beslut. Det slutliga beslutet måste omfatta den tid ersättningen har minskats eller hållits inne interimistiskt.

Du kan läsa mer om interimistiska beslut i vägledningen (2004:7) och i avsnitt 9.8 Interimistiska beslut i denna vägledning.

Sammanställning av beslutsunderlag

Vid en omprövning av rätten till aktivitetsersättning vid ändrade förhållanden är det Försäkringskassan som har bevisbördan. Det innebär att Försäkringskassan ska ta fram de underlag som visar att förutsättningarna för den försäkrades rätt till ersättning har förändrats. Därför är det viktigt att det klart och tydligt framgår i utredningen varför Försäkringskassan föreslår att aktivitetsersättningen ska minska eller upphöra.

När du är klar med sammanställningen överlämnar du ärendet till beslutsfattaren för kvalitetssäkring.

Kommunicering och information om planerat beslut

Inför ett interimistiskt beslut behöver Försäkringskassan som huvudregel inte kommunicera underlaget, eftersom beslutet antingen är till fördel för den enskilde eller behöver fattas skyndsamt i anslutning till en kommande utbetalning. För att det inte ska komma som en överraskning för den försäkrade att ersättningen kommer att minskas eller hållas inne interimistiskt bör Försäkringskassan ändå vid en personlig kontakt informera om att ett interimistiskt beslut planeras att fattas. Om den försäkrade under samtalet framför synpunkter på det interimistiska beslutet dokumenterar du synpunkterna i journalen.

Innan beslutsfattaren fattar ett slutligt beslut om att ersättningen ska minskas eller upphöra ska den försäkrade kommuniceras allt material som ligger till grund för beslutet om det inte anses uppenbart obehövligt (oavsett om beslutet har föregåtts av ett interimistiskt beslut eller inte). Vid tveksamhet ska kommunicering ske. Om ärendet har tillförts uppgifter som Försäkringskassan har fått i ett annat ärende så ska också dessa handlingar kommuniceras, även om de ursprungligen kommer från den försäkrade. Försäkringskassan ska även informera om det planerade beslutet.

Kommuniceringen ska vara skriftlig i ärenden om aktivitetsersättning eftersom det handlar om ärenden som har stor betydelse för den försäkrade.

Om det kommer in handlingar eller synpunkter under kommuniceringstiden som ändrar beslutsmotiveringen, samtidigt som beslutet fortfarande i någon del är negativt för den försäkrade, ska du informera om det nya planerade beslutet. Du ska även kommunicera de nya handlingarna eller synpunkterna om det inte är uppenbart obehövligt. Det är bland annat uppenbart onödigt att kommunicera handlingar eller synpunkter som den försäkrade har skickat in själv i det aktuella ärendet.

Läs mer

Läs mer om vad som gäller för kommunicering i vägledningen (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Typfall

Den försäkrade anmäler planerat arbete – omprövning av aktivitetsersättning – beslut av beslutsfattare

Stavros har hel aktivitetsersättning för tiden maj 2012–december 2013. Den 3 februari 2013 kontaktar han Försäkringskassan och säger att han kommer att försöka arbeta halvtid i en väns affär från och med den 1 mars.

Försäkringsutredaren får uppgifter om arbetsgivare, arbetsuppgifter, arbetstider, inkomst med mera. Försäkringsutredaren informerar Stavros om att han inte har rätt till vilande aktivitetsersättning eftersom han inte haft aktivitetsersättning i minst tolv månader omedelbart dessförinnan (36 kap. 10 § SFB). Försäkringsutredaren informerar vidare Stavros om att Försäkringskassan kommer att ompröva hans aktivitetsersättning och att det kan resultera i att hans aktivitetsersättning minskas eller upphör (36 kap. 22 § SFB). Försäkringsutredaren kommer överens med Stavros om att de ska höras av på telefon den 18 maj för att stämma av hur arbetet går.

Vid telefonsamtalet den 18 maj meddelar Stavros att arbetsförsöket gått bra. Hans vän vill att han fortsätter där och han kommer att få en halvtidsanställning i vännens affär från och med den 1 juni.

Med hänsyn till de uppgifter som nu finns i ärendet bedömer försäkringsutredaren att Stavros inte längre har rätt till hel aktivitetsersättning. Stavros har arbetat halvtid från och med den 1 mars och har klarat det bra sedan dess. Försäkringsutredaren bedömer att Stavros regelbundet och under en längre tid genom sitt arbete har visat en väsentligt förbättrad arbetsförmåga jämfört med den arbetsförmåga som han hade när beslutet om aktivitetsersättning fattades. Försäkringsutredaren bedömer också att förbättringen är varaktig och överväger därför att ompröva Stavros aktivitetsersättning. Vid en personlig kontakt informeras Stavros om att Försäkringskassan överväger att minska ersättningen från hel till halv från och med juni 2013.

Försäkringsutredaren skriver ett utkast till beslutsbrev. Ärendet lämnas till beslutsfattaren för kvalitetssäkring den 23 maj med förslag till beslut om minskning av hel aktivitetsersättning till halv aktivitetsersättning från och med juni 2013.

Beslutsfattaren instämmer i försäkringsutredarens bedömning om minskningen med stöd av 36 kap. 22 § SFB. Ärendet kommuniceras. Den 25 maj 2013 beslutar beslutsfattaren att minska Stavros aktivitetsersättning från hel till halv ersättning från och med juni 2013. Återkrav prövas för den tid han arbetat (36 kap. 9 § SFB).

Omställningsmöte till Arbetsförmedlingen

En del i samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är att skapa överlämningsrutiner för personer som lämnar Försäkringskassan och har möjlighet att ta del av erbjudanden från Arbetsförmedlingen (prop. 2009/10:45, s. 23).

Ett omställningsmöte med Arbetsförmedlingen kan bli aktuellt exempelvis i samband med en omprövning som innebär att aktivitetsersättningen ska minska eller upphöra på grund av ändrade förhållanden i fråga om arbetsförmågans nedsättning. Om den försäkrade är arbetslös eller har en anställning men inte bedöms kunna gå tillbaka till sin arbetsgivare, så ska du erbjuda ett omställningsmöte med Arbetsförmedlingen.

Du kan läsa mer om omställningsmöte i avsnitt 8.5.5.

Även om kriterierna för rätten till aktivitetsersättning inte är uppfyllda kan det vara aktuellt för Försäkringskassan att samordna olika rehabiliteringsinsatser om behov av sådana finns.

19.10.2 Få tillbaka tidigare sjukpenninggrundande inkomst (SGI)​

Den som hade en SGI innan hen fick aktivitetsersättning kan få tillbaka den när ersättningen upphör. Om ett år eller längre tid har förflutit från det att aktivitetsersättningen började betalas ut ska SGI:n räknas om med konsumentprisindex för varje helt år som passerat (26 kap. 22 a § SFB).

Den försäkrade kan skydda sin SGI genom att gå tillbaka till sitt arbete eller anmäla sig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen direkt efter att ersättningen från sjukförsäkringen tar slut. Se vägledningen (2004:5).

19.10.3 Arbetsskadelivränta​

Den som har en arbetsskada kan ansöka om livränta. Ansökan görs på blankett FK5002. Försäkringskassan utreder då om den försäkrade har varit utsatt för olycksfall i arbetet eller om det har funnits några skadliga faktorer i arbetsmiljön som lett till sjukdom.

Den som inte har rätt till sjukpenning eller aktivitetsersättning kan ändå ha rätt till livränta om Försäkringskassan bedömer att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel och nedsättningen kan antas bestå under minst ett år.

Se Försäkringskassans vägledning (2003:4) Förmåner vid arbetsskada.

19.11 Återbetalningsskyldighet​

När Försäkringskassan har beslutat om den fortsatta ersättningen, och beslutet innebär att ersättningen ska minskas eller upphöra, så ska Försäkringskassan ta ställning till vid vilken tidpunkt rätten till förmånen upphörde. Rätten till förmånen påverkas om den försäkrade har arbetat och samtidigt fått aktivitetsersättning. Därefter får Försäkringskassan besluta om det finns grund för återkrav och om ärendet ska överlämnas till polismyndigheten för utredning. Återbetalningsskyldighet och överlämnande till polismyndighet gäller inte den som arbetat inom systemet för vilande aktivitetsersättning och som till Försäkringskassan uppgett det arbete hen utfört. Däremot kan det bli aktuellt om någon arbetat utan att anmäla det till Försäkringskassan eller under tid med vilande aktivitetsersättning arbetar mer än hen uppgett.

Läs mer

Du kan läsa mer om återbetalningsskyldighet i vägledningen (2005:3). I vägledningen (2005:2) kan du läsa om avdrag på ersättning (så kallad kvittning).

19.12 Avsäga sig rätten till ersättningen​

Av bestämmelserna i SFB följer att Försäkringskassan kan ompröva rätten till aktivitetsersättning om arbetsförmågan väsentligen förbättrats (36 kap. 22 § SFB). Det saknas dock bestämmelser som särskilt reglerar vad som gäller om den försäkrade vill avsäga sig rätten till ersättningen av andra grunder än att arbetsförmågan förbättrats. Frågan har inte heller prövats i de högre rättsinstanserna. Däremot har JO i ett initiativärende (JO 5813-2012) utrett vilka möjligheter Försäkringskassan har att på den försäkrades begäran återta ett gynnande beslut.

JO uttalade att det är frivilligt för den enskilde att ansöka om och ta emot socialförsäkringsförmåner. Det står den enskilde fritt att fram till beslutstidpunkten återkalla en ansökan. Även efter det att beslut har fattats saknas hinder mot att gynnande beslut upphävs framåt i tiden.

När det gäller möjligheten att återta eller ändra ett redan verkställt beslut ansåg JO däremot att detta inte bör vara möjligt. Om Försäkringskassan upphäver redan verkställda beslut, det vill säga sådan ersättning som redan har betalats ut, skulle det leda till återkrav. Många beslut påverkar även tredje man och får samhälleliga konsekvenser. JO uttalar att Försäkringskassan inte har någon skyldighet att bifalla en sådan begäran men att det inte heller finns något rättsligt hinder mot att gå den försäkrade till mötes om det står klart att inget rättsligt intresse förbigås. Men med hänsyn tagen till socialförsäkringens komplexitet, det stora antal ärenden som Försäkringskassan hanterar och vikten av att alla fall behandlas lika är det JO:s uppfattning att Försäkringskassan bör ha som rutin att inte på den försäkrades begäran upphäva redan verkställda, gynnande beslut.

JO:s beslut innebär att Försäkringskassan alltid kan gå den försäkrade till mötes om hen vill avsäga sig rätten till aktivitetsersättning framåt i tiden. Försäkringskassan ska då besluta att rätten till aktivitetsersättning ska upphöra. Men om det gäller förfluten tid, det vill säga aktivitetsersättning som redan har betalats ut, ska Försäkringskassan avslå den försäkrades begäran.

Försäkringskassan anser att denna princip är tillämplig för alla försäkrade som har aktivitetsersättning oavsett om ersättningen beviljats efter ansökan eller utan ansökan enligt 36 kap. 25 § SFB eller 16 kap. 1 § andra stycket numera upphävda AFL. Den försäkrade har i sistnämnda fall gjort anspråk på ersättning med anledning av inkomstbortfall på grund av sjukdom och måste rimligen få samma möjlighet att avsäga sig rätten till aktivitetsersättningen som den som beviljats aktivitetsersättning efter ansökan. Dock är det inte möjligt för en försäkrad att vid tidpunkten då Försäkringskassan prövar förutsättningar för att byta ut sjukpenning mot aktivitetsersättning enligt 36 kap. 25 § SFB avsäga sig aktivitetsersättningen för att ha sjukpenning i stället.

19.12.1 Metodstöd – den försäkrade vill avsäga sig rätten till ersättningen​

Eftersom aktivitetsersättning för de flesta utgör en avsevärd del av försörjningen bör Försäkringskassan försäkra sig om att den försäkrade får utförlig information om följderna av att hen avsäger sig ersättningen. Försäkringskassan ska försäkra sig om att den försäkrade fått information om:

  • att andra förmåner som Försäkringskassan betalar ut till den försäkrade kan påverkas, till exempel bostadstillägg och arbetsskadelivränta
  • att ersättningar från andra länder eller andra myndigheter och där samordning sker med ersättning som betalas ut av Försäkringskassan kan påverkas
  • att en ny ansökan krävs om den försäkrade vill få aktivitetsersättning på nytt och vad det kan innebära för den ekonomiska ersättningens storlek att en helt ny prövning av rätten till ersättning görs
  • reglerna om SGI
  • att den försäkrade, med hänvisning till bestämmelsen i 36 kap. 25 § SFB, inte fritt kan välja mellan att få sjukpenning i stället för aktivitetsersättning då hen uppfyller kraven för att ha rätt till aktivitetsersättning.

Försäkringskassan bör även försäkra sig om att den försäkrades begäran om att avsäga sig rätten till ersättningen inte är driven av ett sjukdomstillstånd som påverkar den försäkrades förmåga att sörja för sig. Det är därför synnerligen viktigt att se om den försäkrade har en god man eller en förvaltare och vid behov hämta information från akten då ersättningen beviljades.

Den försäkrade bör lämna in sin begäran om att avsäga sig rätten till ersättningen skriftligt och egenhändigt undertecknat så att risken för eventuella missförstånd kring vad den försäkrade önskar sig kan undvikas.

Den försäkrade ska få ett skriftligt beslut om att rätten till aktivitetsersättning upphör från och med en viss månad. Under rubriken ”Beskrivning av ärendet” bör det framgå vad som är bakgrunden till beslutet, dvs. att den försäkrade vill avsäga sig ersättningen. Eftersom beslutet är i enlighet med vad den försäkrade yrkar på måste inte rubrikerna ”Försäkringskassan motivering” och ”Bestämmelser som beslutet grundas på” finnas med. Om du i beslutsbrevet vill uppge vilket lagrum beslutet grundar sig på kan du under ”Försäkringskassans motivering” skriva att det följer av allmänna rättsgrundsatser att en försäkrad måste ha möjlighet att förklara att hen från ett visst datum inte längre vill få beviljad ersättning. Lagrummet i 36 kap. 22 § SFB är inte tillämpligt när den försäkrade själv vill avsäga sig rätten till aktivitetsersättning och ska därför inte uppges i beslutsbrevet. Beslutsbrevet ska förses med en omprövningshänvisning.