Hoppa till huvudinnehåll

4 Rätten till aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga

I detta kapitel beskrivs vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att man ska ha rätt till aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga. Fokus ligger på de kriterier som handlar om arbetsförmågans nedsättning. Läs i kapitel 5 om Försäkringskassans utredningsansvar i aktivitetsersättningsärenden, där finns bland annat en modell för utredning och bedömning av arbetsförmågan som är baserad på reglerna om aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga. Förutom detta krävs även att man är försäkrad för aktivitetsersättning. Dessa kriterier beskrivs i kapitel 6 Tidpunkten för försäkringsfallet och kapitel 7 Vem är försäkrad för aktivitetsersättning.

I det här kapitlet är det aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga som avses när begreppet aktivitetsersättning används.

Detta kapitel behandlar

  • vid vilken ålder och hur länge man kan få aktivitetsersättning
  • vad som ska tas hänsyn till vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning, såsom den medicinska grunden, begreppet förvärvsarbete på arbetsmarknaden och varaktighetskriteriet
  • olika grader av ersättning
  • olika prövningar – ny period med aktivitetsersättning, fortsatt rätt till aktivitets-ersättning och förutsättningar för utbyte av sjukpenning till aktivitetsersättning.

4.1 Vid vilken ålder kan man få aktivitetsersättning och hur länge?​

33 kap. 18 § SFB Aktivitetsersättning kan tidigast lämnas från och med juli det år då den försäkrade fyller 19 år och längst till och med månaden före den månad då han eller hon fyller 30 år.

33 kap. 19 § SFB Ett beslut om aktivitetsersättning får inte avse längre tid än tre år.

Tidpunkten då aktivitetsersättning tidigast kan beviljas, juli det år den försäkrade fyller 19 år, är kopplad till när den grundläggande skolutbildningen normalt sett är avslutad och förvärvsarbete kan ta vid (se prop. 2000/01:96 s. 81).

4.2 Arbetsförmågenedsättning på medicinsk grund​

33 kap. 5 § första stycket SFB En försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestations-förmågan och som var försäkrad vid försäkringsfallet har, enligt närmare bestämmelser i denna underavdelning, rätt till sjukersättning eller aktivitets-ersättning.

Ett av de grundläggande kraven för rätt till aktivitetsersättning är att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan. Den medicinska faktorn kan vara en kroppslig eller psykisk sjukdom eller ett följdtillstånd efter sjukdom. Den kan även vara en medfödd funktions-nedsättning (prop. 2007/08:124, s. 40).

Andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom ska inte påverka rätten till ersättning. Av förarbeten framgår att man med detta menar att ersättning från sjukförsäkringen, däribland aktivitetsersättning, enbart ska komma i fråga när arbets-förmågan är nedsatt av medicinska orsaker. Vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning ska därför hänsyn inte tas till den försäkrades ålder, bosättningsförhåll-anden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter. Situationen på arbetsmarknaden får inte heller vägas in i bedömningen av rätten till aktivitets-ersättning (prop. 2007/08:136 s. 67 och s. 88). Handlar det om andra saker än sjukdom eller funktionsnedsättning, ska andra delar av samhällets stöd komma ifråga – inte sjukförsäkringen.

Men att man har en sjukdom är inte tillräckligt för att man ska ha rätt till aktivitets-ersättning. Sjukdomen eller funktionsnedsättningen måste ge en nedsatt arbetsförmåga i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden.

4.3 Förvärvsarbete på arbetsmarknaden​

33 kap. 10 § SFB När det bedöms hur nedsatt arbetsförmågan är ska Försäkringskassan beakta den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

Grundläggande är att var och en som bedöms kunna klara av att försörja sig själv genom något förvärvsarbete på arbetsmarknaden ska anses ha full arbetsförmåga. Rätt till aktivitetsersättning föreligger då inte. Bedömningen gäller förmågan att utföra arbete och arbetsförmågan ska relateras till förvärvsarbeten på hela den nationella arbets-marknaden (jämför prop. 1996/97:28 s. 18 och prop. 2007/08:136 s.67 och 88).

Det innebär att bedömningen inte ska göras i förhållande till den försäkrades ordinarie arbetsuppgifter när hen har en arbetsgivare och inte heller i förhållande till arbeten som vid prövningstillfället direkt finns tillgängliga för den som är arbetslös. Bedömningen av arbetsförmågan ska göras i ett vidare perspektiv.

I begreppet förvärvsarbete på arbetsmarknaden ingår i viss utsträckning anpassade arbeten samt olika typer av subventionerade anställningar (jämför HFD 2019 ref. 48).

I följande avsnitt kan du läsa mer om vad anpassade arbeten samt olika typer av subventionerade anställningar och andra insatser innebär.

4.3.1 Anpassade arbeten​

Med anpassade arbeten menas vanliga arbeten där arbetsgivaren kan behöva anpassa arbetet på något sätt för att en person med funktionsnedsättning ska kunna utföra arbetet.

I vilken utsträckning anpassade arbeten utgör förvärvsarbeten på arbetsmarknaden beror på om anpassningen kan anses rimlig ur en arbetsgivares synvinkel. Om anpassningarna som krävs är så omfattande att det saknas ett tillräckligt stort ekonomiskt värde för en arbetsgivare, kan arbetet inte betraktas som ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden. (Se HFD 2019 ref. 48)

4.3.2 Subventionerade anställningar och andra insatser​

1 § förordningen (2017:462) om särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga Denna förordning är meddelad med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen och innehåller bestämmelser om det arbetsmarknadspolitiska programmet särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. De särskilda insatserna är

  1. bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen,
  2. bidrag till litteratur och tolk för personer med syn- eller hörselnedsättning,
  3. bidrag för personligt biträde,
  4. särskild stödperson för introduktion och uppföljning (SIUS),
  5. bidrag till uppstartskostnader vid start av näringsverksamhet,
  6. lönebidrag, och
  7. skyddat arbete. Programmet riktar sig till personer som har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga och som har behov av stöd för att stärka sina möjligheter att få eller behålla ett arbete. Syftet med programmet är att kompensera för nedsättningen i arbetsförmåga och stärka möjligheten att få eller behålla ett arbete. Endast personer som har lönebidrag eller skyddat arbete ska anses som deltagare i programmet när det handlar om att kvalificera sig för andra arbetsmarknadspolitiska insatser.

I vissa fall kan arbetsgivaren få ersättning för kostnader för de anpassningar av arbetet som den försäkrade behöver med anledning av sin funktionsnedsättning. Exempel på sådana särskilda insatser är bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen och för personligt biträde. En arbetsgivare kan också få bidrag till en del av lönekostnaden.

De särskilda insatserna som riktar sig till personer med funktionsnedsättning ingår i begreppet förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Det betyder att om den försäkrade till exempel kan arbeta i ett skyddat arbete eller med hjälp av bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen har hen inte rätt till aktivitetsersättning. Precis som när det gäller sådana anpassade arbeten där arbetsgivaren inte får någon kompensation för den anställdes nedsättning av arbetsförmågan ska anpassningen vara rimlig ur en arbetsgivares synvinkel (se avsnitt 4.3.1). Den ekonomiska ersättning som arbetsgivaren kan få genom de särskilda insatserna kan dock påverka i vilken utsträckning anpassningen kan anses rimlig ur arbetsgivarens perspektiv.

Arbetsförmedlingen beslutar om de särskilda insatserna. Mer information finns på arbetsformedlingen.se.

Lönebidrag och skyddat arbete är två former av subventionerade anställningar som riktar sig till personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Nedan ges kortfattad information om dessa anställningar.

Lönebidrag och skyddat arbete

Insatserna lönebidrag och skyddat arbete innebär att arbetsgivaren får ekonomiskt bidrag för lönekostnader när en person med funktionsnedsättning behöver anpassningar efter sina förutsättningar. (Se 15 § förordningen [2017:462])

Innan en person kan få insatserna lönebidrag eller skyddat arbete ska Arbets-förmedlingen först ha prövat om personens behov kan tillgodoses av andra insatser, som exempelvis bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen. Personens möjlighet att få sitt behov tillgodosett av lönebidrag ska prövas före insatsen skyddat arbete ges. (Se 16 § förordningen [2017:462])

Lönebidrag

Lönebidrag kan ges för anställningar både hos privata och hos offentliga arbetsgivare.

24 § förordningen (2017:462) Lönebidrag finns i följande former:

  • lönebidrag för utveckling i anställning,
  • lönebidrag för anställning, och
  • lönebidrag för trygghet i anställning.

Lönebidrag för utveckling i anställning är ett bidrag för att en person ska kunna pröva på ett yrke eller gå en utbildning (jämför 25 § förordningen [2017:462]).

Lönebidrag för anställning är ett bidrag för att anpassa arbete och arbetsplats för en anställd (jämför 29 § förordningen [2017:462]).

Lönebidrag för trygghet i anställning är ett långvarigt stöd för att en anställd ska kunna behålla sitt jobb (jämför 33 § förordningen [2017:462]).

Skyddat arbete

38 § förordningen (2017:462) Skyddat arbete finns i följande former:

  • skyddat arbete hos Samhall Aktiebolag, och
  • skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare.

Samhall

Samhall är ett bolag som ägs av staten och har till uppgift att skapa meningsfulla och utvecklande arbeten åt personer som Arbetsförmedlingen anvisar i enlighet med förordningen (2017:462). Samhall ska erbjuda arbeten på de platser i landet där behoven finns och att anpassa verksamheten till de förutsättningar personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har. (Se 3 § förordningen [2018:1528] om statlig ersättning till Samhall Aktiebolag för en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse)

Skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare

Skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare kan ges till en person med en kognitiv funktionsnedsättning eller med en funktionsnedsättning till följd av missbruks- eller beroendeproblematik, eller till en person som är berättigad till insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller som inte tidigare haft kontakt med arbetslivet, eller som har varit borta från det under en längre tid på grund av en långvarig och svår psykisk sjukdom (40 § förordningen [2017:462])

4.4 Daglig verksamhet, sysselsättning m.m.​

Sådana verksamheter som erbjuds personer som har en funktionsnedsättning och som har ett rehabiliterande eller livskvalitetshöjande syfte omfattas inte av begreppet förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. Det gäller exempelvis insatser i form av daglig verksamhet enligt LSS eller sysselsättning enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL.

Att den försäkrade kan delta i exempelvis daglig verksamhet kan inte jämställas med en arbetsförmåga i ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Den försäkrade kan inte anses ha en arbetsförmåga bara för att hen klarar av att utföra vissa begränsade arbetsuppgifter som förekommer i förvärvsarbeten (jämför HFD 2019 ref. 48). Detta innebär dock inte att en person som deltar i en sådan insats alltid har rätt till aktivitetsersättning, eller att uppgifterna från insatsen inte kan vägas in vid bedömningen av personens arbetsförmåga. Underlaget ska värderas på samma sätt som övrigt underlag i ärendet. Läs mer om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i avsnitt 4.5.

4.5 Bedömning av arbetsförmågans nedsättning​

I detta avsnitt förtydligas hur bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras när arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden.

Avsnittet bygger till stora delar på Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2019 ref. 48. I rättsfallet gjorde HFD ett antal principiella uttalanden om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. Dessa beskrivs under rubrikerna i detta avsnitt.

Rättsfall

I HFD 2019 ref. 48 prövade domstolen hur det ska avgöras om en försäkrad har en sådan arbetsförmåga att han eller hon kan försörja sig genom ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

Målet gällde en person som hade stadigvarande funktionsnedsättningar som medförde omfattande begränsningar. Han hade bland annat nedsatta exekutiva funktioner, svårigheter till social anpassning, svårigheter med sömnreglering, ångest och tvångsproblematik, låg stresströskel samt svårigheter med struktur i vardagen. Han hade även betydande ensidighet i sina intressen.

HFD konstaterade att det inte fanns någon medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering som sannolikt skulle kunna förbättra den försäkrades arbetsförmåga. I de insatser som hade vidtagits hade det konstaterats att han inte skulle kunna möta arbetslivets krav oavsett anpassning. HFD bedömde därför att de anpassningar som skulle krävas för att den försäkrade skulle kunna utföra ett arbete som någon var villig att betala för var så omfattande att det inte var realistiskt att en arbetsgivare skulle vara villig att genomföra dem. Hans arbetsförmåga bedömdes därför vara helt nedsatt i förhållande till ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

Utgångspunkten är hur funktionsnedsättningen begränsar arbetsförmågan

Utgångspunkten vid prövningen av arbetsförmågan är vilken sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan det rör sig om och på vilket sätt funktionsnedsättningen inskränker den försäkrades förmåga att arbeta. När funktionsnedsättningen och dess konsekvenser är fastställda ska Försäkringskassan bedöma om den försäkrade har kvar arbetsförmåga som kan utnyttjas av honom eller henne för att försörja sig genom ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Huruvida den försäkrade faktiskt kan få ett sådant arbete ska inte inverka på bedömningen (jämför prop. 1996/97:28 s. 17 f. och HFD 2019 ref. 48 punkterna 17–19).

Förmågorna och styrkorna ska kunna omsättas i ett arbete som har ekonomiskt värde för en arbetsgivare

Bedömningen ska inte bara utgå från personens förmågor och styrkor, utan måste sättas i samband med hur dessa skulle kunna omsättas i ett arbete som har ett ekonomiskt värde för en arbetsgivare. En utgångspunkt bör alltså vara att personen ska kunna utföra ett arbete på ett sådant sätt att någon är villig att betala för det (HFD 2019 ref. 48 punkt 27).

En person kan inte anses ha arbetsförmåga enbart av det skälet att hen kan utföra vissa avgränsade arbetsuppgifter som förekommer i förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. Personens förmågor och styrkor måste i stället vägas mot de arbetshindrande faktorerna. Om hen exempelvis behöver omfattande och kontinuerlig handledning för att kunna utföra sina arbetsuppgifter saknas i regel ett ekonomiskt värde för en arbetsgivare, oavsett om arbetet i och för sig blir väl genomfört (HFD 2019 ref. 48 punkterna 31–32).

Bedömningen gäller alltså om det framstår som realistiskt att en arbetsgivare typiskt sett skulle vara villig att anpassa arbetet i den utsträckning som krävs med hänsyn till personens behov. Det måste kunna ställas basala krav på produktivitet, såsom att arbetsuppgifterna utförs någorlunda självständigt och med viss kvalitet samt inom en viss tid (HFD 2019 ref. 48 punkterna 28 och 30).

Hänsyn ska tas till förhållandena på arbetsmarknaden

Bedömningen av arbetsförmågan innebär en mer abstrakt eller hypotetisk prövning och behöver inte relateras till vissa konkreta arbeten inom vissa yrkesområden eller vissa typer av arbeten. Bedömningen ska vara verklighetsförankrad på så sätt att den ska ta hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid (jämför HFD 2019 ref. 48 punkterna 26–27 och HFD 2018 ref. 51 I och II).

Hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och att bedömningen ska anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras innebär hur arbetsmarknaden ser ut, vilka arbeten som finns och vilka möjligheter en arbetsgivare har att anpassa arbeten. Detta är alltså inte statiskt, utan förändras över tid. Vilka anpassningar som kan anses rimliga för en arbetsgivare kan också förändras över tid.

Arbetsförmedlingens bedömning av arbetsförmågan kan ge ledning

Att bedömningen måste vara verklighetsförankrad innebär även att Försäkringskassan ska beakta eventuella bedömningar av personens arbetsförmåga som har gjorts av Arbetsförmedlingen. Detta innebär att Arbetsförmedlingens utredning kan vara vägledande, men den behöver inte vara avgörande för Försäkringskassans bedömning av arbetsförmågan (jämför HFD 2019 ref. 48 punkt 32 och HFD 2018 ref. 51 I och II).

I förarbetena framhålls att en förutsättning för att sjukförsäkringen ska kunna renodlas är att det är en tydlig ansvarsfördelning mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det är Försäkringskassans uppgift att bedöma om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt av medicinska skäl. Arbetsförmedlingens uppdrag är att ge den försäkrade det stöd hen kan behöva för att ta tillvara sin arbetsförmåga. Självfallet är det viktigt att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har ett utvecklat samarbete som bygger på denna ansvarsfördelning (prop. 2007/08:136 s. 68).

4.6 Bedömningen i olika situationer​

33 kap. 11 § SFB Bedömningen enligt 10 § ska göras

  • efter samma grunder oavsett på vilket sätt prestationsförmågan är nedsatt, och
  • i förhållande till ett heltidsarbete.

Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av arbete med skötsel av hemmet.

Att bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras efter samma grunder oavsett på vilket sätt prestationsförmågan är nedsatt. innebär att samma grunder för arbetsförmågebedömningen också gäller i fall där det förekommer olika former av missbruk, sociala anpassningssvårigheter eller psykopati (prop. 1976/77:44 s. 44).

4.6.1 Heltidsarbete är grund för bedömningen​

När det bedöms hur nedsatt arbetsförmågan är ska hänsyn tas till den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras i förhållande till ett heltidsarbete (33 kap. 10 och 11 §§ SFB). Vilken arbetstid den försäkrade haft tidigare påverkar därmed inte bedömningen av i vilken omfattning arbetsförmågan kan anses vara nedsatt.

Med heltidsarbete bör avses en arbetstid om 40 timmar i veckan om det inte finns kollektivavtal inom arbetsområdet som anger annat (RAR 2002:17 till 33 kap. 11 SFB).

Vad som avses med heltidsarbete har betydelse för bedömning av om arbetsförmågan kan anses vara nedsatt med minst en fjärdedel och vilken nivå av aktivitetsersättning en försäkrad har rätt till.

Jourtid med mera

HFD har i två rättsfall uttalat att det som är avgörande för bedömningen av i vilken mån arbetsförmågan är nedsatt är den tid som den försäkrade kan arbeta och få en lön som är gängse inom yrkesområdet, ställd i relation till ett heltidsarbete. Vad arbetstiden ägnas åt mer exakt ska inte vägas in i bedömningen. Det innebär att bland annat jourtid, väntetid och beredskapstid ingår i den försäkrades arbetsutbud och får betydelse vid bedömning av arbetsförmågan. Samma sak gäller för till exempel betald restid och rehabilitering som sker under arbetstid.

Rättsfall

I RÅ 2010 not 95 hade den försäkrade fått lön från sin arbetsgivare för en arbetstid om 32 timmar per vecka, varav två timmar skulle ägnas åt rehabilitering. HFD ansåg att vad arbetstiden mer exakt ägnas åt är en sak mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Den omständigheten att den försäkrade kommit överens med arbetsgivaren om att två timmar per vecka skulle ägnas åt rehabilitering innebär inte att man kan bortse från dessa timmar vid bedömningen av arbetsförmågan.

I HFD 2021 ref. 50 hade den försäkrade fått anställning som personlig assistent. I arbetstiden ingick både aktiv arbetstid och så kallad väntetid. Med väntetid menas tid under den assistansberättigades dygnsvila när en assistent behöver vara tillgänglig i väntan på att den enskilde behöver hjälp, men utan att det är fråga om tillsyn (9 a § fjärde stycket 1 lagen [1993:387] om stöd och service till vissa funktionshindrade). Under väntetid har assistenten i regel rätt att sova i den mån arbetsuppgifterna medger det. Timlönen under sådan tid är därför betydligt lägre än under aktiv arbetstid. HFD konstaterade, med hänvisning till RÅ 2010 not 95, att arbetad tid får anses visa på arbetsförmåga. Vad arbetstiden mer exakt ägnas åt ska i princip inte vägas in vid denna bedömning. HFD bedömde att arbete under väntetid i sin helhet ska beaktas vid bedömningen av om den försäkrades arbetsförmåga har förbättrats, oavsett om några aktiva arbetsinsatser faktiskt utförts eller inte. Vid en sådan bedömning ska storleken på ersättningen inte tillmätas någon betydelse.

Den som tidigare arbetat mer än heltid

Om den försäkrade tidigare har arbetat mer än heltid ska varken den tidigare förvärvsinkomsten eller den tidigare arbetstiden inverka på bedömningen av arbetsförmågan (prop. 1996/97:28 s. 23, 24 och 27). Den som kan arbeta heltid måste anses ha förmåga att försörja sig själv. Därför har en försäkrad som kan arbeta heltid inte rätt till aktivitetsersättning.

Den som tidigare arbetat deltid eller inte alls

Att en person aldrig arbetat eller enbart arbetat deltid har ingen betydelse vid bedöm-ning av arbetsförmågan eftersom bedömningen av arbetsförmågans nedsättning inte görs i förhållande till hur många timmar man klarat av att arbeta tidigare. Det innebär att den som arbetar deltid eller aldrig har arbetat kan ha rätt till aktivitetsersättning om arbetsförmågan blir helt eller delvis nedsatt (prop. 1996/97:28 s. 24 och 25).

4.6.2 Arbete med skötsel av hemmet, vård av barn och anhöriga​

Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning tas hänsyn till sjukdomens art, hur sjukdomen påverkar förmågan att förvärvsarbeta, det arbete den försäkrade utför i hemmet och, om det finns barn, insatsen i skötseln av barnen. Värdet av arbete med skötsel av hemmet ska i skälig omfattning likställas med inkomst av arbete (33 kap. 11 § SFB). Med det menas att den eventuella förmåga som man uppvisar i hemmet skulle kunna likställas med inkomst av arbete i viss utsträckning.

För att arbete med att sköta hemmet ska påverka bedömningen av rätten till aktivitets-ersättning bör utredningen visa att arbetsinsatsen skulle kunna användas i ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden och att den försäkrades arbetsförmåga därmed inte kan anses vara helt eller i det närmaste helt nedsatt (RAR 2002:17 till 33 kap. 11 § SFB).

Tar den försäkrade till exempel emot ensamkommande flyktingbarn i sitt hem mot ersättning kan detta vägas in i bedömningen av arbetsförmågan. Det beror helt och hållet på vad en sammanvägd bedömning i varje enskilt fall visar när det gäller arbetsinsats, antal personer som uppdraget innefattar och vilken inkomst det ger. Det blir samma bedömning som när den försäkrade har uppdrag som familjehem.

Som framgår av avsnitt 4.7 nedan är den försäkrades inkomst inte ensamt avgörande för bedömningen av arbetsförmågan. Om den försäkrade är familjehemsförälder kan dock ersättningen för uppdraget ge viss ledning för bedömningen. Ersättningen för familjehemsföräldrar är uppdelad i två delar: arvode och omkostnadsersättning. Det är arvodet som kan ge oss en uppfattning om den försäkrades arbetsförmåga, eftersom den delen av ersättningen baseras på familjehemsförälderns arbetsinsats. Omkostnadsersättningen har dock ingen koppling till arbetsinsatsen och kan därför inte ge någon ledning för bedömningen av arbetsförmågan.

Praxis – mål i Högsta förvaltningsdomen (HFD) som handlar om skötsel av hemmet eller vård av barn och anhörig

Den praxis som finns har sin utgångspunkt i domar som meddelats före lagändringen den 1 juli 2008. De utgår från att arbetsförmågan skulle bedömas mot arbeten som normalt förekommer på arbetsmarknaden. ”Förvärvsarbete på arbetsmarknaden” är ett vidare begrepp än ”på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete”. Det är svårt att veta hur de högre rättsinstanserna hade bedömt arbetsförmågan i förhållande till det arbetsmarknadsbegrepp som gäller sedan den 1 juli 2008. Den praxis som finns ska därför tolkas med försiktighet när arbetsförmågan bedöms enligt de nya bestämmelserna. Men de överväganden som redovisas i domarna kan ändå ge viss ledning i hur du kan resonera när du ska bedöma i vilken mån skötsel av hemmet eller vård av barn eller anhöriga påverkar rätten till ersättning.

Rättsfall

Tre exempel på domar från HFD där arbetsinsats i hemmet inte ansågs påvisa arbetsförmåga (i normalt förekommande arbete på arbets-marknaden)

HFD har, i ett mål som avsåg bedömningen av om en småbarnsförälder som har arbetat heltid utanför hemmet har haft sin arbetsförmåga nedsatt i sådan grad som krävs för rätt till helt sjukbidrag, funnit att hänsyn inte ska tas till att hon kunnat utföra visst hushållsarbete i hemmet. (RÅ 1997 ref. 3)

HFD har i ett annat mål funnit att, vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning, hänsyn inte bör tas till att den försäkrade tillsammans med maken har haft vård om en 13-årig fosterdotter i hemmet och fått arvode för detta. HFD gjorde följande bedömning. Av utredningen framgick inte annat än att fosterdottern, som var 13 år vid den aktuella tiden, har varit ett friskt och välanpassat barn. Hon kan följaktligen inte anses ha krävt några särskilda vårdinsatser. Med hänsyn till det och att den försäkrade enligt uppgift har haft hjälp i hushållet av sin make och fosterdottern, kan hennes arbetsinsatser i hushållet inte anses ha varit av den omfattningen att de bör jämställas med förvärvsarbete. Det kan inte heller anses visat att hon har haft en arbetsförmåga som skulle ha kunnat utnyttjas till förvärvsarbete. Det faktum att hon fått ersättning för vården av fosterdottern medförde inte någon annan bedömning. Den försäkrade hade arbetat 80 procent av heltid. Efter sjukskrivningen arbetade hon 40 procent av heltid. Hon var därmed berättigad till halv förtidspension. (RÅ 2001 ref. 52 I)

I ett annat mål fann HFD att, vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning, hänsyn inte bör tas till att den försäkrade sedan många år vårdat sin sjuka hustru i hemmet. Hustrun hade under tiden fått anhörigbidrag. Den försäkrade arbetade heltid som lärare. HFD gjorde följande bedömning. Den vård som den försäkrade under många år gett sin hustru kan inte anses vara av den omfattningen att den bör jämställas med förvärvsarbete. Att anhörig-bidrag betalats ut till hustrun för att täcka kostnaderna för vården ändrar inte bedömningen. Den försäkrades vårdinsats kan inte heller anses visa att han haft en arbetsförmåga, som skulle ha kunnat utnyttjas till något förvärvsarbete. Han har därför rätt till hel förtidspension. (RÅ 2001 ref. 52 II)

Ett exempel på dom från HFD där arbetsinsats i hemmet ansågs påvisa arbetsförmåga (i normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden)

HFD har i ett mål ansett att vårdinsatserna för ett funktionshindrat barn, för vilket helt vårdbidrag beviljats, har ansetts ha haft sådan omfattning att man skulle tas hänsyn till dem vid bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga i samband med fastställandet av sjukbidrag. HFD slog fast att det faktum att en person beviljats bidrag för vård av barn eller annan anhörig inte i sig räcker som grund för bedömningen av arbetsförmågan. Det behövs även uppgifter om vårdinsatsen. Det avgörande är alltså inte det faktum att bidrag betalats ut utan de insatser som motiverat bidraget. Om vårdinsatserna inte har haft en sådan omfattning att de är att jämställa med förvärvsarbete, eller visar att den försäkrade haft en arbetsförmåga som skulle ha kunnat utnyttjas för förvärvsarbete, ska man bortse från att insatserna ersatts genom bidrag. Av utredningen i målet framgick att den försäkrade arbetade 75 procent av heltid före sjukskrivningen och halvtid under den i målet aktuella perioden. Hon var ensamstående förälder och hade helt vårdbidrag för vård av ett funktionshindrat barn. HFD ansåg att vårdinsatserna var av sådan omfattning att de är att jämställa med förvärvsarbete. Hennes arbetsförmåga kunde därför inte anses ha varit nedsatt med minst hälften. Hon var därför inte berättigad till mer än en fjärdedels sjukbidrag. (RÅ 2002 ref. 11)

4.6.3 Egenföretagare​

Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning för egenföretagare bör värdet av det arbete företagaren själv utför bedömas med ledning av vad han måste betala någon annan person för att få arbetet utfört. Vid beaktande av rörelseinkomster, så bör Försäkringskassan ta hänsyn till att dessa kan vara att anse som kapitalavkastning i skiftande utsträckning. Dessutom bör man ta hänsyn till att rörelseinkomster kan vara starkt konjunkturkänsliga och i vissa yrken vara beroende av förhållanden som en företagare inte kan råda över (RAR 2002:17 till 33 kap. 11 § SFB).

4.6.4 Bisysslor, uppdrag och ideellt arbete​

Vilka bisysslor och uppdrag en person klarar av trots sin funktionsnedsättning ska alltid vägas in i bedömningen av rätten till aktivitetsersättning. Det är inte anställnings-förhållandets art som är av betydelse utan vilken insats bisysslan eller uppdraget kräver. Det är inte heller om den försäkrade har lön eller arvode som avgör om vi bedömer att den försäkrade har arbetsförmåga.

Oavlönat arbete bedöms i princip på samma sätt som avlönat arbete (prop. 1997/98:111, Reformerad förtidspension, m.m. s. 36–37). Ett exempel på oavlönat arbete är när den försäkrade utför samhällstjänst. Den försäkrades förmåga att utföra detta arbete kan alltså vägas in i bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga.

Av detta följer att det vid bedömningen av arbetsförmågan tas hänsyn till om den försäkrade utan ersättning regelbundet utför arbete av sådan omfattning och sådant värde för arbetsgivaren/uppdragsgivaren att en person skulle behöva anställas om den försäkrade eller någon annan motsvarande person inte utförde arbetsuppgiften. Även arbete som utförs på ideell basis kan därför påverka bedömningen av arbets-förmåga/försörjningsförmåga.

Det finns exempel i avsnitt 4.10.1–4.10.3 på när bisysslor, uppdrag och ideellt arbete vägs in i bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga.

4.6.5 Fritidsintressen och fritidsaktiviteter​

Fritidsaktiviteter som en yrkesverksam person i normalfallet utför på sin fritid, exempelvis deltagande i föreningslivet eller kursverksamhet, påverkar inte rätten till aktivitetsersättning (prop. 1997/98:111 s. 36).

Men om fritidsintressen växer i omfattning så att de mer är att jämställa med förvärvsarbete eller näringsverksamhet kan de påverka rätten till aktivitetsersättning. Det är skillnad mellan att ha hästar som fritidsintresse och att motionsrida en gång i veckan och att driva en hästgård med tävlingsverksamhet, vilket kan jämställas med förvärvsarbete.

Omfattningen av aktiviteterna, och vilken nivå av aktivitetsersättning som övervägs, är det som avgör på vilket sätt rätten till aktivitetsersättning påverkas. Den som bedöms ha rätt till hel aktivitetsersättning har ett visst utrymme för att ägna sig åt sysslor som kan jämställas med arbete utan att rätten till aktivitetsersättning påverkas. Läs mer om ”åttondelen” i avsnitt 4.10.1. För de andra nivåerna av aktivitetsersättning finns ingen motsvarighet till ”åttondelen”.

4.7 Försörjningsförmåga ─ inkomster av arbete​

Att försörjningsförmågan enligt bestämmelserna i 10 och 11 §§ SFB ska vägas in i bedömningen av arbetsförmågan betyder inte att inkomsterna av arbetet ensamt ska avgöra om en person har rätt till ersättning eller inte. Det som är avgörande vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning är hur sjukdomen påverkar förmågan att arbeta i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden i tid räknat.

Sjukförsäkringen täcker inte för inkomstbortfall som uppstår när man på grund av sjukdom byter arbete eller arbetsuppgifter. Om man har möjlighet att få ett nytt heltidsarbete som ger betydligt lägre lön än det arbete man tidigare haft har man inte rätt till ersättning från försäkringen. Med uttrycket ”försörja sig själv genom arbete” menas att arbeta heltid och få en lön som överensstämmer med gällande kollektivavtal eller som i övrigt är gängse inom det nya arbetet/yrkesområdet (prop. 1996/97:28 s. 22 och 27).

En inkomstökning medför inte heller normalt att arbetsförmågan ska anses vara förbättrad för den som beviljats aktivitetsersättning. Utredning måste göras med den försäkrade. Utredningen kan visa att det finns en förklaring till att inkomsten ökat utan att arbetsinsatsen förändrats.

4.7.1 Uppsägningslön​

Rätten till aktivitetsersättning behöver inte påverkas av att den försäkrade får en uppsägningslön. En uppsägningslön förutsätter att det finns ett anställningsförhållande, men den innebär inte nödvändigtvis att den försäkrade arbetar under uppsägningstiden. Förutsatt att hen inte utför något arbete under tiden som uppsägningslönen betalas ut påverkas inte rätten till aktivitetsersättning. Det gäller oavsett hur länge uppsägnings-lönen betalas ut.

Det är också möjligt att byta ut sjukpenningen mot aktivitetsersättning under tid som den försäkrade får uppsägningslön. I så fall måste det vara klarlagt att den försäkrade inte har arbetsplikt under den tiden. Dessutom ska Försäkringskassans utredning visa att hen uppfyller övriga kriterier för att få aktivitetsersättning.

4.7.2 Avgångsvederlag​

En arbetsgivare och en arbetstagare kan komma överens om att en anställning ska upphöra och att arbetsgivaren då ska betala ett avgångsvederlag till arbetstagaren när anställningen har upphört.

HFD har slagit fast att avgångsvederlag inte kan anses som sådan inkomst av eget arbete som avses i 25 kap. 2 och 3 §§ SFB (RÅ 2004 ref. 145). Avgångsvederlaget kan alltså inte läggas till grund för sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Eftersom ett avgångsvederlag ges utan en prestation i form av arbete påverkar det inte rätten till aktivitetsersättning. Det gäller oavsett om avgångsvederlaget betalas ut som en engångssumma, eller periodvis under kortare eller längre tid. Du kan läsa mer om avgångsvederlag i vägledningen (2004:5) Sjukpenninggrundande inkomst – och årsarbetstid.

4.8 Nedsatt arbetsförmåga hos den som är mellan 19 och 30 år – rätt till sjukersättning​

För att ge unga med stadigvarande helt nedsatt arbetsförmåga en ökad försörjnings-trygghet finns från och med den 1 februari 2017 en möjlighet för dem att ansöka om hel sjukersättning.

Ersättningen kan beviljas från och med juli det år den försäkrade fyller 19 år. De ekonomiska villkoren för sjukersättning ska fram till 30 års ålder vara desamma som för den som har aktivitetsersättning, se vägledningen (2013:3) för mer information.

Det som skiljer de båda ersättningarna åt är att man inte kan få särskild ersättning för aktiviteter när man får sjukersättning och att det då inte behövs någon ny ansökan vart tredje år. Försäkringskassan ges därmed också möjlighet att koncentrera arbetet till de unga som bedöms kunna utveckla en arbetsförmåga under sin tid med aktivitets-ersättning.

Rätt förmån ska ges till rätt person, men om någon som är under 30 år vill ha en ansökan om aktivitetsersättning prövad ska Försäkringskassan pröva den även om personen skulle ha rätt till sjukersättning.

4.8.1 Metodstöd – hel sjukersättning för den som är mellan 19 och 30 år​

När det gäller en ung person som aldrig har arbetat och inte har prövats mot arbets-marknaden kan det vara särskilt svårt att bedöma varaktigheten och omfattningen av den nedsatta arbetsförmågan. Med utgångspunkt från ansökan ska du bedöma om personen har rätt till det hen har ansökt om. Det kan vara uppenbart att personen har rätt till sjukersättning även om hen ansökt om aktivitetsersättning. Anledningen till att personen ansökt om aktivitetsersättning kan till exempel vara att hen vill kunna få särskild ersättning för aktiviteter.

Om du får frågan om personen kan fortsätta med aktiviteter ifall sjukersättning beviljas får du informera om att Försäkringskassan inte längre kan bevilja särskild ersättning för aktiviteterna.

4.9 Varaktighetskriteriet – minst ett år​

33 kap. 7 § SFB För rätt till aktivitetsersättning krävs att nedsättningen kan antas bestå under minst ett år.

För att den försäkrade ska ha rätt till aktivitetsersättning krävs det att arbetsförmågan bedöms vara nedsatt under minst ett år. För att besvara frågan om den försäkrades framtida arbetsförmåga behöver vi göra en prognos, dvs ett antagande om hur den försäkrades arbetsförmåga kommer att utveckla sig över tid. Den frågan kan aldrig besvaras med lika hög grad av säkerhet som frågan om den försäkrades nuvarande arbetsförmåga.

För att kunna bedöma varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning behöver vi ofta uppgift om vilken rehabilitering som pågått, och planeras. Lagtexten ställer dock inga krav på att rehabiliteringsmöjligheterna ska vara uttömda för att en person ska ha rätt till aktivitetsersättning.

Om arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och rehabiliteringsinsatser är en förutsättning för att den försäkrade ska kunna få arbetsförmåga i ett förvärvsarbete men dessa beräknas ta kortare tid än ett år har hen inte rätt till aktivitetsersättning eftersom varaktighetskriteriet inte är uppfyllt. Om den försäkrade har aktivitetsersättning kan dock en kortare förlängning än ett år göras i ett sådant fall om samtliga förutsättningar är uppfyllda. Läs om detta i avsnitt 2.15.

Om den försäkrade uppfyller alla förutsättningar för att kunna få aktivitetsersättning finns det inget krav på att hen måste yrka på ersättning för minst ett år för att få rätt till den.

Exempel på frågor som man kan behöva ställa sig för att bedöma om varaktig-hetskriteriet är uppfyllt:

  • Varför beräknas den försäkrade ha en nedsatt arbetsförmåga under minst ett år? Är det på grund av att hen behöver medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering? Eller finns någon annan orsak?
  • Om den försäkrade behöver medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering, vilka insatser behöver hen och vad är tidsperspektivet för insatserna?

Uppgift om rehabilitering behövs även för att du ska kunna avgöra hur lång tid den försäkrade ska beviljas aktivitetsersättning.

Exempel

Sibel, som är 25 år, ansöker om aktivitetsersättning och bifogar ett läkar-utlåtande om hälsotillstånd. Hon har tidigare avbrutit studier och har inte arbetat under det senaste året på grund av psykisk sjukdom. Hon är inte placerad i sjukpenninggrundande inkomst. Försäkringskassan gör en utredning med den försäkrade och kallar till ett avstämningsmöte med henne, Arbetsförmedlingen och behandlande läkare. Den medicinska rehabiliteringen kommer att pågå under ytterligare tre månader. Planeringen är därefter tolv månaders arbetslivsinriktad rehabilitering. Försäkringskassan beslutar att bevilja Sibel hel aktivitetsersättning under 15 månader eftersom hennes arbetsförmåga bedöms vara helt nedsatt under denna period.

4.10 Olika nivåer av aktivitetsersättning​

33 kap. 9 § SFB Sjukersättning och aktivitetsersättning lämnas enligt följande förmånsnivåer:

  1. Hel sjukersättning eller aktivitetsersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är helt eller i det närmaste helt nedsatt.
  2. Tre fjärdedels sjukersättning eller aktivitetsersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad än som anges i 1 men med minst tre fjärdedelar.
  3. Halv sjukersättning eller aktivitetsersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med mindre än tre fjärdedelar men med minst hälften.
  4. En fjärdedels sjukersättning eller aktivitetsersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med mindre än hälften men med minst en fjärdedel.

Grundprincipen är att arbetsförmågan ska vara nedsatt med minst den nivå som prövningen av rätten till aktivitetsersättning avser. För halv aktivitetsersättning krävs exempelvis att arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften. För hel aktivitetsersättning gäller ett annat resonemang, vilket beskrivs närmare i avsnitt 4.10.1 Hel aktivitets-ersättning.

I bedömningen av arbetsförmågans nedsättning vägs in vilken förmåga den försäkrade, trots sin funktionsnedsättning, har att utföra lönearbete och andra aktiviteter som kan jämställas med förvärvsarbete. Bara den som får hel aktivitetsersättning har ett visst utrymme att samtidigt med aktivitetsersättningen ha bisysslor, uppdrag eller ägna sig åt annat som kan jämställas med förvärvsarbete. Du kan läsa mer om det i avsnitt 4.10.1 Hel aktivitetsersättning, under rubriken ”Åttondelen”.

När det gäller de övriga nivåerna av aktivitetsersättning finns ingen motsvarighet till ”åttondelen”. Det gäller oavsett vilken form arbetsinsatsen har – om det till exempel är ett förvärvsarbete, arbete i en förening eller ett politiskt uppdrag.

Rättsfall

HFD har i en dom konstaterat att en person som vid sidan av sin anställning haft flera arvoderade uppdrag för en bostadsrättsförening samt drivit ett eget företag inte har ansetts berättigad till sjukbidrag eftersom hennes arbets-förmåga, med hänsyn till insatsernas omfattning, inte ansetts nedsatt med minst en fjärdedel. HFD uttalade i domen att det visserligen inte kan uteslutas att även personer med partiell sjukersättning med bibehållen ersättning kan utföra sysslor på fritiden, men utrymmet för detta är ”mycket begränsat” (RÅ 2006 ref. 17).

4.10.1 Hel aktivitetsersättning​

Hel aktivitetsersättning får försäkrad vars arbetsförmåga är helt eller i det närmaste helt nedsatt (33 kap. 9 § 1 SFB). Det måste röra sig om en betydande funktionsnedsättning för att den försäkrade ska bedömas helt sakna arbetsförmåga (prop. 2007/08:136 s. 67).

Uttrycket ”helt eller i det närmaste helt nedsatt” menar att uttrycka samma nedre gräns i fråga om graden av nedsättning som det mer teoretiska ”sju åttondelar” (prop. 1997/98:111 s. 69). Även om det i ett enskilt fall anses möjligt att fastställa att en individ har en återstående arbetsförmåga av mycket liten omfattning måste då också tas hänsyn till vilka de reella möjligheterna är att utföra förvärvsarbete med utnyttjande av en sådan marginell arbetsförmåga (prop. 1997/98:111 s. 48).

”Åttondelen”

Genom att det formella kravet på arbetsförmågans nedsättning för rätt till hel ersättning är helt eller i det närmaste helt nedsatt finns det möjlighet för en försäkrad att utnyttja en liten återstående arbetsförmåga i till exempel ideellt eller politiskt arbete utan att det formella kravet för rätt till aktivitetsersättning ifrågasätts (prop. 1997/98:111 s. 69).

Vid bedömningen av om den försäkrade trots viss begränsad arbetsförmåga har rätt till hel förmån bör Försäkringskassan ta hänsyn till följande: För bedömning av arbetstiden bör utgångspunkten vara ett heltidsarbete i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra. Arbetstiden bör inte överstiga en åttondel av ett sådant heltidsarbete. Arbetsinkomst som inte överstiger en åttondel av den normala inkomsten på heltid i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra bör inte påverka rätten till hel förmån (RAR 2002:17 till 33 kap. 9 § SFB).

Exempel

Evelyn ansöker om aktivitetsersättning. På grund av sjukdom bedöms hon inte kunna utföra ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Evelyn är engagerad som styrelseledamot i en patientförening. Uppdraget innebär att hon deltar i två sammanträden per månad och läser in handlingar till dessa möten. För detta betalas ett arvode på 30 000 kronor per år. Försäkringskassan bedömer att de aktiviteter som styrelseuppdraget innebär inte uppgår till en åttondel av arbetstiden för ett motsvarande heltidsuppdrag. Inte heller inkomsten uppgår till en åttondel av heltidsinkomsten av ett sådant uppdrag. Evelyns arbetsförmåga bedöms vara i det närmaste helt nedsatt under minst ett år och hon beviljas hel aktivitetsersättning.

Förutsättningarna för rätt till hel sjukpenning respektive hel aktivitetsersättning skiljer sig åt. För rätt till hel sjukpenning krävs att den försäkrade helt saknar arbetsförmåga medan det för rätt till hel aktivitetsersättning räcker att arbetsförmågan är i det närmaste helt nedsatt (27 kap. 45 § SFB och 33 kap. 9 § SFB). Det innebär att den som har tre fjärdedels sjukpenning i vissa fall kan beviljas hel aktivitetsersättning.

Exempel

Anna har tidigare arbetat heltid och utöver sitt heltidsarbete haft olika uppdrag och bisysslor. På grund av sin sjukdom bedöms hon inte längre kunna utföra vare sig sitt tidigare arbete eller något annat förvärvsarbete på arbetsmarknaden, men hon kan fortfarande utföra sina uppdrag och bisysslor. Eftersom Anna inte helt saknar arbetsförmåga har hon tre fjärdedels sjukpenning. Hon ansöker om aktivitetsersättning. Efter en sammanvägning av såväl inkomsten av bisysslorna som tidsåtgången för att utföra dem bedömer Försäkringskassan att hennes arbetsförmåga inte överstiger en åttondel. Annas bedöms ha i det närmaste helt nedsatt arbetsförmågaunder minst ett år och hon kan därför beviljas hel aktivitetsersättning.

4.10.2 Tre fjärdedels aktivitetsersättning​

Tre fjärdedels aktivitetsersättning får en försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst tre fjärdedelar men inte i sådan grad som krävs för hel förmån (33 kap. 9 § 2 SFB).

Exempel

Sami har ansökt om aktivitetsersättning. Han har åtagit sig att arbeta ideellt för en hjälporganisation genom att två timmar per dag utföra administrativt arbete som motsvarar vad en yrkesverksam person utför under motsvarande tid. Detta har han gjort i ett halvårs tid. Han har inte klarat att arbeta i högre omfattning. Samis arbetsförmåga bedöms nedsatt i betydande grad under minst ett år på grund av sjukdom. Försäkringskassan bedömer att det arbete han utfört under en längre tid är av en sådan omfattning att arbetsförmågan inte kan anses vara helt eller i det närmaste helt nedsatt. Sami beviljas därför tre fjärdedels aktivitetsersättning.

Det formella kravet för rätt till tre fjärdedels ersättning är att arbetsförmågan är nedsatt med minst tre fjärdedelar. Därför ges inte någon möjlighet att arbeta mer än en fjärdedel av ett heltidsarbete. Någon motsvarighet till ”åttondelen” vid hel ersättning finns därför inte för tre fjärdedels ersättning.

Försäkringskassan ska underrätta Arbetsförmedlingen om vilka personer som får tre fjärdedels aktivitetsersättning och som står till arbetsmarknadens förfogande motsvarande den återstående arbetsförmågan. Mer om det finns att läsa i kapitel 15 Försäkrade som har tre fjärdedels aktivitetsersättning.

4.10.3 Halv aktivitetsersättning​

Halv aktivitetsersättning får en försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad än tre fjärdedelar men med minst hälften (33 kap. 9 § 3 SFB).

Någon motsvarighet till ”åttondelen” vid hel ersättning finns inte för halv ersättning. Det gäller oavsett vilken form arbetsinsatsen har om det till exempel är ett förvärvsarbete, arbete i en förening eller ett politiskt uppdrag.

Exempel

Jerzy har halv aktivitetsersättning. Han ansöker på nytt om halv aktivitets-ersättning. Vid utredningen kommer det fram att hans avsikt är att fortsätta arbeta halvtid i sitt tidigare arbete. Jerzy har nyligen blivit utsedd till nämnde-man i en tingsrätt och kommer att tjänstgöra som nämndeman i genomsnitt 3 timmar per vecka. Försäkringskassan kommunicerar honom underlag för beslut. Jerzy beviljas en fjärdedels aktivitetsersättning, då arbetsförmågan bedöms nedsatt med minst en fjärdedel men inte med minst hälften.

4.10.4 En fjärdedels aktivitetsersättning​

En fjärdedels aktivitetsersättning får en försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med mindre än hälften men med minst en fjärdedel (33 kap. 5 och 9 §§ 4 SFB).

En fjärdedels aktivitetsersättning bör tillämpas med restriktivitet. För att en så – relativt sett – liten nedsättning av arbetsförmågan som en fjärdedel ska kunna konstateras föreligga, ställs höga krav på att det finns ett klart samband mellan de medicinska faktorerna och nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga (prop. 1992/93:31 s. 65 och 83).

Någon motsvarighet till ”åttondelen” vid hel ersättning finns inte för en fjärdedels ersättning. Det gäller oavsett vilken form arbetsinsatsen har om det till exempel är ett förvärvsarbete, arbete i en förening eller ett politiskt uppdrag.

4.10.5 Bevilja ersättning på olika nivåer under samma period​

Sjukersättning eller aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga vid sjukdom kan beviljas på olika nivåer under en och samma ersättningsperiod. Det framgår av Högsta förvaltningsdomstolens dom, HFD 2011 ref. 27 (mål nr 4417-10).

Rättsfall

I HFD 2011 ref. 27 prövade domstolen om arbetsförmågan måste vara nedsatt i samma omfattning under hela den tidsperiod om minst ett år som krävs för att en person ska kunna få aktivitetsersättning.

Målet gällde en person som hade aktivitetsersättning sedan juni 2007. Hon ansökte om hel aktivitetsersättning från och med den 1 januari 2009. Försäkringskassan beviljade halv aktivitetsersättning på grund av sjukdom i 18 månader. Försäkringskassan ansåg att en nedsättning som inte kan antas bestå under ett år inte kan ge rätt till aktivitetsersättning.

HFD konstaterade att det inte går att utläsa något krav i bestämmelserna som anger att nedsättningen till en viss nivå ska kunna antas bestå under minst ett år. Det finns inget hinder att bevilja aktivitetsersättning enligt olika nivåer under en och samma ersättningsperiod, så länge nedsättningen uppgår till minst en fjärdedel under minst ett år.

Även om domen ger utrymme att bevilja en period med aktivitetsersättning på olika nivåer, kommer det i praktiken sällan att bli aktuellt när ersättning beviljas framåt i tiden. Det beror på att det oftast är svårt för både Försäkringskassan, läkaren som utfärdar det medicinska underlaget och den försäkrade själv att förutse exakt hur hens arbetsförmåga kommer att utvecklas framåt i tiden.

För retroaktiv tid går det däremot att konstatera hur arbetsförmågan har sett ut. När en försäkrad söker både för retroaktiv tid och framåt i tiden kan det därför bli aktuellt att bevilja ersättning på olika nivåer för den retroaktiva tiden och för tiden räknat från beslutet. Det kan vara när Försäkringskassan enligt 33 kap. 14 § SFB beviljar ersättning tre månader tillbaka i tiden räknat från ansökan. Ett annat fall är när Försäkringskassans beslut har fördröjts på grund av kompletterande utredning och den försäkrades arbets-förmåga har förändrats jämfört med när ansökan kom in.

I avsnitt 2.8 och 2.10 kan du läsa mer om från och med vilken tidpunkt aktivitets-ersättning kan beviljas och för hur lång tid bakåt i tiden (retroaktiv tid).

4.10.6 Partiell aktivitetsersättning och oregelbunden arbetstid​

Grundprincipen vid partiell aktivitetsersättning är att den försäkrade ska minska arbetstiden lika mycket varje dag. Det finns dock möjligheter till viss variation i arbetstidens förläggning. Variationen ska ha en medicinsk förklaring och syfta till att tillvarata den försäkrades kvarvarande arbetsförmåga (jfr HFD 2011 ref. 30 och Kammarrätten i Stockholms dom den 24 oktober 2018 i mål nr 5189-18). Att det behövs en medicinsk förklaring får anses följa av att arbetsförmågans nedsättning endast ska prövas med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Orsaken till en oregelbunden arbetstid får inte vara arbetsgivarens arbetsutbud eller liknande omständigheter (se prop. 2007/08:124 s. 40 och prop. 2007/08:136 s. 88 samt jfr Kammarrätten i Jönköpings dom den 25 juni 2020 i mål nr 3796-19).

En oregelbunden arbetstid kan i sig få betydelse för bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga. Att en försäkrad börjar arbeta på ett annat sätt än att minska arbetstiden lika mycket varje dag kan vara en indikation på att arbetsförmågan har förändrats. En omständighet som kan vara av betydelse för bedömningen av arbetsförmågan är om den försäkrade har visat förmåga att arbeta förhållandevis långa arbetspass vissa dagar jämfört med andra dagar (jfr Kammarrätten i Jönköpings dom den 10 juni 2011 i mål nr 6–11).

4.11 Påverkas rätten till aktivitetsersättning av att rehabilitering pågår under perioden med aktivitets-ersättning?​

Om hälsotillståndet förbättras för en försäkrad som har aktivitetsersättning, kan och bör det bli aktuellt med rehabiliteringsåtgärder så att hen kan återgå i arbete helt eller delvis (prop. 2002/03:89 s. 47).

Under tiden den försäkrade genomgår medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering ska arbetsförmågan anses vara nedsatt i den mån den försäkrade är förhindrad att förvärvsarbeta (33 kap. 12 § SFB). Detta innebär att om den försäkrade har kvar så stor arbetsförmåga att hen är berättigad till endast halv ersättning så kan hen få hel aktivitetsersättning om hen på grund av rehabiliteringsåtgärden inte kan utnyttja sin restarbetsförmåga (prop. 1962:90 s. 351).

Upphör aktivitetsersättningen under tiden som rehabilitering pågår kan den försäkrade beviljas en ny period med ersättning. Den omständigheten att rehabilitering pågår innebär inte att den försäkrade kan anses arbetsför. (Bet. 1990/91:SfU16 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning s. 32)

4.12 Prövning av en ny period med aktivitetsersättning​

En ny period av aktivitetsersättning ska föregås av en ny ansökan. Vid ansökan om en ny period ska Försäkringskassan förutsättningslöst pröva den försäkrades rätt till aktivitetsersättning. Försäkringskassan är vid sin prövning inte bunden till tidigare beslut om ersättning. För rätt till aktivitetsersättning ska arbetsförmågan också i denna situation vara nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen ska kunna antas bestå under minst ett år. Är detta uppfyllt kan en ny period med aktivitetsersättning beviljas under tid som medicinsk- eller arbetslivsinriktad rehabilitering pågår.

Det är angeläget att ersättningsperioden i normalfallet inte blir alltför lång och att Försäkringskassan, när rätten till aktivitetsersättning tidsmässigt löper ut, granskar vilka åtgärder som den enskilde genomgått under ersättningsperioden (prop. 2000/01:96 s. 81 och 180).

Även när det gäller den som under en tidigare period med aktivitetsersättning haft sin ersättning helt eller delvis vilande och gör en ny ansökan om aktivitetsersättning ska Försäkringskassan göra en förutsättningslös prövning av rätten till ersättning. Vid en sådan prövning ska Försäkringskassan ta hänsyn till alla omständigheter som har betydelse för ärendet. Det innebär att man också kan ta hänsyn till den omständigheten att den försäkrade förvärvsarbetat under vilandetid som gällt under en tidigare period med aktivitetsersättning.

Exempel

Liisa har hel aktivitetsersättning från och med mars 2021 till och med januari 2023. Efter ansökan beviljar Försäkringskassan henne hel vilande aktivitets-ersättning under tiden mars–augusti 2022. När Liisa har arbetat i fyra månader slutar hon arbeta och anmäler att hon vill få tillbaka utbetalningen av aktivitets-ersättningen. Försäkringskassan beslutar att betala ut aktivitetsersättningen under den resterande tid som beslutet gäller. Försäkringskassan betalar åter ut ersättningen utan särskild prövning eftersom begäran om att få tillbaka ersättningen gjorts under vilandetiden.

Om Liisa ansöker om aktivitetsersättning för tid efter januari 2023 gör Försäkringskassan en förutsättningslös prövning av hennes rätt till en ny period med aktivitetsersättning. Det innebär att man också kan ta hänsyn till de sex månadernas heltidsarbete under tidigare vilandeperiod.