3 Det här är en merkostnad

I det här kapitlet kan du läsa om

• vad en merkostnad är
• utredning och bedömning av rätten till merkostnadsersättning
• vad som menas med att kostnaden
  • uppkommer på grund av funktionsnedsättningen
  • går utöver normalt förekommande kostnader
  • är skälig.
• merkostnader för behov som tillgodoses genom annat samhällsstöd
• privata alternativ och ersättning till närstående
• när en merkostnad uppstår
• olika kategorier av ersättningsberättigande merkostnader.

För att den enskildes kostnader ska kunna godtas som merkostnader ska de förutsättningar som beskrivs i det här kapitlet vara uppfyllda. Först när det går att konstatera att det finns merkostnader som kan ha betydelse för rätten till merkostnadsersättning utreds om merkostnaderna är tillräckligt stora för att kunna ge rätt till merkostnadsersättning.

3.1 Vad som är en merkostnad

50 kap. 2 § första stycket SFB När det gäller merkostnadsersättning avses med en merkostnad en skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver en kostnad som är normal för en person utan funktions- nedsättning i motsvarande ålder.

Begreppet merkostnad finns definierat i lagtexten. Enligt den definitionen finns ett visst bedömningsutrymme. När man har tagit ställning till om det finns ett orsakssamband mellan funktionsnedsättningen och kostnaden, måste man bedöma om kostnaden är skälig och om den går utöver den kostnad som är normal för personer i samma ålder utan funktionsnedsättning.

Bilden nedan visar de villkor som enligt bestämmelsen ovan behöver vara uppfyllda för att en kostnad ska vara en merkostnad. Läs mer om hur en merkostnad utreds i avsnittet nedan.

Det finns ingen uttömmande lista över vad som kan vara en merkostnad och inte heller några schabloner som kan användas för att bedöma vad som är en skälig kostnad. De kan vara normalt förekommande, men de skulle ha varit lägre om det inte vore för funktionsnedsättningen. Den enskilde kan till exempel behöva en större bil på grund av sin funktionsnedsättning.

Merkostnader kan både vara engångskostnader och löpande kostnader. Vissa kostnader kan variera i storlek över tid, medan andra inte förändras. I vissa fall kan ett inköp leda både till en inköpskostnad och därefter löpande kostnader, till exempel när en person köper en bil. I samband med köpet uppstår ofta en kostnad som behöver fördelas på flera år. Att äga och använda en bil medför även kostnader för till exempel skatter, avgifter, försäkring, bränsle, broavgifter, trängselskatt, service och underhåll. En del av dessa kostnader kan variera beroende på hur mycket bilen används, till exempel bränsle och broavgifter.

Av förarbetena framgår att det är den ekonomiska aspekten av att ha en funktionsnedsättning som ska kompenseras. Bland annat sägs att ”Målsättningen är att införa ett stöd som kompenserar för de merkostnader en person har med anledning av sin eller sitt barns funktionsnedsättning […]” (prop. 2017/18:190 s.108).

Det innebär att den enskilde bara kan få merkostnadsersättning för egna kostnader som hen har. Det bör vara kostnader som den enskilde har att betala. Se Försäkringskassans allmänna råd (FKAR 2022:1) om merkostnadsersättning. Vem som faktiskt betalar är inte avgörande så länge den enskilde får en utgift och därmed en kostnad som en följd av funktionsnedsättningen. Till exempel kan en anhörig göra ett inköp åt den enskilde för att sedan få pengar från hen vid ett annat tillfälle. Det kan också vara så att en anhörig köper något i avvaktan på att Försäkringskassan prövar en ansökan om merkostnadsersättning och att den enskilde kommer att betala den anhöriga om ersättning beviljas. Det bör alltså finnas relativt stor frihet för enskilda att själva lösa privata ekonomiska frågor och transaktioner mellan sig, även mer informellt.

En merkostnad som föräldrar har på grund av ett barns funktionsnedsättning kan inte beaktas när det inte längre är föräldrarna som kan ha rätt till merkostnadsersättning. Detta eftersom man bara kan få merkostnadsersättning för egna kostnader.

3.2 Försäkringskassans ansvar för utredningen

Försäkringskassans utredningsansvar är omfattande, vilket innebär att det är vi som har det yttersta ansvaret för att underlaget i ärendet blir sådant att ett beslut som överensstämmer med de faktiska förhållandena kan fattas (ett materiellt riktigt beslut). Det gäller i alla ärenden. Om vi överväger att meddela ett beslut som är negativt för den enskilde, till exempel ett beslut om indragning eller nedsättning av ersättning, är det särskilt viktigt att vi är aktiva och hämtar in de uppgifter som behövs (jämför prop. 2008/09:200 s. 555).

Syftet med utredningen är att klarlägga de omständigheter, det vill säga faktiska förhållanden, som är relevanta för ärendet så att Försäkringskassan kan fatta ett materiellt riktigt beslut. Vilka omständigheter som behöver utredas beror på vilka villkor som ska vara uppfyllda för att merkostnadsersättning ska kunna beviljas. Vi behöver ha tillgång till de uppgifter som behövs för att klarlägga omständigheterna. Det kan till exempel vara uppgifter från den enskilde själv och medicinsk information från hälso- och sjukvården. Det kan också vara information som Försäkringskassan redan har om den enskilde. Om vi behöver hämta in ytterligare uppgifter ska vi ta ställning till vem som är bäst lämpad att lämna uppgifterna.

Innan Försäkringskassan börjar hämta in ytterligare uppgifter är det viktigt att avgöra vilka omständigheter som behöver klarläggas för att kunna fatta ett materiellt riktigt beslut. Det innebär att vi granskar och värderar de uppgifter som finns och tar ställning till vad som behöver kompletteras. Vilken utredning som behövs beror på vad ärendet gäller.

Vad som behöver utredas påverkas också av vad som framgår exempelvis av den enskildes ansökan, vid utredningssamtalet eller av ett läkarutlåtande. Något som i ett ärende är av betydelse för bedömningen och därför behöver utredas kan i ett annat ärende vara helt irrelevant. Det handlar om att Försäkringskassan ska utreda ärendet i den omfattning som dess beskaffenhet kräver (110 kap. 13 § SFB). Behovet av att Försäkringskassan leder utredningen är extra tydligt när det är fråga om komplicerade regler, eller om den enskilde har svårigheter att ta tillvara sin rätt (6 § förvaltningslagen).

För att kunna bedöma rätten till merkostnadsersättning måste det av utredningen framgå vilka merkostnader den enskilde har, och hur länge hen förväntas ha dem. Att utreda om en kostnad kan godtas som en merkostnad innebär att ta ställning till om villkoren i 50 kap. 2 § första stycket SFB är uppfyllda. Om något villkor inte är uppfyllt kan inte kostnaden godtas som merkostnad. När rätten till merkostnadsersättning bedöms ska Försäkringskassan också bortse från merkostnader för behov som tillgodoses genom annat samhällsstöd. Det framgår av 50 kap. 6 § SFB.

Försäkringskassan ansvarar för att ärendet blir så utrett att det kan avgöras på ett korrekt sätt. Det gör vi genom att på ett så tydligt sätt som möjligt tala om hur den enskilde kan komplettera eller förtydliga sitt underlag, och genom att ställa frågor till den enskilde eller till andra som kan ha relevanta uppgifter att lämna.

Den enskilde å sin sida har ett ansvar för att medverka i utredningen så att de uppgifter som behövs kommer in till Försäkringskassan. Om den enskilde inte kommer in med de uppgifter som behövs, eller inte ser till att Försäkringskassan får tillgång till dem på annat sätt, så kan det innebära att utredningen inte visar att det finns rätt till ersättning eller att det finns rätt till ersättning på en lägre nivå. Försäkringskassan ska innan dess ha försökt att hämta in relevanta underlag eller uppmanat den enskilde att ge in sådana.

Ett exempel på den enskildes medverkan i utredningen är när det behövs underlag för att utreda en kostnad. Då bör den enskilde skicka in underlag, till exempel kvitton, för att visa kostnadernas storlek. Ett sådant underlag kan vara ett sätt att visa att hen har en kostnad, när betalning gjordes och hur mycket som hen har betalat. Om det finns ett underlag kan det alltså underlätta utredningen både för den enskilde och för Försäkringskassan.

Beviskrav handlar om hur säkra uppgifterna i ett ärende sammantaget behöver vara för att en förmån ska kunna beviljas. I Försäkringskassans vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken beskrivs olika nivåer av beviskrav. Där anges också att det inom socialförsäkringen normalt gäller att ett beviskrav motsvarande sannolikt ska användas om inte ett särskilt beviskrav ska användas.

När de omständigheter som har betydelse för att kunna bedöma om den enskilde har rätt till merkostnadsersättning har utretts ska du göra en helhetsbedömning. Det innebär att väga samman och värdera samtliga relevanta uppgifter och underlag i ärendet i syfte att bedöma om det är tillräckligt säkert att villkoren för att få ersättning är uppfyllda. En helhetsbedömning bör ske i varje steg vid prövningen av om villkoren är uppfyllda. Hur uppgifterna och underlagen har värderats ska förklaras i beslutet.

Alla relevanta uppgifter i ärendet ska värderas och sedan vägas in i helhetsbedömningen. Det vill säga de uppgifter och underlag som den enskilde lämnat, och det som Försäkringskassan utrett eller hämtat in från andra, ska vägas samman och tas hänsyn till. Detta medför bland annat att även om uppgifterna i ett underlag inte ensamma skulle göra att det aktuella beviskravet är uppfyllt, så kan ändå beviskravet vara uppfyllt vid helhetsbedömningen av alla relevanta uppgifter.

Även om all relevant information ska ingå vid helhetsbedömningen, betyder det inte att alla uppgifter har samma tyngd. Olika slags uppgifter och underlag kan väga olika tungt i utredningen, det vill säga tala med olika styrka för att en viss omständighet finns och för att ett visst villkor är uppfyllt. Även uppgifter som den enskilde lämnat ska ingå i den helhetsbedömning som ska göras.

Någon bevisvärdering ska däremot inte göras för omständigheter som saknar betydelse. Om en viss kostnad till exempel inte går utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder behöver vi inte utreda om kostnaden är skälig.

Försäkringskassan måste ta ställning till alla kostnader i utredningen som kan påverka beslutet. Det innebär till exempel att om det har konstaterats att merkostnaderna är av sådan omfattning att det finns rätt till högsta förmånsnivån så behöver ytterligare kostnader inte utredas. Merkostnadsersättning kan beviljas tills vidare eller tidsbegränsas. På samma sätt som med nivån måste Försäkringskassan pröva en kostnad om denna kostnad skulle kunna leda till ett tills vidarebeslut i stället för ett tidsbegränsat beslut, eller till ett beslut med längre giltighetstid. Försäkringskassan behöver däremot inte pröva en kostnad om det är tydligt att den inte kan ha någon betydelse för nivån, fördelningen eller längden på beslutets giltighet. Det gäller även om den enskilde inte uppnår den högsta förmånsnivån. Av beslutet ska det framgå vilka kostnader Försäkringskassan har tagit ställning till och vilka åberopade kostnader vi inte har tagit ställning till.

Läs mer

Försäkringskassans vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken beskriver utförligt hur Försäkringskassan ska utreda och bedöma ärenden.

3.3 Att utreda om en kostnad är en merkostnad

Nedan visas en schematisk bild över de villkor som ska vara uppfyllda för att en kostnad ska godtas som en merkostnad. I bilden visas villkoren i den ordning som de i normalfallet utreds. Kostnaden bör i de flesta fall kunna bedömas vara skälig till någon del när de övriga villkoren är uppfyllda. Det kan finnas situationer där villkoren behöver bedömas i en annan ordning än den som visas i bilden. Utgå från omständigheterna i det enskilda ärendet. Bedömningen av ett eller flera villkor, kan påverka och påverkas av bedömningarna i andra steg.

Om en kostnad uppfyller en förutsättning går man vidare och tar ställning till om den uppfyller nästa förutsättning. Så fortsätter bedömningen så länge som förutsättningarna är uppfyllda. Om en förutsättning inte är uppfylld i något steg i bedömningen är det inte en merkostnad. Det blir då inte aktuellt att bedöma om efterföljande förutsättningar är uppfyllda. Försäkringskassans bedömning att inte godta kostnaden motiveras i beslutet utifrån den förutsättning som inte är uppfylld och med hänvisning till den bestämmelse där förutsättningen finns.

Även om villkoren i 50 kap. 2 § SFB är uppfyllda, kan behovet helt eller delvis tillgodoses genom annat samhällsstöd. Den del som tillgodoses genom annat samhällsstöd kan inte ligga till grund för rätten till merkostnadsersättning. I bilden visas bedömningen av annat samhällsstöd och om den enskilde har kostnaden före villkoren i 50 kap. 2 § SFB.

3.3.1 Kostnaden ska ha uppkommit på grund av funktionsnedsättningen

Det ska finnas ett orsakssamband mellan funktionsnedsättningen och merkostnaderna. För att bedöma sambandet mellan en kostnad och funktionsnedsättningen, behöver Försäkringskassan analysera informationen som finns i det medicinska underlaget. Det behöver göras på ett strukturerat sätt. DFA-analys är en metod Försäkringskassan använder sig av för att se om det finns ett samband mellan den medicinska informationen och det ansökan gäller. En DFA-analys innebär att strukturera informationen på ett enhetligt sätt för att sedan analysera den. Vissa merkostnader kan uppstå på grund av funktionsnedsättning utan att det finns ett samband med en aktivitetsbegränsning. Det kan till exempel handla om medlemskap i en förening eller organisation. Försäkringskassan behöver bara utreda aktivitetsbegränsningen när det har betydelse för rätten till ersättning.

DFA-analys är en metod i handläggningen. Det betyder att det alltid ska göras en helhetsbedömning av alla relevanta uppgifter i ärendet vid bedömningen av sambandet. Det är inte bara de uppgifter som framkommer i läkarintyget som ska vägas in.

Det medicinska underlaget bör innehålla

• diagnos enligt ICD-10 med diagnoskod, om det finns en diagnos
• uppgifter om funktionsnedsättningen
• uppgifter om aktivitetsbegränsningen
• information om vilka medicinska behandlingar som pågår och som är planerade, och hur funktionsnedsättningen och aktivitetsbegränsningarna bedöms utvecklas över tid.

Det ska alltid finnas en beskrivning av en läkare av hälsotillståndet hos den person som ansökan avser. Huvudregeln är att läkaren ska undersöka den som utlåtandet avser. Av utlåtandet ska det framgå på vilket sätt läkaren har haft kontakt med personen. Läkarens beskrivning kan kompletteras av olika medicinska professioner som till exempel psykolog, fysioterapeut, arbetsterapeut eller logoped. Det är omständigheterna i det enskilda ärendet som avgör hur omfattande information det medicinska underlaget behöver innehålla.

Om det finns medicinska frågor som behöver kompletteras med vården är det ofta lämpligt att Försäkringskassan gör det eftersom det kan vara svårt för den enskilde att förklara vad vi behöver veta. Om det behövs komplettering är det Försäkringskassans uppgift att leda utredningen så att komplettering kommer in. Det gör vi genom att försöka hämta in relevant underlag eller uppmana den enskilde att ge in dem och i så fall vara tydlig med vad det är som behöver komma in.

Den försäkringsmedicinska rådgivarens roll

En Försäkringsmedicinsk rådgivare är en specialistläkare som arbetar för Försäkringskassan med att stötta utredarna i deras arbete. En försäkringsmedicinsk rådgivare kan hjälpa till med att förklara vad innehållet i de medicinska underlagen betyder och även att hjälpa till med analysen av vilka diagnoser, funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar som finns beskrivna i underlagen. En försäkringsmedicinsk rådgivare kan därmed konsulteras för att klargöra vad som kan läsas ut av det medicinska underlaget. Hen kan även ge stöd i bedömningen av om det medicinska underlaget behöver kompletteras och i vad som i så fall behöver utredas.

Den försäkringsmedicinska rådgivarens roll är att vara sakkunnig på det medicinska området. I de fall hen lämnar uppgifter som tillför ärendet något nytt ska dessa uppgifter dokumenteras och kommuniceras till den enskilde inför beslutet.

Läs mer

Läs mer om Försäkringskassans utrednings- och dokumentationsskyldighet i vägledning (2004:7).

Diagnos

Inom hälso- och sjukvården i Sverige används det internationella klassificeringssystemet för diagnoser som heter ICD-10, International Statistical Classification and Related Health Problems. Klassifikationen är sammanställd av WHO (World Health Organization) 1992. Den senaste svenska versionen heter ICD-10-SE (Socialstyrelsen 2018).

För att få information om hur vanliga diagnoser kan yttra sig i form av funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar kan Vårdguiden 1177 användas som stöd. För mer ovanliga diagnoser finns mer information som stöd i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd.

Den enskilde kan ha flera diagnoser samtidigt. I vissa fall samverkar diagnoserna och det kan innebära att personens svårigheter förstärks och att medicinsk behandling försvåras.

De diagnoser som står i underlaget är en ingång till att förstå den enskildes problematik. Men det är viktigt att komma ihåg att personer som har samma diagnos kan få olika besvär och olika konsekvenser av sitt hälsotillstånd. Som ett exempel vid diagnosen ADHD finns funktionsnedsättningar gällande koncentrationsförmåga och hyperaktivitet, men också ofta svårigheter att hantera sina känslor med till exempel vredesutbrott. Vid ledsjukdomar finns påverkan på ledfunktionen, men ofta även musklernas funktion avseende styrka och koordination. Kännedom om vilka funktionsnedsättningar som är vanliga vid olika diagnoser är en viktig utgångspunkt för utredningen.

Därför räcker inte diagnosen som ensam beskrivning. Det behöver även finnas information om vilka funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar personen har.

Funktionsnedsättning

Funktionsnedsättning betyder att en person har en nedsättning av en kroppsfunktion, antingen av en fysisk eller psykisk funktion. För att veta vad personen har för funktionsnedsättningar behöver man få en bild av hur hen påverkas fysiskt eller psykiskt. I läkarutlåtandet ska läkaren beskriva funktionsnedsättningarna och om det är möjligt gradera dem som lätta, måttliga, stora eller totala. Även synonymer till dessa graderingsord kan förekomma.

I det medicinska underlaget bör det också framgå uppgift om status och vilka undersökningsfynd som ligger till grund för de beskrivna funktionsnedsättningarna. Det finns inte något krav på objektiva undersökningsfynd. En helhetsbedömning ska alltid göras av rätten till ersättning.

Funktioner kan delas in i flera funktionsområden. Funktionsområdena baseras på ICF som är WHO:s klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. Funktionsområdena är

• psykiska funktioner
• sinnesfunktioner och smärta
• röst- och talfunktioner
• hjärt-kärlfunktioner, blodbildnings-, immunitetssystems- och andningsfunktion
• matsmältnings- och ämnesomsättningsfunktioner och endokrina funktioner
• funktioner i köns- och urinorgan samt reproduktiva funktioner
• neuromuskuloskeletala och rörelserelaterade funktioner
• funktioner i huden och därmed relaterade strukturer.

Generell information om olika funktionsnedsättningar

Det kan vara bra att känna till vilka aktivitetsbegränsningar som är vanliga vid olika funktionsnedsättningar. Det underlättar förståelsen av sambandet mellan funktionsnedsättningen och kostnaden. En bedömning av vilka merkostnader som den enskildes aktivitetsbegränsning medför ska alltid göras i det enskilda fallet. Det beror bland annat på att samma funktionsnedsättning kan medföra olika aktivitetsbegränsningar och omfattningen av svårigheter kan variera. Om den enskilde har flera diagnoser kan dessa påverka varandra och det är viktigt att förstå vad det får för konsekvenser för den enskildes behov.

Det finns flera sätt att få information om olika funktionsnedsättningar och deras konsekvenser, till exempel genom de olika funktionsrättsförbunden. Funktionsrätt Sverige (tidigare HSO) är en samarbetsorganisation som består av en rad rikstäckande funktionsrättsförbund. De har en gemensam webbplats: www.funktionsratt.se. Andra webbplatser som kan vara användbara är till exempel Synskadades riksförbund (SRF) www.srf.nu, Diskrimineringsombudsmannen, www.do.se och Socialstyrelsen www.socialstyrelsen.se.

Förbunden ger också ut informationsskrifter och tidskrifter med olika beskrivningar av respektive funktionsnedsättning eller sjukdom.

Ett bra ställe att hitta information om ovanliga diagnoser är Socialstyrelsens kunskapsdatabas, www.socialstyrelsen.se/stod-i-arbetet/sallsynta-halsotillstand. Där finns information om sjukdomar eller skador som finns hos högst 100 personer per miljon invånare och som leder till omfattande funktionsnedsättningar. Det finns dessutom en samling länkar till andra webbplatser med ytterligare information.

Information om sjukdomar och behandlingar finns också på Vårdguiden www.1177.se.

Metodstöd – att utreda och bedöma om kostnaden till någon del uppkommer på grund av funktionsnedsättningen

Inför en utredning bör du ha läst på om vilka konsekvenser den enskildes diagnoser kan medföra, om det behövs.

Utifrån DFA-analysen ska du bedöma om uppgifterna i ärendet är tillräckliga för att bedöma om det finns ett orsakssamband mellan funktionsnedsättningen och de uppgivna kostnaderna.

Du måste fortsätta att utreda tills det inte längre finns några oklarheter som gäller de omständigheter som har betydelse för om den enskilde har rätt till merkostnadsersättning. Om du trots att du har gjort rimliga försök inte kunnat reda ut oklarheterna får utredningsansvaret ändå anses vara uppfylld.

Att analysera samband

I vissa fall kan samband vara enkla att förstå. Till exempel att en person med nedsatt ljuduppfattning och aktivitetsbegränsningar inom området kommunikation har merkostnader för hörselhjälpmedel. Men vid många medicinska tillstånd är sambanden mer komplexa. Har en person utöver hörselnedsättningen även ett autismspektrumtillstånd och en depression kan sambandet med merkostnaderna vara betydligt svårare att förstå om man inte gör en noggrann analys. Det är även lätt att både överskatta och underskatta information i medicinska underlag när man bara läser igenom ett utlåtande. En kort text kan innehålla exakt och tydlig information och ett omfattande underlag kan innehålla många ord utan att ge bra information. Om du som utredare alltid använder samma metod minskar risken för feltolkningar.

Exempel på frågor du vanligtvis behöver ställa dig när du analyserar det medicinska underlaget

• Vilka diagnoser framgår av det medicinska underlaget?
• Vilka funktionsnedsättningar framgår?
• Vilka aktivitetsbegränsningar framgår?
• Finns det en medicinsk logisk koppling mellan diagnos, funktionsnedsättning, aktivitetsbegränsning och de kostnader den enskilde anger?

Konsultation med försäkringsmedicinsk rådgivare

En försäkringsmedicinsk rådgivare kan konsulteras muntligen eller genom begäran om ett skriftligt yttrande. Inför en muntlig konsultation måste du bedöma om det är nödvändigt att den försäkringsmedicinska rådgivaren tar del av handlingar innan konsultationen. Du gör din bedömning utifrån sekretess och lämplighet med hänsyn till personuppgiftshantering och dataskyddsförordningen. Om du haft en muntlig konsultation dokumenterar du i samråd med den försäkringsmedicinska rådgivaren vad som kommit fram under rådgivningen. Ibland kan analysen av det medicinska underlaget vid en muntlig konsultation resultera i att det behövs ett skriftligt yttrande från den försäkringsmedicinska rådgivaren.

Läs mer

Läs mer om dokumentation, sekretess och ansvaret som anställd i staten i vägledning 2004:07. Läs mer om dataskyddsförordningen och personuppgiftshantering i Försäkringskassans vägledning 2001:3 Offentlighet, sekretess och behandling av personuppgifter.

3.3.2 Kostnaden ska gå utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning

För att utgöra en merkostnad ska kostnaden överstiga det som är en normal kostnad för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder (prop. 2017/18:190 s. 177).

Rättsfall

HFD har i HFD 2024 ref. 12 ll prövat frågan om fasta kostnader för bilinnehav kan utgöra merkostnader för resor som kan berättiga till merkostnadsersättning. I målet prövades fasta bilkostnader i form av bilförsäkring, bilskatt och bilservice. Enligt HFD kan fasta kostnader för bilinnehav utgöra ersättningsberättigande kostnader för resor. Uttrycket merkostnad omfattar däremot inte sådana kostnader som personer utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder har för jämförbar konsumtion, det vill säga vad som är att anse som normala kostnader. Den enskilde hade behov av bil på grund av sin funktionsnedsättning. Men fasta kostnader förenade med bilinnehav är normalt förekommande även för personer utan funktionsnedsättning. Enligt HFD följer det av lagtext och förarbeten att en merkostnad måste gå utöver den kostnad som kan anses normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Eftersom det inte framkom att den enskildes fasta kostnader gått utöver den kostnad som kan anses normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder, avslog HFD överklagandet.

Det finns inga schabloner för vad som är normala, det vill säga vanliga kostnader för personer i en viss ålder, utan bedömningen får göras från fall till fall.

Vad som är normala kostnader förändras i takt med samhällsutvecklingen. Det innebär att vad som är merkostnader kan förändras med tiden. En aktuell bedömning behöver därför göras vid tidpunkten för prövningen. Läs mer om förändringar i samhället i avsnitt 8.3.2 Förändringar i samhället.

Försäkringskassan behöver ofta ta vägledning från externa källor för att hitta referenser till normala kostnader. Det kan vara från andra myndigheter, till exempel Konsumentverket, kommuner eller regioner. Det kan också vara från andra informationskanaler till exempel 1177 Vårdguiden, arbetsterapeut, apotek, dietist eller distriktssköterska. Läs mer om uppgifter från statliga myndigheter i ett avsnitt längre ned.

När en kostnad är högre än den kostnad som är normal för någon utan funktionsnedsättning, kan mellanskillnaden vara en merkostnad. I vissa fall kan en kostnad verka vara en normal kostnad för en person utan funktionsnedsättning, men kan för en person med funktionsnedsättning vara av en annan karaktär. Till exempel kan en person vara rekommenderad en specifik medicinsk behandling till följd av sin funktionsnedsättning, såsom ridterapi. I det fallet handlar det alltså inte om fritidsaktiviteten ridning, utan den särskilda behandlingsformen ridterapi. Det ska också vara utrett att regionen inte erbjuder en likvärdig eller annan adekvat behandling. Kravet är alltid att personen inte skulle ha haft kostnaden, eller hela kostnaden, utan sin funktionsnedsättning.

Uppgifter från statliga myndigheter

Konsumentverkets beräkningar

Försäkringskassan får varje år ett omfattande referensmaterial från Konsumentverket om vad som är normala levnadskostnader för personer utan funktionsnedsättning. Referensmaterialet bearbetas så att det blir ett stöd i handläggningen.

När Försäkringskassan ska bedöma merkostnader för olika levnadskostnader och den informationen inte finns i det bearbetade referensmaterialet kan Försäkringskassan använda sig av den information som Konsumentverket själva tillhandahåller.

Konsumentverket beräknar kostnaderna för några av hushållens vanligaste utgiftsområden.

• Livsmedel
• kläder och skor
• personlig hygien
• fritid och lek
• mobiltelefon
• barn- och ungdomsförsäkring
• hemförsäkring
• förbrukningsvaror (dagligvaror som främst används för vård och skötsel av hem samt av kläder och skor)
• hemutrustning (inklusive dator, radio, TV, möbler och armaturer, hemtextilier samt produkter för att laga mat, duka, rengöra och underhålla med mera)
• media, fast telefoni, internet med mera.

Beräkningarna omfattar både individuella och hushållsgemensamma kostnader och utgår från ett grundläggande behov av varor och tjänster som behövs för att klara vardagen i dagens samhälle, oberoende av hushållets inkomster. Beräkningarna visar vad det kostar för hushållen att upprätthålla en rimlig levnadsnivå för dessa utgiftsområden. De ska möjliggöra en rimlig konsumtionsstandard, varken existensminimum eller en överflödskonsumtion (Konsumentverkets rapport 2018:5, Konsumentverkets beräkningar av referensvärden för några av hushållens vanligaste utgiftsområden. Konsumentverkets webbplats. www.konsumentverket.se)

Information från andra statliga myndigheter

När referensvärden för normala kostnader behövs för sådant som inte framgår av det referensmaterial som Försäkringskassan får från Konsumentverket så kan vägledning tas från andra källor.

Information om kostnader som gäller fordon (till exempel fordonsskatt och trängselskatt) kan hämtas från Transportstyrelsen. www.transportstyrelsen.se

Information om beräkning av bostadsförmånsvärde kan hämtas hos Skatteverket. www.skatteverket.se

3.3.3 Kostnaden är skälig

När man konstaterat att det finns ett samband mellan kostnaden och funktionsnedsättningen ska man även bedöma om kostnaden är skälig.

Så här står det i förarbetena (prop. 2017/18:190):

”Enligt regeringens mening ingår det […] i bedömningen av vilka merkostnader som kan anses som skäliga att ta hänsyn till den enskildes livssituation. Vad som är skäligt kan variera från fall till fall beroende på de individuella omständigheterna.” (s. 114)

”En svårighet i den praktiska tillämpningen kan bli att bedöma vad som är en skälig kostnad. En aspekt av vad som utgör en skälig kostnad är kostnaden som sådan, dvs. om kostnadens storlek är skälig. En annan aspekt är de val en person gör och de livsvanor hen har. Valet att köpa eller inte köpa vissa varor eller tjänster, eller avsaknaden av möjligheter att välja t.ex. vissa hjälpmedel eller boenden, har också betydelse vid bedömningen av vad som utgör en skälig kostnad på grund av funktionsnedsättningen, dvs. om det är skäligt att kostnad avser en viss vara eller tjänst.” (s. 114)

”Det är enbart merkostnader som ersätts inom ramen för merkostnadsersättningen. Med merkostnad avses en sådan skälig kostnad som uppkommer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver en kostnad som är normal för personer utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Det innebär att det ska finnas ett orsakssamband mellan en persons funktionsnedsättning och de uppkomna merkostnaderna. Med skäliga kostnader avses dels om summan av kostnaderna som sådan är skälig, dels om de val den enskilde gör eller inte gör medför att kostnaden är skälig eller inte. Det förstnämnda ledet innebär att det blir aktuellt med en bedömning av kostnadernas storlek, medan det andra ledet tar sikte på om de olika kostnadsposterna är att anse som motiverade med hänsyn till vad de avser. Uttrycket merkostnader omfattar däremot inte sådana kostnader som personer utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder har för jämförbar konsumtion, dvs. vad som är att anse som normala kostnader.” (s. 177)

Av förarbetsuttalandena följer att en kostnad som är skälig för en person inte nödvändigtvis är skälig för en annan person. Försäkringskassan måste därför i varje enskilt ärende bedöma vilka kostnader som är skäliga. Vissa varor som ger upphov till merkostnader förbrukas, medan andra varor kan användas under längre tid. Om den enskilde uppger att hen har eller kommer att få kostnader för något som hen tidigare har begärt ersättning för eller som hen haft tillgång till tidigare, får en bedömning göras av om det är skäligt att godta kostnaden vid den nu aktuella prövningen. Vid den bedömningen kan man bland annat beakta varans förväntade livslängd, men det kan även finnas andra omständigheter i det enskilda ärendet som kan vara av betydelse. Kostnaden för varor av större värde beaktas genom avskrivning. Om kostnaden ska beaktas genom avskrivning avgörs genom en helhetsbedömning. En kostnad för en vara som har beaktats tidigare och som inte längre anses finnas behöver inte vara skälig bara för att den tidigare har bedömts vara det. Det ska göras en bedömning av varje kostnads skälighet och en helhetsbedömning av kostnaderna totalt.

Försäkringskassan ska använda sådan vägledande information som kan hämtas från exempelvis kommun, region eller statliga myndigheter. Men när det saknas sådan information måste utredaren avgöra vilken uppgift som krävs och varifrån den kan hämtas in för att kunna ta ställning till yrkandet.

Rättsfall

HFD har i HFD 2024 ref. 12 l prövat frågan om en viss kostnad utgör en sådan skälig kostnad som ger rätt till merkostnadsersättning. En enskild ansökte om merkostnadsersättning för rengörings- och förbrukningsartiklar eftersom hen på grund av tvångssyndrom överkonsumerade sådana produkter. HFD konstaterade att merkostnadsersättning syftar till att ersätta merkostnader till följd av en funktionsnedsättning. Förmånen ska bidra till att uppnå jämlikhet i levnadsvillkor. Målsättningen är att stödet ska underlätta deltagande i arbetslivet och i det övriga samhällslivet. Det är enbart den ekonomiska aspekten av att ha en funktionsnedsättning som ska kompenseras (prop. 2017/18:190 s. 62 och 108). Enligt HFD är en grundläggande förutsättning för att en kostnad ska anses vara en merkostnad enligt socialförsäkringsbalken att den är skälig och har uppkommit på grund av en persons funktionsnedsättning. Att kostnaden är att anse som skälig innebär bland annat att den ska vara motiverad med hänsyn till vad den avser. Det innebär att en kostnad objektivt sett ska vara motiverad utifrån ett faktiskt behov för att underlätta deltagande i arbetslivet och i det övriga samhällslivet. HFD ansåg att den enskildes överkonsumtion av rengörings- och förbrukningsartiklar berodde på hens funktionsnedsättning. Konsumtionen bedömdes inte vara motiverad för att den enskilde skulle uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och underlätta för den enskilde att delta i arbetslivet och i det övriga samhällslivet. Kostnaderna för konsumtionen var därmed inte sådana skäliga kostnader som gav rätt till merkostnadsersättning.

Högsta förvaltningsdomstolen utgick från syftena med merkostnadsersättningen i sin bedömning av om kostnaden var skälig. Syftena är allmänt formulerade med begrepp som har omfattande innebörd. En konsekvens av det är att när en kostnad är en följd av ett faktiskt behov på grund av funktionsnedsättning är kostnaden vanligtvis motiverad utifrån syftena. Kravet på att kostnaden objektivt sett ska vara motiverad utifrån ett faktiskt behov kan bli viktigt i vissa situationer, till exempel vid sådan överkonsumtion som i avgörandet.

Metodstöd – att utreda och bedöma om kostnaderna är skäliga

Ta ställning till i vilken ordning som du ska utreda kostnaderna. Det ska du göra i varje enskilt ärende. Ofta är det bra att börja utredningen med de kostnader som är minst utredningskrävande. Utred då kostnaderna tills de kostnader som är kvar inte kan påverka beslutets nivå eller längd. I andra ärenden kan det finnas stora kostnadsposter som är avgörande för rätten till ersättning och därför kan behöva utredas först.

Att avgöra vad som är skäligt kan kräva olika mycket utredning. Ibland kan det räcka med uppgifter från det medicinska underlaget och den enskilde själv, men andra gånger behövs information även från andra källor. Det kan vara en försäkringsmedicinsk rådgivare, en dietist, arbetsterapeut, distriktssköterska, FASS, färdtjänstexpedition eller webbplatser med prisuppgifter från regionen, Konsumentverket, Energimyndigheten, apotek etc.

Kommunerna och regionerna tar ut avgifter på olika sätt och i olika omfattning för de tjänster som de erbjuder till personer med funktionsnedsättning. För att kunna bedöma om kostnaderna för sådana avgifter ska godtas som merkostnader måste du utreda vilka avgifter som den enskilde betalar till respektive kommun och region.

Exempel på frågor man behöver ta ställning till i utredningen för att avgöra om kostnaden är skälig:

• Vilken vara eller tjänst handlar det om?
• Vilket eller vilka behov är det som ska tillgodoses genom varan eller tjänsten?
• Har den enskilde tidigare begärt ersättning för en liknande vara eller haft tillgång till en sådan?
• Vad kostar vanligtvis en liknande vara eller tjänst?
  • Finns det information hos kommun, region eller statliga myndigheter?
  • Om det inte finns information hos kommun, region eller statliga myndigheter, finns informationen hos annan, till exempel företag som säljer varan eller tjänsten?
• Hur har den enskilde beräknat sina kostnader?
• Påverkar de val den enskilde gör av att köpa eller inte köpa vissa varor eller tjänster kostnaden?
• Finns det begränsningar i den enskildes möjligheter att välja, till exempel vissa hjälpmedel eller boenden som påverkar kostnaden?
• Finns det något annat i den enskildes livssituation som påverkar bedömningen av om kostnaden är skälig?

3.4 Merkostnader för behov som tillgodoses genom annat samhällsstöd

50 kap 6 § SFB Vid bedömningen av rätten till merkostnadsersättning ska det bortses från merkostnader för behov som tillgodoses genom annat samhällsstöd.

Merkostnader för behov som redan tillgodoses, till exempel genom omvårdnadsbidrag, bilstöd eller aktivitetsersättning, kan inte ersättas inom ramen för merkostnadsersättningen. Avsikten med den nya lagen har inte varit att ändra nuvarande tillämpning. Bestämmelsen bör därför utformas på motsvarande sätt som de nuvarande bestämmelserna om vårdbidrag och handikappersättning (prop. 2017/18:190 s.115).

Andra samhällsstöd tillhandahålls av stat, kommun och region. De olika huvudmännen har olika ansvarsområden när det gäller stödformer, tjänster och ekonomiska stöd. Den som har ett ansvar att tillhandahålla en vara eller tjänst har också i vissa fall en möjlighet att prioritera vad som ska tillhandahållas. Det kan t.ex. innebära att de väljer att inte tillhandahålla en viss behandling, vilket kan innebära kostnader för den enskilde. Sådana kostnader kan godtas som merkostnader om Försäkringskassans utredning visar att den enskilde inte genom den ansvarige huvudmannens försorg kan erbjudas en likvärdig behandling eller en annan behandling som får anses som adekvat (jfr RÅ 2008 ref. 81).

I vissa verksamheter får de ansvariga huvudmännen ta ut avgifter. Avgifterna kan variera hos exempelvis olika huvudmän för sjukvården. För den enskilde kan många avgifter kopplade till en funktionsnedsättning innebära höga kostnader. Även om det finns högkostnadsskydd som ska minska den enskildes kostnader tar systemet ingen hänsyn till att samma person kan betala många olika avgifter. Avgifterna kan helt eller delvis räknas som merkostnader i de fall en huvudman med hänvisning till lag eller annan författning tar ut en avgift för en viss vara eller tjänst. Avgiften kan också räknas som merkostnad även om det finns ett högkostnadsskydd. Då räknas avgiften upp till högkostnadsskyddet som merkostnad. Avgiften kan ses som en följd av funktionsnedsättningen eftersom den enskilde inte skulle behöva varan eller tjänsten om hen inte hade en funktionsnedsättning.

Kommunen kan betala ut ett förhöjt arvode till en särskilt förordnad vårdnadshavare med anledning av att barnet har behov som medför merkostnader. Kommunen kan även ge ersättning för omkostnader som uppstår på grund av barnets funktionsnedsättning. Försäkringskassan ska bedöma om arvodet och omkostnadsersättningen påverkar rätten till merkostnadsersättning.

3.4.1 Privata alternativ och ersättning till närstående

Av förarbetena framgår att rena hjälpbehov inte ska ersättas av den nya förmånen merkostnadsersättning. När en anhörig eller annan närstående tillgodoser ett hjälpbehov utan att någon lön betalas eller en utförd tjänst faktureras kan heller inte någon merkostnad anses ha uppkommit. För att det ska finnas rätt till merkostnadsersättning ska det krävas att personen i fråga har skäliga merkostnader som beror på hens funktionsnedsättning (prop. 2017/18:190 s. 118).

Försäkringskassan har gjort följande rättsliga ställningstagande (FKRS 2018:12). Om man väljer ett privat alternativ som är likvärdigt med en vara eller tjänst som man kan få genom en ansvarig offentlig huvudman, ska kostnaden betraktas som en merkostnad högst upp till det belopp som huvudmannen skulle ta ut för varan eller tjänsten.

Läs mer

Läs mer i Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2018:12) Merkostnadsersättning för privata alternativ om bakgrund och överväganden.

Läs mer om merkostnader för hjälp i den dagliga livsföringen i avsnitt 3.7.5 Hjälp i den dagliga livsföringen.

Metodstöd – att utreda och bedöma om behovet är tillgodosett genom annat samhällsstöd

De frågor man behöver ta ställning till i utredningen för att avgöra om det finns merkostnader för behov som tillgodoses genom annat samhällsstöd är:

• Finns det någon annan stödform som täcker kostnaderna och som en annan huvudman – stat, kommun eller region – ansvarar för?
• Kan en annan huvudman erbjuda en likvärdig insats eller på annat sätt tillgodose behovet på ett sätt som får anses vara adekvat?

3.4.2 Hur påverkas rätten till merkostnadsersättning när det finns ett beslut om handikappersättning

I förarbetena framgår att merkostnadsersättning inte kan beviljas för samma barn och tid som vårdbidrag har beviljats för (prop. 2017/18:190 s. 143 och 148). Även när handikappersättning har beviljats bör behovet av ersättning för merkostnader anses vara tillgodosett genom annat samhällsstöd. Den enskilde kan alltså inte beviljas handikappersättning och merkostnadsersättning under samma tid. Hen kan dock för samma tid få handikappersättning för sina egna merkostnader och merkostnadsersättning för merkostnader som avser ett barn. Om den enskilde väljer att avsäga sig handikappersättningen och fullfölja ansökan om merkostnadsersättning, så finns det därför inte rätt till merkostnadsersättning under retroaktiv tid som handikappersättning betalats ut. Det gäller även när merkostnadsersättning kommer att betalas ut med ett högre belopp.

3.4.3 Hur påverkas rätten till merkostnadsersättning när det finns ett beslut om vårdbidrag

De följande två styckena gäller inte när ett beslut om vårdbidrag har förlängts enligt övergångsbestämmelserna. Läs mer om så kallat förlängt vårdbidrag längre ned i detta underavsnitt.

Av förarbetena till bestämmelserna om merkostnadsersättning framgår att merkostnadsersättning inte kan beviljas för samma tid och barn som det lämnas vårdbidrag för. Om vårdbidrag lämnas är nämligen behovet att anse som tillgodosett genom annat samhällsstöd (prop. 2017/18:190 s. 143 och 148).

Den skrivning som finns i förarbetena innebär att en ansökan om merkostnadsersättning för samma barn och tid som omfattas av det beviljade vårdbidraget ska avslås. Det gäller oavsett vilka behov eller merkostnader som varit grunden för vårdbidraget. Föräldern kan dock välja att avsäga sig rätten till vårdbidraget och kan i stället beviljas merkostnadsersättning om förutsättningarna för det är uppfyllda.

Ansökan gäller barn som det lämnas vårdbidrag för

Om det finns ett beslut om vårdbidrag för barnet och någon av föräldrarna eller båda ansöker om merkostnadsersättning för samma tid så är behovet av ersättning för barnet tillgodosett genom annat samhällsstöd så länge vårdbidrag lämnas. Det gäller även om ansökan omfattar andra eller större merkostnader som inte omfattas av beslutet om vårdbidrag. Det finns alltså inte någon rätt att få merkostnadsersättning under den tid som vårdbidrag lämnas för samma barn, även om merkostnadsersättning skulle kunna ge rätt till en högre ersättning. Det gäller även om det är en annan förälder än den som har beviljats vårdbidrag som ansöker.

Ansökan gäller barn som det lämnas förlängt vårdbidrag för

Med ett förlängt vårdbidrag menas ett vårdbidrag som förlängts med stöd av övergångsbestämmelser som trädde i kraft den 1 juli 2020. Läs mer om förlängt vårdbidrag i Försäkringskassans vägledning (2012:01) Vårdbidrag.

Ett förlängt vårdbidrag är på samma sätt som andra vårdbidrag att se som ett annat samhällsstöd vid bedömningen av rätten till merkostnadsersättning så länge beslutet gäller.

Ett beslut om förlängt vårdbidrag upphör bland annat enligt beslutet, när en ansökan om omvårdnadsbidrag eller merkostnadsersättning från den föräldern som beviljats vårdbidraget prövas i sak respektive avskrivs eller vid ändrade förhållanden.

En prövning av en ansökan om omvårdnadsbidrag eller merkostnadsersättning från någon annan än den som har beviljats det förlängda vårdbidraget eller en avvisning av ansökan av merkostnadsersättning eller omvårdnadsbidrag innebär inte att beslutet om förlängt vårdbidrag upphör att gälla.

Det förlängda vårdbidraget upphör att gälla från och med månaden efter den månad när ansökan om omvårdnadsbidrag eller merkostnadsersättning har prövats eller avskrivits.

När vårdbidraget har förlängts ska handläggningen av samtliga ansökningar som avser barnet hållas samman. Besluten ska fattas samtidigt. Ansökningar från andra föräldrar än den som har förlängt vårdbidrag ska alltså inte prövas innan ansökan från föräldern som har förlängt vårdbidrag prövas. Även om det endast finns ansökningar från föräldern som har förlängt vårdbidrag är det viktigt att dessa ärenden beslutas samtidigt. Oavsett hur många ansökningar föräldern har som ska prövas, innebär ett avslag, beviljande eller avskrivning på en av dessa ansökningar att det förlängda vårdbidraget upphör. Det kan innebära att beslut gällande en förmån inte ska fattas förrän beslut kan fattas för samtliga förmåner. Det kan till exempel vara aktuellt när föräldern har återtagit sin ansökan om merkostnadsersättning och ansökan om omvårdnadsbidrag kvarstår.

Ansökan gäller ett annat barn än det barn som vårdbidrag lämnas för

Om en förälder har flera barn med funktionsnedsättning, så kan den föräldern ha rätt till merkostnadsersättning för ett barn samtidigt som det lämnas vårdbidrag för ett annat barn för samma tid. Föräldern kan exempelvis ha vårdbidrag för ett barn och merkostnadsersättning för barnets syskon. Det kan också vara två föräldrar där den ena får merkostnadsersättning för ett barn, och den andra får vårdbidrag för ett annat barn.

Om en förälder har flera barn med merkostnader som kan tillgodoses genom merkostnadsersättning, så ska rätten till förmånen grundas på en bedömning av de sammanlagda merkostnaderna för barnen. Det gäller om det inte finns särskilda skäl mot en sådan bedömning (se 50 kap. 7 § SFB). När de sammanlagda merkostnaderna bedöms så kan det visa sig att merkostnader för barnet som den nya ansökan omfattar redan tillgodoses genom vårdbidrag för ett annat barn. Merkostnader som tillgodoses genom vårdbidraget anses då vara tillgodosedda genom annat samhällsstöd. Därför ska de behoven inte räknas med vid bedömningen av rätten till merkostnadsersättning. Merkostnadsersättningen kommer därför bara att gälla merkostnader som inte tillgodoses genom vårdbidraget.

Ansökan gäller både barn som det lämnas vårdbidrag för och ett annat barn

En förälder kan ansöka om merkostnadsersättning för flera barn, varav något omfattas av ett beslut om vårdbidrag. För barn som omfattas av vårdbidragsbeslut under samma tid så är merkostnaderna redan tillgodosedda genom annat samhällsstöd. Om föräldern som beviljats vårdbidrag inte avsäger sig bidraget, ska ansökan därför inte beviljas för barn som omfattas av det beslutet, se dock här ovanför vad som gäller för så kallat förlängt vårdbidrag. En förälder kan ha rätt till merkostnadsersättning för övriga barn, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Om en förälder har flera barn med merkostnader som kan tillgodoses genom merkostnadsersättning, så ska rätten till ersättning grundas på en bedömning av de sammanlagda merkostnaderna. Det gäller om det inte finns särskilda skäl mot en sådan bedömning (se 50 kap. 7 § SFB). När de sammanlagda merkostnaderna bedöms så kan det visa sig att merkostnader för barnet som den nya ansökan omfattar redan tillgodoses genom vårdbidrag för det andra barnet. Merkostnader som tillgodoses genom vårdbidraget anses vara tillgodosedda genom annat samhällsstöd och ska bortses från vid bedömningen av rätten till merkostnadsersättning. Merkostnadsersättningen kommer därför bara att gälla merkostnader som inte tillgodoses genom vårdbidraget.

Ett gemensamt beslut om merkostnadsersättning för samtliga barn ska börja gälla först efter att vårdbidraget har upphört. Förälderns ansökan om merkostnadsersättning kan dock beviljas för retroaktiv tid för barn som inte omfattas av vårdbidragsbeslutet.

Både merkostnadsersättning och vårdbidrag för retroaktiv tid

Som framgår ovan finns det ingen rätt att få vårdbidrag och merkostnadsersättning för samma barn och samma tid. Om föräldern väljer att avsäga sig vårdbidraget och fullfölja ansökan om merkostnadsersättning så kommer det alltså inte finnas rätt till merkostnadsersättning för det barn som omfattas av vårdbidraget så länge som det lämnas. Det gäller även i de fall som merkostnadsersättning kommer att betalas ut med ett högre belopp.

Om en förälder har rätt till vårdbidrag och merkostnadsersättning för olika barn så kan dock merkostnadsersättning betalas ut retroaktivt i enlighet med bestämmelserna i 50 kap. 10 § SFB.

3.5 När uppstår en merkostnad

Vid ställningstagandet till när i tiden en ersättningsberättigande merkostnad uppkommer bör kostnaden i första hand anses uppkomma den månad som den enskilde har att betala den helt eller delvis. Om inte den enskilde av någon anledning har kostnaden först från en senare månad. Se Försäkringskassans allmänna råd (FKAR 2022:1) om merkostnadsersättning.

När det gäller exempelvis hemtjänst ska det finnas ett beslut på hur stor avgift den enskilde har för att en merkostnad ska anses ha uppkommit.

Kostnad för god man eller förvaltare kan inte godtas som merkostnad innan ett arvodesbeslut finns från överförmyndaren, läs mer i avsnitt 3.7.5 Hjälp i den dagliga livsföringen under rubriken God man eller förvaltare.

Framtida kostnader

Vid bedömningen av vilka merkostnader en person har kan Försäkringskassan även ta hänsyn till framtida kostnader, det vill säga kostnader för sådant som personen skulle behöva men inte har haft råd med tidigare (jfr prop. 1977/78:100, bilaga 8, s. 53).

I de fall den enskilde vill att en viss framtida kostnad ska vara en merkostnad, ska Försäkringskassan utreda vad den begärda framtida merkostnaden kan komma att uppgå till. Försäkringskassan ska även bedöma om kostnaden är skälig och när den förväntas uppkomma.

En framtida kostnad kan exempelvis gälla inköp av en kapitalvara eller merkostnad för ett läger.

Ett annat exempel på en framtida kostnad är när vi godtar arvode som ett årligen återkommande belopp. Då behöver utredningen ge svar på vilket årligt belopp som sannolikt kommer att återkomma tills vidare, eller för en längre tid. Läs mer i avsnitt 3.7.5 Hjälp i den dagliga livsföringen under rubriken God man eller förvaltare.

För att en framtida kostnad ska kunna godtas som en merkostnad måste det utredas om den enskilde kommer att ha kostnaden. Från fall till fall behöver ställning tas till i vilken omfattning den enskilde ska inkomma med underlag som visar på vad kostnaden i så fall kommer att uppgå till. Försäkringskassan behöver alltså bedöma om den framtida kostnaden kan godtas. I de fall Försäkringskassan bedömer att den framtida kostnaden är skälig och mindre omfattande behöver den enskilde inte ge Försäkringskassan något särskilt underlag.

Det kan i dessa fall bli aktuellt att vid en efterkontroll utreda till exempel om varan har införskaffats eller om merkostnaden för lägret uppstod. Läs mer i avsnitt 8.3 Efterkontroll och omprövning vid ändrade förhållanden.

3.6 Hur länge ska kostnaden finnas?

Funktionsnedsättningen ska ha en viss varaktighet för att ge rätt till merkostnadsersättning, det är olika länge för barn och vuxna. Men för själva merkostnaden finns inget varaktighetskrav.

Både löpande kostnader och kostnader som uppkommer mer sällan ska beaktas om de uppstår på grund av funktionsnedsättningen. För att man ska kunna ta ställning till vilken period den enskilde kan ha rätt till merkostnadsersättning måste utredningen innehålla uppgifter om när eller hur länge personen kommer ha merkostnaden.

3.7 Ersättningsberättigande merkostnader

50 kap 9 § SFB Merkostnadsersättning lämnas för merkostnader för:

1. hälsa, vård och kost,
2. slitage och rengöring,
3. resor,
4. hjälpmedel,
5. hjälp i den dagliga livsföringen,
6. boende, och
7. övriga ändamål.

Av förarbetena framgår att avsikten med att ange vilka kategorier av merkostnader som kan läggas till grund för merkostnadsersättning är att göra det tydligt vilka kostnader som kan godtas som merkostnader respektive inte godtas. Syftet är att uppnå transparens och förutsebarhet (prop. 2017/18:190 s. 117 och 119).

Av förarbetena framgår att en detaljerad och uttömmande uppräkning av alla de merkostnader som faktiskt kan uppstå till följd av olika funktionsnedsättningar av naturliga skäl inte går att göra. De specificerade merkostnadsslagen anses täcka huvuddelen av de områden där merkostnader uppstår, men inte samtliga. För att möjliggöra ersättning för sådana merkostnader som inte fångas in inom ramen för de angivna kategorierna ges utrymme för en övrig post (prop. 2017/18:190 s. 117 ff).

Vad som är en merkostnad och inte utgör normal konsumtion förändras också i takt med samhällsutvecklingen.

3.7.1 Hälsa, vård och kost

Det här avsnittet beskriver vilka kostnader på grund av hälsa, vård och kost som kan godtas som merkostnader. Det förklarar också varför vissa kostnader inte kan godtas.

Öppen hälso- och sjukvård och privata alternativ

Regionen ansvarar för att personer som är bosatta inom regionen erbjuds en god hälso- och sjukvård. Kommunen ansvarar på samma sätt för hälso- och sjukvård för personer som bor i vissa boendeformer. Exempel på sådana boendeformer är bostäder med särskild service för personer med funktionsnedsättning enligt 5 kap 7 § socialtjänstlagen och bostad med särskild service för vuxna enligt 9 § punkt 9 LSS.

Hälso- och sjukvård i allmänhet omfattas av ett högkostnadsskydd.

Kommunerna och regionerna tar ut avgifter på olika sätt och i olika omfattning för de tjänster som de erbjuder till personer med funktionsnedsättning. För att kunna bedöma om kostnaderna för sådana avgifter ska godtas som merkostnader måste Försäkringskassan utreda vilka avgifter som personen betalar till kommunen eller till regionen.

Vårdkostnader i form av patientavgifter för vård i den öppna hälso- och sjukvården som är relaterade till personens funktionsnedsättning kan godtas som merkostnader. Avgiften betraktas som en extra kostnad på grund av en funktionsnedsättning. Om personen anlitar privata alternativ till den offentliga vården och därför har kostnader utöver den patientavgift som hen annars skulle ha betalat för behandlingen godtas inte denna kostnad som merkostnad. Det gäller under förutsättning att regionen eller kommunen kan erbjuda den aktuella behandlingen eller likvärdig behandling som är adekvat (jfr RÅ 2008 ref. 81).

När det finns flera behandlingsalternativ för en sjukdom eller skada ska patientens val av alternativ vara avgörande. Proportionerna mellan kostnader och den förväntade nyttan måste vara rimliga när det finns flera alternativ. Den som har ansvar för hälso- och sjukvården avgör vilka behandlingsalternativ som kan erbjudas patienten (prop. 1998/99:4 s. 25).

Rättsfall

I RÅ 2008 ref. 81 säger HFD följande: ”Regionens skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård till dem som är bosatta inom regionen innebär att det normalt kan förutsättas att en handikappad inte behöver ha merkostnader för hälso- och sjukvård, utöver vad som följer av bestämmelserna om vårdavgifter i sådan verksamhet. Men med hänsyn till hur reglerna för handikappersättning har utformats så kan det emellertid inte uteslutas att åtgärder som definieras som hälso- och sjukvård ändå ska beaktas vid bedömningen av rätten till ersättning. För att merutgifter ska kunna godtas vid en sådan bedömning ska de vara betingade av nedsättningen i den försäkrades funktionsförmåga. Detta innebär, när det gäller behandlingar som kan definieras som hälso- och sjukvård, att behandlingarna ska vara medicinskt motiverade. Det bör emellertid också krävas att det är utrett att den försäkrade inte genom regionens försorg kan erbjudas en likvärdig behandling eller en annan behandling som får anses som adekvat.”

Slutsatsen av detta är att kostnader som en försäkrad har på grund av att hen har valt ett privat vårdalternativ i stället för den vård som erbjuds av regionen som huvudregel inte är godtagbara merkostnader. Men Försäkringskassan måste utreda om den vård som regionen erbjuder verkligen är likvärdig eller adekvat. Skulle det visa sig att den inte är det, kan den extra kostnaden för det privata alternativet godtas som en merkostnad. Domen handlar om bedömningen av merkostnader vid prövning av rätten till handikappersättning, men Försäkringskassan bedömer att den är vägledande även vid bedömningen av merkostnader vid prövning av rätt till merkostnadsersättning. Den tolkningen stöds av att det i förarbetena uttrycks att någon ändrad tillämpning inte är avsedd vad gäller merkostnader för behov som tillgodoses av annat samhällsstöd (prop. 2017/18:190 s.115).

Läs mer om privata alternativ i avsnitt 3.4.1 Privata alternativ och ersättning till närstående.

Vårdavgifter för sjukhusvård

Vårdavgifter för slutenvård vid sjukhus kan vanligtvis inte godtas som merkostnader eftersom avgifterna motsvarar de kostnader som personen skulle ha haft om hen i stället hade varit hemma.

Omvårdnadsavgift eller omsorgsavgift

En del kommuner tar ut en omvårdnadsavgift på olika vårdboenden. Till den del en sådan kostnad gäller en avgift för att den enskilde ska få sitt vård- och omsorgsbehov tillgodosett kan den beaktas. Det är viktigt att fråga kommunen vad som ingår i en sådan avgift eftersom vissa kostnader som kan vara inkluderade i avgiften kan behöva räknas av, till exempel kostnad för mat.

Läkemedel

Bestämmelserna i 5 § lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m. innebär vid köp av många receptbelagda och vissa receptfria läkemedel att man inte behöver betala mer än en viss summa för köp av läkemedel per tolvmånadersperiod. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket prövar om ett läkemedel eller en förbrukningsartikel ska subventioneras. Läkemedel som ingår i läkemedelsförmånerna får räknas in i högkostnadsskyddet för läkemedel.

Om ett läkemedel omfattas av lagen om läkemedelsförmåner m.m. och är nödvändigt på grund av personens funktionsnedsättning, kan Försäkringskassan godta kostnaden för läkemedlet som merkostnad upp till gränsen för högkostnadsskydd. Läkemedel som omfattas av förmånerna är kostnadsfria för barn under 18 år.

Rättsfall

HFD har i mål RÅ 2009 ref. 82 prövat om kostnaden för ett läkemedel som ordinerats av läkare och som inte omfattas av lagen om läkemedelsförmåner kan godtas som en merkostnad, under förutsättning att behov av läkemedlet har uppstått på grund av funktionsnedsättning. Kostnaden ska inte heller ombesörjas av annan huvudman eller genom annat samhällsstöd.

Om det inte finns något likvärdigt läkemedel som omfattas av lagen om läkemedelsförmåner m.m. räknas hela kostnaden som en merkostnad. Om det finns ett likvärdigt läkemedel som omfattas räknas vanligtvis bara kostnaden upp till högkostnadsskyddet som en merkostnad. Det beror på att kostnaden ska vara skälig.

Preparat

Även kostnader för andra preparat kan tas upp som merkostnader i ansökan. Det går inte att göra en generell bedömning av om dessa ska godtas som merkostnader eller inte.

Läkare ordinerar läkemedel, vilket är baserat på att de av Socialstyrelsen är legitimerade läkare. Att läkaren ordinerar ett läkemedel kan ses som en rekommendation eftersom personen inte är skyldig att följa ordinationen. Läkaren kan ordinera ett läkemedel på recept. Det är dock bara godkända läkemedel som är receptbelagda. När det gäller läkemedel som inte är godkända som läkemedel enligt läkemedelslagen, kan de inte ordineras utan läkaren rekommenderar dessa. Om läkaren har ordinerat eller rekommenderat läkemedlet är av underordnad betydelse. Det viktiga är att behovet av preparatet är medicinskt motiverat.

I 6 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659) framgår att det man gör som legitimerad läkare ska vara i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vid tveksamheter om de uppgifter som behandlande läkaren ger om att det är medicinskt motiverat att rekommendera preparatet, kan utredaren konsultera en försäkringsmedicinsk rådgivare.

Rättsfall

HFD har i mål RÅ 2008 ref. 27 prövat om kostnaden för ett specifikt preparat kan godtas som merkostnad vid prövning av handikappersättning. Den försäkrade hade bland annat svårbehandlade magbesvär. Efter insättande av preparatet hade dessa besvär lindrats avsevärt. Den försäkrades läkare hade därför ordinerat henne att fortsätta med preparatet. HFD fann att det framgick av utredningen att den försäkrade till följd av nedsatt funktionsförmåga hade merkostnader för preparatet och att dessa skulle beaktas vid bedömningen av hennes rätt till handikappersättning.

Försäkringskassan anser att domen är vägledande även för bedömning av merkostnader vid prövning av rätt till merkostnadsersättning. Se även HFD:s dom RÅ 2009 ref. 82 som beskrivs i avsnittet ovan om läkemedel.

Förbrukningsartiklar

Regionen ska tillhandahålla förbrukningsartiklar som fortlöpande behövs på grund av allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom. Det kan också vara kommunen som har det ansvaret. Det framgår i 8 kap. 9 § HSL. Det kan till exempel handla om förbrukningsartiklar till personer med urininkontinens, urinretention eller tarminkontinens. Kostnaden ingår i högkostnadsskyddet för öppen hälso- och sjukvård. Försäkringskassan kan godta avgiften som en merkostnad upp till högkostnadsskyddet.

Kostnader för förbrukningsartiklar som behövs på grund av en persons funktionsnedsättning och som inte erbjuds kostnadsfritt av regionen kan också godtas som merkostnader. Ett exempel kan vara bandagematerial.

Rehabiliteringsvistelse

Att en person får lämplig vård och behandling ligger inom hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. Formen för vård och behandling avgörs av hälso- och sjukvården tillsammans med personen.

För att Försäkringskassan ska godta merkostnader för vård som ges på kurort, hälsohem eller utomlands ska vården vara medicinskt motiverad och sjukvårdshuvudmannen stå för vårdkostnaden. Avgift för vård som ges på exempelvis kurort, hälsohem eller utomlands kan godtas om behovet av vården är relaterad till personens funktionsnedsättning om det är en merkostnad och inte avser kostnader man skulle haft i alla fall, exempelvis för mat. Eventuella kostnader som uppstår i samband med sådan vård kan godtas som merkostnader, men i regel bör personens kostnad inte vara högre än egenavgiften vid sjukvårdsbesök i enlighet med regionens taxa. En kontakt med verksamhetsområdet för internationell vård bör tas för att undvika dubbelkompensation.

Om personen får någon form av vård eller behandling av vårdpersonal innebär det i regel att merkostnaden kan anses som skälig.

Vårdavgifter som motsvarar vårdavgiften inom slutenvård på sjukhus godtas i regel inte, eftersom de ska motsvara de kostnader som personen skulle ha haft om hen i stället hade bott hemma under vårdtiden. Avgiften innebär därmed inte någon merkostnad i den mening som avses i 50 kap. 2 § SFB.

Läs mer

Läs mer om vård som ges utomlands i Försäkringskassans vägledning (2001:10) Vårdförmåner i internationella förhållanden.

Tandvårdskostnader

Vissa funktionsnedsättningar påverkar tänderna och kan leda till att man behöver mer tandvård än normalt och därmed får större kostnader. Tandvård kan ersättas på flera olika sätt.

Försäkringskassan administrerar det statliga tandvårdsstödet enligt lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd (STL). Inom STL finns ett högkostnadsskydd. Kostnaden upp till högkostnadsskyddet kan godtas som merkostnad om kostnaden beror på funktionsnedsättningen.

Läs mer

För ytterligare upplysningar, se Försäkringskassans vägledning (2008:2) Statligt tandvårdsstöd.

Genom tandvårdslagen (1985:125) kan vissa grupper få tandvård genom regionen. Tandvårdskostnaden ingår då i regionens högkostnadsskydd för öppen hälso- och sjukvård. Kostnaden upp till högkostnadsskyddet kan godtas som merkostnad för personer som får tandvård genom tandvårdslagen.

Läs mer

Läs mer om vilka grupper som omfattas av bestämmelserna om avgifter i den öppna hälso- och sjukvården i tandvårdsförordningen (1998:1338) och i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2012:17) om tandvård vid långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning.

Kost

Kostnader för dyrare kost som är nödvändiga på grund av en funktionsnedsättning ska godtas som merkostnader. Vad som är medicinskt motiverat avgörs av läkare som ska beskriva varför en viss kost behövs. En dietist eller motsvarande sakkunnig kan ge närmare upplysningar om vad kosten består av och hur den skiljer sig från normalkost. Försäkringskassan ska göra en individuell bedömning av kostnader för dyrare kost i varje enskilt fall.

Försäkringskassan bör använda Konsumentverkets beräkningar som vägledning i bedömning av fördyrad kost. Konsumentverket beräknar kostnader för olika typer av matsedlar och utgår från olika åldersgrupper.

Konsumentverket gör enbart ett fåtal schabloniserade kostnadsberäkningar eftersom kostberäkningar till följd av en funktionsnedsättning ofta är individuella och måste anpassas efter den enskildes behov. Därför behöver man med stöd av en försäkringsmedicinsk rådgivare eller en dietist utreda om personen behöver specialkost och därefter ta ställning till om den i så fall medför en merkostnad.

Konsumentverkets matsedlar är inte individuellt anpassade och det kan finnas personer som av olika anledningar inte kan följa dem. Det kan medföra att kosten blir dyrare eller billigare än Konsumentverket har beräknat. I dessa fall kan en dietist hjälpa till att beräkna kostnaderna.

Läs mer

Beräkningarna och matsedlarna finns på Konsumentverkets webbplats, www.konsumentverket.se. Bakgrundsmaterial till Konsumentverkets matsedel finns i Rapport 2019:12 Konsumentverkets matsedel på samma webbplats.

För barn upp till 16 år finns det ett statligt stöd där vissa livsmedel kan fås genom livsmedelsanvisning. Det gäller barn med vissa sjukdomar, så som exempelvis glutenintolerans. I några regioner finns det ett ekonomiskt stöd för livsmedel, sondnäring eller kosttillägg efter att den statliga livsmedelsanvisningen upphör vid 16 års ålder. Det är sjukvårdshuvudmannen som bestämmer vilka produkter som kan förskrivas och vilka avgifter den enskilde ska betala. Därför kan stödet skilja mellan olika regioner. För att kunna bedöma om en person har merkostnader måste Försäkringskassan ta reda på om och i vilken omfattning regionen kompenserar för livsmedel eller nutritionsprodukter. I bedömningen behöver man ta hänsyn till om personen behöver produkterna i stället för eller utöver sin normalkost.

3.7.2 Slitage och rengöring

Av lagtexten framgår att slitage är en egen kategori av merkostnader tillsammans med rengöring. I förarbetena nämns att det till exempel är vanligt att barn som har vissa funktionsnedsättningar sliter ut eller behöver mer kläder än andra barn i motsvarande ålder, eller att kläderna behöver tvättas oftare (prop. 2017/18:190 s. 117).

3.7.3 Resor

Kostnader för resor har de flesta i någon form, både fasta och rörliga. En funktionsnedsättning kan ge upphov till merkostnader för resor som kan ge rätt till merkostnadsersättning.

Det går inte att generellt bedöma om kostnader för resor uppstår på grund av funktionsnedsättningen. Exempelvis kan följande resor bli aktuella:

• resor med bil
• sjukresor och behandlingsresor
• resor till och från fritidsaktiviteter
• resor med färdtjänst.

Bilstöd

Försäkringskassan kan bevilja bilstöd till personer som på grund av funktionsnedsättning har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer. Även föräldrar till barn med funktionsnedsättning kan beviljas bilstöd.

Förutom inköpsbidrag kan Försäkringskassan bevilja anpassningsbidrag om personen på grund av sin funktionsnedsättning behöver en ändring eller anordning för att kunna använda bilen.

Läs mer

Läs mer om reglerna för bilstöd i Försäkringskassans vägledning (2003:1) Bilstöd till personer med funktionsnedsättning.

Resor med bil

För att en resa med bil ska kunna ersättas krävs att kostnaden för resan går utöver de kostnader som är normala för personer utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder.

Precis som för övriga merkostnader måste Försäkringskassan bedöma om det finns ett direkt samband mellan kostnaden för resor med bil och en persons funktionsnedsättning. För att bedöma det är det lämpligt att svara på två frågor.

• Varför använder man bil som färdmedel?
• Vad är syftet med resan?

En kostnad för resa med bil har oftast ett direkt samband med en persons funktionsnedsättning om personen inte hade behövt resa med bil utan funktionsnedsättningen.

Varför använder man bil som färdmedel?

En person kan på grund av sin funktionsnedsättning ha sådana svårigheter att använda allmänna kommunikationer att hen inte rimligen kan förväntas använda sådana. Bestämmelserna om merkostnadsersättning nämner inte något om väsentliga svårigheter att använda allmänna kommunikationer. Det är alltså inte något uttalat krav, men kan trots det vara en lämplig utgångspunkt för att bedöma sambandet. I annan lagstiftning uttrycks att personen ska ha väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationer. Det gäller bland annat för bilstöd och färdtjänst (Jfr 52 kap. 2 § SFB och 7 § lagen [1997:736] om färdtjänst). Vid bedömningen av varför bil används som färdmedel kan man alltså få viss ledning från tillämpningen av bestämmelserna om bilstöd.

I de fall personen har väsentliga svårigheter att använda allmänna kommunikationer återstår ofta bara bil som realistiskt färdmedel. I sådana fall bör det typiskt sett därför anses finnas ett direkt samband mellan funktionsnedsättningen och kostnaden för bilresan.

Vid bedömningen av om ett barn har väsentliga svårigheter att resa med allmänna kommunikationer är det viktigt att tänka på att det alltid kan vara svårt att förflytta sig med barn, särskilt om de är små (jfr prop. 1987/88:99 s. 17).

Vad är syftet med resan?

Det kan finnas ett direkt samband mellan den funktionsnedsättning som kan ge rätt till merkostnadsersättning och kostnaden för en resa, även om personen skulle kunna använda andra färdmedel än bil. Syftet med bilresan är då avgörande för om det finns ett direkt samband.

En sjuk- eller behandlingsresa som behövs på grund av den aktuella funktionsnedsättningen innebär att det finns ett direkt samband mellan funktionsnedsättningen och kostnaden för resa med bil. Läs mer om denna typ av resor under Sjukresor och behandlingsresor nedan. Att det finns ett direkt samband mellan funktionsnedsättningen och kostnaden för resan med bil ger inte svar på om kostnaden är en merkostnad. Den måste även vara skälig och gå utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Tidsvinster och tillgång till allmänna kommunikationer är exempel på faktorer som kan påverka dessa bedömningar. Läs om dessa bedömningar i avsnitt 3.3.2 Kostnaden ska gå utöver en kostnad som är normal för en person utan funktionsnedsättning och 3.3.3 Kostnaden är skälig.

Det är inte alltid uppenbart om syftet med en resa har ett direkt samband med den funktionsnedsättning som kan ge rätt till merkostnadsersättning. Till exempel kan en resa till en persons arbetsplats i vissa fall sakna ett direkt samband med funktionsnedsättningen. I andra fall kan det i stället finnas ett samband, till exempel för att personens arbetsplats är den enda möjliga arbetsplatsen på grund av personens funktionsnedsättning.

Kostnader för bilresor

Både fasta och rörliga kostnader kan godtas som merkostnader (jfr HDF 2024 ref. 12 II). Kostnaderna för resorna bör beräknas enligt bestämmelserna i förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning. Det gäller till den del kostnaden för resor inte ersätts av annan huvudman. Övriga kostnader, till exempel kostnader för försäkring, fordonsskatt och biltvätt, beräknas separat. Det finns inte någon schablon för sådana kostnader. Kostnader för inköp av bil beskrivs i avsnitt 4.2.3 Engångsbelopp som avskrivs.

Sjuk- och behandlingsresor

Sjukvårdshuvudmän ska lämna ersättning för resekostnader för personer som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Resekostnadsersättningen beräknas enligt de grunder som sjukvårdshuvudmannen bestämmer (lagen [1991:419] om resekostnadsersättning vid sjukresor). Ersättningen kan därför bli olika beroende på vad regionen beslutat.

Vissa regioner har högkostnadsskydd för sjukresor, vilket begränsar den enskildes egen kostnad. Andra regioner har fria resor till sjukvården genom att man får åka gratis med allmänna kommunikationer, vilket innebär att den enskilde inte har någon kostnad om hen kan resa med allmänna kommunikationer.

Kostnaden för sjuk- och behandlingsresor kan beaktas till den del som sjukvårdshuvudmannen inte ersätter. Vid bedömningen av merkostnader ska det bortses från merkostnader för behov som tillgodoses genom annat samhällsstöd (50 kap. 6 § SFB).

Resor till och från fritidsaktiviteter

Kostnad för resa till en fritidsaktivitet kan godtas som en merkostnad om den går utöver de kostnader som är normala för personer utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Det gäller både vuxna och barn.

Det är vanligt att barn deltar i olika fritidsaktiviteter utanför förskolan och skolan. Aktiviteterna liksom hur många aktiviteter barnet deltar i, varierar beroende på bland annat barnets ålder, vilket utbud som finns på bostadsorten och familjens förhållanden i övrigt. I dag är det också mycket vanligt att föräldrar skjutsar sina barn till de olika aktiviteterna. Föräldrar till barn med funktionsnedsättning kan dock ha merkostnader för resor till och från fritidsaktiviteter. Man får bedöma hur stor merkostnaden är utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Resor med färdtjänst

7 § lagen (1997:736) om färdtjänst Tillstånd till färdtjänst skall meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Om sökanden är under 18 år skall prövningen göras i förhållande till barn i motsvarande ålder utan funktionshinder. […]

Tillstånd till färdtjänst meddelas för viss tid eller tills vidare. Tillståndet får enligt 9 § lagen om färdtjänst i skälig omfattning förenas med föreskrifter om

• vilket färdsätt som får användas
• inom vilket område resor får göras
• hur många resor tillståndet omfattar.

Begreppet skälig omfattning innebär att till exempel resor till arbetet eller skolan och andra nödvändiga resor inte ska begränsas till antalet. (Prop. 1996/97:115 s. 52 f)

Färdtjänst får anlitas av den som efter ansökan har fått tillstånd till det. Frågor om tillstånd prövas av kommunen där den enskilde är folkbokförd, eller, om kommunens uppgifter överlåtits till trafikhuvudmannen i länet, av trafikhuvudmannen.

Tillståndsgivaren får ta ut en avgift för resor med färdtjänst. Reglerna för avgiften bestäms oftast av kommunen, i vissa fall av kommunerna och regionen eller det regionförbund som är länstrafikansvarigt. Avgifterna ska vara skäliga och får inte överstiga tillståndsgivarens självkostnader.

Avgifter för resor med färdtjänst kan ersättas genom merkostnadsersättning. Antingen hela avgiften eller om det finns ett högkostnadsskydd. Kostnad upp till högkostnadsskyddet bör normalt anses bero på funktionsnedsättningen. Avgiften för färdtjänst kan godtas om den går utöver de kostnader som är normala för personer utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Avgifterna kan behöva jämföras med vad de skulle ha kostat om annat färdmedel, till exempel allmänna kommunikationer, använts.

Läs mer

Läs mer om reglerna om färdtjänst i lagen (1997:736) om färdtjänst.

3.7.4 Hjälpmedel

Om den enskilde behöver hjälpmedel på grund av sin funktionsnedsättning kan Försäkringskassan godta kostnaden för avgift, hyra eller inköp som merkostnad. Försäkringskassan kan också godta kostnader för en försäkring av hjälpmedlet, eftersom det är en extra kostnad som den enskilde har och som är kopplad till funktionsnedsättningen.

I förarbetena betonas att det ska finnas ett orsakssamband mellan funktionsnedsättningen och de uppkomna merkostnaderna. Av förarbetena framgår att som merkostnad bör godtas skäliga kostnader som uppstår vid fritt val av hjälpmedel. Med skäliga kostnader avses dels om kostnadernas storlek är skälig, och dels om de val som den enskilde gör medför att kostnaden är skälig eller inte. (Prop. 2017/18:190 s. 117)

Regionen ansvarar för att erbjuda hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning (8 kap. 7 § HSL). I vissa fall erbjuder kommunen särskilt boende eller boende med särskild service och då ansvarar kommunen också för att erbjuda hjälpmedel (5 kap. 5 § andra stycket och 7 § tredje stycket samt 7 kap. 1 § första stycket 2 SoL och 12 kap. 5 § HSL).

Regionerna och kommunerna har enligt den allmänna avgiftsbestämmelsen i 17 kap. 1 § HSL rätt att ta ut avgifter för hjälpmedlen. De gör det i varierande grad. Vissa hjälpmedel är gratis, andra erbjuds mot en avgift. Mindre kostsamma hjälpmedel får den enskilde köpa med eller utan rabatt.

Det finns ingen enhetlig definition av vad som är ett hjälpmedel och det finns inte några fastställda listor över vilka produkter som räknas som hjälpmedel. Däremot har regionerna listor på vilka hjälpmedel som den specifika regionen tillhandahåller. För vägledande information om hjälpmedel kan man vända sig till Hjälpmedelscentralen, Socialstyrelsen eller 1177 vårdguiden.

Förutsättningarna för att få hjälpmedel och vad de kostar skiljer mellan olika kommuner och regioner. Hjälpmedel ordineras ofta av läkare, arbetsterapeut eller motsvarande sakkunnig.

Försäkringskassan behöver utreda hur hjälpmedel ersätts inom den aktuella kommunen eller regionen för att kunna bedöma merkostnaderna för en persons hjälpmedel.

Om det gäller hjälpmedel som bara används i arbets- eller studiesituationer måste man också utreda om kostnaderna ska ersättas genom andra stödformer. Bidrag till arbetshjälpmedel är en egen förmån som kan beviljas av Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen till en enskild, en arbetsgivare, egenföretagare eller uppdragstagare. Arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen ansvar för att skaffa och underhålla de hjälpmedel som behövs för att förebygga och förhindra ohälsa och olycksfall. Olika utbildningsanordnare har också möjlighet att ordna hjälpmedel till elever med funktionsnedsättning.

Läs mer

I Försäkringskassans vägledning (2009:1) Arbetshjälpmedel kan man läsa mer om reglerna för bidrag till arbetshjälpmedel.

Datorbaserade hjälpmedel

För vissa personer med funktionsnedsättning är datorn ett hjälpmedel för att kunna kommunicera, läsa och skriva. Kostnad för dator kan godtas som en merkostnad om den går utöver den kostnad som kan anses normal för en person utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder.

Hjälpmedelscentralen inom vissa regioner kan tillhandahålla hjälpmedel i form av dator och anpassningar på datorn.

Försäkringskassan kan godta kostnader för datorbaserade hjälpmedel som merkostnader om hjälpmedlen är nödvändiga eller lämpliga på grund av den enskildes funktionsnedsättning. Det kan till exempel vara särskilda anpassningar av datorn och speciella program. Om den enskilde väljer att köpa ett hjälpmedel privat som också hjälpmedelscentralen eller någon annan huvudman erbjuder kan Försäkringskassan godta merkostnader med högst det belopp som huvudmannen skulle tagit ut. Det är inte nödvändigt att huvudmannen erbjuder exakt samma hjälpmedel, utan regeln gäller om hjälpmedlet kan betraktas som likvärdigt.

Hundar som hjälpmedel

Hundar kan i vissa fall användas som en form av hjälpmedel. Vanligast är ledarhundar för blinda. Det finns även assistanshundar, exempelvis servicehundar och signalhundar.

Ledarhundar och assistanshundar är utbildade för att utföra vissa uppgifter. Det kan exempelvis handla om att hjälpa en person att ta sig fram, eller att uppmärksamma personen eller andra i närheten när en förändring i hälsotillståndet är på gång. En sådan förändring i hälsotillståndet kan till exempel uppstå hos en person som har diabetes eller epilepsi. Hunden ska vara knuten till den personen som har behovet och det är också den personen som ska träna med hunden så att den kan utföra sina sysslor. Det innebär att hunden inte kan fungera och skötas som en familjehund. Det ska finnas medicinsk utredning som gör det möjligt att bedöma om personen är i behov av en ledar- eller assistanshund, och på vilket sätt hunden ska tillgodose personens behov.

Inköp och utbildning av hunden bekostas på olika sätt. När hunden har certifierats eller blivit examinerad kan löpande kostnader som exempelvis mat, försäkring och vaccinationer, och även fortbildning av hunden beaktas som merkostnader. Det gäller om den som ansöker om merkostnadsersättning själv står för kostnaderna.

Läs mer

På 1177.se kan du läsa mer om ledarhundar och assistanshundar.

3.7.5 Hjälp i den dagliga livsföringen

En inte obetydlig del av de merkostnader för vuxna som uppkommer till följd av funktionsnedsättning gäller hjälp i den dagliga livsföringen. Hit hör till exempel hemtjänstavgift och andra avgifter för bistånd enligt socialtjänstlagen, kostnader som uppstår när den enskilde utnyttjar insatsen ledsagarservice enligt LSS, kostnader för god man och kostnader för privat anlitad städhjälp (prop. 2017/18:190 s.117 f).

Kostnader för hjälp och tillsyn för en person med funktionsnedsättning som bor i en servicelägenhet och som har omfattande behov av sådana slag bör godtas som merkostnader. Som merkostnader bör godtas högst de kostnader kommunen beräknar för hjälpen.

När en anhörig eller annan närstående tillgodoser ett hjälpbehov utan att någon lön betalas eller en utförd tjänst faktureras kan inte någon merkostnad anses ha uppkommit (prop. 2017/18:190 s.118).

Hjälp med exempelvis storstädning ett fåtal gånger per år eller med renovering av fastigheter inryms inte i vad Försäkringskassan bedömer som daglig livsföring.

Kostnader för assistenter

Assistansersättningen ska täcka kostnader för personlig assistans. Ersättningen ska bland annat täcka lönekostnader, personalomkostnader och administrationskostnader (Allmänna råd 2002:6 till 5 a § förordningen [1993:1091] om assistansersättning).

Kostnad för assistenters tvål, toalettpapper och handdukar ingår i schablonbeloppet för assistansersättning, liksom kostnader för enklare arbetstekniska hjälpmedel som handskar och förkläden. Även kostnader i samband med olika aktiviteter och extra rum för assistenter anses ingå i timbeloppet för assistansersättning och kan därför inte godtas som merkostnader inom merkostnadsersättning.

Det är alltså en annan stödform som ska täcka kostnaden. En kostnad utöver det som täcks av assistansersättningen betraktas i regel inte som skälig och är alltså inte en merkostnad i den mening som avses i 50 kap. 2 § SFB.

Kostnader för ledsagare

Den enskilde kan också ha kostnader för ledsagare som beviljats enligt 9 § 3 LSS eller 4 kap. 1 § SoL. Det kan till exempel vara en inträdesavgift för ledsagaren. En sådan kostnad kan godtas som merkostnad om den inte ersätts av kommunen eller på annat sätt.

Kommunal hemtjänst

Kommunal hemtjänst är ett stöd i den dagliga livsföringen. Kommunerna får ta betalt för hemtjänst och därför kan det uppstå en merkostnad. Man kan godta kostnaden för kommunal hemtjänst som en merkostnad om hemtjänsten ska tillgodose ett hjälpbehov som beror på en funktionsnedsättning.

Varje kommun bestämmer sin egen avgift för den kommunala hemtjänsten. Avgiftens storlek beror på personens ekonomiska förhållanden. I 8 kap. SoL finns bestämmelser om hur avgiftens storlek ska beräknas i förhållande till personens ekonomiska förhållanden.

Det är viktigt att utreda med kommunen vad som ingår i avgiften eftersom vissa kostnader som är inkluderade i avgiften kan behöva räknas av, till exempel vad den enskilde annars sannolikt skulle ha betalat för mat.

Privat städhjälp

Om en enskild har kostnader för privat städhjälp kan kostnaden beaktas som en merkostnad upp till kommunens avgift för motsvarande service. Den eventuella del av kostnaden som överstiger kommunens avgift för likvärdig service kan inte beaktas. Det beror på att kostnaden ska vara skälig. Se även Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2018:12) Merkostnadsersättning för privata alternativ.

Husarbete

Sedan den 1 juli 2007 kan man hos Skatteverket ansöka om skattereduktion för hushållsnära tjänster.

Husarbete är ett gemensamt namn för hushållsarbete och reparation, underhåll samt om- och tillbyggnadsarbete (RUT- och ROT-arbete). Hushållsarbete är bland annat städning, annan omsorg och tillsyn och barnpassning. Däremot är det inte arbete för vilket försäkringsersättning har betalats ut eller bidrag eller annat ekonomiskt stöd lämnats från staten, en kommun eller en region (67 kap. 13 och 13 c §§ inkomstskattelagen [1999:1229]).

Ett syfte med bestämmelserna är att tillgodose olika slags behov av hjälp genom en samhällelig ekonomisk kompensation. För en person med funktionsnedsättning kan det i vissa fall handla om hjälp som skulle kunna beaktas i bedömningen av rätten till merkostnadsersättning.

Lagstiftningen om husarbete innebär att Skatteverket vid den slutliga taxeringen prövar om det finns förutsättningar för att bevilja skattereduktion och i så fall med vilket belopp. I samband med detta kan Skatteverket behöva uppgifter från Försäkringskassan. Därför måste Försäkringskassan i sin utredning och i sitt beslut tydligt ange för vilka merkostnader som merkostnadsersättning beviljas.

Läs mer

Läs mer om RUT- och ROT-avdrag på Skatteverkets webbplats.

God man eller förvaltare

Gode män och förvaltare ska, i den utsträckning det följer av deras förordnande, bevaka rätten för de personer som de företräder, förvalta deras tillgångar och sörja för deras person (12 kap. 2 § FB). Vilket förordnade en god man eller förvaltare har framgår i ett registerutdrag från överförmyndaren.

Försäkringskassan kan godta merkostnader för god man eller förvaltare först när den enskilde har att betala arvode. Kostnaden fastställs i ett beslut om arvode och ersättning för utgifter. Innan det finns ett arvodesbeslut vet man inte hur högt arvodet blir, och om det är personen själv eller kommunen som ska betala (12 kap. 16 § FB). För att det ska vara sannolikt att det finns en merkostnad för arvode, behöver det därför ha fattats ett arvodesbeslut som innebär att den enskilde ska betala. Arvodet gäller vanligen för ett helt år och fastställs i ett beslut året efter att den gode mannen eller förvaltaren har utfört arbetet. Beslutet fattas efter att överförmyndaren har granskat redovisningen av det arbete som den gode mannen eller förvaltaren har utfört, och de utlägg som hen har haft under året. Beslut om arvode kan även fattas för kortare tid än ett år. Så kan det till exempel vara om den enskilde har haft god man eller förvaltare en kortare tid än ett år. Senast den 1 mars varje år ska den gode mannen, eller förvaltaren lämna in årsredovisningen för utfört uppdrag till överförmyndaren (14 kap. 15 § FB).

I vissa fall kan kostnad för arvode godtas som en årligen återkommande merkostnad. Förutsättningar för det är att minst ett arvodesbeslut har fattats, och att den enskilde fått en kostnad som utgångspunkt för minst ett helt år. Det gäller oavsett om arvodesbeslut fattas per år eller med kortare intervall. För att kunna bedöma om arvodeskostnaden är återkommande behöver utredningen svara på om den enskildes betalningsförmåga och behov av god man eller förvaltare bedöms finnas kvar. Om den enskilde till exempel har haft en kostnad för arvode tidigare år, kan den informationen användas när vi bedömer om merkostnaden är ett årligen återkommande belopp. När ett arvode godtas som ett årligen återkommande belopp innebär det i praktiken att vi beaktar framtida merkostnader för arvode. Läs mer om framtida kostnader i avsnitt 3.5 När uppstår en merkostnad.

Om kostnaden för arvode bedöms vara årligen återkommande behöver Försäkringskassan ta ställning till

• vilket årligt belopp som ska godtas för kommande tolvmånadersperiod, och
• vilket belopp som sannolikt kommer att återkomma tills vidare, eller för en längre tid.

Det årligen återkommande beloppet bör motsvara den del av merkostnaden som kan förväntas återkomma. Det beloppet kan motsvara det belopp som den enskilde hade att betala enligt det senaste arvodesbeslutet, men det kan även finnas anledning att godta ett annat belopp utifrån den information som finns i utredningen. Om utredningen inte kan ge svar på vilka de framtida merkostnaderna sannolikt blir eller när de förväntas uppkomma så är det antagligen i stället fråga om ett engångsbelopp som inte avskrivs. En bedömning behöver göras utifrån den information som finns om merkostnaden, läs mer i avsnitt 4.2 Grupper av merkostnader.

Om ställföreträdaren har förordnats innan den enskilde har fyllt 66 år och arvodesbeslutet fattas efter 66-årsdagen så kan kostnaden ligga till grund för merkostnadsersättning. Det avgörande är om det uppkommit en merutgift innan hen fyllt 66 år. Om den enskilde är född före den 1 januari 1958 gäller åldersvillkoret 65 år. Läs mer i avsnitt 2.9.1 Åldersvillkoret.

Försäkringskassan behöver bedöma vilka ersättningar till god man eller förvaltare i arvodesbeslutet som kan godtas som merkostnad. Försäkringskassan kan inte godta sådan del av arvodet som gäller förmögenhetsförvaltning. Därför behöver Försäkringskassan utreda vad som ingår i uppdraget som god man eller förvaltare för att kunna bedöma om det finns en merkostnad och hur stor den är i så fall. Att kostnader för förmögenhetsförvaltning inte kan godtas som merkostnad följer av en dom från Försäkringsöverdomstolen (FÖD 1992:6). Domen gällde handikappersättning men får anses vägledande även för merkostnadsersättning.

Läs mer

Läs mer om god man och förvaltare i Försäkringskassans vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken och i 11,12 och 14 kap. FB. Du kan också läsa mer om riktlinjer för arvodens och kostnadsersättningens storlek i Sveriges Kommuner och Regioner cirkulär 22:31 Arvoden och ersättningar till förmyndare, gode män och förvaltare med flera.

3.7.6 Boende

Även om de flesta har kostnader för sitt boende så kan det finnas merkostnader för boende som beror på funktionsnedsättningen.

Bostad

Om personen behöver använda ett av rummen i sin befintliga bostad för till exempel träning eller förvaring av hjälpmedel och vårdutrustning anses detta inte vara en merkostnad eftersom hen inte fått högre bostadskostnad beroende på hur rummet används.

Vid byte av bostad kan kostnader för ett extra rum eller större bostadsyta som behövs för vårdutrustning, hjälpmedel eller som behandlingsrum godtas som merkostnader. Ett extra rum för assistenter är inte en merkostnad som ska ersättas genom merkostnadsersättning eftersom den ersätts via assistansersättning. Vid beräkningen av merkostnader för ett extra rum i bostaden bör man utgå från Skatteverkets bestämmelser för värdering av bostadsförmån i lägenheter och småhus som används som fast bostad. Vid beräkning av kostnad för den större bostadsytan bör man utgå från hyresnivån per kvadratmeter på den aktuella bostadsorten. För ytterligare information om bostadsförmånsvärdet på aktuell bostadsort, se www.skatteverket.se. Detta gäller under förutsättning att de faktiska kostnaderna inte är lägre än beräknat bostadsförmånsvärde.

Hänsyn ska också tas till eventuellt bostadsbidrag/bostadstillägg och hur det förändras vid flytt till större bostad.

Bostadsanpassning

En kommun ska lämna bidrag för att anpassa bostaden till en person med funktionsnedsättning och genomföra nödvändiga åtgärder av bostadens fasta funktioner. Kommunen ska också lämna bidrag till anpassningar i anslutning till bostaden (se lagen [2018:222] om bostadsanpassningsbidrag).

Eftersom kommunen ansvarar för bostadsanpassning behöver man normalt inte räkna in kostnader för sådant vid bedömningen av merkostnader. Om kommunen anser att en anpassning inte är nödvändig enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag så ska Försäkringskassan utgå från den bedömningen. Kostnaderna för bostadsanpassningen kan då i regel inte anses som rimliga och motiverade.

I vissa fall kan kommunen bevilja en tillbyggnad till huset, vilket kan medföra ökade kostnader för uppvärmning och driftskostnader. Dessa ökade kostnader kan godtas som en merkostnad efter utredning, förutsatt att inget annat stöd utgår för detta.

Byte till annan bostad

En person kan vara tvungen att byta till en större bostad på grund av sin funktionsnedsättning. Det kan också vara nödvändigt att flytta till en bostad med bättre tillgänglighet, till exempel en lägenhet på bottenvåningen eller ett hus med hiss.

Utredaren måste utreda omständigheterna närmare om en person anger merkostnader för större bostad, eller för byte till bostad med bättre tillgänglighet. Man kan bara räkna kostnader för bostadsbyte som merkostnad om bostadsbytet är motiverat på grund av personens funktionsnedsättning. Det finns ingen tidsgräns för hur länge en person kan få räkna med merkostnader för en speciell bostad. Samma sak gäller när någon som inte tidigare haft en egen bostad behöver flytta till en egen bostad med viss standard eller ett visst boende på grund av sin funktionsnedsättning.

Rättsfall

FÖD har i mål 1994:22 bedömt ett bostadsbyte som nödvändigt med hänsyn till den försäkrades funktionsnedsättning. Den nya bostaden hade betydligt högre hyra, men den var varken större eller dyrare än vad som varit rimligt.

Boende i gruppbostad

Rättsfall

HFD har i ett mål funnit att hyreskostnaden för en gruppbostad inte kunde räknas som en merkostnad för dubbelt boende. HFD ansåg att den försäkrades flyttning från makarnas gemensamma hem var definitiv. Flytten till gruppbostaden innebar att han fick ett nytt permanentboende som fullt ut skulle tillgodose hans omfattande stödbehov. Enligt HFD kunde den försäkrade i denna situation inte anses behöva dubbla bostäder på grund av sin funktionsnedsättning. Inte heller var hyreskostnaden för gruppbostaden så hög att den kunde anses som en merkostnad (RÅ 2004 ref. 119).

Merkostnader vid dubbelt boende

Som huvudregel gäller att kostnader som uppkommer på grund av dubbelt boende inte kan godtas som merkostnader. Men i en del fall kan det vara rimligt att godta dubbla merkostnader om det är skäligt utifrån funktionsnedsättningen och omständigheterna i övrigt. Frågan om kostnad för boende i gruppbostad skulle kunna ge upphov till merkostnader för dubbelt boende har prövats i HFD (RÅ 2004 ref 119), se ovan.

När ett barn som har dubbelt boende exempelvis behöver ha hjälpmedel som är så stora att de inte på ett praktiskt sätt kan flyttas mellan bostäderna, kan det finnas skäl att godta båda föräldrarnas kostnad för hjälpmedlet.

Om ett barn på grund av sin funktionsnedsättning genomgår utbildning på en annan ort och barnet bor på skolorten under skolveckorna kan kostnaden för den dubbla bosättningen beaktas. Detta om kostnaderna för dubbel bosättning kan anses vara skäliga och bidrag för kostnaden inte har betalats ut från annat håll (se också FÖD 1988:27 och FÖD 1994:22).

3.7.7 Övriga ändamål

För att möjliggöra ersättning för sådana merkostnader som inte kan fångas in under särskilt angivna kategorier tas i lagtexten upp en post för övriga ändamål. Det kan enligt förarbetena till exempel handla om merkostnader för lek och fritid för ett barn eller för vissa kapitalvaror (prop. 2017/18:190 s.119 f).

Lek och fritidsaktiviteter

Det är vanligt att barn deltar i olika fritidsaktiviteter utanför förskolan och skolan. Aktiviteterna, liksom hur många aktiviteter barnet deltar i, varierar beroende på bland annat barnets ålder, vilket utbud som finns på bostadsorten och familjens förhållanden i övrigt.

Om barnets funktionsnedsättning medför att hen utöver de vanliga aktiviteterna deltar i en aktivitet som är särskilt anpassad och lämplig för barn med den aktuella funktionsnedsättningen kan kostnaden för aktiviteten beaktas som en merkostnad.

Kostnader för pedagogiska leksaker kan godtas om de inte kan tillhandahållas av regionen eller på annat sätt. Vid en del sjukhus finns lekotek, som är specialpedagogiska verksamheter för yngre barn. Där kan föräldrarna få låna med sig lekmaterial hem utan avgift.

Kapitalvaror

Kostnader för kapitalvaror, till exempel en tvättmaskin, diskmaskin eller speciell dammsugare, kan godtas som merkostnader om de bedöms som nödvändiga till följd av personens funktionsnedsättning. Vid beräkning av merkostnaderna bör man ta ställning till om kostnaden ska beaktas under längre tid än ett år. Om så är fallet ska en bedömning av lämplig avskrivningstid göras. Läs mer i avsnitt 4.2.3 Engångsbelopp som avskrivs.

Merkostnader vid barns vistelse på sjukhus

När det gäller sjukhusvistelser är det inom dagens barnsjukvård närmast ett krav från sjukvårdens sida att en förälder ska finnas hos ett svårt sjukt barn som vårdas på sjukhus. Ett skäl till detta är att sjukvården så långt som möjligt vill förebygga negativa psykologiska konsekvenser av sjukhusvistelsen. Ett annat skäl är att dagens barnsjukvård skulle fungera sämre utan de stora vårdinsatserna från föräldrarnas sida (prop. 1997/98:1 utgiftsområde 12, s. 27–28).

Familjer som har sitt barn på sjukhus kan ha stora merkostnader på grund av barnets sjukdom. Det kan röra sig om kostnader för bland annat besöksresor, parkeringsavgifter, fördyrade matkostnader och extra barntillsynskostnader för hemmavarande syskon (prop.1997/98:1 utgiftsområde 12, s. 28).

När barn vistas längre tid på sjukhus måste dock hänsyn tas till reglerna som begränsar möjligheten till merkostnadsersättning vid längre vistelser på institutioner, läs mer om detta i avsnitt 2.8 Vård på institution och annan vård när det offentliga är huvudman.