Hoppa till huvudinnehåll

preliminar-begrepp

Begrepp

Nedan följer begrepp som används inom det gränsöverskridande området, både i regelverk och i Försäkringskassans styrande och stödjande dokument samt i vardagligt tal. Vissa av begreppen används både i det svenska regelverket och i unionsrätten samt i avtal. Begreppen som de definieras här är avsedda för just denna vägledning.

Avtal: Benämningarna konvention, avtal, fördrag, överenskommelse, traktat, tjänsteföreskrifter och protokoll används alla för internationella överenskommelser (Riktlinjer för handläggningen av ärenden om internationella överenskommelser, Ds 2007:25, s. 10). I denna vägledning används oftast benämningen avtal.

Behörig institution/behörigt försäkringsorgan: Begreppen behörig institution och behörigt försäkringsorgan beskriver samma funktion; behörig institution används i unionsrätten, behörigt försäkringsorgan används i vissa avtal om social trygghet. I exempelvis avtalet med Israel används begreppet försäkringsorgan för det organ eller den myndighet som svarar för tillämpningen av den lagstiftning som omfattas av avtalet.

Det finns ingen gemensam definition, men begreppen anses som huvudregel syfta på den institution som en person är försäkrad hos och kan ha rätt till förmåner från. Det är alltså den institution som ansvarar för administrationen av försäkringen. Den behöriga institutionen är utsedd av den behöriga myndigheten.

I den nordiska konventionen om social trygghet används enbart begreppet institution, vilken är den som är behörig att ingå ett administrativt avtal.

Behörig myndighet: Begreppet behörig myndighet används i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april om samordning av de sociala trygghetssystemen (förordning 883/2004) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (förordning 987/2009) samt i avtal om social trygghet, men inte i den nordiska konventionen. Definitionen av begreppet varierar något mellan unionsrätten och avtalen om social trygghet, men som generell beskrivning är en behörig myndighet den nationella institution som ytterst ansvarar för det sociala trygghetssystemet och som har rätt att förhandla om avtalet. I och med att begreppet innehåller ordet myndighet kan det uppfattas som att det handlar om exempelvis Försäkringskassan, men i Sverige är det Socialdepartementet som är behörig myndighet när det gäller frågor som har med social trygghet att göra.

I vissa avtal om social trygghet har Socialdepartementet delegerat uppdraget som behörig myndighet till Försäkringskassan. Vilka situationer det rör sig om framgår av respektive avtal, av det svenska regelverk som avtalet är införlivat i eller av Försäkringskassans instruktion, se kapitel 13.

Beslut: Beslut om en persons försäkring är beslutet om en förmån enligt SFB, vilket inkluderar

  • den samlade bedömningen av personens försäkring, utifrån de regelverk som behöver tillämpas inklusive bestämmelserna om tillämplig lagstiftning (4 kap. 3 § första stycket SFB)
  • övriga villkor i socialförsäkringsskyddet (4 kap. 3 § andra stycket SFB)
  • förmånsvillkoren (4 kap. 4 § SFB).

I de situationer som det är aktuellt ingår bedömningen enligt internationella regelverk (2 kap. 5 § SFB).

SFB innehåller inte några bestämmelser om att det ska fattas särskilda beslut om en persons försäkring. Frågan om försäkring och andra villkor ska i stället utredas och beslutas när rätten till en förmån prövas (jfr 113 kap. 2 § SFB, HFD 2012 ref. 10 och JK:s beslut den 20 januari 2020, dnr. 561-19-4.3.2).

Beslut om utfärdande av intyg: Försäkringskassan kan enligt unionsrätten besluta om utfärdande av ett intyg, exempelvis A1, S1 eller intyg om försäkringsperioder i Sverige (113 kap. 2 § SFB). Försäkringskassan kan även besluta om utfärdande av intyg enligt ett avtal om social trygghet.

EU-medborgare: I denna vägledning avser begreppet EU-medborgare en medborgare från EU, samt även Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz. Medborgare i dessa fyra länder är inte EU-medborgare, men eftersom bestämmelserna i förordning 883/2004 och 987/2009 gäller på samma sätt som för EU-medborgare använder vi i denna vägledning samlingsbegreppet om inte annat särskilt anges. Begreppet unionsmedborgare som kan anses vara synonymt med begreppet EU-medborgare används inte i denna vägledning.

Förbindelseorgan: Begreppet förbindelseorgan används inom unionsrätten, i bilaterala avtal om social trygghet och i den nordiska konventionen. Förbindelseorganet är ofta samma institution som den behöriga institutionen/försäkringsorganet. Det finns ingen gemensam definition, men som framgår av exempelvis förordning 987/2009 ska förbindelseorganet bland annat informera om regelverken samt ansvara för återbetalning av kostnader för vårdförmåner. Förbindelseorganen ansvarar vanligen också för samarbetet mellan länderna och träffas med viss regelbundenhet för att diskutera det eller de regelverk som de gemensamt ansvarar för att administrera. Det innebär bland annat ett ansvar för att

  • säkerställa att det finns blanketter för tillämpning av avtalet
  • informera varandra om förändringar i nationell lagstiftning
  • hålla kontaktinformationen till varandras förbindelseorgan och behöriga institutioner uppdaterad
  • utbyta statistik med varandra
  • informera enskilda om att regelverket finns
  • informera de behöriga myndigheterna om eventuella problem med avtalen som kan medföra att ett avtal behöver omförhandlas.

Försäkrad: Försäkrad enligt SFB är den som uppfyller villkoren om bosättning, arbete eller andra omständigheter och gällande försäkringstider (prop. 1998/99:119 s. 80–81, Socialförsäkringens personkrets). I 4–7 kap. SFB finns försäkringsvillkoren. När det är aktuellt ingår där en bedömning av om bestämmelser i internationella regelverk medför en begränsning i tillämpligheten av SFB (2 kap. 5 § SFB).

Försäkringsvillkor: Med försäkringsvillkor menas de villkor som ska vara uppfyllda för att vara försäkrad. I socialförsäkringsbalken (SFB) är det villkoren om bosättning, arbete eller andra omständigheter samt gällande försäkringstider (prop. 1998/99:119 s. 80–81). För exempelvis hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, gäller vanligen att personen ska vara bosatt i Sverige (8 kap. 1 § HSL).

Observera att bedömningen av om försäkringsvillkoren är uppfyllda kan påverkas av internationella regelverk (2 kap. 5 § SFB).

Förmånsvillkor: Med förmånsvillkor menas i SFB de bestämmelser som finns i 8–117 kap. SFB (4 kap. 4 § SFB). Observera att även bedömningen av förmånsvillkoren kan, på samma sätt som att vara försäkrad enligt SFB, påverkas av internationella regelverk (2 kap. 5 § SFB).

Inom unionsrätten finns särskilda regler för de olika sakområdena i avd. III förordning 883/2004, samt i avd. III förordning 1408/71. Dessa regler beskriver närmare hur olika förmåner ska samordnas. Denna form av bestämmelser finns även i avtal om social trygghet med andra länder.

Gränsöverskridande situation: Med gränsöverskridande situation menas att det är en situation som berör mer än ett land.

Internationellt regelverk: Med begreppet internationellt regelverk menas i denna vägledning unionsrätten, exempelvis förordning 883/2004, avtal om social trygghet eller andra avtal som Sverige har ingått.

Medborgare: Begreppet medborgare förekommer i EU-lagstiftningen, Wienkonventionen och avtal om social trygghet som Sverige har med andra länder. Begreppet används i första hand i dessa regelverks inledande bestämmelse om personkrets. Läs nedan om begreppet personkrets. En sådan bestämmelse ställer krav på att personen är EU-medborgare, eller medborgare i någon av de avtalsslutande länderna, för att hen ska omfattas av regelverket.

SFB har inget krav på att en person ska vara medborgare i Sverige. Däremot kan frågan om en persons medborgarskap få betydelse indirekt vid tillämpning av SFB i och med att några bestämmelser i SFB ställer krav på uppehållstillstånd för personer som behöver ett sådant enligt utlänningslagen.

Medlemsland och medlemsstat: Begreppet medlemsstat förekommer i EU-lagstiftningen och är i denna vägledning synonymt med begreppet medlemsland. Om inte annat särskilt anges i vägledningen ingår i dessa begrepp både EES-länderna, EU-länderna och Schweiz.

Personkrets: Begreppet personkrets används både i unionsrätten och i avtal om social trygghet. Med personkrets menas vilka personer som omfattas av regelverket enligt den aktuella bestämmelsen. För information om vad personkretsen innebär se kapitel 9 och kapitel 13.

Rätten till en förmån: Uttrycket rätten till en förmån eller liknande uttryck används i SFB, till exempel i 4 kap. 4 §, i förarbeten till lagstiftningen samt i HFD 2016 ref. 43. Med uttrycket menas att samtliga villkor för en förmån är uppfyllda. Med det menas att personen ska omfattas av socialförsäkringsskyddet och uppfylla de särskilda förmånsvillkoren. I bedömningen ska man även ta hänsyn till unionsrätten samt avtal om social trygghet eller andra avtal som Sverige ingått med andra, i den mån det är aktuellt.

Uttrycken används även i unionsrätten, i exempelvis artiklarna 1.c, 40, 50 och 55 förordning 883/2004. Även i detta sammanhang får uttrycken anses innebära att en person uppfyller samtliga villkor för att kunna beviljas en förmån. Vilka villkor det rör sig om beror på den nationella lagstiftningen.

Samordningssituation: Vid en samordningssituation finns ett behov av att använda bestämmelser i ett internationellt regelverk för att samordna mer än ett lands lagstiftning. Det kan till exempel handla om en person som bor i ett annat land än sin familj.

Behov av samordning kan även uppstå långt senare efter att en person har rört sig mellan länder, till exempel när Försäkringskassan kan behöva samordna försäkringsperioder med andra länder när någon ansöker om sjuk- eller aktivitetsersättning.

Socialavgifter: Med begreppet socialavgifter menas för svensk del både arbetsgivaravgifter och egenavgifter som debiteras enligt socialavgiftslagen.

Socialförsäkringsskydd: Socialförsäkringsskydd innebär att en person, uppfyller villkoren för att vara försäkrad samt även uppfyller de andra villkor som gäller för respektive förmån enligt 5–7 kap. SFB.

Social trygghet: Begreppet social trygghet är vidare än begreppet socialförsäkring. Begreppet social trygghet används i unionsrätten och avser samtliga områden som omfattas av förordningen, det vill säga förutom socialförsäkring även hälso- och sjukvård och arbetslöshetsförsäkringen.

Tillämpligt respektive tillämpas: Att ett regelverk är tillämpligt innebär främst att personen omfattas av personkretsen. Att ett regelverk tillämpas innebär att man använder en bestämmelse i det internationella regelverket i den aktuella situationen för att konstatera om en person har rätt till en förmån eller ett intyg från Sverige.

Tillämplig lagstiftning: Begreppet tillämplig lagstiftning används både i unionsrätten och i avtal om social trygghet. Begreppet används för att beskriva vilket lands lagstiftning som ska gälla för personen. Begreppen lagval och tillämplig lagstiftning är synonymer.

Bestämmelser om tillämplig lagstiftning ska tillämpas i en konfliktsituation, det vill säga i en situation när man behöver välja mellan flera länders lagstiftning.

Försäkringskassans bedömning om tillämplig lagstiftning är en del i bedömningen av om en person är försäkrad i Sverige eller inte (jfr 2 kap. 5 § SFB) och är därför inte ett självständigt beslut. Det är enbart i de fall Försäkringskassan beslutar om utfärdande av intyg som själva bedömningen av tillämplig lagstiftning är ett självständigt beslut.

Tredjelandsmedborgare: Med begreppet tredjelandsmedborgare menas i denna vägledning personer som inte är medborgare i ett EU-land, Norge, Island, Liechtenstein eller Schweiz.

Unionsrätt: Med begreppet unionsrätt avses den lagstiftning som finns inom EU, exempelvis EUF-fördraget, förordningar och direktiv.