Hoppa till huvudinnehåll

4 Merkostnadsersättningens storlek och förmånstiden

I det här kapitlet kan du läsa om

  • merkostnadsersättningens nivåer
  • beräkning av merkostnader
  • fördelning när två föräldrar har rätt till merkostnadsersättning för samma barn och tid
  • flerbarnsprövning
  • ersättningsperiodens längd
  • merkostnadsersättning till blinda och gravt hörselskadade.

4.1 Merkostnadsersättningens nivåer​

50 kap.12 § SFB Merkostnadsersättning ska lämnas med ett belopp som för år räknat motsvarar

  1. 30 procent av prisbasbeloppet om merkostnaderna uppgår till 25 procent men inte 35 procent av prisbasbeloppet
  2. 40 procent av prisbasbeloppet om merkostnaderna uppgår till 35 procent men inte 45 procent av prisbasbeloppet
  3. 50 procent av prisbasbeloppet om merkostnaderna uppgår till 45 procent men inte 55 procent av prisbasbeloppet
  4. 60 procent av prisbasbeloppet om merkostnaderna uppgår till 55 procent av prisbasbeloppet men inte 65 procent av prisbasbeloppet, eller
  5. 70 procent av prisbasbeloppet om merkostnaderna uppgår till 65 procent av prisbasbeloppet eller mer.

Enligt bestämmelsen i 50 kap. 12 § SFB kan merkostnadsersättning beviljas på fem nivåer. Det som avgör om den enskilde har rätt till ersättning och i så fall med vilken nivå är de sammanlagda merkostnaderna per år. Det framgår inte av lagtexten hur vi ska beräkna de sammanlagda merkostnaderna per år. De kan beräknas på många olika sätt, och hur de beräknas kan direkt påverka rätten till ersättning. Därför har Försäkringskassan genom allmänna råd (FKAR 2022:1) lämnat generella rekommendationer om hur de sammanlagda merkostnaderna per år bör beräknas. De allmänna råden ger en mer enhetlig styrning som främjar likformigheten i besluten. Råden anger en enhetlig metod för att räkna samman de merkostnader som först har utretts och bedömts enligt de regler som gäller för det. Metoden syftar till att öka rättssäkerheten och ge goda förutsättningar för att räkna samman likartade merkostnader på samma sätt. Metoden främjar också att besluten blir materiellt riktiga.

De allmänna råden är inte bestämmelser, utan de förtydligar förutsättningarna för att bevilja merkostnadsersättning. De är rekommendationer för hur man kan eller bör göra för att uppfylla de bestämmelser som finns i lagen. När vi tolkar de allmänna råden finns det därför ett större utrymme för att väga in syften och bakomliggande principer än när vi tolkar lagen. Den exakta ordalydelsen är inte helt avgörande eftersom råden inte är bestämmelser. Vi som arbetar på Försäkringskassan ska följa de allmänna råd som myndigheten har tagit fram.

Läs mer

Läs mer om allmänna råd och bedömningsutrymme i Försäkringskassans vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

De allmänna råden är inte heller uttömmande, och ger i vissa delar utrymme för att göra på olika sätt. Det gäller främst när vi bedömer

  • vilken grupp som en merkostnad ska anses tillhöra, och
  • när en beräkningsperiod ska börja.

Det innebär att vi alltid måste bedöma det enskilda fallet med stöd i hur de allmänna råden är formulerade, deras logik och deras bakomliggande principer. Läs mer om de principer som de allmänna råden utgår från längre ner i det här avsnittet.

Beräkningen bör göras för en period om tolv sammanhängande månader, som inte behöver motsvara ett kalenderår. Den perioden kallas för en beräkningsperiod. Samtliga merkostnader som anses finnas under en beräkningsperiod räknas samman. Om de sammanlagda merkostnaderna uppgår till minst 25 procent av prisbasbeloppet har den enskilde rätt till merkostnadsersättning. Rätten till ersättning finns då från och med den första månaden i beräkningsperioden, även om vissa kostnader finns först från en senare månad inom perioden. Det gäller om övriga förutsättningar för rätt till merkostnadsersättning är uppfyllda. Läs mer om beräkningsperioder i avsnitt 4.3.1 Beräkningsperiod.

Varje merkostnad behöver vara bestämd i både storlek (kronor) och tid (periodiserad på kalendermånader) för att det ska gå att räkna ihop merkostnaderna under en beräkningsperiod. Därför gör de allmänna råden skillnad på merkostnad och merutgift.

Det framgår av de allmänna råden att en merkostnad bör anses vara en merutgift som har periodiserats på en viss tid och bör anses finnas med ett lika stort belopp varje månad under den tid som den är periodiserad på.

En merutgift uppkommer vanligtvis vid det tillfälle som den enskilde köper något. Det är normalt vid köpet som den enskilde blir skyldig att betala, även om betalning ibland kan ske vid en annan tidpunkt. Merutgiften uppkommer samtidigt som skyldigheten att betala, vilket alltså inte alltid är när betalning görs. Merutgiften slås ut på månader (periodiseras) på olika sätt beroende på vilken grupp av merkostnader den bedöms tillhöra. När merutgiften är periodiserad på månader kallas den för merkostnad. Merutgiften uppkommer alltså vid ett visst tillfälle medan merkostnaden finns under en period som är minst en kalendermånad.

Merutgift och merkostnad är lika stora men det är endast merkostnadens storlek som ligger till grund för merkostnadsersättning. Tidpunkten för när merutgiften uppkom kan ha betydelse när den enskilde har fyllt 65 eller 66 år, det vill säga uppnått åldersvillkoret, se avsnitt 2.9.1.

När en merutgift uppkommer kan variera beroende på omständigheterna och får bedömas i det enskilda fallet. När det inte är fråga om köp i traditionell mening kan det i stället finnas något som motsvarar köptillfället. För samhällsstöd finns det till exempel ofta en tidpunkt när skyldigheten att betala uppkommer. Det kan vara när stödet börjat utföras. Det kan motsvara ett köp och innebära att en merutgift har uppkommit vid den tidpunkten.

När en merkostnad uppkommer kan ha betydelse för när den anses finnas och för när beräkningsperioden börjar. En merkostnad bör anses uppkomma den första månad som den enskilde har att betala den helt eller delvis, om inte den enskilde har kostnaden först från en senare månad av någon anledning. Det kan till exempel vara när ett årskort betalas tidigare än den första månaden som det gäller. När beräkningen av merkostnaderna ska göras ska samtliga merkostnader som anses finnas i beräkningsperioden ingå i beräkningen av de sammanlagda merkostnaderna.

Läs mer

De allmänna råden utgår från följande principer:

  • De utgifter och kostnader som ska beräknas avser privata kostnader. Beräkningen av merkostnaderna bör därför utgå från kontantprincipen, om det inte finns skäl för att avvika från den principen i någon situation. Kontantprincipen bör i detta sammanhang anses innebära att merkostnader uppkommer när den försäkrade betalar dem eller på något annat sätt har kostnaderna (jämför 10 kap. 13 § inkomstskattelagen [1999:1229]).
  • Hur kostnader uppkommer och hur länge de bör anses finnas kan variera. Kostnader bör därför delas in i grupper, som behandlas på olika sätt. En indelning i för få grupper av kostnader kan leda till att kostnader bedöms på sätt som framstår som oskäliga. Allt för många grupper av kostnader kan leda till att det blir onödigt komplicerade bedömningar och svåra gränsdragningar.
  • En merkostnad som inte avskrivs bör som utgångspunkt endast finnas under tolv månader, eftersom det är merkostnaderna per år som ska beräknas.
  • En merkostnad bör beräknas så att den sammanlagda beräknade merkostnaden inte överstiger den faktiska merkostnaden. Särskilda beräkningsmetoder bör därför användas vid överlappande beräkningsperioder, vilket kan uppkomma exempelvis när en försäkrad som sedan tidigare får merkostnadsersättning ansöker om högre ersättning.
  • Rätten till förmån bör inte variera över tid endast som en följd av beräkningsmetoden. Fasta så kallade beräkningsperioder är att föredra.

4.2 Grupper av merkostnader​

Det framgår av de allmänna råden att merkostnader bör delas in i grupper. Det finns fyra definierade grupper av merkostnader, årligen återkommande belopp, löpande månadsbelopp, engångsbelopp som avskrivs och engångsbelopp som inte avskrivs. Hur länge merkostnader bör anses finnas styrs av vilken grupp de tillhör, även om merkostnaderna gäller utgifter för olika saker. Anledningen till detta är att den sammanlagda beräkningen ska göras på ett strukturerat sätt som motsvarar de faktiska förhållandena så långt som möjligt.

Det som styr vilken grupp en merkostnad tillhör är inte vad den gäller, utan hur den bör vara periodiserad. Merkostnaderna i det enskilda fallet ska motsvara faktiska förhållanden, så långt det är möjligt. De allmänna råden innehåller exempel på merkostnader som kan tillhöra de olika grupperna. Merkostnaderna kan tillhöra en annan grupp. En bedömning av vilken grupp som merkostnaderna bör tillhöra i det enskilda fallet behöver göras utifrån utredningen. Vi behöver alltid göra en bedömning av vilken grupp en merkostnad bör tillhöra när vi prövar rätten till ersättning.

För att kunna avgöra vilken grupp en merkostnad tillhör utgår man från den information som finns om en merkostnad. Utredningen behöver ge svar på

  • vad merkostnaden gäller
  • när den uppkommer eller förväntas uppkomma
  • om kostnaden har funnits tidigare år
  • om den återkommer och i så fall hur ofta
  • hur länge den förväntas finnas och
  • om den förväntas förändras över tid.

Gränsdragningen för vilken grupp en merkostnad tillhör är inte alltid skarp och man kan behöva avgöra vilken grupp den ska anses tillhöra om den har drag från fler än en grupp. Då behöver man ta ställning till om det är en återkommande merkostnad eller en merkostnad som uppstår vid ett enstaka tillfälle. Om det är en återkommande merkostnad behöver man ta reda på hur ofta den återkommer. Återkommer merkostnaden med ett annat intervall än per månad eller per år behöver man ta ställning till om det finns ett genomsnittligt belopp som kan beaktas per månad eller per år. Det kan vara så att den enskilde har en merkostnad som uppkommer regelbundet men mer sällan än en gång per år. Försäkringskassan skulle då kunna göra bedömningen att det finns ett belopp som är årligen återkommande. I så fall behöver man ta ställning till hur stort det årligen återkommande beloppet är med hänsyn till merkostnadens storlek och hur ofta det återkommer. Detsamma gäller merkostnader som uppkommer regelbundet men mer sällan än en gång per månad. Om en merkostnad inte riktigt passar in på beskrivningen av någon annan grupp så bör den periodiseras som ett engångsbelopp som inte avskrivs.

I vissa fall kan olika delar av en merkostnad tillhöra olika grupper. En tillfällig höjning av ett årligen återkommande belopp skulle till exempel kunna ses som ett engångsbelopp utöver det belopp som återkommer per år.

4.2.1 Årligen återkommande belopp​

Årligen återkommande belopp är merkostnader som finns varje år med ett visst belopp och som bör anses gälla en period som är tolv månader. Det årliga beloppet fördelas med ett lika stort belopp per månad från och med den månad som merkostnaden uppkommer, och för så lång tid som den anses finnas. Om personen har haft kostnaden tidigare år, och beloppet förväntas återkomma, är det en indikation på att det är ett årligen återkommande belopp. En merkostnad som uppstår första gången skulle också kunna bedömas som ett årligen återkommande belopp om den förväntas finnas tills vidare eller för en längre tid. Det är inte bara merkostnaden i sig som ska återkomma utan det är ett visst belopp som sannolikt ska återkomma tills vidare eller för en längre tid. Om det årliga beloppet inte bara ökar utan ibland minskar, så kan det vara svårt att ta ställning till vilket belopp som sannolikt förväntas återkomma. Då kan det vara mer lämpligt att merkostnaden tillhör en annan grupp, till exempel engångsbelopp som inte avskrivs.

Det är viktigt att bedöma vilket belopp som sannolikt kommer att återkomma. Det kan vara så att det bara är en del av beloppet som återkommer. Den del av beloppet som inte förväntas återkomma kan då i stället tillhöra gruppen engångsbelopp som inte avskrivs.

Det kan vara tydligt när ett visst årligt belopp uppkommer: Det är det till exempel när det har fattats ett arvodesbeslut för god man, eller när den enskilde har utgifter för medlemsavgifter som uppkommer varje år. I andra fall finns det inte någon tydlig tidpunkt när merkostnaden uppkommer. Så kan det till exempel vara när den enskilde har merkostnader för ökat slitage. Tidpunkten för när en årligen återkommande merkostnad uppkommer får betydelse första gången den uppkommer och om det årliga beloppet ändras eller upphör. Läs mer om när ett årligen återkommande belopp ändras längre ned i det här avsnittet.

I Försäkringskassans allmänna råd (FKAR 2022:1) anges följande: ”Årligen återkommande belopp är merkostnader som finns varje år och som bör anses avse en period om tolv månader. Det kan till exempel vara arvode för god man, kostnader för ökat slitage och årliga medlemsavgifter. Det årligen återkommande beloppet bör motsvara den del av merkostnaden som kan förväntas återkomma. Eventuell överskjutande merkostnad bör hänföras till en annan grupp. Den årliga merkostnaden bör anses finnas från och med månaden den uppkom. En ändring av merkostnadens storlek bör gälla från och med den månad som ändringen uppkom. Det årliga beloppet för en viss merkostnad bör tillgodoräknas under tolv månader. Om beloppet har tillgodoräknats under ett antal månader som är fler eller färre än tolv bör skillnaden mellan de två årsbeloppen fördelas på lika många månader som över- eller understeg tolv.”

Om det årliga beloppet ändras​

Storleken på ett årligen återkommande belopp kan ändras. Eftersom det ändrade beloppet gäller en annan period så kan det innebära att det årligen återkommande beloppet ska ändras.

När Försäkringskassan prövar rätten till merkostnadsersättning kan vi får reda på att det årligen återkommande beloppet har ändrats. Då ska vi göra en ny bedömning av vilken grupp merkostnaden ska tillhöra. I det ingår att bedöma om det ändrade beloppet förväntas återkomma tills vidare, eller för en längre tid. Det kan vara så att det bara är en del av beloppet som förväntas återkomma.

Om vi vid prövningen av en ansökan vet att ett årligt belopp ändras till ett lägre belopp under nästa tolvmånadersperiod, så ska vi inte beakta hela det högre beloppet som finns i den första tolvmånadersperioden som återkommande. I den här situationen behöver Försäkringskassan bedöma om merkostnaden sannolikt kommer att återkomma, och i så fall med vilket belopp. Om vi bedömer att det är sannolikt ska vi även ta ställning till om det är sannolikt att merkostnaden återkommer tills vidare, eller för en längre tid.

Det ändrade årliga beloppet som avser en annan tidsperiod bör gälla från och med den månad då ändringen uppkom. Samtidigt behöver Försäkringskassan säkerställa att det första årliga beloppet blir beräknat med en tolftedel per månad i totalt tolv månader från när merkostnaden uppkom, innan det nya årliga beloppet börjar beräknas. Det beror på att ett årligen återkommande belopp periodiseras med en tolftedel av merkostnaden per månad för en period om tolv månader. Merkostnaden behöver vara beaktad i sin helhet, det vill säga i tolv månader, innan beräkningen med det ändrade årliga beloppet kan börja.

Det ändrade årliga beloppet ska gälla från och med när ändringen uppkommer. Det kan innebära att det första årliga beloppet har beräknats för kortare eller längre tid än tolv månader vid tidpunkten för ändringen. För att säkerställa att det första årliga beloppet ändå blir beaktat i tolv månader behövs en justerad beräkning för det antal månader som under- eller överstiger tolv månader. Justering innebär ett undantag från principen om att en merkostnad bör finnas med ett lika stort belopp alla månader som den är periodiserad på. Justeringen kan innebära att man behöver göra ett tillägg (positiv justering) eller ett avdrag (negativ justering) på det ändrade beloppets tolftedel per månad. Tillägget eller avdraget justerar beräkningen, så att det första årliga beloppet blir beaktat med totalt tolv tolftedelar trots att det ändrade beloppet har uppkommit innan eller efter att tolv månader har gått. Behovet av justering uppstår varje gång som det årliga beloppet ändras och när ändringen inträffar tidigare eller senare än när det föregående beloppet har beaktats i tolv månader. Om det årliga beloppet ändras flera gånger behöver man säkerställa att det föregående beloppet beaktas i tolv månader efter att justeringen är klar. En justering kan bara göras inom den tolvmånadersperiod som ett visst årsbelopp ska tillgodoräknas. Det följer av att det är det årsbeloppet som justeras och det årsbeloppet finns bara under de tolv månaderna.

Justeringen får inte vara större än det ändrade beloppets tolftedel per månad när

  • ett årligt belopp har tillgodoräknats för längre tid än tolv månader, och
  • det ändrade beloppet är mindre än det föregående årliga beloppet.

Merkostnaden får inte bli negativ, det vill säga lägre än noll kronor, eftersom en merkostnad inte kan vara det. Den här situationen ska inte uppstå vid prövning av en ansökan, eftersom vi ska utgå från de faktiska omständigheterna. Däremot kan det uppstå när vi omprövar rätten till merkostnadsersättning. Läs mer under rubriken När vi inte kan justera enligt de allmänna råden längre ned i det här avsnittet.

I de fall ett årligen återkommande belopp upphör eller framöver bedöms tillhöra en annan grupp av merkostnader blir ett belopp det sista årliga beloppet. Det kan till exempel gälla beloppet för årsavgift för en tjänst eller slutarvode för god man. Om beloppet gäller ett helt år bör det vara ett årsbelopp. Om beloppet inte gäller ett helt år kan det tillhöra löpande månadsbelopp eller engångsbelopp som inte avskrivs. Det som avgör vilken grupp en merkostnad tillhör är vilken periodisering som bäst motsvarar de faktiska förhållandena.

Exempel A

Ansökan om merkostnadsersättning från och med mars år 1 kommer in i juni år 1. Försäkringskassan godtar det belopp som den enskilde angett för Kostnad X. Merkostnaden är 15 000 kronor och den bedöms vara årligen återkommande. Kostnaden uppkom i januari år 1. Det motsvarar 1 250 kronor per månad som ska tillgodoräknas i tolv månader. I november år 1 skickar den enskilde in en ansökan om högre nivå. Anledningen är att Kostnad X har ökat till 18 000 kronor per år. Det nya beloppet uppkommer i november år 1. Det motsvarar 1 500 kronor per månad.

Behövs en justerad beräkning? Ta reda på om Årligt belopp 1 har beaktats för kortare eller längre tid än tolv månader när Årligt belopp 2 uppkommer.

  1. Årligt belopp 1 uppkom i januari år 1. I december år 1 har beloppet beaktats med tolv tolftedelar (januari–december år 1).
  2. Årligt belopp 2 uppkom i november år 1. När ändringen uppkom har Årligt belopp 1 endast beaktats med tio tolftedelar (januari–oktober år 1).

Svar: Justerad beräkning behöver göras för två månader eftersom Årligt belopp 1 har beaktats för två månader kortare än tolv månader när Årligt belopp 2 uppkommer.

Med vilket belopp ska justeringen göras? Ta reda på vilket belopp som ska justeras för de två månader som räknats ut ovan.

  1. Årligt belopp 1: 15 000 kr/12 månader = 1 250 kr (en tolftedel) per månad.
  2. Årligt belopp 2: 18 000 kr/12 månader = 1 500 kr (en tolftedel) per månad.

Mellanskillnaden mellan de årliga beloppens tolftedelar är 250 kronor. Eftersom Årligt belopp 2 ska anges från november år 1 behöver mellanskillnaden mellan beloppen per månad justeras för två månader (november–december år 1). Det innebär att 250 kronor ska dras av från det ändrade beloppets tolftedel i två månader eftersom det ändrade beloppet är högre. På så sätt blir Årligt belopp 1 beaktat med tolv tolftedelar. Årligt belopp 2 blir med hjälp av justeringen först beaktat från januari, även om ändring uppkom i november.

Svar: Justeringen innebär ett avdrag på 250 kronor från det ändrade beloppets tolftedel (1 500 kr – 250 kr = 1 250 kr) i de två månader som ska justeras (november och december år 1). Att justeringen blir ett avdrag beror på att ett lägre belopp (Årligt belopp 1) har beaktats under för kort tid (mindre än tolv månader) när Årligt belopp 2 uppkommer. Om Årligt belopp 2 däremot hade varit lägre än Årligt belopp 1 så hade det i stället behövts ett tillägg för att justera beräkningen.

Exempel B

Ansökan om merkostnadsersättning från och med mars år 1 kommer in i juni år 1. Försäkringskassan godtar det belopp som den enskilde anger för Kostnad X. Merkostnaden är 15 000 kronor och den bedöms vara årligen återkommande. Kostnaden uppkom i januari år 1. Det motsvarar 1 250 kronor per månad som ska tillgodoräknas i tolv månader. I februari år 2 skickar den enskilde in en ansökan om högre nivå. Anledningen är att Kostnad X har ökat till 18 000 kronor per år. Det nya beloppet uppkommer i februari år 2. Det motsvarar 1 500 kronor per månad.

Behövs en justerad beräkning? Ta reda på om Årligt belopp 1 har beaktats för kortare eller längre tid än tolv månader när Årligt belopp 2 uppkommer.

  1. Årligt belopp 1 uppkom i januari år 1. I december år 1 har beloppet beaktats med tolv tolftedelar (januari–december år 1).
  2. Årligt belopp 2 uppkom i februari år 2. När ändringen uppkom har Årligt belopp 1 beaktats med tretton tolftedelar (januari år 1–januari år 2).

Svar: Justerad beräkning behöver göras för en månad eftersom Årligt belopp 1 har beaktats för en månad längre än tolv månader när Årligt belopp 2 uppkommer.

Med vilket belopp ska justeringen göras? Ta reda på vilket belopp som ska justeras för den månad som har räknats ut ovan.

  1. Årligt belopp 1: 15 000 kr/12 månader = 1 250 kr (en tolftedel) per månad.
  2. Årligt belopp 2: 18 000 kr/12 månader = 1 500 kr (en tolftedel) per månad.

Mellanskillnaden mellan de årliga beloppens tolftedelar är 250 kronor. Eftersom Årligt belopp 2 ska anges från februari år 2 behöver mellanskillnaden mellan beloppen per månad justeras för en månad (januari år 2). Det innebär att 250 kronor ska läggas till på det ändrade beloppets tolftedel i en månad eftersom det ändrade beloppet är högre. På så sätt blir Årligt belopp 1 beaktat med tolv tolftedelar.

Svar: Justeringen innebär ett tillägg på 250 kronor på det ändrade beloppets tolftedel. Eftersom januari år 2 redan har passerat när det ändrade beloppet uppkom sker justeringen i efterhand. Justeringen sker på den första möjliga månaden vilket i detta fall är februari år 2 (1 500 kr + 250 kr = 1 750 kr). På så sätt justeras beräkningen så att Årligt belopp 1 inte beaktats för längre tid än tolv månader. Årligt belopp 2 blir med hjälp av justeringen beaktat från januari, även om ändringen uppkom i februari. Att justeringen blir ett tillägg beror på att ett lägre belopp (Årligt belopp 1) har beaktats under för lång tid (mer än tolv månader) när Årligt belopp 2 uppkommer. Om Årligt belopp 1 däremot hade varit högre än Årligt belopp 2 så hade det i stället behövts ett avdrag för att justera beräkningen.

När vi inte kan justera enligt de allmänna råden​

De allmänna råden beskriver hur vi bör justera årsbelopp i de vanligaste situationerna, men de allmänna råden är inte uttömmande och beskriver inte alla möjliga situationer. Det innebär att det inte alltid går att justera ett årsbelopp enligt dem. Vi kan inte justera ett årsbelopp enligt de allmänna råden när det inte går att justera årsbeloppet på tillräckligt många månader, eller med hela mellanskillnaden på antalet månader. Merkostnaden passar då inte riktigt in på beskrivningen av årligen återkommande belopp, och vid en prövning bör vi överväga om den framöver bör tillhöra en annan grupp.

När det inte går att justera enligt de allmänna råden bör den faktiska merkostnaden ändå vara periodiserad så likt metoden i de allmänna råden som möjligt. Den periodiserade merkostnaden ska även vara lika stor som den faktiska merkostnaden för att motsvara faktiska förhållanden. Det innebär att en positiv justering fördelas med ett lika stort belopp på det antalet månader som följer av de allmänna råden. Om antalet kvarvarande månader i årsbeloppets tolvmåndersperiod är färre görs justeringen på de månaderna.

Vid en negativ justering ska vi i första hand justera ytterligare en månad i taget framåt tills vi har justerat den överskjutande mellanskillnaden helt. Det går inte när det är för få månader kvar i årsbeloppets tolvmånadersperiod. Då får den överskjutande mellanskillnaden dras av jämnt på de månader i årsbeloppets tolvmånadersperiod som föregick de justerade månaderna.

4.2.2 Löpande månadsbelopp​

Ett löpande månadsbelopp kan till exempel vara avgift för hemtjänst och återkommande färdtjänstresor. En merkostnad i den här gruppen anses finnas den eller de månader som kostnaden uppkommer.

I Försäkringskassans allmänna råd (FKAR 2022:1) anges följande: ”Löpande månadsbelopp är merkostnader som återkommer och som bör anses avse en period kortare än tolv månader. Kostnaderna kan variera från månad till månad och behöver inte nödvändigtvis uppkomma varje månad. Det kan till exempel vara avgift för hemtjänst och återkommande färdtjänstresor. Varje merkostnad bör anses finnas den eller de månader som den uppkommer.”

4.2.3 Engångsbelopp som avskrivs​

Engångsbelopp som avskrivs är merkostnader för inköp av vissa kapitalvaror och andra varor av större värde. Det kan till exempel vara vitvaror, möbler, bilar och maskiner. För att undvika avskrivning av alltför låga belopp bör man endast skriva av belopp som överstiger fyra procent av prisbasbeloppet det året som kostnaden uppkom. Eftersom vissa varor av större värde beräknas kunna användas under flera år bör merkostnaden anses finnas under längre tid än ett år. Merkostnaden bör därför fördelas över en tidsperiod genom avskrivning. Hur många år en vara bör skrivas av kan variera. Därför behövs en helhetsbedömning utifrån beloppets storlek och varans förväntade användningstid. För att undvika alltför låga avskrivningsbelopp bör avskrivningstidens längd anpassas så att det årliga beloppet inte understiger två procent av prisbasbeloppet det året som kostnaden uppkom. När avskrivningsperioden har förflutit betyder det att varan är avskriven och inte längre utgör någon merkostnad. Om merkostnaden utgör en stor del av grunden för merkostnadsersättningen så bör man överväga om beslutet ska begränsas i tid.

Det är bara den merkostnad som gäller inköp av varan som ska skrivas av. Det innebär att merkostnad för till exempel frakt inte ska det. Merkostnaderna kan till exempel tillhöra gruppen engångsbelopp som inte avskrivs när de har samband med inköpet, men inte ska skrivas av.

Den tid en merkostnad skrivs av bör vara hela år från och med den månad som merkostnaden uppkom. Beloppet per månad bör vara lika stort för alla månader under avskrivningstiden.

Försäkringskassans allmänna råd (FKAR 2022:1) anger följande: ”Engångsbelopp som avskrivs är merkostnader för vissa kapitalvaror och andra varor av större värde. Det kan till exempel vara vitvaror. Merkostnaden bör anses finnas under en avskrivningstid, som bör bestämmas till hela år från och med den månad som den uppkom. Avskrivningstidens längd bör bestämmas genom en helhetsbedömning utifrån varans förväntade användningstid och merkostnadens storlek. En merkostnad som inte överstiger fyra procent av prisbasbeloppet det år som den uppkom bör typiskt sett inte avskrivas. Avskrivningstidens längd bör anpassas så att det årliga avskrivningsbeloppet inte understiger två procent av prisbasbeloppet det år som kostnaden uppkom.”

En tidigare bedömd merkostnad med avskrivning bör inte ändras vid en förnyad prövning av rätten till merkostnadsersättning enbart på grund av den tillämpning som framgår av de allmänna råden. Det gäller även om den tidigare prövningen gjordes innan de allmänna råden trädde i kraft.

4.2.4 Engångsbelopp som inte avskrivs​

Merkostnader som tillhör gruppen engångsbelopp som inte avskrivs uppkommer vanligen vid ett enstaka tillfälle. Det kan till exempel vara en enstaka resa och varor av mindre värde. Det kan också vara merkostnader som inte bör räknas in i någon av de andra grupperna av någon anledning. Så skulle till exempel kunna vara fallet när den enskilde inte har haft kostnad för arvode tidigare år och det är svårt att avgöra om merkostnaden kommer att finnas kvar. Det kan även vara så att en del av beloppet förväntas återkomma men resterande del ska tillhöra gruppen engångsbelopp som inte avskrivs. Ett annat exempel är när den enskilde faktureras med annat intervall än per år och det vid prövningen är svårt att bedöma vilket belopp som sannolikt kommer att finnas kvar per år, tills vidare eller för en längre tid.

Om merkostnaden uppkommer inom en beräkningsperiod anses den finnas alla månader i den perioden. Det innebär att merkostnaden anses finnas med ett lika stort belopp, en tolftedel per månad, i totalt tolv månader. Detta gör i sin tur att det har mindre betydelse vilken månad inom beräkningsperioden som merkostnaden uppkommer. Ett engångsbelopp som inte avskrivs kan alltså anses finnas för tid innan det uppkommit, om beräkningsperioden börjat en tidigare månad. För att beräkningsperioden ska börja tidigare än den månad ett engångsbelopp utan avskrivning uppkom krävs att det finns någon annan merkostnad den månad som beräkningsperioden börjar. Det beror på att periodiseringen på beräkningsperioden görs först när det finns en beräkningsperiod.

Om merkostnaden uppkommer innan förmånstiden börjar bör merkostnaden anses finnas från och med månaden när den uppkommer. Det är bara de tolftedelar som ryms inom beräkningsperioden som ingår i den sammantagna beräkningen av merkostnadernas storlek. En merkostnad som tillhör den här gruppen och som har uppkommit mer än elva månader före den månad som ersättning skulle kunna beviljas från ingår inte i beräkningen. Anledningen till det är att det inte finns någon tolftedel av kostnaden kvar att beräkna.

Försäkringskassans allmänna råd (FKAR 2022:1) anger följande: ”Engångsbelopp som inte avskrivs är merkostnader som inte ska räknas till någon av de andra grupperna av merkostnader. Det kan till exempel vara en enstaka resa och varor av mindre värde. Merkostnaden bör anses finnas under alla månader i den första beräkningsperiod som den uppkommer i. Om merkostnaden uppkommer innan förmånstiden börjar, eller vid en senare prövning inte redan har beaktats under en beräkningsperiod, bör den anses finnas under tolv månader räknat från och med den månad som den uppkom.”

4.2.5 Metodstöd – att bedöma vilken grupp en merkostnad ska tillhöra​

När du ska bedöma vilken grupp en merkostnad ska tillhöra behöver du utgå från den utredning som du gjort kring den aktuella merkostnaden. Du behöver sedan jämföra informationen om merkostnaden med beskrivningen av respektive grupp. Nedan finns exempel på frågor som kan vara relevanta när du ska göra din bedömning.

  • Vad är det för merkostnad? Är det exempelvis en resa, ett inköp av en vara eller ett hjälpmedel?
  • När uppkom merkostnaden eller när förväntas den uppkomma?
  • Har kostnaden funnits tidigare år?
  • Är merkostnaden återkommande eller uppstår den vid ett enstaka tillfälle?
  • Om merkostnaden är återkommande – hur länge förväntas den återkomma?
  • Om merkostnaden är återkommande – hur ofta förväntas den återkomma? Varje år? Varje månad? Kvartalsvis? Annat intervall?
    • Finns det något som tyder på att merkostnaden eller behovet kommer förändras över tid? Vad beror det på i så fall?
    • Med vilket belopp återkommer merkostnaden? Varierar beloppet?
    • Finns det någon del av beloppet som inte är återkommande? Vilken grupp skulle den delen av beloppet kunna tillhöra?
  • Om merkostnaden inte är återkommande – är det en vara av större värde?
    • Om det är en vara av större värde – hur länge förväntas varan användas?

4.3 Beräkning av merkostnader​

Utgångspunkten vid beräkningen är hur stora merkostnader den enskilde har för sig eller för sitt barn per år. Om två föräldrar ansöker om ersättning för samma barn och samma tid beräknas föräldrarnas sammantagna merkostnader för barnet. Försäkrings-kassan bedömer vilka merkostnader som kan godtas, vad som är skäligt belopp och även om kostnaden ska skrivas av på viss tid. Utifrån merkostnadernas storlek per år kan merkostnadsersättning beviljas med någon av de nivåer som beskrivs under rubriken Merkostnadsersättningens nivåer.

4.3.1 Beräkningsperiod​

För att beräkna de sammanlagda merkostnaderna per år använder sig Försäkringskassan av en eller flera beräkningsperioder. En beräkningsperiod är en period om tolv sammanhängande månader men den behöver inte motsvara ett kalenderår. Samtliga godtagna merkostnader under en beräkningsperiod räknas samman för att kunna avgöra rätten till merkostnadsersättning. När merkostnaderna uppstår vid olika tillfällen eller varierar i storlek behöver merkostnaderna per år beräknas med hjälp av flera beräkningsperioder. Den första beräkningsperioden startar enligt huvudregeln den första månaden som både kan ingå i förmånstiden och som det finns en ny eller förändrad merkostnad. En ny beräkningsperiod börjar enligt huvudregeln direkt när den föregående beräkningsperiodens tolfte månad har passerat.

I Försäkringskassans allmänna råd (FKAR 2022:1) anges följande: ”Om en senare beräkningsperiod överlappar beräkningsperioden bör de sammanlagda merkostnaderna under den tidigare beräkningsperioden fördelas med ett lika stort belopp på alla månader i den tidigare beräkningsperioden. Det för att undvika att den totala beräknade merkostnaden överstiger den faktiska merkostnaden vid överlappande beräkningsperioder. Vilken månad en beräkningsperiod börjar bör bestämmas på följande sätt.

  1. Vid en ansökan bör den första beräkningsperioden som huvudregel börja den första månaden som både kan ingå i förmånstiden och som det finns en ny eller förändrad merkostnad. Bedömningen av om en merkostnad är ny eller förändrad bör göras i förhållande till eventuella tidigare beräkningsperioder. När två personer har rätt till merkostnadsersättning för samma barn från och med olika månader bör den gemensamma beräkningsperioden börja den första månaden som de båda har rätt till ersättning.

  2. När merkostnaderna per år beräknas bör beräkningsperioderna som huvudregel vara fasta. Det innebär att nästa beräkningsperiod börjar månaden efter den sista månaden i föregående beräkningsperiod.

  3. I följande undantagsfall bör nästa beräkningsperiod kunna börja tidigare eller senare än enligt huvudregeln i punkt 2.

  • En beräkningsperiod bör kunna börja tidigare än enligt huvudregeln när punkt 1 är tillämplig.
  • En beräkningsperiod bör kunna börja tidigare än enligt huvudregeln när rätten till ersättning omprövas. I de fallen bör den nya beräkningsperioden börja tidigast den månad som det inträffar någon omständighet som förändrar rätten till ersättning. Det kan exempelvis vara den månad som en merkostnad ändras, försvinner eller tillkommer.
  • En beräkningsperiod bör kunna börja tidigare än enligt huvudregeln om rätten till merkostnadsersättning skulle upphöra tidigare om den sista beräkningsperioden skulle vara fast i stället för överlappande.
  • En beräkningsperiod bör kunna börja vid en annan tidpunkt än enligt huvudregeln om rätten till ersättning upphör men sedan inträder igen.”

När en beräkningsperiod börjar​

Om den enskilde inte har merkostnadsersättning sedan tidigare börjar den första beräkningsperioden som huvudregel den månad som ansökan gäller från om det finns minst en godtagen merkostnad som är periodiserad på den månaden. Det är detsamma som den första månaden som ersättningen skulle kunna beviljas från. Beräkningsperioden bör därför inte börja tidigare än tre månader före den månad då ansökan kom in.

Om den första godtagna merkostnaden finns först i en senare månad börjar beräkningsperioden från den månaden i stället.

När den enskilde har merkostnadsersättning och ansöker om en högre nivå för delvis samma tid börjar den första beräkningsperioden den månad som ansökan gäller från, om det finns en ny eller ändrad merkostnad från den månaden. Beräkningsperioden bör däremot inte börja tidigare än tre månader före den månad då ansökan kom in. Om det inte finns någon ny eller ändrad merkostnad den månaden, börjar beräkningsperioden den månad som det finns en sådan merkostnad. Bedömningen av om en merkostnad är ny eller förändrad bör göras i förhållande till den tidigare beräkningsperioden.

Om den enskilde har ett tidsbegränsat beslut och ansöker om merkostnadsersättning med samma nivå som tidigare men för en ny period, är huvudregeln att den första beräkningsperioden börjar den månad som ansökan gäller från. Detsamma gäller om den enskilde ansöker om en annan nivå endast för tid efter att merkostnadsersättningen upphörde. Om ansökan gäller från månaden efter att det tidsbegränsade beslutet upphörde behöver det inte finnas en merkostnad den första månaden i den nya beräkningsperioden för att det ska finnas rätt till merkostnadsersättning utan uppehåll. Det gäller om de sammanlagda merkostnaderna i beräkningsperioden är minst 25 procent av prisbasbeloppet. Det beror på att huvudregeln är att beräkningsperioderna bör vara fasta och att det annars skulle kunna uppstå ett omotiverat glapp i ersättningen.

I vissa situationer behöver beräkningsperiodens startmånad flyttas fram​

När den enskilde inte har merkostnadsersättning sedan tidigare flyttas beräkningsperiodens startmånad fram om

  • de sammanlagda merkostnaderna under beräkningsperioden inte uppgår till minst 25 procent av prisbasbeloppet och
  • den enskilde har merkostnader som finns först senare under perioden och även efter att perioden tagit slut.

Startmånaden flyttas fram en månad i taget tills det finns rätt till ersättning eller tills alla merkostnader har beaktats.

Ett exempel på när det finns merkostnader som finns först senare under perioden kan vara följande: Ett årligen återkommande belopp har uppkommit senare än den första månaden i den första beräkningsperioden och har därför bara kunnat beräknas för ett visst antal månader trots att beloppet kommer att finnas i tolv månader i nästkommande beräkningsperiod. Det kan även vara löpande månadsbelopp som bara har funnits en del av den första beräkningsperioden, men som kommer att finnas för fler månader i nästa period.

När den enskilde har merkostnadsersättning sedan tidigare och ansöker om en högre nivå flyttas beräkningsperiodens startmånad fram om

  • de sammanlagda merkostnaderna inte uppgår till nästa nivå av prisbasbeloppet och
  • den enskilde har merkostnader som finns först senare under perioden och även efter att perioden tagit slut.

Beräkningsperiodens startmånad flyttas fram en månad i taget tills det finns rätt till högre nivå av ersättning, eller tills alla merkostnader har beaktats.

Undantag från huvudregeln om fasta beräkningsperioder​

Det finns situationer då det behövs undantag från huvudregeln om fasta beräkningsperioder för att beräkningen ska stämma bättre överens med de faktiska förhållandena. Undantagen innebär att en ny beräkningsperiod kan börja tidigare eller senare än månaden efter den föregående beräkningsperiodens sista månad. Det betyder att beräkningen kan behöva göras med beräkningsperioder som överlappar varandra i vissa situationer, så att de till viss del omfattar samma månader. Undantagen från huvudregeln om fasta beräkningsperioder beskrivs nedan.

Vid en ny ansökan om merkostnadsersättning När en enskild ansöker om en högre nivå från och med en tidpunkt då hen redan har merkostnadsersättning kan ett undantag från huvudregeln behöva göras. Det beror på att den nya beräkningsperioden börjar den månad som ansökan gäller från, men inte tidigare än tre månader före ansökningsmånaden, om det finns en merkostnad som inte har prövats tidigare eller en ändrad merkostnad den månaden.

Vid en omprövning av rätten till merkostnadsersättning Vid en omprövning av rätten till merkostnadsersättning kan en beräkningsperiod behöva börja tidigare än månaden efter den föregående periodens sista månad. Läs mer om beräkningen vid omprövning i kapitel 8.

När rätten till merkostnadsersättning skulle upphöra tidigare på grund av att den sista beräkningsperioden är fast Vi kan behöva göra ett undantag från huvudregeln om fasta beräkningsperioder. Det kan bli aktuellt när den enskildes rätt till merkostnadsersättning upphör tidigare bara på grund av att beräkningen av merkostnadernas storlek sker med en fast sista beräkningsperiod. Den sista beräkningsperioden kan då behöva börja tidigare än huvudregeln om det innebär att den enskilde i så fall skulle ha rätt till merkostnadsersättning för längre tid. När vi bedömer om vi kan göra ett undantag från huvudregeln bör vi väga in de vägledande principerna för beräkningen. Läs mer om de vägledande principerna för beräkningen i avsnitt 4.1 Merkostnadsersättningens nivåer.

För att göra undantag från huvudregeln om fasta beräkningsperioder ska det finnas en anledning till det. När vi bedömer om det finns anledning har vi ett stort bedömningsutrymme. Det saknas anledning när det inte finns merkostnader i den sista beräkningsperioden. När vi bedömer om beräkningsperioderna ska överlappa varandra, och hur de ska överlappa varandra bör vi väga in hur stora merkostnaderna är och hur länge de finns. Det gör vi för att beslutet så långt som möjligt ska stämma överens med de faktiska förhållandena.

För att bedöma när och hur vi bör göra undantag från huvudregeln är det viktigt att förstå vad överlappande beräkningsperioder innebär. Utgångspunkten är att alla merkostnader som periodiserats i den föregående beräkningsperioden redan legat till grund för ersättning. Om vi överlappar nästa beräkningsperiod kommer de tidigare merkostnaderna att ligga till grund för ersättning under längre tid än ett år.

Överlapp bör inte användas i alla situationer där det skulle innebära att rätten till ersättning finns under en längre tid. Då skulle vi riskera att bevilja ersättning trots att merkostnaderna är lägre än den lägsta gräns som lagstiftaren bestämt.

En överlappande beräkningsperiod är ett sätt att bevilja merkostnadsersättning för annat än hela tolvmånadersperioder. Det kan finnas skäl att överlappa när merkostnaderna som finns i den föregående beräkningsperioden

  • finns kvar mer eller mindre oförändrade några månader, men
  • inte finns kvar tillräckligt länge för ge rätt till ersättning under hela den fasta beräkningsperioden.

Då kan ett överlapp ses som att den sista beräkningsperioden förlängs, inte att merkostnader ligger till grund för ersättning under längre tid än ett år eller att merkostnaderna är för låga. Vi behöver även bedöma hur många månader som ska överlappas. Det avgörande bör vara vad som bäst motsvarar faktiska förhållanden.

När rätten till ersättning upphör men sedan inträder igen När rätten till ersättning upphör och sedan inträder igen kan beräkningsperioderna påverkas som en följd av att beräkningsperioderna i princip följer rätten till ersättning. Nästa beräkningsperiod kan därför behöva börja vid en annan tidpunkt än enligt huvudregeln.

För att göra undantag från huvudregeln om fasta beräkningsperioder ska det finnas anledning till det. Det finns ett stort bedömningsutrymme när vi bedömer om vi ska göra undantag, och det är viktigt att utgå från de faktiska förhållandena. Att beräkningsperioden börjar vid annan tidpunkt än enligt huvudregeln innebär främst att den börjar vid en senare tidpunkt. Det kan finnas anledning att flytta fram beräkningsperiodens startmånad om rätten till ersättning upphör, och rätten sedan inträder igen. Det här i syfte att minska perioden när den enskilde inte skulle få någon ersättning på grund av att den upphör. Om det inte finns merkostnader i efterföljande period finns det ingen anledning att göra undantag från huvudregeln.

I vissa situationer kan beräkningsperioden behöva börja vid en tidigare tidpunkt. Ett exempel på det är när rätten till merkostnadsersättning upphör bara på grund av högre prisbasbelopp vid ett årsskifte, och rätten sedan inträder igen.

En annan situation är när en tidsbegränsad ersättning upphör och den enskilde ansöker om en ny period så sent att det uppstår ett glapp. Om det uppstår ett glapp börjar nästa beräkningsperiod när rätten till ersättning inträder igen till följd av ansökan. Situationen att tiden för förmånen förlängs med stöd av 110 kap. 6 § andra stycket SFB beskrivs inte i de allmänna råden.

Så här beräknas merkostnaderna i en beräkningsperiod som överlappar en annan​

När en beräkningsperiod börjar tidigare än månaden efter den föregående beräkningsperiodens sista månad behöver en särskild beräkning göras för de månader som överlappar varandra i den nya beräkningsperioden. Anledningen är att beräkningen ska motsvara de faktiska merkostnaderna så långt som möjligt.

Den särskilda beräkningen utgår från att de sammanlagda merkostnaderna i den första beräkningsperioden är fördelade med lika stort belopp på alla månader i beräkningsperioden. För månader som överlappar varandra beaktas en tolftedel av merkostnaderna per månad från den första beräkningsperioden. På så sätt undviker man att de tidigare beräknade merkostnaderna överstiger de faktiska merkostnaderna.

När en överlappande beräkningsperiod bedöms vid ett senare tillfälle än den tidigare perioden kan merkostnader ha förändrats så att de är högre eller lägre. Sådana förändringar i merkostnadernas storlek bör hanteras under de överlappande månaderna från och med den månad som ändringen uppkom. Det görs genom att minska eller öka merkostnaderna i den överlappande beräkningsperioden så att de motsvarar mellanskillnaden under de överlappande månaderna. Det kan till exempel vara ett löpande månadsbelopp som ökar i storlek. Från och med den månad som ändringen uppkommer och som ingår i en överlappande månad, måste mellanskillnaden mot det tidigare månadsbeloppet beräknas.

Exempel

Den enskilde är beviljad merkostnadsersättning med 30 procent av prisbasbeloppet från och med november år 1. Hen har följande merkostnader:

  • Löpande månadsbelopp: 1 000 kronor per månad.
  • Årligen återkommande belopp: 1 500 kronor per år. Summa merkostnader: 13 500 kronor per år. Beräkningsperiod november – oktober.

I november år 2 ansöker den enskilde om en högre nivå på grund av ökade merkostnader från och med augusti år 2. Det löpande månadsbeloppet ökar till 1 500 kronor per månad från och med augusti år 2. Under handläggningen uppkommer ytterligare en merkostnad på 500 kronor. Merkostnaden tillhör gruppen engångsbelopp utan avskrivning. Den uppkommer i april år 3.

Den nya beräkningsperioden börjar från och med augusti år 2 eftersom ansökan gäller från och med då och det finns en ändrad merkostnad från den månaden. Den nya beräkningsperioden överlappar den tidigare beräkningsperioden med tre månader (augusti – oktober). En särskild beräkning behöver göras för de överlappande månaderna.

De sammanlagda merkostnaderna för den första beräkningsperioden är 13 500 kronor. Summan fördelas med lika stort belopp på samtliga månader i perioden. Det innebär att en tolftedel av summan (13 500 kr/12 månader = 1 125 kr) beaktas per månad. För de överlappande månaderna beaktas därför 1 125 kronor x 3 månader. Utöver det beräknas den överskjutande delen av det högre månadsbeloppet (1 500 kr – 1 000 kr = 500 kr) för de överlappande månaderna (500 kr x 3 månader = 1 500 kr). Summan av merkostnader för de överlappande månaderna är 4 875 kronor.

När beräkningen av de överlappande månaderna är klar kan resterande merkostnader från och med november beräknas. November är månaden efter den sista överlappande månaden. Följande merkostnader beräknas:

  • Löpande månadsbelopp: 1 500 kr x 9 månader (november– juli) = 13 500 kr.
  • Årligen återkommande belopp: 1 500 kr/12 månader x 9 månader (november – juli) = 1 125 kr.
  • Engångsbelopp utan avskrivning: 500 kr/12 månader x 12 månader (augusti– juli) = 500 kr.

Summan av beräkningen från och med november är 15 125 kronor. Sammanlagda merkostnader för beräkningsperioden augusti år 2–juli år 3: 20 000 kronor (4 875 kr + 15 125 kr). Från och med augusti år 3 beaktas inte engångsbeloppet längre, vilket gör att de sammanlagda merkostnaderna minskar till 19 500 kronor per år från och med då. De sammanlagda merkostnaderna överstiger 35 men inte 45 procent av prisbasbeloppet det aktuella året. Den enskilde beviljas merkostnadsersättning med 40 procent av prisbasbeloppet från och med augusti år 2.

Särskilt när två föräldrar ansöker var och en för sig för samma barn​

Om två föräldrar ansöker var och en för sig för samma barn och samma tid ska merkostnaderna för barnet eller barnen i fråga räknas samman. Det är de sammanlagda merkostnaderna som ligger till grund för merkostnadsersättning, på samma sätt som om föräldrarna hade ansökt gemensamt.

Om en förälder har eller ansöker om merkostnadsersättning för tid innan den andra föräldern ansöker så bör den gemensamma beräkningsperioden börja den månad som kan ingå i båda föräldrarnas förmånstid. Det innebär att den första beräkningsperioden endast innehåller merkostnader som den första föräldern har. En förälder kan alltså inte tillgodoräkna sig merkostnader som den andra föräldern har för tid innan den gemensamma beräkningsperioden börjar. När merkostnaderna i den gemensamma beräkningsperioden ska räknas samman ska den första förälderns merkostnader, som ännu inte har tillgodoräknats fullt ut, ingå. Läs mer högre upp i avsnittet om hur beräkningen går till om den gemensamma beräkningsperioden börjar under en pågående period för den första föräldern.

4.3.2 Prisbasbelopp när prövningen både gäller tid före och efter ett årsskifte​

Vi kan behöva göra flera bedömningar av rätten till merkostnadsersättning när prövningen gäller både tid före och efter ett årsskifte. När nästa års prisbasbelopp är fastställt måste vi ta hänsyn till det i vår bedömning oavsett om beslutet fattas före eller efter årskiftet. Beslutet kan till exempel bli att det finns rätt till merkostnadsersättning bara för tiden före årsskiftet eller att ersättning ska betalas ut med en annan nivå under en del av den tid som prövas.

4.4 Flerbarnsprövning​

50 kap 7 § SFB Om en förälder har merkostnader för flera barn, ska bedömningen av rätten till merkostnadsersättning grundas på en bedömning av de sammanlagda merkostnaderna för barnen. Första stycket gäller inte om det finns särskilda skäl mot en bedömning av de sammanlagda merkostnaderna.

Oavsett om det är en förälder som ansöker om merkostnadsersättning för flera barn eller om det är två föräldrar som ansöker var för sig eller tillsammans för flera barn, ska bedömningen av rätt till merkostnadsersättning grundas på en bedömning av de sammanlagda merkostnaderna för barnen, om det inte finns särskilda skäl mot att göra en sådan bedömning.

Bedömningen ska göras utifrån de sammanlagda merkostnaderna för barnen även om en förälder begär ersättning för ett barn och den andre föräldern för ett annat barn i familjen på samma sätt som om en av föräldrarna hade sökt ersättning för båda barnen. Detta eftersom ersättningsnivån inte ska påverkas av hur ansökan sker om det annars hade varit möjligt med en flerbarnsprövning.

Reglerna om flerbarnsprövning ska så långt som möjligt tillämpas på det sätt som gjorts för vårdbidrag. Om det finns flera barn i en familj där barnen var för sig inte uppfyller kraven för att ge rätt till merkostnadsersättning ska ersättning ändå kunna betalas ut om det totala behovet av stöd motiverar det. En sammanvägning av familjens behov och en helhetsbedömning ska göras. Ersättningen anses då betalas ut för alla barnen (jfr prop. 2017/18:190 s. 126–127).

Flerbarnsprövning görs bara för de barn som bor hemma. Ett barn som vistas på en institution, familjehem eller liknande och där vården beräknas pågå mer än sex månader kan inte ingå i flerbarnsprövningen. Det beror på att föräldern inte kan beviljas mer-kostnadsersättning för det barnet. Om ett barn beräknas vistas på institution etc. kortare tid än sex månader kan det barnet ingå i en sammanvägning såvida det inte finns särskilda skäl. En bedömning av möjligheterna till en sammanvägning får göras utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet, bland annat får utredas vilka merkostnader som det barnet ger upphov till och som kvarstår även vid vistelse på institution, familjehem eller liknande.

4.4.1 När ska en flerbarnsprövning inte göras?​

Sammanvägning kan endast ske för de barn som sökanden är förälder till eller likställd med förälder för. Se mer om vem som är likställd med förälder i avsnitt 2.7.2. För barn till sammanboende utan gemensamma barn görs inte någon sammanlagd bedömning.

I vissa fall innebär det så stora svårigheter att bedöma de sammanlagda merkost-naderna att någon flerbarnsprövning inte behöver göras. När ett barns båda föräldrar ansöker om merkostnadsersättning kan bedömningen behöva göras för flera barn i olika hushåll. Ett exempel på en sådan situation är när föräldrarna till ett barn med funktions-nedsättning lever i skilda hushåll och har ytterligare barn med funktionsnedsättning som inte är deras gemensamma och för vilka de ansöker om ersättning. I dessa undantagsfall behöver inte flerbarnsprövning göras, utan det kan då finnas särskilda skäl för att göra en bedömning av kostnaderna separat för varje barn (prop. 2017/18:190 s. 127).

4.4.2 Bedömning av nivån​

När man bedömer rätten till merkostnadsersättning vid en flerbarnsprövning utgår man från förälderns merkostnader för vart och ett av barnen. Det kan också finnas merkostnader som gäller flera barn. Alla merkostnaderna för barnen räknas sedan samman. Därefter ska man beakta om föräldrarna gör effektivitetsvinster som gör att de sammanlagda merkostnaderna blir lägre. Att det i en familj finns två eller fler barn med funktionsnedsättning medför inte alltid dubbla eller flerdubbla merkostnader. Familjens totala merkostnader kan minska i och med att vissa insatser eller hjälpmedel kan vara till nytta för flera av barnen. Vid bedömningen är det därför viktigt att ta hänsyn till vad barnets funktionsnedsättning, och de merkostnader som uppstår på grund av den, innebär totalt för familjens situation. Det är de sammanlagda merkostnaderna för barnen som bör ligga till grund för vilken ersättningsnivå som ska lämnas (prop. 2017/18:190 s. 127).

När en förälder har flera barn med funktionsnedsättning och barnen var för sig inte når upp till den nedre gränsen för att få merkostnadsersättning ska ersättning ändå kunna betalas ut, om en bedömning visar att de sammanlagda kostnaderna för barnen kommer upp till minst 25 procent av prisbasbeloppet. Som högst bör dock en ersättning om 70 procent kunna lämnas för varje barn (prop. 2017/18:190 s. 127).

Det medför att den lägsta nivån, 30 procent av prisbasbeloppet, kan betalas ut för flera barn tillsammans. När de sammanlagda merkostnaderna för barnen ger rätt till mer än 70 procent av prisbasbeloppet kan de olika nivåerna kombineras. Om merkostnaderna för ett barn överstiger det belopp som krävs för rätt till den högsta nivån kan överskjutande merkostnader läggas ihop med merkostnaderna för övriga barn. Föräldern kan därför till exempel få merkostnadsersättning med maximalt 140 procent av prisbasbeloppet för två barn.

4.5 Förmånstiden​

50 kap. 10 § SFB Merkostnadsersättning lämnas från och med den månad när rätt till förmånen har inträtt, dock inte för längre tid tillbaka än tre månader före ansöknings-månaden. Merkostnadsersättning lämnas dock inte retroaktivt för en sådan månad för vilken det redan har lämnats ersättning för ett barn utom till den del det avser en ökning av ersättningen. Rätten till merkostnadsersättning får begränsas till att omfatta viss tid.

Försäkringskassan ska ta ställning till när rätt till förmånen inträder och för hur lång tid den förväntas finnas. Rätt till merkostnadsersättning kan finnas för tid före eller efter det att ansökan kommer in. Oavsett när rätten till förmånen inträdde så kan merkostnads-ersättning inte beviljas för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.

Rätten till merkostnadsersättning anses ha inträtt när samtliga förutsättningar är uppfyllda.

För personer som behöver uppehållstillstånd i Sverige får merkostnadsersättning beviljas tidigast från och med den dag då uppehållstillståndet börjar gälla men inte för längre tid tillbaka än tre månader före det att uppehållstillståndet beviljades (5 kap. 12 § SFB).

Läs mer

Läs mer om personer som behöver uppehållstillstånd i Försäkringskassans vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal – Försäkringskassans uppdrag vad gäller vissa gemensamma gränsöverskridande frågor.

För att något ska ses som en ansökan krävs en uttalad viljeyttring. Ett läkarutlåtande som kommer in utan en ansökan ska inte gälla som ansökningshandling och kan därför inte per automatik användas för bedömning av från vilken tidpunkt en ansökan kan beviljas. Om kontakt med personen som utlåtandet avser, eller föräldern till det barn som utlåtandet avser, leder till att en ansökan kommer in till Försäkringskassan ska den månad när läkarutlåtandet kom in till Försäkringskassan anses vara ansökningsmånad.

När den som ansöker om ersättning är mellan 18 och 21 år får utredningen visa från vilken tidpunkt hen kan ha rätt till ersättning, det vill säga tidigast från och med när föräldern inte längre är underhållsskyldig. Så här står det i lagens förarbeten:

”Vem kan merkostnadsersättningen lämnas till? Merkostnadsersättning bör som huvudregel lämnas till den person som har funktions-nedsättningen. När det gäller barn bör dock ersättningen lämnas till barnets förälder så länge föräldern är underhållsskyldig för barnet enligt 7 kap. 1 § FB. Huvudregeln för underhållsskyldigheten är att föräldrar är underhålls-skyldiga tills barnet fyller 18 år. Går barnet i skolan efter denna tidpunkt, är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår, dock längst tills barnet fyller tjugoett år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning.” (Prop. 2017/18:190 s.110).

Rätten till merkostnadsersättning får begränsas till att omfatta viss tid. Det betyder att beslutet får begränsas till att gälla viss tid om det finns skäl för det. Vid bedömningen av hur länge ett beslut ska gälla bör det beaktas att beslutet ska omprövas med visst tidsintervall. Saknas skäl att tidsbegränsa beslutet ska det gälla tills vidare. Så här står det i lagens förarbeten:

”Rätten till merkostnadsersättningen bör kunna tidsbegränsas eftersom merkostnaderna kan komma att förändras över tid t.ex. på grund av att den enskilde kommer att omfattas av nya samhällsstöd eller andra liknande förändringar.” (Prop. 2017/18:190 s. 132).

Vid bedömningen bör man även beakta under hur lång tid merkostnaderna förväntas finnas kvar.

4.5.1 Särskilt om förmånstid när beslutet gäller merkostnadsersättning för barn​

Om två föräldrar ansöker om merkostnadsersättning för samma barn men lämnar in ansökan vid olika tillfällen kan merkostnadsersättning komma att beviljas från olika tidpunkter. I de fall föräldrarnas ansökningar sammanförs så att de handläggs gemensamt anses ansökan ha kommit in vid den tidpunkt som den första ansökan kom in.

I situationer när en förälder får merkostnadsersättning och den andra föräldern lämnar in en ansökan behöver Försäkringskassan överväga om det ska göras en efterkontroll av den första förälderns ersättning. Den efterkontrollen kan leda till en omprövning, se kapitel 8. Bedöms den andra föräldern ha rätt till del av merkostnadsersättningen, och föräldrarnas sammanlagda merkostnader inte ger rätt till en högre nivå av ersättning, kan ersättning beviljas tidigast från ansökningsmånaden.

Om man bedömer att föräldern inte längre kommer att vara underhållsskyldig när barnet har fyllt 18 år, bör merkostnadsersättning som längst beviljas till och med dagen innan barnet fyller 18 år. Om det senare visar sig att föräldern fortfarande är underhållsskyldig efter det att barnet har fyllt 18 år kan föräldern lämna in en ny ansökan.

När det gäller särskilt förordnade vårdnadshavare bör beslutet som längst gälla till den tidpunkt när förordnandet bedöms upphöra. Ett förordnande kan som längst gälla till dess barnet fyller 18 år.

Om beslutet om merkostnadsersättning fattas innan det går att få någon information om vilket datum som skolgången kommer att avslutas bör det gälla till och med den månad som är mest troligt att den avslutas, men som längst till 21-årsdagen. Om Försäkringskassan däremot vid beslutstillfället känner till datumet som skolgången kommer att avslutas, så bör beslutet inte gälla längre än till och med den sista skoldagen.

Merkostnadsersättning kan som längst beviljas till en förälder fram till och med dagen innan den unge fyller 21 år, eftersom det är den sista dagen som föräldern kan vara underhållsskyldig enligt 7 kap. FB. Om barnet fyller 21 år den 15 mars, kan föräldern alltså som längst beviljas merkostnadsersättning till och med den 14 mars. Se även avsnitt 7.4 om utbetalning för del av månad.

När det redan finns ett gällande beslut om merkostnadsersättning till förälder och det beslutet ändras så gäller bestämmelsen i 50 kap. 15 § SFB. Det innebär att det nya beslutet då bara kan tidsbegränsas till att upphöra vid ett månadsskifte.

4.5.2 Metodstöd – att utreda och bedöma förmånstiden​

Förmånstiden är den tid som beslutet gäller. För att du ska kunna ta ställning till förmånstiden behöver du veta när samtliga villkor för rätt till merkostnadsersättning var uppfyllda. Du behöver också veta från och med när ersättningen kan betalas ut, och för hur lång tid merkostnadsersättning kan beviljas. Nedan finns exempel på frågor du behöver ha svar på för att kunna ta ställning till från vilken månad beslutet ska gälla och hur länge det ska gälla.

Från när ska beslutet gälla?​

  • Från vilken månad vill den enskilde ha merkostnadsersättning?
  • Finns rätt till merkostnadsersättning från den månaden?
  • Finns det någon särskild omständighet du behöver uppmärksamma för att kunna avgöra från när den enskilde har rätt till ersättning? Det skulle till exempel kunna vara att någon inledande förutsättning är uppfylld först från en viss senare tidpunkt. Det skulle också kunna vara att handikappersättning eller vårdbidrag har betalats för samma person för viss tid. Eller att merkostnadsersättning har betalats ut för samma barn till annan förälder för tid innan ansökan kom in.
  • Skulle den enskilde kunna ha rätt till merkostnadsersättning från en tidigare månad än vad hen har yrkat på? I så fall bör vi ge den enskilde möjlighet att ändra sitt yrkande.
  • Om det inte finns rätt till merkostnadsersättning från den månad den enskilde vill ha ersättningen, vilken är den tidigaste tidpunkt merkostnadsersättning kan beviljas från?

Ska beslutet tidsbegränsas?​

  • Finns det något i utredningen som tyder på att någon av de inledande förutsättningarna bara är uppfylld för viss tid? Det kan till exempel vara aktuellt när en förälders underhållsskyldighet upphör.
  • Finns det merkostnader som påverkar ersättningens storlek som förväntas finnas bara under viss tid?

4.5.3 Att fastställa tidpunkt för omprövning​

Rätten till merkostnadsersättning ska omprövas regelbundet med stöd av 50 kap. 14 § första stycket första punkten SFB. Omprövning ska göras minst vart fjärde år om det inte finns skäl för omprövning med längre mellanrum. Tidpunkten för omprövning ska framgå av beslutet och det ska även finnas en motivering till den. Om omprövningen ska göras vid en annan tidpunkt än efter fyra år ska skälen för det särskilt beskrivas. Vid bedömningen av när ett beslut ska omprövas behöver omständigheterna i det enskilda ärendet beaktas.

Det kan vara aktuellt att ompröva ett beslut mer sällan när Försäkringskassan bedömer att funktionsnedsättningen och merkostnaderna är mera varaktiga. I undantagsfall kan det finnas anledning att göra en omprövning när det har gått mindre tid än fyra år. Tidpunkten för omprövning får avgöras utifrån en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet. Följande kan ge stöd när vi ska bedöma den tidpunkt då beslutet ska omprövas:

  • prognosen av personens hälsotillstånd
  • hur länge merkostnaderna förväntas finnas
  • annan relevant information, exempelvis uppgifter om annat samhällsstöd.

Utredningen bör därför ge en så tydlig bild som möjligt av situationen framåt i tiden.

Läs mer

Läs mer om omprövning av merkostnadsersättning med visst tidsintervall i avsnitt 8.2 Omprövning av merkostnadsersättning med visst tidsintervall.

4.6 Merkostnadsersättning till blinda och gravt hörselskadade​

50 kap. 4 § SFB […] En försäkrad som är blind eller gravt hörselskadad har dock alltid rätt till mer-kostnadsersättning, om blindheten eller den grava hörselskadan har inträtt före 66 års ålder och det kan antas att denna funktionsnedsättning kommer att bestå under minst ett år. Det som anges i andra stycket gäller dock inte för ett försäkrat barn som har en förälder som är underhållsskyldig enligt 7 kap. föräldrabalken eller som har en sådan särskilt förordnad vårdnadshavare som avses i 3 § 1.

50 kap 12 § SFB […] Merkostnadsersättning ska dock för en försäkrad som är blind alltid lämnas med ett belopp som för år räknat motsvarar 70 procent av prisbasbeloppet. Om hen för samma tid får hel sjukersättning, hel aktivitetsersättning eller hel ålderspension ska merkostnadsersättning, från och med den månad när den andra förmånen lämnas, lämnas med 40 procent av prisbasbeloppet, om inte den försäkrades merkostnader är av sådan omfattning att högre ersättning ska lämnas enligt första stycket. Merkostnadsersättning ska dock för en försäkrad som är gravt hörselskadad alltid lämnas med ett belopp som för år räknat motsvarar 40 procent av prisbasbeloppet, om inte den försäkrades merkostnader är av sådan omfattning att högre ersättning ska lämnas enligt första stycket.

En följd av att garantinivåerna fördes in i slutet av lagstiftningsprocessen är att det inte fördes någon diskussion kring om definitionerna av vem som kan anses blind eller har en grav hörselskada. Konsekvensen av det blev att det som fördes in i lagtexten inte alltid överensstämmer med de definitioner som i dag används inom sjukvården.

Den som anses som blind eller gravt hörselskadad får en garanterad nivå av mer-kostnadsersättning och behöver inte ha kostnader som uppgår till de gränsvärden som gäller för den garanterade nivån. Den som är född före den 1 januari 1958 måste ha fått sin funktionsförmåga nedsatt innan hen fyllde 65 år. Läs mer i avsnitt 2.9.1 Åldersvillkoret.

Vill personen ansöka om högre merkostnadsersättning än den garanterade nivån ska Försäkringskassan utreda samtliga uppgivna kostnader på samma sätt som vid en prövning som när det inte finns en garanterad nivå och utifrån den utredningen bedöma om hen har rätt till högre ersättning. Finns inte rätt till högre ersättning har den enskilde rätt till den garanterade nivån.

Rätten till ersättning med viss garanterad nivå gäller inte för ett barn som har en underhållsskyldig förälder eller en särskilt förordnad vårdnadshavare.

4.6.1 Blinda​

50 kap. 2 § SFB […] När det gäller merkostnadsersättning ska en person anses blind om hans eller hennes synförmåga, sedan ljusbrytningsfel har rättats, är så nedsatt att han eller hon saknar ledsyn. […]

De viktigaste delarna av synen är dels synskärpan, det vill säga förmågan att se och tyda detaljer, dels synfältet, det vill säga det område som ögat eller ögonen tillsammans omfattar.

Vad som definieras som blindhet kan variera mellan olika länder. WHO har en definition av blindhet som är att

  • synskärpan är mindre än eller lika med 0,05 och
  • det sammanlagda synfältet är mindre än eller lika med 10 grader.

WHO:s definition om vem som anses vara blind innebär alltid att personen saknar ledsyn.

Avsaknad av ledsyn är ett vidare begrepp än WHO:s definition av blindhet. Det innebär att även personer som inte är blinda enligt WHO:s definition kan anses vara blinda enligt 50 kap. 2 § SFB. När Försäkringskassan bedömer om en person saknar ledsyn ska vi ta ställning till hur personen kan utnyttja sina synrester snarare än att bestämma graden av synförmåga. Ett dåligt synfält med god synskärpa innebär i allmänhet att personen har större aktivitetsbegränsningar än det motsatta förhållandet, det vill säga ett bra synfält med en dålig synskärpa.

Andra faktorer som kan ha betydelse när vi bedömer synnedsättning är förmågan till samsyn för ögonen, graden av bländningskänslighet och förmågan till skymnings-seende. Den traditionella uppfattningen av begreppet ledsyn beskriver förmågan att kunna vägleda sig i främmande omgivning. Den definitionen blir för snäv eftersom den inte tar hänsyn till ett modernt samhälle. Främmande miljö är för de flesta människor också en trafikerad miljö och då räcker det inte att man kan vägleda sig. Man måste också kunna orientera sig så fort att det inte uppstår någon fara för den egna säkerheten. För att bedöma om en person saknar ledsyn behöver vi bedöma personens sammanlagda synfunktion, och vilka aktivitetsbegränsningar personen har.

I svårbedömda ärenden kan Försäkringskassan hämta in uppgifter från till exempel ögonkliniker vid ett allmänt sjukhus eller syncentraler. Den försäkringsmedicinska rådgivaren kan hjälpa till att tolka vad de medicinska underlagen visar och om det finns behov av ytterligare utredning.

Rättsfall

FÖD fann i ett mål att en person fick anses sakna ledsyn (FÖD 1988:1). I domen hänvisade FÖD till utlåtanden från en överläkare vid en ögonklinik och till sin sakkunnige om ögonsjukdomar. FÖD:s sakkunnige sade bland annat följande: ”Vad beträffar begreppet ledsyn ska man inte enbart ta hänsyn till synskärpa och synfält var för sig utan väga samman samtliga synnedsättande faktorer till en totalbedömning av synförmågan. Den traditionella uppfattningen av begreppet ledsyn avser en förmåga att kunna vägleda sig i främmande omgivning. Denna definition får anses alltför snäv, eftersom den inte tar hänsyn till situationen i ett modernt samhälle. Främmande miljö är för de flesta människor också en trafikerad miljö. Det räcker således inte att man kan vägleda sig. Man måste också kunna orientera sig relativt snabbt, det vill säga åtminstone så fort att fara för egen säkerhet inte uppkommer.”

4.6.2 Gravt hörselskadade​

50 kap 2 § SFB […] När det gäller merkostnadsersättning ska en person anses gravt hörselskadad om han eller hon även med hörapparat saknar möjlighet eller har stora svårig-heter att uppfatta tal.

Även för handikappersättning gällde att det är förmågan att höra med hörapparat som avgör om man är gravt hörselskadad. I praktiken innebär ordet hörapparat samtliga hörhjälpmedel. Det innefattar alltså inte bara traditionella hörapparater utan också inopererade hörhjälpmedel som benförankrade hörapparater (BAHA), cochleaimplantat (CI) och elektroakustisk stimulering (EAS). Det finns olika metoder för att konstatera grav hörselskada. För bedömning av rätt till handikappersättning har Försäkringskassan utgått från professor Gunnar Lidéns definitioner i yttrande till Socialstyrelsen redovisade i en departementspromemoria från 1981 (Ds S 1981:16 s. 107–111). Där framkommer bland annat följande:

Tonaudiogrammet anger hur starkt talet måste göras för att uppfattas. Ett talaudiogram anger hur mycket av talet som uppfattas, det vill säga diskriminationsförmågan.

Det går inte att ange några exakta gränsvärden för vad som är en grav hörselskada. En hörselförlust på mer än 70 dB vid ett tonmedelvärde på 500–2000 Hz bedöms som grav hörselskada om ett samtal med hörapparat på högst 1 meters håll kräver avläsestöd. Förmågan att förstå tal kan dock vara starkt nedsatt trots att hörseln i tonaudiogrammet har ett tonmedelvärde som är betydligt bättre än 70 dB. Avgörande blir då den kliniska bedömningen av möjligheten att höra tal med hörapparat med eller utan avläsestöd. Den medicinska bedömningen bör också sättas i relation till den sociala situation som den hörselskadade befinner sig i (Ds S 1981:16 s. 107–111, Merkostnader m.m. inom handikappersättningen).

Sedan yttrandet till Socialstyrelsen skrevs har tonmedelvärdet ändrats så att det nu beräknas för 500–4000 Hz, alltså även tonen 4000 Hz. Medelvärdet var tidigare för tre frekvenser 500, 1000 och 2000 Hz. Nu gäller det fyra frekvenser: 500, 1000, 2000 och 4000 Hz.

Vad som är en lämplig ljudmiljö när hörseltest ska utföras har prövats av domstol i ett ärende som gällde handikappersättning.

Rättsfall

FÖD har i mål 1993:12 funnit att en persons hörselförmåga var nedsatt i sådan grad att han hade rätt till handikappersättning. Av den medicinska utredningen framgick att personen enligt konversationsprov och frifältsmätningar hade stora svårigheter att uppfatta vanlig konversation. En undersökning som utförts i en helt tyst ljudmiljö hade visserligen visat endast lätt nedsatt taldiskrimination hos personen. Graden av personens hörselnedsättning borde dock enligt domstolen så långt som möjligt bedömas mot bakgrund av hans möjligheter att uppfatta tal i sin normala sociala miljö. Domstolen ansåg att de prov och mätningar som utförts i en helt tyst ljudmiljö inte gav ett riktigt mått på de svårigheter att uppfatta tal som personen hade i det praktiska livet. Den medicinska utredningen visade att personens hörselnedsättning var grav när proven och mätningarna utfördes under förutsättningar som var jämförbara med dem som gäller för när vanliga samtal förs.

När Försäkringskassan bedömde rätten till handikappersättning ansåg vi att vid bedömningen av vad som är en normal social miljö kan man jämföra med en läkarmottagning med vissa bakgrundsljud. Det handlar alltså inte om miljöer med mycket bakgrundsljud som restauranger, trafikmiljöer och liknande.

De tekniska landvinningarna har dock varit stora under de decennier som gått sedan professor Gunnar Lidéns skrivelse togs fram. Detta inte minst eftersom behandling med cochleaimplantat för att återskapa hörsel har etablerats. De tester som alltid ska utföras enligt professor Gunnar Lidén är tonaudiogram och konversationsprov. Det sistnämnda testet har dock blivit ännu svårare att bedöma sedan dess med anledning av att hörapparaterna nu är digitala och kan ha flera olika lyssningsprogram beroende på miljö. Dessutom är brusreducering och riktningsmikrofoner standard. På 80-talet fanns bara analog förstärkning och ingen avancerad ljudbearbetning.

Följande standardiserade hörseltester ger nuförtiden underlag för en medicinsk bedömning:

  • tonaudiogram med luft- och benledning
  • maximal taluppfattning utan hörhjälpmedel
  • taluppfattning i ljudfält på 65 dB med optimalt anpassat hörhjälpmedel (hörapparat eller cochleaimplantat).

Det viktigaste standardiserade hörseltestet är taluppfattning i ljudfält på 65 dB med optimalt anpassat hörhjälpmedel. Resultatet av ett sådant test bör kunna bedömas tillsammans med andra standardiserade hörseltester. Till exempel bör resultatet av taluppfattning i ljudfält på 65 dB med optimalt anpassat hörhjälpmedel jämföras med resultatet av maximal taluppfattning utan hörhjälpmedel. Individer kan i dag ha kombinationer av hörapparater och cochleaimplantat. Det är det bästa resultatet som är relevant.

Om det finns utredningar av andra professioner, så ger de också värdefull information. Utredningar av andra professioner kan till exempel vara en kommunikationsbedömning av hörselpedagog eller audionom eller bedömning av språkutveckling av logoped.

Läs mer

Av förarbetena framgår att avsikten med den nya merkostnadsersättningen var att reformera och skapa ett ändamålsenligt system för ersättning till personer som har en funktionsnedsättning. Någon särbehandling som finns i handikapp-ersättning för personer med särskilda diagnoser, till exempel blinda och gravt hörselskadade, skulle inte finnas i den nya merkostnadsersättningen. (Prop. 2017/18:190 s. 124)

”Regeringen bedömer att den nuvarande särregleringen för blinda och gravt hörselskadade inte stämmer överens med dagens funktionshinderspolitik. Rätten till merkostnadsersättning respektive omvårdnadsbidrag bör inte grundas på särskilda diagnoser. Ersättningen bör i stället fastställas med utgångspunkt i de konsekvenser som en funktionsnedsättning medför och det efter en individuell bedömning.” (prop. 2017/18:190 s.124)

Socialförsäkringsutskottet höll inte med regeringen utan ansåg att blinda och gravt hörselskadade skulle ha rätt till merkostnadsersättning på en viss nivå precis som tidigare i handikappersättning. Individuella bedömningar på det sätt som regeringen föreslog skulle bidra till en onödig byråkratisering. Utskottet kunde också i likhet med en rad remissinstanser konstatera att dessa funktions-nedsättningar i hög grad medför liknande behov för alla som drabbas av dem (2017/18:SfU23 s. 21).

”Utskottet anser att det handlar om personer som har mycket svårt att kompensera för förlusten av syn och hörsel. De kan ha svårt att orientera sig, kommunicera med omgivningen och ta till sig information. De har vidare svårt att bedöma sina merkostnader då de inte kan göra prisjämförelser eller ta del av erbjudanden. Därutöver har denna grupp ett stort behov av hjälpmedel och besöker sjukvård och habilitering ofta. Utskottet noterar även att det kan finnas behov av att kunna återgälda informella tjänster till omgivningen. Det kan gälla ersättning för exempelvis bensinkostnader eller barnpassning. Med handikapp-ersättningen har detta varit möjligt och inneburit en värdefull frihet och trygghet under en lång tid. Förslaget om merkostnadsersättning kan därmed enligt utskottets uppfattning komma att medföra försämringar jämfört med den handikappersättning som de är garanterade idag.” (2017/18:SfU23 s. 22)

Riksdagen beslutade utifrån Socialförsäkringsutskottets förslag att motsvarande regler som gäller för handikappersättning även i fortsättningen ska gälla för blinda och gravt hörselskadade. En följd av att garantinivåerna fördes in i slutet av lagstiftningsprocessen är att det inte fördes någon diskussion kring om definitionerna av blind och gravt hörselskadad som fördes in i lagtexten överensstämmer med de definitioner som i dag används inom sjukvården.