2 Lagstiftning för gränsöverskridande vård
I det här kapitlet kan du läsa mer om svensk lagstiftning och de internationella lagar och avtal som kan ge rätt till gränsöverskridande vård. De olika lagarna och avtalen styr rätten till vård för personer som befinner sig i en gränsöverskridande situation.
Lagstiftningen reglerar också
- vilket lands lagstiftning som ska tillämpas
- vilket land som ska bekosta vården och hur kostnaderna regleras
- hur kostnader regleras mellan regioner och Försäkringskassan.
2.1 Rätten till vårdförmåner i Sverige
Svensk lagstiftning ger en person som är folkbokförd i Sverige rätt till subventionerad hälso- och sjukvård.
För att få rätt till svenskt statligt tandvårdsstöd ska man vara socialförsäkrad för bosättningsbaserade förmåner enligt SFB.
En person som bor i Sverige men som inte har rätt till vårdförmåner genom svensk lagstiftning, till exempel om hen inte kan bli folkbokförd, kan ändå ha rätt till vård genom EU-lagstiftning. Försäkringskassan kan då utfärda intyg för att personen ska kunna styrka denna rätt.
2.2 Rätten till vårdförmåner i gränsöverskridande situationer
Den som är försäkrad för vårdförmåner i Sverige kan ha rätt till subventionerad vård eller ersättning för vårdkostnader i andra länder genom EU-lagstiftning, avtal eller genom svensk lagstiftning. Det gäller olika situationer, till exempel om en person
- planerar att åka utomlands för att få vård
- behöver nödvändig vård under en tillfällig utlandsvistelse
- är bosatt utanför landet där personen är försäkrad för vårdförmåner.
Samma gäller omvänt för personer som är försäkrade för vårdförmåner i andra länder och som söker vård i Sverige.
2.2.1 EU/EES-länder och Schweiz
Inom EU/EES och Schweiz finns det förordningar som kan ge rätt till nödvändig och planerad vård. De kan också ge rätt till vård när en person är bosatt i ett annat land än där hen är försäkrad för vårdförmåner.
Du kan läsa mer om vilka länder som omfattas av EES samt om EU-länderna och deras territorier i vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.
Samordningen av vårdförmåner inom EU/EES och Schweiz styrs huvudsakligen av
- Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen
- Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.
Syftet med förordning 883/2004 är att skydda de sociala rättigheterna, inklusive tillgången till hälso- och sjukvård, när personer rör sig över gränserna inom EU/EES och Schweiz. Förordningen kompletteras med tillämpningsförordning 987/2009.
För vård som har getts före den 30 april 2010 tillämpas
- Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1972 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen
- Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.
EES-länderna och Schweiz anslöt sig till förordningarna 883/2004 och 987/2009 något senare. Förordningarna gäller för Schweiz sedan den 1 april 2012 och för Norge, Island och Liechtenstein sedan den 1 juni 2012. För vård som getts dessförinnan ska alltså förordningarna 1408/71 och 574/72 tillämpas i förhållande till dessa länder.
Förordning 1408/71 gäller dock fortfarande i vissa samordningssituationer för personer som inte är medborgare i ett EU/EES-land eller i Schweiz.
Läs mer om förordningarna i vägledning 2017:1. Mer om vårdförmåner med stöd av förordning 1408/71 finns i vägledning (2010:1) Vårdförmåner med stöd av förordning 1408/71.
2.2.2 EU/EES-länderna
Det finns även svensk lagstiftning som reglerar rätten till ersättning för planerad och nödvändig vård inom EU/EES.
Lag (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (ersättningslagen) gäller sedan den 1 oktober 2013. Den grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (patientrörlighetsdirektivet). Syftet med patientrörlighetsdirektivet är att göra det lättare att få tillgång till säker och kvalitativ hälso- och sjukvård inom hela EU/EES.
I ärenden där vårdkostnaderna har uppkommit före 1 oktober 2013 tillämpas EUF-fördraget. Det är ett av grundfördragen som EU vilar på. Det är endast kostnader för planerad vård som kan ersättas enligt EUF-fördraget.
En person med en arbetsskada kan ha rätt till sjukvårdsersättning enligt 40 kap. 11 § SFB.
Läs mer om arbetsskada och sjukvårdsersättning i kapitel 9, vägledning (2003:4) Förmåner vid arbetsskada.
Försäkringskassans informationsansvar
En person som är försäkrad i Sverige kan få information från Försäkringskassan om sina rättigheter vid vård i andra EU/EES-länder. Försäkringskassan ska informera om villkoren för att få ersättning för vården utifrån de regelverk som gäller.
Nationell kontaktpunkt
Enligt patientrörlighetsdirektivet ska varje EU/EES-land ha kontaktpunkter som ansvarar för att ge övergripande och lättförståelig information om rätten till ersättning för vård i andra EU/EES-länder och det egna landets hälso- och sjukvårdssystem.
Kontaktpunkterna ska informera medborgarna om deras rättigheter när de har fått eller planerar att få vård inom EU/EES. Försäkringskassan ska även tillhandahålla kontaktuppgifter till övriga nationella kontaktpunkter inom EU/EES.
Sverige har två nationella kontaktpunkter, Försäkringskassan och Socialstyrelsen. Om en person från ett annat EU/EES-land vill få information om vilka rättigheter som personen har vid vård i Sverige så ska hen kontakta Socialstyrelsen.
2.2.3 Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland
Handels- och samarbetsavtalet är ett avtal mellan EU och Förenade kungariket och Nordirland med anledning av Storbritanniens utträde ur EU.
2.2.4 Norge och Finland
Gränssjukvårdsförordningen (1962:390) ska underlätta för personer som vistas i gränskommunerna mot Norge och Finland att få tillgång till vård. Förordningen kan ge rätt till ersättning för läkarvård inom öppen vård, fysioterapi samt för resekostnader som uppstått i samband med vården.
2.2.5 Vård enligt avtal
Det finns avtal om vårdförmåner som Sverige har ingått med andra länder. De flesta avtalen är bilaterala. Det finns även ett multilateralt avtal som gäller mellan de nordiska länderna, nordiska konventionen. Den gäller i Sverige genom lag (2013:134) om nordisk konvention om social trygghet.
Sverige har bilaterala avtal som avser vårdförmåner med
- Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland
- Australien
- Provinsen Québec i Kanada
- Ungern
- Algeriet
- Chile
- Israel
- Turkiet.
Du kan läsa mer om gränsöverskridande situationer och internationella regelverk om social trygghet i vägledning 2017:1.
2.3 Kostnadsreglering
Enligt förordningarna ska i de flesta fall det land som personen har sin försörjning ifrån ansvara för vårdkostnaderna. Det kallas att landet är behörig stat för vårdförmåner.
Kostnadsansvaret styrs av förordning 883/2004 och avtal. Vårdkostnader kan regleras på olika sätt beroende på vilket intyg om rätt till vårdförmåner som nyttjats och vilka länder som är berörda.
Oftast är det landet som har utfärdat ett intyg som har kostnadsansvar, alltså landet där personen är försäkrad för vårdförmåner. I det fallet regleras vårdkostnader genom återbetalning (länderna skickar fordringar mellan varandra). Om länderna har avtalat om betalningsavstående, så ligger kostnadsansvaret hos landet som har gett vården. I det fallet ska vårdkostnaden inte återbetalas utan stanna i vårdlandet.
I vissa fall ska den kostnad som Försäkringskassan återbetalat till vårdlandet faktureras till regionen. Vilka vårdkostnader som ska faktureras framkommer i lagen (2013:514) om regionernas och kommunernas kostnadsansvar för viss vård i utlandet.
Regioner och tandvårdgivare kan ha rätt till ersättning för kostnader som uppstått i samband med vård av personer som inte är bosatta inom dess område. Vilka kostnader det rör sig om regleras i förordningen (2013:711) om ersättningar för vissa vårdkostnader i internationella förhållanden.