6 Rätt till ersättning för nödvändig och planerad vård

Det finns situationer när en person kan få ersättning för vårdkostnader i ett annat EU/EES-land eller Schweiz. Det kan gälla både planerad vård och nödvändig vård. Personen kan ansöka om ersättningen antingen före eller efter hen har fått vården.

När en person har fått nödvändig vård så kan personen ansöka om ersättningen i efterhand om hen har fått betala mer än patientavgift. Situationen kan uppstå när personen inte har visat sitt EU-kort eller vårdgivaren inte har accepterat EU-kortet. Läs mer om EU-kortet i kapitel 4. Försäkringskassan bedömer en ansökan om ersättning i efterhand för nödvändig vård utifrån olika regelverk. De aktuella regelverken är ersättningslagen, förordning 883/2004 och gränssjukvårdsförordningen. Vilka av dessa som är aktuella beror på i vilket land vården har getts.

Personer som vill få planerad vård utomlands kan ansöka om ett förhandstillstånd eller ett förhandsbesked för kommande kostnader. Ett förhandstillstånd är ett intyg som visar att en person bara ska betala den patientavgift som gäller i vårdlandet. Ett förhandsbesked är ett beslut som talar om hur stor del av vårdkostnaden som en person kan få ersättning för i efterhand. Det är också möjligt att ansöka om ersättning i efterhand för planerad vård utan ett förhandsbesked. Försäkringskassan bedömer rätten till förhandstillstånd enligt förordning 883/2004 och förhandsbesked enligt ersättningslagen. En ansökan om ersättning i efterhand för planerad vård bedöms enligt ersättningslagen eller, i enstaka fall, EUF-fördraget.

Det här kapitlet beskriver hur

• en ansökan om ersättning ska göras
• man bedömer vilken stat som är behörig för en persons vårdförmåner
• man bedömer vilket regelverk som är aktuellt
• man fattar beslut om ersättning.

Nödvändig vård

Artikel 19 förordning 883/2004 Vistelse utanför den behöriga medlemsstaten

1. Om inte annat följer av punkt 2 skall en försäkrad person och dennes familjemedlemmar som vistas i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten ha rätt till de vårdförmåner som av medicinska skäl blir nödvändiga under vistelsen med beaktande av förmånernas karaktär och vistelsens förväntade längd. Dessa förmåner skall för den behöriga institutionens räkning utges av institutionen på vistelseorten i enlighet med den lagstiftning som den tillämpar, som om de berörda personerna vore försäkrade enligt denna lagstiftning.

Nödvändig vård vid tillfällig vistelse är sådan vård som inte kan vänta tills en person återvänder till sin behöriga stat. En läkare eller annan vårdpersonal bedömer om vården är nödvändig utifrån personens hälsotillstånd och vistelsetid i medlemslandet. Med tillfällig vistelse menas semesterresor, kortare tjänsteresor, studier eller liknande (AK-beslut S1).

I begreppet nödvändig vård ingår även vård för existerande sjukdomstillstånd och kroniska sjukdomar, så länge syftet med resan inte är att söka vård. Det betyder att kontroller av exempelvis diabetes och blodtryck är nödvändig vård (AK-beslut S3).

Gränsdragningen mellan nödvändig och planerad vård kan vara svår. Det gäller särskilt i de fall där personer lider av kroniska sjukdomar som kan förvärras och medföra vårdbehov. Ytterst är det den behandlande läkaren som bedömer om en vårdinsats är nödvändig eller om vården kan vänta tills personen kommit hem.

Livsnödvändig vård

En person som behöver livsnödvändig vård på grund av en befintlig sjukdom ska sluta en överenskommelse med en specialiserad vårdgivare i det medlemsland där hen planerar att vistas tillfälligt. Personen behöver kontakta vårdgivaren innan avresan för att säkerställa att hen ska få rätt vård under vistelsen (AK-beslut S3). Exempel på livsnödvändiga behandlingar är

• dialys
• syrgasbehandling
• särskild astmabehandling
• ekokardiografi vid autoimmuna sjukdomar
• kemoterapi.

Förlossning

Vård i samband med graviditet och förlossning ska ses som nödvändig vård och omfattas av EU-kortet. Detta inkluderar även förlossning i normal tid, förutsatt att personen inte reser till ett annat medlemsland i syfte att föda barn (AK-beslut S3).

Planerad vård

Om vårdbehovet inte uppstår vid en tillfällig vistelse utan personen i stället reser till ett annat EU/EES-land eller Schweiz i syfte att få vård där ska det anses vara planerad vård.

6.1 Ansökan

En person som vill ha ersättning för vård utomlands ansöker om det hos Försäkringskassan. Det finns inga formkrav på hur ansökan ska se ut. En ansökan kan till exempel endast bestå av kostnadsunderlag eller så har personen använt Försäkringskassans ansökningsblankett.

Det finns inte heller något krav på att ansökan ska vara underskriven. Om ansökan ändå är underskriven ska det vara av antingen personen som ansökan gäller eller till exempel av en vårdnadshavare eller ett ombud.

Vilka underlag behövs i ett ärende

Utgångspunkten är att vi ska ha tillräckligt med underlag när vi fattar beslut. Uppgifter som ska finnas i underlagen:

• Vem kommer att ge eller vem har gett vården?
• Vilken vård kommer att ges eller vilken vård har getts?
• När kommer vården att ges eller när har vården getts?
• Varför kommer vården att ges eller varför har vården getts?

Vid ersättning i efterhand behöver det också finnas kostnadsunderlag där det tydligt framkommer vad kostnaderna avser.

Läs mer

Läs mer om Försäkringskassans utredningsskyldighet i vägledning 2004:7, Förvaltningsrätt i praktiken. Underlagen kan behöva översättas. Läs mer om översättningar i Försäkringskassans riktlinje (2020:05) Kontakter på andra språk än svenska.

Originalhandlingar

När ansökan gäller ersättning i efterhand så begär vi originalhandlingar om

• det finns risk att personen redan har fått ersättning för kostnaderna från ett annat medlemsland
• vi har anledning att tro att underlagen är förfalskade.

Den behöriga institutionen i vårdlandet kan också kräva att få ta del av originalhandlingarna för att besvara Försäkringskassans förfrågan om ersättningsnivåer. Läs mer om detta i avsnitt 6.2.4.

6.1.1 Vård som har utförts

Artikel 25 förordning 987/2009 Vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten B. Förfaranden och arrangemang för ersättning av utgifter för vårdförmåner […] 5. Om ersättning för sådana kostnader inte begärs direkt vid institutionen på vistelseorten, ska den behöriga institutionen ersätta den berörda personen för hans eller hennes kostnader i enlighet med de taxevillkor för ersättning som gäller för institutionen på vistelseorten, eller utge de belopp som institutionen på vistelseorten skulle ha fått ersättning för, om artikel 62 i tillämpningsförordningen hade tillämpats i det berörda fallet. Institutionen på vistelseorten ska på begäran lämna den behöriga institutionen alla nödvändiga upplysningar om dessa taxor och belopp.

5 § ersättningslagen En patient har rätt till ersättning för kostnader som har uppkommit till följd av att han eller hon har tagit emot vård i ett annat land inom EES om

1. patienten när kostnaderna uppkom tillhörde den personkrets för vilken Sverige är behörigt att meddela sådant tillstånd till vård utanför bosättningsmedlemsstaten som avses i artikel 20 i förordning (EG) nr 883/2004,
2. vården har tillhandahållits av hälso- och sjukvårdspersonal, och
3. patienten skulle haft rätt att få vården bekostad av det allmänna om den tillhandahållits i Sverige.

En person som har fått nödvändig vård vid en tillfällig vistelse kan ansöka om ersättning i efterhand när hen fått betala hela eller delar av vårdkostnaden själv. Det kan hända om personen inte har visat sitt EU-kort vid vårdtillfället, eller vårdgivaren inte har tagit emot EU-kortet. En sådan ansökan kan prövas enligt antingen förordning 883/2004 eller enligt lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (ersättningslagen).

En person som rest till ett annat land för att få planerad vård måste ha ett förhandstillstånd för att kunna få ersättning i efterhand enligt förordning 883/2004. Den begränsningen finns not i ersättningslagen. Det innebär att personen kan ansöka om ersättning för planerad vård i efterhand.

Läs mer om hur vi utreder en ansökan om ersättning i efterhand för nödvändig och planerad vård i 6.2.

6.1.2 Vård som planeras

Artikel 20 förordning 883/2004 Resa i syfte att erhålla vårdförmåner – tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsmedlemsstaten

1. Om inte annat följer av denna förordning skall en försäkrad person, som reser till en annan medlemsstat för att erhålla vårdförmåner under vistelsen där söka tillstånd från den behöriga institutionen.

11 § ersättningslagen Om en patient ansöker om det, ska Försäkringskassan lämna förhandsbesked om

1. huruvida patienten har rätt till ersättning enligt denna lag för viss vård som han eller hon avser att ta emot vid ett visst vårdtillfälle i ett annat EES-land, och
2. det högsta belopp ersättning kan betalas ut med för denna vård. Har förhandsbesked lämnats enligt första stycket är Försäkringskassan skyldig att vid senare prövning av frågan om ersättning till patienten för den angivna vården betala ut minst det belopp som angetts i förhandsbeskedet.

En person som planerar att åka utomlands för att få vård kan ansöka om att få ersättning för vårdkostnaderna hos Försäkringskassan. Personen kan ansöka antingen innan hen har fått vården eller efter att vården har utförts.

Den som vill få planerad vård enligt förordning 883/2004 ska först ansöka om ett förhandstillstånd. Om ett förhandstillstånd beviljas ska hen få vård enligt de villkor som gäller för personer som är försäkrade i den medlemsstaten. Personen kan också ansöka om ett förhandsbesked enligt ersättningslagen för att försäkra sig om att få ersättning för vården.

Förhandsbesked kan beviljas i följande situationer:

• När personen planerar att få vård i ett EU/EES-land.
• För vård både hos privata vårdgivare och de som är anslutna till det allmänna sjukvårdssystemet i det aktuella medlemslandet.
• För vård där väntetiden är medicinskt försvarbar.

Förhandstillstånd kan ges i följande situationer:

• När personen planerar att få vård i ett EU/EES-land eller i Schweiz.
• För vård hos vårdgivare som är anslutna till det allmänna sjukvårdssystemet i det aktuella medlemslandet.
• För vård där väntetiden inte är medicinskt försvarbar.

Information om hur vi utreder en ansökan om förhandsbesked och förhandstillstånd finns i 6.3.

Oavsett om vi utreder en ansökan om ersättning i efterhand, förhandsbesked eller förhandstillstånd behöver vi identifiera vem som ansöker och om Sverige är behörig stat för vårdförmåner.

6.1.3 Vem får ansöka?

En person som har fått vård eller planerar att få vård kan ansöka om ersättning i efterhand, förhandstillstånd eller förhandsbesked. I vissa situationer kan personen företrädas av någon annan. Här går vi igenom hur en ansökan ska gå till i tre olika situationer.

Person under 18 år har fått vård eller vill få vård

En person som är under 18 år har inte full rättshandlingsförmåga. Därför ska vårdnadshavare ansöka om ersättning när det gäller en person som är under 18 år vid ansökningstillfället.

Om ansökan gäller förhandstillstånd eller förhandsbesked ska båda vårdnadshavarna underteckna ansökan när de har gemensam vårdnad. Båda vårdnadshavarna måste vara överens om åtgärden eftersom beslutet att söka vård utomlands kan ha en stor betydelse för barnet (6 kap. 13 § föräldrabalken).

Om ansökan däremot gäller ersättning i efterhand räcker det att en av vårdnadshavarna ansöker. Anledningen är att vården redan har utförts och att beslutet därmed inte kan anses ha samma betydelse.

Om barnet fyller 18 år under handläggningens gång ska beslutet skickas till barnet.

Läs mer

Du kan läsa mer om rättshandlingsförmåga i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Personen som ansöker är inte den som har fått eller vill få vård

Om någon annan än den som har fått eller ska få vård ansöker om ersättning ska det finnas en fullmakt som styrker att personen har rätt att föra talan i ärendet. En fullmakt kan vara antingen muntlig eller skriftlig.

Ibland kan det vara oklart vad en muntlig fullmakt omfattar. Vi kan då begära att ombudet skickar in en skriftlig fullmakt. Ett exempel då det är lämpligt att begära en skriftlig fullmakt är när fullmakten omfattar rätten att föra personens talan i ärendet och att ta emot ersättning i personens ställe. Om ersättningen ska betalas till ombudet ska det framgå i beslutet att den enskilde har rätt till ersättningen, men att beloppet betalas ut till ombudet enligt fullmakten.

När ett ombud ansöker om ersättning i efterhand för ett barn ska ombudet ha en fullmakt från vårdnadshavaren. Om barnet hinner fylla 18 år under handläggningens gång behöver Försäkringskassan kontakta barnet och fråga om hen fortsatt ska företrädas av ombudet.

Om ett ombud ansöker om ersättning utifrån en fullmakt och personen sedan själv ansöker om ersättning för samma vårdtillfälle, behöver Försäkringskassan utreda om yrkandena gäller samma vårdkostnader. Om så är fallet behöver personen avgöra om hen själv vill driva ärendet eller om ombudet ska göra det.

Läs mer

Du kan läsa mer om ombud och fullmakter i vägledning 2004:7.

Personen som har fått vård är avliden

Om den person som har fått vård har avlidit och någon annan skickar in en ansökan behöver vi fastställa dels vilka som är dödsbodelägare, dels om den person som har skickat in ansökan har rätt att föra dödsboets talan:

Om personen själv har skickat in ansökan och avlider under utredningens gång, så behöver vi inte fastställa vilka som är dödsbodelägare.

Om ansökan skickas in efter det att personen har avlidit och det finns fler än en dödsbodelägare men en person önskar agera ombud, så ska vi fastställa vilka som är dödsbodelägare. Vi ska begära en skriftlig fullmakt från samtliga dödsbodelägare för att en person ska ha rätt att företräda dödsboet. Om det inte kommer in en fullmakt från samtliga dödsbodelägare ska vi avvisa ansökan.

Om ingen agerar ombud så företräder dödsbodelägarna gemensamt dödsboet. Då ska all kommunikation ske med samtliga dödsbodelägare.

Det händer även att en person avlider under utredningen av ett förhandstillstånd eller ett förhandsbesked. Då behöver vi ta reda på om personen har fått vården utomlands eller inte. I de fall hen inte har fått vård ska vi avskriva ansökan.

6.1.4 Bedöma behörig stat för vårdförmåner

Försäkringskassan ska alltid kontrollera att Sverige är den behöriga staten för vårdförmåner om en person har fått eller vill få vård inom EU/EES eller i Schweiz och om vården är gränsöverskridande. Det gör vi genom att kontrollera om personen är registrerad som försäkrad i våra interna system. I många fall så omfattas personen av den svenska socialförsäkringen antingen via arbete eller bosättning. Som regel kan vi då utgå från att Sverige är behörig stat för vårdförmåner så länge det inte finns uppgifter i ärendet som tyder på någonting annat, till exempel att personen arbetar i eller har pension från något annat land.

Det finns även situationer när Sverige är behörig stat för vårdförmåner, men där personen inte omfattas av den svenska socialförsäkringen eller inte bedöms vara bosatt i Sverige. Dessa personer borde ha E- eller S-intyg som ger dem rätt till vårdförmåner i bosättningslandet och ett intyg som ger dem rätt till vård i Sverige. Läs mer om det i kapitel 4.

Läs mer

Du kan läsa mer om svensk socialförsäkring och bosättning i vägledning 2017:1.

Metodstöd – bedöma behörig stat för vårdförmåner

För att bedöma om Sverige är behörig stat för vårdförmåner kontrollerar du om personen som har fått eller vill få vård omfattas av den svenska socialförsäkringen enligt 5 kap. SFB och om hen är folkbokförd i Sverige. Du ska även ta hänsyn till om det finns något som tyder på att personen har börjat arbeta eller bosatt sig i ett annat land. Du behöver då utreda vilket medlemsland som är behörig stat för vårdförmåner. Du kan läsa mer om det i kapitel 4.

Om du bedömer att Sverige är behörig stat för personens vårdförmåner går du vidare med din utredning.

Personen är under 18 år

Om en ansökan gäller vård som ett barn under 18 år har fått, eller vill få, så kontrollerar du om barnet och vårdnadshavarna

• omfattas av den svenska socialförsäkringen
• bor i Sverige.

Sverige är oftast behörig stat för ett barns vårdförmåner när barnet bor i Sverige med en vårdnadshavare som är försäkrad här. Om vårdnadshavarna inte har samma behöriga stat för vårdförmåner behöver du utreda vidare vilket land som ska vara behörig stat för barnet.

Du kan läsa mer om vem som räknas som familjemedlem i kapitel 4.3.3.

Bosatt i ett annat EU/EES-land

Det finns situationer när Sverige är den behöriga staten för vårdförmåner trots att personen inte är försäkrad i Sverige eller bor här. Det gäller till exempel om personen har pension från Sverige och är bosatt i ett annat land. Du kan läsa mer om detta i kapitel 4.

Även personens familjemedlemmar kan under vissa förutsättningar ha Sverige som behörig stat. Du kan läsa mer om detta i kapitel 4.3.3.

En person som är utsänd ska fortsätta att omfattas av lagstiftningen i det land hen är utsänd från, och det landet är då behörig stat för vårdförmåner trots att arbetet utförs i ett annat medlemsland. Om Sverige är behörig stat för vårdförmåner och personen ansöker om ersättning för vårdkostnader så kan vi utreda ansökan utifrån både förordning 883/2004 och ersättningslagen.

Läs mer

Du kan läsa mer om tillämplig lagstiftning enligt förordning 883/2004 vid utsändning i vägledning 2017:1.

För pensionärer och deras familjemedlemmar finns det särskilda regler i förordning 883/2004 som talar om vilken stat som är behörig för vårdförmåner i olika situationer.

En pensionär eller dennes familjemedlem har fått eller vill få vård i ett annat land

Artikel 27 förordning 883/2004 Pensionstagarens eller dennes familjemedlemmars vistelse i en annan medlemsstat än den där de är bosatta – vistelse i den behöriga medlemsstaten – tillstånd till nödvändig behandling utanför bosättningsmedlemsstaten […] 3. Artikel 20 skall också tillämpas på en pensionstagare och/eller de av dennes familjemedlemmar som vistas i en annan medlemsstat än den i vilken de är bosatta för att där erhålla den behandling som är lämplig med hänsyn till deras tillstånd. […] 5. De kostnader för vårdförmåner som avses i punkt 3 skall betalas av institutionen på pensionstagarens eller familjemedlemmarnas bosättningsort, om dessa personer är bosatta i en medlemsstat som valt kostnadsersättning på grundval av fasta belopp. Institutionen på pensionstagarens eller familjemedlemmarnas bosättningsort skall i så fall vid tillämpning av punkt 3 anses vara den behöriga institutionen.

5 § ersättningslagen En patient har rätt till ersättning för kostnader som har uppkommit till följd av att han eller hon har tagit emot vård i ett annat land inom EES om

1. patienten när kostnaderna uppkom tillhörde den personkrets för vilken Sverige är behörigt att meddela sådant tillstånd till vård utanför bosättningsmedlemsstaten som avses i artikel 20 i förordning (EG) nr 883/2004,

Om en pensionär eller dennes familjemedlem har fått eller vill få vård i ett annat land än den behöriga staten eller bosättningslandet behöver Försäkringskassan kontrollera om hen är bosatt i ett land som kräver ersättning för vårdkostnader i form av faktiska kostnader eller fasta belopp. Om bosättningslandet kräver ersättning i form av fasta belopp är landet behörigt att utfärda ett förhandstillstånd enligt förordning 883/2004. Det medför att pensionären inte heller omfattas av ersättningslagen. En pensionär med pension från ett annat EU-land som är bosatt i Sverige omfattas dock av ersättningslagen. Det beror på att Sverige kräver ersättning enligt fasta belopp och är behörigt att utfärda ett förhandstillstånd. Läs mer om faktiska kostnader och fasta belopp i kapitel 7.

Personen har fått vård

När en pensionär med pension från Sverige, eller dennes familjemedlem, har fått vård i ett annat land än den behöriga staten eller bosättningslandet, så måste du välja regelverk utifrån situation.

• Pensionären eller familjemedlemmen är bosatt i ett land som kräver ersättning utifrån fasta belopp:
  • Om personen söker ansöker om ersättning för nödvändig vård ska vi pröva rätten enligt förordning 883/2004.
  • Om personen ansöker om ersättning i efterhand för planerad vård fattar vi beslut om avslag eftersom personen inte omfattas av ersättningslagen.
• Pensionären eller familjemedlemmen är bosatt i ett land som kräver ersättning utifrån faktiska kostnader:
  • Om personen söker ersättning för nödvändig vård kan vi pröva rätten till ersättning både enligt förordning 883/2004 och ersättningslagen.
  • Om personen söker ersättning i efterhand för planerad vård kan vi pröva rätten till ersättning enligt ersättningslagen.

Personen planerar att få vård

Följande gäller när en pensionär med pension från Sverige, eller dennes familjemedlem, planerar att få vård i ett annat land än den behöriga staten eller bosättningslandet.

Om en pensionär eller dennes familjemedlem är bosatta i ett land som kräver ersättning utifrån fasta belopp ska vi

• avvisa ansökan, eftersom Försäkringskassan inte är behörig att utfärda förhandstillstånd enligt förordning 883/2004. Pensionären ska ansöka om förhandstillstånd i bosättningslandet. Om pensionären har ansökt om ett förhandsbesked fattar vi beslut om avslag eftersom hen inte omfattas av ersättningslagen.

Om en pensionär eller dennes familjemedlem är bosatta i ett land som kräver ersättning utifrån faktiska kostnader ska pensionären

• ansöka om förhandstillstånd enligt förordning 883/2004 hos institutionen i bosättningslandet. Den intygar om villkoren för att bevilja ett förhandstillstånd i bosättningslandet är uppfyllda eller inte. Ansökan skickas sedan vidare till Försäkringskassan. Vi kan utreda ansökan enligt ersättningslagen.

De länder som kräver ersättning utifrån fasta belopp är:

• Cypern
• Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland
• Portugal
• Spanien
• Sverige
• Norge
• Irland.

Övriga länder kräver ersättning i form av faktiska kostnader.

Före den 1 januari 2018 krävde även Nederländerna och Finland ersättning utifrån fasta belopp.

Pensionär bosatt i Sverige med annan behörig stat

Artikel 27 förordning 883/2004 Pensionstagarens eller dennes familjemedlemmars vistelse i en annan medlemsstat än den där de är bosatta – vistelse i den behöriga medlemsstaten – tillstånd till nödvändig behandling utanför bosättningsmedlemsstaten

1. Artikel 19 skall också tillämpas på en person som erhåller en pension eller flera pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, och som har rätt till vårdförmåner enligt lagstiftningen i en av de medlemsstater som utger pensionen eller pensionerna, eller på dennes familjemedlemmar när de vistas i en annan medlemsstat än den där de är bosatta.
2. Artikel 18.1 skall också tillämpas på personer som avses i punkt 1, när de vistas i den medlemsstat där den behöriga institution ligger som är ansvarig för kostnaderna för vårdförmåner som pensionstagaren erhåller i sin bosättningsmedlemsstat och denna medlemsstat har valt detta alternativ och tagits upp i förteckningen i bilaga IV.

Artikel 18 förordning 883/2004 Vistelse i den behöriga medlemsstaten när bosättningen är i en annan medlemsstat – särskilda bestämmelser för gränsarbetares familjemedlemmar

1. Om inte annat följer av punkt 2 skall den försäkrade personen och dennes familjemedlemmar som avses i artikel 17 även ha rätt till vårdförmåner under vistelse i den behöriga medlemsstaten. Vårdförmånerna skall utges av den behöriga institutionen och på denna institutions bekostnad, i enlighet med bestämmelserna i den lagstiftning som den tillämpar, som om de berörda personerna vore bosatta i den medlemsstaten.

Om en pensionär bor i Sverige men vill få planerad vård i sin behöriga stat ska vi utreda rätten till förhandstillstånd. Däremot ansvarar vi inte för att utreda rätten till ersättning i efterhand för nödvändig vård enligt förordning 883/2004. Eftersom Sverige är behörigt att utfärda förhandstillstånd ingår pensionären också i den personkrets som omfattas av ersättningslagen.

Vilken rätt till vård som pensionären har i sin behöriga stat framgår av bilaga IV i förordning 883/2004 (artikel 27.2 i förordning 883/2004). I det fall som pensionärens behöriga stat

• finns med i bilaga IV så har pensionären rätt till all vård i sin behöriga stat. Då kan inget förhandstillstånd eller förhandsbesked för vård i den behöriga staten beviljas (se KRNS dom i mål nr 5048–15)
• inte finns i bilaga IV så har pensionären endast rätt till nödvändig vård i sin behöriga stat.

De länder som finns med i bilaga IV i förordning 883/2004 är:

• Belgien
• Bulgarien
• Cypern
• Frankrike
• Grekland
• Luxemburg
• Nederländerna
• Polen
• Slovenien
• Spanien
• Sverige
• Tjeckien
• Tyskland
• Ungern
• Österrike

Reglera vårdkostnader i efterhand för retroaktiv tid

E- eller S-intyg, som används vid bosättning utanför den behöriga staten, måste registreras för att personen ska få rätt till vårdförmåner. Därför uppstår det en mellantid från det att personen uppfyller rätten till intyget och får det i sin hand till dess att den behöriga institutionen i bosättningslandet har tagit ställning till om intyget ska registreras eller inte.

Om personen får vård under denna tid får hen betala hela vårdkostnaden själv eller be om faktura med sent förfallodatum. Om E- eller S-intyget godtas och registreras för retroaktiv tid kan vårdkostnaden regleras i efterhand.

Hur och var det ska göras beror på vilken vård som personen har fått och var den har getts.

Om personen har fått …	så ska …
vård i bosättningslandet innan ett intyg från Sverige har registrerats	personen vända sig till den behöriga institutionen i bosättningslandet för att få kostnaden reglerad.
vård i Sverige innan ett intyg har registrerats	personen vända sig till vårdgivaren för att få kostnaden reglerad.
nödvändig vård i ett annat land än bosättningslandet och den behöriga staten och visat sitt EU-kort	kostnaden regleras genom att det vårdgivande landet sänder en begäran om återbetalning till den behöriga staten.

6.2 Ersättning i efterhand för vård som utförts

Vid en ansökan om ersättning i efterhand kontrollerar Försäkringskassan vad vårdkostnaden gäller och när kostnaden uppkom. Det avgör vilka regelverk som kan vara aktuella.

Vårdkostnaden uppkommer i de flesta fall

• samma dag som vården utförs
• när vården avslutas, om den sträcker sig över längre tid.

Det finns inga formkrav på hur ett kostnadsunderlag ska se ut. Det ska däremot framgå av underlaget vad kostnaden är och vad den avser, till exempel om det handlar om ett läkarbesök eller annan vårdåtgärd. När det handlar om mer omfattande vård så behöver Försäkringskassan ett specificerat kostnadsunderlag där det framkommer vilken vård som har utförts och vilka kostnader som omfattas.

Om kostnadsunderlaget är utställt av någon annan än vårdgivaren, till exempel ett faktureringsföretag, ska Försäkringskassan alltid begära att få det ursprungliga kostnadsunderlaget. Vi gör det för att kunna fastställa vad den faktiska kostnaden för vården uppgick till och säkerställa att kostnaden inte innehåller administrativa avgifter som till exempel påminnelseavgifter.

Obetalda vårdkostnader

Försäkringskassan kan betala ut ersättning i efterhand även om vårdfakturan inte är betald. Det gäller både nödvändig och planerad vård som då prövas enligt ersättningslagen. Däremot går det inte att ersätta helt obetalda kostnader med stöd av förordning 883/2004.

Gäller kostnaden nödvändig vård kan Försäkringskassan erbjuda personen ett provisoriskt intyg om EU-kort för den retroaktiva tiden. Då ska personen kontakta vårdgivaren och visa det provisoriska intyget. Det finns då ingen möjlighet att fastställa vad den faktiska kostnaden för vården uppgick till förrän vårdgivaren utfärdar en ny faktura. Det finns mer information om provisoriskt intyg i avsnitt 4.4.4.

Metodstöd – påminnelseavgifter och dröjsmålsränta

Om du prövar rätten till ersättning enligt ersättningslagen vid en obetald kostnad ska du informera personen om att hen ansvarar för att betala fakturan i tid. Försäkringskassan ersätter endast den faktiska vårdkostnaden och inte eventuella påminnelseavgifter eller dröjsmålsräntor. Du ska därför informera om handläggningstiden och vad utredningen kan innebära.

Förskottsbetalning

Det förekommer att en person betalar för vården redan innan den getts. I dessa fall kontrollerar Försäkringskassan att den vård som personen faktiskt fått motsvarar den vård som planerades när vårdfakturan ställdes ut. Om vården skiljer sig åt måste personen komplettera ansökan med underlag som visar vad den slutliga kostnaden blev för den vård som gavs. Det kan till exempel vara en slutfaktura eller ett intyg från vårdgivaren. Detsamma gäller om det finns någon annan omständighet som tyder på att den slutliga kostnaden inte överensstämmer med den summa personen betalat i förskott.

Valutakurs

Valutakursen behöver inte fastställas när underlaget i ärendet visar vad vårdkostnaden motsvarar i svenska kronor. Om vårdkostnaden endast anges i ett annat lands valuta kan vi behöva fastställa en valutakurs. Det är Europeiska centralbankens referensväxelkurs vid dagen för beräkning som ska användas.

6.2.1 Ta ställning till vilka regelverk som är aktuella

Regelverken som är aktuella vid ersättning i efterhand är förordning 883/2004, EUF-fördraget, ersättningslagen, gränssjukvårdsförordningen och avtal som Sverige har med andra länder. För att bedöma vilket regelverk som är aktuellt i ärendet behöver följande frågor besvaras:

• Var har personen fått vård?
• När har personen fått vård?
• Omfattas personen av regelverket?

Var har personen fått vård?

Försäkringskassan ska ta ställning till om vården är gränsöverskridande. Vården är gränsöverskridande om personen har fått vård i ett annat land än där personen är bosatt och har getts i ett annat EU/EES-land eller Schweiz. Vården är också gränsöverskridande om den har getts i ett land som Sverige har avtal med.

Vård i Schweiz

Om personen har fått vård i Schweiz prövas rätten till ersättning för nödvändig vård endast utifrån förordning 883/2004. Detta beror på att Schweiz inte är ett EES-land och därmed inte omfattas av ersättningslagen.

Vård i Cypern

Om personen har fått vård i den turkiska delen av Cypern prövas rätten till ersättning för nödvändig vård enligt ersättningslagen. Det beror på att republiken Cypern i sin helhet är medlem i EU och därmed ingår i EES. Däremot är inte förordning 883/2004 tillämplig för vård som skett på den turkiska delen av Cypern. Det beror på att EU-lagstiftning inte är tillämplig på hela territoriet av republiken Cypern.

Vård i ett land som Sverige har avtal med

Vid vård i Storbritannien måste sådan ha getts och avslutats före den 1 januari 2021 för att ersättning ska kunna beviljas med stöd av ersättningslagen. Det finns ingen bestämmelse i utträdesavtalet som behandlar patientrörlighetsdirektivet i synnerhet och därför omfattas direktivet av artikel 127.1 som säger att unionslagstiftning ska gälla under övergångsperioden. Slutsatsen är att patientrörlighetsdirektivet inte gäller i förhållande till Storbritannien efter 1 januari 2021.

Om vården har getts efter den 1 januari 2021 måste Försäkringskassan kontrollera att den sökande omfattas av bestämmelserna i artikel 30, 32.1.b eller 32.1.c i utträdesavtalet innan rätt till ersättning för nödvändig vård kan prövas utifrån förordning 883/2004.

Läs mer

Du kan läsa mer om utträdesavtalet i vägledning 2017:1.

Det finns ett avtal mellan Monaco och Frankrike för nödvändig vård som har getts i Monaco. Avtalet innebär att nödvändig vård kan ges i Monaco om vårdbehov uppkommer vid en tillfällig vistelse i Frankrike. När vården har getts i Monaco ska vi skicka en förfrågan till Frankrike. Vi betalar ut ersättning enligt svaret från Frankrike.

Läs mer om de avtal som Sverige har med andra länder i kapitel 5.

Vård i ett annat land än där personen är bosatt

I vissa fall kan det vara svårare att avgöra om vården är gränsöverskridande utifrån att vi behöver fastställa var personen respektive vårdgivaren befinner sig.

Om …	så …
vården har skett via internet	måste vi ta ställning till var både vårdgivaren och personen befinner sig vid vårdtillfället.
ansökan gäller sjuktransport	måste vi ta ställning till var transporten har skett.
ansökan gäller hjälpmedel eller läkemedel	utgår vi från vilket land det hämtades eller lämnades ut, oavsett i vilket land det ordinerats.
provtagning sker i Sverige, men analyseras i ett annat medlemsland	är vården, det vill säga provtagningen, inte gränsöverskridande eftersom den inte getts i ett annat EU/EES-land eller Schweiz.
en person som har S- eller E-intyg behöver få vård i Sverige	ska vi informera personen om att använda sitt intyg om rätt till vård i Sverige i samband med beslut om avslag för ersättning i efterhand.

Läs mer

Du kan läsa mer om vilka länder som ingår i EU/EES i vägledning 2017:1.

Om vården har skett på ett fartyg

En person som behöver vård under tillfällig vistelse på ett havsgående fartyg, har fått gränsöverskridande vård. Försäkringskassan utreder rätten till ersättning genom att kontrollera vilken flagg fartyget har och var fartyget befann sig när personen fick vård. För att få information om detta kan personen behöva komplettera sin ansökan.

Tabellerna visar i vilka situationer ett fartyg omfattas av ersättningslagen eller EUF-fördraget.

Ett fartyg som är EU/EES-flaggat och befinner sig …	omfattas av ersättningslagen eller EUF-fördraget
inom ett EU/EES-lands territorialvatten**	ja
på internationellt vatten	ja (styrande regelverk är artikel 92 i FN:s havsrättskonvention)
inom en icke medlemsstats territorialvatten**	nej

Ett fartyg som inte är EU/EES-flaggat och befinner sig …	omfattas av ersättningslagen eller EUF-fördraget
inom ett EU/EES-lands territorialvatten** om syftet inte enbart är genomfart*	ja
på internationellt vatten	nej
inom en icke medlemsstats territorialvatten**	nej
på genomfart* i EU/EES-lands territorialvatten**	nej (styrande regelverk är artikel 17 och 18 i FN:s havsrättskonvention [fri passage])

* Med genomfart menas att ett fartyg inte lägger till i någon hamn, eller uppehåller sig längre än nödvändigt där. ** Ett lands territorialvatten sträcker sig som regel 12 sjömil ut från kusten.

Vi kan inte pröva rätten till ersättning utifrån förordning 883/2004 eftersom vårdgivare som verkar ombord på fartyg inte är anslutna till det allmänna sjukvårdssystemet i något annat medlemsland.

När har personen fått vård?

Om personen har rest till det andra landet för att få vård betraktas den som planerad.

Tabellen visar vilka regelverk som är aktuella beroende på när personen fått vård.

Om en person har fått planerad vård …	så prövas rätten till ersättning i efterhand enligt …
före den 1 oktober 2013, men kostnaden har uppkommit efter det datumet	EUF-fördraget.
efter den 1 oktober 2013, men vården betalas före det datumet	ersättningslagen eller EUF-fördraget, beroende på vad personen väljer.
efter den 1 oktober 2013 eller senare	ersättningslagen.

En person kan även få planerad vård som prövas enligt rätten till ersättning i efterhand enligt gränssjukvårdsförordningen (1962:390).

Om personen i stället har fått nödvändig vård under tillfällig vistelse så gäller följande regelverk.

Om en person har fått nödvändig vård …	så prövas rätten till ersättning i efterhand enligt …
före den 1 oktober 2013	förordning 883/2004.
efter den 1 oktober 2013	förordning 883/2004 och ersättningslagen.

Ibland ansöker en person vid olika tidpunkter om ersättning för kostnader som gäller samma vårdtillfälle. Försäkringskassan kan då enbart pröva rätten till ersättning enligt samma regelverk som det tidigare beslutet grundar sig på. Detta gäller oavsett om personen har valt att prövningen ska göras enligt ett visst regelverk i ansökan.

Metodstöd – bedöma om vården var nödvändig eller planerad

När du bedömer om vården var nödvändig eller planerad utgår du från uppgifterna som finns i ärendet. Ställ dig följande frågor:

• Har vårdbehovet uppstått under en tillfällig vistelse i det andra landet?
• Har personen rest till det andra landet i syfte att få vård?
• Har en person med en kronisk sjukdom rest i syfte att få behandling för sjukdomen? Läs mer om det i avsnitt 6.2.1.
• Har en gravid kvinna rest iväg i syfte att föda utomlands? Läs mer om det i avsnitt 6.2.1.

Om du inte kan bedöma om vården var nödvändig eller planerad kan personen behöva komplettera uppgifterna i ärendet, annars kan du inte pröva rätten till ersättning enligt förordning 883/2004. Det beror på att kraven för att få ersättning för nödvändig och planerad vård skiljer sig åt i förordningen. Däremot kan du pröva rätten till ersättning enligt ersättningslagen.

Parallell prövning av rätten till ersättning

Regelverken för vård utomlands överlappar varandra. Försäkringskassan ska därför utreda rätten till ersättning utifrån både förordning 883/2004 och ersättningslagen parallellt. Sedan tillämpar vi det regelverk som är mest fördelaktigt. Om personen uttryckligen anger att rätten till ersättning ska prövas utifrån ett visst regelverk så kan vi göra det, men om det andra regelverket kan vara fördelaktigare så ska hen få information om det.

Omfattas personen av regelverket?

När vi vet var och när vården har getts så kan vi bedöma vilka regelverk som är aktuella. Det finns några särskilda situationer att vara uppmärksam på innan vi går vidare med utredningen om rätten till ersättning i efterhand. Det gäller tredjelandsmedborgare samt personer som vistas eller bor i en gränskommun till Norge eller Finland.

Tredjelandsmedborgare

Artikel 1 förordning 1231/2010 Förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar samt deras familjemedlemmar och efterlevande, förutsatt att de lagligen vistas inom en medlemsstats territorium och inte befinner sig i en situation som i alla avseenden är begränsad till en enda medlemsstat

Om en person är medborgare i ett land utanför EU/EES eller Schweiz, det vill säga en tredjelandsmedborgare, påverkar det vilket regelverk som kan tillämpas. Vi behöver ta hänsyn till i vilket land personen har fått vården eftersom alla länder inte har antagit förordning 1231/2010. Schweiz, Förenade kungariket Storbritannien, Liechtenstein, Danmark, Norge och Island har inte antagit förordningen.

Tabellen visar vilka regelverk som är aktuella i respektive land.

Om vården har getts i …	så kan vi …
Schweiz	inte ersätta kostnaden enligt något regelverk. Det beror på att Schweiz inte har antagit förordning 1231/2010 (förordning 883/2004 går därför inte att tillämpa) och ersättningslagen inte omfattar Schweiz, då det inte är ett EU/EES-land.
Liechtenstein	pröva rätten till ersättning enligt ersättningslagen.
Storbritannien	pröva rätten till ersättning enligt ersättningslagen och förordning 1408/71 (tillämpligt före den 1 januari 2021).
Storbritannien	pröva rätten till ersättning enligt samordningsprotokollet i handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Storbritannien (tillämpligt från och med den 1 januari 2021).
Danmark, Norge eller Island	pröva rätten till ersättning enligt både förordning 883/2004 (till följd av den utvidgade personkretsen i den nordiska konventionen) och ersättningslagen.
övriga medlemsländer	pröva rätten till ersättning enligt både förordning 883/2004 och ersättningslagen.

Läs mer

Du kan läsa mer om tredjelandsmedborgare och förordning 1231/2010 i vägledning 2017:1.

Person som vistas eller är bosatt i en gränskommun

För att avgöra om personen omfattas av gränssjukvårdsförordningen behöver vi ta ställning till om hen har vistats i, eller är bosatt i, en gränskommun till Norge eller Finland. Det kan alltså gälla en bosatt som av något skäl väljer att söka vård i grannlandet, eller en turist som skadar sig och har närmare till ett sjukhus i grannlandet än till ett i Sverige. Vårdbehovet ska ha uppkommit i en gränskommun.

En person omfattas av gränssjukvårdsförordningen när hen är försäkrad för bosättningsbaserade förmåner enligt 4–5 kap. socialförsäkringsbalken. Detta gäller även om ett annat land än Sverige är behörig stat för vårdförmåner.

Land	Gränskommuner
Norge	Älvdalen, Malung-Sälen, Åre, Strömsund, Krokom, Härjedalen, Berg, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog, Kiruna, Torsby, Arvika, Eda och Årjäng, Sorsele, Storuman och Vilhelmina Dals-Ed, Tanum och Strömstad
Finland	Kiruna, Haparanda, Övertorneå och Pajala

6.2.2 Bedöma om kostnaden gäller mer än patientavgift i vårdlandet

I de fall en person använder sitt EU-kort vid vårdtillfället ska hen endast betala den patientavgift som gäller i vårdlandet. Om hen har gjort det finns ingen rätt till ersättning för den kostnaden. Försäkringskassan ska därför alltid ta ställning till om hen har betalat mer än vårdlandets patientavgift eller inte. Detsamma gäller vid planerad vård. Vi kan ta ställning till detta genom att granska underlagen i ärendet eller skicka en förfrågan till den behöriga institutionen i vårdlandet.

Tabellen visar om en person har rätt till ersättning för patientavgiften vid planerad vård.

Om en person har fått … och betalat endast patientavgift i vårdlandet	så har hen …
förhandsbesked	ingen rätt till ersättning.
förhandstillstånd	rätt till ersättning om vårdkostnaden är högre i den behöriga staten än i vårdlandet. Då får personen ersättning för mellanskillnaden mellan hemregionens och den utländska patientavgiften.

Ett vårdtillfälle – ett regelverk

Om en person ansöker om ersättning för flera kostnader och det framgår av underlagen att någon kostnad gäller patientavgift så kan vi endast pröva rätten till ersättning enligt förordning 883/2004. Det beror på att ett visst vårdtillfälle endast kan ersättas utifrån ett regelverk. När en patient söker hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat är det antingen direktivet eller förordning 883/2004 som gäller. Detta framgår av patientrörlighetsdirektivet, som ligger till grund för ersättningslagen.

Med ett visst vårdtillfälle inom öppen vård menas ett specifikt vårdbesök. För sluten vård avses den tidsperiod som personen varit inneliggande.

Vårdtillfället omfattar även kostnader som har uppstått i direkt anslutning till vården. Det gäller till exempel kostnader för läkemedel, hjälpmedel eller förbrukningsmaterial som har använts, givits ut eller förskrivits för det sjukdomstillstånd som behandlades vid vårdtillfället. Vid förskrivning bör personen ha hämtat ut läkemedlet eller hjälpmedlet senast efterföljande dag när det gäller besök i öppenvården.

Tandvården talar om åtgärder i stället för vårdtillfällen. En tandvårdsåtgärd måste vara slutförd för att personen ska kunna få ersättning. När en åtgärd är slutförd framgår i 4 § TLVFS (2008:1).

Om personen har fått vård vid flera vårdtillfällen behöver vi ta ställning till vilket regelverk som ska tillämpas vid varje enskilt tillfälle. I de fall då ansökan avser en sjuktransport mellan två enskilda vårdtillfällen omfattas transporten något av dessa. Vi väljer det alternativ som är förmånligast för personen.

6.2.3 Ersättningslagen

3 § ersättningslagen I denna lag avses med

1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2 3 och 5–9, […]
2. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5–8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället.

Patientrörlighetsdirektivet, som ligger till grund för ersättningslagen, gör ingen skillnad mellan nödvändig och planerad vård till skillnad från förordning 883/2004. Det innebär att om en person har fått nödvändig eller planerad vård den 1 oktober 2013 eller senare kan Försäkringskassan pröva rätten till ersättning enligt ersättningslagen när det handlar om

• sjukvård
• tandvård
• läkemedel
• hjälpmedel
• sjuktransporter.

Personen kan även ha rätt till ersättning för övriga vårdprodukter som ges i samband med vårdtillfället. Dessa vårdprodukter måste då vara en del av vårdkostnaden.

Kostnader som inte omfattas av ersättningslagen

Det finns situationer när personen får vård som inte kan ersättas enligt ersättningslagen (prop. 2012/13:150 s. 38, Patientrörlighet i EU – förslag till ny lagstiftning). Det kan handla om långvarigt stöd med vardagssysslor som hemtjänst eller personlig assistans.

Ibland ansvarar regionen endast för vissa delar av vården. Det gäller bland annat vid missbruksvård där region och kommun har delat ansvar, enligt HSL. Vård som ges inom kommunen med stöd av till exempel socialtjänstlagen omfattas inte av ersättningslagen.

Abonnemangstandvård

2 kap. 5 § lagen om statligt tandvårdsstöd Tandvårdsersättning får inte lämnas för sådana tandvårdsåtgärder som omfattas av ett avtal om abonnemangstandvård enligt 2 §.

Tandvård som omfattas av ett avtal om abonnemangstandvård kan inte ersättas enligt ersättningslagen. Detta beror på att lagen om statligt tandvårdsstöd inte tar hänsyn till om personen har starka skäl att välja en annan vårdgivare, exempelvis vid akuta tandbesvär under tillfällig vistelse i ett annat EU/EES-land.

Om delar av den tandvård som har utförts inte omfattas av avtalet så utreder Försäkringskassan de åtgärderna.

Läs mer

Du kan läsa mer om abonnemangstandvård i vägledning (2008:2) Statligt tandvårdsstöd.

Kringkostnader

Det finns olika kringkostnader som inte kan ersättas, till exempel kostnader för en medföljande person, hemtransport och tolk (EU-domstolens dom C-8/02, Leichtle, p. 35 och C-372/04, Watts, p. 143). Det är kostnader som inte avser hälso- och sjukvårdsåtgärder.

Med hemtransport menas resa från vårdlandet till Sverige oavsett färdmedel. Till exempel kan transporten ske med ambulansflyg eller ambulans till flygplatsen. Sådana kostnader täcks ibland av personens hemförsäkring eller reseförsäkring.

Det förekommer att personen anlitar tolk för att kommunicera med vårdpersonalen. Tolkkostnaden uppstår endast som en följd av att vården ges utomlands och ska därför ses som en kringkostnad.

I de fall personen har fått sluten vård ska kostnader för boende och mat ses som en del av vårdkostnaden och inte som en kringkostnad. Det beror på att detta är kostnader som hade uppstått för regionen i de fall personen skulle varit inlagd på en vårdinrättning i Sverige.

Administrativa kostnader

Det finns situationer när en person måste betala administrativa kostnader i samband med sjukvård eller köp av läkemedel i ett annat EU/EES-land eller Schweiz. Personen själv kan inte välja att avstå från dessa kostnader och de ska därför ses som en del av vård- eller läkemedelskostnaden.

Vissa administrativa kostnader kan däremot inte ersättas, till exempel läkarintyg för att styrka att personen kan flyga hem, så kallade fit to fly-intyg, eller röntgenbilder som hen behöver skicka till sitt försäkringsbolag. Kostnaderna kan liknas vid en situation när en person begär att få ett läkarintyg från en svensk vårdgivare och måste betala för det. Det är alltså kostnader som personer hade kunnat avstå från och där hen hade fått betala för en liknande åtgärd i Sverige.

Patient- och deltagarförsäkringar

Ibland måste en person betala en obligatorisk patientförsäkring i samband med att hen får vård i ett annat EU/EES-land eller Schweiz. Om den nationella lagstiftningen i vårdlandet anger att personen måste betala en patientförsäkring för att kunna ta emot vården ska den ses som en del av vårdkostnaden. Det beror på att det är en kostnad som hen själv inte kan välja att avstå från.

Det finns även situationer när personen betalar en deltagarförsäkring i samband med att hen planerar att få vård i ett annat EU/EES-land. Dessa försäkringar är oftast valbara och inte styrda utifrån nationell lagstiftning. De ska därför ses som en administrativ kostnad och inte som en del av vårdkostnaden.

Behörig hälso- och sjukvårdspersonal

3 § ersättningslagen I denna lag avses med […] 4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning,

Försäkringskassan ska alltid ta ställning till om personen har fått vård av behörig hälso- och sjukvårdspersonal. Vi behöver därför veta vem som är ansvarig för vården. Försäkringskassan kan använda informationssystemet för den inre marknaden (IMI) för att få information om hälso- och sjukvårdspersonal som finns i nationella eller lokala register, till exempel för att få reda på om sjukvårdspersonalen utövar sin praktik lagenligt. I Sverige är det Socialstyrelsen som besvarar IMI-förfrågningar från andra länder.

Om en person ansöker om ersättning för…	så ska vi ta ställning till om …
ett vårdprogram	den som ansvarar för programmet är behörig hälso- och sjukvårdspersonal.
Läkemedel	läkemedlet har lämnats ut av en farmaceut eller ordinerats av hälso- och sjukvårdspersonal. Uppgiften kan finnas på läkemedelsreceptet.
Hjälpmedel	hjälpmedlet har ordinerats av hälso- och sjukvårdspersonal. Uppgiften kan finnas i det medicinska underlaget från vårdgivaren.

Försäkringskassan kan ersätta kostnader för vård och sjuktransporter om den genomförts under överinseende av hälso- och sjukvårdspersonal. Träning som sker på egen hand vid rehabilitering är exempel på sådan vård som inte getts av behörig hälso- och sjukvårdspersonal.

Inhämta yttrande från regionen

12 § ersättningslagen Försäkringskassan ska, om det inte är uppenbart obehövligt, i ett ärende om ersättning eller förhandsbesked enligt denna lag inhämta ett yttrande från den region som enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) har ansvar för patientens vård i Sverige. Om en region ska yttra sig i ett ärende som avser ersättning för hjälpmedel som berör en kommun som ingår i regionen, ska regionen inför yttrandet samråda med kommunen.

13 § ersättningslagen Myndigheter ska inom ramen för ett förfarande enligt 12 § eller på begäran lämna Försäkringskassan, regioner och kommuner sådana uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.

När Försäkringskassan handlägger ärenden om ersättning inhämtar vi i de flesta fall ett yttrande från den region som enligt HSL ansvarar för personens vård i Sverige. Det vill säga den region där personen vistas stadigvarande och antingen är folkbokförd eller har skyddad folkbokföring enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481). Det beror på att det är regionerna som ansvarar för vården i Sverige och har den medicinska kompetensen. Regionen lämnar de uppgifter som Försäkringskassan behöver för att kunna avgöra om vården kan ersättas (jmf. HFD 2017 ref. 24 s. 5)

Försäkringskassan ska alltså som huvudregel efterfråga ett yttrande från personens hemregion innan beslut. När det är uppenbart obehövligt behövs dock inte något yttrande.

Uttrycket uppenbart obehövligt innebär att det ska vara självklart att ett yttrande är obehövligt. Ett sådant fall kan vara när det framstår som självklart att den aktuella vården berättigar till ersättning och med vilket belopp, exempelvis vid en enklare behandling där Försäkringskassan har kännedom om hemregionens vårdkostnad och patientavgift, eller när vi klart kan konstatera att en ansökan om ersättning kommer att avslås. Ytterligare ett exempel är när ersättningskravet gäller sådan tandvård som hade berättigat till stöd enligt STL om vården getts i Sverige (jmf prop. 2012/13:150 s. 73).

Även i de fall som Sverige är behörig stat för vårdförmåner och personen inte är folkbokförd ska vi samråda med regionen. Hur förfrågan till regionen utformas avgörs i varje enskilt ärende.

Tabellen visar vilken region vi ska inhämta ett yttrande från.

Om …	så ska vi inhämta yttrande från den region där …
personen inte bor i Sverige	personen arbetar – gäller även för den personens familjemedlemmar
ärendet gäller familjemedlemmar som inte bor i Sverige	den arbetande personen är bosatt
personen inte bor i Sverige	personen senast var folkbokförd – gäller även familjemedlemmar
personen inte är folkbokförd men bosatt enligt förordning 883/2004	personen vistas.

Om en region ska yttra sig i ett ärende som gäller ersättning för hjälpmedel och en kommun ansvarar för kostnaden så ska regionen samråda med kommunen.

1 kap. 4 § lagen om statligt tandvårdsstöd Statligt tandvårdsstöd får lämnas för tandvårdsåtgärder som slutförs från och med det år då patienten fyller 24 år. Bestämmelser om avgiftsfri tandvård för personer till och med det år då de fyller 23 år finns i 7 § 1 och 15 a § första stycket tandvårdslagen (1985:125).

1 kap. 6 § lagen om statligt tandvårdsstöd Statligt tandvårdsstöd får inte lämnas för sådan tandvård som avses i 15 a § sjätte stycket tandvårdslagen (1985:125).

För tandvård är det oftast inte aktuellt att inhämta ett yttrande. Detta beror på att staten har kostnadsansvar för sådan tandvård som skulle ha ersatts enligt STL om tandvården getts i Sverige. I vissa situationer har regionen kostnadsansvar och Försäkringskassan behöver då inhämta ett yttrande. Det gäller vid:

• barn- och ungdomstandvård
• nödvändig tandvård för personer som har rätt till särskilt tandvårdsstöd i regionens regi, till exempel personer med funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom
• läkemedel, som erhållits vid annat tillfälle än tandvårdstillfället
• sjuktransport eller hjälpmedel.

Ta hänsyn till vårdutbudet

5 § ersättningslagen En patient har rätt till ersättning för kostnader som har uppkommit till följd av att han eller hon har tagit emot vård i ett annat land inom EES om […] 3.patienten skulle haft rätt att få vården bekostad av det allmänna om den tillhandahållits i Sverige.

9 kap. 1 § patientlagen En patient som omfattas av en regions ansvar för hälso- och sjukvård ska inom eller utom denna region få möjlighet att välja utförare av offentligt finansierad öppen vård.

2 kap. 4 § hälso- och sjukvårdslagen Med sluten vård avses i denna lag hälso- och sjukvård som ges till en patient som är intagen vid en vårdinrättning.

2 kap. 5 § hälso- och sjukvårdslagen Med öppen vård avses i denna lag annan hälso- och sjukvård än sluten vård.

Enligt ersättningslagen kan kostnader för gränsöverskridande vård ersättas om personen hade kunnat få vården bekostad av det allmänna i Sverige. Det är en persons hemregion som ansvarar för hens hälso- och sjukvård, men från och med den 1 januari 2015 har en person möjlighet att välja vårdgivare av öppen vård i valfri region i Sverige enligt patientlagen. Lagen har därför betydelse för bedömningen av vilken vård som skulle bekostas av det allmänna i de fall som personen har fått öppen vård i ett annat EU/EES-land. När hen får vård i ett annat EU/EES-land och inte bor på vårdinrättningen är det öppen vård, oavsett om vårdgivaren förmedlar boende.

Ibland kan det vara svårt att avgöra om en person har fått öppen eller sluten vård. Om det inte framgår av underlaget i ärendet ska hen komplettera sin ansökan.

Tabellen visar vilken regions vårdutbud och villkor som vi kan ta hänsyn till vid öppen och sluten vård.

Om personen har fått…	så gäller vårdutbudet och villkoren i personens…
öppen eller sluten vård före den 1 januari 2015	hemregion.
sluten vård efter den 1 januari 2015	hemregion.
öppen vård efter den 1 januari 2015	hemregion eller annan region där vården ges.

Om ansökan gäller öppen vård och hemregionen inte erbjuder vården kan en person ändå ha rätt till ersättning om vården ges i en annan region. Personen behöver då lämna underlag som ger stöd för att hen hade kunnat få vården i en annan region. Försäkringskassan kan då begära ett yttrande även från den regionen. Det sker med stöd av 13 § ersättningslagen.

Rättsfall

I HFD 2019 ref. 23 är frågan vilken betydelse det fria vårdvalet har för rätten till ersättning för kostnader för vård i ett annat land inom EES. Målet gäller en person som fått delvis avslag på sin ansökan om ersättning eftersom delar av behandlingen inte erbjuds av personens hemregion.

HFD konstaterar att det fria vårdvalet innebär att patienter har en möjlighet att välja en utförare av offentligt finansierad öppen vård inom en annan region. Det är emellertid patienten själv som måste ta reda på vilken region som erbjuder en viss behandling och sedan aktivt välja att ta del av vården där.

Huvudansvaret för en patients hälso- och sjukvård ligger alltjämt på patientens hemregion. Om hemregionen inte erbjuder en vård som motsvarar den vård som patienten har fått utomlands, och det inte finns klara indikationer på att vården skulle ha erbjudits patienten i någon annan region, ligger det på patienten att visa att motsvarande vård skulle ha varit möjlig att få bekostad av det allmänna genom att utnyttja det fria vårdvalet. En annan ordning skulle kunna medföra att en patient kan få annan vård utomlands än den som erbjuds i Sverige, vilket skulle vara i strid med patientrörlighetsdirektivets syfte.

Förfrågan till försäkringsmedicinsk rådgivare eller försäkringsodontologisk rådgivare

Vid behov kan Försäkringskassan konsultera en försäkringsmedicinsk rådgivare (FMR), eller en försäkringsodontologisk rådgivare (FOR) för att kunna ta ställning till om ett ärende gäller vård som ska bekostas av det allmänna sjukvårdssystemet.

Metodstöd – konsultera FMR eller FOR

Som regel ska du konsultera FMR eller FOR skriftligt. Du formulerar dina frågor så tydligt som möjligt i förfrågningsunderlaget och dokumenterar även vilka handlingar som rådgivaren ska yttra sig utifrån.

Rådgivaren ska sedan yttra sig över frågor som handlar om sjukdom eller skada och dess konsekvenser. Yttrandet ska dateras och undertecknas med rådgivarens namn och titel som i det här fallet är försäkringsmedicinsk rådgivare eller försäkringsodontologisk rådgivare.

När du tagit del av yttrandet ska du väga samman all information i ärendet och dokumentera hur det påverkar din bedömning. Rådgivarens yttrande är en del av beslutsunderlaget tillsammans med övriga underlag i ärendet.

Ibland kan det vara lämpligare att konsultera rådgivaren muntligt, till exempel när du behöver hjälp att tyda vilken vård som en person har fått eller avgöra om underlaget innehåller tillräckligt med information för att bedöma i ärendet.

Att bedöma rätten till ersättning i efterhand för vård

3 § ersättningslagen I denna lag avses med […] 2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter, […] 3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125),

5 § ersättningslagen En patient har rätt till ersättning för kostnader som har uppkommit till följd av att han eller hon har tagit emot vård i ett annat land inom EES om

1. patienten när kostnaderna uppkom tillhörde den personkrets för vilken Sverige är behörigt att meddela sådant tillstånd till vård utanför bosättningsmedlemsstaten som avses i artikel 20 i förordning (EG) nr 883/2004,
2. vården har tillhandahållits av hälso- och sjukvårdspersonal, och
3. patienten skulle haft rätt att få vården bekostad av det allmänna om den tillhandahållits i Sverige.

1 § tandvårdslagen Med tandvård avses i denna lag åtgärder för att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan.

För att en person ska ha rätt till ersättning för hälso- och sjukvårdskostnader med stöd av ersättningslagen ska vården ingå i de svenska vårdförmånerna.

Med hälso- och sjukvård menas att personen har fått åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Sjuktransport ingår också i definitionen hälso- och sjukvård. Det gäller i de fall sjuktransporten har skett med ett fordon som är särskilt anpassat för ändamålet och som har medföljande sjukvårdsutbildad personal, till exempel ambulanstransporter.

Hälso- och sjukvård kan ibland lämnas på distans, till exempel via internet. Det kallas telemedicinsk vård. Av patientrörlighetsdirektivet artikel 3 d framgår det att sådan vård sker i det medlemsland där vårdgivaren är etablerad. När ersättningslagen tillämpas innebär det att en person kan anses ha tagit emot vård i ett annat EES-land trots att hen befinner sig i Sverige vid vårdtillfället. Enligt patientrörlighetsdirektivet artikel 7.7 ska samma villkor för rätten till ersättning gälla för telemedicinsk vård som för övrig gränsöverskridande vård.

De svenska vårdförmånerna omfattar sådan sjukvård som skulle ha bekostats av det allmänna om den getts i Sverige. Det är alltså vård som ges med stöd av till exempel hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen. Men även annan lagstiftning kan vara aktuell. Ett exempel är vaccinationer som inte ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet. Dessa ges i stället med stöd av smittskyddslagen (2004:168).

Vård som ges i forskningssyfte till ett begränsat antal personer räknas inte som vård som ges inom det allmänna sjukvårdssystemet i Sverige.

För att en person ska ha rätt till ersättning för tandvård med stöd av ersättningslagen ska tandvården omfattas av TVL eller STL. Med tandvård menas att personen har fått åtgärder för att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador i munhålan.

Enligt ersättningslagen kan en person få ersättning för sina vårdkostnader i utlandet när personen fått sådan vård som skulle ha bekostats av det allmänna i Sverige. En förutsättning för det är att vården bedömts vara medicinskt eller odontologiskt motiverad. En annan förutsättning är att vården ska vara relevant i det enskilda fallet. Det innebär att vården kan vara medicinskt eller odontologiskt motiverad, men ändå inte relevant om den till exempel inte är anpassad efter tillståndets svårighetsgrad i det enskilda fallet. Den kan då inte ersättas. (prop. 2012/13:150 s. 50 f) Vi utgår från regionens yttrande vid bedömningen.

För tandvård som inte omfattas av regionens kostnadsansvar bedömer vi rätten till ersättning utifrån TLVFS 2008:1. Föreskriften tillämpas på sådan tandvård som omfattas av STL. När tandvård ges i Sverige så rapporterar vårdgivaren det aktuella tillståndet och vilken åtgärd som utförts. Detta ska Försäkringskassan ta ställning till när tandvården har getts i ett annat land.

För att bedöma om det är vårdkostnader som kan ersättas tar vi ställning till följande:

• Är vården förbjuden eller begränsad enligt svensk lagstiftning?
• Ingår vården i vårdutbudet?
• Är vården medicinskt eller odontologiskt relevant utifrån personens hälsotillstånd?

Vård som är förbjuden eller begränsad

Det finns behandlingsmetoder som är förbjudna genom lag i Sverige. Sådana behandlingar och ingrepp bekostas inte av det allmänna. Därför ska inte heller kostnader för dessa ingrepp som utförts i ett annat EU/EES-land ersättas. Om en behandling är förbjuden enligt lag behöver vi inte inhämta ett yttrande från regionen eftersom det då är uppenbart obehövligt.

Det finns även behandlingsmetoder som är begränsade genom lag och endast utförs om vissa förutsättningar är uppfyllda. Även regionerna själva kan ställa upp villkor för att en viss vård ska ges. Det gäller till exempel så kallad provrörsbefruktning (in vitro-fertilisering, IVF), där regionerna har infört olika åldersgränser.

En förutsättning för att vården ska ersättas enligt ersättningslagen är att vården hade bekostats av det allmänna om den hade tillhandahållits i Sverige. Därför måste de förutsättningar som gäller i Sverige vara uppfyllda även när vården getts i ett annat EU/EES-land (prop. 2012/13:150 s. 55–56, se även KRNS dom i mål nr 2772–14). Vi utgår i första hand från regionens yttrande när vi gör den bedömningen. Om det tydligt framkommer av underlaget i ärendet att förutsättningarna inte är uppfyllda enligt svensk lagstiftning så behöver inget yttrande inhämtas.

Ett exempel på en lagstiftning som förbjuder och begränsar vissa behandlingsmetoder är lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. Enligt 2 kap. 3 § är försök i forsknings- eller behandlingssyfte som medför genetiska förändringar som kan gå i arv hos människor helt förbjudna.

Ett annat exempel är preimplantorisk diagnostik som enligt 4 kap. 2 § är begränsad på så sätt att behandlingen endast får användas för att barnet inte ska ärva anlag för en allvarlig monogen eller kromosal ärftlig sjukdom som innebär en hög risk för att barnet ska få en genetisk sjukdom eller skada. Behandlingen får alltså inte användas för att välja egenskaper hos barnet. Behandlingen får inte heller användas för att försöka få ett barn med en sådan genuppsättning att barnet ska kunna bli donator av blodstamceller till ett svårt sjukt syskon. För det måste man ha tillstånd från Socialstyrelsen, och ett sådant tillstånd lämnas endast om det finns synnerliga skäl.

Ett tredje exempel är förordning (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter. Enligt 9 § i denna förordning finns det ett generellt förbud mot kvicksilverhaltiga varor i Sverige. Det innebär att amalgam inte får användas inom tandvården. En vårdgivare har dock möjlighet att söka dispens från detta förbud. När det gäller tandvård som omfattas av STL ersätts den inte oavsett om vårdgivaren har en sådan dispens eller inte.

Vårdutbud

För att kostnader för vård utomlands ska kunna ersättas ska det röra sig om sådan vård som personen skulle haft rätt till även i Sverige. Hur detta ska avgöras har prövats av HFD (HFD 2017 ref. 63). Enligt HFD bygger rörlighetsdirektivet på tanken att sådana vårdförmåner ska fastställas i en förteckning där det exakt och uttömmande framgår vilka behandlingar eller behandlingsmetoder som en person har rätt till. Finns det en sådan förteckning räcker det att kontrollera om den vård som personen har fått omfattas av förteckningen. Om en sådan förteckning saknas, eller förteckningen beskriver behandlingarna mer allmänt, så måste man bedöma om den behandling som personen har fått utomlands motsvarar den eller de behandlingar som hen har rätt till här.

Exempel på underlag som kan ge stöd för att patienten hade kunnat få vården bekostad av det allmänna genom att utnyttja det fria vårdvalet kan vara en bekräftelse från en region på att vården ges där eller riktlinjer som visar att behandlingen normalt sett ingick i ett visst landstings vårdutbud vid den tidpunkt då patienten fick vården.

Om regionen har en exakt och uttömmande förteckning över vilka behandlingar man erbjuder för ett visst tillstånd kontrollerar Försäkringskassan om vården som personen har fått utomlands omfattas av förteckningen. Omfattas vården inte av förteckningen kan den inte ersättas. Saknas en förteckning ska vi bedöma om den vård som personen har fått är sådan vård som hen har rätt till här. För att avgöra det utgår vi från regionens svar.

För tandvård som omfattas av STL finns en exakt och uttömmande förteckning av tandvårdsåtgärder i TLVFS 2008:1. Föreskriften beskriver vilka tandvårdsåtgärder som personen kan få ersättning för. När vi ska bedöma rätten till ersättning utgår vi från den version av föreskriften som gällde vid det aktuella vårdtillfället.

Metodstöd – bedöma rätten till ersättning för tandvård utifrån föreskriften

Utifrån underlagen i ärendet ska du ta ställning till vilket tillstånd som föreligger. Därefter kontrollerar du om det tillståndet omfattas av föreskriften och att villkoren är uppfyllda. Du gör på samma sätt när du bedömer vilken åtgärd som har utförts. Den behandling som personen har fått i ett annat land kan ibland ses som en del av en åtgärd, alternativt kan en behandling omfatta flera åtgärder. Vid behov kan du ta stöd av FOR. Utifrån det fastställda tillståndet bedömer du sedan om åtgärden är ersättningsberättigad.

Läs mer

Du kan läsa mer om statligt tandvårdsstöd i vägledning 2008:2.

Metodstöd – bedöma om en behandling skulle ha bekostats av det allmänna i Sverige

För att kunna ta ställning till om en ansökan gäller vård som det allmänna skulle ha bekostat i Sverige måste du göra en stegvis bedömning.

1. Gäller ansökan vård som är förbjuden eller begränsad enligt lag i Sverige? Om ja och förutsättningarna för att ge vården enligt den aktuella lagen inte är uppfyllda: Vården skulle inte ha bekostats av det allmänna och kan därför inte ersättas. Om nej eller förutsättningarna för att ge vården enligt den aktuella lagen är uppfyllda: Gå vidare till nästa fråga.
2. Har personen fått tandvård enligt STL? Om ja, gå vidare till fråga 4. Om nej, gå vidare till nästa fråga.
3. Vilken regions vårdutbud ska bedömningen göras mot? I de flesta fall ska bedömningen göras mot hemregionens vårdutbud. I fråga om öppen vård kan dock personen utnyttja sitt fria vårdval. Bedömningen görs då utifrån vårdutbudet i den regionen där personen skulle sökt vården. När det gäller sluten vård ska bedömningen alltid göras mot hemregionens vårdutbud (inklusive eventuella avtal med andra regioner).
4. Finns det en exakt och uttömmande förteckning över vårdutbudet? Om ja: Gå vidare till nästa fråga. Om nej: Gå vidare till fråga sex.
5. Omfattas vården som personen har fått av förteckningen? Om ja: Vården omfattas av vårdutbudet. Gå vidare till fråga sju. Om nej: Vården skulle inte ha bekostats av det allmänna och kan därför inte ersättas.
6. Är den vård som personen fått sådan vård som hen skulle haft rätt till i Sverige? Om ja: Vården omfattas av vårdutbudet. Gå vidare till fråga sju. Om nej: Vården skulle inte ha bekostats av det allmänna och kan därför inte ersättas. Det kan vara så att endast en del av den utförda vården skulle bekostats av det allmänna i Sverige. Den delen kan då ersättas om vården är relevant i det enskilda fallet.
7. Är vården relevant i det enskilda fallet? Om ja: Vården skulle ha bekostats av det allmänna och kan därför ersättas. Om nej: Vården skulle inte ha bekostats av det allmänna och kan därför inte ersättas.

Att beräkna ersättning för hälso- och sjukvård

6 § ersättningslagen Ersättning lämnas med högst det belopp som motsvarar de faktiska kostnader för vården som har uppkommit för patienten.

7 § ersättningslagen För hälso- och sjukvård och för annan tandvård än sådan som avses i 10 § ska ersättningen bestämmas till ett belopp som motsvarar den vårdkostnad som skulle ha uppkommit om patientens vård hade tillhandahållits i Sverige. Detsamma gäller för läkemedel, andra varor, hjälpmedel, förbrukningsartiklar och övriga vårdprodukter som en patient har tagit emot vid vårdtillfället. Vid bestämmande av ersättningens storlek ska avdrag göras med ett belopp som motsvarar de avgifter som patienten skulle ha betalat för vården i Sverige.

När Försäkringskassan beräknar ersättningen för hälso- och sjukvård utgår vi antingen från personens faktiska kostnad eller vad motsvarande vård skulle ha kostat enligt regionens prislista. Personen har aldrig rätt till en högre ersättning än det belopp som motsvarar den faktiska kostnaden för hälso- och sjukvården.

För att ersättningen ska begränsas till vad motsvarande vård skulle ha kostat om den getts i Sverige ska det framgå i prislistan hur regionen har kommit fram till de aktuella priserna. Regionen ska därför uppge hur priserna har beräknats, och vilka kostnadsposter som har legat till grund för beräkningen. Prislistan ska även vara tillgänglig för personen senast vid vårdtillfället. Om regionen väljer att inte uppge vad motsvarande vård skulle ha kostat om den getts i Sverige beräknar Försäkringskassan ersättningen utifrån personens faktiska kostnad.

Rättsfall

HFD har prövat hur ersättning för vårdkostnader i ett annat EES-land ska bestämmas. Av domen framgår det att de prislistor som används för att fastställa vad vården hade kostat om den getts i Sverige måste uppfylla patientrörlighetsdirektivets krav på transparens. (HFD 2016 ref. 27)

Det måste framgå av underlaget hur regionen har kommit fram till de aktuella priserna. Regionerna ska därför uppge hur priserna har beräknats, och vilka kostnadsposter som har legat till grund för beräkningen. Både priserna och kostnadsposterna kan vara schablonmässiga. Vidare måste informationen vara tillgänglig för personen senast vid vårdtillfället. Det innebär att underlaget ska vara offentligt publicerat eller tillgängligt som en allmän handling.

När det inte går att få fram prisuppgifter utifrån ett transparent underlag anser HFD följande: Rätten till ersättning kan bara begränsas om det är närmast uteslutet att den sökandes kostnad skulle ha uppstått för hemregionen om vården hade getts i Sverige. Annars ska rätten till ersättning bestämmas med utgångspunkt i personens faktiska kostnad för vården.

Metodstöd – beräkna ersättning

Hur du ska beräkna ersättningen beror på om personens faktiska kostnad är högre eller lägre än kostnaden för motsvarande vård i regionen.

Om det framkommer av regionens yttrande att kostnaden hade varit …

• högre om vården getts i Sverige: beräkna ersättningen utifrån personens faktiska kostnad.
• lägre om vården hade getts i Sverige: utreda om ersättningen ska begränsas utifrån kostnaden i regionens yttrande.

Du utreder om ersättningen ska begränsas genom att ställa dig följande frågor:

1. Redovisar regionen någon kostnad för vården och vilken prislista den utgår från? Om nej, eller om det inte går att få fram uppgifter om vilken kostnad som hade kunnat uppstå i Sverige – beräkna ersättningen utifrån vad den sökande faktiskt har betalat för vården. Om ja – fortsätt till nästa fråga.
2. Framgår det av en prislista hur regionen har kommit fram till kostnaden och vilka kostnadsposter som ingår? Om nej – fortsätt till fråga fyra. Om ja – fortsätt till fråga tre.
3. Har prislistan som regionen hänvisar till varit tillgänglig för den sökande vid vårdtillfället? Om nej – fortsätt till nästa fråga. Om ja – den sökandes ersättning kan begränsas utifrån regionens prislista.
4. Är den sökandes faktiska kostnad väsentligt högre än regionens kostnad för vården? Om nej – den sökandes ersättning kan inte begränsas och ska beräknas utifrån vad denne faktiskt har betalat för vården. Om ja – du ska utreda kostnadens storlek. Vid behov kan du samråda med din specialist. Konsultera sedan en försäkringsmedicinsk rådgivare om det finns medicinska förklaringar till skillnaden mellan kostnaden som regionen uppger och personens faktiska kostnad. Om det inte finns några medicinska förklaringar så ska ersättningen begränsas. Du beräknar då ersättningen utifrån den kostnad som regionen uppger i sitt yttrande.

Patient- och slutenvårdsavgifter

När Försäkringskassan beräknar ersättningen ska patientavgiften dras av. Det ska framgå av regionens yttrande vilken patientavgift som personen skulle ha betalat om hen hade fått vården där.

Vid beräkningen av patientavgifter ska Försäkringskassan ta hänsyn till om personen har ett befintligt högkostnadsskydd vid vårdtillfället. Vi utgår alltid från hemregionens högkostnadsskydd eftersom personen har rätt att tillgodoräkna sig avdraget för patientavgiften.

Högkostnadsskyddet gäller vård som har skett inom öppen vård. Vissa regioner har beslutat att även införa ett högkostnadsskydd för sluten vård. Det ska framgå av regionens yttrande om personen har rätt att tillgodoräkna sig avgiften i högkostnadsskyddet för öppen eller sluten vård.

Den maximala patientavgiften som en person betalar inom sitt högkostnadsskydd skiljer sig åt mellan regionerna. Nivån ska därför framgå av regionens yttrande.

Eftersom det inte finns enhetliga system för att registrera patientavgifter inom regionerna så måste personen kunna visa vilka avgifter som ska räknas in i högkostnadsskyddet.

Bedöma och beräkna rätten till ersättning i efterhand för sjuktransport

En sjuktransport sker i ett särskilt anpassat fordon med hälso- och sjukvårdspersonal. Det kan till exempel vara en transport med ambulans eller ambulanshelikopter. Vi tar ställning till om det handlar om en sådan transport genom att granska underlagen i ärendet.

Bedömningen och beräkningen ska göras på samma sätt som om kostnaden gäller sjukvård. Vi ska även dra av den eventuella egenavgift som personen hade fått betala vid motsvarande transport i Sverige.

Att beräkna ersättning för tandvård

7 § ersättningslagen För hälso- och sjukvård och för annan tandvård än sådan som avses i 10 § ska ersättningen bestämmas till ett belopp som motsvarar den vårdkostnad som skulle ha uppkommit om patientens vård hade tillhandahållits i Sverige. Detsamma gäller för läkemedel, andra varor, hjälpmedel, förbrukningsartiklar och övriga vårdprodukter som en patient har tagit emot vid vårdtillfället. Vid bestämmande av ersättningens storlek ska avdrag göras med ett belopp som motsvarar de avgifter som patienten skulle ha betalat för vården i Sverige.

10 § ersättningslagen För tandvård som hade berättigat till stöd enligt lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd om den hade tillhandahållits i Sverige ska ersättningen bestämmas till ett belopp som motsvarar vad Försäkringskassan skulle ha betalat om tandvården tillhandahållits i Sverige. Detsamma gäller för läkemedel och övriga vårdprodukter som en patient har tagit emot vid vårdtillfället.

Ersättningen för tandvård ska motsvara den vårdkostnad som hade uppkommit eller det belopp som Försäkringskassan skulle ha betalat i form av statligt tandvårdsstöd om tandvården hade getts i Sverige. Det gäller också ersättning för läkemedel och övriga vårdprodukter som en person har tagit emot vid vårdtillfället.

Hur ersättningen beräknas skiljer sig åt beroende på om det gäller tandvård som regionen ansvarar för eller om det är sådan tandvård som omfattas av det statliga tandvårdsstödet.

Ersättning för tandvård som regionen ansvarar för ska beräknas på samma sätt som om det vore en sjukvårdskostnad.

Det statliga tandvårdsstödet består av tandvårdsbidrag och tandvårdsersättning. En person kan få allmänt tandvårdsbidrag (ATB) och särskilt tandvårdsbidrag (STB).

Tandvårdsersättningen är ett högkostnadsskydd. När hen får tandvård hos en allmänt ansluten vårdgivare i Sverige, så tar vårdgivaren hänsyn till tandvårdsstödet i samband med tandläkarbesöket. När vi utreder tandvårdskostnader i ett annat EU/EES-land så behöver vi därför beräkna vilket avdrag personen hade fått för motsvarande tandvård i Sverige. Utgå från STL och TLVFS 2008:1.

Vårdgivare som är etablerade i andra medlemsländer ska ha samma möjligheter att tillhandahålla tjänster som vårdgivare etablerade inom det egna landet (se bland annat EU-domstolens dom C-120/95 Decker och C-158/96 Kohll). När Försäkringskassan prövar en persons rätt till ersättning vid tandvård i ett annat EU/EES-land får därför inte utländska specialister särbehandlas. TLVFS bestämmelser om specialistersättning ska bedömas på samma sätt som vid prövningen i Sverige.

Läs mer

Du kan läsa mer om det statliga tandvårdsstödet i vägledning 2008:2.

Metodstöd – beräkna ersättning för tandvård

Varje ersättningsberättigad tandvårdsåtgärd har ett referenspris som framgår i TLVFS. Du jämför referenspriset med den faktiska kostnaden och utgår från det lägsta beloppet när du räknar fram det ersättningsgrundande beloppet. Det behöver du räkna fram för respektive åtgärd. Om du inte kan härleda personens kostnader till specifika ersättningsberättigade åtgärder så ska du dela upp den totala kostnaden för behandlingen procentuellt på alla åtgärders referenspriser.

Ett exempel är när en person har fått en tandstödd krona och en pelare. Kostnaderna är inte specificerade i underlaget och den faktiska kostnaden är totalt 10 000 kronor. De svenska referenspriserna för dessa åtgärder är 5 000 respektive 3 000 kronor, totalt 8 000 kronor.

För att komma fram till hur kostnaden ska fördelas på varje åtgärd behöver du beräkna hur stor andel av summan av referenspriserna som respektive åtgärd utgör.

Fördela kostnaderna: 5 000/8 000=0,625 det vill säga 62,5 procent 3 000/8 000=0,375 det vill säga 37,5 procent

Därefter ska du fördela den faktiska kostnaden procentuellt.

Fördela faktisk kostnad: 10 000×0,625=6 250 kronor 10 000×0,375=3 750 kronor

Den faktiska kostnaden blir då 6 250 kronor för kronan och 3 750 kronor för pelaren.

Om personen begär att få använda sitt allmänna tandvårdsbidrag eller särskilda tandvårdbidrag så kontrollerar du om det finns ett sådant bidrag tillgängligt. När det finns ett bidrag så drar du av det från den faktiska kostnaden för ett vårdbesök.

Särskilt tandvårdsbidrag kan fördelas på flera behandlingstillfällen, däremot kan allmänt tandvårdsbidrag inte delas upp. Det innebär att om den faktiska kostnaden är lägre än det allmänna tandvårdsbidraget så kan personen inte använda resterande del av bidraget.

Du har nu fastställt det ersättningsgrundande beloppet och behöver sedan beräkna tandvårdsersättningen.

Läs mer

Du kan läsa mer om det statliga tandvårdsstödet och att beräkna tandvårdsersättning i vägledning 2008:2.

Metodstöd – ersättning enligt referenspris för specialisttandvård

Förutom referenspriset anger föreskriften TLVFS pris för specialisttandvård. Du kan använda dig av referenspriset för specialisttandvård om kraven i 5 § TLVFS 2008:1 är uppfyllda. Det finns dock ett undantag som gäller bevis om specialistkompetens av Socialstyrelsen.

När Försäkringskassan prövar en persons rätt till ersättning för tandvård utförd i ett annat EU/EES-land får inte utländska specialister särbehandlas. Det innebär att du kan bedöma att det avser specialisttandvård även om tandläkaren inte har ett bevis på sin specialistkompetens.

Om du inte kan använda referenspriset för specialisttandvård så utgår du från det vanliga referenspriset. Förutsättningen är att tillståndet och tandvårdsåtgärden uppfyller kraven i TLVFS.

Bedöma rätten till ersättning i efterhand för hjälpmedel och förbrukningsartiklar

3 § ersättningslagen I denna lag avses med […] 7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 8 kap. 7 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), 8.förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 8 kap. 9 § hälso- och sjukvårdslagen,

8 § ersättningslagen För hjälpmedel och förbrukningsartiklar som en patient har införskaffat vid någon annan tidpunkt än vårdtillfället ska ersättningen bestämmas på samma sätt som anges i 7 §.

En person som har köpt hjälpmedel eller förbrukningsartiklar kan få ersättning på samma sätt som för hälso- och sjukvård. Rätten till ersättning bedöms på samma sätt som en vårdkostnad.

De hjälpmedel som kan ersättas är sådana som regionen enligt 8 kap. 7 § HSL ska erbjuda personer med funktionsnedsättning. Det rör sig om hjälpmedel som behövs för att personen ska kunna sköta sin dagliga livsföring, till exempel förflytta sig, äta, klä på sig och delta i normala fritidsaktiviteter (prop. 1992/93:159 s. 200 f).

Även kostnaden för sådana förbrukningsartiklar som avses i 8 kap. 9 § HSL kan ersättas. Det gäller förbrukningsartiklar som fortlöpande behövs på grund av allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom. Exempel är förbrukningsartiklar som behövs vid stomi, för att tillföra kroppen läkemedel eller för egenkontroll av medicinering. Det ska framgå av regionens yttrande om förbrukningsartikeln omfattas av läkemedelsförmånen.

Metodstöd – beräkna ersättning i efterhand för hjälpmedel

Du ska beräkna ersättning för hjälpmedel på samma sätt som om kostnaden gäller sjukvård.

När du beräknar ersättningen ska du dra av den eventuella egenavgift som personen hade fått betala i Sverige. Det ska framgå av regionens svar om hen hade fått betala egenavgift i denna situation och hur mycket kostnaden uppgår till. Det ska även framgå om personen har rätt att tillgodoräkna sig denna kostnad i sitt högkostnadsskydd.

Hyra av hjälpmedel

En person kan behöva köpa ett hjälpmedel i samband med vård i ett annat EU/EES-land. Regionen svarar oftast att hen skulle ha fått hyra hjälpmedlet i Sverige. Personen har då rätt till ersättning för hjälpmedlet. Egenavgiften som ska dras av från ersättningen ska motsvara den hyra som hen hade fått betala hemregionen.

Bedöma rätten till ersättning i efterhand för läkemedel

5 § ersättningslagen En patient har rätt till ersättning för kostnader som har uppkommit till följd av att han eller hon har tagit emot vård i ett annat land inom EES om 1.patienten när kostnaderna uppkom tillhörde den personkrets för vilken Sverige är behörigt att meddela sådant tillstånd till vård utanför bosättningsmedlemsstaten som avses i artikel 20 i förordning (EG) nr 883/2004, 2.vården har tillhandahållits av hälso- och sjukvårdspersonal, och 3.patienten skulle haft rätt att få vården bekostad av det allmänna om den tillhandahållits i Sverige.

3 § ersättningslagen I denna lag avses med […] 5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (2015:315) är avsedda att tillföras människor, 6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.,

En person kan antingen få läkemedel i samband med vården, rekvisitionsläkemedel, eller köpa läkemedlet på ett apotek, förskrivningsläkemedel, i ett annat EU/EES-land.

Hen kan också få licensläkemedel. När vi bedömer om läkemedlet ska bekostas av det allmänna utgår vi från

• hälso- och sjukvårdslagen
• lagen om läkemedelsförmåner m.m.

Det finns även vissa varor och förbrukningsartiklar som anses omfattas av 18 § i lagen om läkemedelsförmåner i de fall en läkare eller någon annan förskriver dem. Det gäller till exempel varor som har förskrivits i födelsekontrollerande syfte eller förbrukningsartiklar som behövs vid stomi. Behöver personen en förbrukningsartikel för att tillföra kroppen ett läkemedel eller för egenkontroll av medicinering ska även detta anses omfattas av lagen om läkemedelsförmåner. I det fall ett barn under 16 år behöver livsmedel för särskilda näringsändamål så har personen rätt till en kostnadsreducering för livsmedlet enligt 20 § lagen om läkemedelsförmåner.

Det ska framgå av regionens yttrande om läkemedlet, varan eller förbrukningsartikeln omfattas av lagen om läkemedelsförmåner eller hälso- och sjukvårdslagen. Om regionen uppger att läkemedlet eller något motsvarande läkemedel inte finns kan läkemedelskostnaden som regel inte ersättas. Om läkemedlet inte heller är relevant utifrån personens hälsotillstånd så kan det inte ersättas.

Rekvisitionsläkemedel

Om läkemedlet har getts i samband med vårdtillfället utgår Försäkringskassan från bestämmelserna i HSL. Läkemedlet är då ett rekvisitionsläkemedel och ska ses som en del av vårdkostnaden. Vi bedömer rätten till ersättning på samma sätt som om det vore en sjukvårdskostnad.

Om regionen anger att läkemedlet hade köpts på apotek ska det i stället ses som ett förskrivningsläkemedel.

Förskrivningsläkemedel

Om läkemedlet inte har getts i samband med vården utan personen har köpt det på ett apotek utgår vi från bestämmelserna i lagen om läkemedelsförmåner. Läkemedlet är då ett förskrivningsläkemedel. Det innebär att hälso- och sjukvårdspersonal ska ha bedömt att det är medicinskt relevant att ordinera läkemedlet.

Läkemedelsförmånerna omfattar dock inte alla läkemedel som är godkända för försäljning i Sverige. Det finns läkemedel som endast bekostas av det allmänna om det används för en viss sjukdom eller på ett visst sätt. Det innebär att om de används på något annat sätt så omfattas de inte av läkemedelsförmånerna.

När Försäkringskassan bedömer om läkemedlet ska bekostas av det allmänna utgår vi från regionens yttrande. I yttrandet ska det framgå om läkemedlet, eller likvärdigt läkemedel, finns i Sverige och om det omfattas av läkemedelsförmånerna.

Om regionen i stället anger att läkemedlet skulle ha getts i samband med vården ska vi bedöma rätten till ersättning som om det vore ett rekvisitionsläkemedel.

Licensläkemedel

Det finns läkemedel som inte är godkända i Sverige men som ändå kan ordineras i vissa situationer. En läkare måste då ansöka om licens för läkemedlet hos TLV. Om en licens utfärdas görs alltså ett undantag från huvudregeln i läkemedelslagen som innebär att ett läkemedel måste vara godkänt för att få säljas. Licensläkemedel omfattas generellt av läkemedelsförmånerna om inte TLV har beslutat om annat.

När vi bedömer om läkemedlet ska ersättas utgår vi från regionens yttrande. Det ska framgå om personen har fått ett licensläkemedel.

Lämna information – hämta ut läkemedel i annat land

Försäkringskassan ska informera om vilka uppgifter som ett recept ska innehålla i de fall personen vill hämta ut läkemedel i ett annat land än där det har förskrivits. All information om vilka uppgifter som receptet ska innehålla finns i bilagan till kommissionens genomförandedirektiv 2012/52/EU av den 20 december 2012 om åtgärder för att underlätta erkännandet av recept som utfärdats i ett annat medlemsland.

Receptet ska bland annat innehålla följande uppgifter:

• personens för- och efternamn utskrivet
• personens födelsedatum ska framgå
• datum för utfärdandet
• namnet på den som har skrivit ut receptet (förskrivarens yrke ska även framgå)
• kontaktuppgifter till den som har skrivit ut receptet
• namnteckning, handskriven eller elektronisk, av den som skrivit ut receptet.

Receptet ska även innehålla följande uppgifter om läkemedlet:

• namnet på läkemedlet
• kortfattad information om varför läkemedlet skrivs ut och uppgifter om
• läkemedelsform, mängd, styrka och dosering.

Beräkna ersättning i efterhand för läkemedel

7 § ersättningslagen För hälso- och sjukvård och för annan tandvård än sådan som avses i 10 § ska ersättningen bestämmas till ett belopp som motsvarar den vårdkostnad som skulle ha uppkommit om patientens vård hade tillhandahållits i Sverige. Detsamma gäller för läkemedel, andra varor, hjälpmedel, förbrukningsartiklar och övriga vårdprodukter som en patient har tagit emot vid vårdtillfället. Vid bestämmande av ersättningens storlek ska avdrag göras med ett belopp som motsvarar de avgifter som patienten skulle ha betalat för vården i Sverige.

9 § ersättningslagen För läkemedel och andra varor som en patient har införskaffat vid en annan tidpunkt än vårdtillfället, och för vilka det finns en åtminstone likvärdig produkt inom läkemedelsförmånerna enligt lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m., ska ersättningen bestämmas till ett belopp som motsvarar den kostnadsreducering som patienten skulle haft rätt till om läkemedlet eller varan hade ingått i läkemedelsförmånerna. Vid bestämmandet av ersättning enligt första stycket ska för varje läkemedel eller vara ett kostnadsbelopp fastställas som motsvarar det lägsta försäljningspris som har fastställts för en produkt som är åtminstone likvärdig och som ingår i läkemedelsförmånerna. Om det finns medicinska skäl, får dock ett högre försäljningspris fastställas. Det belopp som vid en jämförelse mellan det fastställda kostnadsbeloppet och den faktiska kostnad som patienten har haft är lägst, ska läggas till grund för ersättningens bestämmande.

Ersättningen för läkemedel ska motsvara den kostnadsreducering som en person hade fått om läkemedlet hade ordinerats i Sverige. Den beräknas utifrån personens sammanlagda kostnad för förmånsberättigade varor. Hen kan ha rätt att få tillgodoräkna sig läkemedelskostnader i det svenska högkostnadsskyddet.

Metodstöd – beräkna ersättning för läkemedel

Du beräknar personens ersättning för läkemedel på olika sätt beroende på om det rör sig om rekvisitions-, förskrivnings- eller licensläkemedel. Regionens yttrande kan ge dig stöd i din bedömning.

Rekvisitionsläkemedel beräknas på samma sätt som om det vore en sjukvårdvårdskostnad.

När det gäller förskrivningsläkemedel och licensläkemedel så jämför du personens faktiska kostnad för läkemedlet med det fastställda priset för läkemedlet eller likvärdigt läkemedel i Sverige. Personen kan få ersättning med det belopp som är lägst. Samma sak gäller om läkemedlet är fullt subventionerat. Ta stöd av regionens yttrande när du fastställer priset. Om regionen anger i sitt yttrande att det är fri prissättning för licensläkemedel ska du däremot utgå från personens faktiska kostnad.

Om personen har köpt flera läkemedel vid samma tillfälle ska du beräkna ersättning för varje enskilt läkemedel. Du ska alltid utgå från det pris som gällde vid inköpsdatumet när du beräknar ersättningen.

Storlekarna på läkemedelsförpackningarna kan skilja sig åt. Personen kan därför ha köpt en större förpackning än den som regionen har uppgett. Tabellen visar hur du ska beräkna ersättningens storlek när förpackningsstorlekarna skiljer sig åt.

Om …

• personens faktiska kostnad understiger det fastställda priset: beräknar du ersättningen utifrån personens faktiska kostnad.
• personens faktiska kostnad överstiger det fastställda priset: tar du ställning till om personen hade fått flera förpackningar i Sverige.
  • Du multiplicerar antalet förpackningar så att mängden läkemedel minst motsvarar den mängd som personen har fått.
  • Du multiplicerar det fastställda priset med antalet förpackningar.
  • Du jämför det totala beloppet med den faktiska kostnaden.

Metodstöd – högkostnadsskydd för läkemedel

När du beräknar ersättning för läkemedel tar du hänsyn till personens högkostnadsskydd. Du utgår från samma kostnadsreducering som personen skulle ha haft i Sverige vid inköpstillfället. Eftersom högkostnadsskyddet ändras över tid behöver du alltid kontrollera vilka beloppsgränser som gällde vid tillfället då personen köpte läkemedlet i ett annat EU/EES-land. Om personen skickar in ett registerutdrag från E-hälsomyndighetens högkostnadsdatabas ska du ta hänsyn till det vid beräkningen av ersättningen.

Det finns även läkemedel som är fullt kostnadsreducerade. Från den 1 januari 2016 har till exempel barn som regel rätt till full kostnadsreducering för läkemedel i Sverige. Om läkemedlet eller det likvärdiga läkemedlet inte omfattas av kostnadsreduceringen ska detta framgå av regionens yttrande.

Lämna information till E-hälsomyndigheten

För att Försäkringskassan ska kunna räkna med läkemedelskostnaden i högkostnadsskyddet måste personen lämna sitt samtycke till detta, exempelvis i ansökningsblanketten.

Planerad vård efter förhandsbesked

11 § ersättningslagen Om en patient ansöker om det, ska Försäkringskassan lämna förhandsbesked om

1. huruvida patienten har rätt till ersättning enligt denna lag för viss vård som han eller hon avser att ta emot vid ett visst vårdtillfälle i ett annat EES-land, och
2. det högsta belopp ersättning kan betalas ut med för denna vård. Har förhandsbesked lämnats enligt första stycket är Försäkringskassan skyldig att vid senare prövning av frågan om ersättning till patienten för den angivna vården betala ut minst det belopp som angetts i förhandsbeskedet.

När en person har ett förhandsbesked och sedan ansöker om ersättning för kostnaderna, ska Försäkringskassan pröva om den utförda vården omfattas av förhandsbeskedet. Om en del av vården inte omfattas, så ska vi utreda kostnaden på samma sätt som när en person begär ersättning i efterhand. Detsamma gäller om personen överklagar beslutet om förhandsbesked, eftersom det inte vunnit laga kraft.

Metodstöd – ta ställning till underlag

För att ta ställning till om vården omfattas av förhandsbeskedet behöver du underlag som visar vilken vård en person har fått. Det kan till exempel vara medicinska underlag från den utländska vårdgivaren. Du behöver även kostnadsunderlag där den faktiska vårdkostnaden framgår. Tänk på att kostnaden inte behöver vara betald för att du ska kunna bevilja ersättning enligt ersättningslagen.

Du behöver ta ställning till om kostnaderna överstiger patientavgiften i vårdlandet antingen genom att granska underlagen i ärendet eller skicka en förfrågan till den behöriga institutionen i vårdlandet. Om personen endast betalat den patientavgift som gäller i vårdlandet så har hen inte rätt till ersättning för kostnaderna trots att förhandsbeskedet har beviljats.

6.2.4 Förordning 883/2004

Artikel 25 förordning 987/2010 Vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten […] B. Förfaranden och arrangemang för ersättning av utgifter för vårdförmåner 4. Om den försäkrade personen faktiskt har betalat hela eller delar av kostnaden för vårdförmåner som utgivits enligt artikel 19 i grundförordningen, och om en försäkrad person kan få ersättning för dessa kostnader enligt den lagstiftning som tillämpas av institutionen på vistelseorten, får den försäkrade personen lämna in sin ansökan om ersättning till institutionen på vistelseorten. Denna institution ska i så fall direkt ersätta den berörda personen för de kostnader som motsvarar dessa förmåner inom de ramar och på de taxevillkor för ersättning som föreskrivs i dess lagstiftning. 5. Om ersättning för sådana kostnader inte begärs direkt vid institutionen på vistelseorten, ska den behöriga institutionen ersätta den berörda personen för hans eller hennes kostnader i enlighet med de taxevillkor för ersättning som gäller för institutionen på vistelseorten, eller utge de belopp som institutionen på vistelseorten skulle ha fått ersättning för, om artikel 62 i tillämpningsförordningen hade tillämpats i det berörda fallet. Institutionen på vistelseorten ska på begäran lämna den behöriga institutionen alla nödvändiga upplysningar om dessa taxor och belopp.

En person som får nödvändig vård enligt förordning 883/2004 betalar samma patientavgifter som de försäkrade i vårdlandet. Vanligtvis visar hen sitt EU-kort eller ett provisoriskt intyg vid vårdtillfället. En förutsättning är dock att vårdgivaren är ansluten till det allmänna sjukvårdssystemet. Huvudregeln är att den behöriga staten står för den del av vårdkostnaden som överstiger patientavgiften.

I vissa situationer behöver personen betala hela vårdkostnaden för att sedan begära ersättning hos institutionen i landet, till exempel i Frankrike och Belgien. Hen får då tillbaka den del av vårdkostnaden som överstiger gällande patientavgift direkt i vårdlandet. Resterande del av vårdkostnaden regleras mellan medlemsländerna.

Om personen av någon anledning inte använt sitt EU-kort eller ett provisoriskt intyg kan hen ansöka om ersättning för sina vårdkostnader i efterhand hos Försäkringskassan.

Vad omfattas av förordning 883/2004?

En person har rätt till ersättning för nödvändig vård enligt de regler som gäller i vårdlandet. Det innebär att ersättningen för vårdkostnader skiljer sig åt beroende på i vilket land vården har getts.

För att en person ska ha rätt till ersättning för vårdkostnader enligt förordningen så måste kostnaderna vara helt eller delvis betalda. Detsamma gäller om det avser en förskottsbetalning. Om hela vårdkostnaden är obetald kan vi inte pröva rätten till ersättning enligt förordning 883/2004.

Det finns inget krav i förordning 883/2004 att medlemsländerna ska ersätta kostnader som gäller hemtransport vid nödvändig vård. Det innebär att hemtransporter inte omfattas av förordning 883/2004 och därför inte kan ersättas. Med hemtransport menas resa från vårdlandet till Sverige oavsett färdmedel. Det gäller även sjuktransport från vårdgivare till flygplats i vårdlandet.

Metodstöd – samråda med behörig institution i vårdlandet

När du utreder rätten till ersättning för vårdkostnader enligt förordningen kan du behöva samråda med vårdlandet. Det gör du genom att skicka en förfrågan om ersättningsnivåer till den behöriga institutionen i vårdlandet. Syftet är att få svar på om vårdkostnaderna kan ersättas enligt vårdlandets regler samt med vilket belopp. Om personen har fått vård i flera länder behöver du skicka en förfrågan till respektive land.

Det händer ibland att personen behöver få vård i ett annat medlemsland än där vårdbehovet uppstår. Utgångspunkten är då att du skickar förfrågan till det land där vårdkostnaden har uppkommit. För att kunna avgöra detta tar du stöd av uppgifterna i kostnadsunderlaget.

Metodstöd – bedöma rätten till ersättning i efterhand

När du bedömer om personen har rätt till ersättning så utgår du från underlaget i ärendet. Om du har gjort en förfrågan till vårdlandet så tar du stöd av svaret.

I de fall vårdlandet svarar att de behöver ta del av originalhandlingarna så ska du begära ut dem från centralarkivet. Om det visar sig att personen inte har skickat in originalhandlingar så ska du besluta om avslag utifrån förordning 883/2004. Du ska även besluta om avslag i de fall vårdlandet svarar att preskriptionstiden för kostnaden har löpt ut.

Vid parallell prövning enligt förordning 883/2004 och ersättningslagen kan det fortfarande finnas rätt till ersättning enligt det senare regelverket. Du behöver då bedöma att kostnaden gäller mer än patientavgiften i vårdlandet för att utreda vidare.

Om vårdlandet svarar att personen har betalat ett belopp som understiger det högkostnadstak som gäller i vårdlandet så kan kostnaderna inte ersättas. Detta beror på att personen ska betala samma kostnader som de försäkrade i vårdlandet.

Vård i samband med organdonation

Förordning 883/2004 reglerar inte ersättning för vårdförmåner i samband med organdonationer från en levande donator. Administrativa kommissionen har dock tagit fram en rekommendation (AK-rekommendation S1) för de tillfällen donatorn varken kan få ersättning genom den lagstiftning som mottagaren eller donatorn omfattas av.

Enligt rekommendationen bör mottagarens behöriga myndigheter ta hänsyn till donatorns tillgång till hälso- och sjukvård i samband med donationen när de förbereder eller ger tillstånd till donationen. Om donatorn inte har rätt till vårdförmåner utifrån sitt lands lagstiftning så ska mottagarens behöriga myndigheter hitta en humanitär lösning och ersätta de vårdförmåner som blir nödvändiga för donatorn i samband med donationen. I Sverige är det Socialdepartementet som är behörig myndighet.

Vård som har getts före 1 oktober 2013

Vid vård som har getts före 1 oktober 2013 utgår Försäkringskassan i första hand från vad vårdlandet svarar på förfrågan om vårdkostnader. Ansökan ska avslås om det framkommer att personen inte har rätt till ersättning för sina kostnader.

Artikel 25 förordning 987/2009 Vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten […] B. Förfaranden och arrangemang för ersättning av utgifter för vårdförmåner […] 6. Genom undantag från punkt 5 får den behöriga institutionen ersätta kostnaderna inom de tidsfrister och på de taxevillkor för ersättning som föreskrivs i dess lagstiftning, under förutsättning att den försäkrade personen har samtyckt till att denna bestämmelse tillämpas på honom eller henne.

Om personen har rätt till ersättning enligt vårdlandets regler så kan vi göra en parallell prövning med svenska regler enligt förordning 987/2009. För att kunna göra en sådan prövning krävs personens samtycke. Vi kan då bevilja ersättning med den faktiska kostnaden.

Vid ett beviljande enligt svenska regler ska vi dra av den patientavgift som personen hade fått betala i sin hemregion. Avdraget kan inte tillgodoräknas i högkostnadsskyddet.

Beräkna ersättningens storlek

Oftast utgår vi från vårdlandets svar för att fastställa ersättningsbeloppet. Personen kan inte få ett högre belopp än vad hen faktiskt har betalat. Det innebär att om vårdfakturan till exempel är utställd på 100 euro och personen har betalat 80 euro kan ersättning endast beviljas med det lägre beloppet. Det gäller även om vårdlandet svarar att ersättning kan ges med ett högre belopp enligt deras regler.

Kringkostnader vid förhandstillstånd enligt förordning 883/2004

Artikel 26 förordning 987/2009 C. Ersättning av utgifter för resor och uppehälle i samband med planerad vård 8. Om det i den nationella lagstiftning som är tillämplig på den behöriga institutionen föreskrivs om ersättning för de utgifter för resor och uppehälle som har direkt samband med behandlingen av den försäkrade personen, ska institutionen stå för sådana kostnader för den berörda personen och, om nödvändigt, för en medföljande person, när ett tillstånd beviljas för behandling i en annan medlemsstat.

En person som har ett förhandstillstånd för vård kan få ersättning för resor, boende, mat och medföljande person, om kostnaderna uppstår i direkt anslutning till behandlingen. En förutsättning är att sådana utgifter kan ersättas enligt den nationella lagstiftningen i den behöriga staten. I patientlagen och HSL finns bestämmelser om att vård hos en annan vårdgivare ska ske utan extra kostnad för patienten om regionen inte kan erbjuda besök inom den specialiserade vården eller planerad vård inom tidsgränsen för vårdgarantin.

Närmare bestämmelser om ersättning för sjukresor finns i varje region. Det innebär att det i svensk lagstiftning finns regler som ger ersättning för resekostnader och uppehälle när vård inte kan ges inom en godtagbar väntetid. Med resekostnader menas även kostnader som avser till exempel resa med egen bil från bostaden till vårdgivaren.

Personen ska visa vilka kostnader som har uppstått i samband med vården. Kostnaderna behöver därför vara betalda.

Metodstöd – bedöma rätten till ersättningen för kringkostnader

När du utreder rätten till ersättning ska du kontrollera om kostnaderna avser den vård och den tidsperiod som anges i förhandstillståndet. Ibland behöver personen resa till eller från vårdgivaren strax innan eller efter tidsperioden som anges i förhandstillståndet. Resekostnaden ska då anses ha uppkommit i anslutning till vården och du utreder rätten till ersättning för kostnaden.

Inhämta yttrande från regionen

11 § förordningen om ersättningar för vissa vårdkostnader i internationella förhållanden Försäkringskassan ska samråda med en region inför beslut om […] 2. ersättning för kostnader som avses i artiklarna 26 b 7 och 26 c 8 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser för förordning EG nr 883/2004.

När Försäkringskassan handlägger ersättning för kringkostnader ska vi inhämta ett yttrande från den region som enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar för personens vård i Sverige. Vi ska även samråda med regionen när personen ansöker om ersättning för mellanskillnad av patientavgift. Läs mer om att inhämta yttrande från regionen i avsnitt 6.2.3.

Bedöma rätten till ersättning för kringkostnader

Rätten till ersättning beror på om en person hade fått ersättning för kostnader i de fall regionen hade skickat hen till en annan region för att få vård. Det ska framgå av regionens yttrande om den hade ersatt kostnaderna för resa, boende och mat utifrån sitt regelverk.

En person kan ha rätt att få ersättning för en medföljandes utgifter om den som har fått vård inte kan resa själv. Ansökan kan göras antingen av den som har haft kostnaderna eller den som har beviljats förhandstillståndet. Det ska framgå av regionens yttrande om de hade ersatt kostnader för medföljande i de fall personen hade fått vård i en annan region. Försäkringskassan ska då ersätta kostnader för den medföljandes resor, boende och mat.

Om personen ansöker om ersättning för andra kostnader än resa, boende, mat och medföljande så finns ingen rätt till ersättning.

Metodstöd – beräkna ersättningen för kringkostnader

När du beräknar ersättningens storlek för kringkostnader ska du utgå från de kostnader som regionen har angett, alternativt den faktiska kostnaden om den understiger regionens pris. Du ska även ta hänsyn till eventuella egenavgifter som personen hade fått betala i regionen.

Mellanskillnad vid patientavgift

Artikel 26 förordning 987/2009 B. Ersättning av den försäkrade personens utgifter för vårdförmåner […] 6. Artikel 25.4 och 25.5 i tillämpningsförordningen ska även gälla, dock utan att det påverkar tillämpningen av punkt 7. 7. Om den försäkrade personen faktiskt har betalat alla eller en del av kostnaderna för den läkarvård som omfattas av tillståndet och de kostnader som den behöriga institutionen är skyldig att ersätta institutionen på vistelseorten eller den försäkrade personen enligt punkt 6 (faktisk kostnad) är lägre än de kostnader som den hade varit tvungen att betala för samma behandling i den behöriga medlemsstaten (fiktiv kostnad), ska den behöriga institutionen, på begäran, ersätta den försäkrade personens vårdkostnader upp till det belopp med vilket den fiktiva kostnaden överstiger den faktiska kostnaden. Ersättningsbeloppet får dock inte överstiga beloppet av den försäkrade personens faktiska utgifter, och hänsyn får tas till det belopp som den försäkrade personen skulle ha fått betala om behandlingen hade getts i den behöriga medlemsstaten.

En person som har ett förhandstillstånd kan få ersättning för skillnaden mellan patientavgiften i hemregionen och vårdlandet när kostnaden för vården i Sverige är högre än i vårdlandet. Vi behöver därför ha följande uppgifter i ärendet

• personens totala kostnad för vården
• kostnaden för vården i hemregionen
• patientavgiften i hemregionen.

I tabellen finns information om när personen har rätt till ersättning för mellanskillnaden vid patientavgift.

Om …	så har personen…
kostnaden för vården i Sverige är lägre än personens totala kostnad för vården	inte rätt till ersättning för mellanskillnaden.
kostnaden för vården i Sverige är högre än personens totala kostnad för vården	rätt till ersättning för mellanskillnaden.
personen inte kan visa vad den totala kostnaden för vården uppgick till	inte rätt till ersättning för mellanskillnaden.

Om det finns rätt till ersättning för mellanskillnaden så betyder det att personen endast betalar den patientavgift som gäller i hemregionen. Personen har i dessa fall inte rätt att tillgodoräkna sig den patientavgiften i högkostnadsskyddet.

Metodstöd – personen har betalat hela eller delar av vårdkostnaden

Om personen har fått betala en del av vårdkostnaden trots sitt förhandstillstånd ska du utreda denna del av kostnaden utifrån förordning 883/2004. Det innebär att du ska skicka en förfrågan till den behöriga institutionen i vårdlandet för att utreda om kostnaden hade ersatts enligt deras regler. Du tar stöd av svaret från vårdlandet när du sedan bedömer om personen har rätt till ersättning för kostnaderna.

6.2.5 Gränssjukvårdsförordningen

1 § gränssjukvårdsförordningen Har någon som är försäkrad för bosättningsbaserade förmåner enligt 4 och 5 kap. socialförsäkringsbalken fått behov av läkarvård eller fysioterapeutisk behandling under vistelse inom en svensk kommun vid riksgränsen mot Finland eller Norge och fått sådan vård eller behandling i det angränsande landet, ska Försäkringskassan lämna ersättning för den försäkrades utgift för vården eller behandlingen.

En person som har fått vård i Norge eller Finland kan ha rätt till ersättning enligt gränssjukvårdsförordningen (1962:390). Förutsättningen är att behovet av vård uppstått när personen vistats i en svensk kommun som gränsar till Norge eller Finland. Förordning 883/2004 blir inte aktuell här eftersom vårdbehovet inte har uppkommit vid tillfällig vistelse i ett annat medlemsland.

Gränssjukvårdsförordningen omfattar endast kostnader för läkarvård inom öppen vård och fysioterapi. Det ska röra sig om sådan vård som även skulle ha getts i Sverige. Om det behövs för vår bedömning kan vi inhämta ett yttrande från den region som enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar för personens vård i Sverige.

Förordningen gör ingen skillnad på planerad och nödvändig vård.

Beräkna ersättningens storlek för sjukvård

2 § gränssjukvårdsförordningen Ersättning för utgift för läkarvård lämnas högst med ett belopp som motsvarar det arvode som en privatpraktiserande läkare med ersättning enligt lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning skulle ha fått tillgodoräkna sig för vården. Utgift för fysioterapi ersätts högst med ett belopp som motsvarar det arvode som en privatpraktiserande fysioterapeut med ersättning enligt lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi skulle ha fått tillgodoräkna sig för behandlingen. Från ersättning för utgift för vård eller behandling görs avdrag med ett belopp som motsvarar den patientavgift som gäller för vården eller behandlingen i patientens hemregion.

En person kan som mest få ersättning med det belopp som skulle ha betalats ut till en svensk privatpraktiserande läkare eller fysioterapeut. Vilket belopp som gäller står i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och i lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi. Personen kan dock aldrig få en högre ersättning än den faktiska kostnaden.

Avdrag ska göras för eventuella svenska patient- och egenavgifter som personen hade fått betala i sin hemregion. Personen kan dock inte tillgodoräkna sig avgiften i det svenska högkostnadsskyddet.

Resekostnader

3 § gränssjukvårdsförordningen För resekostnad i samband med vården eller behandlingen utges ersättning enligt föreskrifterna i lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor.

2 § lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor Resekostnadsersättning enligt 1 § beräknas enligt de grunder som sjukvårdshuvudmannen bestämmer.

Enligt gränssjukvårdsförordningen kan en person ha rätt till ersättning för resekostnader i samband med vården. Förutsättningen är att Försäkringskassan har beviljat ersättning för vårdkostnaden enligt detta regelverk.

Försäkringskassan bedömer om personen har rätt till ersättning utifrån de regler som gäller i hemregionen. Vi ska göra avdrag för den egenavgift som hen hade fått betala i sin hemregion. Personen kan dock inte tillgodoräkna sig avgiften i det svenska högkostnadsskyddet.

6.2.6 EUF-fördraget

När en person har fått planerad vård före den 1 oktober 2013 prövar vi rätten till ersättning i efterhand enligt EUF-fördraget.

Artikel 56 EUF-fördraget Inom ramen för nedanstående bestämmelser ska inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan medlemsstat än mottagaren av tjänsten. Europaparlamentet och rådet får i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta att bestämmelserna i detta kapitel ska tillämpas även på medborgare i tredjeland som tillhandahåller tjänster och som har etablerat sig inom unionen.

EU-domstolen har slagit fast att EUF-fördraget även omfattar den fria rörligheten av hälso- och sjukvårdstjänster (se bland annat EU-domstolens dom C-158/96 Kohll, C-157/99 Smits/Peerbooms, C-385/99 Müller-Fauré/van Riet, C-372/04 Watts). Personen reser då i syfte att få vård i ett annat medlemsland och ansöker sedan om ersättning hos Försäkringskassan. Det innebär att en person kan ha rätt till ersättning för kostnader som gäller hälso- och sjukvård, tandvård, läkemedel och hjälpmedel. Vi ska ta hänsyn till vad personen hade uppnått i sitt högkostnadsskydd.

EUF-fördraget ger inte rätt till ersättning för kostnader för nödvändig vård eftersom det inte ansetts som nödvändigt för att garantera den fria rörligheten inom EU. Detta framgår av EU-domstolens dom C-211/08.

Bedöma och beräkna – ersättning för vård

En person har rätt till ersättning enligt EUF-fördraget om det handlar om sådan vård som skulle bekostas av det allmänna enligt HSL, TVL och STL, det vill säga:

• Erbjuds vården inom det allmänna sjukvårdssystemet?
• Är vården medicinskt eller odontologiskt relevant utifrån personens hälsotillstånd?

Om det inte går att bedöma detta utifrån underlagen kan FMR eller FOR konsulteras. Läs mer om FMR och FOR i avsnitt 6.2.3.

Personen kan få ersättning för sin faktiska kostnad för sjukvården, med avdrag för den patientavgift som hen hade fått betala om sjukvården hade getts i Sverige. Personen har inte rätt att tillgodoräkna sig avdraget i sitt högkostnadsskydd. När det gäller tandvård så beräknas den på samma sätt som enligt ersättningslagen.

Bedöma och beräkna – läkemedel och hjälpmedel

Om en person har köpt läkemedel eller hjälpmedel ska det ses som en hälso- och sjukvårdstjänst som omfattas av EUF-fördraget. Det gäller i de fall personen har fått läkemedlet eller hjälpmedlet förskrivet av hälso- och sjukvårdspersonal som ett led i en behandling. Det behöver därför framgå av underlagen i ärendet att hälso- och sjukvårdspersonal har skrivit ut dessa.

Om personen har rätt till ersättning för vården kan Försäkringskassan även bevilja ersättning för ett läkemedel eller ett hjälpmedel. Vi beräknar ersättningen utifrån personens faktiska kostnad för läkemedlet eller hjälpmedlet. Personen har inte rätt att tillgodoräkna sig läkemedelskostnaderna eller egenavgiften för hjälpmedel i sitt högkostnadsskydd.

6.2.7 Fatta beslut om ersättning i efterhand

Vid bedömningen av vilket regelverk som är mest fördelaktigt utgår vi i första hand från hur stor del av personens kostnader som kan ersättas enligt respektive regelverk. Skulle den utbetalda ersättningen bli densamma kan även andra faktorer vägas in, till exempel om ersättningen påverkar personens högkostnadsskydd.

Varje vårdtillfälle kan endast ersättas enligt ett regelverk. Det gäller även om personen lämnar in flera ansökningar vid olika tillfällen.

När en person har fått vård i Luxemburg och förordning 883/2004 är det förmånligaste regelverket så betalar den behöriga institutionen i Luxemburg ut ersättningen. Det beror på utformningen av den överenskommelse om betalningsavstående som Sverige har med Luxemburg.

Faktorer att ta hänsyn till

Det finns några faktorer som vi behöver vara uppmärksamma på när vi fattar beslut om ersättning i efterhand. Det handlar om

• ett vårdtillfälle – beslut enligt ett regelverk
• ansökningar om ersättning för samma vårdkostnad
• tidigare ärenden som gäller samma vårdkostnad.

Ett vårdtillfälle – beslut enligt ett regelverk

Vi ska fatta beslut om ersättning för kostnader som gäller samma vårdtillfälle utifrån ett regelverk. Det innebär till exempel att om personen tidigare har fått ett beslut för vårdkostnaden enligt förordning 883/2004 och sedan ansöker om ersättning för sjuktransport så kan den endast ersättas utifrån förordningen. Detta beror på att vården och sjuktransporten ses som ett vårdtillfälle. Prövningen kan då endast göras utifrån det regelverk som det tidigare beslutet grundar sig på. Det finns alltså ingen möjlighet att kombinera olika regelverk för kostnader som gäller ett och samma vårdtillfälle.

Om personen i stället ansöker om ersättning för flera vårdtillfällen så innebär det att vi fattar ett beslut för varje vårdtillfälle om olika regelverk tillämpas.

Ansökningar om ersättning för samma vårdkostnad

Tabellen visar vilket beslut vi ska fatta när en person och ett ombud ansöker om ersättning för olika delar av samma vårdkostnad. Det kan exempelvis handla om när personen har betalat en del av vårdkostnaden i form av en självrisk och försäkringsbolaget resterande del.

Om…	så…
personen vill att ombudet ska driva ärendet	avskriver vi personens ansökan och utreder ansökan vidare gentemot ombudet.
personen på egen hand vill driva båda ärendena	har det tidigare ombudet inte rätt att företräda personen och vi avvisar den ansökan.
personen vill driva sin ansökan och ombudet ska driva sin ansökan	slår vi ihop ansökningarna till ett ärende. Vi fattar ett beslut och meddelar både personen och ombudet.

I de fall fullmakten även gäller utbetalning säkerställer vi om personen önskar att hela eller delar av ersättningen ska betalas till ombudet. Om personen vill att del av ersättningen ska betalas till ombudet ska det framgå i beslutsbrevet.

Beviljas ersättning enligt ersättningslagen ska vi dra av patient- eller egenavgift från den kostnad som den hänför sig till. Om personen och ombudet ansöker om ersättning för samma kostnad ska vi dra av patientavgiften från det belopp som betalas ut till den person som fått vården.

Läs mer

Du kan läsa mer om ombud och fullmakter i vägledning 2004:7.

Tidigare ärenden som gäller samma kostnad

Om personen eller personens ombud ansöker på nytt om ersättning för samma kostnad som tidigare har prövats av Försäkringskassan ska vi fatta ett nytt beslut.

Tabellen visar vilken typ av beslut vi ska fatta utifrån omständigheterna i de två ärendena.

Om personen eller personens ombud…	så…
har skickat in ansökan av misstag	beslutar vi om avskrivning.
vill ansöka på nytt för samma kostnad och det tidigare beslutet är överklagat	beslutar vi om avvisning.
vill ansöka på nytt för samma kostnad och det tidigare beslutet inte är överklagat	tar vi ställning till om det finns någon ytterligare ersättning att bevilja. Om det inte finns någon rätt till ytterligare ersättning ska vi avslå ansökan.

Läs mer

Du kan läsa mer om hur du ska hantera en ny ansökan om samma sak i vägledning (2001:7) Omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut.

Återlämnande av originalkvitton i samband med avslag eller avskrivning

En person som har skickat in kvitton i original kan ibland önska att få tillbaka dessa. Grundregeln är dock att Försäkringskassan inte får lämna ifrån sig en allmän handling i original. Det finns dock vissa undantag, till exempel om Försäkringskassan beslutar om avslag eller avskrivning.

Läs mer

Du kan läsa mer om allmänna handlingar och utlämnande av dessa i vägledning 2001:03.

Verkställa beslut

När beslutet är fattat verkställs det och eventuell ersättning betalas ut till rätt mottagare. Som huvudregel görs utbetalningen till det konto som har angivits på ansökan. I samband med utbetalningen ska Försäkringskassan avgöra vem som har kostnadsansvaret för att veta om en faktura ska skickas till regionen eller om kostnaden stannar hos staten. Information om läkemedelsinköp lämnas till E-hälsomyndigheten i de fall det är aktuellt.

Utbetalning till någon annan än den som ansökan gäller

Om en utbetalning ska göras till någon annan än den som ansökan gäller ska det finnas en skriftlig fullmakt som anger att denna person eller detta företag har rätt att ta emot ersättningen. Även ett dödsbo kan lämna fullmakt för att ersättning ska kunna betalas ut till någon annan.

Läs mer

Du kan läsa mer om utbetalningar när det finns en fullmakt i vägledning (2005:1) Utbetalning av förmåner, bidrag och ersättningar.

Utbetalning till dödsbo

Om personen har avlidit under utredningens gång eller var avliden innan ansökan skickades in ska vi betala ersättning till dödsboet. Detta gäller även i de fall som dödsboet är upplöst.

Läs mer

Du kan läsa mer om utbetalningar när personen avlidit i vägledning 2005:1.

Kostnadsansvar

Om regionen eller staten har kostnadsansvar för vården styrs av flera olika faktorer till exempel när vården gavs, om personen är folkbokförd eller i vilket land som personen har fått vård.

Kostnader som uppstått före 1 oktober 2013

I de fall Försäkringskassan beviljar ersättning för kostnader som har uppstått före den 1 oktober 2013 så har staten kostnadsansvar.

Kostnader som uppstått från och med 1 oktober 2013

2 § lagen om regionernas och kommunernas kostnadsansvar för viss vård i utlandet En region har, om inget annat sägs i denna lag, kostnadsansvar för ersättningar som har bestämts enligt

1. 7, 8 eller 9 § lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eller
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Första stycket gäller endast ersättningar som har betalats ut till en patient som vid tiden för den vård ersättningen avser
3. var bosatt inom regionen, eller
4. hade skyddad folkbokföring enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistades inom regionen.

3 § lagen om regionernas och kommunernas kostnadsansvar för viss vård i utlandet En region ska ersätta Försäkringskassan för sådana utbetalda ersättningar som avses i 2 §.

Regionen har kostnadsansvar för kostnader som har uppstått från och med 1 oktober 2013 enligt ersättningslagen och förordning 883/2004 och 987/2009. I de fall regionen har kostnadsansvar ska de ersätta Försäkringskassan för de utbetalda kostnaderna.

Regionens kostnadsansvar gäller när en person som bor i regionen har fått ersättning för gränsöverskridande vård. Personen ska då ha varit bosatt inom regionen, eller haft skyddad folkbokföring och stadigvarande vistats inom regionen. Om personen inte omfattas av någon regions kostnadsansvar så har staten kostnadsansvar.

Kostnadsansvar när personen flyttar under pågående behandling

Regionen där personen var bosatt när vården påbörjades har även kostnadsansvar om personen flyttar till en annan region under vårdperioden. Om det handlar om olika vårdtillfällen har regionen där personen var bosatt vid respektive vårdtillfälle kostnadsansvar.

Kostnadsansvar vid beviljat förhandsbesked och flytt till annan region

Om en person har beviljats ett förhandsbesked så har den region där personen är bosatt vid vårdtillfället kostnadsansvar för vården. Detta gäller även om den regionen inte har yttrat sig i ärendet som gäller förhandsbesked.

Om flytten till en annan region innebär att personen kan ha rätt till en högre ersättning än det som anges i förhandsbeskedet ska vi samråda med regionen där personen är bosatt. Förfrågan kan gälla både uppgift om vårdkostnad och patientavgift.

Kostnadsansvar för vård i annat nordiskt land eller i Irland

Regionen har kostnadsansvar om Försäkringskassan beviljar ersättning enligt ersättningslagen för vård som har getts i ett annat nordiskt land eller i Irland.

Om vi beviljar ersättning enligt förordning 883/2004 och personen har fått vård i ett annat nordiskt land eller i Irland har staten kostnadsansvar. Detta beror på att Sverige har kommit överens om betalningsavstående med dessa länder. Försäkringskassan kommer därför att kräva ersättning för dessa kostnader från det andra landet.

Regionen har heller inte kostnadsansvar om vi beviljar ersättning enligt gränssjukvårdsförordningen.

Kostnadsansvar för en vårdkostnad som uppkommit vid tillämpning av samordningsprotokollet

Samordningsprotokollet nämns inte i kostnadsansvarslagen. Försäkringskassan kan därför inte fakturera regionerna när vi har betalat en fordran från Storbritannien eller ersatt en enskild för en vårdkostnad om den uppkommit vid tillämpning av samordningsprotokollet.

Informera E-hälsomyndigheten

Om personen vill att läkemedelskostnaderna ska räknas in i högkostnadsskyddet så behöver vi lämna uppgifter till E-hälsomyndigheten. Hen behöver då lämna sitt samtycke till det. Försäkringskassan lämnar ut följande uppgifter:

• personens namn
• personnummer
• dag då läkemedlet köptes
• hur mycket läkemedlet kostade.

Försäkringskassan lämnar uppgifterna även om personen nått taket i högkostnadsskyddet. Orsaken till det är att hen ska kunna begära att få registerutdrag från högkostnadsdatabasen.

Ändring av patient- och egenavgifter

I de fall som beslut har fattats med stöd av ersättningslagen så har personen rätt att tillgodoräkna sig avdrag för patient- och egenavgifter i sina olika högkostnadsskydd. Läs mer om högkostnadsskydd för vård och hjälpmedel i avsnitt 6.2.3.

Det kan finnas situationer när personen har betalat för mycket i patient- och egenavgift. Ett exempel kan vara när personen har fått vård i Sverige efter det att vården har getts utomlands och Försäkringskassans beslut påverkar personens högkostnadsskydd. Vi kan inte ersätta sådana avgifter. Personen ska vända sig till regionen för att få avgifterna korrigerade. Ett annat exempel är om personen skickar in ett frikort som var giltigt när vården gavs. Det tidigare beslutet ändras då i enlighet med förvaltningslagen (2017:900). Regionen har i dessa fall kostnadsansvar och Försäkringskassan fakturerar den region där personen är folkbokförd. Är personen inte folkbokförd så har staten kostnadsansvar.

Personen kan även ha betalat för mycket i egenavgift inom högkostnadsskyddet för läkemedel. Detta händer till exempel om personen har köpt läkemedel i Sverige efter det att läkemedlet har köpts utomlands och Försäkringskassans beslut om läkemedel påverkar personens högkostnadsskydd. Personen kan då vända sig till E-hälsomyndigheten för korrigering av sitt högkostnadsskydd. Försäkringskassan ersätter inte sådana egenavgifter.

6.3 Förhandsbesked eller förhandstillstånd för vård som planeras

När en person planerar att få vård i ett EU/EES-land eller Schweiz kan hen vilja veta i förväg om det finns rätt till ersättning. Personen kan då välja att ansöka om ett förhandstillstånd, förhandsbesked eller det förmånligaste alternativet. Om hen får vården innan Försäkringskassan har fattat ett beslut, kan vi ändå fortsätta att utreda ansökan om förhandstillstånd eller förhandsbesked.

Om personen anger att rätten till ersättning ska prövas utifrån ett visst regelverk, men ett annat är mer fördelaktigt, så ska vi informera om det.

6.3.1 Avgöra vilka regelverk som kan vara aktuella

Vid planerad vård utgår vi från förordning 883/2004, ersättningslagen och avtal som Sverige har med andra länder. Tabellen visar vilka regelverk som är aktuella.

Om personen planerar att få vården i …	så kan vi pröva rätten till …
Schweiz	förhandstillstånd enligt förordning 883/2004
ett EU/EES-land	förhandstillstånd enligt förordning 883/2004 och förhandsbesked enligt ersättningslagen

Därefter behöver vi ta ställning till om personen omfattas av det regelverket. Det finns två situationer som vi behöver vara uppmärksamma på

• medborgarskapet i de fall personen är medborgare i ett land utanför EU/EES eller Schweiz. Läs mer om detta i avsnitt 6.2.1.
• personen är bosatt i ett annat medlemsland än i sin behöriga stat. Läs mer om detta i avsnitt 6.1.4

Läs mer i kapitel 5 om personen vill få vård i ett land som Sverige har ett avtal med.

6.3.2 Förhandsbesked enligt ersättningslagen

11 § ersättningslagen Om en patient ansöker om det, ska Försäkringskassan lämna förhandsbesked om

1. huruvida patienten har rätt till ersättning enligt denna lag för viss vård som han eller hon avser att ta emot vid ett visst vårdtillfälle i ett annat EES-land, och
2. det högsta belopp ersättning kan betalas ut med för denna vård. Har förhandsbesked lämnats enligt första stycket är Försäkringskassan skyldig att vid senare prövning av frågan om ersättning till patienten för den angivna vården betala ut minst det belopp som angetts i förhandsbeskedet.

En person kan ha rätt till förhandsbesked för olika kostnader i samband med gränsöverskridande vård. Vid ett förhandsbesked så behöver vårdgivaren inte vara allmänt ansluten och det behöver inte heller finnas någon väntetid för att få vården i Sverige. Detta skiljer sig från vad som gäller för att ett förhandstillstånd ska beviljas.

Ett förhandsbesked är ett beslut om att personen har rätt till en viss ersättning för viss vård eller vårdåtgärd som personen ska få vid ett visst vårdtillfälle hos en specifik vårdgivare. Personen ansöker sedan om ersättningen i efterhand hos Försäkringskassan. Vårdfakturan behöver då inte vara betald. Läs mer om detta i avsnitt 6.2.

Försäkringskassan prövar rätten till förhandsbesked när det handlar om sjukvård, tandvård, läkemedel, hjälpmedel och sjuktransport.

Vi utreder rätten till förhandsbesked på samma sätt som vid ersättning i efterhand enligt ersättningslagen. Vi ska

• ta ställning till om vården utförts av behörig hälso- och sjukvårdspersonal
• inhämta ett yttrande från regionen
• ta hänsyn till vårdutbudet
• samråda med FMR eller FOR vid behov
• bedöma om vården, sjuktransport, läkemedel eller hjälpmedel skulle bekostats av det allmänna.

Metodstöd – fastställa beloppet i förhandsbeskedet

Ett förhandsbesked ska innehålla det högsta belopp som personen kan få ersättning med. Det innebär att du behöver fastställa vilket belopp som ska beviljas i förhandsbeskedet.

Om det finns prisuppgifter i regionens yttrande som du bedömer innehåller en transparent beräkningsmekanism ska du bevilja förhandsbesked med detta belopp. Med transparent beräkningsmekanism menas att det ska framgå i regionens prislista hur priserna har beräknats, och vilka kostnadsposter som har legat till grund för beräkningen.

När det saknas transparenta prisuppgifter kan du fastställa beloppet i förhandsbeskedet utifrån

• den kostnad som regionen uppger i sitt yttrande.
• ett kostnadsförslag från vårdgivaren.

Om det finns ett kostnadsförslag i ärendet så fastställer du beloppet utifrån det. Det ska du göra även om regionens pris är högre. Du behöver då ta ställning till om kostnaden hade kunnat uppstå om personen hade fått vården i Sverige. Läs mer om hur du gör den bedömningen i avsnitt 6.2.3.

Du kan inte avslå en ansökan om förhandsbesked bara för att du saknar kostnadsuppgifter från regionen och kostnadsförslag från vårdgivaren. I stället ska du konsultera den försäkringsmedicinska rådgivaren för att fastställa beloppet i förhandsbeskedet utifrån regionens prislista.

När det gäller sådan tandvård som ger rätt till statligt tandvårdsstöd fastställer du beloppet utifrån de referenspriser som framgår av TLVFS 2008:1. Ersättning kan dock aldrig lämnas med ett högre belopp än den faktiska kostnaden. Det innebär att om priset i kostnadsförslaget är lägre så ska du utgå från det i stället.

Den ersättning som betalas ut i efterhand för tandvård kommer att vara beroende av personens ingående ersättningsgrundande belopp i högkostnadsskyddet. Därför är det lämpligt att utgå från noll kronor som ingående belopp eftersom omständigheterna för den sökta tandvården är hypotetiska.

Patientavgifter

När du beviljar ett förhandsbesked ska det framgå i beslutet att patientavgiften kommer att dras av när personen ansöker om ersättningen i efterhand. Du ska inte precisera beloppet i beslutet eftersom det inte alltid är möjligt att i förväg veta

• patientavgiften
• antalet vårddygn
• om personen kommer upp i till sitt högkostnadsskydd.

6.3.3 Förhandstillstånd enligt 883/2004

Artikel 20 förordning 883/2004 Resa i syfte att erhålla vårdförmåner – tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsmedlemsstaten

1. Om inte annat följer av denna förordning skall en försäkrad person, som reser till en annan medlemsstat för att erhålla vårdförmåner under vistelsen där söka tillstånd från den behöriga institutionen.
2. En försäkrad person som av den behöriga institutionen fått tillstånd att resa till en annan medlemsstat i syfte att där få den vård som är lämplig med hänsyn till hans hälsotillstånd, skall erhålla de vårdförmåner som för den behöriga institutionens räkning utges av institutionen på vistelseorten i enlighet med bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tillämpar, som om personen vore försäkrad enligt denna lagstiftning. Tillstånd skall beviljas om den behandling det gäller finns bland de förmåner som tillhandahålls enligt lagstiftningen i den medlemsstat där den berörda personen är bosatt och denna behandling inte kan ges inom den tid som är medicinskt försvarbar, med hänsyn till personens aktuella hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp.

Om en person planerar att få vård i ett annat medlemsland så kan hen ansöka om ett förhandstillstånd innan behandlingen påbörjas. Personen ska som regel ansöka om förhandstillstånd i den behöriga staten. Det finns dock vissa situationer när hen ska ansöka om förhandstillståndet i sitt bosättningsland, till exempel när personen är utsänd från Sverige för arbete i annat land.

Ett förhandstillstånd innebär att intyg S2 utfärdas. Intyget ska sedan visas upp för vårdgivaren i det land där vården ges. Intyget omfattar specifik vård som personen ska få hos en viss vårdgivare under en angiven tidsperiod. Det innebär att hen endast ska betala den patient- och egenavgift som gäller i vårdlandet. Resterande del av kostnaden regleras mellan medlemsland.

Ett förhandstillstånd kan också utfärdas efter det att vården har påbörjats eller avslutats (C-8/02 Leichtle). Det innebär att om personen väljer att få vården innan Försäkringskassan har fattat beslut om förhandstillstånd så ska vi fortsätta utredningen av ansökan. Detsamma gäller om ett beslut om avslag ändras vid en omprövning eller vid ett överklagande (EU-domstolens dom C-368/98 Vanbraekel).

Personen är inte bosatt i den behöriga staten

Artikel 26 förordning 987/2009 Planerad vård A. Tillståndsförfarande

1. När artikel 20.1 i grundförordningen tillämpas ska den försäkrade personen för institutionen på vistelseorten uppvisa en handling som har utfärdats av den behöriga institutionen. I denna artikel avses med behörig institution den institution som bär kostnaden för den planerade vården; i de fall som avses i artiklarna 20.4 och 27.5 i grundförordningen, där de vårdförmåner som tillhandahålls bosättningsmedlemsstaten ersätts på grundval av fasta belopp, ska institutionen på bosättningsorten anses vara den behöriga institutionen.
2. Om en försäkrad person inte är bosatt i den behöriga medlemsstaten, ska denne söka tillstånd från institutionen på bosättningsorten, vilken ska vidarebefordra den till den behöriga institutionen utan dröjsmål. I dessa fall ska institutionen på bosättningsorten intyga huruvida villkoren i artikel 20.2 andra meningen i grundförordningen är uppfyllda i bosättningsmedlemsstaten. […] D. Familjemedlemmar
3. Punkterna 1–8 ska även gälla för de försäkrade personernas familjemedlemmar.

Om en person eller dennes familjemedlem vill få förhandstillstånd för vård i ett annat land än den behöriga staten eller bosättningslandet så ska hen ansöka om det hos institutionen i bosättningslandet. Institutionen intygar att villkoren för att bevilja ett förhandstillstånd i bosättningslandet är uppfyllda eller inte. Ansökan skickas sedan vidare till den behöriga staten. Även pensionärer ska ibland ansöka om förhandstillstånd i det land där de är bosatta. Läs mer om detta i avsnitt 6.1.4.

Om en person eller dennes familjemedlem ansöker om ersättning i efterhand eller förhandsbesked så ska ansökan skickas till Försäkringskassan. Vi kan då utreda ansökan utifrån både förordning 883/2004 och ersättningslagen.

Metodstöd – ansökan om förhandstillstånd skickas till fel institution

När en person eller dennes familjemedlem ansöker om förhandstillstånd ska de ansöka hos institutionen i bosättningslandet. Om vi ändå får ansökan samråder du med institutionen i det andra landet för att kontrollera att villkoren för att bevilja ett förhandstillstånd i bosättningslandet är uppfyllda.

Vårdgivaren är allmänt ansluten

Ett förhandstillstånd kan beviljas om vårdgivaren är ansluten till vårdlandets allmänna sjukvårdssystem. Om detta inte framgår av ansökan måste den sökande skicka in handlingar som styrker att vårdgivaren accepterar ett intyg om förhandstillstånd.

Inhämta yttrande från regionen

När Försäkringskassan har fått in underlag att vårdgivaren är allmänt ansluten inhämtas ett yttrande från regionen. Vi samråder med den region som enligt HSL ansvarar för personens vård i Sverige.

Vi samråder med regionen huruvida vården

• tillhör de förmåner som tillhandahålls i Sverige enligt HSL.
• kan ges inom medicinskt försvarbar väntetid.

När det rör sådan vård där vi vet att det inte finns någon väntetid behöver inget yttrande inhämtas.

Läs mer om att inhämta yttrande från regionen i avsnitt 6.2.3.

Bedöma rätten till förhandstillstånd

För att en person ska ha rätt till ett förhandstillstånd ska den vård hen vill få utomlands även finnas bland de förmåner som tillhandahålls enligt lagstiftningen i det medlemsland där personen är bosatt. För en person som är bosatt i Sverige innebär det att ett förhandstillstånd endast kan beviljas om hen hade kunnat få vården genom det allmänna sjukvårdssystemet i Sverige. För att bedöma det utgår vi i första hand från regionens yttrande. När det gäller öppen vård är det möjligt att söka vård i vilken region som helst i Sverige. Om den aktuella vården inte erbjuds i personens hemregion har hen därför möjlighet att själv lämna underlag som visar att man kunde fått vården i en annan region. Ett yttrande inhämtas då från den regionen.

Vård som ges i forskningssyfte till ett begränsat antal personer räknas inte som vård som ges inom det allmänna sjukvårdssystemet i Sverige.

Medicinskt försvarbar väntetid

Om vården skulle bekostats av det allmänna ska Försäkringskassan ta ställning till om väntetiden är medicinskt försvarbar eller inte. Vid bedömningen ska personens hälsotillstånd vid tidpunkten för ansökan om förhandstillstånd beaktas. Personens sjukdomshistoria, sjukdomens sannolika förlopp, smärta eller typ av funktionsnedsättning ska också vägas in (EU-domstolens dom C-372/04, Watts, punkt 79, 113, 119–120 och 123). Även den omständigheten att tillståndet till exempel gör det oerhört svårt eller omöjligt för patienten att utöva sitt yrke är av betydelse (EU-domstolens dom C-56/01, Inizan, punkt 46). Vi kan ta stöd av regionens yttrande vid bedömningen.

Förhandstillstånd kan också beviljas när sjukhusvård inte kan ges i tid på grund av brist på läkemedel och grundläggande sjukvårdsmaterial i det land där personen bor (EU-domstolens dom C-268/13, Petru, punkt 36).

Medicinskt försvarbar väntetid när personen är bosatt i ett annat land

En person som har E- eller S-intyg och alltså är bosatt i en annan stat än i sin behöriga stat kan ansöka om ett förhandstillstånd för vård i ytterligare ett annat EU/EES-land eller Schweiz. Hänsyn tas till väntetiden för vården i både bosättningslandet och den behöriga staten. För att personen ska ha rätt till ett förhandstillstånd så ska väntetiden inte vara medicinskt försvarbar i vare sig bosättningslandet eller i den behöriga staten. Bedömningen ska utgå från personens aktuella hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp.

När vi bedömer om väntetiden för att få vård är medicinskt försvarbar i

• Sverige tar vi stöd av regionens yttrande.
• bosättningslandet skickar vi en förfrågan till den behöriga institutionen.

Den behöriga institutionen ska meddela institutionen i bosättningslandet om ett förhandstillstånd har beviljats eller inte. Om den behöriga institutionen inte meddelar institutionen i bosättningslandet sitt beslut inom den tidsfrist som fastställs i den nationella lagstiftningen ska det anses som att personen har rätt till ett förhandstillstånd för vården. Sverige har ingen fastställd tidsfrist i den nationella lagstiftningen.

Metodstöd – Sverige är behörig stat för vårdförmåner och personen är bosatt i ett annat land

Tabellen visar hur du ska utreda en ansökan när en person har E- eller S-intyg utfärdat i Sverige och hen vill få vård i ett annat land än bosättningslandet och den behöriga staten.

Om personen har ansökt…

• i bosättningslandet: behöver du inhämta ett yttrande från regionen för att bedöma om väntetiden är medicinskt försvarbar i Sverige.
• i Sverige: behöver du skicka en förfrågan till den behöriga institutionen i bosättningslandet om väntetiden för att få vården där är medicinskt försvarbar. Du behöver även inhämta ett yttrande från regionen för att bedöma om väntetiden är medicinskt försvarbar i Sverige.

När du bedömer om personen har rätt till ett förhandstillstånd tar du stöd av svaret från regionen och bosättningslandet. När du fattar beslut ska du meddela personen detta och samtidigt informera den behöriga institutionen i bosättningslandet om ett förhandstillstånd har beviljats eller inte.

Förhandstillstånd för akut livsnödvändig vård

Artikel 26 förordning 987/2009 Planerad vård A. Tillståndsförfarande […] 3. Om en försäkrad person som inte är bosatt i den behöriga medlemsstaten är i behov av akut livsnödvändig vård, och tillståndet inte kan vägras enligt artikel 20.2 andra meningen i grundförordningen ska tillståndet beviljas av institutionen på bosättningsorten för den behöriga institutionens räkning, som omedelbart ska underrättas av institutionen på bosättningsorten. Den behöriga institutionen ska godta de undersöknings- och behandlingsbeslut som fastställts av läkare som har godkänts av den institution på bosättningsorten som utfärdar tillståndet beträffande behovet av akut livsnödvändig vård.

Om en person behöver akut livsnödvändig vård i ett annat medlemsland än i bosättningslandet eller den behöriga staten så är det institutionen i bosättningslandet som beviljar förhandstillståndet. Institutionen kontrollerar att villkoren för att bevilja ett förhandstillstånd är uppfyllda och underrättar den behöriga staten.

Det är vårdgivaren i bosättningslandet som avgör om det handlar om akut livsnödvändig vård. Den behöriga staten ska då godta de undersöknings- och behandlingsbeslut som tas av läkare i bosättningslandet.

Försäkringskassan kan bevilja ett förhandstillstånd på samma sätt om en person är bosatt i Sverige och har ett annat land som behörig stat.

6.3.4 Bedöma om förhandsbesked eller förhandstillstånd är förmånligast

När en person ansöker om både förhandstillstånd och förhandsbesked tar vi ställning till vilket av alternativen som är förmånligast. Om personen har rätt till ett förhandstillstånd så är det alltid det mest fördelaktiga alternativet. Hen kan då även ha rätt till ersättning för kringkostnader som uppstått i samband med vården.

6.3.5 Besluta om förhandsbesked

Ett förhandsbesked ska preciseras så att det gäller viss vård eller vårdåtgärd som en person avser att ta emot vid ett angivet vårdtillfälle hos en specifik vårdgivare i ett annat EU/EES-land. Hur lång tid som anses vara ett angivet vårdtillfälle beror på omständigheterna i det enskilda ärendet. Vi ska vara restriktiva med att bevilja ett förhandsbesked som sträcker sig över alltför lång tid. Förutsättningarna för att vården skulle bekostas av det allmänna kan förändras över tid.

Ett beslut om förhandsbesked är bindande när personen ansöker om ersättning i efterhand. Förutsättningen är att omständigheterna som låg till grund för beslutet är desamma. Det betyder att Försäkringskassan alltid ska betala ut det belopp som står i förhandsbeskedet även om den motsvarande svenska vårdkostnaden är lägre när du beslutar om ersättning i efterhand. Det kan till exempel hända när referenspriserna inom tandvårdsstödet är lägre när vi beslutar om ersättningen än när vi beslutade om förhandsbeskedet. Men personen kan som mest få ersättning för den faktiska kostnaden för vården.

6.3.6 Besluta om förhandstillstånd

När vi beviljar ett förhandstillstånd ska vi utfärda ett intyg, S2. Det ska framgå vilken vård som förhandstillståndet omfattar, hos vilken vårdgivare som vården ska ges och vilken tidsperiod som förhandstillståndet gäller.

Om förhandstillståndet utfärdas efter det att vården har påbörjats eller avslutats så kan det ha uppkommit kostnader under tiden som vi handlägger ärendet. Personen visar förhandstillståndet för vårdgivaren och ska endast betala den patient- och egenavgift som gäller i vårdlandet. Resterande del av vårdkostnaden ska regleras mellan medlemsländerna.

Om personen ändå har fått betala kostnaderna som har uppstått så utreder vi rätten till ersättning enligt förordningen. Läs mer om ersättning i efterhand i avsnitt 6.2.4.

6.3.7 Ändring av förhandsbesked

Det finns situationer när personen vill ändra ett förhandsbesked. Om hen vill byta tidsperiod och den infaller i närtid så kan det tidigare beslutet om förhandsbesked ändras, förutsatt att omständigheterna i övrigt är desamma.

Vi behöver utreda rätten till förhandsbesked på nytt om personen vill

• ändra tidsperioden i det fall den inte infaller i närtid
• byta vårdgivare
• få annan vård än det som anges i förhandsbeskedet.

Det nya förhandsbeskedet ersätter då det gamla beslutet.

6.3.8 Utfärdande av intyg S2 genom betalningsförbindelse

Det finns situationer då en region vill skicka en person till ett annat EU/EES-land eller Schweiz för att få vård. I dessa fall kan regionen kontakta Försäkringskassan för att få ett intyg S2 utfärdat. Ett beslut om att utfärda intyg S2 fattas utifrån förordning 883/2004. Detta sker genom en så kallad betalningsförbindelse.

Vi utfärdar intyget, skickar det till personen och informerar regionen. Om personen sedan vill få ersättning för eventuella kringkostnader ska vi utreda personens anspråk.