7 Återbetalning av vårdkostnader
7.1 Återbetalning av vårdkostnader till enskilda
Den som betalat full kostnad för vård i ett land som omfattas av förordning 1408/71:s regler, har möjlighet att få ersättning i efterhand för sina kostnader.
I detta kapitel redogörs för de olika möjligheter till ersättning som finns för den som betalat full vårdkostnad. I vissa situationer överlappar flera regelverk för ersättning i efterhand varandra. Den som är berättigad till ersättning enligt gränssjukvårdsförordningen är också i de flesta fall berättigad till ersättning enligt EUF-fördragets artiklar 56 och 57 om fri rörlighet för tjänster. EUF-fördraget gäller inte i Schweiz eftersom Schweiz inte är medlem i EU. Genom EES-avtalet gäller däremot EUF-fördraget för EES-länderna.
På samma sätt är den som är berättigad till ersättning i efterhand enligt förordning 574/72 också i de flesta fall berättigad till ersättning enligt EUF-fördragets artiklar 56 och 57 om fri rörlighet för tjänster. Mer om rätt till vårdförmåner enligt EUF-fördraget finns att läsa i vägledning Vårdförmåner i internationella förhållanden, 2001:10.
Kammarrätten i Sundsvall har i ett mål funnit att den som har fått ersättning enligt förordning 1408/71 inte kan få ytterligare kompensation från ett annat regelverk. En man som hade fått vård i Finland ansökte hos Försäkringskassan om ersättning för kostnaderna för vården. Enligt uppgift från Finland hade mannen betalat gällande patientavgift. Kammarrätten konstaterade i domskälen att kostnad för vården betalats i enlighet med anvisat förfarande i gemenskapsrättslig sekundärlagstiftning. Det kunde därmed enligt kammarrättens bedömning inte finnas förutsättningar för att samtidigt ge mannen ytterligare kompensation med direkt utgångspunkt i artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget (numera artiklarna 56 och 57 i EUF-födraget). (KRSU 473-07)
Det innebär att om en person har betalat vanliga patientavgifter i samband med nödvändig vård vid tillfällig vistelse i ett land som omfattas av förordning 1408/71:s regler kan han eller hon inte få en prövning enligt artiklarna 56 och 57 i EUF-fördraget.
Tomas som är försäkrad i Sverige är på semester i Liechtenstein. Han får feber och ont i halsen och uppsöker en läkare. Vid vårdtillfället visar han upp sitt EU-kort. Efter hemkomsten till Sverige ansöker Tomas hos Försäkringskassan om ersättning enligt EUF-fördraget för sina vårdkostnader. Tomas vårdkostnader motsvarar de patientavgifter som den som är försäkrad i Liechtenstein får betala för motsvarande vård. Försäkringskassan beviljar inte Tomas någon ersättning eftersom han har fått vård enligt förordning 1408/71 och därför inte kan få någon ersättning enligt artiklarna 56 och 57 i EUF-fördraget.
När en ansökan gäller ersättning för kostnader för nödvändig vård som getts inom det allmänna sjukvårdssystemet vid tillfällig vistelse i ett land som omfattas av förordning 1408/71 ska Försäkringskassan pröva ansökan enligt förordning 574/72. Försäkringskassan ska informera den som söker om att det finns två sätt att få ersättning, enligt svenska ersättningsregler respektive vårdlandets ersättningsregler. Försäkringskassan ska även informera den sökande om hur lång tid en prövning enligt svenska ersättningsregler respektive vårdlandets ersättningsregler kan tänkas ta. Om den enskilde vill ha sitt ärende prövat enligt båda ersättningssystemen ska Försäkringskassan tillämpa de bestämmelser som är mest förmånliga för den enskilde. I dessa fall ska en förfrågan skickas till vistelselandet. Om ärendet avser flera delar, exempelvis sjukvård och läkemedel, kan den sökande välja att få ersättning för en del enligt svenska ersättningsregler och en annan del enligt vårdlandet ersättningsregler. I en sådan situation ska ärendet delas upp i två beslut. Det innebär att den sökande i väntan på svar från vistelselandet inte behöver vänta på ersätttning för den del som ersätts enligt svenska ersättningsregler.
Stig-Fredrik som är försäkrad i Sverige är vid ett besök i Schweiz tvungen att uppsöka ett sjukhus för att få vård på grund av en allergisk reaktion. Vården ingår i det allmänna sjukvårdssystemet i Schweiz, men Stig-Fredrik får ändå betala hela vårdkostnaden.
Efter hemkomsten till Sverige ansöker han hos Försäkringskassan om ersättning för sina vårdkostnader. Ansökan avser kostnader för sjukvård samt läkemedel som han hämtade ut på ett apotek i Schweiz.
Försäkringskassan informerar Stig-Fredrik om de möjligheter till återbetalning som finns. Stig-Fredrik väljer att få ersättning för sjukvården enligt svenska ersättningsregler. Han vill däremot ha utrett vad som är mest fördelaktigt avseende ersättning för läkemedlet. Försäkringskassan ersätter Stig-Fredrik för hans sjukvårdskostnader enligt svenska ersättningsregler och skickar samtidigt en förfrågan till institutionen i Schweiz avseende läkemedelskostnaden.
En tid senare får Försäkringskassan svar från institutionen i Schweiz. Det framkommer att det är mer fördelaktig för Stig-Fredrik att få sin ersättning för läkemedlet enligt Schweiz ersättningsregler. Försäkringskassan fattar ett ytterligare beslut och ersätter Stig-Fredrik för läkemedlet enligt Schweiz ersättningsregler.
När en ansökan gäller ersättning för kostnader för nödvändig vård som inte getts inom det allmänna sjukvårdssystemet vid tillfällig vistelse i ett land som omfattas av förordning 1408/71 ska Försäkringskassan pröva ansökan enligt EUF-fördragets artiklar 56 och 57.
En person kan ha fått vård som till viss del omfattas av det allmänna sjukvårdssystemet i vårdlandet. Det blir i dessa fall aktuellt med prövning både enligt förordning 574/72 och enligt EUF-fördragets artiklar 56 och 57.
Om en person fått vård, och EU-kortet endast gällt för en del av vården, kan den del av vården som personen fått betala fullt för prövas både enligt förordning 574/72 och enligt EUF-fördragets artiklar 56 och 57. Vilket regelverk prövningen görs mot beror på om vården getts inom det allmänna sjukvårdssystemet i vårdlandet eller inte.
Viktoria är på semester i Liechtenstein och behöver opereras. Sjukhuset accepterar EU-kortet, men Viktoria får betala hela kostnaden för narkosläkarens insats på grund av att den delen av vården inte omfattas av det allmänna sjukvårdssystemet i Liechtenstein. När Viktoria kommer hem begär hon ersättning från Försäkringskassan för kostnaden för narkosen. Eftersom narkosen inte omfattas av det allmänna sjukvårdssystemet i Liechtenstein betalar Försäkringskassan ersättning till Viktoria enligt EUF-fördragets artiklar 56 och 57.
Försäkringsbolag
I ärenden om ersättning i efterhand för vårdkostnader i ett land som omfattas av förordning 1408/71:s regler kan en person ge ett försäkringsbolag fullmakt att få ersättning utbetald till sig i kundens ställe. För att försäkringsbolag ska få agera som ombud åt en av deras försäkringstagare måste försäkringsbolaget ha en fullmakt med den innebörden.
Läs mer om fullmakter för ombud i vägledning Försäkringskassan och förvaltningslagen, 2004:7.
Metodstöd – Vad en ansökan från ett försäkringsbolag ska innehålla
För att underlätta hanteringen av försäkringsbolagsärenden har Försäkringskassan tagit fram rutiner för hur dessa ärenden bör handläggas.
En ansökan om ersättning ska gälla hela vårdkostnaden, det vill säga både försäkringsbolagets och den försäkrades kostnad. Skillnader mellan eventuella självrisker som försäkringsbolaget tagit ut och patientavgifter som Försäkringskassan dragit från den totala vårdkostnaden regleras i efterhand mellan försäkringsbolaget och den försäkrade.
Försäkringsbolaget ska ha en fullmakt från den försäkrade som innebär att försäkringsbolaget har rätt att få eventuell ersättning som beviljas den försäkrade utbetald till sig i hans eller hennes ställe. Beslutet ska dock riktas till den försäkrade, eftersom det är den försäkrade som är den som har rätten till ersättningen och som är part i ärendet, inte försäkringsbolaget. I ett bifallsbeslut ska det därför anges att den försäkrade har rätt till ersättningen men att beloppet betalas ut till försäkringsbolaget i enlighet med inlämnad fullmakt. Beslutet ska ställas till den försäkrade och en kopia av beslutet ska sändas till försäkringsbolaget för kännedom. Om försäkringsbolaget har fullmakt att som ombud företräda den försäkrade hos Försäkringskassan behöver ingen kopia skickas till försäkringsbolaget eftersom beslutet då ska skickas till försäkringsbolagets adress.
När ett försäkringsbolag ska ansöka om ersättning för ett barn, och det är den ene förälderns försäkringsbolag som har stått för kostnaderna, bör det i de flesta fall räcka med att den föräldern ger försäkringsbolaget fullmakt att ansöka om ersättning för barnet. Mer att läsa om fullmakter finns i vägledning 2004:7, Försäkringskassan och förvaltningslagen.
I ansökan till Försäkringskassan ska det stå vem ansökan gäller, i vilket land vården har getts, vilken vård som har getts och vad den totala vårdkostnaden är. Dessutom ska ansökan innehålla en fullmakt från den försäkrade samt fakturor och/eller kvitton. Fullmakten, fakturorna och/eller kvittona ska vara i original eller i form av vidimerade kopior. I ansökan kan det också stå enligt vilket regelverk försäkringsbolaget vill att Försäkringskassan prövar ärendet, det vill säga enligt artiklarna 56 och 57 i EUF-fördraget eller förordning 1408/71 och dess tillämpningsförordning 574/72.
7.1.1 Ersättning enligt förordning 574/72
En person som söker nödvändig vård vid tillfällig vistelse i ett land som omfattas av förordning 1408/71:s regler och som får betala hela vårdkostnaden har möjlighet att få ersättning i efterhand från den behöriga institutionen i hemlandet (artikel 34 i förordning 574/72).
Försäkringskassan ska informera den som söker om att det finns två sätt att få ersättning, enligt svenska ersättningsregler respektive vårdlandets ersättningsregler. Försäkringskassan ska även informera den sökande om hur lång tid en prövning enligt svenska ersättningsregler respektive vårdlandets ersättningsregler kan tänkas ta. Om den enskilde vill ha sitt ärende prövat enligt båda ersättningssystemen ska Försäkringskassan tillämpa de bestämmelser som är mest förmånliga för den enskilde.
Vid en ansökan om ersättning i efterhand enligt vårdlandets ersättningsregler skickar den behöriga institutionen en blankett E 126 till institutionen i vistelselandet. Till blanketten bifogas kopior på kvitton för vårdkostnaden (vissa länder kräver kvitton i original). Blankett E 126 skickas för att få svar på om vården kan ersättas och i så fall hur stor del av vårdkostnaden som ska ersättas. Institutionen i vistelselandet svarar genom att fylla i på B-delen av blanketten om vården är ersättningsbar och med vilket belopp den i så fall kan ersättas. Om vården ska ersättas betalas ersättning ut för den del av vårdkostnaden som överstiger patientavgifterna i det land där den försäkrade fick vård.
Mikaela som är försäkrad i Sverige är på semester i schweiziska alperna. Hon kör omkull i skidbacken och uppsöker den lokala läkarstationen på orten. Hon har inte med sig EU-kortet och får därför betala hela kostnaden för vården, som uppgår till 40 euro.
Efter hemkomsten lämnar Mikaela in sitt kvitto på vårdkostnaden till Försäkringskassan och begär ersättning. Försäkringskassan skickar blankett E 126 tillsammans med en kopia av kvittot till institutionen i Schweiz. Efter en tid kommer blanketten i retur med informationen att en schweizisk försäkrad i motsvarande situation skulle ha betalat 10 euro. Mikaela kan därmed ersättas med 30 euro omräknat till svenska kronor av Försäkringskassan.
Herbert är försäkrad i Schweiz. Under sin semester i Sverige råkar han bita sönder en tand. Han uppsöker en tandläkare som lagar tanden men eftersom Herbert har glömt sitt EU-kort får han betala hela kostnaden för behandlingen, 800 kronor.
Efter hemkomsten ansöker Herbert om ersättning för sina vårdkostnader från den behöriga institutionen i Schweiz. Den behöriga institutionen skickar en förfrågan på blankett E 126 till Försäkringskassan. Till blanketten bifogas en kopia på Herberts tandvårdsräkning. Försäkringskassan svarar att tandvårdsersättningen för akutbesöket och lagningen uppgår till 150 kronor. Herbert kan därmed ersättas med 150 kronor omräknat till euro av den behöriga institutionen i Schweiz.
Svaret från institutionen i vistelselandet kan innebära att den aktuella vården i princip är ersättningsberättigande men att ersättning bara kan betalas ut om vissa formella kriterier är uppfyllda. Det kan handla om att den försäkrade ska kunna visa upp sådana handlingar som speciella kvitton, stämplar eller liknande. Om dessa formella kriterier inte är uppfyllda är Försäkringskassan tvungen att ändå utreda om vården kan berättiga till ersättning.
Speciella kvitton, stämplar och liknande används för vård som getts inom det allmänna sjukvårdssystemet. Kostnaderna kan i dessa fall ersättas enligt artikel 34 i förordning 574/72, förutsatt att dokumenten uppfyller de krav som ställs, det vill säga visar att vården har getts inom det allmänna sjukvårdssystemet i vistelselandet. Om dokumenten inte uppfyller dessa krav har vården antingen getts i privat regi, eller så är handlingarna förfalskade. Om vården getts i allmän regi till full kostnad eller i privat regi kan ersättning även utgå enligt artiklarna 56 och 57 i EUF-fördraget om samtliga ersättningskriterier är uppfyllda. Det är dock endast möjligt att få ersättning enligt ett regelverk för samma vård.
Artikel 34.4 i förordning 574/72 möjliggör en förenklad administration som främjar en snabb återbetalning av vårdkostnader till förmån för den försäkrade. Enligt artikeln kan, om den försäkrade samtycker, återbetalning ske enligt de taxor som tillämpas i den behöriga staten. Bestämmelsen får endast tillämpas om den försäkrades vårdkostnader uppgår till ett belopp som inte överstiger 1 000 euro (AK-beslut nr 176). Det innebär för svensk del att den som fått vård utomlands själv får betala den patientavgift som hon eller han skulle ha fått betala för vården i sitt hemlandsting. Om hon eller han har högkostnadskort/frikort för patientavgifter i Sverige ska det inkluderas i beräkningen av det ersättningsbara beloppet. Ersättning enligt artikel 34.4 i förordning 574/72 kan dock inte resultera i någon stämpel i högkostnadskortet.
Vid beräkningen av det belopp som den försäkrade ska få ersättning för ska Försäkringskassan också ta hänsyn till om den sökande sedan tidigare har beslut i ärenden enligt EUF-fördraget eller enligt svenska ersättningsregler med stöd av artikel 34.4 i förordning 574/72. Det förutsätter dock att det handlar om vård som ligger inom samma ettårsperiod eftersom högkostnadsskydd för vårdavgifter gäller under ett år (26 a § HSL).
Elisabeth som är försäkrad i Sverige är tvungen att söka läkarvård under en semester i Schweiz. Hon har inte med sig sitt EU-kort och får betala hela vårdkostnaden. När Elisabeth kommer hem till Sverige ansöker hon hos Försäkringskassan om ersättning för sina vårdkostnader. Försäkringskassan informerar Elisabeth om de bestämmelser om återbetalning som finns och erbjuder henne att få ersättning för sina vårdkostnader med avdrag för de svenska patientavgifter som hon hade fått betala om vården hade getts i Sverige. Elisabeth samtycker till detta och Försäkringskassan ersätter Elisabeth enligt överenskommelsen och skickar således ingen E 126-blankett till institutionen i Schweiz.
Om svaret från institutionen i vistelselandet innebär att viss vård inte är subventionerad enligt lagstiftningen i vistelselandet, kan ersättning enligt artikel 34 i förordning 574/72 inte betalas ut. Den enskilde har i dessa fall betalat full kostnad för vården, vilket innebär att ersättning i stället kan betalas ut enligt EUF-fördragets artiklar 56 och 57, förutsatt att kriterierna enligt det regelverket är uppfyllda.
Mer om rätt till vårdförmåner enligt EUF-fördraget finns att läsa i vägledning Vårdförmåner i internationella förhållanden, 2001:10.
Valutakurs
Ersättningen räknas om till nationell valuta med hjälp av de valutakurser som fastställs kvartalsvis av AK (artikel 107 i förordning 574/72). En valutaomräknare med de valutakurser som fastställts av AK finns på Fia. Kursen som används ska vara den som gäller vid beslutstillfället.
Preskription
Ersättning för vårdkostnader enligt förordning 1408/71 kan beviljas för längst två kalenderår tillbaka. Det innebär att en ansökan måste ha kommit in till Försäkringskassan senast två kalenderår efter det år när vårdkostnaden betalades eller vårdräkningen förföll till betalning. Om den sökande exempelvis har betalat för vård någon gång under år 2007 måste ansökan om ersättning komma in till Försäkringskassan senast den 31 december 2009. (20 kap. 5 § AFL)
Kammarrätten i Stockholm har i ett mål prövat om preskriptionsregeln i 20 kap. 5 § AFL gäller ersättning för kostnader enligt förordning 1408/71 för vård i annat EU/EES-land eller Schweiz. Kammarrätten kom fram till att preskriptionstiden ska anses löpa från och med den dag då vården betalades.
I samma mål prövade också kammarrätten om 20 kap. 5 § AFL är förenlig med EU-rättens likvärdighetsprincip och effektiviseringsprincip. Kammarrätten anförde i domskälen att när det gäller likvärdighetsprincipen kan det konstateras att den svenska sjukförsäkringen är utformad på ett sådant sätt att en försäkrad, vid vård i Sverige, i de allra flesta fall betalar en patientavgift och att landstingen betalar resterande kostnad. Den försäkrade berörs därför sällan av preskriptionsregeln i 20 kap. 5 § AFL. Bestämmelsen som sådan är dock tillämplig på såväl rättsförhållanden som följer av förordning 1408/71 som på rättsförhållanden som följer av svensk rätt. Enligt kammarrättens mening kunde det därför inte sägas att 20 kap. 5 § AFL leder till att likvärdighetsprincipen åsidosätts. Kammarrätten kunde inte heller finna att 20 kap. 5 § AFL gör det praktiskt taget omöjligt eller alltför svårt att utöva de rättigheter som följer av förordning nr 1408/71. Således åsidosätts inte heller effektivitetsprincipen. Mot bakgrund av detta fann kammarrätten att Försäkringskassan haft rätt att med stöd av 20 kap. 5 § AFL neka ersättningar för vård. (KRNS 3084-06)
7.1.2 Ersättning enligt nordiska konventionen
När en person som är försäkrad i Norden blir tvungen att betala hela kostnaden för nödvändig vård under en tillfällig vistelse i ett annat nordiskt land och begär ersättning i efterhand ska den behöriga institutionen skicka en E 126- blankett till institutionen i vistelselandet tillsammans med kvitton för vårdkostnaden i original. Institutionen i vistelselandet utreder ärendet och svarar genom att fylla i på B-delen av blanketten om vården är ersättningsbar och med vilket belopp den i så fall kan ersättas. Den behöriga institutionen betalar sedan ut eventuell ersättning till den försäkrade. (artikel 10 och bilaga 3 i det administrativa avtalet till den nordiska konventionen om social trygghet av den 18 augusti 2003)
Algot som är försäkrad i Sverige besöker sin syster på Island. Han insjuknar under besöket och måste uppsöka läkare. Läkaren känner inte till den nordiska konventionen och Algot får betala hela kostnaden för vården, 3000 kronor. Algot får också penicillin på recept som han hämtar ut på apoteket på Island. Penicillinet kostar 500 kronor. När Algot kommer hem lämnar han kvitton för sina utgifter till Försäkringskassan och ansöker om ersättning. Försäkringskassan skickar en förfrågan på blankett E 126 med bifogade originalkvitton till institutionen på Island. När svaret kommer framgår att Algot bara skulle ha betalat 750 kronor för läkarbesöket men att han inte betalt för mycket på apoteket. Försäkringskassan ersätter därför Algot med 750 kronor omräknat till svenska kronor.
Man kan även ha rätt till ersättning för hemtransport.
Mer att läsa om det finns i vägledning Vårdförmåner i internationella förhållanden, 2001:10.
7.2 Återbetalning av vårdkostnader enligt förordning 574/72 mellan Sverige och de länder som omfattas av förordning 1408/71
Den som söker vård i ett land som omfattas av förordning 1408/71:s regler och som visar upp ett EU-kort eller annat intyg som ger rätt till vårdförmåner ska betala samma patientavgifter som de som är försäkrade i det land där vården ges. Vårdgivaren fakturerar sedan institutionen, i det land där vården sökts, den faktiska kostnaden för vården exklusive eventuella patientavgifter. Institutionen ersätter vårdgivaren och fakturerar i sin tur det organ som sköter återbetalningarna i respektive land. Det organ som sköter återbetalningarna ska stå för vårdkostnaden (artiklarna 36.1, 63.1 och 70.1 i förordning 1408/71). Vilket organ som sköter återbetalningarna i respektive land framgår av bilaga 10 i förordning 574/72 (artikel 102.2 i förordning 574/72).
Huvudregeln enligt förordning 1408/71 och förordning 574/72 är att det land där den vårdsökande är försäkrad ska stå för vårdkostnaden utöver eventuell patientavgift. För pensionärer och deras familjemedlemmar bosatta i ett annat land än det pensionsutbetalande samt för familjemedlemmar till anställda eller egenföretagare bosatta i ett annat land än den anställda eller egenföretagaren, är det bosättningslandet som ska stå för vårdkostnader som uppstår vid en tillfällig vistelse.
Återbetalningar mellan länderna fastställs och genomförs antingen i form av återbetalning av faktiska kostnader eller av schablonbelopp (artikel 93–95 i förordning 574/72). Sverige har även ingått avtal om betalningsavståenden med vissa länder. I dessa fall stannar vårdkostnaden i det land där vården gavs.
Mer att läsa om överenskommelser om betalningsavståenden finns att läsa i vägledning 2001:10 Vård i internationella förhållanden.
Metodstöd – Oenighet om återbetalningar
Om det uppstår oenighet om återbetalningar som NFC Visby inte kan lösa mellan Sverige och länder som omfattas av förordning 1408/71 regler, ska Försäkringskassans huvudkontor i egenskap av förbindelseorgan ta kontakt med det aktuella landets förbindelseorgan för att reda ut ärendet.
EU-kort/E-intyg för den som är folkbokförd i Sverige
I Sverige ges sjukvård enligt HSL till den som är folkbokförd i landet. Det medför att de personer som är bosatta i Sverige och som enligt förordning 1408/71 är försäkrade i ett land som omfattas av förordning 1408/71:s regler har rätt till sjukvård i Sverige trots att de inte har något E-intyg (E 106, E 109, E 120 eller E 121). Det är dock viktigt att dessa personer registrerar sina E-intyg hos Försäkringskassan och visar upp dem för vårdgivaren (endast intyg E 106 och E 120 ska visas upp) så att Försäkringskassan kan kräva återbetalning för deras vårdkostnader.
7.2.1 Faktiska kostnader (E 125)
Faktiska kostnader för vårdförmåner som har uppstått då personer försäkrade med stöd av förordning 1408/71 har använt EU-kort, provisoriskt intyg om innehav av EU-kort, E 112, E 120, E 123 eller Försäkringskassans intyg, Intyg om rätt till vårdförmåner i Sverige för personer bosatta i Sverige men försäkrade i ett annat EU/EES-land eller Schweiz, för att söka vård ska återbetalas av det organ som sköter återbetalningarna i den behöriga staten till det land där vårdförmånerna gavs (artikel 93 i förordning 574/72). Med faktisk kostnad avses den verkliga kostnaden för vården med avdrag för eventuella patientavgifter.
De faktiska kostnaderna regleras genom att det land som har utgett vårdförmåner utfärdar en E 125 för varje person som har fått vård. Alla E 125 sammanläggs sedan till ett samlat krav med en faktura som översänds en gång varje kalenderhalvår till det organ som sköter återbetalningarna i den behöriga staten. Efter det att en fordran gjorts gällande för ett kalenderhalvår ska det organ som sköter återbetalningarna i den behöriga staten göra en utbetalning under det följande kalenderhalvåret (artikel 102.3 i förordning 574/72).
Faktiska vårdkostnader som gäller E 213 regleras direkt mellan den behöriga institution som begärt intyget och den institution som utfärdat intyget (artikel 105.1 i förordning 574/72).
Metodstöd – Handläggning av intyg E 213
En begäran om intyg E 213, detaljerat läkarutlåtande, från en institution i ett land som omfattas av förordning 1408/71:s regler ska handläggas av den enhet som handlägger andra försäkrings- och bidragsärenden åt den enskilde. Den enheten ansvarar också för att ett intyg E 213 utfärdas. I de fall som den utländska institutionen ska krävas på ersättningen ska underlag för kostnaderna för undersökningen, samt den ursprungliga begäran om intyget, skickas till NFC Visby. NFC Visby ersätter läkaren som utfärdat intyget och kräver därefter den utländska institution som begärde intyget på ersättningen.
Mer att läsa om begäran om intyg E 213 finns att läsa i vägledning 2008:1 Sjukersättning och aktivitetsersättning - förmåner vid invaliditet enligt EG-förordningar och konventioner om social trygghet.
7.2.2 Schablonbelopp (E 127)
Återbetalning av vissa kostnader för vårdförmåner ska ske i form av schablonbelopp. Det är kostnader för vårdförmåner som utges med intyg E 109 eller E 121 som underlag. Schablonbeloppet ska motsvara den genomsnittliga månatliga vårdkostnaden för en familjemedlem respektive en pensionär. Det organ som sköter återbetalningarna i bosättningslandet ska debitera schablonbeloppet oavsett om pensionären eller familjemedlemmen söker vård eller inte. Bestämmelser om hur schablonbeloppet ska beräknas finns i artiklarna 94 och 95 i förordning 574/72. Varje land fastställer sina månatliga schablonbelopp utifrån beräkningar som redovisas för godkännande i AK. Ett schablonbelopp som godkänts av AK får dock inte användas för återbetalning av vårdförmåner innan det har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning, EUT. En beräkning av schablonbeloppet för ett visst år kan inte göras innan statistik för det aktuella året finns tillgänglig. Därför fastställs ländernas schablonbelopp med några års eftersläpning.
För varje pensionär respektive familjemedlem som registrerat sig hos institutionen i bosättningslandet med ett intyg E 109 eller E 121 utfärdas en E 127. På varje E 127 ska anges hur många månader varje pensionär respektive familjemedlem har varit registrerad under året. En faktura med samtliga E 127 bifogade skickas sedan en gång per år till det organ som sköter återbetalningarna i den behöriga staten. Beloppet på fakturan fastställs genom att antalet månader som samtliga pensionärer respektive familjemedlemmar har varit registrerade under ett kalenderår multipliceras med det månatliga schablonbeloppet för det år som registreringen avser. Efter det att en fordran avseende ett kalenderår gjorts gällande ska förbindelseorganet betala denna under det följande kalenderhalvåret (artikel 102.4 i förordning 574/72).
För att ett utfärdat intyg E 109 eller E 121 ska upphöra att gälla måste ett intyg E 108 utfärdas av den behöriga institutionen eller institutionen på bosättningsorten. Huvudregeln är att schablonbelopp ska upphöra att krävas från och med det datum som anges på intyg E 108 om intyget inkommit till institutionen på bosättningsorten inom tre månader efter detta datum. Från denna regel finns det undantag. Bland annat ska schablonbelopp för intyg E 121 upphöra att krävas från det datum då pensionären eller pensionärens familjemedlemmar avlider, eller det datum då pensionären eller en av pensionärens familjemedlemmar flyttar till ett annat medlemsland. Reglerna för när ett schablonbelopp ska upphöra att krävas finns i AK-beslut nr 170 och 185.
I artiklarna 94.4 och 95.4 i förordning 574/72 finns regler om rapporteringsskyldighet mellan institutionerna när de försäkrades situation ändras, till exempel på grund av arbete, flytt eller dödsfall, så att ett intyg kan dras in och inte längre resultera i att schablonbelopp betalas ut (AK-beslut 170). Försäkringskassan bör trots det kontinuerligt följa upp utfärdade E 109 och E 121 så att inga schablonbelopp betalas ut felaktigt.
7.3 Återbetalning av vårdkostnader mellan länder inom Norden
De nordiska länderna har genom den nordiska konventionen, med undantag för planerad vård (E 112), ett fullständigt betalningsavstående med varandra (artikel 15 i nordiska konventionen). Vid ärenden som gäller ersättning i efterhand för vårdkostnader som uppkommit vid en tillfällig vistelse i ett annat nordiskt land ska den behöriga institutionen skicka en E 126 blankett till institutionen i vistelselandet tillsammans med kvitton för vårdkostnaden i original. Institutionen i vistelselandet utreder ärendet och svarar genom att fylla i på B-delen av blanketten om vården är ersättningsbar och med vilket belopp den i så fall kan ersättas. Den behöriga institutionen betalar sedan ut eventuell ersättning till den försäkrade. Eftersom den nordiska konventionen omfattar ett betalningsavstående kräver förbindelseorganen i de nordiska länderna sedan varandra på dessa kostnader en gång per år. Som underlag till dessa krav används kopior på det underlag som använts för att göra utbetalningar till de som ansökt om ersättning, det vill säga kopior av blankett E 126. (artikel 10 och bilaga 3 i det administrativa avtalet till Nordisk konvention om social trygghet av den 18 augusti 2003)
7.4 Återbetalning av vårdkostnader till vårdgivare och apotek
Genom förordningen (1994:2053) om vissa ersättningar för vård i internationella förhållanden till landsting och kommuner från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring har staten och landstingen överenskommit att landstingen har rätt att genom Försäkringskassan få ersättning för hälso- och sjukvård, tandvård, sjukresor, sjuktransporter och läkemedel som landstingen lämnar till personer som vistas inom landstingets område och som har rätt till sjukvård i landet med stöd av förordning 1408/71 eller konventioner och överenskommelser om sjukvårdsförmåner (1 § förordningen [1994:2053]).
Ersättning till landstinget kan endast lämnas för vård som har getts till personer som inte är bosatta i Sverige (2 § förordningen [1994:2053]).
Mer att läsa om ersättning till landsting, tandläkare och apotek finns i vägledningen Vårdförmåner i internationella förhållanden, 2001:10.