1 Försäkringstillhörighet
I detta avsnitt beskrivs översiktligt vad bestämmelserna i de olika regelverken innebär för tillhörigheten till svensk försäkring. I vägledningarna 2004:11, Tillämplig lagstiftning, EU, socialförsäkringskonventioner, m.m. samt 2000:2, Försäkrad i Sverige genom bosättning eller arbete finns bestämmelserna närmare presenterade.
1.1 Allmänt om försäkringstillhörighet
Förutsättningen för att en person ska kunna uppbära en förmån eller tjäna in en pensionsrättighet i Sverige är att personen omfattas av svensk socialförsäkring och är försäkrad för motsvarande förmån i Sverige.
Försäkringstillhörigheten baseras på var personen bor eller arbetar. Bestämmelser om vem som är försäkrad finns i nationell lagstiftning, EU:s samordningsbestämmelser, socialförsäkringskonventioner och övriga internationella överenskommelser.
Försäkringskassan ska med utgångspunkt i socialförsäkringslagen (1999:799) (SofL), EU:s förordningar samt socialförsäkringskonventioner bedöma om en person omfattas av svensk socialförsäkring. Både EU:s förordningar och konventioner som Sverige har ingått med andra länder har företräde framför SofL i sådana bedömningar.
1.2 EU:s samordningsbestämmelser
Bestämmelserna om samordning av medlemsstaternas nationella system för social trygghet har sin grund i rätten till fri rörlighet för personer som regleras i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).
EU:s samordningsbestämmelser inom socialförsäkringsområdet finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (förordning 883/2004) och dess tillämpningsförordning Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (tillämpningsförordning 987/2009). Förordningarna tillämpas från och med den 1 maj 2010.
Förordningarna ersätter de tidigare samordningsförordningarna Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 1408/71) samt Rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 574/72).
Även då de nya förordningarna har börjat tillämpas finns det fortfarande vissa situationer där de tidigare samordningsförordningarna ska tillämpas, bland annat för tredjelandsmedborgare.
1.2.1 Vilka länder omfattas
De länder som omfattas av förordning 883/2004 och 987/2009 är medlemsländerna i EU.
Samordningsbestämmelserna i förordningarna nr 1408/71 och 574/72 tillämpas också i förhållande till andra länder. Genom EES-avtalet ska bestämmelserna tillämpas även i förhållande till Island, Liechtenstein och Norge. Även Schweiz har träffat avtal med EU och ett av dessa avtal innebär att samordningsbestämmelserna om social trygghet ska tillämpas i förhållande till EU:s medlemsstater. För att de nya förordningarna ska kunna tillämpas i förhållande till dessa länder krävs att nya avtal sluts. Så länge de nya avtalen inte är klara kommer de tidigare samordningsbestämmelserna i förordningarna nr 1408/71 och 574/72 att tillämpas.
1.2.2 Personkrets
Förordning 883/2004 omfattar samtliga medborgare, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar eller efterlevande (artikel 2.1 i förordning 883/2004). Personkretsen i förordning 883/2004 har utvidgats till att omfatta fler personer i förhållande till personkretsen i förordning 1408/71 (artikel 2.1 i förordning 1408/71).
Förordningen omfattar även efterlevande till personer som har omfattats av lagstiftningen i någon medlemsstat, oberoende av dessa personers medborgarskap. Detta förutsätter att den efterlevande är medborgare i en medlemsstat, är statslös eller flykting och är bosatt i en medlemsstat (artikel 2.2 i förordning 883/2004).
För bestämmelser avseende tredjelandsmedborgare se vägledning 2004:11.
1.2.3 Sakområden
Förordning 883/2004 ska tillämpas på alla allmänna och särskilda sociala trygghetssystem oberoende av om de är avgiftsfinansierade eller inte. Den tillämpas också på system som reglerar arbetsgivares eller redares skyldigheter.
Förordning 883/2004 ska också tillämpas på särskilda ickeavgiftsfinansierade kontantförmåner. Det gäller sådana förmåner som utges enligt en lagstiftning som har drag av både social trygghet och socialt stöd.
I förordning 883/2004 har de sakområden som lagstiftningen gäller för förtydligats i förhållande till förordning 1408/71. Det framgår av artikel 3.1 i förordning 883/2004 vilka grenar av social trygghet som förordningen gäller för. Motsvarande uppgifter om vilka sociala grenar som lagstiftningen rör framgår av artikel 4.1 i förordning 1408/71.
1.2.4 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser
Förordning 883/2004 innehåller en ny bestämmelse om att en medlemsstat ska beakta likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser som inträffat i en annan medlemsstat. Bestämmelsen har inte haft någon motsvarighet i förordning 1408/71 men bygger på uttalanden från EU-domstolen i ett antal avgöranden. Om förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser har rättsverkningar enligt en medlemsstats lagstiftnings ska de beaktas även om de förvärvats eller inträffat i en annan medlemsstat. En tillämpning av bestämmelsen får dock inte leda till att en medlemsstat blir behörig eller att dess lagstiftning blir tillämplig. (Beaktandeskäl 9-12 samt artikel 5 i förordning nr 883/2004)
1.2.5 Sammanläggning av försäkringsperioder
Både i förordning 883/2004 och i förordning 1408/71 finns bestämmelser om sammanläggning av försäkringsperioder för att garantera att de personer som rör sig inom gemenskapen ska få bibehålla rättigheter och förmåner de har eller håller på att förvärva. Om lagstiftningen i en medlemsstat innehåller bestämmelser som kräver att försäkrings- anställnings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för rätt till ersättning ska perioder fullgjorda enligt en annan medlemsstats lagstiftning beaktas. (Beaktandeskäl 13 och 14 samt artikel 6 i förordning 883/2004 och bland annat artikel 18 och artikel 45 i förordning 1408/71)
1.2.6 Bestämmelser om tillämplig lagstiftning
Förordning 883/2004 och förordning 987/2009 innehåller bestämmelser som reglerar vilket medlemslands lagstiftning som ska tillämpas när personer flyttar inom EU eller arbetar i ett annat EU-land, för EES-länder och tredjelandsmedborgare finns motsvarande regelverk i förordning 1408/71.
Att förordningen pekar ut ett medlemslands lagstiftning innebär inte att personen faktiskt kommer att bli omfattad av landets försäkring eller att rätt till förmåner kommer att föreligga. Det är medlemslandets nationella lagstiftning som avgör om personen uppfyller villkoren för att vara omfattad av försäkringen och för rätten till förmåner.
En grundläggande princip för fastställandet av tillämplig lagstiftning är att personen ska vara omfattad av lagstiftningen i endast ett medlemsland (artikel 11.1 i förordning 883/2004 och artikel 13.1 i förordning 1408/71). De så kallade lagvalsreglerna bestämmer vilket detta medlemsland är (artiklarna 11-16 i förordning 883/2004 och artiklarna 13-17 i förordning 1408/71).
Huvudregeln är att personen ska omfattas av arbetslandets lagstiftning vilket innebär att en person som har anställning eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten (artikel 11.3 a i förordning 883/2004 samt artikel 13.2 a-b i förordning 1408/71).
Det finns även ett antal särskilda bestämmelser för offentligt anställda, personer som uppbär arbetslöshetsersättning från sitt bosättningsland efter att ha omfattats av ett annat medlemslands lagstiftning, den som är inkallad eller återinkallad till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat samt för den som inte förvärvsarbetar.
I vissa situationer är det lämpligare att en person omfattas av ett annat lands lagstiftning än där han eller hon faktiskt arbetar. Det finns därför en rad undantag från principen om arbetslandets lagstiftning. Det gäller bland annat då en anställd är utsänd av sin arbetsgivare och när en egenföretagare tillfälligt utför verksamhet i ett annat medlemsland samt då en person normalt arbetar i två eller flera medlemsstater (artiklarna 12-16 i förordning 883/2004 och artiklarna 14-17 i förordning 1408/71).
1.3 Socialförsäkringskonventioner
Förutom EU:s förordningar om samordning av systemen för social trygghet kan de konventioner om social trygghet som Sverige ingått med andra länder reglera en persons försäkringstillhörighet. Konventionerna innehåller också regler om bland annat samordning av och rätten till förmåner.
Konventioner om social trygghet har på samma sätt som EU:s förordningar till syfte att samordna och reglera tillämpningen av ländernas socialförsäkringssystem i olika försäkringssituationer. De är uppbyggda enligt liknande principer som förordning 1408/71 och innehåller i huvudsak motsvarande bestämmelser om likabehandling, sammanläggning av försäkrings- och bosättningsperioder samt om export av vissa förmåner.
Det finns både bilaterala och multilaterala konventioner. De bilaterala konventionerna är avtal mellan två länder medan multilaterala konventioner ingås mellan flera länder. Av de konventioner Sverige har ingått är nästan alla bilaterala.
En annan sorts konvention är de sjukvårdsöverenskommelser som Sverige ingått med andra länder. En sådan överenskommelse behandlar endast sjukvård.
Sverige har också ingått andra internationella överenskommelser för personal vid internationella organisationer.
För en förteckning av vilka länder Sverige har socialförsäkringskonventioner med se vägledning 2004:11.
1.4 Socialförsäkringslagen
Socialförsäkringslagen innehåller bestämmelser som anger vem som är försäkrad och under vilken tid en person är försäkrad enligt svensk nationell lagstiftning samt hur länge en förmån kan betalas ut till en försäkrad som vistas utomlands. Socialförsäkringen är indelad i en bosättningsbaserad och en arbetsbaserad del vilket innebär att vissa förmåner har sin grund i bosättning i Sverige medan andra kräver arbete här. (3 kap. 1-5 §§ SofL)
Reglerna om tillhörighet till svensk försäkring enligt SofL finns närmare beskrivna i Vägledning 2000:2.
1.4.1 Bosättningsbaserad försäkring
Den som anses bosatt i Sverige och omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen har en grundläggande rätt till bosättningsbaserade förmåner. Till den bosättningsbaserade försäkringen hör sådana förmåner som utgör bidrag, t.ex. barnbidrag, samt förmåner som betalas med garantibelopp, t.ex. föräldrapenning på lägstanivån och grundnivå. De förmåner som är bosättningsbaserade finns i 3 kap. 1 och 2 §§ SofL. Det krävs dock att personen även uppfyller kraven enligt den aktuella förmånens lagstiftning och inte endast kraven för att omfattas av försäkringen. Även familjemedlemmar till vissa personkategorier kan omfattas av försäkringen (2 kap. 6 § SofL).
1.4.2 Bosättning i Sverige
Den som har sin egentliga hemvist i Sverige ska anses som bosatt här. Den som kommer till Sverige och har för avsikt att vistas här under längre tid än ett år ska också anses bosatt här. Omvänt gäller att en person som lämnar landet fortfarande ska anses bosatt här om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. (2 kap 1 § SofL)
Det finns särskilda bestämmelser som gör undantag för vissa grupper från dessa huvudprinciper. Det gäller utsända, statsanställda, personer som tillhör en annan stats beskickning, studerande och biståndsarbetare.
1.4.3 Den arbetsbaserade försäkringen
En person som arbetar i Sverige omfattas av försäkringen och är därigenom försäkrad för arbetsbaserade förmåner. Med arbete avses både anställning, uppdrag och arbete i egen verksamhet (2 kap. 7 § första stycket SofL).
Till den arbetsbaserade försäkringen hänförs sådana förmåner som kan sägas utgöra rena inkomstbortfallsförsäkringar. Det är alltså fråga om förmåner som kan betalas i relation till förlorad arbetsinkomst, t.ex. sjukpenning och föräldrapenning över lägstanivån (3 kap. 4 och 5 §§ SofL).
1.4.4 Arbetet i Sverige
Den som arbetar i verksamhet här i landet anses arbeta i Sverige. Det gäller också verksamhet som är hänförlig till en näringsverksamhet med ett fast driftställe i Sverige som en fysisk person som bedriver. (2 kap 7 § SofL)
Det finns vissa situationer där arbete som faktiskt utförs utanför Sverige ska räknas som arbete här. Omvänt gäller också att visst arbete i Sverige inte ska räknas som arbete här i landet.
1.4.5 Försäkringstid
En person är försäkrad för bosättningsbaserade förmåner så länge han eller hon kan anses bosatt i Sverige (3 kap 1 och 2 §§ SofL).
För arbetstagare gäller den arbetsbaserade försäkringen från och med den första dagen av anställningstiden. För andra än anställda gäller försäkringen från den dag arbetet har påbörjats. (3 kap 6 § första stycket SofL)
Förutom att den arbetsbaserade försäkringen gäller för den tid då arbete bedrivs i Sverige, finns också ett generellt efterskydd som gäller i tre månader efter det att en person slutat att arbeta av annan anledning än ledighet för semester, ferier eller motsvarande. För inkomstrelaterad sjukersättning och inkomstrelaterad aktivitetsersättning är efterskyddet ett år. Försäkringen upphör tidigare om personen påbörjar arbete i ett annat land och omfattas av motsvarande försäkring i det landet eller om det finns andra särskilda skäl. (3 kap. 6 § andra stycket SofL)
Den arbetsbaserade försäkringen gäller i vissa fall under längre tid. För den som uppbär en arbetsbaserad förmån gäller försäkringen så länge förmånen betalas ut (3 kap 7 § SofL).
Arbetsskadeförsäkringen, försäkringen för inkomstgrundad ålderspension och försäkringen för efterlevande och efterlevandestöd till barn ska gälla när rätten till förmån kan härledas från ett arbete i Sverige. Detsamma gäller för försäkringen för föräldrapenning på grundnivå eller över grundnivå. Försäkringen för pensioner ska också gälla om rätten till förmånen kan härledas från någon av de speciella försäkringssituationer som avses i 3 kap 12 och 13 §§ SofL. (3 kap 8 § SofL)
För en biståndsarbetare som ansetts bosatt i Sverige under utlandsarbetet börjar efterskyddet att löpa efter återkomsten till Sverige (3 kap 9 § i SofL).
En person som omfattas av ett skydd för den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI-skydd) enligt 3 kap 5 § tredje stycket i AFL är också fortsatt försäkrad för arbetsbaserade förmåner.
1.4.6 Speciella försäkringssituationer
SofL anger också speciella situationer som innebär att en person är försäkrad för en viss eller vissa förmåner (3 kap 12-15 §§ SofL).
Om en person på grund av EU:s samordningsbestämmelser i förordningarna nr 1408/71 och 883/2004 ska omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning är personen inte försäkrad enligt SofL för sådana förmåner som omfattas av förordningarna (3 kap 16 § SofL).