1 Inledning – graviditetspenning
Genom SFB:s ikraftträdande den 1 januari 2011 har begreppet havandeskapspenning ändrats till graviditetspenning. Denna ändring innebär ingen materiell ändring av bestämmelserna. Därför används det nya begreppet graviditetspenning i vägledningen även när det i texten hänvisas till förarbetena till lagstiftningen då det tidigare begreppet havandeskapspenning gällde. Begreppet havandeskapspenning används endast i de fall det ingår i ett namngivet dokument.
Graviditetspenning kan betalas ut till en person som i slutet av graviditeten inte klarar av sitt fysiskt ansträngande arbete. Dessutom kan en gravid, som inte får sköta sitt vanliga arbete på grund av risker för fosterskador i arbetsmiljön, få graviditetspenning under större delen av graviditeten. I båda dessa fall kan den gravida få graviditetspenning bara om personen inte kan omplaceras till ett annat arbete. Graviditetspenning kan betalas ut längst till och med den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för förlossningen (10 kap. 2, 3 och 8 §§ SFB).
Ersättning per dag med hel graviditetspenning motsvarar beräkningsunderlaget för sjukpenning på normalnivån (10 kap. 10 § SFB). Vad det innebär beskrivs närmare i kapitel 5. Även i andra avseenden gäller i princip samma regler för graviditetspenning som för sjukpenning. Ett undantag är bestämmelserna om karenstid.
1.1 Förarbeten
Graviditetspenningen infördes den 1 januari 1980. Syftet med graviditetspenning är att skydda dem som på grund av arbetets art inte kan utföra sitt arbete i slutet av graviditeten. Lagstiftaren menar att arbetets art inte ska vara avgörande för om den gravida måste ta ut föräldrapenning redan före födseln. Det skulle i längden missgynna barnet, som får mindre tid med sin förälder. Därför infördes en behovsprövad graviditetspenning (prop. 1978/79:168 Om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraförsäkringen m.m. s. 32 f).
Reglerna har sedan dess förändrats genom att bestämmelser införts om att den som förbjuds att fortsätta sitt arbete på grund av risker för fosterskador ska ha rätt till graviditetspenning. I förarbetena till bestämmelserna, framför allt i regeringens propositioner till riksdagen, finns uttalanden om hur bestämmelserna är tänkta att tillämpas. I den här vägledningen finns det alltid hänvisning till det ställe i förarbetena där ett sådant uttalande finns.
1.2 EU-direktiv
Från och med den 1 januari 1995 gäller ett EU-direktiv om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (Rådets direktiv 92/85 EEG). Observera att EU-direktivet endast gäller för anställda.
Syftet med direktivet är att få till stånd förbättringar i arbetsmiljön. Arbetsmiljöverket har utfärdat föreskrifter om gravida och ammande arbetstagare samt allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna. Föreskrifterna är en anpassning av arbetsmiljölagstiftningen till EU-direktivet.
Föräldraledighetslagen (1995:584) anpassades även den till EU-direktivet. I förarbetena till föräldraledighetslagen anges att EU-direktivet bör tolkas så att den gravida personen och fostret ska ses som en enhet ur risksynpunkt (prop. 1994/95:207 s. 27 f.).
När det gäller risker i arbetsmiljön är arbetsgivaren skyldig att se till att risken försvinner genom att tillfälligt ändra den gravidas arbetsförhållanden eller arbetstider. Arbetsgivaren ska bedöma risken för berörda grupper av arbetstagare och därefter vidta nödvändiga åtgärder. Det innebär att arbetsgivaren tillfälligt ska ändra arbetsförhållandena eller arbetstiderna för de berörda gravida arbetstagarna.
Nästa steg är att ge den gravida arbetstagaren andra arbetsuppgifter dvs. försöka omplacera den gravida. Om det inte är möjligt av tekniska eller andra objektiva skäl – eller rimligen inte kan begäras av klart redovisade skäl – ska arbetstagaren ifråga beviljas ledighet enligt nationell lagstiftning eller praxis under så lång tid som detta är nödvändigt för att skydda individens säkerhet och hälsa (artikel 5 Rådets direktiv 92/85/EEG).
En gravid som är tjänstledig därför att den gravida inte kunnat omplaceras ska bland annat få behålla sin lön eller tillräckligt stort bidrag. Bidraget ska anses tillräckligt stort om det garanterar en inkomst som är minst lika stor som den som den gravida skulle få i fall personen avbröt sitt arbete på grund av hälsoskäl.
1.3 Personkrets och EU-regler
6 kap. 6 § SFB Den som arbetar i Sverige är försäkrad för graviditetspenning.
För att ha rätt till graviditetspenning krävs att den gravida
- är försäkrad för arbetsbaserade förmåner i Sverige
- uppfyller villkoren i det svenska socialförsäkringsskyddet
- uppfyller de särskilda förmånsvillkoren.
Den gravida ska som huvudregel uppfylla dessa tre villkor varje dag som hen ansöker om graviditetspenning för. Även om Försäkringskassan konstaterar att den gravida är försäkrad i Sverige krävs det att hen uppfyller de andra villkor som gäller för förmånen enligt 6 kap. SFB (jfr 4 kap. 3 § andra stycket SFB). Detta gäller exempelvis SFB:s bestämmelser om krav på arbetstillstånd eller uppehållstillstånd för personer som behöver ett sådant och bestämmelserna om förmåner vid utlandsvistelse.
Alla tre punkterna kan påverkas av internationella förhållanden och Försäkringskassan kan därför ibland även behöva tillämpa andra regelverk än SFB. Det handlar då i första hand om unionsrätt – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 och 987/2009 om samordning av de nationella trygghetssystemen eller avtal om social trygghet som Sverige har med andra länder.
Vid tillämpning av förordning 883/2004 ingår graviditetspenning i sakområdet sjukförmåner och anses vara en kontantförmån (se Sveriges lagstiftningsförteckning enligt artikel 9 i förordning 883/2004).
Bestämmelserna för att omfattas av svensk socialförsäkring beskrivs mer i detalj i Försäkringskassans vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.
Både arbetstagare och egna företagare omfattas av bestämmelserna om graviditetspenning. När det gäller graviditetspenning på grund av risker i arbetsmiljön är egna företagare omfattade av dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2014. Se vidare avsnitt 3.2.6 Vad gäller för egenföretagare?
1.3.1 Graviditetspenning under utlandsvistelse
6 kap. 15 § SFB För tid då en försäkrad vistas utomlands kan förmåner vid sjukdom, graviditet, tillfällig vård av barn och rehabilitering enligt 6 § 1-4 lämnas endast – om ett ersättningsfall inträffar utomlands medan den försäkrade där utför sådant arbete som ska anses som arbete i Sverige, eller – om Försäkringskassan medger att den försäkrade reser till utlandet.
Den gravida har rätt ta med sig sin graviditetspenning till ett annat land inom EU/EES-området eller Schweiz (artikel 21.1 i förordning 883/2004). Försäkringskassan har inte rätt att kräva att den gravida begär ett medgivande enligt 6 kap. 15 § SFB om övriga förutsättningar för graviditetspenning är uppfyllda (se KRNS mål nr 1920-14 och KRNS mål nr 1819-14).
Om den gravida däremot vill ta med sig sin graviditetspenning till ett land utanför EU/EES-området eller Schweiz, krävs det att den gravida begär ett medgivande från Försäkringskassan innan utlandsvistelsen påbörjas (6 kap. 15 § SFB). I vissa speciella situationer kan Försäkringskassan ge medgivandet i efterhand. Det gäller t.ex. när en händelse som motiverat en omedelbar avresa inträffat när Försäkringskassan varit stängd. Det gäller dock inte när det rört sig om en vanlig semesterresa (se bl.a. FÖD 1988:56, FÖD 1989:54 och RÅ 2006 not. 202).
Mer information om när medgivande behövs för att få graviditetspenning utbetald vid utlandsvistelse finns i Försäkringskassans vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.
1.4 Utreda graviditetspenningsärenden
9 § FL Ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. Handläggningen ska vara skriftlig. Myndigheten får dock besluta att handläggningen helt eller delvis ska vara muntlig, om det inte är olämpligt.
23 § FL En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning. Om det behövs ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen.
110 kap. 13 § SFB Den handläggande myndigheten ska se till att ärendena blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver.
Ovanstående innebär att ett ärende ska utredas enligt både förvaltningsrättsliga och förmånspecifika bestämmelser. Handläggaren ska även ta hänsyn till aktuella föreskrifter, praxis och andra styrande och stödjande dokument.
Försäkringskassan har en omfattande utredningsskyldighet i socialförsäkringsärenden (jfr prop. 2008/09:200 s. 554 f). Det innebär att Försäkringskassan har det yttersta ansvaret för att de faktiska förhållandena blir tillräckligt klarlagda för att kunna fatta ett materiellt riktigt beslut. Vi ansvarar för att så tydligt som möjligt tala om hur den försäkrade kan komplettera eller förtydliga sina uppgifter. Vid behov ska vi också ställa frågor till den försäkrade eller till andra som kan ha relevanta uppgifter att lämna. Ett materiellt riktigt beslut är ett beslut som baseras på korrekt tillämpning av gällande rätt och som grundar sig på de faktiska förhållandena.
Om Försäkringskassan inte får efterfrågad information från den gravida, kan vi därför behöva hämta in den på något annat sätt, exempelvis från arbetsgivare eller läkare. Det går inte att säga exakt vilka utredningsåtgärder som behöver vidtas, utan det beror på omständigheterna i det enskilda ärendet.
Efter utredning i ärendet ska Försäkringskassan göra en helhetsbedömning där samtliga relevanta omständigheter eller uppgifter vägs samman för att kunna bedöma om det är sannolikt att det finns rätt till graviditetspenning för den försäkrade.
Du behöver även läsa om vilken Försäkringskassans utredningsskyldighet i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken. Där kan du också läsa om helhetsbedömning, bedömningsutrymme och beviskrav. Läs också om vilka skyldigheter den gravida har att bidra till utredningen genom att lämna uppgifter. Det är viktigt att du kontinuerligt förvaltar din kunskap om förvaltningsrättsliga regler och tar stöd av vägledningen.
1.4.1 Komplettering
110 kap. 13 § andra stycket SFB Den enskilde är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk. För sådant uppgiftslämnande gäller även 4 § andra stycket, om inte särskilda skäl talar mot det.
Utgångspunkten är att alla uppgifter ska lämnas skriftligen (se prop. 2001/02:9 s. 41). Detta betyder inte att alla former av kompletteringar behöver lämnas skriftligen. I en ansökan kan det förekomma mindre oklarheter som kan bekräftas eller justeras per telefon. (prop. 2008/09:200 s. 551).
Det får avgöras från fall till fall när uppgifter kan kompletteras muntligt. Vid denna bedömning bör vi särskilt överväga vilken karaktär uppgiften har och vilka konsekvenser uppgiftslämnandet har i ett straffrättsligt perspektiv. (prop. 2008/09:200 s. 556).
Se metodstöd – M1 Muntlig eller skriftlig komplettering.
under avsnitt Utredningsmetoder i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.