Hoppa till huvudinnehåll

2 Olika skadeståndsgrundande fel

Det här kapitlet redogör för innebörden av olika skadeståndsgrundande fel som Försäkringskassan kan göra sig skyldig till. Felen är inte uttömmande utan avser de som mer regelbundet förekommer i skadeståndshanteringen. För att ett fel ska ge rätt till skadestånd krävs att vi har agerat oaktsamt. Vad som kan anses vara oaktsamhet kan skilja mellan olika typer av fel. Allmänna principer för att pröva oaktsamhet finns i avsnitt 5.3.2.

2.1 Beslutsfel​

Beslutsfel kan uppstå i samband med att Försäkringskassan fattar olika beslut, till exempel beslut om rätten till en förmån. Även underlåtenhet att fatta beslut är ett beslutsfel. För att Försäkringskassan ska vara skadeståndsskyldig vid beslutsfel krävs i regel att vi har agerat oaktsamt vid exempelvis rättstillämpning, bevisvärdering eller andra bedömningsfrågor.

Att låta bli att tillämpa en lagregel anses i allmänhet vara oaktsamt och skadeståndsgrundande. Detsamma gäller vid ett förbiseende av ett klart och obestritt prejudikat. Det kan dock vara möjligt att Försäkringskassan inte blir skadeståndsskyldig om vi medvetet avviker från ett prejudikat och ger en rimlig motivering till det. I regel är det även oaktsamt att tillämpa en lagregel på ett sätt som helt klart strider mot praxis. (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 3:2.4. och NJA 1994 s. 194)

Rättsfall

Högsta domstolen (HD) har i NJA 2011 s. 411 bedömt att hovrättens underlåtenhet att beakta ett prejudikat var så uppenbart oriktigt att det var oaktsamt. Hovrätten hade inte självständigt prövat en fordran i ett konkursmål. HD konstaterade att hovrättens underlåtenhet att göra det hade avvikit från den materiella prövning som ska göras enligt gällande prejudikat. Det spelade också in i bedömningen att hovrättens åtgärd var av direkt betydelse för utgången i målet och att det gällde en så ingripande åtgärd som en konkurs.

Att Försäkringskassan däremot inte har följt sin interna styrning och sitt interna stöd kan sällan ligga till grund för skadestånd. Våra vägledningar och metodstöd visar till exempel enbart vår tolkning av lagar och andra bestämmelser och hur vi ska tillämpa dem.

När Försäkringskassan fattar beslut gör vi ofta bedömningar. För att vi ska anses ha agerat oaktsamt krävs det att vår bedömning är uppenbart oriktig. Det räcker inte att den endast kan ifrågasättas. Ju större bedömningsutrymme som finns, desto mer sällan går det alltså att konstatera att vi har varit oaktsamma vid beslutsfattandet. (Prop. 1972:5 s. 518, SOU 1993:55 Det allmännas skadeståndsansvar s. 152–153, NJA 1994 s. 654, NJA 2010 s. 577 och NJA 2013 s. 842, bilaga med särskilt tillägg)

På samma sätt som vid bedömningar ställs det inte alltför stränga krav på Försäkringskassans bevisvärdering. En bevisvärdering som kan ifrågasättas men som inte är klart omdömeslös är sällan skadeståndsgrundande. Har vi exempelvis godtagit en bristfällig utredning om vissa faktiska förhållanden och beslutet bygger på ett antagande som sedan visar sig vara felaktigt, bör detta alltså i allmänhet inte medföra skadeståndsansvar. (Prop. 1972:5 s. 518)

När Försäkringskassan fattar beslut kan bedömningar och bevisvärdering alltså variera utan att för den skull vara felaktiga. Skulle vi inte ha något utrymme för att göra mindre felbedömningar skulle vi inte kunna bedriva vår verksamhet. Därför spelar det ingen roll om en högre instans har kommit fram till en annan bedömning eller ett annat beslut än vi har gjort. Det är ändå inte ett tillräckligt skäl för att bevilja skadestånd. Om Försäkringskassan själv medger att högre instans ska ändra vårt beslut innebär inte det i sig att beslutet var felaktigt på så sätt att det finns skäl för skadestånd. (JK:s beslut den 22 juli 2008 med dnr 8331-06-40, beslut den 27 maj 2009 med dnr 2171-09-40 och beslut den 16 juli 2008 med dnr 3545-06-40)

Rättsfall

HD har i NJA 2003 s. 285 ansett att regeringen inte har varit oaktsam när den beslutade om vissa personers rätt att överklaga ett strandskyddsärende. Detta trots att dåvarande Regeringsrätten hade ändrat regeringens beslut. HD konstaterade att Regeringsrätten visserligen gjorde en annan bedömning än regeringen men att det inte räcker att en domstols, en myndighets eller som i detta fall regeringens bedömning av en rättsfråga var felaktig för att skadeståndsskyldighet ska bli aktuellt. Endast uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § SkL. Motsvarande gäller vid bevisvärdering.

Rättsfall

HD har i NJA 2010 s. 577 ansett att en hovrätt har varit oaktsam när den fattade ett beslut. Orsaken var att resning senare beviljades eftersom hovrättens rättstillämpning uppenbart stred mot lag. HD konstaterade att huvudregeln är att en domstols bedömning ska betraktas som uppenbart oriktig om resning har beviljats av denna anledning. Det framkom inga omständigheter som gav HD anledning att avvika från den huvudregeln.

Att resning har beviljats innebär inte alltid att ett beslut är grundat på en uppenbart oriktig bedömning. Det är omständigheterna kring beslutet som får avgöra om bedömningen är uppenbart oriktig eller inte och om oaktsamhet därmed föreligger. (Jfr JK:s beslut den 23 oktober 2013 med dnr 6956-12-40)

Bedömningen av om Försäkringskassan har varit oaktsam i sitt beslutsfattande ska alltså utgå från omständigheterna vid beslutstillfället. En sådan bedömning kan vara svår att göra i efterhand. Det kan därför finnas anledning att även väga in hur beslutet har kommit till och om det har fattats utifrån ett logiskt resonemang. Det förutsätter dock att de ställningstaganden som vi har gjort under handläggningen finns dokumenterade i ärendet.

Rättsfall

HD har i NJA 2013 s. 145 uttalat sig om den skadeståndsrättsliga betydelsen av att ställningstaganden kring ett beslut dokumenteras. En utgångspunkt för att bedöma om ett beslut ska anses ha varit oaktsamt är att bedömningen ska göras utifrån förhållandena vid beslutssituationen. HD konstaterade att det i en beslutssituation ofta finns ett antal parametrar att beakta. Vid en efterprövning av ett beslut kan det vara svårt att avgöra om det hade varit möjligt att fatta ett annat och bättre beslut vid beslutstillfället. Risken är stor att efterprövningen påverkas av omständigheter som uppstått eller blivit kända först i efterhand, till exempel ändrade förhållanden. För att bedöma om ett beslut kan anses vara oaktsamt kan det i vissa fall därför vara motiverat att ta fasta mer på hur beslutet har kommit till än på dess innehåll. Om utredningen har gjorts metodiskt och dokumenterats väl så kan innehållet i beslutet som regel anses vara godtagbart. Bedömningen av om utredningen uppfyller dessa förutsättningar påverkas även av förhållandena i det enskilda ärendet. Exempelvis bör det vägas in vem som är beslutsfattare, vad beslutet gäller och hur snabbt beslutet måste fattas.

Läs mer

Läs mer om bedömningsutrymme och dokumentation i Försäkringskassans vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

En utbetalning av en ersättning betraktas som en form av beslut av Försäkringskassan (jfr HFD 2020 not. 14 och HFD 2019 ref. 21). En utbetalning kan ha blivit fel på grund av att vi exempelvis har dragit fel preliminär skatt. Om vi inte har gjort något övervägande eller ställningstagande om vilken skattesats som ska användas vid utbetalningen utan endast har registrerat fel skattesats i vårt system, kan det i stället ses som ett fel enligt dataskyddsförordningen, se avsnitt 2.6 (jfr JK:s beslut den 28 september 2009 med dnr 2617-08-42 jämte SOU 2017:39 Ny dataskyddslag s. 304).

Försäkringskassan kan också bli skadeståndsskyldig för att ha agerat oaktsamt när vi har underlåtit att fatta beslut. Detta innebär att Försäkringskassan även ska ha saknat avsikt att fatta ett beslut, i annat fall är det i regel fråga om ett dröjsmål i handläggningen. Om vi till exempel inte betalar ut en beviljad ersättning underlåter vi att fatta beslut. Det är ofta enkelt att utifrån lagreglerna avgöra om vi borde ha fattat ett beslut.

Exempel

En person har haft försörjningsstöd från kommunen och får en retroaktiv ersättning från Försäkringskassan som gäller samma period. Kommunen har begärt att vi ska göra ett avdrag på personens ersättning motsvarande försörjningsstödet och betala ut det beloppet till kommunen. Vi missar att kommunen har kommit in med en sådan begäran och betalar ut hela den retroaktiva ersättningen till personen. Vi har därmed underlåtit att ta ställning till och fatta beslut om kommunens begäran.

Den omständigheten att Justitieombudsmannen (JO) kan ha kritiserat Försäkringskassans beslut eller förfarande innebär inte i sig att det är felaktigt eller försumligt i skadeståndsrättsligt hänseende. JO beaktar nämligen inte de skadeståndsrättsliga förutsättningarna vid sin prövning.

2.2 Dröjsmål i handläggningen​

Dröjsmål kan inträffa i flera olika situationer under handläggningen. Ett dröjsmål kan till exempel uppstå om Försäkringskassan inte verkställer en dom skyndsamt eller om vi inte betalar ut en löpande ersättning i tid. Vid vilken tidpunkt vi är försenade med att exempelvis fatta ett beslut om en ersättning kan variera, eftersom det finns stora skillnader i handläggningstid mellan olika förmåner och olika ärendens komplexitet.

Försäkringskassan kan bli skadeståndsansvarig framför allt när vi överskrider föreskrivna tidsfrister. Är dröjsmålet mindre och beror på bristfällig planering eller otillräckliga resurser är det dock i regel inte tillräckligt för att vi ska vara skadeståndsskyldiga. I de fall det inte finns en viss föreskriven frist, exempelvis för när ett ärende ska avgöras, krävs det i regel en betydande försening för att det ska anses vara fråga om ett skadeståndsgrundande dröjsmål. Om ett sådant dröjsmål i sin tur innebär fel eller försummelse i skadeståndsrättsligt hänseende beror främst på vad som i allmänhet kan förväntas av Försäkringskassans verksamhet. Beror dröjsmålet på en oförsvarligt långsam arbetstakt, en påtagligt bristfällig organisation eller en klar felbedömning av vilka ärenden som bör ha förtur, bör vi ansvara för den skada som uppkommit. (JK:s beslut den 12 december 2012 med dnr 5306-11-40, prop. 1989/90:42 om det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen s.16 och prop. 1972:5 s. 326)

Försäkringskassans handläggning ska alltså avvika från vad som kan anses vara normalt och godtagbart. För att avgöra det ska vi jämföra den totala handläggningstiden med en normal handläggningstid i aktuell situation. Om handläggningen har tagit längre tid än normalt ska vi utreda om det har förekommit omotiverade tider av inaktivitet (liggtider) som den enskilde inte kan lastas för. Varje period av inaktivitet är alltså inte att betrakta som en oskälig försening. Om ett ärende har lång handläggningstid på grund av befogade utredningsåtgärder är det sällan fråga om skadeståndsgrundande dröjsmål. (JK:s beslut den 5 juni 2012 med dnr 867-11-40 och NJA 2005 s. 462)

När Försäkringskassan bedömer om ett dröjsmål ska kunna ligga till grund för ett skadestånd ska vi också ta hänsyn till vilka konsekvenser dröjsmålet har fått för den enskilde. En enskild har rätt att vänta sig en snabbare handläggning när en försening kan få allvarliga konsekvenser för den enskilde, eller när hen har påtalat för oss att det finns en sådan risk. Om vi inte har tagit hänsyn till den enskildes intresse kan det medföra att Försäkringskassan blir skadeståndsskyldig. Vi ska inte enbart beakta hur ärenden av ett visst slag brukar handläggas utan även hur handläggningen borde ha skett med hänsyn till ärendets vikt och Försäkringskassans möjligheter. (B. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, andra upplagan, 1996 s. 90)

Vi kan ställa följande frågor för att bedöma om det har förekommit dröjsmål i handläggningen:

  • Finns det några krav på handläggningstid i författning eller i praxis?
  • Vad är den totala handläggningstiden?
  • Vad är en normal handläggningstid i dessa fall?
  • Vilka handläggningsåtgärder har vidtagits?
  • Finns det omotiverade perioder av inaktivitet?

Vi får väga samman svaren på frågorna för att avgöra om det är fråga om skadeståndsgrundande dröjsmål i det enskilda fallet.

2.3 Informationsfel​

Ett informationsfel kan uppstå både om Försäkringskassan lämnar direkt felaktig information till den enskilde och om vi underlåter att lämna korrekt information.

Det är den enskilde som ska bevisa att Försäkringskassan har lämnat felaktig information eller har underlåtit att lämna korrekt information. Många gånger är det svårt att slå fast vad som har sagts eller inte. För att ha rätt till skadestånd krävs därför i regel att de uppgifter som den enskilde lämnar styrks av någon annan utredning. (SOU 1993:55 s. 176)

2.3.1 Felaktig information​

Försäkringskassan kan bli skadeståndsskyldig om vi lämnar felaktig information skriftligt eller muntligt. Kraven på att informationen är korrekt ser olika ut beroende på vilka förväntningar som finns i olika situationer. Kraven är till exempel högre på den information vi lämnar om vår egen verksamhet än på den information vi lämnar om exempelvis Arbetsförmedlingens uppdrag.

För att kunna bedöma om Försäkringskassan är skadeståndsskyldig behöver vi ta hänsyn till hur omständigheterna såg ut när vi lämnade informationen. Det gäller inte minst hur bestämt en viss upplysning har uttalats. Om vi har lämnat informationen skriftligen på ett klart och tydligt sätt kan det alltså vara en grund för skadestånd. Även bestämd muntlig information kan medföra rätt till skadestånd. Om vi har lämnat upplysningar som har varit mer allmänt hållna, eller om de har lämnats med reservation, kan detta ligga till grund för skadestånd endast under särskilda förhållanden. (Jfr B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 3:2.4.)

Rättsfall

HD har i NJA 1990 s. 705 ansett att en kommun var skadeståndsskyldig när den hade lämnat felaktig information i form av en bestämd rekommendation. En hälsovårdsinspektör på en kommun hade informerat en fastighetsägare om att en fastighet var en sanitär olägenhet på grund av för hög radondotterhalt. Fastighetsägaren rekommenderades att installera ett värmeåtervinningssystem, vilket fastighetsägaren gjorde. HD konstaterade att uppgiften som hälsovårdsinspektören hade lämnat om radondotterhalten var felaktig. Skrivelsen innehöll förvisso endast ett råd om installation av värmeåtervinningssystem från hälsovårdsnämnden. Det hade i sig ingen rättsverkan gentemot fastighetsägaren. Utformningen av skrivelsen var dock avsedd att ge fastighetsägaren uppfattningen att hen var skyldig att vidta åtgärder och att hälsovårdsnämnden annars kunde tänkas ingripa. Det bör ställas höga krav på noggrannhet i en skrivelse från en myndighet som har ett sådant bestämt och reservationslöst innehåll som det aktuella. Felet i skrivelsen innebar att kraven som kan ställas på hälsovårdsnämnden, med hänsyn till syftet med verksamheten, hade åsidosatts.

2.3.2 Underlåtenhet att lämna information​

Försäkringskassan kan vara skyldig att lämna viss information enligt lag eller annan författning. Om vi inte gör det så kan Försäkringskassan bli skadeståndsskyldig. (Jfr prop. 1972:5 s. 503)

Vår skyldighet att lämna information grundar sig på den så kallade serviceskyldigheten i 6 § FL. Serviceskyldigheten är allmänt hållen och brister i den är därför sällan en grund för skadestånd, enligt praxis (jfr prop. 2016/17:180 s. 64 ff.). I vissa fall kan vi dock vara skadeståndsskyldiga för att ha underlåtit att lämna information, om informationen har väsentlig betydelse för hur den enskilde agerar. Det gäller i regel vid pågående ärenden eller vid en faktisk förfrågan från den enskilde.

Exempel

En fastighetsägare hade ett pågående ärende om statligt bostadslån hos en länsbostadsnämnd. Nämnden informerade inte fastighetsägaren om sista ansökningsdag för ett annat bidrag, det statliga investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder. Det var inte oaktsamt att nämnden underlåtit att informera om ett annat bidrag än det som det pågående ärendet gällde. Så långt sträcker sig inte serviceskyldigheten, även om reglerna om statligt bostadslån och statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder har en nära anknytning till varandra. Om nämnden vore skyldig att informera om det senare bidraget skulle det innebära att den åläggs en informationsskyldighet av större omfattning än vad som går att utläsa av FL:s förarbeten och praxis. (RH 1997:2)

Exempel

En enskild hade pågående livränta efter sin avlidne make. Hon flyttade ihop med en ny man och livräntan skulle då upphöra om samlevnaden varade i mer än två år. Den enskilde ställde frågor till Försäkringskassan i syftet att undvika att förlora livränta. Vid samtalen fick hon information om att hon kunde få utbetalt ett engångsbelopp om hon gifte sig. Vi upplyste henne inte om den så kallade 60-årsregeln, som innebär att engångsbeloppet endast kan betalas ut om äktenskap ingåtts före 60 års ålder. De upplysningar som vi lämnade vid samtalen hade karaktär av rådgivning för att den enskilde skulle kunna undvika att förlora livränta. Det måste ha stått klart för oss att den enskilde skulle agera utifrån de upplysningar hon fick. Vår underlåtenhet att ge henne besked om 60-årsregeln ledde därmed till att hon förlorade livränta. Det innebar att vi hade lämnat felaktig information. (RH 1989:3)

Rättsfall

HD har i NJA 2013 s. 1210 ansett att Försäkringskassan åsidosatt sin serviceskyldighet genom att inte aktivt vidta åtgärder. Flertalet medicinska underlag om behov av sjukpenning och rehabiliteringsåtgärder hade kommit in i ett ärende om sjukpenninggrundande inkomst. Försäkringskassan kontaktade inte den enskilde för att utreda varför handlingarna kommit in och bistod inte heller med några upplysningar och råd. HD konstaterade att den enskilde hade lämnat handlingar som rimligen borde ha väckt frågor hos Försäkringskassan. Det fanns goda skäl att misstänka att den enskilde kunde ha missförstått något i kontakterna med Försäkringskassan, särskilt eftersom det rörde sig om närliggande och i viss mån sammanfallande förmåner. Som ett led i serviceskyldigheten borde Försäkringskassan ha kontaktat den enskilde för att få klarhet i varför dessa handlingar lämnats in och även ha bistått med upplysningar och råd. Att inte vidta några sådana åtgärder måste anses vara oaktsamt. Det saknar i det här fallet betydelse att Försäkringskassan generellt hanterar en stor mängd ärenden om sjukpenning och andra förmåner.

Interna rekommendationer om vilken service Försäkringskassan ska lämna kan sällan ligga till grund för skadestånd, om de inte grundar sig på en skyldighet enligt lag eller annan författning. Försäkringskassans interna dokument, exempelvis våra vägledningar, kan däremot beskriva när vi ska lämna information och hjälpa den enskilde för att hen ska ha bättre möjlighet att ta tillvara sina rättigheter. Det kan till exempel handla om att uppmärksamma den enskilde på behovet av att inom en viss tid anmäla sig hos Arbetsförmedlingen efter att en förmån från Försäkringskassan upphör.

Läs mer

Läs mer om serviceskyldigheten i Försäkringskassans vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

Huvudregeln vid skadeståndshanteringen är att den sökande måste bevisa att Försäkringskassan har agerat oaktsamt, det vill säga visa att ett annat agerande från vår sida hade förhindrat den påstådda skadan. När det är tydligt att vi har underlåtit att lämna information är beviskraven dock inte alltid lika höga utan den enskilde kan i dessa fall ges en viss bevislättnad. Av HD:s avgörande NJA 2013 s. 145 framgår vad som ska beaktas vid bedömningen av bevisbördan i dessa situationer.

Rättsfall

HD har i NJA 2013 s. 145 (punkt 38–44) uttalat sig om skadeståndsansvaret vid underlåtenhet att agera och om den enskildes bevisbörda i dessa fall. HD konstaterade att det är svårt att bedöma om det finns orsakssamband när någon låter bli att agera. Händelseförloppet består av alla de handlingar som skulle ha förhindrat skadans uppkomst men det kan vara svårt att identifiera vad som borde ha gjorts, det vill säga det hypotetiska händelseförloppet. Dessa svårigheter bör medföra vissa bevislättnader för den enskilde. Vid underlåtenhetsansvar ska den enskilde därför endast ange hur den som orsakat skadan lämpligen borde ha agerat för att minska risken för skadan. Det får sedan göras en jämförelse mellan detta tänkta agerande och dess möjliga, men inte inträffade, skadehindrande effekter. I regel bör det finnas en skyldighet att vidta en åtgärd om den påtagligt kan förhindra en skada. Den som har varit skyldig att agera bör dock kunna undgå ansvar om hen visar att åtgärden inte skulle ha hjälpt. Hur stor den enskildes bevislättnad ska vara för vad som varit ett lämpligt agerande måste bedömas i det enskilda fallet. Samma sak gäller för hur stor den skadehindrande effekten ska vara för att det ska ha funnits en skyldighet att agera. Bedömningen beror bland annat på hur nära till hands det har varit för den som varit skyldig att agera att kunna minska en potentiell skada.

2.4 Handläggningsfel​

Försäkringskassan kan göra sig skyldig till många olika fel i sin handläggning. Det kan handla om exempelvis brister i utredningsskyldigheten, brister i kommunicerings-skyldigheten eller att vi inte har medverkat i den enskildes rehabilitering.

Den här kategorin av fel varierar mycket och det går inte att säga generellt vilka krav som gäller för att de ska betraktas som oaktsamma. Oavsett vilket fel som är aktuellt är det viktigt att se till omständigheterna i det enskilda ärendet. En viktig aspekt vid bedömningen är om Försäkringskassan genom exempelvis lag eller förarbeten har en skyldighet att vidta en viss åtgärd. Ett exempel på detta är kommuniceringsskyldigheten enligt 25 § FL.

Det går att dra paralleller mellan HD:s resonemang i NJA 2013 s. 145 och hur handläggningsfel ska ses vad gäller frågan om oaktsamhet. HD uttalade att innehållet i ett beslut som regel kan anses vara godtagbart om utredningen har gjorts metodiskt och dokumenterats väl, det vill säga bedömningen är då inte oaktsam, se avsnitt 2.1. Samma princip bör i vissa fall kunna användas även för att bedöma om ett handläggningsfel är oaktsamt eller inte, exempelvis en brist i utrednings- eller kommuniceringsskyldigheten.

Läs mer

Läs mer om bland annat Försäkringskassans utredningsskyldighet och kommuniceringsskyldighet i Försäkringskassans vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken.

2.5 Brottslig handling​

Försäkringskassan kan göra sig skyldig till brottslig handling. Det finns flera brott som kan ligga till grund för skadeståndsansvar, exempelvis olaga hot, ofredande och ärekränkning.

De vanligaste brottsliga handlingar som aktualiseras i skadeståndsärenden är dock tjänstefel och brott mot tystnadsplikt. Detta avsnitt kommer därför att redogöra för dessa brott och vad de innebär för skadeståndsprövningen.

2.5.1 Tjänstefel​

20 kap. 1 § brottsbalken (BrB) Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar. Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, skall dömas för grovt tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande. […] Vad som sägs i första och andra styckena skall inte heller tillämpas, om gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse.

Ett tjänstefel uppstår när en handläggare åsidosätter vad som gäller för en viss uppgift vid myndighetsutövning. Både ett aktivt agerande och en underlåtenhet att agera kan vara tjänstefel. Att handläggaren gör det av oaktsamhet behöver dock inte alltid innebära att det är ett tjänstefel. Det finns nämligen en viss marginal till vad som betraktas som oaktsamt i straffrättslig mening. Vid en mindre grad av oaktsamhet kan det alltså vara så att ett tjänstefel inte har skett. Om handläggarens felaktiga agerande är ringa behöver det inte finnas ett straffrättsligt ansvar. Det gäller oavsett i vilken grad handläggaren har varit oaktsam. (Prop. 1988/89:113 om ändring i brottsbalken [tjänstefel] s. 24)

Begreppet vid myndighetsutövning redogörs för i avsnitt 5.3.1.

Vad som gäller för uppgiften avser regler som konkret tar sikte på hur en viss uppgift ska handläggas. Det kan till exempel handla om förfarandereglerna i FL eller Försäkringskassans föreskrifter som direkt angår myndighetsutövningen. Däremot räknas inte allmänna anvisningar om hur standarden bör vara i olika hänseenden, till exempel att Försäkringskassans verksamhet ska vara så effektiv och billig som möjligt. När Försäkringskassan bedömer om en handläggare har agerat felaktigt ska vi också ta hänsyn till vad som kan anses följa av uppgiftens beskaffenhet. Andra principer än sådana som kommit till uttryck i lag eller författning ska beaktas endast i situationer då ett visst handlingsmönster ter sig självklart och då det framstår som uppenbart oriktigt att handlingsmönstret inte följts. (Prop. 1988/89:113 s. 24)

När det gäller förhållandet mellan brottet tjänstefel och skadeståndsansvar behöver det inte finnas fullständig korrespondens mellan dessa, det vill säga skadestånd kan beviljas även om det inte finns ett straffrättsligt ansvar. Skadeståndsreglerna har främst en reparerande funktion medan straffbestämmelsen för tjänstefel i första hand ska tillgodose preventiva ändamål. I vissa situationer finns det därför anledning att tillämpa straffbestämmelsen restriktivare än reglerna om skadeståndsansvar. Om Försäkringskassan till exempel underlåter att ge sådan service som vi enligt lag är skyldiga att ge, kan det medföra ett skadeståndsansvar. Det kan dock inte medföra ett straffansvar för tjänstefel annat än undantagsvis, eftersom en sådan underlåtenhet i regel bör bedömas som ringa. (Prop. 1988/89:113 s. 23 f.)

2.5.2 Brott mot tystnadsplikt​

20 kap. 3 § BrB Den som röjer en uppgift som han eller hon är skyldig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, döms, om inte gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse, för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Den som av oaktsamhet begår en gärning som avses i första stycket, döms till böter. Om gärningen är ringa utgör den inte brott. Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för grovt brott mot tystnadsplikt till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen kunnat medföra allvarlig skada, avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Enligt 20 kap. 3 § BrB är det straffbart att en handläggare röjer eller olovligen utnyttjar en uppgift som hen har en skyldighet att hålla hemlig, det vill säga hen bryter mot sin tystnadsplikt. Vad som omfattas av tystnadsplikten regleras i OSL.

I OSL innebär ordet röjer endast att en uppgift eller allmän handling lämnas ut i fall som omfattas av sekretess. Det finns inget krav på att något avslöjande sedan ska ha skett för att uppgiften ska kunna anses vara röjd. Det finns uttalanden som tyder på att samma innebörd bör gälla för 20 kap. 3 § BrB. (A. Bäcklund m.fl., Brottsbalken – en kommentar, 24 november 2023 Version 23 JUNO, kommentaren till 20 kap. 3 § under rubriken Röja uppgift)

Om en handläggare inte uppsåtligen röjer en uppgift utan misstar sig på vilka sekretessregler som gäller, kan hen endast bli ansvarig för oaktsamhetsbrott. Är handläggarens oaktsamhet ringa har hen dock inte begått ett brott. Frågan om oaktsamheten är ringa ska avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan vara av betydelse vilken uppgift som har röjts och vilken skada det har medfört. En annan faktor som kan påverka bedömningen är vilka krav som rimligen kan ställas på Försäkringskassans handläggare med hänsyn till hens möjligheter att bedöma det sekretessrättsliga läget. (A. Bäcklund m.fl., Brottsbalken – en kommentar, 24 november 2023 Version 23 JUNO, kommentaren till 20 kap. 3 § under rubriken Subjektiv täckning och rubriken Ansvarsfrihet vid ringa fall)

Det är inte helt tydligt om skadeståndsansvar kan bli aktuellt även om det inte finns straffrättsligt ansvar för brott mot tystnadsplikt. Gällande tillämpning indikerar dock att det krävs ett straffbart agerande för att det ska finnas förutsättning att bevilja skadestånd. Ett agerande som är ringa oaktsamt, som inte medför straffansvar, är därför inte tillräckligt för att bevilja skadestånd. (JK:s beslut den 4 oktober 2006 med dnr 3301-05-40)

Ibland aktualiseras gränsdragningen mellan vad som är ett oaktsamt brott mot tystnadsplikt och vad som är att anse som ringa oaktsamhet. Försäkringskassan har varit skadeståndsansvarig när vi felaktigt har lämnat ut integritetskänsliga uppgifter och vårt agerande närmast har varit att betrakta som avsiktligt. JK har fattat två beslut som exemplifierar gränsdragningen mellan oaktsamt brott och ringa oaktsamhet.

Exempel

En handläggare hos Försäkringskassan hade, utan den sjukskrivnes medgivande, läst upp en anteckning från läkarjournalen på ett rehabiliteringsmöte med den sjukskrivnes arbetsgivare. JK bedömde att handläggaren hade agerat avsiktligt och att agerandet var skadeståndsgrundande. (JK:s beslut den 24 januari 2001 med dnr 1155-00-40)

Exempel

En handläggare hos Försäkringskassan hade av misstag skickat en handling med integritetskänsliga uppgifter till en utomstående person tillsammans med dennes egna handlingar. Händelsen orsakades av att utskrifter blandades ihop i en gemensam skrivare. JK ansåg att handläggaren hade varit ringa oaktsam och att agerandet inte var skadeståndsgrundande. (JK:s beslut den 8 januari 2013 med dnr 534-12-42)

2.6 Fel enligt dataskyddsförordningen​

Artikel 1.1 dataskyddsförordningen I denna förordning fastställs bestämmelser om skydd för fysiska personer med avseende på behandlingen av personuppgifter och om det fria flödet av personuppgifter.

Artikel 4 dataskyddsförordningen I denna förordning avses med

  1. personuppgifter: varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person (nedan kallad en registrerad), varvid en identifierbar fysisk person är en person som direkt eller indirekt kan identifieras särskilt med hänvisning till en identifierare som ett namn, ett identifikationsnummer, en lokaliseringsuppgift eller onlineidentifikatorer eller en eller flera faktorer som är specifika för den fysiska personens fysiska, fysiologiska, genetiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet,
  2. behandling: en åtgärd eller kombination av åtgärder beträffande personuppgifter eller uppsättningar av personuppgifter, oberoende av om de utförs automatiserat eller ej, såsom insamling, registrering, organisering, strukturering, lagring, bearbetning eller ändring, framtagning, läsning, användning, utlämning genom överföring, spridning eller tillhandahållande på annat sätt, justering eller sammanförande, begränsning, radering eller förstöring, […]

Inom ramen för sin verksamhet hanterar Försäkringskassan en mängd personuppgifter. Särskilda bestämmelser vid behandling av personuppgifter finns i dataskyddsförordningen (GDPR) och i dataskyddslagen.

Dataskyddsförordningen gäller för all behandling av personuppgifter. Personuppgifter kan vara automatiserade men också finnas i exempelvis manuella pappersregister. Det har därför funnits behov av att ta fram lagar och författningar som är anpassade till olika myndigheters behandling av personuppgifter. För Försäkringskassan regleras det i 114 kap. socialförsäkringsbalken (SFB) och i förordningen (2003:766) om behandling av personuppgifter inom socialförsäkringens administration. Reglerna kompletterar dataskyddsförordningen.

Försäkringskassan ska hantera personuppgifter enligt samtliga artiklar i dataskyddsförordningen. Om vi behandlar personuppgifter i strid med dessa gör vi oss alltså skyldiga till en överträdelse. Det är vi som ska ansvara för och kunna visa att dessa efterlevs. Har vi gjort fel enligt dataskyddsförordningen har vi ett strikt ansvar, det krävs alltså inte att vi har haft ett uppsåt eller att vi har varit oaktsamma (S. Öman, Dataskyddsförordningen [GDPR] m.m. – en kommentar, 27 september 2023 Version 2B JUNO, kommentaren till artikel 82 under rubriken Den skadegörande handlingen).

Av artikel 5 dataskyddsförordningen framgår de grundläggande principer som gäller vid behandling av personuppgifter.

Artikel 5 dataskyddsförordningen

  1. Vid behandling av personuppgifter ska följande gälla: a) Uppgifterna ska behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade (laglighet, korrekthet och öppenhet). b) De ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. Ytterligare behandling för arkivändamål av allmänt intresse, vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller statistiska ändamål i enlighet med artikel 89.1 ska inte anses vara oförenlig med de ursprungliga ändamålen (ändamålsbegränsning). c) De ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas (uppgiftsminimering). d) De ska vara korrekta och om nödvändigt uppdaterade. Alla rimliga åtgärder måste vidtas för att säkerställa att personuppgifter som är felaktiga i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas raderas eller rättas utan dröjsmål (korrekthet). e) De får inte förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas. Personuppgifter får lagras under längre perioder i den mån som personuppgifterna enbart behandlas för arkivändamål av allmänt intresse, vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller statistiska ändamål i enlighet med artikel 89.1, under förutsättning att de lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder som krävs enligt denna förordning genomförs för att säkerställa den registrerades rättigheter och friheter (lagringsminimering). f) De ska behandlas på ett sätt som säkerställer lämplig säkerhet för personuppgifterna, inbegripet skydd mot obehörig eller otillåten behandling och mot förlust, förstöring eller skada genom olyckshändelse, med användning av lämpliga tekniska eller organisatoriska åtgärder (integritet och konfidentialitet).
  2. Den personuppgiftsansvarige ska ansvara för och kunna visa att punkt 1 efterlevs (ansvarsskyldighet).

All felaktig behandling av personuppgifter kan utgöra skadeståndsgrundande fel enligt dataskyddsförordningen. Det kan exempelvis vara följande:

  • Fel antal föräldrapenningdagar har registrerats.
  • Fel datum för barns beräknade nedkomst har registrerats.
  • Fel utbetalningskonto eller skattesats för utbetalning har registrerats.
  • Fel adress har registrerats.
  • Någon har felaktigt registrerats som avliden.
  • Underlag med personuppgifter i har skickats till fel person.

Om Försäkringskassan har underlåtit att registrera uppgifter om en enskild bör det rimligen inte anses som en felaktig behandling av personuppgifter, eftersom vi faktiskt inte har behandlat några uppgifter om den enskilde då (jfr JK:s beslut den 31 oktober 2005 med dnr 1556-04-42).

Läs mer om dataskyddsförordningen i avsnitten 3.2 och 5.5.

Dataskyddsförordningen är tillämplig från och med den 25 maj 2018. Personuppgiftslagen (1998:204) (PUL) gäller för skada som inträffat innan dess (jfr prop. 2017/18:105 Ny dataskyddslag s. 176). Vi redogör inte för PUL eftersom den har upphävts.

Läs mer

Försäkringskassan har information om vad som gäller när en begäran om skadestånd ska prövas enligt PUL. Informationen finns i Försäkringskassans grupprum Skadeståndsärenden.

2.7 Fel enligt Europakonventionen​

Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller Europakonventionen som lag i Sverige. Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll innehåller en mängd artiklar som ska garantera unionsmedborgarnas fri- och rättigheter. Försäkringskassan kan bli skadeståndsskyldig om vi har åsidosatt en enskilds rättigheter enligt Europakonventionen (jfr JK:s beslut den 7 april 2015 med dnr 9775-14-40).

Flera artiklar i Europakonventionen är aktuella för Försäkringskassans verksamhet. Försäkringskassan kan exempelvis göra sig skyldig till diskriminering genom att åsidosätta artikel 14 Europakonventionen. Den vanligaste frågan som aktualiseras i skadeståndsärenden är dock rätten till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 Europakonventionen. Försäkringskassan hanterar sociala förmåner. Rätten till sådana förmåner anses vara civila rättigheter (jfr H. Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i Europeisk praxis, 2023 Version 6 JUNO s. 198-199).

Artikel 6.1 Europakonventionen Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. […]

Enligt artikel 6.1 Europakonventionen har en enskild rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Huvudregeln är att en tvist ska ha uppstått mellan parterna och att tvisten ska ha handlagts i domstol för att bestämmelsen ska bli tillämplig. För att annat än traditionell domstol ska kunna inrymmas i begreppet domstol måste det röra sig om någon myndighet som under domstolsliknande förhållanden meddelar beslut om enskildas civila rättigheter. De renodlat offentligrättsliga beslut som Försäkringskassan meddelar om sina förmåner omfattas därför inte. (JK:s beslut den 29 maj 2008 med dnr 1934-06-40 och beslut den 3 december 2012 med dnr 5257-12-40)

Vid bedömning av om en domstolsprövning har skett inom skälig tid har Europadomstolen i vissa situationer räknat in även den handläggningstid som föregått ett mål i domstol. Det har då krävts att den handläggningen har varit en förutsättning för en prövning i domstol. I sådana fall börjar den relevanta tidsperioden för tvisten att löpa när en myndighet har meddelat ett avslagsbeslut eller, om det finns en lagreglerad frist för när ett beslut ska fattas, när beslutsfristen har gått ut. Någon tvist i den mening som avses i artikel 6.1 Europakonventionen finns inte dessförinnan. I det här fallet är det Försäkringskassans grundläggande avslagsbeslut som avses och inte ett eventuellt senare omprövningsbeslut. (JK:s beslut den 11 september 2015 med dnr 1437-15-40 och beslut den 16 april 2013 med dnr 8722-12-40)

Enligt Europadomstolens praxis ska det göras en helhetsbedömning för att avgöra om artikel 6.1 Europakonventionen har åsidosatts. Vid bedömningen ska hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden ska därför även målets komplexitet beaktas, hur många instanser som målet har handlagts i, parternas agerande, myndigheternas respektive domstolarnas handläggning av målet samt vad som stått på spel för den enskilde. Vid bedömningen läggs särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet vid handläggningen av ett mål. (JK:s beslut den 11 september 2015 med dnr 1437-15-40 och NJA 2010 s. 363)

Rättsfall

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i HFD 2014 ref. 12 ansett att artikel 6.1 Europakonventionen har åsidosatts i ett mål om återkrav av sjukpenning. HFD konstaterade att Europadomstolen har angett vissa förutsättningar som bör beaktas vid bedömningen av om en långsam handläggning har inneburit en kränkning av artikel 6.1 Europakonventionen. Det avser bland annat målets komplexitet, hur många instanser som målet har handlagts i, hur domstolar och förvaltningsmyndigheter har handlagt målet, klagandens eventuella medverkan till fördröjningen och vad som står på spel för klaganden. Det dröjsmål som medfört att rätten till domstolsprövning inte skett inom skälig tid var den långsamma handläggningen hos Försäkringskassan och hos HFD. Hos Försäkringskassan hade ärendet legat i drygt 22 månader utan åtgärd och i HFD dröjde det mer än 11 månader innan prövningstillstånd meddelades. Handläggningstiden i förvaltningsrätten och i kammarrätten innebar däremot inget dröjsmål.

Rättsfallet gäller inte skadestånd utan annan gottgörelse för kränkning av Europakonventionen inom ramen för ett pågående mål i domstol, se avsnitt 3.3. Det kan dock ändå ge ledning vid bedömningen av om Försäkringskassan har varit för långsam i sin handläggning.

I de fall ett ärende enbart har prövats av en myndighet, det vill säga som inte har handlagts av domstol, kan ett dröjsmål endast i mycket speciella situationer medföra skadeståndsansvar enligt artikel 6.1 Europakonventionen. Av Europadomstolens praxis framgår att rättigheterna i Europakonventionen ska garanteras på ett effektivt sätt. Även om det nationella systemet tillhandahåller en möjlighet till domstolsprövning kan artikeln åsidosättas, om den enskildes rätt i princip går förlorad trots detta system. Den grundläggande förutsättningen för att överklaga till domstol är nämligen att en myndighet har fattat något slags beslut. En ren passivitet från myndighetens sida kan i regel inte överklagas till domstol. Om Försäkringskassan dröjer med att fatta ett beslut skulle det alltså kunna medföra att den enskilde fråntas möjligheten till domstolsprövning på ett sådant sätt att artikel 6.1 Europakonventionen åsidosatts. Det får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet om ett dröjsmål med att fatta ett beslut innebär att den enskilde har förlorat rätten till domstolsprövning inom skälig tid. (Jfr JK:s beslut den 10 februari 2009 med dnr 5969-08-40)

Det är framförallt i tre situationer som Försäkringskassans dröjsmål kan medföra skadeståndsansvar enligt artikel 6.1 Europakonventionen.

  • När Försäkringskassans avslagsbeslut har överklagats och en domstol efter prövning har återförvisat målet till oss. Försäkringskassan kan då göra sig skyldig till skadeståndsgrundande dröjsmål vid den fortsatta handläggningen.
  • När Försäkringskassan gör sig skyldig till ett dröjsmål som kan liknas vid en underlåtenhet att fatta beslut och den enskilde i princip förlorar sin rätt till domstolsprövning inom skälig tid på grund av det.
  • När Försäkringskassan har fattat ett grundläggande avslagsbeslut men dröjer med att fatta ett omprövningsbeslut, i de fall där omprövning har begärts. Även här bör rimligen en förutsättning vara att dröjsmålet kan liknas vid en underlåtenhet att fatta beslut, på så sätt att den enskilde i princip förlorar sin rätt till domstolsprövning inom skälig tid.

Läs mer om Europakonventionen i avsnitten 3.3 och 5.6.