Hoppa till huvudinnehåll

5 Prövning av rätten till skadestånd

Det här kapitlet beskriver de förutsättningar som Försäkringskassan ska ta ställning till när vi prövar en skadeståndsbegäran i sak. Vi behöver inte pröva förutsättningarna för skadestånd i en specifik ordning. Eftersom skadeståndshanteringen är frivillig ska vi inte pröva en begäran i större utsträckning än vad som är nödvändigt. Har den enskilde till exempel inte visat att det finns en faktisk skada ska vi avslå begäran utan att ta ställning till om Försäkringskassan har gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande fel eller försummelse.

5.1 Preskription av ersättningsanspråket​

1 § preskriptionslagen (1981:130) Denna lag gäller i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

2 § första stycket preskriptionslagen En fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan.

3 § första stycket preskriptionslagen En fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före utgången av tiden för åtalspreskription, om inte frågan om ansvar för brottet har avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordringen ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelas, om inte preskriptionstiden går ut senare enligt 2 §.

5 § preskriptionslagen Preskription avbryts genom att

  1. gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,
  2. gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären eller
  3. borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller planförhandling under företagsrekonstruktion.

6 § preskriptionslagen Om preskription har avbrutits genom erkännande, krav eller erinran, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från dagen för avbrottet.

Om begäran om skadestånd grundar sig på en händelse som skedde för tio år sedan eller mer ska Försäkringskassan kontrollera om ersättningsanspråket har preskriberats helt eller delvis. Preskriptionstiden är tio år och räknas från när den skadegörande handlingen sker. Att skadan inträffar eller visar sig först senare saknar betydelse. Om skadan beror på att Försäkringskassan har underlåtit att göra något räknas preskriptionstiden från den dag då vi senast borde ha vidtagit en åtgärd. (Prop. 1979/80:119 om preskriptionslag m.m. s. 50 och 89)

Om det finns ett preskriptionsavbrott räknas tiden i stället från preskriptionsavbrottet. Ett avbrott kan ske bland annat genom att den enskilde lämnar in ett skriftligt meddelande om fordran till Försäkringskassan. Av det skriftliga meddelandet måste det tydligt framgå att det finns ett krav på skadestånd för att det ska kunna bedömas som ett preskriptionsavbrott. Försäkringskassan måste alltså kunna förstå att den enskilde anser sig ha en fordran mot oss, vilken fordran det är fråga om och vilka omständigheter den grundas på. (S. Lindskog, Preskription, 2021 Version 5 JUNO, kap. 7.2.1.)

Den enskilde kan i andra typer av skrivelser, exempelvis en omprövningsbegäran eller ett kommuniceringssvar, tidigare ha framfört uppgifter som kan tolkas som ett skadeståndskrav. Försäkringskassan måste då ta ställning till om dessa uppgifter är så tydliga att de medför ett preskriptionsavbrott.

Rättsfall

HD har i NJA 2005 s. 843 förtydligat kraven för när ett preskriptionsavbrott kan anses ha skett. HD uttalade att det bör vara tillräckligt att den enskilde anger ett huvudsakligt händelseförlopp för skadan och klargör att hen har ett ersättningsanspråk till följd av det. Om det ställs krav på att den enskilde måste hänvisa till en rättslig grund för ersättningsanspråket, eller till på vilket sätt någon har agerat vårdslöst, skulle det innebära mer långtgående krav än vid en stämningsansökan.

För så kallad perdurerande skada, det vill säga skada som är pågående i den meningen att ny och mer skada uppstår fortlöpande, preskriberas ersättningsanspråket löpande i takt med att skadan fortgår (S. Lindskog, Preskription, 2021 Version 5 JUNO, kap. 9.2.3.2.)

Dröjsmål i handläggningen är ett exempel på en perdurerande skada. En skada kan uppkomma i samband med att Försäkringskassans handläggning har dragit ut på tiden på ett sådant sätt att artikel 6.1 Europakonventionen har åsidosatts. Ytterligare skada fortsätter sedan uppkomma fortlöpande ända till dess att konventionskränkningen har upphört. (JK:s beslut den 2 februari 2011 med dnr 32-10-40)

Om den enskilde har skadats genom ett brott har hen möjlighet att begära skadestånd så länge som en straffrättslig påföljd för brottet kan komma i fråga (3 § preskriptionslagen).

De allmänna reglerna om preskription i preskriptionslagen gäller inte bara för en skadeståndsbegäran enligt SkL. De gäller även för en begäran enligt dataskyddsförordningen eller enligt Europakonventionen (prop. 2017/18:105 s.149 samt JK:s beslut den 24 januari 2011 med dnr 8112-10-40 jämte SOU 2010:87 Skadestånd och Europakonventionen s. 427–429).

5.2 Begäran från tredje man​

En så kallad tredje man är en fysisk eller juridisk person som berörs av ett rättsförhållande utan att själv vara part. En allmän regel inom skadeståndsrätten är att en tredje man inte kan beviljas skadestånd för ren förmögenhetsskada. Det finns nämligen inget skydd för tredje man vid den här typen av skada. Detta gäller även för en skadeståndsbegäran riktad mot staten. (NJA 1988 s. 62 och JK:s beslut den 23 juni 2014 med dnr 3660-13-40)

Exempel

En hyresvärd har inte fått in sin hyra i tid eftersom hyresgästen har fått sin ersättning från Försäkringskassan utbetald för sent. Hyresvärden begär skadestånd från Försäkringskassan för den ekonomiska skada som hyresvärden lidit till följd av Försäkringskassans dröjsmål. Eftersom hyresvärden är en tredje man och endast indirekt skadas av att hyresgästen fått sin ersättning för sent kan skadestånd inte beviljas.

Det finns undantag inom skadeståndsrätten där tredje man kan beviljas skadestånd som följd av personskada eller sakskada (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 1:1.6.). Det är dock ytterst sällsynt att Försäkringskassan kan orsaka en tredje man den här typen av skada inom ramen för vår verksamhet.

5.3 Prövning enligt 3 kap. 2 § SkL​

När Försäkringskassan prövar en skadeståndsbegäran är det allra vanligast att vi gör prövningen enligt 3 kap. 2 § SkL. Regeln gäller för skador som vi orsakar genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. De flesta åtgärder som vi vidtar i vår verksamhet och som riktar sig till enskilda faller nämligen inom ramen för sådan myndighetsutövning.

3 kap. 2 § SkL Staten eller en kommun ska ersätta

  1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar,
  2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning, och
  3. skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § och som orsakas genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning.

2 kap. 3 § SkL Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär. […]

2 kap. 3 a § SkL Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom brott orsakar någon annans död ska betala särskild anhörigersättning till den som stod den avlidne särskilt nära. Detta gäller dock inte om det är uppenbart oskäligt.

5.3.1 Begreppet vid myndighetsutövning​

När en myndighet fattar beslut eller vidtar åtgärder gentemot en enskild så är det myndighetsutövning. Det är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över medborgarna. Det kan till exempel vara fråga om ett beslut eller en åtgärd som förpliktar den enskilde att göra något eller att låta bli att göra något. (Prop. 1997/1998:105 s. 30)

Begreppet vid myndighetsutövning omfattar alla sådana beslut och åtgärder som självständigt utgör myndighetsutövning, men också de som står i ett nära samband med myndighetsutövningen. Det kan till exempel vara:

  • beslut eller åtgärder som har omedelbara rättsverkningar för den enskilde, exempelvis beslut om en förmån eller ett återkrav
  • beslut eller åtgärder som ingår endast som ett led i myndighetsutövningen men som är reglerade genom offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde, exempelvis olika förberedande åtgärder inför ett beslut, beslut om särskild läkarundersökning, beslut om avvisning eller avskrivning, kommuniceringar, ärendedokumentation, expediering av beslut eller brister i sekretessen
  • vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen, exempelvis information eller service som har anknytning till ett specifikt ärende. (Jfr prop. 1997/1998:105 s. 30)

Upplysningar som Försäkringskassan lämnar innebär i regel ingen myndighetsutövning i sig men kan alltså ha ett sådant nära samband med ett ärende att det omfattas av begreppet vid myndighetsutövning. Om vi lämnar upplysningar i ett brev som gäller myndighetsutövning, kan kravet på att upplysningarna är lämnade vid myndighetsutövning anses vara uppfyllt. Det kan exempelvis vara att vi har lämnat en felaktig överklagandehänvisning i ett beslut.

Rättsfall

HD har i NJA I 1985 s. 696 ansett att information som Försäkringskassan lämnat till en enskild har haft så nära anknytning till ett ärende att informationen har lämnats vid myndighetsutövning. Den enskilde hade frågat Försäkringskassan om hon kunde få föräldrapenning för tillfällig vård av sitt sjuka barn. Vi svarade ja, men avslog sedan hennes ansökan eftersom barnet var för gammalt. HD konstaterade att när den enskilde ställde frågan till oss fanns inget pågående ärende. Den enskilde hade dock upplyst oss om att hon hade ett akut behov av att få veta vad hon hade rätt till. Det borde därför ha stått klart för oss att hon omedelbart skulle agera utifrån det besked hon fick. Enligt HD talade detta för att det besked vi lämnat haft sådan anknytning till ett ärende om föräldrapenning att det får anses ha lämnats vid myndighetsutövning.

Om Försäkringskassan inte ger den enskilde information eller annan service som vi enligt lag eller annan författning är skyldiga att ge, kan det också bedömas ha skett vid myndighetsutövning. Samma sak gäller om vi har underlåtit att meddela ett beslut eller vidta en åtgärd, det vill säga exempelvis vid dröjsmål med att fatta beslut.

Exempel

En enskild hade pågående livränta efter sin avlidne make. Hon flyttade ihop med en ny man och ställde då frågor till Försäkringskassan för att undvika att förlora livränta. Vid samtalen fick hon information om att hon kunde få utbetalt ett engångsbelopp om hon gifte sig. Vi upplyste henne inte om den så kallade 60-årsregeln, som innebär att engångsbeloppet endast kan betalas ut om äktenskap ingåtts före 60 års ålder. De upplysningar som vi lämnade vid samtalen hade karaktär av rådgivning för att den enskilde skulle kunna undvika att förlora livränta. Det måste ha stått klart för oss att den enskilde skulle agera utifrån de upplysningar hon fick. Att vi underlät att ge henne besked om 60-årsregeln ledde till att hon förlorade livränta. Det innebar att vi lämnade felaktig information. Den felaktiga informationen lämnades i nära anknytning till ett pågående ärende och det får därför anses ha skett vid myndighetsutövning. (RH 1989:3)

Om den enskilde hävdar att Försäkringskassan har lämnat felaktig information men detta inte har skett vid myndighetsutövning ska vi i stället pröva skadeståndsbegäran enligt 3 kap. 3 § SkL, se avsnitt 5.4.

5.3.2 Krav på oaktsamhet vid fel eller försummelse​

Försäkringskassan har inte ett strikt ansvar för fel eller försummelser i sin verksamhet (prop. 1972:5 s. 326). För att Försäkringskassan ska vara skadeståndsskyldig krävs även att vi har varit oaktsamma. Bedömningen av om vi har agerat oaktsamt eller inte bör vara objektiv och utgå från vilka krav som rimligen kan ställas på oss i den aktuella situationen (jfr NJA 1990 s. 137).

När vi prövar om vi har varit oaktsamma ska vi därför jämföra vårt agerande, eller vår underlåtenhet att agera, med vad som i motsvarande situation kan anses vara ett normalt beteende, det vill säga normen. Vad som kan anses vara ett normalt beteende utgår främst från vad som gäller enligt lagstiftning, föreskrifter och rättspraxis. Om vårt agerande eller vår underlåtenhet strider mot detta har vi alltså agerat oaktsamt. (M. Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, andra upplagan, 2010, avsnitt 2.3.1.2)

Om det saknas sådana uttryckliga normer kan jämförelsen även göras mot sedvanor. En sedvana kan till exempel vara vedertagna rutiner på en arbetsplats. Sedvanan kan men behöver inte vara skriftligt dokumenterad. (Jfr NJA 1945 s. 669)

Det är det felaktiga resultatet av Försäkringskassans agerande, inte orsakerna till det, som är av betydelse för bedömningen av om vi har varit oaktsamma. Vi ska därför exempelvis inte ta hänsyn till en enskild handläggares individuella erfarenhet och kunnande. En handläggare på Försäkringskassan bör objektivt sett kunna förväntas ha sådan kunskap, noggrannhet och omdöme att hen kan utföra myndighetsutövningen på ett rättssäkert sätt. Utgångspunkten är alltså hur den erfarna handläggaren hade agerat i samma situation. Om resultatet hade blivit annorlunda med den erfarna handläggaren har Försäkringskassan varit oaktsam. Om resultatet däremot hade blivit detsamma med den erfarna handläggaren har Försäkringskassan inte varit oaktsam. (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 3:2.4. och B. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, andra upplagan, 1996 s. 65 och 71 f.)

I de allra flesta fall kan frågan om Försäkringskassan har varit oaktsam besvaras genom en jämförelse av normer. Men om normer helt saknas, är svårtolkade eller av annan anledning endast ger en vag bild av hur en situation bör hanteras, kan det vara svårt att avgöra frågan endast på det sättet. I dessa fall får vi i stället göra en så kallad fri oaktsamhetsbedömning. Vid en sådan bedömning ska vi beakta ett antal frågeställningar med sikte på det agerande som ledde fram till den aktuella skadan. Frågorna är följande:

  • Hur stor var risken för skada?
  • Hur allvarlig var den sannolika skadan?
  • Vilka möjligheter fanns att förebygga skadan?
  • Vilka möjligheter hade handläggaren att inse risken för skada?

Den fria oaktsamhetsbedömningen ger alltså ett antal indikationer som med större eller mindre tydlighet visar om oaktsamhet kan anses föreligga eller inte. När vi väger samman dessa indikationer kan det därför finnas behov av att också väga in resultatet från normjämförelsen. (Jfr NJA 1993 s. 149)

Den enskilde behöver i regel inte bevisa på vilken grund Försäkringskassan har varit oaktsam, exempelvis genom att vi har förbisett en viss lagregel. Det är tillräckligt att den enskilde visar att vi har gjort ett fel som är så allvarligt att det får antas bero på oaktsamhet från vår sida. Om Försäkringskassan anser att felet, med hänsyn till omständigheterna, inte beror på oaktsamhet får vi motivera det. Det kan till exempel vara misstag på grund av brådskande förhållanden, en stor arbetsbörda eller ett försvarligt missförstånd av någon lämnad uppgift. (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 3:2.4. och prop. 1972:5 s. 326)

Om flera handläggare har begått mindre förbiseenden som var för sig inte uppfyller kraven på oaktsamhet kan dock dessa tillsammans innebära att Försäkringskassan kan anses ha varit oaktsam, så kallade kumulerade fel. Försäkringskassan kan på samma sätt anses ha varit oaktsam när det inte går att peka ut vem hos oss som har agerat försumligt, så kallade anonyma fel. (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 3:2.4. och NJA 1987 s. 954)

Vilka krav som rimligen kan ställas på Försäkringskassan och vad som utgör normalt beteende kan vara olika beroende på vilket fel den enskilde hävdar att vi gjort oss skyldiga till. Närmare beskrivning av kraven för de olika felen finns i kapitel 2.

5.3.3 Krav på orsakssamband mellan felet eller försummelsen och skadan​

Om Försäkringskassan har gjort sig skyldig till fel eller försummelse måste det finnas både ett logiskt och ett adekvat orsakssamband mellan felet och den skada som uppstått för att vi ska vara skadeståndsskyldiga. Vårt agerande, eller underlåtenhet att agera, kan orsaka en skada och det finns då ett så kallat logiskt orsakssamband. Det räcker dock inte att endast konstatera att det finns ett logiskt orsakssamband, det vill säga att skadan inte skulle ha inträffat om vi hade agerat korrekt. För att skadestånd ska kunna lämnas krävs dessutom att skadan är förutsebar och inte slumpmässig, ett så kallat adekvat orsakssamband. Detta innebär att den skada som uppstått ska, för en person som har kännedom om alla kringliggande omständigheter, kunna ha förutsetts och i viss mån betraktas som en typisk följd av det felaktiga agerandet. (Prop. 1972:5 s. 21 f.)

Exempel

En enskild blir på felaktiga grunder kallad till ett möte hos Försäkringskassan. På vägen till mötet blir den enskilde träffad av blixten och skadar sig. Det finns ett logiskt orsakssamband mellan den felaktiga kallelsen till mötet och personskadan. Utan kallelsen hade den enskilde nämligen inte gått till mötet. Däremot är det inte en typisk följd att en person blir träffad av blixten när hen blir felaktigt kallad till ett möte. Det saknas därför adekvat orsakssamband mellan den felaktiga kallelsen till mötet och personskadan.

Logiskt orsakssamband

Logiskt orsakssamband innebär att det felaktiga agerandet är en tillräcklig förutsättning och nödvändig förutsättning för att den aktuella skadan ska kunna uppstå. Att ett agerande är tillräckligt innebär att det naturligt leder till en viss omständighet. Att ett agerande är nödvändigt innebär att en viss omständighet inte inträffar utan det här agerandet.

Exempel

En person håller en brinnande tändsticka mot ett papper. Det finns ett logiskt orsakssamband mellan personens agerande och omständigheten att pappret fattar eld. Att hålla en brinnande tändsticka mot ett papper leder naturligt till att pappret fattar eld (tillräcklig förutsättning). Pappret fattar dock inte eld utan att personen håller den brinnande tändstickan mot det (nödvändig förutsättning).

Det krävs inte att Försäkringskassans felaktiga agerande har varit den huvudsakliga orsaken till en skada för att det ska finnas ett logiskt orsakssamband. Vi kan vara skadeståndsskyldiga även om vårt agerande endast har varit en bidragande orsak till skadan. Ofta är det då fråga om en utlösningseffekt, det vill säga att den utlösande faktorn leder till en omständighet som leder vidare till skadan. (J. Hellner och M. Radetzki, Skadeståndsrätt, 2023 Version 12 JUNO s. 186-188)

Exempel

En husägare har försummat att sanda gångbanan utanför sitt hus efter ett snöfall. En person passerar på gångbanan, halkar, bryter benet och blir oförmögen att arbeta under en tid. Husägarens underlåtenhet att sanda gångbanan är den utlösande faktorn för händelseförloppet. Underlåtenheten att sanda kan därmed ses som orsak till skadan genom att denna har varit en tillräcklig förutsättning för att orsaka att en person ska halka och skada sig. Detta även om andra förhållanden som till exempel personens typ av skor, balansförmåga och hälsotillstånd också kan ha bidragit till händelsen. (J. Hellner och M. Radetzki, Skadeståndsrätt, 2023 Version 12 JUNO s. 188)

Rättsfall

HD har i NJA 1983 s. 606 ansett att kravet på logiskt orsakssamband inte var uppfyllt. En älg hade kommit ut på vägen och orsakat en trafikolycka. Älgen följdes av en jakthund och frågan var om hundägaren var skadeståndsskyldig för de skador som uppkommit i trafikolyckan. Hunden var en så kallad ståndhund, det vill säga som inte aktivt driver viltet, och domstolen utredde hur en sådan typ av jakthund normalt beter sig i en jaktsituation. HD konstaterade att det inte är troligt att hunden jagade ut älgen på vägen. Vilken riktning en älg tar beror på en rad olika faktorer i den omgivande miljön. Det är också vanligt att älgar korsar trafikerade vägar när de förflyttar sig. Att älgen följdes av hunden är därför inte i sig en tillräcklig grund för att hunden hade en så bestämmande inverkan på älgens beteende att hunden kan anses ha varit orsaken till att älgen gick ut på vägen. Det saknas därför logiskt orsakssamband mellan jakthundens närvaro och att en bil kolliderade med älgen.

Det är den enskilde som ska visa att det finns ett tillräckligt orsakssamband mellan ett visst agerande och en viss skada. Det finns dock situationer där beviskravet har lindrats eftersom det ansetts vara särskilt svårt att uppfylla för den enskilde. Det har då varit tillräckligt att den påstådda orsaken till skadan är klart mera sannolik än andra orsaker och att den dessutom i sig är en sannolik orsak. (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 1:1.5.) Det här innebär förenklat att en viss omständighet anses vara orsak till skadan om den är mer sannolik är någon konkurrerande omständighet, om omständigheten också vid en självständig bedömning är av sådan karaktär att den sannolikt kan orsaka en skada av aktuell typ. Jämför även med HD:s avgörande i NJA 1977 s. 176.

Rättsfall

HD har i NJA 1977 s. 176 ansett att beviskravet för att det finns logiskt orsakssamband kan lindras när det har varit svårt att uppfylla kravet. En bil som fick sladd orsakade en bilolycka och frågan var om sladden utlöstes av en grop i körbanan. HD konstaterade att sannolikheten för att sladden utlöstes av att bilen hade kört ned i gropen, eller att gropen på annat avgörande sätt orsakat att bilen sladdat, var mycket större, än sannolikheten att orsaken till bilolyckan hade varit en helt annan. HD bedömde därför att det var klarlagt att olyckan orsakades på grund av gropen i körbanan.

Adekvat orsakssamband

Adekvat orsakssamband innebär att sambandet mellan det felaktiga agerandet och den aktuella skadan ska vara förutsebart och inte för avlägset. I annat fall är Försäkringskassan inte skadeståndsskyldig. Om till exempel en cyklist vållar en trafikolycka som medför att en kirurg kommer för sent till en brådskande operation, med konsekvensen att patienten avlider, lär kravet på adekvat orsakssamband inte vara uppfyllt. Händelseförloppet är nämligen för svårt att kunna förutse och för slumpmässigt. (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 1:1.5.)

För att adekvat orsakssamband ska anses föreligga krävs alltså att det finns en hög sannolikhet för att en skada ska uppstå. Även om Försäkringskassans agerande har varit en tillräcklig och nödvändig förutsättning för skadan, det vill säga att det finns logiskt orsakssamband, kan skadeståndsskyldighet alltså ändå utebli på grund av att det är alltför osannolikt att vårt agerande skulle medföra en skada. (J. Hellner och M. Radetzki, Skadeståndsrätt, 2023 Version 12 JUNO s. 188 och 194-195)

Exempel

En kusk kör en vagn med passagerare och somnar. Hästen ger sig in på fel väg och vid ett åskväder träffas en passagerare av blixten och avlider. Kuskens försummelse är både en tillräcklig och nödvändig förutsättning för skada. Ändå är kusken inte skadeståndsskyldig för dödsfallet eftersom blixtnedslaget lika väl hade kunnat inträffa om passageraren befann sig på den rätta vägen. Kuskens agerande har visserligen orsakat skadan men dock på ett inadekvat sätt. Att kusken somnar ökar sannolikheten för att vagnen ska fara i diket men inte för att en passagerare ska träffas av blixten. (J. Hellner och M. Radetzki, Skadeståndsrätt, 2023 Version 12 JUNO s. 193-194)

HD:s avgörande i NJA 1974 s. 170 kan dock tyda på att domstolen inte ställer alltför stränga krav på att det också finns ett adekvat orsakssamband när ett logiskt orsakssamband väl är styrkt.

Rättsfall

HD har i NJA 1974 s. 170 ansett att det finns adekvat orsakssamband mellan en enskilds sjukskrivning och hens lägre ersättning vid arbetslöshet. Den enskilde hade på grund av en trafikolycka blivit sjukskriven och då förlorat möjligheten att kvalificera sig till en högre ersättning från arbetslöshetskassan genom arbete. HD ansåg att det inte kan ses som en helt ovanlig eller oförutsebar följd att en person som får sin försörjning genom arbete kan bli arbetslös. Det är en omfattande kategori av arbetstagare som är anslutna till fackorganisationer där det normalt ingår ett system med avgifts- och kvalifikationsregler för att kunna få ersättning från arbetslöshetskassan. Det får därför anses föreligga ett sådant samband mellan trafikolyckan och den inkomstförlust som den enskilde lidit i form av utebliven högre arbetslöshetsersättning.

Det förekommer att enskilda hävdar att de har blivit psykiskt eller fysiskt sjuka till följd av Försäkringskassans dröjsmål med handläggningen. I ett ärende hävdade den enskilde att den försämrade hälsan ledde till uppsägning och därmed förlorad försörjning. Hen hade dock inte visat att personskadan var orsakad av just dröjsmålet. Det förelåg därför bland annat inte något adekvat orsakssamband mellan dröjsmålet och den påstådda personskadan. (JK:s beslut den 3 juli 2012 med dnr 4381-11-40)

Det förekommer även att enskilda begär skadestånd för att Försäkringskassan har gjort ett för lågt preliminärt skatteavdrag vid utbetalning av ersättning till socialnämnden. I ett ärende begärde den enskilde ersättning för kvarskatt och för kostnadsränta enligt beslut från Skatteverket. Kravet på adekvat orsakssamband var uppfyllt när det gällde kvarskatten men inte när det gällde kostnadsräntan. (JK:s beslut den 28 september 2009 med dnr 2617-08-42)

5.4 Prövning enligt 3 kap. 3 § SkL​

3 kap. 3 § SkL Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades.

När Försäkringskassan lämnar information sker det i de flesta fall vid myndighetsutövning och vi prövar då skadeståndsbegäran enligt 3 kap. 2 § SkL. Regeln i 3 kap. 3 § SkL medför att Försäkringskassan har ett skadeståndsansvar när vi lämnar felaktiga upplysningar eller råd utan att det sker vid myndighetsutövning. Vår ställning gentemot enskilda kan i det här fallet liknas vid en rådgivande verksamhet, till exempel som för en advokat eller en revisor. Sådan rådgivande verksamhet har under vissa förutsättningar ett skadeståndsansvar för felaktiga råd. (Prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar s. 36)

Information som inte har nära anknytning till ett specifikt ärende hos Försäkringskassan lämnas inte vid myndighetsutövning. Det kan exempelvis gälla upplysningar och råd som vi lämnar

  • i broschyrer
  • vid informationsträffar
  • i pressmeddelanden
  • på webbplatsen.

Uttrycket upplysningar eller råd är inte avsett att ha någon begränsning utan omfattar all slags information som Försäkringskassan lämnar. Det kan exempelvis gälla innebörden av författningar och sakförhållanden, eller rekommendationer och tips (prop. 1997/98:105 s. 60).

Skadeståndsansvaret begränsas dels av att det endast gäller för ren förmögenhetsskada, dels av att det krävs särskilda skäl som motiverar ett skadestånd. Att Försäkringskassan lämnar felaktig information är alltså inte regelmässigt skadeståndsgrundande. När det gäller det stora flertalet upplysningar som vi lämnar vid exempelvis enkla telefonförfrågningar av generell karaktär kommer skadestånd därför sällan i fråga eftersom det då inte finns särskilda skäl.

3 kap. 3 § SkL omfattar inte situationen att Försäkringskassan har underlåtit att lämna information, se avsnitt 2.3.2. För att vi ska vara skadeståndsskyldiga krävs att vi har lämnat felaktiga upplysningar eller råd, det vill säga att de objektivt sett inte är korrekta. Det innebär att skadestånd inte är aktuellt på grund av upplysningar eller råd som är missvisande men i och för sig korrekta, exempelvis när en uppgift utelämnas. Den här begränsningen hänger främst samman med att ansvaret annars skulle bli för omfattande och bestämmelsen för svårtillämpad. (Prop. 1997/98:105 s. 60)

Om Försäkringskassan är osäker på om en skadeståndsbegäran ska prövas enligt 3 kap. 2 § SkL eller 3 kap. 3 § SkL, bör vi göra prövningen enligt 3 kap. 2 § SkL. Det innebär en mer fördelaktig prövning för den enskilde.

5.4.1 Särskilda skäl​

När Försäkringskassan bedömer om det finns särskilda skäl för skadeståndsansvar ska vi ta hänsyn till samtliga omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet. I 3 kap. 3 § SkL anges dock tre olika omständigheter som vi särskilt ska ta hänsyn till i vår bedömning – upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades. (Jfr JK:s beslut den 9 november 2004 med dnr 2228-03-40 och NJA 2017 s. 824)

Andra omständigheter som också skulle kunna vägas in är till exempel om Försäkringskassans fel har drabbat den enskildes ekonomi hårt eller om det varit fråga om en grov felaktighet från vår sida (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 3:3.3.).

Upplysningarnas eller rådens art

Det är stor skillnad mellan upplysningar av allmän karaktär och preciserad information om till exempel innehållet i föreskrifter eller andra bestämmelser. I det senare fallet bör felaktiga upplysningar oftare ligga till grund för skadestånd. Det som är av betydelse är främst om Försäkringskassans upplysningar eller råd har varit sådana att det objektivt sett har funnits skäl för den enskilde att förlita sig på att informationen varit korrekt.

Det finns oftast större anledning att lita på ett skriftligt besked än på ett muntligt. Även muntliga upplysningar kan dock medföra ett skadeståndsansvar, särskilt om Försäkringskassan bestämt försäkrar den enskilde om att upplysningarna är korrekta. Ger vi bestämda uppmaningar till den enskilde om att agera på ett visst sätt bör det också oftare vara grund för skadeståndsansvar än om vi endast ger enkla tips. (Prop. 1997/98:105 s. 61–62)

Sambandet med Försäkringskassans verksamhetsområde

Den enskilde har särskild anledning att förlita sig på information som Försäkringskassan lämnar inom ramen för sitt verksamhetsområde. Upplysningar och råd som helt saknar samband med vårt verksamhetsområde bör så gott som aldrig medföra ett skadeståndsansvar för Försäkringskassan. (Prop. 1997/98:105 s. 62)

Omständigheterna när upplysningarna eller råden lämnades

Det ställs i regel större krav på att Försäkringskassan lämnar korrekta upplysningar och råd direkt till den som efterfrågar information för sina privata behov, än på upplysningar och råd som vi ger exempelvis i utbildningssyfte eller som ett led i en diskussion.

Om Försäkringskassan lämnar upplysningar vid ett personligt besök kan den enskilde alltså normalt räkna med att informationen är korrekt i högre grad än om motsvarande upplysningar lämnas vid en hastig telefonförfrågan. En annan omständighet som kan ha betydelse är vad den enskilde ska använda informationen till och vad Försäkringskassan har för insikt om det. Om vi har förstått att den information som vi lämnar är av stor vikt för den enskilde så bör felaktig information kunna ligga till grund för skadestånd. (Prop. 1997/98:105 s. 62–63)

5.4.2 Krav på oaktsamhet och orsakssamband​

Uttrycket fel eller försummelse har samma innebörd i 3 kap. 3 § SkL som vid tillämpningen av 3 kap. 2 § SkL (prop. 1997/98:105 s. 61). För att Försäkringskassan ska vara skadeståndsskyldig måste vi därför även ha agerat oaktsamt. Det måste dessutom finnas ett orsakssamband mellan felet och skadan. I dessa delar gäller alltså samma krav som när vi prövar en begäran enligt 3 kap. 2 § SkL. Läs mer i avsnitten 5.3.2 och 5.3.3.

5.5 Prövning vid överträdelse av dataskyddsförordningen​

Artikel 82 dataskyddsförordningen

  1. Varje person som har lidit materiell eller immateriell skada till följd av en överträdelse av denna förordning ska ha rätt till ersättning från den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet för den uppkomna skadan.
  2. Varje personuppgiftsansvarig som medverkat vid behandlingen ska ansvara för skada som orsakats av behandling som strider mot denna förordning. Ett personuppgiftsbiträde ska ansvara för skada uppkommen till följd av behandlingen endast om denne inte har fullgjort de skyldigheter i denna förordning som specifikt riktar sig till personuppgiftsbiträden eller agerat utanför eller i strid med den personuppgiftsansvariges lagenliga anvisningar.
  3. Den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet ska undgå ansvar enligt punkt 2 om den visar att den inte på något sätt är ansvarig för den händelse som orsakade skadan.
  4. Om mer än en personuppgiftsansvarig eller ett personuppgiftsbiträde, eller både en personuppgiftsansvarig och ett personuppgiftsbiträde, har medverkat vid samma behandling, och om de enligt punkterna 2 och 3 är ansvariga för eventuell skada som behandlingen orsakat ska varje personuppgiftsansvarig eller personuppgiftsbiträde hållas ansvarig för hela skadan för att säkerställa att den registrerade får effektiv ersättning.
  5. Om en personuppgiftsansvarig eller ett personuppgiftsbiträde, i enlighet med punkt 4, har betalat full ersättning för den skada som orsakats ska den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet ha rätt att från de andra personuppgiftsansvariga eller personuppgiftsbiträdena som medverkat vid samma behandling återkräva den del av ersättningen som motsvarar deras del av ansvaret för skadan i enlighet med de villkor som fastställs i punkt 2. […]

Om Försäkringskassan har gjort sig skyldig till ett fel enligt dataskyddsförordningen ska vi ersätta den enskilde för den skada hen har lidit till följd av det. Det krävs inte att vi har haft ett uppsåt att hantera personuppgifter felaktigt eller att vi har varit oaktsamma. Ansvaret är alltså rent strikt. Den enskilde behöver därför endast visa att vi har behandlat hens personuppgifter felaktigt och att det har medfört en skada. (S. Öman, Dataskyddsförordningen [GDPR] m.m. – en kommentar, 27 september 2023 Version 2B JUNO, kommentaren till artikel 82 under rubriken Den skadegörande handlingen)

Om vi anser att den felaktiga behandlingen inte beror på oss måste vi visa det. Vi har alltså bevisbördan. Ett exempel på det kan vara om den enskilde själv har lämnat felaktiga eller ofullständiga personuppgifter till oss och vi sedan har registrerat dem i systemet. Då kan bedömningen bli att vi inte är skadeståndsskyldiga.

En felaktig registrering hos Försäkringskassan kan även bero på att en annan statlig myndighet har gett oss felaktiga personuppgifter eller att myndigheten har fört in eller ändrat uppgifter i ett register. I dessa fall ersätter Försäkringskassan hela skadan eftersom staten får betraktas som en enhet även när den agerar genom olika myndigheter. En sådan hantering är i linje med artikel 82.4 dataskyddsförordningen. Utifrån den artikeln bör samma hantering även gälla när en kommun eller en region har lämnat felaktiga uppgifter till oss. Om Försäkringskassan ersätter hela skadan har vi rätt att sedan återkräva ersättning från övriga som har medverkat i den felaktiga behandlingen (artikel 82.5 dataskyddsförordningen).

En domstol kan göra bedömningen att en personuppgift ska rättas eller tas bort hos oss. Det behöver inte betyda att vi också är skadeståndsskyldiga på grund av ett fel enligt dataskyddsförordningen. (S. Öman, Dataskyddsförordningen [GDPR] m.m. – en kommentar, 27 september 2023 Version 2B JUNO, kommentaren till artikel 82 under rubriken Den skadegörande handlingen)

Rätten till ersättning enligt artikel 82 gäller även om Försäkringskassan överträder bestämmelser i dataskyddslagen eller andra föreskrifter som kompletterar dataskyddsförordningen, se avsnitt 2.6 (7 kap. 1 § dataskyddslagen och prop. 2017:18/105 s. 150).

Läs mer om dataskyddsförordningen i avsnitten 2.6 och 3.2.

5.5.1 Fastställa skadeståndsbeloppet​

Dataskyddsförordningen innehåller ingen regel om hur ett skadeståndsbelopp ska fastställas. Innan dataskyddsförordningen trädde i kraft gällde PUL för felaktig hantering av personuppgifter. Tillämpningen av 48 § PUL bör kunna vara vägledande även vid prövning av rätten till ersättning enligt artikel 82 dataskyddsförordningen. (SOU 2017:39 s. 304)

Syftet med att ersätta en felaktig hantering av personuppgifter är att kompensera känslor hos den enskilde och att ge hen upprättelse. En skälig ersättning får uppskattas mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och vilken kränkning som anses ha uppkommit. Vi ska bland annat ta hänsyn till vilken risk det har varit för opassande spridning av känsliga eller felaktiga uppgifter och om den enskilde har blivit utsatt för beslut eller åtgärder som har kunnat innebära något negativt för hen. (Prop. 1997/98:44 Personuppgiftslag s. 143 f. och NJA 2013 s. 1046)

Ett skadestånd bör i princip fastställas för varje kränkt person för sig. Om Försäkringskassans felaktiga behandling av personuppgifter har omfattat många personer bör vi dock se till att den samlade ersättningsskyldigheten inte blir orimligt stor. (Prop. 1997/98:44 s. 144 f.)

JK har en praxis för skadeståndsbeloppets storlek i olika situationer. Det räcker därför att Försäkringskassan tar ställning till skadeståndsskyldigheten och medger en skälig ersättning, om det är aktuellt. Vi bör alltså överlåta åt JK att bestämma ersättningens storlek.

5.6 Prövning vid överträdelse av Europakonventionen​

En begäran om skadestånd som uttryckligen grundar sig på att Försäkringskassan har åsidosatt den enskildes rättigheter enligt Europakonventionen är inte vanligt. I regel bedömer vi om det finns grund för skadestånd enligt konventionen som en del av en prövning, till exempel när den enskilde har hävdat att Försäkringskassan har gjort sig skyldig till dröjsmål i handläggningen.

Det som avgör om Försäkringskassan är skadeståndsskyldig är i vilken grad vi har åsidosatt Europakonventionen. Om den enskilde exempelvis inte har fått en domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 Europakonventionen är Försäkringskassan ansvarig endast till den del handläggningen hos oss har varit oskäligt lång. Har dröjsmålet uppstått hos domstol är det i stället den aktuella domstolen som är ansvarig för förseningen. (Jfr HFD 2014 ref. 12)

Vi kan vara skadeståndsskyldiga oavsett om en överträdelse har skett vid myndighetsutövning eller inte. Det finns inte heller några krav på att vi ska ha gjort oss skyldiga till fel eller försummelse. (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 3:4.2.)

Den enskilde måste visa att Försäkringskassans överträdelse av konventionen har orsakat hen en skada. Vi ska ersätta den enskilde endast i den mån överträdelsen inte har gottgjorts på annat sätt. Läs mer i avsnitt 3.3.

Är det aktuellt att bevilja skadestånd till följd av en överträdelse av Europakonventionen behöver Försäkringskassan inte fastställa ett ersättningsbelopp utan vi bör överlåta åt JK att bestämma det.

Läs mer om Europakonventionen i avsnitten 2.7 och 3.3.

5.7 Skyldigheten att begränsa skadan och jämkning av ersättning vid medvållande​

Den allmänna grundläggande principen är att den som är skadeståndsskyldig ska ersätta hela den förlust som den enskilde drabbats av. Den principen begränsas dock av

  • dels en allmän skadeståndsrättslig princip som innebär att den enskilde har en skyldighet att begränsa sin skada
  • dels att det i 6 kap. 1 § SkL finns en rätt för den skadeståndsskyldige att jämka ersättningen när den enskilde anses medvållande till skadan.

6 kap. 1 § SkL Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. […] Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Om Försäkringskassan är skadeståndsskyldig kan skadeståndsbeloppet alltså sänkas om den enskilde har kunnat begränsa sin skada eller om hen har varit medvållande till skadan. Dessa två möjligheter att minska skadeståndets omfattning liknar varandra och kan vara svåra att hålla isär. I båda situationerna kan det handla om att den enskilde har insett att en skada har uppstått men hen har inte vidtagit de åtgärder som skulle ha kunnat begränsa skadans omfattning. Det kan också handla om hur den enskilde har agerat innan skadan uppstår.

6 kap. 1 § SkL gäller endast för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Regeln går inte att tillämpa för ideella skador, exempelvis om en enskild anser sig ha blivit kränkt.

5.7.1 Skyldigheten att begränsa skadan​

Principen om att den enskilde är skyldig att begränsa sin skada är inte lagreglerad. Skyldigheten brukar dock anses falla in under reglerna som gäller för jämkning när den enskilde är medvållande till skadan. Ett skäl för att jämka en ersättning är just att den enskilde har låtit bli att begränsa sin skada, vilket kan bli aktuellt vid sakskada och ren förmögenhetsskada. Skyldigheten att begränsa skadan kan alltså ses både som en självständig princip för att minska skadeståndets omfattning, och som en del av medvållanderegeln. (Jfr JK:s beslut den 5 december 2011 med dnr 6776-11-40, beslut den 5 juli 2006 med dnr 2993-04-40 och B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 6:1.7.)

Exempel

Försäkringskassan informerar en enskild om möjligheten att skydda sin sjukpenninggrundande inkomst, men lämnar fel information. När den enskilde ansöker om föräldrapenning en kort tid efter får hen avslag eftersom hen inte längre har en sjukpenninggrundande inkomst. Försäkringskassans fel medför att den enskilde drabbas av en ekonomisk skada eftersom hen måste vårda sitt barn men inte får föräldrapenning. Den enskilde kan dock inte få skadestånd under hur lång tid som helst. Det är nämligen skäligt att hen försöker att begränsa sin ekonomiska förlust genom att till exempel ställa barnet i kö till barnomsorg och så fort som möjligt återgår i arbete.

Exempel

Försäkringskassan informerar en enskild som har aktivitetsstöd att hen har 15 lovdagar att ta ut. Den enskilde skickar in en försäkran för juli och har markerat 12 dagar som lovdagar. I samband med detta upptäcker vi att antalet kvarvarande lovdagar endast är 10. Vi skickar därför ett beslut om avslag på de två sista lovdagarna. Den enskilde kontaktar oss om beslutet och får då information om att vi tidigare räknat fel på hens kvarvarande lovdagar. Den enskilde skickar senare in en försäkran för september och har markerat tre dagar som lovdagar. Vi avslår de tre lovdagarna. Försäkringskassans felaktiga information har lett till att den enskilde har förlorat inkomst för två dagar i juli. Hen har även förlorat inkomst för tre dagar i september. Efter att ha fått beslutet för juli känner den enskilde dock till att informationen om antalet lovdagar är felaktig. Hen kan då begränsa sin ekonomiska skada genom att avstå från den planerade ledigheten i september.

5.7.2 Jämkning av ersättning​

Försäkringskassan kan jämka skadeståndsbeloppet när den enskilde har orsakat en sakskada eller förmögenhetsskada. Vi minskar då ersättningen i de delar där hen har varit vållande. Den enskilde kan också ansvara för anställdas eller familjemedlemmars vållande, så kallad identifikation.

Skadeståndet ska jämkas med hänsyn till i vilken grad Försäkringskassan och den enskilde har orsakat skadan. Vi jämför vårt vållande med den enskildes för att få fram en skälig jämkning. Det vanliga är att ersättningen fastställs till en viss andel av skadan, exempelvis en tredjedel eller hälften. Om det är uppenbart att någon del av skadan beror på att den enskilde har försummat sin skyldighet att begränsa skadan får hen dock i regel inte ersättning för den delen. (B. Bengtsson och E. Strömbäck, Skadeståndslagen – en kommentar, 5 juni 2023 Version 8 JUNO, kap. 6:1.8. och 6:1.11.)

Exempel

En chaufför med en ömtålig last kör av en dåligt underhållen väg när det snöar. Chauffören låter lasten ligga kvar oskyddad i den havererade bilen trots att snön yr in. De skador som beror på dikeskörningen får den som är ansvarig för underhållet av vägen stå för. Skador som beror på att snön yrde in på lasten kan dock chauffören få stå för, under förutsättning att dessa skador kan anses vara självförvållade.

Om den enskilde eller dennes ombud utan godtagbar anledning har försummat att överklaga ett felaktigt beslut från Försäkringskassan kan den enskilde bedömas vara medvållande till sin skada. När möjligheten att överklaga beslutet och få det ändrat genom en domstolsprövning har varit självklar kan det i regel begäras att den enskilde för talan mot beslutet. Vid en jämkning kan hänsyn därför tas till hur stor del av skadan som den enskilde skulle ha undgått om hen hade överklagat och därigenom fått det felaktiga beslutet ändrat. Det kan dock inte begäras att den enskilde ska ha känt till möjligheten att använda särskilt rättsmedel, som till exempel resning. (B. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, andra upplagan, 1996 s. 108–118)

Medvållande kan också handla om att den enskilde på olika sätt medverkar till felaktiga beslut eller myndighetsåtgärder. Om Försäkringskassan exempelvis lämnar en felaktig upplysning kan jämkning bli aktuell om den enskilde helt okritiskt har förlitat sig på upplysningen fast hen rimligen måste ha förstått att Försäkringskassans handläggare inte närmare övervägt saken eller inte haft kompetensen för att lämna upplysningen. (B. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, andra upplagan, 1996 s. 108–118 och prop. 1997/98:105 s. 39)

5.8 Metodstöd – begära ett yttrande från handläggande enhet​

I de flesta fall kan befintliga underlag i ett ärende hos Försäkringskassan förklara vad som har hänt under till exempel handläggningen. I vissa fall kan det dock vara svårt att ta ställning till om vi har agerat försumligt eller varit oaktsamma, exempelvis om den enskilde hävdar att vi har gjort fel i handläggningen eller i hanteringen av ett ärende. Processföraren kan då begära att den handläggande enheten ska yttra sig. Det kan vara nödvändigt för att kunna ta ställning till om Försäkringskassan har gjort något fel, eller för att kunna förstå händelseförloppet. Yttrandet hämtas in från den enhetschef som processföraren bedömer är närmast berörd av begäran.

Processföraren ska inte begära ett yttrande från handläggande enhet om det saknas grund för skadestånd, exempelvis för att den enskilde inte har visat att hen har drabbats av en skada till följd av det aktuella felet. Processföraren ska därför först bedöma skadeståndsbegäran i sin helhet innan hen skickar en begäran om yttrande.

Den handläggande enheten ska yttra sig skriftligt över skadeståndsbegäran. Enheten ska dock inte ta ställning i skadeståndsfrågan. Processföraren kan skicka en riktad fråga när den handläggande enheten behöver yttra sig särskilt över någon viss omständighet. Det kan exempelvis gälla vad som sagts vid möten som den enskilde nämner i sin skadeståndsbegäran eller vilken information som Försäkringskassans handläggare har lämnat vid en viss förfrågan från den enskilde.

Huvudregeln är att yttranden från handläggande enhet inte ska kommuniceras till den enskilde. FL:s bestämmelser om kommunicering gäller inte i skadeståndshanteringen, se kapitel 1. Undantag kan dock göras om processföraren bedömer att den enskilde kan ha några avgörande uppgifter att tillföra i sak om hen får ta del av yttrandet.