3 Beslut
I det här kapitlet kan du läsa om
- beslut i ärenden om närståendepenning
- Försäkringskassans utredningsansvar
- kommunicering
- avvisning.
Förvaltningslagens regler om beslut gäller för de beslut som Försäkringskassan fattar. Men även socialförsäkringsbalken innehåller regler om beslut som Försäkringskassan fattar, och dessa har företräde framför förvaltningslagens regler (4 § FL).
Försäkringskassan måste alltid fatta ett beslut om en enskild har ansökt om en förmån. Det gäller även om den enskilde ansökt om en annan förmån för samma tid som hen har gjort anspråk på närståendepenning, oavsett om den andra förmånen har beviljats eller inte. Beslutet kan vara att bevilja, avslå, avskriva eller avvisa ansökan. Beslutet kan också vara en kombination, till exempel att ansökan beviljas för en viss period och avslås för en annan period.
Beslut om närståendepenning fattas av försäkringsutredaren.
Läs mer om beslut i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken. I Försäkringskassans riktlinjer (2005:14) Att skriva kommuniceringsbrev och beslutsbrev i Försäkringskassan finns beskrivet hur Försäkringskassans kommuniceringsbrev och beslutsbrev ska vara utformade.
3.1 Försäkringskassans utredningsansvar
Försäkringskassans utredningsansvar regleras i förvaltningslagen och i socialförsäkringsbalkens 110 kap. SFB. I lagen regleras även den enskildes skyldighet att bidra till utredningen.
Försäkringskassans utredningsansvar är omfattande, vilket innebär att det är vi som har det yttersta ansvaret för att underlaget i ärendet blir sådant att ett beslut som överensstämmer med de faktiska förhållandena kan fattas, ett så kallat materiellt riktigt beslut (jfr prop. 2008/09:200 s. 553 ff. och RÅ 2010 ref. 120). Det gäller i alla ärenden.
Syftet med utredningen är att klarlägga de omständigheter, det vill säga faktiska förhållanden, som är relevanta för ärendet så att Försäkringskassan kan fatta ett materiellt riktigt beslut.
Innan Försäkringskassan börjar hämta in ytterligare uppgifter är det viktigt att avgöra vilka omständigheter som behöver klarläggas för att kunna fatta ett materiellt riktigt beslut. Det innebär att vi granskar och värderar de uppgifter som finns och tar ställning till vad som behöver kompletteras. Vilken utredning som behövs beror på vad ärendet gäller.
Vad som behöver utredas påverkas också av vad som framgår exempelvis i ansökan eller av ett läkarutlåtande. Det handlar om att Försäkringskassan ska utreda ärendet i den omfattning som dess beskaffenhet kräver (110 kap. 13 § SFB). Behovet av att Försäkringskassan leder utredningen är extra tydligt när det är fråga om komplicerade regler och den som ansöker om ersättning har svårigheter att ta tillvara sin rätt (6 § FL).
Försäkringskassan ansvarar för att ärendet blir så utrett att det kan avgöras på ett korrekt sätt. Det gör vi genom att på ett så tydligt sätt som möjligt tala om hur den som har ansökt om närståendepenning kan komplettera eller förtydliga sitt underlag, och genom att ställa frågor till hen eller till andra som kan ha relevanta uppgifter att lämna.
Den som ansökt om närståendepenning har även ett ansvar för att medverka i utredningen så att de uppgifter som behövs kommer in till Försäkringskassan. I ansökningsärenden har den sökande bevisbördan för riktigheten i uppgifter om faktiska förhållanden som lämnas till Försäkringskassan.
Om hen inte kommer in med de uppgifter som behövs, eller inte ser till att Försäkringskassan får tillgång till dem på annat sätt, så kan det innebära att utredningen inte visar att det finns rätt till ersättning enligt det anspråk som finns. Försäkringskassan ska innan dess ha försökt att hämta in relevanta underlag eller uppmanat den som ansökt att ge in sådana.
I Försäkringskassans vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken finns mer information om hur Försäkringskassan ska utreda och bedöma ärenden.
3.2 Kommunicering
Det finns regler om kommunicering som försäkringsutredaren behöver ta ställning till i samband med att ett beslut ska fattas.
I vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken beskrivs utförligt vad som gäller för kommunicering.
3.3 Avvisning
Det finns situationer när Försäkringskassan ska avvisa en ansökan. Det gäller när
- ansökan har stora formella brister
- ansökan är ofullständig
- sakfrågan har prövats tidigare
- frågan är under prövning i domstol.
Läs mer om avvisning när ansökan är ofullständig eller har stora formella brister i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken. I vägledning (2001:7) Omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut kan du läsa mer om när sakfrågan redan prövats eller är under prövning i domstol.
För att en ansökan om närståendepenning ska vara fullständig ska den sökande som huvudregel bifoga ett läkarutlåtande (se 110 kap. 25 § första stycket SFB). Om det saknas läkarutlåtande är ansökan ofullständig.
Det finns undantag från kravet på att den sökande måste lämna in ett läkarutlåtande (se 110 kap. 25 § andra stycket SFB). Om undantaget kan användas betyder det att ansökan kan vara fullständig trots att det saknas läkarutlåtande. Ansökan ska då inte avvisas av det skälet. Försäkringskassan behöver därför ta ställning till om undantaget kan användas innan man kan avvisa en ansökan med hänvisning till att det saknas ett läkarutlåtande.
Läs mer om kravet på läkarutlåtande och när undantaget kan användas i avsnitt 2.4.