1 Inledning
I det här kapitlet kan du läsa om
- närståendepenningens syfte och historia
- regelverket som styr rätten till närståendepenning
- barns rättigheter.
1.1 Närståendepenningens syfte och historia och regelverk
Syfte
Lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård (NVL), infördes den 1 juli 1989. Syftet var att personer som är närstående skulle ha möjlighet att vara tillsammans i en sådan svår situation som ett allvarligt sjukdomstillstånd innebär. I förarbetena beskrivs det som en viktig fråga om livskvalitet. För arbetstagaren ansågs det vara betydelsefullt att få vara nära den som är sjuk och ge det stöd och den tillsyn som hen behöver. För den närstående ansågs det vara en viktig trygghetsfråga. Rätten till ledighet från anställningen knöts till ersättningsrätten. (Prop. 1987/88:176, s. 99)
Närståendepenningens historia
Innan NVL infördes hade diskussioner om en generell ersättning för anhöriga för vård av sjuka i livets slutskede förts under en längre tid. År 1979 publicerades huvudbetänkandet SOU 1979:59, I livets slutskede. År 1983 lämnade kommittén sitt slutbetänkande SOU 1983:64, Ledighet för anhörigvård. Det innehöll bland annat förslag till lagstiftning om rätt till ledighet för vård av anhörig. (Prop. 1987/88:176 s. 21f.)
Före den 1 juli 1989 reglerades möjligheten till ledighet från förvärvsarbete för vård av närstående för vissa arbetsmarknadsområden genom kollektivavtalsbestämmelser (prop. 1987/88:176 s. 98).
I och med att NVL infördes fick man rätt att vara ledig från arbetet under en kortare tid för att vårda en svårt sjuk närstående. Rätten till ledighet knöts till rätten till ersättningen. Med det menas att den som har rätt till närståendepenning även har rätt att vara ledig från arbetet för att vårda en svårt sjuk närstående. Det går inte att avtala bort eller inskränka rätten till ledighet (2 § NVL).
Om den som vårdar en närstående däremot inte beviljas närståendepenning har hen enligt NVL inte heller rätt att vara ledig från arbetet. Det finns ett undantag, och det är när vårdaren arbetar enligt reglerna om steglös avräkning (3 § NVL). Rätt till ledighet kan även finnas på annan grund, till exempel om vårdaren har avtalat om det med arbetsgivaren.
Den 1 januari 2011 ersattes bestämmelserna i 2–19 §§ NVL om ersättning vid närståendevård av 47 kap. socialförsäkringsbalken (SFB). Bestämmelserna om rätten till ledighet finns kvar i 20–27 NVL.
Vård i hemmet och på sjukhus
När NVL infördes kunde man bara få närståendepenning när den som var svårt sjuk vårdades i sitt eget eller någon annans hem. Enligt förarbetena skulle rätten till närståendepenning begränsas till vårdsituationer som ansågs särskilt angelägna. (Prop. 1991/92:106 s.99–100).
Den 1 juli 1992 utvidgades rätten till närståendepenning till att även gälla när en svårt sjuk person vårdades på sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning.
Anledningen till regeländringen var att det var svårt att förstå varför rätten till närståendepenning bara fanns när den som är svårt sjuk vårdades i hemmet. När den sjukes tillstånd förvärrades och en överflyttning till sjukhus blev nödvändig upphörde rätten till närståendepenning. Det var också relativt vanligt att vården bedrevs på sjukhus. Regeländringen ansågs inte innebära avsteg från principen att en närståendes insatser ska ses som ett komplement till samhällets vårdinsatser. (Prop. 1991/92:106 s. 17)
Antalet dagar med rätt till närståendepenning
När NVL trädde i kraft fick den som vårdade någon som var svårt sjuk rätt till närståendepenning och ledighet från sin anställning under högst 30 dagar för varje person som vårdades.
Den 1 juli 1994 utökades antalet dagar med närståendepenning från 30 till 60 dagar för varje person som vårdades.
Den 1 januari 2010 utökades antalet dagar ytterligare till 100 dagar för varje person som vårdas. Enligt förarbetena var syftet att särskilt underlätta för närstående att vara tillsammans med en person som drabbats av ett allvarligt sjukdomstillstånd i unga år, när både den sjuke och vårdaren många gånger arbetar, och när den sjuke dessutom har vårdnaden om yngre barn. (Prop. 2008/09:194 Vissa socialförsäkringsfrågor, m.m. s. 22)
Antalet dagar för att vårda vissa hiv-smittade
Den 1 juni 1993 infördes att närståendepenning kan beviljas med upp till 240 dagar för att vårda en person som blivit hiv-smittad av blodprodukter inom den svenska hälso- och sjukvården. Det gäller även för att vårda någon som fått en hiv-infektion av någon som blivit smittad inom den svenska hälso- och sjukvården.
Anledningen till särregleringen för hiv-smittade var enligt förarbetena att hänsyn bör tas till dessa personers mycket speciella livssituation. Reglerna om vårdperiodens längd blev då mer generösa än de gällande reglerna. Eftersom närståendepenning normalt beviljas för dagar när vårdaren annars skulle ha arbetat skulle 240 dagar motsvara ett års vårdtid. Sjukdomens svårighetsgrad har ingen betydelse i dessa fall. (Prop. 1992/93:178 om vissa socialförsäkringsfrågor s. 29)
Förmånsnivåer av närståendepenning
Den 1 januari 2018 infördes tre fjärdedels nivå utöver hel, halv och en fjärdedels nivå. Nivåerna i närståendepenning är därmed anpassade till de nivåer som finns i de andra dagersättningsförmånerna.
Regelverk som styr rätten till närståendepenning
Bestämmelser om rätten till närståendepenning finns i 47 kap. SFB.
Bestämmelser om ledighet för närståendevård finns i lagen (1988:1465) om ledighet för närståendevård.
Det finns även bestämmelser inom EU-rätten och andra internationella konventioner, samt i det handels- och samarbetsavtal som slöts mellan EU och Storbritannien i samband med Brexit, som kan påverka vem som kan få närståendepenning. Se Försäkringskassans vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.
Barns rättigheter
Sedan 1 januari 2020 gäller Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) som svensk lag (lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). En av grundprinciperna i barnkonventionen är att barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som berör barn. Alla barn oavsett bakgrund har rätt att behandlas med respekt och att få komma till tals.
Försäkringskassan ska även analysera konsekvenserna vid beslut och andra åtgärder som rör barn, och då ta särskild hänsyn till barnets bästa enligt barnkonventionen. Det framgår av förordningen (2009:1174) med instruktion för Försäkringskassan.
Om barnet har uppnått den ålder och mognad som krävs för att själv bestämma om sin medverkan, är det barnet som råder över om något samtal ska hållas. Det innebär att Försäkringskassan inte behöver hämta in vårdnadshavarens samtycke till samtalet och att samtalet till och med kan äga rum mot vårdnadshavarens vilja (jämför JO:s beslut den 10 oktober 2005, dnr 1059-2003 och 4857-2003).
På Försäkringskassan bör barn som huvudregel inte tolka åt sina föräldrar eller andra vid samtal med myndigheten. Att låta ett barn tolka känslig och komplicerad information lägger ett alltför stort ansvar på barnet, och kan inte anses vara förenligt med barnets bästa. Försäkringskassan ansvarar för att ordna en tolk när det behövs så att ett barn inte behöver eller känner sig tvungen att tolka. Det gäller även när barnet uppger att hen vill tolka.
Försäkringskassan är skyldig att anmäla till socialnämnden och polisen vid misstanke att ett barn far illa eller varit utsatt för ett brott.
På barnombudsmannen.se finns information om barnkonventionen.
I Försäkringskassans Riktlinjer 2016:02 Anmälan till socialnämnden vid kännedom om eller misstanke att ett barn far illa och polisanmälan vid misstanke om brott framgår hur du gör en anmälan till socialnämnden och polisen.