3 Särskilda regler om inkomster

I det här kapitlet beskrivs de regler i SFB som avgör vilka inkomster som ska räknas som inkomst av anställning respektive inkomst av annat förvärvsarbete, samt undantag för vissa inkomster som inte är sjukpenninggrundande.

3.1 Inkomst av anställning

25 kap. 7 § SFB Ersättning med minst 1 000 kronor om året för utfört arbete för någon annans räkning ska räknas som inkomst av anställning. Detta gäller även om betalningsmottagaren inte är anställd av den som betalar ersättningen. Den som har betalat ut sådan ersättning ska då anses som arbetsgivare, och den som har utfört arbetet ska anses som arbetstagare. När utbetalningen avser statlig ersättning för arbete i etableringsjobb ska dock den för vars räkning arbetet har utförts anses som arbetsgivare.

Det som anges i första stycket gäller inte om

1. ersättningen betalas ut i form av pension,
2. ersättningen ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete enligt 10-15 §§, eller
3. ersättningen omfattas av undantag enligt 16-24 §§.

Bestämmelsen i första stycket innebär att ersättning för arbete som en person utför för någon annans räkning betraktas som inkomst av anställning, om ersättningen från en utbetalare uppgår till minst 1 000 kronor under ett år (jämför avsnitt 3.9.1). Det är en huvudregel. Den gäller bara om inget av de undantag som anges i andra stycket är tillämpliga:

Om ersättningen betalas ut som pension Pension kan baseras på tidigare arbetsinkomster och kan i den meningen sägas utgöra ersättning för utfört arbete. Sådan ersättning räknas dock inte som inkomst av anställning.

Om ersättningen ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete enligt 10–15 §§ I 25 kap. 10–15 §§ SFB finns bestämmelser om att ersättning för arbete för någon annans räkning under vissa omständigheter ska räknas som annat förvärvsarbete. I så fall ska de inte räknas som inkomst av anställning. Läs mer om vilka ersättningar för arbete för annans räkning som ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete i avsnitt 3.4–3.7.

Om ersättningen omfattas av undantag enligt 16–24 §§ I 25 kap. 16–24 §§ SFB finns bestämmelser om att vissa inkomster inte ska vara sjukpenninggrundande. I så fall ska de inte heller räknas som inkomst av anställning. Läs mer om undantagen för vissa inkomster i avsnitt 3.9–3.9.7.

3.1.1 Statlig ersättning för arbete i etableringsjobb

Ett etableringsjobb beslutas av Arbetsförmedlingen. Etableringsjobb är inte en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som t ex aktivitetsstöd, utan ska likställas med ett förvärvsarbete. Det som särskiljer etableringsjobb från andra förvärvsarbeten är att den största delen av den försäkrades inkomst kommer från Försäkringskassan och resterande del från arbetsgivaren. Av bestämmelsen framkommer dock att den för vars räkning arbetet utförs ska anses som arbetsgivare. I avsnitt 11.5.4 finns metodstöd för att beräkna SGI för en person som får statlig ersättning för arbete i etableringsjobb.

3.2 Uppbyggnadsskede – eget aktiebolag

Inkomster för aktiebolagsdelägare som arbetar i bolaget räknas som inkomst av anställning enligt bestämmelsen i 25 kap. 7 § SFB, se avsnitt 3.1 och 3.3. Enligt en särskild bestämmelse i 25 kap. SFB, 7 a § SFB ska emellertid SGI för aktiebolagsdelägare beräknas på ett särskilt sätt under företagets uppbyggnadsskede.

25 kap. 7 a § SFB För en försäkrad som har inkomst av anställning, bedriver näringsverksamhet i aktiebolagsform och som är företagare i den mening som avses i 34–34 c §§ lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring ska, under en tid om 36 månader räknat från den månad då anmälan för registrering enligt 7 kap. 2 § skatte-förfarandelagen (2011:1244) har gjorts eller borde ha gjorts (uppbyggnadsskedet), den sjukpenninggrundande inkomsten av anställningen i aktiebolaget beräknas till minst vad som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Om den försäkrade tidigare har bedrivit samma verksamhet i en sådan företags-form som avses i 9 § första stycket ska uppbyggnadsskedet räknas från den tidpunkt som följer av den paragrafen.

Bestämmelsen gäller personer som bedriver näringsverksamhet i aktiebolagsform och är företagare i den mening som avses i 34–34 c §§ lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Det innebär att aktiebolagsdelägare, men även makar eller andra personer, som utför arbete i och har väsentligt inflytande över företaget omfattas av bestämmelserna om uppbyggnadsskede (prop. 2017/18:168, s. 23). Enligt bestämmelsen ska SGI för dessa personer som lägst motsvara vad en anställd med samma arbetsuppgifter skulle tjäna under de tre första åren från att bolaget startade. Det kallas i den här vägledningen för jämförelseinkomst.

Hur Försäkringskassan ska uppskatta jämförelseinkomsten beskrivs i RAR 2002:2 till 25 kap. 7 a § SFB:

”Vid bedömning av om den inkomst som en försäkrad uppger till Försäkringskassan ska anses vara skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning, bör Försäkringskassan ta ledning av Statistiska centralbyråns lönestatistik avseende total genomsnittslön inom privat sektor, för ett yrke med liknande arbetsuppgifter som de den försäkrade uppgett.”

Den som bedriver näringsverksamhet som enskild näringsidkare eller i handelsbolag eller kommanditbolag omfattas av en motsvarande bestämmelse, 25 kap. 9 § SFB. Bestämmelserna är i allt väsentligt identiska och den praxis som gäller uppbyggnadsskede för andra bolagsformer än aktiebolag gäller därför på motsvarande sätt för aktiebolag. Tillämpningen kring uppbyggnadsskede när det gäller starttidpunkten, uppbyggnadsskedets längd och jämförelseinkomsten beskrivs i avsnitt 3.4 som handlar om uppbyggnadsskede vid näringsverksamhet i annan form än aktiebolag.

Byte av företagsform till aktiebolag

25 kap. 7 a § SFB […] Om den försäkrade tidigare har bedrivit samma verksamhet i en sådan företags-form som avses i 9 § första stycket ska uppbyggnadsskedet räknas från den tidpunkt som följer av den paragrafen.

I 25 kap. 9 § SFB regleras uppbyggnadsskede för den som har näringsverksamhet, alltså uppbyggnadsskede för enskild firma eller handelsbolag. Sista stycket i bestämmelsen ovan innebär att den som tidigare har registrerat en enskild firma eller handelsbolag, inte kan få ett nytt uppbyggnadsskede endast genom att byta företagsform till aktiebolag. I förarbetena framförs att det inte bör vara möjligt att förlänga tiden för uppbyggnadsskedet genom att byta företagsform (prop. 2017/18:168, s. 23). Uppbyggnadsskedet bör då räknas från den månad den ursprungliga näringsverksamheten anmäldes för eller borde ha anmälts för registrering. Ett liknande resonemang bör gälla när den försäkrade utökar en redan befintlig verksamhet, där utökningen är förenlig med den ursprungliga verksamheten. Ledning för vad som kan anses vara förenlig verksamhet kan fås genom den verksamhetsbeskrivning som angetts vid bildandet av företaget.

Den som lägger ner ett nystartat företag och som därefter startar ett aktiebolag har dock möjlighet att omfattas av reglerna om uppbyggnadsskede. Se också avsnitt 3.4.4.

Övergångsbestämmelser Bestämmelsen om uppbyggnadsskede för aktiebolag ska tillämpas på ersättningsperioder som påbörjas efter ikraftträdandet den 1 augusti 2018, (p. 2 ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till Lag [2018:670] om ändring i socialförsäkringsbalken).

3.3 Inkomst av annat förvärvsarbete

25 kap. 8 § SFB Inkomst av näringsverksamhet ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Detsamma gäller sådan inkomst av arbete för egen räkning som utgör inkomst av tjänst.

Det som anges i första stycket gäller endast i den utsträckning inkomsten inte ska räknas som inkomst av anställning. Vidare gäller det som anges i 9–17 och 19–24 §§.

Bestämmelsen innebär att inkomst av näringsverksamhet ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete när SGI fastställs. Inkomst av näringsverksamhet definieras i 13 kap. 1 § inkomstsskattelagen (1999:1229), IL. Där anges att till inkomstslaget näringsverksamhet räknas inkomster och utgifter på grund av näringsverksamhet. Med näringsverksamhet avses förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt.

Även ersättning för arbete för egen räkning som inte utgör näringsverksamhet ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. I författningskommentaren till SFB står det att bestämmelsen fångar upp eventuella inkomster av arbete för egen räkning som inte utgör inkomst av näringsverksamhet (prop. 2008/09:200 s. 440). Det kan vara sådan inkomst av tjänst som kommer från ”annan inkomstgivande verksamhet av varaktig eller tillfällig natur”, som det står i 10 kap. 1 § andra stycket 3 IL. Med detta kan man mena till exempel inkomster från hobbyverksamhet eller liknande. En förutsättning är att arbetet inte utförs för någon annans räkning.

Gäller endast i den utsträckning inkomsten inte ska räknas som inkomst av anställning Inkomst av näringsverksamhet kan lika väl komma från arbete för någon annans räkning (som till exempel att utföra uppdrag åt någon som konsult eller hantverkare) som från arbete för egen räkning (som till exempel att driva en kiosk eller att tillverka och sälja produkter). Om den försäkrade utför arbete för någon annans räkning i sin näringsverksamhet ska ersättningen för det arbetet räknas som inkomst av anställning enligt 25 kap. 7 § SFB, om den inte omfattas av något av de undantag som anges i bestämmelsens andra stycke (se bland annat avsnitt 3.4).

Aktiebolagsdelägare som arbetar i bolaget Såväl juridiska som fysiska personer kan ha intäkter hänförliga till inkomst av näringsverksamhet. Juridiska personer kan dock inte ha en SGI. Egenföretagares och handelsbolagsdelägares intäkter som är hänförliga till verksamheten utgör inkomst av näringsverksamhet. Om aktiebolagsdelägare utför arbete i bolaget så beskattas den ersättning som de får från bolaget i inkomstslaget tjänst. Sådan ersättning räknas inte som inkomst av näringsverksamhet. En person som driver och arbetar i aktiebolag ses alltså som anställd i bolaget och den lön som tas ut från bolaget räknas som inkomst av anställning (FÖD mål nr 657/1991).

Läs mer

Läs mer om näringsverksamhet i 13 kap. 1 § IL.

Det står mer i avsnitt 4.1. om hur du beräknar inkomster av näringsverksamhet, se även avsnitt 3.2 om uppbyggnadsskede för aktiebolag.

3.4 Uppbyggnadsskede – näringsverksamhet

25 kap. 9 § SFB För en försäkrad som har inkomst av annat förvärvsarbete och som bedriver näringsverksamhet i någon form ska, under en tid om 36 månader räknat från den månad då en anmälan för registrering enligt 7 kap. 2 § skatteförfarandelagen (2011:1244) har gjorts eller borde ha gjorts (uppbyggnadsskedet), den sjukpenninggrundande inkomsten från näringsverksamheten beräknas till minst vad som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. I det fall den försäkrade inte är skyldig att göra en anmälan för registrering, ska uppbyggnadsskedet räknas som om en sådan skyldighet hade funnits.

Om den försäkrade efter det att anmälan om registrering enligt första stycket gjordes, borde ha gjorts eller ska anses som gjord, börjar bedriva samma verksamhet i en annan sådan företagsform som avses i första stycket ska uppbyggnadsskedet räknas från det att den första näringsverksamheten påbörjades.

Om den försäkrade tidigare har bedrivit samma verksamhet i aktiebolagsform ska uppbyggnadsskedet räknas från den tidpunkt som följer av 7 a § första stycket.

I och med SFB:s införande år 2010 ändrades reglerna kring SGI för nya egenföretagare. Anledningen till de förändrade reglerna var att osäkerheten och oförutsägbarheten kring fastställande av SGI för egenföretagare som tidigare rådde, ansågs vara hämmande för nyföretagande.

Grundtanken i reglerna om SGI för nystartade företag är att den som startar ett företag ska under uppbyggnaden av företaget få en SGI som motsvarar minst vad en anställd med liknande arbetsuppgifter skulle ha haft. För att kunna omfattas av bestämmelsen ska man bedriva näringsverksamhet på samma sätt som framkommer i 13 kap. 1 § IL. Med näringsverksamhet avses förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt.

Om en egenföretagare redan från början i sitt företag har en högre inkomst än vad en anställd med liknande arbetsuppgifter skulle ha, så tillämpas inte denna bestämmelse. Läs mer i avsnitt 4.2 om hur du beräknar inkomsterna.

Makar Två makar som driver näringsverksamhet gemensamt och har likvärdiga arbetsuppgifter kan båda omfattas av bestämmelserna om uppbyggnadsskede. Det gäller trots att registreringen enligt 7 kap. 2 § SFL bara kan lämnas in av en person.

För att bedöma om makarna driver verksamheten gemensamt kan 60 kap. inkomst-skattelagen (1999:1229) och Skatteverkets allmänna råd (SKV A 2004:23) vara vägledande.

Endast den eller de som bedriver en näringsverksamhet kan omfattas av upp-byggnadsskede. Detta innebär att den som är medhjälpande make inte kan omfattas av ett uppbyggnadsskede, eftersom näringsverksamheten anses bedriven av den företagsledande maken (jfr 60 kap. 6 § IL). Däremot får makarna fördela överskottet av näringsverksamheten så att en del tas upp hos den medhjälpande maken. Denna del får inte överstiga vad som motsvarar marknadsmässig ersättning för den medhjälpande makens arbete (jfr 60 kap. 7 § IL). En medhjälpande make ska alltid deklarera sådana inkomster i inkomstslaget näringsverksamhet.

3.4.1 När startar uppbyggnadsskedet?

25 kap 9 § SFB […] under en tid om 36 månader räknat från den månad då den försäkrade har gjort eller borde ha gjort anmälan för registrering enligt 7 kap. 2 § skatteförfarande-lagen (2011:1244) […]

De 36 månaderna ska räknas från den månad då den försäkrade har gjort eller borde ha gjort en anmälan för registrering (företagsregistrering) enligt 7 kap. 2 § skatte-förfarandelagen (2011:1244), SFL, till Skatteverket. Registreringen hos Skatteverket innebär vanligtvis även att företagaren ansöker om F-skatt.

Formuleringen har gjort att det inte är möjligt att skjuta på starten för uppbyggnads-skedet genom att inte göra en anmälan för registrering till Skatteverket. Det är inte heller möjligt att bortse från en existerande registrering för att verksamheten i företaget kom igång först senare. De 36 månader då inkomsten ska beräknas startar antingen när den försäkrade har anmält sitt företag för registrering till Skatteverket eller när hen borde ha gjort det, alltså den av dessa tidpunkter som inföll först.

Det ovanstående innebär inte nödvändigtvis att den försäkrade har rätt till en SGI från den tidpunkten då uppbyggnadsskedet startar. För att få en SGI måste den försäkrade även under uppbyggnadsskedet uppfylla de grundläggande villkoren för SGI, till exempel kunna antas komma att arbeta i sitt företag i minst sex månader i följd eller årligen. Hen måste också ha börjat arbeta och vara försäkrad för arbetsbaserade ersättningar i Sverige. Läs mer om de grundläggande villkoren för SGI i kapitel 2.

I förarbetena till bestämmelsen anges att i de fall en försäkrad inte är skyldig att göra företagsregistrering till Skatteverket ska tidpunkten för uppbyggnadsskedet räknas från den månad då den försäkrade skulle ha gjort anmälan om hen varit skyldig att göra det (proposition 2009/2010:120, trygghetssystemen för företagare, s. 61).

3.4.2 Uppbyggnadsskedets längd

25 kap. 9 § SFB […] … under en tid om 36 månader… […]

Uppbyggnadsskedet är alltid 36 månader. De 36 månaderna räknas även om den försäkrade under tiden har varit till exempel sjuk, föräldraledig eller haft aktivitetsstöd för att starta näringsverksamhet. Eftersom uppbyggnadsskedet räknas ”från den månad” då registreringen har gjorts eller borde ha gjorts är det alltid 36 hela kalendermånader.

Övergångsbestämmelser Att uppbyggnadsskedet är 36 månader tillämpas på ersättningsperioder som påbörjas efter ikraftträdandet den 1 augusti 2018. För ersättningsperioder som påbörjats tidigare gäller äldre bestämmelser. Detta innebär att för en SGI som ska fastställas för en tidpunkt till och med 31 juli 2018 är uppbyggnadsskedet 24 månader (p. 2 ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen [2018:670] om ändring i socialförsäkringsbalken).

3.4.3 Jämförelseinkomst

25 kap 9 § SFB […] …den sjukpenninggrundande inkomsten från näringsverksamheten beräknas till minst vad som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. […]

Lagtexten talar om ”skälig avlöning för liknande arbete”. Vad som är liknande arbete finns inte reglerat. Det medför att det måste utredas vilka arbeten som kan anses som liknande och vad en anställd tjänar i dessa arbeten. Av ordalydelsen ”liknande arbete” följer att det är arbetets art och företagarens egen insats som bör bedömas. Med ”arbetets art” menas de arbetsuppgifter som företagaren utför i företaget. I samband med utredning och beslut om SGI under uppbyggnadsskedet på 36 månader, lämnar den försäkrade uppgift om vilka arbetsuppgifter hen har i företaget och vilken inkomst hen anser att en anställd med samma arbetsuppgifter skulle ha haft (jämförelseinkomst).

För att få fram en jämförelseinkomst bör Försäkringskassan ta ledning av den lönestatistik som finns hos Statistiska centralbyrån (SCB). Det framgår av RAR 2002:2 till 25 kap. 9 § SFB.

RAR 2002:2 till 25 kap. 9 § SFB Vid bedömning av om den inkomst som en försäkrad uppger till Försäkrings-kassan ska anses vara skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning, bör Försäkringskassan ta ledning av Statistiska centralbyråns lönestatistik avseende total genomsnittslön inom privat sektor, för ett yrke med liknande arbetsuppgifter som de den försäkrade uppgett.

Löneuppgiften från SCB bör användas som vägledning när Försäkringskassan ska bedöma vad som kan anses vara jämförelseinkomst när SGI ska fastställas under uppbyggnadsskedet på 36 månader.

Jämförelseinkomsten har också betydelse när SGI ska bestämmas efter att uppbyggnadsskedet är slut. Läs mer om SGI efter uppbyggnadsskedet i avsnitt 4.2.

Jämförelseinkomst – arbetsinsats Försäkringskassan behöver också ta hänsyn till i vilken omfattning företagaren arbetar. Arbetstidslagen (1982:673), ATL, gäller verksamheter där arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning (1 § ATL). ATL omfattar personer som är statligt, kommunalt eller privat anställda. En egenföretagare omfattas därmed inte av arbetstidslagstiftningen. Detta innebär att en egenföretagare, till skillnad från en anställd, får ha en ordinarie arbetstid som överstiger 40 timmar i veckan.

Att jämförelseinkomsten ska anpassas efter arbetsinsatsen innebär dock att den försäkrade också kan få en jämförelseinkomst som baseras på en lägre arbetsinsats än heltid. Den som till exempel arbetar 30 timmar i veckan, kan bara få en jämförelseinkomst på 75 procent av heltidslönen för en anställd i yrket.

Läs mer

Av prop. 2009/10:120 avsnitt 7.2 och SOU 1983:48, s. 81 framgår det att den jämförelseinkomst som fastställs enligt regeringens bedömning bör avspegla den arbetsinsats som personen utför i företaget. Detta innebär att om personen kan antas arbeta i större eller mindre omfattning än en heltidsarbetande, bör också jämförelseinkomsten anpassas i motsvarande mån. Förslaget innebär således att om heltidsarbete utförs ska jämförelseinkomsten fastställas till motsvarande skälig avlöning för liknande heltidsarbete för annans räkning. Det kommer an på personen att visa att hens arbetsinsats utöver heltid är den uppgivna.

3.4.4 Nytt uppbyggnadsskede efter att ha lagt ned en verksamhet

Den som har haft ett företag och lagt ned det, kan få ett nytt uppbyggnadsskede om hen startar ett företag igen. Det gäller oavsett om det tidigare företaget var nystartat och var under uppbyggnadsskede när det lades ned, eller om företaget har bedrivits en längre tid. En förutsättning för att bestämmelsen om uppbyggnadsskede ska gälla för det nya företaget är att det gamla företaget har avslutats och att det nya företaget har anmälts till Skatteverket eller borde ha anmälts. I sista stycket till både 7 a § och 9 § i 25 kap. SFB finns dock begränsningar kring att endast en ny företagsregistrering inte kan innebära ett nytt uppbyggnadsskede, se avsnitt 3.2.1 och 3.4.6.

Läs mer

Läs mer om uppbyggnadsskede för en ny verksamhet efter att en tidigare har lagts ned i prop. 2009/10:120 s.61.

3.4.5 Flera uppbyggnadsskeden samtidigt

Om en person vid sidan av ett befintligt företag startar ytterligare ett företag bör inkomsten från det nya företaget kunna omfattas av bestämmelsen om uppbyggnads-skede. Det gäller oavsett om det sedan tidigare befintliga företaget fortfarande också omfattas av bestämmelsen eller inte.

En person kan dock inte ha flera olika enskilda firmor samtidigt. Om man redan har en enskild firma så kan man alltså inte starta ytterligare en enskild firma parallellt och få ett uppbyggnadsskede för den nya firman. Det blir i så fall bara fråga om att man utökar sin enskilda firma till att även omfatta en ytterligare verksamhet, och då börjar inget nytt uppbyggnadsskede. Man kan dock starta flera olika handelsbolag eller starta handelsbolag eller aktiebolag vid sidan av en enskild firma eller tvärtom. Då startar ett nytt uppbyggnadsskede för den nystartade verksamheten.

Läs mer

Läs mer om uppbyggnadsskede för en ny verksamhet vid sidan av en befintlig i prop. 2009/10:120 s 61

3.4.6 Byte av företagsform till enskild firma eller handelsbolag

25 kap. 9 SFB […] Om den försäkrade tidigare har bedrivit samma verksamhet i aktiebolagsform ska uppbyggnadsskedet räknas från den tidpunkt som följer av 7 a § första stycket.

I 25 kap. 7 a § SFB regleras uppbyggnadsskede för den som har eget aktiebolag. Sista stycket i bestämmelsen innebär att den som har registrerat ett aktiebolag, inte kan få ett nytt uppbyggnadsskede endast genom att byta företagsform till enskild firma eller handelsbolag. I förarbetena framförs att det inte bör vara möjligt att förlänga tiden för uppbyggnadsskedet genom att byta företagsform och uppbyggnadsskedet bör räknas från den månad den ursprungliga verksamheten anmäldes för eller borde ha anmälts för registrering. Ett liknande resonemang bör gälla när den försäkrade utökar en redan befintlig verksamhet, där utökningen är förenlig med den ursprungliga verksamheten. Ledning för vad som kan anses vara förenlig verksamhet kan fås genom den verksamhetsbeskrivning som angetts vid bildandet av företaget (prop.2017/18:168, s. 23).

3.5 Ersättning till den som är godkänd för F-skatt

25 kap. 10 § SFB Som inkomst av annat förvärvsarbete räknas ersättning för arbete om ersätt-ningen betalas ut till en mottagare som är godkänd för F-skatt när ersättningen bestäms eller när den betalas ut.

Om mottagaren är godkänd för F-skatt med villkor enligt 9 kap. 3 § skatte-förfarandelagen (2011:1244), räknas ersättningen som inkomst av annat förvärvsarbete bara om godkännandet skriftligen åberopas.

Bestämmelsen utgör ett av de undantag som beskriver när arbete för någon annans räkning ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete (25 kap. 7 § andra stycket 2 SFB). Om mottagaren är godkänd för F-skatt antingen när ersättningen bestäms eller när den betalas ut (eller både och), ska den räknas som inkomst av annat förvärvs-arbete.

F-skatt med villkor (FA-skatt) En person kan också vara godkänd för F-skatt med villkor enligt 9 kap. 3 § SFL, så kallad FA-skatt. FA-skatt innebär att personen kan betala A-skatt för inkomster av anställning och F-skatt för inkomster av näringsverksamhet. F-skatten får bara åberopas för inkomster som hör till personens näringsverksamhet.

Personen måste åberopa sin F-skatt skriftligen till den som ska betala ut ersättningen, vilket vanligtvis görs genom att hen skriver på en faktura att hen är godkänd för F-skatt. Om hen får ersättning för arbete för annans räkning och har gjort ett sådant åberopande, innebär det alltså enligt bestämmelsen i 25 kap. 10 § SFB andra stycket att ersättningen ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete när SGI bestäms. Annars anses ersättningen som inkomst av anställning enligt huvudregeln i 25 kap. 7 § SFB.

3.5.1 Om uppgifter om godkännande för F-skatt lämnas i samband med ett uppdrag

25 kap. 11 § SFB Den som i en handling som upprättas i samband med uppdraget har lämnat uppgift om godkännande för F-skatt ska anses ha ett sådant godkännande om handlingen även innehåller följande uppgifter:

1. utbetalarens och betalningsmottagarens namn och adress eller andra för identifiering godtagbara uppgifter, och
2. betalningsmottagarens personnummer, samordningsnummer eller organisationsnummer.

Uppgiften om godkännande för F-skatt gäller även som sådant skriftligt åberopande av godkännandet som avses i 10 § andra stycket

Bestämmelsen anger att en uppgift om att den försäkrade är godkänd för F-skatt får godtas om den innehåller vissa uppgifter. Att en uppdragstagare är godkänd för F-skatt innebär att den som betalar ersättning till hen inte ska göra något skatteavdrag eller betala arbetsgivaravgifter. För att utbetalaren inte ska riskera att behöva betala skatter och avgifter i efterhand om det skulle visa sig att uppdragstagaren i själva verket inte är godkänd för F-skatt, ska en uppdragstagare som har lämnat uppgift om att hen är godkänd för F-skatt anses vara det. En förutsättning är dock att uppgiften om att uppdragstagaren har F-skatt har lämnats skriftligen och innehåller de uppgifter som anges i punkterna 1 och 2.

Uppgiften gäller även som åberopande av F-skatt för de som har FA-skatt I andra stycket finns ett förtydligande om att en sådan uppgift om att uppdragstagaren är godkänd för F-skatt som avses i första stycket också räknas som att hen har åberopat F-skatten på det sätt som avses i 25 kap. 10 § andra stycket SFB, se avsnitt 3.5. Det behövs alltså inte någon ytterligare handling med själva åberopandet.

3.5.2 Om utbetalaren vet att uppgiften om F-skatt är oriktig

25 kap. 12 § SFB Det som anges i 11 § gäller dock inte om den som betalar ut ersättningen känner till att uppgiften om godkännande för F-skatt är oriktig.

Bestämmelser om påföljd för den som lämnar oriktig uppgift finns i skattebrottslagen (1971:69).

Bestämmelsen innebär att om utbetalaren vet att en uppdragstagare i själva verket inte är godkänd för F-skatt, så gäller inte det som står i 25 kap. 11 § SFB.

En utbetalare av en ersättning kan alltså inte godta en uppgift om att en uppdragstagare är godkänd för F-skatt om utbetalaren känner till att det inte stämmer. Om utbetalaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har låtit bli att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter kan hen i vissa fall dömas till ansvar enligt skattebrottslagen.

I bestämmelsens andra stycke finns en påminnelse om att även den uppdragstagare som lämnar en sådan oriktig uppgift kan dömas till påföljd enligt skattebrottslagen.

3.6 Ersättning från privatpersoner eller dödsbo

25 kap. 13 § SFB Som inkomst av annat förvärvsarbete räknas ersättning för arbete om ersättningen betalas ut till en mottagare som inte är godkänd för F-skatt eller är godkänd för F-skatt med villkor enligt 9 kap. 3 § skatteförfarandelagen (2011:1244), om

1. utbetalaren är en fysisk person eller ett dödsbo,
2. ersättningen inte är en utgift i en näringsverksamhet som bedrivs av utbetalaren,
3. ersättningen tillsammans med annan ersättning för arbete från samma utbetalare under beskattningsåret kan antas bli mindre än 10 000 kronor,
4. utbetalaren och mottagaren inte har träffat en överenskommelse om att ersättningen ska anses som inkomst av anställning, och
5. det inte är fråga om sådan ersättning för arbete som avses i 12 kap. 16 § föräldrabalken.

Bestämmelsen utgör ett undantag från huvudregeln om att ersättning för arbete för någon annans räkning ska anses vara inkomst av anställning (se avsnitt 3.1). Bestämmelsen innebär att ersättning som en person som inte är godkänd för F-skatt (eller FA-skatt) får för arbete för annans räkning ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete under vissa förutsättningar. Det gäller om alla villkor som räknas upp i punkterna 1–5 är uppfyllda.

Utbetalaren är en fysisk person eller ett dödsbo Det första villkoret är att utbetalaren måste vara en fysisk person eller ett dödsbo. Ersättning som betalas ut från en juridisk person kan alltså inte räknas som inkomst av annat förvärvsarbete enligt denna bestämmelse.

Ersättningen är inte en utgift i en näringsverksamhet för utbetalaren Det andra villkoret är att ersättningen inte får vara en utgift i utbetalarens näringsverksamhet. Det innebär att utbetalaren inte heller får vara en enskild firma eller ett handelsbolag.

Ersättningen uppgår till mindre än 10 000 kronor under beskattningsåret Om en person under ett beskattningsår sammanlagt får 10 000 kronor eller mer i ersättning för arbete från samma utbetalare så kan det inte räknas som inkomst av annat förvärvsarbete enligt bestämmelsen, även om det är fråga om olika uppdrag som utförs vid olika tillfällen. Det är ersättningen som betalas ut under ett beskattningsår som ska läggas ihop.

Utbetalaren och mottagaren har inte kommit överens om att ersättningen ska anses som inkomst av anställning Det finns en möjlighet att avtala att ersättningen ska anses vara inkomst av anställning även om den annars inte skulle räknas som sådan. Möjligheten är till för att mildra tröskeleffekter som annars skulle uppstå vid ersättningar strax under 10 000 kronor. Om det inte fanns möjlighet för parterna att avtala om att ersättningen ska räknas som inkomst av anställning skulle uppdragstagaren vara skyldig att betala socialavgifter i form av egenavgifter på ersättning som strax understiger 10 000 kronor om övriga förutsättningar är uppfyllda. Om hen vill kompensera för detta och begär en ersättning som överstiger 10 000 kronor skulle i stället utbetalaren vara tvungen att betala avgifterna, och hens kostnad för uppdraget blir då ännu högre.

Det är inte fråga om ersättning för arbete som särskild förordnad förmyndare, god man eller förvaltare enligt föräldrabalken Förordnade förmyndare, förvaltare och gode män får enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken ersättning antingen från kommunen eller från den enskilde huvudmannen, som kan vara en enskild fysisk person eller ett dödsbo. Utan undantagsbestämmelsen i femte punkten skulle det bli skillnad mellan om ersättningen betalas ut från huvudmannens medel eller från kommunen. Kommunen är alltid skyldig att betala arbetsgivaravgifter om ersättningen uppgår till minst 1 000 kronor under ett kalenderår. Genom undantaget i femte punkten gäller samma sak om ersättningen betalas av huvudmannen.

3.7 Ersättning från handelsbolag till delägare, med mera

25 kap 14 § SFB Som inkomst av annat förvärvsarbete räknas ersättning för arbete om ersättningen betalas ut från

1. ett handelsbolag till en delägare i handelsbolaget, eller
2. en europeisk ekonomisk intressegruppering till en medlem i intresse-grupperingen.

Bestämmelsen innebär ett sista undantag från att ersättning för arbete för annans räkning ska anses vara inkomst av anställning. Ersättningen ska räknas som inkomst av annat förvärvsarbete om den betalas ut från ett handelsbolag till en delägare i handelsbolaget, eller från en europeisk ekonomisk intressegruppering till en medlem i intressegrupperingen.

Handelsbolag En delägare i handelsbolag kan inte beviljas F-skatt (om hen inte bedriver annan näringsverksamhet utöver att vara delägare i handelsbolaget). Om en delägare i ett handelsbolag utför arbete för annans räkning så ska det enligt denna bestämmelse ändå räknas som inkomst av annat förvärvsarbete, om ersättningen betalas ut till hen från handelsbolaget.

Ett handelsbolag finns om två eller fler fysiska eller juridiska personer har avtalat att gemensamt bedriva näringsverksamhet i bolag och bolaget har registrerats hos Bolagsverket. Anmälan för registrering ska ske hos Skatteverket innan verksamheten startas eller övertas (7 kap. 2 § SFL).

Ett handelsbolag är en juridisk person i det avseendet att bolaget som sådant har rättigheter och skyldigheter och kan föra talan inför domstolar (1 kap. 4 § lagen [1980:1102] om handelsbolag och enkla bolag, HBL). I ett handelsbolag ansvarar dock varje bolagsdelägare personligen för bolagets förpliktelser (2 kap. 20 § HBL). Bolaget är inte heller enskilt skattskyldigt vid inkomstbeskattningen, och räknas inte som en juridisk person i IL:s mening. I stället beskattas bolagets inkomster hos delägarna. Varje delägare beskattas för motsvarande hens andel av bolagets resultat. (5 kap. 1 och 3 §§ IL och prop. 1999/2000:2, del 2, bilaga 1, s. 22). Den som driver två eller flera handelsbolag deklarerar separat för varje bolag. Detta innebär att ett underskott i resultatet av ett handelsbolag, inte påverkar resultatet i det bolag som har överskott.

Kommanditbolag Kommanditbolag är ett handelsbolag där minst en bolagsman ansvarar personligen för bolagets förpliktelser men där en eller flera andra bolagsmän endast ansvarar gentemot bolaget för den kapitalinsats som hen satt in, eller åtagit sig att sätta in, i bolaget (1 kap. 2 § och 3 kap. 2, 7 och 8 §§ HBL). Bestämmelsen om handelsbolag i 25 kap. 14 § SFB gäller på samma sätt för kommanditbolag.

Europeisk ekonomisk intressegruppering Det som gäller för handelsbolag gäller likadant för europeiska ekonomiska intressegrupperingar enligt 3 kap. 6 § SFL.

En europeisk ekonomisk intressegruppering är minst två fysiska eller juridiska personer som själva i olika medlemsländer inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) bedriver ekonomisk verksamhet. Det kan närmast liknas med ett handelsbolag som verkar över nationsgränserna. Intressegrupperingen ska underlätta och utveckla medlemmarnas ekonomiska verksamhet och grupperingens verksamhet ska anknyta till medlemmarnas ekonomiska verksamhet och får endast vara av understödjande karaktär i förhållande till medlemmarnas egen verksamhet. En gruppering har inte, som ett bolag, till syfte att skapa vinst för sin egen skull.

En europeisk ekonomisk intressegruppering måste registreras hos Bolagsverket, grupperingens namn måste innehålla orden ”europeisk ekonomisk intressegruppering” eller förkortningen ”EEIG”.

3.8 Ersättning som lämnas av vissa militära serviceverksamheter

25 kap. 15 § SFB Som inkomst av annat förvärvsarbete räknas lön eller annan ersättning för arbete som den försäkrade får från en amerikansk styrka eller en utländsk organisation som driver en sådan militär serviceverksamhet som regleras i avtalet den 5 december 2023 mellan Sverige och Amerikas förenta stater om försvarssamarbete, om den försäkrade är en sådan lokal civilanställd som avses i artikel 24 i avtalet.

I artikel 21 punkten 1 i avtalet om försvarssamarbete mellan Sverige och USA (DCA-avtalet) regleras verksamhet som bedrivs som stöd och service till de amerikanska styrkorna och deras anhöriga, så kallad militär serviceverksamhet. Det kan till exempel vara träningscenter, utbildningscenter, matsalar, affärer och växlingskontor. Dessa serviceverksamheter inrättas av de amerikanska styrkorna och drivs av styrkorna själva eller av andra organisationer genom avtal. De som inrättar sådana verksamheter och de icke-svenska organisationer som driver sådana verksamheter är inte skyldiga att betala skatter eller andra avgifter för driften av verksamheten.

När det gäller socialavgifter finns en särskild reglering för verksamheterna i artikel 24 punkten 2 i DCA-avtalet. Av artikeln följer att anställningsvillkoren för lokala civilanställda, det vill säga personer som får jobba i Sverige, ska fastställas med full respekt för socialavgifter enligt svensk lag, men att avgifterna ska administreras och betalas i enlighet med gemensamt beslutade förfaranden. Det innebär att de amerikanska styrkorna och de icke-svenska organisationer som driver militära serviceverksamheter inte har någon skyldighet att sköta redovisning och betalning av socialavgifter, utan detta ska i stället fullgöras av den som fått ersättningen. Den anställde ska dock kompenseras för socialavgifterna. Eftersom den anställde betalar sociala avgifter själv bör ersättningen klassificeras som inkomst av annat förvärvsarbete i stället för inkomst av anställning när det gäller beräkning av SGI och PGI (prop 2023/24:141 s 144f).

3.9 Undantag för vissa inkomster

I 25 kap. 16–24 §§ SFB finns bestämmelser om att vissa inkomster inte ska vara sjukpenninggrundande även om de uppfyller grundvillkoren för SGI, som beskrivs i kapitel 2.

3.9.1 Ersättning som understiger 1 000 kronor

25 kap. 16 § SFB Om ersättning för arbete för någon annans räkning inte kan antas uppgå till minst 1 000 kronor under året, räknas ersättningen från denne som sjukpenninggrundande inkomst endast om ersättningen utgör inkomst av näringsverksamhet.

Bestämmelsen beskriver att inkomster som kommer från arbete för någon annans räkning måste uppgå till minst 1 000 kronor för att ingå i SGI. Det gäller dock inte om det är fråga om inkomst av näringsverksamhet.

Bestämmelsen anknyter till bestämmelsen om inkomst av arbete för annans räkning i 25 kap. 7 § SFB. Enligt den bestämmelsen ska inkomster om minst 1 000 kronor räknas som inkomst av anställning.

3.9.2 Semesterlön och semesterersättning

25 kap. 17 § SFB Som sjukpenninggrundande inkomst räknas inte semesterlön till den del lönen överstiger vad som skulle ha betalats i lön för utfört arbete under motsvarande tid. Motsvarande begränsning gäller för semesterersättning.

Semesterlön och semesterersättning utgör ersättning för eget arbete och kan därför vara sjukpenninggrundande, se avsnitt 2.1.5. Den lagstadgade semesterlönens procentsats ger dock en något högre ersättning under semester än under arbete. En begränsning har därför införts i 25 kap. 17 § SFB som innebär att semesterlön inte får ingå i den försäkrades SGI till högre belopp än vad som skulle ha betalats ut i lön för utfört arbete under motsvarande tid. Motsvarande begränsning gäller också för semesterersättning (prop. 1995/96:209 s. 33, bet.1996/97: SfU4, s. 12 och 23).

Semesterersättning till behovsanställda med flera Den som slutar sin anställning innan hen har kunnat ta ut sin intjänade semester som betald ledighet får i stället semesterersättning.

För anställningar som är högst tre månader kan det avtalas att semester inte ska läggas ut som betald ledighet. Då får den anställde semesterersättning i stället, vanligtvis som ett tillägg på minst 12 procent av lönen vid varje löneutbetalning (7 och 16 b §§ semesterlagen). Om den anställde har lönetillägg, till exempel för obekväm arbetstid, beräknas semesterersättningen på lönen inklusive dessa tillägg.

Semesterersättningen är kompensation för ett visst antal betalda semesterdagar som den försäkrade har tjänat ihop. När vi beräknar SGI tar vi inte med den del av semesterersättningen som överstiger vad den försäkrade skulle ha tjänat på att arbeta samma antal dagar. Hur beräkningen görs beskrivs i Försäkringskassans rättsliga ställningstagande 2021:11 Sjukpenninggrundande inkomst och semesterersättning:

FKRS 2021:11 Vid beräkningen av SGI för anställda som omfattas av 5 § första stycket semesterlagen (1977:480), ska semesterersättningen räknas med till den del den inte överstiger tio procent av den försäkrades lön.

Ställningstagandet bygger på hur rätten till betald semester räknas ut enligt 7 § semesterlagen och hur de betalda semesterdagarna läggs ut enligt 3 a och 9 §§ semesterlagen. Enligt den tjänar en anställd in 25 betalda semesterdagar per år. När den anställda tar ut semester får hen betalt för fem dagar per vecka, alltså totalt fem semesterveckor. Det gäller oavsett om hen arbetar heltid, deltid eller har oregelbunden arbetstid. Det innebär att en person som är anställd ett helt år och inte har någon icke-semesterlönegrundande frånvaro tjänar in betald semester för en period som är fem veckor lång, oavsett hur många dagar i veckan hen arbetar. De betalda semesterdagarna blir färre om hen inte är anställd hela året eller har frånvaro som inte är semesterlönegrundande. Längden på den betalda semesterperioden beror alltså på personens anställningstid under intjänandeåret.

Semesterersättningen beräknas i procent på lönen för den som inte har semester i form av betald ledighet. Ersättningen motsvarar därför den intjänade rätten till betald semester för samma del av intjänandeåret som lönen avser. Vi behöver alltså inte utreda den totala anställningstiden eller om det finns frånvaro som inte är semesterlönegrundande under intjänandeåret. Vi kan i stället utgå från att den tid som semesterersättningen avser förhåller sig till den försäkrades anställningstid på samma sätt som fem semesterveckor förhåller sig till ett år.

För att beräkna hur stor del av semesterersättningen som motsvarar vad den försäkrade skulle ha fått i lön om hen i stället hade arbetat, kan vi använda följande metod:

• Räkna ut årslönen, utan semesterersättning.
• Dividera årslönen med 52 (antalet veckor på ett år) för att få fram lönen per vecka utan semesterersättning.
• Multiplicera veckolönen med fem för att få fram vad som skulle ha betalats i lön för utfört arbete under en tid som motsvarar semesterperioden.

Det belopp vi får fram är den del av semesterersättningen som kan ingå i SGI. Det motsvarar alltid 9,61538456153845 procent av lönen. För att underlätta beräkningen avrundas procenttalet till 10 procent.

Exempel

Den försäkrade arbetar som timanställd och får semesterersättning motsvarande 12 procent av lönen vid varje löneutbetalning. De uppgifter som är relevanta för att beräkna hens SGI är inkomst i form av lön motsvarande 223 600 kronor på ett år, semesterersättning motsvarande 26 832 kronor på ett år och arbetstid motsvarande 1 570 timmar på ett år.

Bara den del av semesterersättningen som motsvarar vad den försäkrade skulle ha fått i lön om hen hade arbetat ska räknas med i SGI. Det blir som mest 22 360 kronor, det vill säga 10 procent av 223 600 kronor.

Den försäkrades SGI fastställs därför till 245 900 kronor (223 600 + 22 360) och årsarbetstiden till 1 570 timmar.

Semesterersättning i andra fall Det finns även andra situationer när semestersättning betalas ut, till exempel om någon inte har hunnit ta ut sin semester i form av betald ledighet innan hen slutar sin anställning. Det rättsliga ställningstagandet gäller inte sådana fall. Då behöver vi istället utifrån omständigheterna i ärendet avgöra om ersättningen ska ingå i SGI överhuvudtaget och i så fall hur det är lämpligt att beräkna den för att uppfylla villkoren i 25 kap. 17 § SFB.

Läs mer

Om semesterlön och semesterersättning och SGI i prop. 1995/96:209 s. 33 och bet. 1996/97: SfU4, s. 12 och 23.

3.9.3 Vissa utdelningar, kapitalinkomster och lån

25 kap. 18 § SFB Som sjukpenninggrundande inkomst räknas inte inkomst som avses i 10 kap. 3 § 1–3 inkomstskattelagen (1999:1229).

Vissa inkomster beskattas enligt 10 kap. 3 § 1–3 IL i inkomstslaget tjänst men ska alltså inte vara sjukpenninggrundande. Det är

• utdelningar och kapitalvinster på aktier med mera i den utsträckning som anges i 57 kap. IL, i företag som är eller har varit fåmansföretag
• kapitalvinster på andelar i ett svenskt handelsbolag i den utsträckning som anges i 50 kap. 7 § IL
• penninglån från aktiebolag i strid med 21 kap. 1 § ABL eller lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse med mera – till exempel penninglån till den som äger aktier eller är styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget.

3.9.4 Mindre ersättning till idrottsutövare

25 kap. 19 § SFB Som sjukpenninggrundande inkomst av anställning räknas inte ersättning som en idrottsutövare får från en ideell förening som har till ändamål att främja idrott och som uppfyller kraven i 7 kap. 4–6 och 10 §§ inkomstskattelagen (1999:1229), om ersättningen från föreningen under året kan antas bli mindre än ett halvt prisbasbelopp.

Bestämmelsen innebär att ersättning till en idrottsutövare från en ideell förening av ett visst slag (idrottsförening) bara är sjukpenninggrundande om den uppgår till ett halvt prisbasbelopp. Om en idrottsutövare får ersättning från flera olika ideella föreningar ska inkomsten från varje förening uppgå till ett halvt prisbasbelopp för att den ska kunna ingå i SGI. I begreppet idrottsutövare ingår förutom den som själv utövar någon idrott även tränare, domare, funktionär m.fl. som ska redovisa inkomsterna i inkomstslaget tjänst. Det framgår av Skatteverkets meddelande ([SKV M 2012:22]).

3.9.5 Vissa avtalsförmåner som avses i lagen om särskild löneskatt

25 kap. 20 § SFB Som sjukpenninggrundande inkomst räknas inte följande ersättningar:

1. ersättning som anges i 1 § första stycket 1–5 och fjärde stycket lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, och
2. ersättning enligt gruppsjukförsäkring eller trygghetsförsäkring vid arbetsskada som enligt 2 § första stycket lagen om särskild löneskatt på vissa förvärvs-inkomster utgör underlag för nämnda skatt.

Enligt första punkten i bestämmelsen ska följande inkomster inte ingå i SGI:

• Ersättning som utfaller enligt kollektivavtalsgrundad avgångsbidragsförsäkring som tecknas av arbetsgivare till förmån för arbetstagare.
• Avgångsersättning som betalas ut av en arbetsgivare som tillämpar kommunalt pensionsavtal, om avgångsersättningen inte är kollektivavtalsgrundad avgångs-bidragsförsäkring. Om det är en privat arbetsgivare gäller det dessutom bara om borgen eller liknande garanti tecknats av kommun, kommunalförbund eller Sveriges kommuner och regioner.
• Avgångsersättning som omfattas av så kallat trygghetsavtal.
• Ersättning från gruppsjukförsäkring enligt kollektivavtal, till den del ersättningen utgör komplement till sjukersättning eller till aktivitetsersättning.
• Ersättning från ansvarighetsförsäkring enligt kollektivavtal, till den del ersättningen utges i form av engångsbelopp som inte utgör kompensation för förlorad inkomst.

Av bestämmelsens andra punkt framgår att när särskild löneskatt ska betalas på ersättning enligt gruppsjukförsäkring eller trygghetsförsäkring vid arbetsskada ska dessa ersättningar inte heller ingå i SGI.

3.9.6 Ersättning från vinstandelsstiftelse

25 kap. 21 § SFB Som sjukpenninggrundande inkomst räknas inte ersättning från en stiftelse som har till väsentligt ändamål att tillgodose ekonomiska intressen hos dem som är eller har varit anställda hos en arbetsgivare som har lämnat bidrag till stiftelsen (vinstandelsstiftelse) om följande förutsättningar är uppfyllda:

• ersättningen avser en sådan anställd som omfattas av ändamålet med vinstandelsstiftelsen,
• ersättningen avser inte betalning för den anställdes arbete åt vinstandelsstiftelsen, och
• de bidrag arbetsgivaren har lämnat till vinstandelsstiftelsen har varit avsedda att vara bundna under minst tre kalenderår och att på likartade villkor tillkomma en betydande andel av de anställda.

Detta gäller även ersättning från en annan juridisk person med motsvarande ändamål som en vinstandelsstiftelse.

Bestämmelsen i 25 kap. 21 § SFB innebär att ersättningar från vinstandelsstiftelser under vissa förutsättningar inte ska ingå SGI. De förutsättningar som ska vara uppfyllda framgår av strecksatserna i paragrafens första stycke. Enligt bestämmelsens andra stycke gäller det även ersättningar från andra juridiska personer som har liknande ändamål som vinstandelsstiftelser.

Vinstandelsstiftelse om det är fåmansbolag

25 kap. 22 § SFB Om arbetsgivaren är ett fåmansföretag eller ett fåmanshandelsbolag gäller det som föreskrivs i 21 § inte ersättning som den juridiska personen lämnar till företagsledare eller delägare i företaget eller till en person som är närstående till någon av dem. Med fåmansföretag, fåmanshandelsbolag, företagsledare och närstående avses detsamma som i inkomstskattelagen (1999:1229).

Genom bestämmelsen begränsas tillämpningen av 25 kap. 21 § SFB. Det innebär att ersättning som betalas från ett fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag till en företagsledare eller delägare i bolaget, eller till en person som är närstående till en företagsledare eller delägare, ska räknas med i SGI utan hinder av 25 kap. 21 § SFB. Förutsättningen för att ersättningen ska vara sjukpenninggrundande är också att den uppfyller övriga villkor för SGI.

Ersättning från avsättning till vinstandelsstiftelse under vissa år

25 kap. 23 § SFB Som sjukpenninggrundande inkomst räknas inte sådan ersättning från en vinstandelsstiftelse som härrör från bidrag som arbetsgivaren har lämnat under något av åren 1988–1991.

De bidrag som arbetsgivare lämnade till vinstandelsstiftelser under åren 1988–1991 var enligt de regler som gällde då avgiftspliktiga, och det värde som tillgodoräknades den försäkrade blev sjukpenninggrundande när arbetsgivaren gjorde avsättningen till vinstandelsstiftelsen. Om även ersättningen som betalas ut från vinstandelsstiftelsen skulle vara sjukpenninggrundande så skulle värdet vara sjukpenninggrundande två gånger. I 25 kap. 23 § SFB finns det därför en bestämmelse om att ersättning som kommer från avsättningar som gjordes 1988–1991 inte ska vara sjukpenninggrundande.

3.9.7 Försäkrade som beviljats icke tidsbegränsad sjukersättning från och med juli 2008 eller tidigare

25 kap. 24 § SFB Som sjukpenninggrundande inkomst räknas inte inkomst på grund av förvärvsarbete som den försäkrade utför under tid för vilken hen får sjukersättning enligt bestämmelserna i 37 kap. 3 §.

Den som beviljades sjukersättning tills vidare senast för juli 2008 kan under vissa förutsättningar arbeta eller utöka sitt arbete utan att förlora rätten till sjukersättning. Sjukersättningen minskas då i stället med hänsyn till en reduceringsinkomst enligt ett system som kallas steglös avräkning. Bestämmelsen i 25 kap. 24 § SFB innebär att den arbetsinkomst som den försäkrade har medan hen arbetar med steglös avräkning inte är sjukpenninggrundande.

Även den som har partiell sjukersättning och arbetar partiellt, kan utöka sin arbetsinsats under reglerna om steglös avräkning. Då kan den del av arbetsinkomsten som den försäkrade inte har sjukersättning (och steglös avräkning) för ingå i SGI som vanligt.