1 Inledning

Ett av de grundläggande målen för Försäkringskassans verksamhet är att fastställa och betala ut ersättningar på ett författningsenligt och korrekt sätt. Eftersom socialförsäkringsadministrationen är omfattande är det oundvikligt att pengar någon gång betalas ut felaktigt. Det kan till exempel bero på att Försäkringskassan har beslutat på ett felaktigt eller ofullständigt underlag eller att det har blivit ett tekniskt fel eller att Försäkringskassan har betalat ut en ersättning av misstag utan att någon återkravsregel kan tillämpas, condictio indebiti. Den enskilde eller någon annan part kan också ha lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller inte fullgjort sin anmälningsskyldighet. Se vägledning (2024:02) Återbetalning.

En fordran uppkommer när en felaktig utbetalning har gjorts. I handläggningen av fordringar uppkommer till exempel frågor om räntor, avgifter, avbetalningsplaner, eftergift, ansökan om betalningsföreläggande och verkställighet till Kronofogden samt preskription.

För återbetalning av underhållsstöd gäller särskilda regler. Försäkringskassans fordringar på en bidragsskyldig för utbetalat underhållsstöd berörs inte av hanteringsförordningen. De regleras i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar. Däremot omfattas felaktigt utbetalat underhållsstöd av de regler som beskrivs i den här vägledningen. Se vidare vägledning 2001:2 Återbetalning av underhållsstöd.

Den centrala lagstiftningen är hanteringsförordningen. Kammarkollegiet har utfärdat föreskrifter till förordningen (KAMFS 2006:1). En central regel är också att inkassoverksamheten ska bedrivas enligt god inkassosed (4 § inkassolagen). Datainspektionen är den myndighet som ska se till att man iakttar god sed i inkassoförfarandet. Datainspektionen utfärdar även allmänna råd om hur inkassolagen ska tillämpas.

Hanteringen av statliga fordringar kan innebära stora ingrepp i gäldenärens privatliv, bland annat genom att fordringshanteringen kan orsaka en betalningsanmärkning som noteras i kreditupplysningsregister. Anmärkningen kan till exempel medföra att gäldenären nekas telefonabonnemang, kreditkort eller hyresavtal. Det är därför viktigt att aktiviteter inom ramen för processen för fordringshantering i försäkringsförmåner följs och att fordringshandläggningen sker enligt förvaltningslagens (1986:223) regler. Se vidare vägledning 2004:7 Förvaltningsrätt i praktiken.

Hanteringsförordningen ska tillämpas på alla fordringar som Försäkringskassan hanterar och som inte omfattas av lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar (2 § hanteringsförordningen).

I hanteringsförordningen finns det inga undantag för fordringar på små belopp, utan principen är att alla statens fordringar ska drivas in. Det är dock inte affärsmässigt att driva in alla fordringar utan att ta hänsyn till kostnaden för indrivningen. Försäkringskassan måste i de enskilda fallen ta ställning till om det finns skäl till att en fordran inte ska drivas in till exempel vid mycket låga belopp.

Försäkringskassans fordringshantering driver in fordringar åt Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Arbetsförmedlingen. Fordringarna kan härröra från beslut om återkrav, andra felutbetalningar (condictio indebiti) eller skadestånd. Handläggningen inom fordringshanteringen påverkas inte av vilken myndighet som är borgenär för fordran, med två undantag: kvittning och avbetalningsplan. Se kapitel 6 och 9.