3 Räntor
Du kan läsa om räntor i vägledning (2024:02) Återbetalning. Det finns ett par skillnader som gäller de fordringar som omfattas av denna vägledning:
- Condictio indebitikraven har andra regler än återkravsfordringar.
- Fordringar kan finnas hos Försäkringskassan länge och det kan bli aktuellt att efterge eller jämka ränta i andra situationer än som gäller för fordringar som har sin grund i direkt verkställbara beslut.
3.1 Eftergift av ränta
Om det finns särskilda skäl får den handläggande myndigheten helt eller delvis efterge kravet på ränta (108 kap. 21 § SFB). Om Försäkringskassan efterger ett krav när ränta har börjat löpa blir det kvar en restskuld som består av ränta. Försäkringskassan kan då efterge denna restskuld (prop. 2006/07:49, s. 40).
Räntekrav bör efterges av samma skäl som kan föranleda på att kravet på återbetal-ningen efterges enligt 108 kap. 11 § SFB (prop. 2006/07:49).
Räntekrav bör efterges av samma skäl som kan föranleda att kravet på återbetalning efterges enligt 23 d § 3 förordningen om aktivitetsstöd.
3.1.1 Metodstöd – efterge ränta framåt i tiden
Försäkringskassan kan efterge ränta även framåt i tiden, om det finns särskilda skäl för det. Ränta framåt i tiden ska bara efterges när det finns en plan för gäldenärens återbetalning. Det ska alltid finnas ett slutdatum för eftergiften av ränta. Eftergift av ränta för mer än sex månader framåt i tiden ska bara förekomma undantagsvis.
Särskilda skäl för eftergift kan vara att återkravet inte har orsakats av gäldenären och att gäldenären inte har ekonomiskt utrymme för att betala hela kravet senast på förfallodagen.
Karl har fått ett återkrav som har beslutats med stöd av 108 kap. 2 § SFB. Felutbetalningen beror på Försäkringskassans misstag och även om Karl borde ha insett att utbetalningen var fel så har han inte aktivt medverkat till den. Karl hör av sig till Försäkringskassan. Han uppger att han är beredd att betala skulden, men att han inte kan betala allt till förfallodagen och anser att det är fel att han ska betala ränta. Handläggaren kommer överens med Karl om en avbetalningsplan som ska löpa i tre månader. Handläggaren efterger räntan i tre månader med stöd av 108 kap. 21 § SFB.
3.2 Jämkning av ränta med stöd av räntelagen
Det finns bestämmelser om jämkning av ränta både i räntelagen (se 8 § räntelagen) och i SFB. I första hand ska jämkningsregeln i 108 kap. 21 § SFB tillämpas (jfr 108 kap. 19 § SFB), eftersom den är mer generös. I praktiken blir alltså 8 § räntelagen bara aktuell när 108 kap. 21 § SFB inte är tillämplig.
8 § räntelagen är tillämplig på oväntade händelser som på ett avgörande sätt påverkar gäldenärens möjligheter att betala. Framför allt avses fall då gäldenärens sociala situation har påverkats och därmed också hans förmåga att göra rätt för sig. Sjukdom kan exempelvis ibland få allvarliga konsekvenser för en persons betalningsförmåga. I sådana fall finns alltså en möjlighet till jämkning av dröjsmålsräntan.
Andra personliga händelser som på ett genomgripande sätt kan påverka gäldenärens betalningsförmåga är exempelvis en närståendes dödsfall om gäldenären har levt i en ekonomisk gemenskap med den avlidna. På samma sätt kan en separation leda till en radikal förändring av de ekonomiska förutsättningarna. Stora och helt opåräknade förändringar i gäldenärens egna inkomstförhållanden kan under en övergångstid också resultera i betalningssvårigheter. Här, liksom i övriga fall då jämkning kan komma i fråga, gäller dock kravet att gäldenären inte själv får vara huvudsakligen skyldig till att han eller hon saknar ekonomisk möjlighet att betala i tid.
Om skälet till att gäldenären har råkat i betalningssvårigheter är att han eller hon har skuldsatt sig för kraftigt och under alla omständigheter inte skulle ha kunnat betala en skuld i rätt tid, kan jämkning inte komma i fråga. Det går inte att jämka om dröjsmålet med betalningen har varit obetydligt eller räntebeloppet är lågt av andra orsaker. Jämkning ska bara förekomma i undantagsfall.
Jämkningen kan avse den tillämpliga räntefoten så att den sätts lägre än den som ska gälla enligt lagen. Jämkningen kan också verkställas på så sätt att tiden förkortas då räntan annars skulle utgått. Någon gång kan det kanske finnas anledning att jämka dröjsmålsräntan till noll.
(Prop. 1986/87:72, s. 18–19)
Lena har legat på sjukhus i tre månader eftersom hon blivit svårt skadad i en bilolycka. De första tre veckorna låg hon i koma. Hon har sedan tidigare en skuld till Försäkringskassan. Skulden avser en s.k. condictio indebiti-utbetalning och 108 kap. 21 § SFB är inte tillämplig. Då Lena blev förhindrad att betala skulden på grund av sjukdomen, kräver inte Försäkringskassan ränta under perioden Lena har legat på sjukhus. Beslutet om jämkning av ränta fattas med stöd av 8 § räntelagen.
3.3 Utbetalning av misstag (condictio indebiti)
När någon av myndigheterna betalar ut en ersättning av misstag och utan att någon återkravsregel kan tillämpas (condictio indebiti) kräver Försäkringskassan tillbaka ersättningen grundat på civilrättsliga regler. Ränta tas i dessa fall ut enligt räntelagen.
Försäkringskassan tar ut samma räntesats vid avbetalningsplan och anstånd samt dröjsmålsränta när det är fråga om condictio indebiti som när ersättningar enligt SFB återkrävs. Skillnaden är bara att man hänvisar till olika bestämmelser (108 kap. 15, 16 och 19 och 21 §§ SFB respektive 6 § räntelagen och 6 § hanteringsförordningen).
Du kan läsa mer om utbetalning av misstag som inte omfattas av återkravsregler i vägledning (2024:02) Återbetalning.
3.4 Avbetalningsplan eller anstånd
När en gäldenär har kommit överens med Försäkringskassan om en avbetalningsplan eller beviljats anstånd med betalningen tar Försäkringskassan ut ränta enligt den räntesats som Riksgäldskontoret fastställer varje budgetår, statens utlåningsränta, med tillägg av två procentenheter (6 § hanteringsförordningen).
3.5 Dröjsmål
Dröjsmålsränta ska tas ut på condictio indebiti-krav om personen inte betalar inom rätt tid och det inte finns särskilda skäl mot det (1 § räntelagen och 7 § hanterings-förordningen). Ränta räknas från förfallodagen (3 § räntelagen). Dröjsmålsränta är referensräntan med tillägg av åtta procentenheter (6 § räntelagen).
Om Försäkringskassan kommer överens med en gäldenär om en avbetalningsplan eller beviljar anstånd med betalningen är den betalningsskyldige inte i dröjsmål. När anståndstiden har löpt ut eller om gäldenären inte betalar i tid enligt den överenskomna planen är han eller hon dock i dröjsmål och måste betala dröjsmålsränta under den tid dröjsmålet varar.