Hoppa till huvudinnehåll

1 Inledning

Handikappersättningen infördes 1975 och har sin grund i de tidigare förmånerna invaliditetstillägg och invaliditetsersättning som i sin tur till viss del har sin grund i blindhetsersättningen som infördes 1934. Rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning reglerades i AFL.

Invaliditetstillägget var ett komplement till försäkrade med ålderspension eller förtidspension. Den som inte förvärvsarbetade eller studerade hade rätt till invaliditetstillägg om hen på grund av sin funktionsnedsättning dagligen och vid upprepade tillfällen behövde hjälp av andra. Den som var blind hade dock alltid rätt till invaliditetstillägg. Invaliditetstillägget uppgick till 30 procent av prisbasbeloppet.

Den som förvärvsarbetade eller studerade och inte hade rätt till ålderspension eller hel förtidspension kunde få invaliditetsersättning, som var ett sätt att stimulera till arbete och studier. Ersättningen var framför allt avsedd att täcka de behov av fortlöpande hjälp och de merkostnader för färdmedel eller andra hjälpmedel som en person behövde för att kunna arbeta eller studera.

Invaliditetsersättningen uppgick till 60 eller 30 procent av basbeloppet. Blinda hade alltid rätt till den högsta nivån (prop. 1974:129 s. 44, 45 och 100).

Efter förslag från dåvarande RFV sammanfördes under 1975 invaliditetstillägget och invaliditetsersättningen till en förmån, handikappersättning. Samtidigt ändrades villkoren för rätten till ersättning, så att fler än tidigare kunde få ersättning för hjälpinsatser och merkostnader som orsakades av funktionsnedsättningen. Bland annat blev det möjligt att få ersättning även för hjälpbehov och merkostnader som inte var knutna till arbete eller studier. De skäl man anförde var bland annat att många med funktionsnedsättning sliter och smutsar ner sina kläder mer än personer utan funktionsnedsättningar, att de ofta tvingas göra oekonomiska inköp och att det är dyrare för dem att tillgodose sina behov av fritidsaktiviteter. De behöver dessutom ofta betala för att anlita hjälp i olika situationer.

Ersättningen förbättrades även på så sätt att en tredje ersättningsnivå infördes, vilket gjorde att ersättningen bättre kunde anpassas efter förhållandena i varje enskilt fall. De med grav hörselskada fick – på motsvarande sätt som redan gällde för blinda – generell rätt till handikappersättning med viss nivå. (Prop. 1974:129 s. 68 f. och s. 87 f.)

Syftet med handikappersättningen är alltså i princip att täcka de extra kostnader en person kan ha på grund av en funktionsnedsättning. Syftet är också att ge ersättning för det hjälpbehov en person har i sin dagliga livsföring på grund av en funktionsnedsättning. Daglig livsföring kan inkludera arbete och studier.

Det här innebär att det inte är funktionsnedsättningen i sig som ger rätt till handikappersättning, utan konsekvenserna av den. Olika personer med samma funktionsnedsättning kan ha olika behov av stöd och därmed också olika rätt till ersättning.

Detta gäller dock inte för försäkrade som är blinda eller gravt hörselskadade. De har alltid rätt till handikappersättning på en viss nivå. Givetvis kan de också ha behov och merkostnader som ger rätt till ersättning utöver den nivån.

Handikappersättningen introducerades långt innan dagens handikappolitiska mål formulerades. Man kan ändå se den som ett stöd som gör det möjligt för personer med funktionsnedsättning att vara delaktiga i samhällslivet. Dessutom främjar den jämlikhet i levnadsvillkor för män och kvinnor med funktionsnedsättning. Kopplingen till de handikappolitiska målen och vikten av delaktighet för alla innebär bland annat att Försäkringskassan inte ska bedöma personer med förvärvsarbete på annat sätt än dem som inte arbetar.

1.1 Andra stödformer har tillkommit som förändrat förutsättningarna​

Bestämmelserna som styr rätten till handikappersättning har i stort varit oförändrade sedan 1975. Men sedan dess har förutsättningarna för tillämpningen av dessa bestämmelser ändrats. Det beror framför allt på införandet av socialtjänstlagen 1980 och lagen om assistansersättning 1994, som båda syftar till att täcka hjälpbehov som handikappersättningen också kan täcka.

Grundtanken i handikappreformen är att en person med funktionsnedsättning har rätt till de hjälpmedel som hen behöver för att klara sig och leva ett så normalt liv som möjligt. Reformen innebar bland annat att regionernas och kommunernas skyldighet att tillhandahålla habilitering, rehabilitering och hjälpmedel tydliggjordes. Den innebar också att kommunerna övertog ansvaret för omsorgsverksamheten för begåvningshandikappade. Men den kanske viktigaste delen av reformen var införandet av lagen om assistansersättning, som ger den enskilde ersättning för kostnader för personlig assistans.

Den första socialtjänstlagen infördes 1980 och ersattes 2002 av den nuvarande (2001:453). Den ger bland annat möjlighet att bevilja bistånd i form av hemtjänst.

Tillkomsten av dessa lagar innebär att även om en person har en extrakostnad som orsakas av en funktionsnedsättning är det inte säkert att handikappersättningen ska ersätta den. Det finns ett antal andra stödformer, tjänster och ekonomiska stöd för personer med funktionsnedsättning. Olika huvudmän har olika ansvarsområden.

Men samtidigt ger de lagar som styr rätten till stöd i vissa fall möjligheter för den ansvariga huvudmannen att prioritera och ta ut avgifter för sina tjänster. Även om avgifterna i många fall begränsas genom maxbelopp och högkostnadsskydd, kan de skapa extra kostnader för den enskilde som kan ingå i bedömningen av rätten till handikappersättning.

1.2 Bestämmelser om handikappersättning​

Bestämmelser om handikappersättning finns i

  • socialförsäkringsbalken
  • förordning (2000:1047) om handikappersättning och vårdbidrag
  • Försäkringskassans föreskrifter (FKFS 2010:32) om handikappersättning och vårdbidrag
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och dess tillämpningsförordning Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009
  • rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämningen systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (artiklarna 4 och 10 a) och dess tillämpningsförordning (EEG) nr 574/72.

Rekommendationer om tillämpningen av bestämmelserna om handikappersättning finns i Försäkringskassans allmänna råd (RAR 2002:9) om handikappersättning. Slutligen har Försäkringskassan uttalat sig om tillämpningen av vissa bestämmelser i rättsliga ställningstaganden (FKRS 2009:2 och FKRS 2006:07).

Handikappersättning är en skattefri förmån (8 kap. 16 § inkomstskattelagen [1999:1229], IL)

1.3 Socialförsäkringsbalken​

Den 1 januari 2011 trädde SFB ikraft och ersatte ungefär 30 av de tidigare gällande socialförsäkringsförfattningarna, däribland lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag (HVL). SFB omfattar i stort sett samtliga socialförsäkringsförmåner som administreras av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket.

Aktivitetsstöd och statligt tandvårdsstöd är exempel på ersättningar som inte omfattas av SFB.

SFB är indelad i åtta avdelningar som benämns A till H. Avdelning A innehåller övergripande bestämmelser för socialförsäkringen som helhet. Det är bestämmelser om personkrets, försäkringsskydd och generella definitioner. I avdelning B–G finns bestämmelser om de olika förmånerna. I avdelning H finns vissa gemensamma bestämmelser för de olika förmånerna, bestämmelser om handläggning samt administrativa och organisatoriska bestämmelser.

I SFB har språket moderniserats och vissa nya begrepp har införts. Viss rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen (som före år 2011 hette Regeringsrätten) och tidigare Försäkringsöverdomstolen samt några allmänna förvaltningsrättsliga principer har blivit inskrivna i lagtexten. Men syftet med SFB har inte varit att genomföra några ändringar i sak – så kallade materiella ändringar – utan tidigare lagstiftning har i princip oförändrad förts över till SFB. SFB innehåller alltså samma bestämmelser som tidigare lagstiftning när det gäller förutsättningarna för att få en förmån. Ersättningsnivåerna är också oförändrade. Det finns dock några ändringar i sak som beror på att vissa bestämmelser har blivit gemensamma för de olika förmånerna. Syftet med dessa ändringar har varit att ta bort obefogade skillnader mellan förmånerna.

Bestämmelserna om handikappersättning finns huvudsakligen i avdelning D, kap. 50 i SFB.

För handikappersättning innebär SFB bland annat att

  • begreppet döv är borttaget och i stället används begreppet gravt hörselskadad
  • begreppet merutgift har ersatts med merkostnad
  • begreppet provisoriskt beslut har ersatts med interimistiskt beslut
  • ålderspension enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension har ersatts med allmän ålderspension
  • praxis som framgår av FÖD 1993:4 har blivit inskriven i lagtexten i 50 kap. 5 § SFB. Bestämmelsen handlar om att det vid bedömningen av hjälpbehov ska bortses från hjälpbehov som tillgodoses genom annat samhällsstöd.
  • anmälan om ändrade förhållanden ska ske inom 14 dagar efter det att den anmälningsskyldige fått kännedom om förändringen (110 kap. 47 § SFB). Tidigare framgick det av 19 § första meningen HVL att anmälan om ändrade förhållanden skulle ske utan oskäligt dröjsmål.

1.4 Merkostnadsersättning infördes den 1 januari 2019​

Bestämmelserna om merkostnadsersättning infördes den 1 januari 2019. Samtidigt upphörde reglerna om handikappersättning att gälla. Bestämmelserna om handikappersättning gäller fortfarande i vissa situationer i den lydelsen av SFB som gällde före den 1 januari 2019. Läs mer i kapitel 10. I bilaga 1 finns den äldre lydelsen av 50 kap. SFB.