4 Övriga förutsättningar för rätt till handikappersättning

Det här kapitlet handlar om:

• bedömning av rätten till handikappersättning
• väsentliga bedömningsmoment
• nedsatt funktionsförmåga
• avsevärd tid
• hjälpbehov
• annat samhällsstöd
• sammanvägning av hjälpbehov och merkostnader
• handikappersättningens storlek
• tidsbegränsning av ersättningen
• blinda och gravt hörselskadade
• tidpunkt för efterkontroll.

4.1 Allmänt om bedömning av rätten till handikappersättning

Bestämmelserna som anger kriterierna för rätt till handikappersättning innehåller ett större eller mindre bedömningsutrymme. Det beror dels på att det ska finnas ett utrymme för individuella bedömningar, dels på att det inte har ansetts möjligt eller önskvärt att förutse och reglera alla de situationer som kan komma att inträffa.

Bedömningen av rätten till handikappersättning görs när utredningen är klar, det vill säga när det finns tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till om alla villkor för rätt till handikappersättning är uppfyllda.

Även om man slutgiltigt tar ställning till ärendet först när man har ett tillräckligt beslutsunderlag kan man för sig själv behöva göra preliminära ställningstaganden under handläggningens gång. Om man preliminärt bedömer att ett visst kriterium är uppfyllt tar man ställning till om underlaget i ärendet är tillräckligt för att man ska kunna bedöma om övriga kriterier för rätt till handikappersättning är uppfyllda eller om det behövs någon ytterligare utredning.

Samtidigt är det givetvis så att om det tidigt står klart att ett visst villkor inte är uppfyllt, till exempel att personen inte har någon funktionsnedsättning, behövs ingen ytterligare utredning innan man beslutar om rätten till handikappersättning.

När utredningen är fullständig ska man bedöma och väga samman de olika momenten för att komma fram till om handikappersättning ska beviljas och i så fall med vilken nivå. Man måste också ta ställning till om handikappersättningen ska beviljas tills vidare eller för en viss tid.

Läs mer

Vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken, beskriver utförligt vad som ingår i Försäkringskassans utredningsskyldighet och hur man utreder ett ärende för att kunna fatta beslut på ett fullständigt underlag.

4.2 Väsentliga bedömningsmoment

För att Försäkringskassan ska kunna besluta om rätten till handikappersättning måste beslutsunderlaget innehålla alla uppgifter som behövs för att bedöma de väsentliga momenten. Det finns ett antal kriterier som måste vara uppfyllda för att en person ska kunna få handikappersättning och de kan formuleras om till frågor som ska besvaras:

• Omfattas personen av svensk socialförsäkring?
• Hur gammal är personen och har behovet av hjälp eller merkostnader uppkommit före 65 års ålder?
• Har personen en funktionsförmåga som är nedsatt för avsevärd tid det vill säga under minst ett år i sådan omfattning att förutsättningarna för rätt till handikappersättning är uppfyllda?
• Behöver personen hjälp av någon annan i den dagliga livsföringen? I vilken omfattning? Vem hjälper personen?
• Behöver personen hjälp av någon annan för att kunna förvärvsarbeta eller studera?
• Finns något annat samhällsstöd som helt eller delvis täcker personens behov av hjälp?
• Har personen merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning? Hur stora är de?
• Finns något annat samhällsstöd som helt eller delvis täcker de merkostnader som orsakas av funktionsnedsättningen?
• Är personen blind eller gravt hörselskadad och därmed garanterad en viss nivå av handikappersättning?

4.3 Nedsatt funktionsförmåga

Nedsättningen av personens funktionsförmåga ska inte prövas fristående, utan i förhållande till det hjälpbehov och de merkostnader som funktionsnedsättningen ger upphov till. Det är därför viktigt att ta hänsyn till det sammanlagda behovet av stöd på grund av funktionsnedsättningen (prop. 1977/78:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1977/78 bilaga 8, s. 52).

Utgångspunkten för bedömningen ska vara personens funktionsnedsättning före behandling eller hjälpande åtgärder (1 § FKFS 2010:32). Det betyder att funktionsförmågan ska betraktas som nedsatt om personen får behandling eller andra hjälpåtgärder för att behålla sin funktionsförmåga.

Begreppet funktionsnedsättning

Socialstyrelsen definierar sedan 2007 begreppet funktionsnedsättning som nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Det innebär att en funktionsnedsättning finns hos individen, till exempel hos den som är förlamad i benen.

Begreppet funktionshinder beskriver i sin tur den begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till sin omgivning. För en rullstolsburen person kan till exempel höga trottoarkanter vara ett funktionshinder.

Utifrån de nya definitionerna ska man inte säga att en person är funktionshindrad eftersom det är miljön som är funktionshindrande.

Lagstiftaren underströk denna förändring i samband med att Sverige 2008 tillträdde Förenta nationernas internationella konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (prop. 2008/09:28 s.8). Samtidigt togs även begreppet handikapp bort. Det förekommer dock i sammansatta ord, till exempel handikappersättning.

Information om funktionsnedsättningar

Den finns flera sätt att få information om olika funktionsnedsättningar och deras konsekvenser. Ett av dem är att gå genom de olika funktionsrättsförbunden. De har en gemensam webbplats: www.funktionsratt.se. Andra webbplatser som kan vara användbara är till exempel Synskadades riksförbund, www.srf.nu, Diskrimineringsombudsmannen, www.do.se, och Socialstyrelsen www.socialstyrelsen.se.

Förbunden ger också ut informationsskrifter och tidskrifter med olika beskrivningar av respektive funktionsnedsättning eller sjukdom.

Om personen har en ovanlig diagnos kan det vara särskilt svårt att bedöma konsekvenserna av funktionsnedsättningen. I de fallen kan det gå flera år mellan de tillfällen som en läkare träffar någon med en viss diagnos, eftersom grupperna är så små och ibland dessutom koncentrerade till vissa regioner. Ett bra ställe att hitta information om ovanliga diagnoser är Socialstyrelsens kunskapsdatabas om sällsynta hälsotillstånd. Där finns information om sjukdomar eller skador som finns hos högst 100 personer per miljon invånare och som leder till omfattande funktionsnedsättning. Det finns dessutom en samling länkar till andra webbplatser med ytterligare information.

Information om sjukdomar och behandlingar finns också på Vårdguiden 1177.

Försäkringskassans försäkringsmedicinska rådgivare kan också informera om funktionsnedsättningar och diagnoser, bland annat vid FMR-konsultationer.

4.3.1 Avsevärd tid

Begreppet avsevärd tid innebär i det här sammanhanget minst ett år (prop. 1962:90, s. 289. Tiden räknas från det att funktionsförmågan är så nedsatt att personen på grund av det behöver stöd. Under utredningen kan det bli aktuellt att ta ställning till när behovet av stöd har uppkommit och hur länge behovet kommer att finnas.

4.4 Hjälpbehov

När man bedömer rätten till handikappersättning ska man ta hänsyn till personens behov av

• mer tidskrävande hjälp av någon annan i den dagliga livsföringen
• fortlöpande hjälp för att kunna förvärvsarbeta eller studera (50 kap. 4 och 6 §§ SFB).

Handikappersättning kan täcka enbart hjälpbehovet eller en kombination av hjälpbehov och merkostnader.

Vad räknas som mer tidskrävande hjälp?

Om personen på grund av bristande funktionsförmåga behöver hjälp i sin dagliga livsföring minst två timmar per dag anses hjälpen vara mer tidskrävande och kan ge rätt till handikappersättning. Den som behöver hjälp två timmar per dag och inte har några merkostnader kan ha rätt till handikappersättning med 36 procent av prisbasbeloppet. (Prop. 1977/78:100, bilaga 8 s. 53)

Däremot anger inte förarbetena till lagen några gränsvärden för hur många timmars hjälpbehov som ger rätt till handikappersättning med 53 respektive 69 procent av prisbasbeloppet. Det betyder att om personen behöver hjälp under mer än två timmar om dagen får man göra en individuell bedömning av nivån på handikappersättningen. I bedömningen ska man också väga in eventuella merkostnader, se även avsnitt 4.5 Sammanvägning av hjälpbehov och merkostnader och kapitel 5 Merkostnader.

Bedömningen av vad personen behöver hjälp med och hur lång tid det tar görs utifrån de uppgifter som lämnats till Försäkringskassan. Vid bedömningen ska man förutom tidsåtgången för hjälpinsatser även väga in den grad av bundenhet som behoven medför för den som hjälper personen (2 § FKFS 2010:32). Det betyder att det inte bara är den effektiva tiden för hjälpinsatser som räknas, utan man får även ta hänsyn till förberedelse- och efterarbete, det vill säga den totala bundenheten för den som hjälper personen (prop. 1977/78:100 bilaga 8 s. 53).

Den som hjälper personen kan även vara bunden genom att personen behöver tillsyn och ständig uppsikt. Om det finns ett uttalat sådant behov ska det beaktas oberoende av tvåtimmarsregeln efter prövning i varje enskilt fall (prop. 1977/78:100, bilaga 8 s. 53).

Läs mer

Se också avsnitt 4.5 Sammanvägning av hjälpbehov och merkostnader.

4.4.1 Hjälpbehov i den dagliga livsföringen

Innan handikappersättningen infördes 1975 kunde man få invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning om man vid upprepade tillfällen dagligen behövde hjälp av en annan person. Detta krav ansågs dock alldeles för begränsande och lagen ändrades därför så att kriteriet nu är att man ska behöva mer tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring. (Prop. 1974:129 s.76 och 101)

Vad räknas som daglig livsföring?

50 kap. 4 § SFB

Rätt till handikappersättning har en försäkrad som innan han eller hon fyller 65 år har fått sin funktionsförmåga nedsatt för avsevärd tid i sådan omfattning att han eller hon

1. behöver mera tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring,
2. behöver fortlöpande hjälp för att kunna förvärvsarbeta, eller
3. i annat fall har betydande merkostnader.

Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR 2002:9) förtydligar bestämmelsen: ”Med hjälp i den dagliga livsföringen bör avses behov av personlig omvårdnad samt behov att få hjälp med matlagning, bäddning, städning och annat hushållsarbete. Behov av påminnelse, vägledning, instruktioner, uppmuntran m.m. för att den enskilde ska kunna utföra saker på egen hand bör beaktas vid beräkningen av hjälpbehovet.”

I personlig omvårdnad ingår hjälp med personlig hygien, till exempel hjälp vid toalettbesök, duschning och insmörjning. Dessutom kan hjälp med att sköta medicinering och av- och påklädning ingå. Annat hushållsarbete kan bestå av inköp, tvätt, strykning och klädvård.

I Försäkringskassans rättsliga ställningstagande 2009:2 står det så här: ”Ersättning som lämnas till anhörig eller annan närstående för att tillgodose hjälpbehov i den dagliga livsföringen är inte en merkostnad. Däremot kan tiden för hjälpen räknas med vid bedömningen av behovet av hjälp i den dagliga livsföringen.”

Kvalificerat tillsynsbehov

Av förarbetena till lagen framgår att hjälpbehovet kan bestå av att personen behöver tillsyn på ett sätt som kräver en annan persons närvaro. För att tillsynsbehovet ska räknas som ett hjälpbehov måste det vara kvalificerat (prop.1974:129 s. 75 och 109). Det innebär i det här sammanhanget bara att den som utför tillsynen ska finnas till hands för att hjälpa till och se till att personen inte gör sig illa. Det motsvarar alltså inte det krav på kvalificerat hjälpbehov som finns i assistansersättning. 50 kap. SFB.

4.4.2 Annat samhällsstöd

50 kap. 5 § SFB

Om den försäkrade på grund av sitt funktionshinder behöver hjälp både i den dagliga livsföringen och för att kunna förvärvsarbeta, eller i något av dessa avseenden, och dessutom har merkostnader, ska bedömningen enligt 4 § grundas på det sammanlagda behovet av stöd. Vid bedömningen enligt 4 § ska det bortses från hjälpbehov som tillgodoses genom annat samhällsstöd.

Det ska framgå av Försäkringskassans utredning om andra ersättningar och andra samhällsstöd tillgodoser personens behov. I samband med bedömningen av rätt till handikappersättning tar Försäkringskassan sedan ställning till hur det andra samhällsstödet påverkar handikappersättningens storlek.

LSS-insatser

1 § LSS

Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer

1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Tio olika insatser kan beviljas enligt LSS och kommunen ansvarar för de flesta av dem. I de fall en person som ansöker om handikappersättning har fått någon LSS-insats ska Försäkringskassan utreda om hjälpbehovet helt eller till någon del redan har tillgodosetts genom LSS-insatsen.

Personlig assistans och assistansersättning

Den som tillhör personkretsen enligt LSS har rätt att för sin dagliga livsföring få personlig assistans genom kommunen (9 § LSS) om hen behöver hjälp med de grundläggande behoven upp till i genomsnitt 20 timmar per vecka. Om hjälpbehovet är större kan hen i stället ha rätt till assistansersättning (51 kap. SFB).

Läs mer

Information om assistansersättning finns i vägledning (2003:6) Assistansersättning.

Det behov av personlig assistans som en person har i sin dagliga livsföring avser i de allra flesta fall samma hjälpbehov som kan ligga till grund för bedömningen av rätten till handikappersättning. Det innebär att den del av handikappersättningen som kompenserar en persons behov av hjälp helt eller delvis tillgodoses genom assistansersättning. När man bedömer rätten till handikappersättning för någon som beviljats assistansersättning eller personlig assistans genom kommunen ska man ta hänsyn till om hela hjälpbehovet tillgodoses genom assistansen, eller om det finns något behov personen i stället valt att få prövat genom handikappersättningen. Det kan till exempel handla om hjälp med hemmets skötsel, inköp och sköta ärenden i de fall personen inte själv är delaktig vid dessa aktiviteter och därmed inte beviljats assistansersättning eller personlig assistans för dessa behov.

Den som har beviljats assistansersättning har sannolikt även merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning. Även om man vid prövning av handikappersättningens storlek bortser från hjälpbehov som grundat rätt till assistansersättning kan det i många fall finnas underlag för fortsatt handikappersättning på någon nivå. (Prop. 1992/93:159, s. 71)

Om personen har personlig assistans eller någon annan LSS-insats bör utredningen visa vilket hjälpbehov som är tillgodosett genom insatsen. Försäkringskassan ska göra en efterkontroll av rätten till handikappersättning i samband med att assistansersättning beviljas för att därmed kunna avgöra om en omprövning ska göras eller inte. Se avsnitt 8.3.1.

4.4.3 Att ta ställning till under utredningen

De här frågorna kan vara aktuella att besvara under utredningen, men listan är inte uttömmande. Tänk också igenom vilka följdfrågor som kan behöva ställas.

• Beror hjälpbehovet på personens funktionsnedsättning?
• Vem hjälper personen och i vilken omfattning?

Personlig hygien

• Behöver personen hjälp med personlig hygien? Vid vilka moment och hur?

Av- och påklädning

• Behöver personen hjälp med av- och påklädning? I vilken omfattning och vid vilka situationer?

Förflyttningar/ handräckning

• Behöver personen hjälp med förflyttningar/handräckning? När, hur och i vilka situationer?

Måltider

• Behöver personen hjälp vid måltider? På vilket sätt?

Kommunikation

• Behöver personen hjälp med att kommunicera? På vilket sätt? Det gäller både svårigheter att ge och ta emot information och att prata med andra.

Återkommande behandling

• Behöver personen någon behandling, till exempel medicinering, injicering, omläggning av bandage eller insmörjning? Är personen ordinerad någon träning?

Särskild aktivering

• Behöver personen påminnelser, vägledning, instruktioner, uppmuntran med mera på grund av passivitet som följer av funktionsnedsättningen för att kunna göra saker på egen hand?

Annat samhällsstöd

De hjälpbehov som handikappersättningen syftar till att täcka kan också täckas av andra samhällsstöd. Därför ska också följande frågor besvaras:

• Får personen hjälp från kommunen för samma hjälpbehov?
• Har personen ansökt om hjälp från kommunen eller någon annan för samma hjälpbehov? Har ansökan i så fall beviljats eller avslagits?

Tillsyn och bundenhet

Om personen ansöker om ersättning för tillsynsbehov behöver även följande frågor besvaras:

• Varför behöver personen tillsyn? Är det till exempel för att avstyra situationer som kan vara farliga?
• Hur mycket tillsyn behöver personen?
• I vilken omfattning är den som hjälper personen bunden, det vill säga i vilken omfattning behöver personen tillsyn och ständig uppsikt? Klarar hen att vara ensam? Vid vilka tillfällen eller situationer klarar hen inte att vara ensam?

4.4.4 Hjälp av någon annan för att kunna förvärvsarbeta eller studera

50 kap 4 § SFB p. 1 och 2

Rätt till handikappersättning har en försäkrad som innan han eller hon fyller 65 år har fått sin funktionsförmåga nedsatt för avsevärd tid i sådan omfattning att han eller hon

1. behöver mera tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring,
2. behöver fortlöpande hjälp för att kunna förvärvsarbeta

När du utreder vilken hjälp personen behöver av någon annan för att kunna förvärvsarbeta eller studera behöver du veta om hjälpbehovet är en följd av personens sjukdom eller funktionsnedsättning och på vilket sätt och i vilken omfattning behovet tillgodoses.

Frågor att ta ställning till

För att kunna ta ställning till vilken hjälp en person behöver för att förvärvsarbeta behöver du information om

• arbetsuppgifter, arbetstid och arbetsgivare
• vilken hjälp personen behöver för att ta sig till och från arbetsplatsen
• restid och färdsätt
• vilken hjälp personen behöver i arbetet och hjälpens omfattning
• vem som hjälper personen på arbetsplatsen och om den som hjälper får lön eller annan ersättning för detta av personen eller någon annan
• de utgifter som personen har för hjälpen.

Listan är inte uttömmande, så tänk också igenom vilka följdfrågor som du kan behöva ställa.

50 kap 6 § SFB

Vid tillämpning av 4 och 5 §§ ska med en person som förvärvsarbetar likställas

1. en studerande som får studiestöd enligt studiestödslagen (1999:1395) eller studiestartsstöd enligt lagen (2017:527) om studiestartsstöd eller som endast på grund av bestämmelser om behovsprövning inte får studiestöd eller studiestartsstöd, och
2. en studerande som deltar i kompletterande pedagogisk utbildning som leder till ämneslärarexamen för personer som har en examen på forskarnivå och får utbildningsbidrag för den utbildningen. Lag (2017:528).

För att kunna ta ställning till vilken hjälp en person behöver för att studera behöver du veta

• studiernas omfattning, undervisningsform, inriktning och skola
• hur länge studierna pågått och när de beräknas vara avslutade
• om personen får studiestöd. Det kan även avse en person som skulle ha fått studiestöd men på grund av dennes ekonomi inte har rätt till sådant stöd.
• om personen får studiestartsstöd
• om personen får utbildningsbidrag
• om personen behöver hjälp för att ta sig till och från skolan
• restid och färdsätt
• behovet av hjälp och hjälpens omfattning
• vem som hjälper personen i skolan och om den som hjälper får lön eller annan ersättning för detta av personen eller någon annan
• vilka utgifter personen har för hjälpen.

Studiestartsstöd

Studiestartsstöd är ett bidrag utan inslag av lån till den som är inskriven som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Det kan beviljas från och med det kalenderår den studerande fyller 25 år och längst till och med det kalenderår den studerande fyller 56 år. Det är kommunen som bedömer om personen tillhör målgruppen för stödet. Det är sedan CSN som beslutar och betalar ut stödet om förutsättningar finns för att få det. Studierna ska vara på minst halvtid och pågå under minst tre veckor och som mest under 50 veckor.

4.5 Sammanvägning av hjälpbehov och merkostnader

Handikappersättning kan täcka enbart hjälpbehovet, enbart merkostnaderna eller en kombination av båda.

Om en person behöver hjälp och har merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning ska man bedöma rätten till ersättning utifrån det sammanlagda behovet av stöd. Det framgår av 50 kap. 5 § SFB. Detta innebär att personens hela situation ligger till grund för prövningen av rätten till handikappersättning (prop. 1974:129, s.101 och 109).

Tidsåtgången för hjälpbehovet kan inte räknas om till en merkostnad eftersom det inte finns något lagstöd för en sådan beräkning.

Sammanvägningen avgör om handikappersättning ska beviljas och i så fall enligt vilken nivå. Man ska också ta ställning till från och med vilken tidpunkt som ersättningen ska beviljas och under hur lång tid. De uppgifter som ligger till grund för Försäkringskassans beslut ska vara dokumenterade.

4.6 Handikappersättningens storlek

50 kap. 11 § SFB

Beroende på hjälpbehovets omfattning eller merkostnadernas storlek är handikappersättningen för år räknat 69, 53 eller 36 procent av prisbasbeloppet.

Vid bedömningen kan antingen hjälpbehovet, merkostnaderna eller en sammanvägning av dem leda till att handikappersättning beviljas med någon av procentsnivåerna.

Om personen på grund av sin bristande funktionsförmåga behöver hjälp i sin dagliga livsföring minst två timmar per dag anses hjälpen vara mer tidskrävande och kan grunda rätt till handikappersättning. Om personen har ett uttalat behov av tillsyn och ständig uppsikt ska detta beaktas oberoende av tvåtimmarsregeln efter prövning i varje enskilt fall, se avsnitt 4.4 Vad räknas som mer tidskrävande hjälp? Den som behöver hjälp två timmar per dag och inte har några merkostnader kan ha rätt till handikappersättning med 36 procent av prisbasbeloppet. (Prop. 1977/78:100, bilaga 8 s. 53)

Däremot anger inte förarbetena till lagen några gränsvärden för hur många timmars hjälpbehov som ger rätt till handikappersättning med 53 respektive 69 procent av prisbasbeloppet. Det betyder att personen behöver hjälp under mer än två timmar om dagen får man göra en individuell bedömning av nivån på handikappersättningen. I bedömningen ska man också väga in eventuella merkostnader.

För att enbart merkostnader ska ge rätt till handikappersättning måste de vara betydande (50 kap. 4 § SFB). Det innebär i det här sammanhanget att merkostnaderna uppgår till minst 28,5 procent av prisbasbeloppet (RAR 2002:9 till 50 kap. 4 § SFB). Gränsvärdet för rätt till handikappersättning med 53 procent av prisbasbeloppet som enbart grundas på merkostnader bör bestämmas till 45,5 procent av prisbeloppet. På samma sätt bör gränsvärdet för handikappersättning med 69 procent av prisbasbeloppet bestämmas till 61,5 procent av prisbasbeloppet. (RAR 2002:9 till 50 kap. 4 § SFB).

Den som är blind eller gravt hörselskadad har alltid rätt till en viss nivå av handikappersättning. Se närmare om blinda och gravt hörselskadade i avsnitt 4.8.

4.7 Tidsbegränsad ersättning

Handikappersättningen kan begränsas till en viss tid om man kan förvänta sig att personens behov av hjälp eller merkostnader kommer att förändras (50 kap. 10–14 §§ SFB). Behovet kan förändras även om funktionsnedsättningen består.

Handikappersättningen bör även tidsbegränsas om personen beviljas ersättning för ett stort inköp där kostnaden kommer att skrivas av.

4.8 Blinda och gravt hörselskadade

50 kap. 7 § SFB

Handikappersättning lämnas alltid till en försäkrad som är blind eller gravt hörselskadad, om blindheten eller den grava hörselskadan inträtt före 65 års ålder.

50 kap 12 § SFB

För en försäkrad som är blind är handikappersättningen för år räknat 69 procent av prisbasbeloppet. Om han eller hon för samma tid får hel sjukersättning, hel aktivitetsersättning eller hel ålderspension är handikappersättningen, från och med den månad när den andra förmånen lämnas, 36 procent av prisbasbeloppet, om inte stödbehovet ger anledning till högre ersättning.

50 kap. 13 § SFB

För en försäkrad som är gravt hörselskadad är handikappersättningen för år räknat 36 procent av prisbasbeloppet, om inte stödbehovet ger anledning till högre ersättning.

Den som är blind har rätt till den högsta nivån, men den sänks till den lägsta nivån om hen får hel aktivitetsersättning, sjukersättning eller ålderspension. Den som är gravt hörselskadad har alltid rätt till handikappersättning på den lägsta nivån. Detta gäller under förutsättning att hjälpbehovet och merkostnader inte ger rätt till en högre nivå av handikappersättning.

Den som anses som blind eller gravt hörselskadad får den garanterade nivån av handikappersättning och behöver inte visa att hen har kostnader som uppgår till de gränsvärden som gäller för olika nivåer på handikappersättning.

Rättsfall

HFD har prövat frågan om hur handikappersättning ska beräknas när en försäkrad som har rätt till garanterad ersättning till följd av dövhet eller grav hörselskada ansöker om högre ersättning på grund av merkostnader för en annan funktionsnedsättning. HFD:s avgörande innebär att när den försäkrade vill ha högre handikappersättning än garantinivån i 50 kap. 13 § SFB ska Försäkringskassan vid beräkningen utgå från de merkostnader som är motiverade med hänsyn till det samlade stödbehovet. Yrkar den försäkrade högre ersättning för merkostnader, oavsett om det är på grund av dövheten/hörselnedsättningen eller en annan funktionsnedsättning, ska Försäkringskassan vid beräkningen av dessa merkostnader utgå från noll. (HFD 2014 ref. 17)

När man bedömer vilken hjälp personer som är dövblinda behöver ska man utgå från det sammanlagda behovet av hjälp. Alla uppfyller inte kraven på grav synskada eller grav hörselskada var för sig och därmed uppfyller de inte heller kraven för den garanterade rätten till handikappersättning. Kombinationen av funktionsnedsättningar kan däremot medföra att behovet av hjälp blir större än om man betraktar varje funktionsnedsättning för sig.

4.8.1 Blinda

50 kap. 2 § SFB

När det gäller handikappersättning ska en person anses blind om hans eller hennes synförmåga, sedan ljusbrytningsfel har rättats, är så nedsatt att han eller hon saknar ledsyn.

De viktigaste delarna av synen är dels synskärpan, det vill säga förmågan att se och tyda detaljer, dels synfältet, det vill säga det område som ögat eller ögonen tillsammans omfattar.

Vad som definieras som blindhet kan variera mellan olika länder. WHO har en definition av blindhet som är att

• synskärpan är mindre än eller lika med 0,05 och
• det sammanlagda synfältet är mindre än eller lika med 10 grader.

WHO:s definition om vem som anses vara blind innebär alltid att personen saknar ledsyn.

Avsaknad av ledsyn är ett vidare begrepp än WHO:s definition av blindhet. Det innebär att även personer som inte är blinda enligt WHO:s definition kan anses vara blinda enligt 50 kap. 2 § SFB. När Försäkringskassan bedömer om en person saknar ledsyn ska vi ta ställning till hur personen kan utnyttja sina synrester snarare än att bestämma graden av synförmåga. Ett dåligt synfält med god synskärpa innebär i allmänhet att personen har större aktivitetsbegränsningar än det motsatta förhållandet, det vill säga ett bra synfält med en dålig synskärpa.

Andra faktorer som kan ha betydelse när vi bedömer synnedsättning är förmågan till samsyn för ögonen, graden av bländningskänslighet och förmågan till skymningsseende. Den traditionella uppfattningen av begreppet ledsyn beskriver förmågan att kunna vägleda sig i främmande omgivning. Den definitionen blir för snäv eftersom den inte tar hänsyn till ett modernt samhälle. Främmande miljö är för de flesta människor också en trafikerad miljö och då räcker det inte att man kan vägleda sig. Man måste också kunna orientera sig så fort att det inte uppstår någon fara för den egna säkerheten. För att bedöma om en person saknar ledsyn behöver vi bedöma personens sammanlagda synfunktion, och vilka aktivitetsbegränsningar personen har.

I svårbedömda ärenden kan Försäkringskassan hämta in uppgifter från till exempel ögonkliniker vid ett allmänt sjukhus eller syncentraler. Den försäkringsmedicinska rådgivaren kan hjälpa till att tolka vad de medicinska underlagen visar och om det finns behov av ytterligare utredning.

Rättsfall

FÖD fann i ett mål att en person fick anses sakna ledsyn (FÖD 1988:1). I domen hänvisade FÖD till utlåtanden från en överläkare vid en ögonklinik och till sin sakkunnige om ögonsjukdomar. FÖD:s sakkunnige sade bland annat följande: ”Vad beträffar begreppet ledsyn ska man inte enbart ta hänsyn till synskärpa och synfält var för sig utan väga samman samtliga synnedsättande faktorer till en totalbedömning av synförmågan. Den traditionella uppfattningen av begreppet ledsyn avser en förmåga att kunna vägleda sig i främmande omgivning. Denna definition får anses alltför snäv, eftersom den inte tar hänsyn till situationen i ett modernt samhälle. Främmande miljö är för de flesta människor också en trafikerad miljö. Det räcker således inte att man kan vägleda sig. Man måste också kunna orientera sig relativt snabbt, det vill säga åtminstone så fort att fara för egen säkerhet inte uppkommer.

4.8.2 Gravt hörselskadade

50 kap. 3 § SFB

När det gäller handikappersättning ska en person anses gravt hörselskadad om han eller hon även med hörapparat saknar möjlighet eller har stora svårigheter att uppfatta tal.

Det är alltså förmågan att höra med hörapparat som avgör om man är gravt hörselskadad. I praktiken innebär ordet hörapparat samtliga hörhjälpmedel. Det innefattar alltså inte bara traditionella hörapparater utan också inopererade hörhjälpmedel som benförankrade hörapparater (BAHA), cochleaimplantat (CI) och elektroakustisk stimulering (EAS). Det finns olika metoder för att konstatera grav hörselskada. För bedömning av rätt till handikappersättning har Försäkringskassan utgått från professor Gunnar Lidéns definitioner i yttrande till Socialstyrelsen redovisade i en departementspromemoria från 1981 (Ds S 1981:16 s. 107–111). Där framkommer bland annat följande:

Tonaudiogrammet anger hur starkt talet måste göras för att uppfattas. Ett talaudiogram anger hur mycket av talet som uppfattas, det vill säga diskriminationsförmågan.

Det går inte att ange några exakta gränsvärden för vad som är en grav hörselskada. En hörselförlust på mer än 70 dB vid ett tonmedelvärde på 500–2000 Hz bedöms som grav hörselskada om ett samtal med hörapparat på högst 1 meters håll kräver avläsestöd. Förmågan att förstå tal kan dock vara starkt nedsatt trots att hörseln i tonaudiogrammet har ett tonmedelvärde som är betydligt bättre än 70 dB. Avgörande blir då den kliniska bedömningen av möjligheten att höra tal med hörapparat med eller utan avläsestöd. Den medicinska bedömningen bör också sättas i relation till den sociala situation som den hörselskadade befinner sig i (Ds S 1981:16 s. 107–111, Merkostnader m.m. inom handikappersättningen).

Sedan yttrandet till Socialstyrelsen skrevs har tonmedelvärdet ändrats så att det nu beräknas för 500–4000 Hz, alltså även tonen 4000 Hz. Medelvärdet var tidigare för tre frekvenser 500, 1000 och 2000 Hz. Nu gäller det fyra frekvenser: 500, 1000, 2000 och 4000 Hz.

Vad som är en lämplig ljudmiljö när hörseltest ska utföras har prövats av domstol.

Rättsfall

FÖD har i mål 1993:12 funnit att en persons hörselförmåga var nedsatt i sådan grad att han hade rätt till handikappersättning. Av den medicinska utredningen framgick att personen enligt konversationsprov och frifältsmätningar hade stora svårigheter att uppfatta vanlig konversation. En undersökning som utförts i en helt tyst ljudmiljö hade visserligen visat endast lätt nedsatt taldiskrimination hos personen. Graden av personens hörselnedsättning borde dock enligt domstolen så långt som möjligt bedömas mot bakgrund av hans möjligheter att uppfatta tal i sin normala sociala miljö. Domstolen ansåg att de prov och mätningar som utförts i en helt tyst ljudmiljö inte gav ett riktigt mått på de svårigheter att uppfatta tal som personen hade i det praktiska livet. Den medicinska utredningen visade att personens hörselnedsättning var grav när proven och mätningarna utfördes under förutsättningar som var jämförbara med dem som gäller för när vanliga samtal förs.

När man bedömer vad som är en normal social miljö kan man jämföra med en läkarmottagning med vissa bakgrundsljud. Det handlar alltså inte om miljöer med mycket bakgrundsljud som restauranger, trafikmiljöer och liknande.

De tekniska landvinningarna har dock varit stora under de decennier som gått sedan professor Gunnar Lidéns skrivelse togs fram. Detta inte minst eftersom behandling med cochleaimplantat för att återskapa hörsel har etablerats. De tester som alltid ska utföras enligt professor Gunnar Lidén är tonaudiogram och konversationsprov. Det sistnämnda testet har dock blivit ännu svårare att bedöma sedan dess med anledning av att hörapparaterna nu är digitala och kan ha flera olika lyssningsprogram beroende på miljö. Dessutom är brusreducering och riktningsmikrofoner standard. På 80-talet fanns bara analog förstärkning och ingen avancerad ljudbearbetning.

Följande standardiserade hörseltester ger nuförtiden underlag för en medicinsk bedömning:

• tonaudiogram med luft- och benledning
• maximal taluppfattning utan hörhjälpmedel
• taluppfattning i ljudfält på 65 dB med optimalt anpassat hörhjälpmedel (hörapparat eller cochleaimplantat).

Det viktigaste standardiserade hörseltestet är taluppfattning i ljudfält på 65 dB med optimalt anpassat hörhjälpmedel. Resultatet av ett sådant test bör kunna bedömas tillsammans med andra standardiserade hörseltester. Till exempel bör resultatet av taluppfattning i ljudfält på 65 dB tillsammans med optimalt anpassat hörhjälpmedel jämföras med resultatet av maximal taluppfattning utan hörhjälpmedel. Individer kan i dag ha kombinationer av hörapparater och cochleaimplantat. Det är det bästa resultatet som är relevant.

Om det finns utredningar av andra professioner, så ger de också värdefull information. Utredningar av andra professioner kan till exempel vara en kommunikationsbedömning av hörselpedagog eller audionom eller bedömning av språkutveckling av logoped.

4.9 Metodstöd – tidpunkt för efterkontroll

I de fall en person får handikappersättning under en längre period är det lämpligt att göra efterkontroller vart tredje år. Om det finns skäl att kontrollera ärendet med längre mellanrum är det viktigt att motivera varför. Försäkringskassan fattar inget formellt beslut om efterkontroll, men det är lämpligt att upplysa personen om när Försäkringskassan planerar att följa upp ärendet och vad som då särskilt kommer att följas upp.

Efterkontrollen är lämplig framför allt eftersom behovet av hjälp och merkostnadernas storlek kan ändras trots att funktionsnedsättningen är densamma över tid. Det kan därför också bli aktuellt att göra en efterkontroll med kortare intervall än tre år. Att vid registreringen av efterkontrollen beskriva vad som särskilt kommer att följas upp underlättar arbetet med efterkontroller.