Hoppa till huvudinnehåll

5 Merkostnader

Det här kapitlet handlar om

  • vad som är merkostnader
  • att ta ställning till under utredningen
  • andra huvudmän
  • privata alternativ
  • olika kategorier av merkostnader
  • vägledande information vid bedömning av merkostnader.

5.1 Vad är merkostnader?​

Merkostnader är de extra kostnader en person har på grund av sin funktionsnedsättning, alltså kostnader som personen inte skulle haft utan sin funktionsnedsättning och som andra personer vanligtvis inte har.

Det finns inga schabloner för vad som är normala, det vill säga vanliga kostnader för personer i en viss ålder, utan bedömningen får göras från fall till fall.

Vad som är normala kostnader förändras i takt med samhällsutvecklingen. Det innebär att vad som är merkostnader kan förändras med tiden. En aktuell bedömning behöver därför göras vid tidpunkten för prövningen. Läs mer om förändringar i samhället i avsnitt 8.3.

Försäkringskassan behöver ofta ta vägledning från externa källor för att hitta referenser till normala kostnader. Det kan vara från andra myndigheter, till exempel Konsumentverket, kommuner eller regioner. Det kan också vara från andra informationskanaler till exempel 1177 Vårdguiden, arbetsterapeut, apotek, dietist eller distriktssköterska. Läs mer om uppgifter från statliga myndigheter i ett avsnitt längre ned.

Att en kostnad är normal betyder inte med automatik att den inte kan räknas som en merkostnad vid bedömningen. Om kostnaden är högre än den kostnad som är normal för någon utan funktionsnedsättning, kan mellanskillnaden vara en merkostnad. I vissa fall kan en kostnad verka vara en normal kostnad för en person utan funktionsnedsättning, men kan för en person med funktionsnedsättning vara av en annan karaktär. Till exempel kan en person vara rekommenderad en specifik medicinsk behandling till följd av sin funktionsnedsättning, såsom ridterapi. I det fallet handlar det alltså inte om fritidsaktiviteten ridning, utan den särskilda behandlingsformen ridterapi. Det ska också vara utrett att regionen inte erbjuder en likvärdig eller annan adekvat behandling. Kravet är alltid att personen inte skulle ha haft kostnaden, eller hela kostnaden, utan sin funktionsnedsättning

Det är endast personens egna kostnader som kan ligga till grund för rätt till handikapp-ersättning. Det kan innebära att vissa merkostnader som tidigare legat till grund för ersättning i ett vårdbidrag inte kan beaktas inom handikappersättning för en ung vuxen. Merkostnader som uppkommer till exempel för personens föräldrar kan alltså inte ligga till grund för handikappersättning.

I förarbetena till bestämmelserna i 9 kap. 2 § AFL (som numera motsvaras av 50 kap. 4–8 och 10–14 §§ SFB) uttalades bland annat att handikappersättning i princip är en merkostnadsersättning. Beslutet om rätt till handikappersättning ska baseras på en prövning av vilka utgifter som verkar rimliga och motiverade av personens speciella behov. I detta sammanhang bör hänsyn tas både till funktionshindrets art och personens personliga förhållanden (prop. 1974:129 s. 109 och prop. 1977/78:100, bilaga 8, s. 53 f.).

Merkostnader kan alltså både kan vara funktionshinderspecifika kostnader och vanligt förekommande kostnader. För att vanligt förekommande kostnader ska kunna räknas som en merkostnad krävs att personen inte skulle ha haft dem utan sin funktions-nedsättning, det vill säga kostnaden ska ha uppstått på grund av funktions-nedsättningen.

Merkostnader på grund av hjälpbehov

Av förarbetena framgår att avsikten med handikappersättning i princip är att vara en merkostnadsersättning. Där sägs också att för en försäkrad vars funktionsförmåga är nedsatt kan merkostnader uppkomma till följd av bland annat att hen i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av någon annan eller genom att hen behöver mer fortlöpande hjälp för att kunna förvärvsarbeta. Det sägs vidare att den försäkrade även kan ha merkostnader av helt andra orsaker, det vill säga kostnader som inte beror på den försäkrades hjälpbehov. (Prop.1974:129 s. 109)

Kostnader för hjälpbehov som inte utgör tidskrävande hjälp i den dagliga livsföringen eller fortlöpande hjälp för att kunna förvärvsarbeta beaktas alltså inte som mer-kostnader. Det gäller även om man kan göra sannolikt att man själv hade utfört de sysslorna om man inte hade haft sin funktionsnedsättning. Hjälp med exempelvis storstädning ett fåtal gånger per år eller med renovering av fastigheter inryms inte i vad Försäkringskassan bedömer som daglig livsföring. Kostnader för sådan hjälp kan därför inte godtas som merkostnader.

När det gäller kostnader som inte har sin grund i ett hjälpbehov utan uppkommer av andra orsaker på grund av funktionsnedsättningen saknar det betydelse om mer-kostnaderna går att hänföra till daglig livsföring eller arbete. Exempel på sådana merkostnader är när personen på grund av sin funktionsnedsättning har kostnader för kapitalvaror, vård och behandling, läkemedel eller anpassning för att göra det möjligt att utöva en fritidssysselsättning.

Men för att kostnaderna ska kunna räknas med i bedömningen av rätt till handikapp-ersättning måste det finnas ett direkt samband mellan funktionsnedsättningen och kostnaderna.

Betydande merkostnader

För att enbart merkostnader ska ge rätt till handikappersättning måste de vara betyd-ande (50 kap. 4 § SFB). En enskild merkostnad behöver i sig inte vara betydande, utan det är personens sammanlagda merkostnader på grund av funktionsnedsättningen som ska vara betydande. Betydande innebär i det här sammanhanget att merkostnaderna bör uppgå till minst 28,5 procent av prisbasbeloppet (RAR 2002:9 till 50 kap. 4 § SFB). Se avsnitt 4.6 Handikappersättningens storlek.

Engångskostnader

När vi bedömer vad de sammanlagda merkostnaderna uppgår till ska Försäkrings-kassan utgå från merkostnaderna per år. Samtliga kostnader som den försäkrade förväntas ha ska alltså räknas ihop och slås ut på ett år. Det gäller även om en viss kostnad bara finns under en kortare tid.

Exempel

Om en person har hemtjänst under tre månader som totalt uppgår till 3 000 kronor. Då blir kostnaden på ett år 3 000 kronor.

Framtida kostnader

Vid bedömningen av vilka merkostnader en person har kan Försäkringskassan även ta hänsyn till framtida kostnader, det vill säga kostnader för sådant som personen skulle behöva men inte har haft råd med tidigare. Det är annorlunda mot när handikapp-ersättningen infördes 1975, då den tillämpades striktare än i dag. Detta ändrades genom ett förtydligande i lagtexten i den tidigare 9 kap. 2 § AFL. I förarbetena konstaterades att om en person behöver hjälp eller åtgärder som medför utgifter för att på bästa sätt motverka och klara av följderna av sitt funktionshinder kan ett sådant behov beaktas, oavsett om utgifterna redan finns eller inte. (Prop. 1977/78:100, bilaga 8, s. 53)

En kostnad ska i första hand betraktas som ersättningsberättigande från och med när den försäkrade har att betala den. I de fall den försäkrade vill att en framtida kostnad ska räknas som en merkostnad, ska Försäkringskassan bedöma

  • vad den begärda framtida merkostnaden kan komma att uppgå till
  • om den är skälig
  • hur sannolikt det är att den försäkrade kommer att ha kostnaden
  • när den förväntas uppkomma.

Om den försäkrade ska komma in med underlag, och i sådana fall vilka, beror på det enskilda ärendet. Ett sådant underlag kan exempelvis vara ett köpeavtal.

När det gäller kostnad för god man är det först när ett arvodesbeslut meddelats av överförmyndarnämnden som det går att bedöma vad merkostnaden faktiskt uppgår till. Läs mer om arvodesbeslut i avsnitt 5.2.6.

Avskrivning av merkostnad

Den ersättning som den försäkrade kan få per år för merkostnader motsvarar det belopp med vilket avskrivning görs. Med avskrivning menas att kostnaden för en vara som kommer att användas under en längre period fördelas jämnt under den tid som den beräknas användas. När den tiden har gått är varan avskriven och utgör inte längre någon merkostnad.

Sammanlagda behovet av stöd

Om en person både har hjälpbehov och merkostnader ska man bedöma rätten till ersättning utifrån det sammanlagda behovet av stöd. Det framgår av 50 kap. 5 § SFB. Läs mer om detta under avsnitt 4.5 Sammanvägning av hjälpbehov och merkostnader.

Schabloner vid bedömningen av merkostnader

Efter att bestämmelserna om handikappersättning infördes 1975 fick tidigare RFV ett uppdrag av regeringen att utreda vilka merkostnader som var lämpliga att ta hänsyn till vid bedömningen av rätten till handikappersättning. Syftet var att ge ett bättre stöd för bedömningen av vad som kunde vara skäliga merutgifter (numera kallat merkostnader). Man ville få fram schabloner för att så långt som möjligt begränsa granskningen i det enskilda fallet så att den främst skulle utgå från funktionsnedsättningen och vilka merutgifter den kunde orsaka. (Se prop. 1977/78:100, bilaga 8, s.54)

Utredningen redovisades i betänkandet Ds S 1981:16. I betänkandet föreslogs inga lagändringar och RFV framhöll sammanfattningsvis följande:

”Vid tillämpningen måste försäkringskassorna i viss utsträckning göra skälighetsbedömningar när de fastställer vilka merutgifter som kan anses orsakade av ett handikapp. Utgångspunkten vid dessa bedömningar är uppskattningar av de kostnader som skulle ha förelegat om handikappet inte funnits. För att ge ledning vid sådana bedömningar har Konsumentverket tagit fram uppgifter om olika hushållsekonomiska kostnader, livsmedel, kläder, skor, sängutrustning, tvätt, hårvård och hushållsmaskiner.”

Betänkandet tog även upp att Konsumentverket hade gjort kostnadsjämförelser mellan så kallad friskkost och olika specialkoster m.m. som kunde fungera som vägledning för försäkringskassorna. Under rubriken ”Överväganden och förslag” skriver RFV att frågan om schablonmässiga bedömningar av handikappersättningen hade aktualiserats inför utredningen, men att de schabloner som nu lades fram främst syftade till att ange någon form av normalvärden som kunde ge vägledning vid beräkningen av merutgifter. RFV ansåg dock inte att man borde införa generella fasta schablonbedömningar för olika typer av funktionsnedsättningar på samma sätt som redan gällde för blinda och döva (blinda och personer med grav hörselskada är garanterade en viss nivå av ersättning – se närmare om detta i avsnittet 4.8.) Utredningen visade nämligen att det var stora skillnader mellan olika personers behov av stöd, även när de hade samma funktionsnedsättning. Vilka merkostnader personen har och hur stora de är varierar med andra ord inte bara mellan olika typer av sjukdomar och funktionsnedsättningar, utan också mellan olika individer. Därför är det inte rimligt att utgå från schabloner när det gäller vilka olika sjukdomar, funktionsnedsättningar eller typer av merkostnader som kan ge rätt till handikappersättning. Man måste ta hänsyn till vilka kostnader som kan anses vara rimliga i det enskilda ärendet. Detta har numera förtydligats i rättspraxis.

Rättsfall

Se bland annat RÅ 2005 ref. 45 och RÅ 2008 ref. 27.

Även om det inte går att ta fram fasta schabloner så finns det viss vägledning för hur man ska bedöma vad som är merkostnader. Dels finns olika normalvärden, bland annat från Konsumentverket, dels har Försäkringskassan flera allmänna råd om vilka merkost-nader som kan godtas i olika fall. Det finns också ett rättsligt ställningstagande som redovisas i avsnitt 5.1.3.

Det är dock viktigt att man inte avstår från att godta en kostnad som en merkostnad enbart av det skälet att den inte nämns i de allmänna råden eller i vägledningen. Det framgår av RÅ 2008 ref. 27 där HFD säger så här:

”Det är ofta svårt att göra några mer exakta beräkningar av de merutgifter som uppkommer till följd av en funktionsnedsättning och en viss schablonisering av kostnadsberäkningen måste godtas. De tillämpningsanvisningar som Försäkringskassan lämnar i sina allmänna råd och vägledningar får som regel anses ge ett fullgott underlag för bedömningen av vilka merutgifter som kan beaktas i det enskilda fallet om inte den försäkrade kan visa att omständigheterna i hans eller hennes fall är sådana att det är motiverat att utgå från ett högre belopp än vad som kan beräknas med tillämpning av dessa anvisningar (jfr RÅ 2005 ref. 45). Härav följer att den omständigheten att en viss kostnad inte finns upptagen i Försäkringskassans allmänna råd eller vägledningar eller går att hänföra till någon av de kostnadskategorier som Försäkringskassan använder i dessa inte i sig utgör skäl för att inte godta den som en sådan merutgift som kan grunda rätt till handikappersättning. Om det kan konstateras att kostnaden i fråga är föranledd av funktionsnedsättningen ska den beaktas som en merutgift vid bedömningen av rätten till handikappersättning.”

Förhållningssätt merkostnader

Handikappersättning är ett förmånsslag som innehåller ett visst bedömningsutrymme. I förarbetena anges att kostnader som är rimliga och motiverade utifrån den försäkrades behov kan beaktas vid bedömningen av merkostnader, men det står inte vad som är rimligt och motiverat (prop. 1977/78:100, bilaga 8 s. 54). Den bedömningen måste Försäkringskassan göra i varje enskilt ärende. Därför går det inte att göra en lista över vilka merkostnader som kan godtas eller med vilka belopp, eftersom en sådan lista skulle göra det omöjligt att ta hänsyn till omständigheterna i varje enskilt ärende. På det sättet skiljer sig handikappersättning från förmåner där det finns ett antal mycket konkreta kriterier att utgå från i bedömningen av rätten till ersättning.

Rimlighetsbedömningarna inom handikappersättning bör göras utifrån vad som bedöms vara en grundläggande standard, det vill säga varken lyx eller lägsta nivå. Om möjligt ska stöd för bedömningen sökas i vägledning, allmänna råd, domsnytt med mera.

Alla ärenden ska utredas i den omfattning som krävs för att skaffa ett tillräckligt underlag för att fatta ett korrekt beslut (110 kap. 13 § SFB). Den som handlägger ärendet ansvarar för att avgöra när utredningen är klar och underlaget tillräckligt. Eftersom ersättningen beviljas framåt i tiden är det i många fall inte möjligt att veta exakt vilka kostnader personen kommer att ha på grund av sin funktionsnedsättning. Den information som är tillgänglig får användas för att uppskatta den framtida kostnaden. Det innebär att man utifrån tillämpliga bestämmelser behöver använda sitt eget omdöme för att komma fram till en avvägd bedömning.

5.1.1 Att ta ställning till under utredningen​

För att kunna bedöma rätten till handikappersättning är det viktigt att utredningen visar vilka merkostnader personen har och hur de är kopplade till funktionsnedsättningen. Merkostnaderna behöver som regel inte styrkas med kvitton, men följande frågor kan vara aktuella att besvara under utredningen. Listan är inte uttömmande, så tänk också igenom vilka följdfrågor som kan behöva ställas.

  • Hur har personen beräknat merkostnaden?
  • Hur länge förväntas merkostnaden kvarstå?
  • Är merkostnaden orsakad av funktionsnedsättningen?
  • Är det sannolikt utifrån personens livssituation att hen hade haft den uppgivna kostnaden även utan funktionsnedsättning?
  • Är detta en kostnad som är vanlig, det vill säga som de flesta människor har?
  • Om det är en vanlig kostnad, kan personen göra sannolikt att just hen inte hade haft kostnaden utan sin funktionsnedsättning?
  • Är merkostnaden rimlig och motiverad?
  • Finns det någon annan stödform som täcker kostnaden och som en annan huvudman – stat, kommun eller region – ansvarar för?
  • Är merkostnaden beräknad före eller efter avdrag för hushållsnära tjänster?
  • Kan en annan huvudman erbjuda likvärdig eller annan behandling som får anses som adekvat?
  • Om det är en merkostnad på grund av ett hjälpbehov, är det då ett hjälpbehov i personens dagliga livsföring eller arbete?

5.1.2 Andra huvudmän​

Ansvaret för olika samhällsuppgifter är uppdelat mellan stat, kommun och region. De olika huvudmännen har olika ansvarsområden när det gäller stödformer, tjänster och ekonomiska stöd. Den som har ett ansvar att tillhandahålla en vara eller tjänst har också i vissa fall en möjlighet att prioritera vad som ska tillhandahållas. Det kan innebära att de väljer att inte tillhandahålla en viss behandling eller en vara, vilket kan innebära kostnader för den enskilde. De olika huvudmännen i landet har olika riktlinjer och därför är det är viktigt att i det enskilda ärendet utreda vad som gäller. I förarbetena till lagstiftningen framgår att hänsyn ska tas till de merutgifter den funktionshindrade har i den mån inte andra samhällsåtgärder ska kompensera för dem (prop. 1974:129 s. 70, 101 och 109).

I flera verksamheter får de ansvariga huvudmännen ta ut avgifter. För den enskilde kan många avgifter kopplade till en funktionsnedsättning innebära höga kostnader. Även om det finns högkostnadsskydd så tar systemet ingen hänsyn till att samma person kan betala många olika former av avgifter. Avgifter kan helt eller delvis räknas som merkostnader i de fall en huvudman med hänvisning till lag eller annan författning tar ut en avgift för en viss vara eller tjänst. Avgiften kan också räknas som merkostnad om det finns ett högkostnadsskydd. Då räknas avgiften upp till högkostnadsskyddet som merkostnad. Dessa merkostnader kan ses som en följd av funktionsnedsättningen eftersom den enskilde annars inte skulle behöva varan eller tjänsten.

5.1.3 Ersättning för privat alternativ eller till närstående​

Försäkringskassan har gjort följande rättsliga ställningstagande (FKRS 2009:2). Det handlar dels om hur merkostnader ska beräknas om personen använt sig av privata alternativ till den offentliga vården eller till offentliga tjänster, dels om ersättning som betalas till anhöriga.

Om man väljer ett privat alternativ till en vara eller tjänst som man kunnat få genom en ansvarig offentlig huvudman, kan kostnaden betraktas som en merkostnad högst upp till det belopp som huvudmannen skulle ha tagit ut för varan eller tjänsten.

Ersättning som lämnas till en anhörig eller annan närstående för att tillgodose hjälp-behov i den dagliga livsföringen är inte en merkostnad. Däremot kan tiden för hjälpen räknas med vid bedömningen av behovet av hjälp i den dagliga livsföringen.

Läs mer

Läs mer i rättsligt ställningstagande (FKRS 2009:02) Merkostnader inom handikappersättning och vårdbidrag om bakgrund och överväganden.

5.2 Exempel på merkostnader​

Nedan följer exempel på vanliga merkostnader och hur de kan beräknas, bland annat utifrån den vägledning som finns i Försäkringskassans allmänna råd (RAR 2002:9 till 50 kap. 4 § SFB) och FKRS 2009:2.

Högsta förvaltningsdomstolen har vid två tillfällen uttalat att även om en viss kostnad inte finns upptagen i Försäkringskassans allmänna råd eller vägledningar, eller går att hänföra till någon av de kostnadskategorier som Försäkringskassan använder, så kan det finnas skäl för att godta den som en sådan merkostnad som kan grunda rätt till handikappersättning (RÅ 2008 ref 27 och 2005 ref 45). Det innebär att om det kan konstateras att kostnaden i fråga är orsakad av personens funktionsnedsättning ska hänsyn tas till kostnaden vid bedömningen av rätten till handikappersättning.

5.2.1 Bostad och bostadsbyte med mera​

Det är normalt att ha en kostnad för sitt boende, men man kan också ha merkostnader för sitt boende som beror på funktionsnedsättningen.

Bostad

Kostnader för ett extra rum eller större bostadsyta som behövs för vårdutrustning, hjälpmedel eller som behandlingsrum bör godtas som merkostnader (jmf RAR 2002:9). Vid beräkningen av merkostnader för ett extra rum i bostaden bör man utgå från de bestämmelser som gäller för beskattning av naturaförmåner i form av fri bostad. Vid beräkning av kostnad för större bostadsyta bör man utgå från bostadsförmånsvärdet på bostadsorten (RAR 2002:9 till 50 kap. 4 § SFB). Detta gäller under förutsättning att personen inte kompenseras på annat sätt för merkostnaden, eller om de faktiska kostnaderna är lägre än bostadsförmånsvärdet.

För ytterligare information om beskattning, se www.skatteverket.se.

Om personen behöver använda ett av rummen i sin befintliga bostad för till exempel träning eller förvaring av hjälpmedel och vårdutrustning anses detta inte vara en merkostnad eftersom hen inte fått högre bostadskostnader beroende på hur rummet används.

Bostadsanpassning

En kommun ska lämna bidrag för att anpassa bostaden till en person med funktions-nedsättning och genomföra nödvändiga åtgärder av bostadens fasta funktioner. Kommunen ska också lämna bidrag till anpassningar i anslutning till bostaden. Se lagen (2018:222) om bostadsanpassningsbidrag.

Eftersom kommunen ansvarar för bostadsanpassning behöver man normalt inte räkna in kostnader för sådant vid bedömningen av merkostnader. Om kommunen anser att en anpassning inte är nödvändig enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag så ska Försäkringskassan utgå från den bedömningen. Kostnaderna för bostadsanpassningen kan då i regel inte anses som rimliga och motiverade. (jfr KRNJ mål nr 2238-2003)

I vissa fall kan kommunen bevilja en tillbyggnad till huset, vilket kan medföra ökade kostnader för uppvärmning och driftskostnader. Dessa ökade kostnader kan godtas som en merkostnad efter utredning, förutsatt att inget annat stöd utgår för detta.

Byte till annan bostad

En person kan vara tvungen att byta till en större bostad på grund av sin funktions-nedsättning. Det kan också vara nödvändigt att flytta till en bostad med bättre tillgänglighet, till exempel en lägenhet på bottenvåningen eller ett hus med hiss. Utredaren måste utreda omständigheterna närmare om en person anger merkostnader för större bostad, eller för byte till bostad med bättre tillgänglighet. Man kan bara räkna kostnader för bostadsbyte som merkostnad om bostadsbytet är motiverat på grund av personens funktionsnedsättning.

Det finns ingen tidsgräns för hur länge en person kan få räkna med merkostnader för en speciell bostad. Samma sak gäller när någon som inte tidigare haft en egen bostad behöver flytta till en egen bostad med viss standard eller ett visst boende på grund av sin funktionsnedsättning.

Rättsfall

FÖD har i mål 1994:22 bedömt ett bostadsbyte som nödvändigt med hänsyn till den försäkrades funktionsnedsättning. Den nya bostaden hade betydligt högre hyra, men den var varken större eller dyrare än vad som var rimligt.

Boende i gruppbostad

Rättsfall

HFD har i ett mål funnit att hyreskostnaden för en gruppbostad inte kunde räknas som en merkostnad för dubbelt boende. HFD ansåg att den försäkrades flyttning från makarnas gemensamma hem var definitiv. Flytten till gruppbostaden innebar att han fick ett nytt permanentboende som fullt ut skulle tillgodose hans omfattande stödbehov. Enligt HFD kunde den försäkrade i denna situation inte anses behöva dubbla bostäder på grund av sin funktionsnedsättning. Inte heller var hyreskostnaden för gruppbostaden så hög att den kunde anses som en merkostnad. (RÅ 2004 ref. 119)

5.2.2 Hjälpmedel​

De invaliditetsförmåner som föregick handikappersättningen skulle täcka merkostnader för hjälpmedel som kunde förknippas med arbets- eller studiesituationen. Sedan handikappersättningen infördes har flera andra stödformer införts som täcker behov av hjälpmedel i dessa situationer och som inte medför någon kostnad för personen.

En av grundtankarna i handikappreformen var att personer med funktionsnedsättning ska ha rätt till de hjälpmedel som de behöver för att klara sig och leva ett så normalt liv som möjligt (prop. 1992/93:159, s. 126–127). Regionen ansvarar för att erbjuda hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning enligt 8 kap. 7 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, HSL). Kommunen ansvarar för att erbjuda hjälpmedel för dem som bor i sådana boendeformer eller bostäder som avses i 5 kap. 5 § andra stycket och 7 § tredje stycket samt 7 kap. 1 § första stycket 2 SoL (12 kap. 5 § HSL).

Trygghetslarm betraktas i detta sammanhang som ett hjälpmedel.

Regionerna och kommunerna har enligt den allmänna avgiftsbestämmelsen i 17 kap. 1 § HSL rätt att ta ut avgifter för hjälpmedlen. De gör det i varierande grad. Vissa hjälpmedel är gratis, andra erbjuds mot en avgift och mindre kostsamma hjälpmedel får man köpa med eller utan rabatt.

Om den försäkrade behöver hjälpmedel på grund av sin funktionsnedsättning kan Försäkringskassan godta kostnaden för hyra eller inköp som merkostnad. I så fall måste hjälpmedlet vara ordinerat av en behörig person, dvs. en läkare, arbetsterapeut eller motsvarande sakkunnig. Försäkringskassan kan också godta kostnader för en försäkring av hjälpmedlet, eftersom det är en extra kostnad som den försäkrade har och som är kopplad till funktionsnedsättningen.

Det finns ingen enhetlig definition av vad som är ett hjälpmedel. Det finns inte heller några fastställda listor över vilka produkter som räknas som hjälpmedel. Men regionerna har listor på vilka hjälpmedel som den specifika regionen tillhandahåller.

Försäkringskassan behöver utreda hur hjälpmedel ersätts inom den aktuella kommunen eller regionen för att kunna bedöma merkostnaderna för en persons hjälpmedel. Om det gäller hjälpmedel som enbart används i arbets- eller studiesituationer måste man också utreda om kostnader ska ersättas genom andra stödformer. Bidrag till arbetshjälpmedel är en egen förmån som kan beviljas av Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen till en arbetsgivare, egenföretagare eller uppdragstagare. Arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen ansvar för att skaffa och underhålla de hjälpmedel som behövs för att förebygga och förhindra ohälsa och olycksfall. Olika utbildningsanordnare har också möjlighet att ordna hjälpmedel till elever med funktionsnedsättning.

Nedan följer en genomgång av vad som gäller för vissa typer av hjälpmedel. Att ett hjälpmedel inte nämns i genomgången innebär dock inte att den kostnaden inte kan godtas som en merkostnad.

Datorbaserade hjälpmedel

Datorn är ett hjälpmedel för kommunikation, läsning och skrivning för vissa personer med funktionsnedsättning. Datorer finns i de flesta hem och därför räknas kostnaden som en merkostnad bara om man kan göra sannolikt att man inte skulle haft datorn om man inte hade haft en funktionsnedsättning.

Hjälpmedelscentralen inom vissa regioner kan tillhandahålla hjälpmedel i form av dator och anpassningar till datorn.

Försäkringskassan kan godta kostnader för datorbaserade hjälpmedel som mer-kostnader om de är nödvändiga eller lämpliga på grund av personens funktions-nedsättning. Det kan till exempel vara särskilda anpassningar av datorn och speciella program. Om personen väljer att köpa ett hjälpmedel privat som också hjälpmedels-centralen eller någon annan huvudman erbjuder kan Försäkringskassan godta merkostnader med högst det belopp som huvudmannen skulle tagit ut. Det är inte nödvändigt att huvudmannen erbjuder exakt samma hjälpmedel, utan regeln gäller om hjälpmedlet kan betraktas som likvärdigt. (FKRS 2009:2)

När man fastställer merkostnaderna för anpassning av dator eller för dataprogram bör man räkna med en användningstid på tre år, om det inte finns skäl för kortare tid (RAR 2002:9 till 50 kap. 4 § SFB). Hyresavgifter ska bedömas på samma sätt som andra avgifter för hjälpmedel.

Hundar som hjälpmedel

Hundar kan i vissa fall användas som en form av hjälpmedel. Vanligast är ledarhundar för blinda. Det finns även assistanshundar, exempelvis servicehundar och signalhundar.

Ledarhundar och assistanshundar är utbildade för att utföra vissa uppgifter. Det kan exempelvis handla om att hjälpa en person att ta sig fram, eller att uppmärksamma personen eller andra i närheten när en förändring i hälsotillståndet är på gång. En sådan förändring i hälsotillståndet kan till exempel uppstå hos en person som har diabetes eller epilepsi. Hunden ska vara knuten till den personen som har behovet och det är också den personen som ska träna med hunden så att den kan utföra sina sysslor. Det innebär att hunden inte kan fungera och skötas som en familjehund. Det ska finnas en medicinsk utredning som gör det möjligt att bedöma om personen är i behov av en ledar- eller assistanshund, och på vilket sätt hunden ska tillgodose personens behov.

Inköp och utbildning av hunden bekostas på olika sätt. När hunden har certifierats eller blivit examinerad kan löpande kostnader som exempelvis mat, försäkring och vaccinationer, och även fortutbildning av hunden beaktas som merkostnader. Det gäller om personen själv står för kostnaderna.

Läs mer

På 1177.se kan du läsa mer om ledarhundar och assistanshundar.

5.2.3 Merkostnader för hälsa, vård och kost​

Öppen hälso- och sjukvård och privata alternativ

Regionerna ansvarar för att personer som är bosatta inom regionen erbjuds en god hälso- och sjukvård. Kommunen ansvarar på samma sätt för hälso- och sjukvård för personer som bor i vissa boendeformer. Vården omfattas av ett högkostnadsskydd. Vårdavgifter, i form av patientavgifter för vård i den öppna hälso- och sjukvården som är relaterade till en persons funktionsnedsättning, kan godtas som merkostnad. Om personen anlitar privata alternativ till den offentliga vården och därför har kostnader utöver den patientavgift som hen annars skulle ha betalat för behandlingen godtas inte denna kostnad som merkostnad. Det gäller under förutsättning att regionen eller kommunen kan erbjuda den aktuella behandlingen eller annan likvärdig som är adekvat (Jfr RÅ 2008 ref. 81).

När det finns flera behandlingsalternativ för en sjukdom eller skada ska patientens val av alternativ vara avgörande. Proportionerna mellan kostnader och den förväntade nyttan måste vara rimliga när det finns flera alternativ. Den som har ansvar för hälso- och sjukvården avgör vilka behandlingsalternativ som kan erbjudas patienten. (Prop. 1998/99:4 s. 25)

Rättsfall

I RÅ 2008 ref. 81 säger HFD följande:

”Landstingets skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård till dem som är bosatta inom landstinget innebär att det normalt kan förutsättas att en handikappad inte behöver ha merkostnader för hälso- och sjukvård, utöver vad som följer av bestämmelserna om vårdavgifter i sådan verksamhet. Men med hänsyn till hur reglerna för handikappersättning har utformats så kan det emellertid inte uteslutas att åtgärder som definieras som hälso- och sjukvård ändå ska beaktas vid bedömningen av rätten till ersättning. För att merutgifter ska kunna godtas vid en sådan bedömning ska de vara betingade av nedsättningen i den försäkrades funktionsförmåga. Detta innebär, när det gäller behandlingar som kan definieras som hälso- och sjukvård, att behandlingarna ska vara medicinskt motiverade. Det bör emellertid också krävas att det är utrett att den försäkrade inte genom landstingets försorg kan erbjudas en likvärdig behandling eller en annan behandling som får anses som adekvat.”

Slutsatsen av detta är att kostnader som en person har för att hen har valt ett privat vårdalternativ i stället för den vård som erbjuds av regionen inte är godtagbara merkostnader. Men Försäkringskassan måste utreda om den vård som regionen erbjuder verkligen är likvärdig eller adekvat. Skulle det visa sig att den inte är det, kan den extra kostnaden för det privata alternativet godtas som en merkostnad.

Läs mer

I avsnitt 5.1 kan du läsa mer om vad merkostnader är.

Vårdavgifter för sjukhusvård

Vårdavgifter för sluten vård vid sjukhus räknas inte som merkostnader eftersom de motsvarar de kostnader som personen skulle ha haft om hen i stället hade varit hemma. Därför kan det inte godtas som en merkostnad.

Omvårdnadsavgift eller omsorgsavgift

En del kommuner tar ut en omvårdnadsavgift på olika vårdboenden. Till den del en sådan kostnad avser en avgift för att den enskilde ska få sitt vård- och omsorgsbehov tillgodosett kan den beaktas. Det är viktigt att fråga kommunen vad som ingår i en sådan avgift eftersom vissa kostnader som är inkluderade i avgiften kan behöva räknas av, till exempel kostnad för mat.

Läkemedel

Bestämmelserna i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m. vid köp av recept-belagda och vissa receptfria läkemedel innebär att ingen behöver betala mer än en viss summa för köp av läkemedel per tolvmånadersperiod (5 §). Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket prövar om ett läkemedel eller en förbrukningsartikel ska subventioneras. Läkemedel som ingår i läkemedelsförmånerna får räknas in i högkostnadsskyddet för läkemedel.

Försäkringskassan kan godta kostnader för läkemedel som merkostnad upp till gränsen för högkostnadsskydd, förutsatt att läkemedlen omfattas av lagen om läkemedelsförmåner m.m. och är nödvändiga på grund av personens funktions-nedsättning.

Rättsfall

HFD har i mål RÅ 2009 ref. 82 prövat om kostnaden för ett läkemedel som ordinerats av läkare och som inte omfattas av lagen om läkemedelsförmåner kan godtas som en merkostnad, under förutsättning att behov av läkemedlet har uppstått på grund av funktionsnedsättning. Kostnaden ska inte heller ombesörjas av annan huvudman eller genom annat samhällsstöd.

Om det inte finns något likvärdigt läkemedel som omfattas av lagen räknas hela kostnaden som en merkostnad. Om det finns ett likvärdigt läkemedel som omfattas räknas bara kostnaden upp till högkostnadsskyddet som en merkostnad. Det beror på att valet av ett annat läkemedel i dessa fall kan jämföras med valet av ett privat alternativ i stället för vad som erbjuds av en offentlig huvudman (se FKRS 2009:02).

Preparat

Även andra preparat än läkemedel kan tas upp i ansökan som merkostnad. Det går inte att göra en generell bedömning av om dessa ska godtas som merkostnad eller inte. Läkare ordinerar läkemedel vilket är baserat på att de av Socialstyrelsen är legitimerade läkare. Att läkaren ordinerar ett läkemedel kan ses som en rekommendation eftersom personen inte är skyldig att följa ordinationen. Läkaren kan ordinera ett läkemedel på recept. Det är dock bara godkända läkemedel som är receptbelagda. När det gäller läkemedel som inte är godkända som läkemedel enligt läkemedelslagen, till exempel naturläkemedel, kan därför sägas att läkaren rekommenderar dessa. Om läkaren har ordinerat eller rekommenderat läkemedlet är av underordnad betydelse.

Patientsäkerhetslagen (2010:659) kräver att det man gör som legitimerad läkare ska vara i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vid tveksamheter kan utredaren konsultera en försäkringsmedicinsk rådgivare.

Rättsfall

HFD har i mål RÅ 2008 ref. 27 prövat om ett specifikt preparat kan godtas som merkostnad vid prövning av handikappersättning. Den försäkrade hade bland annat svårbehandlade magbesvär. Efter insättande av preparatet hade dessa besvär lindrats avsevärt. Den försäkrades läkare hade därför ordinerat henne att fortsätta med preparatet. HFD fann att det framgick av utredningen att den försäkrade till följd av nedsatt funktionsförmåga hade merkostnader för preparatet och att dessa skulle beaktas vid bedömningen av hennes rätt till handikappersättning.

Förbrukningsartiklar

Regionen ska tillhandahålla förbrukningsartiklar som fortlöpande behövs på grund av allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom. Det kan också vara kommunen som har det ansvaret. Det framgår i 8 kap. 9 § HSL. Det handlar om förbrukningsartiklar till personer med urininkontinens, urinretention eller tarminkontinens. Kostnaden ingår i högkostnadsskyddet för öppen hälso- och sjukvård. Försäk-ringskassan kan godta avgiften som en merkostnad upp till högkostnadsskyddet.

Kostnader för förbrukningsartiklar, till exempel bandagematerial, som behövs på grund av en persons funktionsnedsättning och som inte erbjuds kostnadsfritt av regionen, eller i vissa fall kommunen, kan också godtas som merkostnad (50 kap. 4 § SFB).

Kost

Kostnader för dyrare kost som är nödvändig på grund av en funktionsnedsättning bör godtas som merkostnader. Vad som anses som nödvändigt avgörs av en läkare, dietist eller motsvarande sakkunnig. (RAR 2002:9 till 50 kap. 4 § SFB). Försäkringskassan ska göra en individuell bedömning av kostnader för dyrare kost i varje enskilt fall.

Försäkringskassan bör använda Konsumentverkets beräkningar som vägledning i bedömning av fördyrad kost. Konsumentverket beräknar kostnader för olika typer av matsedlar och utgår från olika åldersgrupper.

Konsumentverket gör enbart ett fåtal schabloniserade kostnadsberäkningar eftersom kostberäkningar till följd av en funktionsnedsättning ofta är individuella och måste anpassas efter den enskildes behov. Därför behöver man med stöd av en försäkringsmedicinsk rådgivare eller en dietist utreda om personen behöver specialkost och därefter ta ställning till om den i så fall medför en merkostnad.

Konsumentverkets matsedlar är inte individuellt anpassade och det kan finnas personer som av olika anledningar inte kan följa dem. Det kan medföra att kosten blir dyrare eller billigare än Konsumentverket har beräknat. I dessa fall kan en dietist hjälpa till att beräkna kostnaderna.

Läs mer

Beräkningarna och matsedlarna finns på Konsumentverkets webbplats, www.konsumentverket.se.

Bakgrundsmaterial till Konsumentverkets matsedel finns i Rapport 2019:12 Konsumentverkets matsedel på samma webbplats.

I några regioner finns det ett ekonomiskt stöd för livsmedel, sondnäring eller kosttillägg efter att den statliga livsmedelsanvisningen upphör vid 16 års ålder. Det är sjukvårdshuvudmannen som bestämmer vilka produkter som kan förskrivas och vilka avgifter den enskilde betalar. Därför kan stödet skilja mellan olika regioner. Försäk-ringskassan måste ta reda på om och i vilken omfattning regioner kompenserar för livsmedel eller nutritionsprodukter för att kunna bedöma om personen har någon merkostnad som kan ligga till grund för handikappersättningen. I bedömningen behöver man ta hänsyn till om personen behöver produkterna i stället för eller utöver sin normalkost.

Rehabiliteringsvistelse

Att en person får lämplig vård och behandling ligger inom hälso- och sjukvårdens ansvarsområde. Formen för vård och behandling avgörs av hälso- och sjukvården tillsammans med personen.

Avgift för vård som ges på exempelvis kurort, hälsohem eller utomlands kan godtas som merkostnad om behovet av vården är relaterad till personens funktionsnedsättning. För att Försäkringskassan ska godta merkostnader för vård som ges på kurort, hälso-hem eller utomlands ska vården vara medicinskt motiverad och sjukvårdshuvudmannen stå för vårdkostnaden. Eventuella merkostnader som uppstår i samband med sådan vård kan godtas, men i regel bör personens kostnad inte vara högre än egenavgiften vid sjukvårdsbesök i enlighet med regionens taxa. En kontakt med avdelningen för internationell vård bör tas för att undvika dubbelkompensation.

Om behandlingen är rekommenderad av läkare och ingår i en behandlingsplan som godkänts av Försäkringskassan innebär det i regel att vården och behandlingen är medicinskt motiverad. Om personen får någon form av vård eller behandling av vårdpersonal innebär det i regel att merkostnaden kan anses som rimlig och motiverad.

Vårdavgifter som motsvarar vårdavgiften inom slutenvård på sjukhus godtas inte, eftersom de ska motsvara de kostnader som personen skulle ha haft om hen i stället hade bott hemma under vårdtiden. Avgiften innebär därmed inte någon merkostnad i den mening som avses i 50 kap. 4 § SFB.

Läs mer

Läs mer om vård som ges utomlands i vägledning (2021:01) Vård i gränsöverskridande situationer (2001:10).

Tandvårdskostnader

Vissa funktionsnedsättningar påverkar tänderna och kan leda till att man behöver mer tandvård och därmed får större kostnader. Tandvård kan ersättas på flera olika sätt och från flera myndigheter.

Försäkringskassan administrerar det statliga tandvårdsstödet enligt lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd (STL). Där finns ett högkostnadsskydd, så kostnaden upp till högkostnadsskyddet kan godtas som merkostnad om den beror på funktions-nedsättningen.

Läs mer

För ytterligare upplysningar, se vägledning (2008:2) Statligt tandvårdsstöd.

Genom tandvårdslagen (1985:125) kan vissa grupper få tandvård genom regionen. Tandvårdskostnaden ingår då i regionens högkostnadsskydd för öppen hälso- och sjukvård. Kostnaden upp till högkostnadsskyddet kan godtas som merkostnad för personer som får tandvård genom tandvårdslagen.

5.2.4 Kostnader för hjälpbehov i den dagliga livsföringen​

Kostnader för assistenter

Assistansersättningen ska täcka kostnader för personlig assistans, bland annat lönekostnader, personalomkostnader och administrationskostnader (5 a § förordningen [1993:1091] om assistansersättning).

Kostnad för assistenternas tvål, toalettpapper och handdukar ingår i schablonbeloppet för assistansersättning, liksom kostnader för enklare arbetstekniska hjälpmedel som handskar och förkläden. Även kostnader i samband med olika aktiviteter och extra rum för assistenterna anses ingå i timbeloppet för assistansersättning och kan därmed inte godtas som merkostnader inom handikappersättning.

Det är alltså en annan stödform som ska täcka kostnaden. En kostnad utöver det som täcks av assistansersättningen betraktas i regel inte som rimlig och motiverad, och är alltså inte en merkostnad i den mening som avses i 50 kap. 4 § SFB.

Kostnader för ledsagare

Personen kan också ha kostnader för ledsagare som beviljats enligt 9 § 3 LSS. Dessa kostnader kan godtas som merkostnad om de inte ersätts av kommunen eller på annat sätt.

Kommunal hemtjänst

Kommunal hemtjänst är ett stöd i den dagliga livsföringen. Kommunerna får ta betalt för hemtjänst och därför kan det uppstå en merkostnad.

Varje kommun bestämmer sin egen taxa för den kommunala hemtjänsten. Avgiftens storlek beror i regel på personens ekonomiska förhållanden. Man kan godta en kostnad för kommunal hemtjänst som en merkostnad om hemtjänsten ska tillgodose ett hjälpbehov som följer av en funktionsnedsättning.

Det är viktigt att utreda med kommunen vad som ingår i taxan eftersom vissa kostnader som är inkluderade i taxan kan behöva räknas av, till exempel kostnad för mat.

Rättsfall

Försäkringsöverdomstolen har i ett mål funnit att vid bedömningen av den försäkrades rätt till handikappersättning bör man bortse från det hjälpbehov som hemtjänstpersonal tillgodoser och i stället beakta den försäkrades kostnad för hjälpen. (FÖD 1991:16)

Privat städhjälp

Om en person har kostnader för privat städhjälp kan kostnaden beaktas som en merkostnad upp till kommunens avgift för motsvarande service. Den eventuella del av kostnaden som överstiger kommunens avgift för likvärdig service kan inte beaktas. Det beror på att kostnaden ska vara skälig. Se även FKRS 2009:2.

Hushållsnära tjänster

Sedan den 1 juli 2007 kan man hos Skatteverket ansöka om skattereduktion för hushållsnära tjänster (lag [2009:194] om förfarandet vid skattereduktion för hushålls-arbete). Från och med den 1 juli 2009 får privatpersoner som anlitar någon som utför husarbete skattereduktion genom fakturamodellen.

Husarbete är ett gemensamt namn för hushållsarbete och reparation, underhåll samt om- och tillbyggnadsarbete (ROT- och RUT-arbete).

Hushållsarbete är bland annat städning, annan omsorg och tillsyn och barnpassning. Däremot är det inte arbete för vilket försäkringsersättning har betalats ut eller bidrag eller annat ekonomiskt stöd lämnats från staten, en kommun eller en region (67 kap. 13 och 13 c §§ inkomstskattelagen [1999:1229]).

Ett syfte med bestämmelserna är att tillgodose olika slags behov av hjälp genom en samhällelig ekonomisk kompensation. För en person med funktionsnedsättning kan det i vissa fall handla om hjälp som skulle kunna beaktas i bedömningen av rätten till handikappersättning.

Lagstiftningen om hushållsnära tjänster innebär att Skatteverket vid den slutliga taxeringen prövar om det finns förutsättningar för att bevilja skattereduktion och i så fall med vilket belopp. I samband med detta kan Skatteverket behöva uppgifter från Försäkringskassan. Därför måste Försäkringskassan i sin utredning och i sitt beslut tydligt ange för vilket hjälpbehov och vilka merkostnader som handikappersättning beviljas.

Läs mer

Läs mer om ROT- och RUT-avdrag på Skatteverkets webbplats.

5.2.5 Merkostnader för resor​

Det går inte att generellt bedöma om merkostnader för resor uppstår på grund av funktionsnedsättningen. Därför behandlar detta avsnitt följande olika slags resor:

  • Sjukresor och behandlingsresor
  • Resor till och från arbete och studier
  • Andra resor
  • Fasta kostnader för bil, oavsett om bilen används för resor till och från arbete eller studier eller för andra resor
  • Resor med färdtjänst.

Sjuk- och behandlingsresor

Sjukvårdshuvudmän ska lämna ersättning för resekostnader för personer som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen. Resekostnadsersättningen beräknas enligt de grunder som sjukvårdshuvudmannen bestämmer (lagen [1991:419] om resekost-nadsersättning vid sjukresor). Ersättningen blir olika beroende på vad regionen beslutat.

Kostnaden för sjuk- och behandlingsresor kan beaktas till den del som sjukvårdshuvud-mannen inte ger ersättning för. Om resorna sker med bil och personen inte har rätt till ersättning från sjukvårdshuvudmannen bör merkostnaderna för resorna beräknas enligt bestämmelserna i förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning. (RAR 2002:9 till 50 kap. 4 § SFB). Om personen däremot reser med bil trots att det finns billigare alternativ som en annan huvudman ersätter ska dessa kostnader inte beaktas i handikappersättningen.

Vissa regioner har högkostnadsskydd för sjukresor, vilket begränsar den enskildes egen kostnad. Andra regioner har fria resor till sjukvården genom att man får åka gratis med allmänna kommunikationer, vilket innebär att den enskilde inte har någon kostnad.

Sjuk- och behandlingsresor som orsakas av en funktionsnedsättning bör ersättas genom handikappersättning till ett belopp som motsvarar den faktiska kostnaden för resorna. Det billigaste alternativet kan beaktas om inte utredningen visar att den försäkrade behöver använda sig av ett dyrare alternativ. Detta gäller oavsett färdmedel.

Det finns inget krav på att man ska ha väsentliga förflyttningssvårigheter eller hinder att anlita allmänna kommunikationer vid sjukresor och behandlingsresor.

Försäkringskassan måste utreda hur sjuk- och behandlingsresor ersätts inom den aktuella regionen för att kunna bedöma merkostnaderna för resorna i samband med rätt till handikappersättning.

Bilstöd

Försäkringskassan kan bevilja bilstöd till personer som på grund av funktionsnedsätt-ning har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer.

Det finns tre former av inköpsbidrag: grundbidrag, anskaffningsbidrag och tilläggsbidrag. Alla tre är bidrag för att köpa en bil och kan beviljas vart nionde år. Inköpsbidragen kan max täcka upp till hela inköpskostnaden för bilen. Eftersom stora krav ställs på den bil som bilstöd kan beviljas för utgör inköpsbidragen oftast endast en del av inköpspriset. Det innebär att personen själv måste bekosta en del av bilköpet. Den som inte beviljats någon form av inköpsbidrag måste bekosta hela köpet själv. I regel beviljas inte nytt grund-, anskaffnings- eller tilläggsbidrag förrän det har gått minst nio år efter det senaste beslutet om att bevilja något av dessa bidrag.

Beroende på om bilen används för resor till och från arbete eller studier eller för andra resor kan de fasta kostnaderna för inköpet av bilen räknas som merkostnad för rätt till handikappersättning.

Förutom inköpsbidrag kan Försäkringskassan bevilja anpassningsbidrag om personen på grund av sin funktionsnedsättning behöver en ändring eller anordning för att kunna använda bilen.

Läs mer

Vägledning (2003:1) Bilstöd till personer med funktionsnedsättning.

Resor med bil till och från arbete och studier

Den tidigare invaliditetsförmånen var enligt gällande praxis avsedd att täcka merkostnader för färdmedel som den försäkrade använder för att kunna arbeta och studera. Ersättningen hade främst blivit ett bidrag för bilkostnader (prop. 1974:129 s. 77–78 s.109).

Med arbete avses förvärvsarbete på heltid eller deltid. Arbetsträning, aktiviteter inom aktivitetsersättning, uppdrag med arvode och så vidare kan inte likställas med förvärvsarbete. Vad som avses med studier kan du läsa om i avsnitt 4.4.4 Hjälp av någon annan för att kunna förvärvsarbeta eller studera.

För den som reser till och från arbete eller studier med bil och som på grund av sin funktionsnedsättning inte kan använda allmänna kommunikationer bör merkostnader i form av fasta och rörliga kostnader för bilen godtas som merkostnader. Detta gäller under förutsättning att personen

  • utan sin funktionsnedsättning inte skulle behövt använda bil för dessa resor
  • inte har beviljats färdtjänst för resor till och från arbete eller studier. Det är inte ett krav att personen ansökt om färdtjänst för resor till och från arbetet.

Som fast kostnad för resor till och från arbete eller studier med bil bör räknas 12 procent av egen kapitalkostnad till den del som inte personen har fått bilstöd i form av inköpsbidrag eller kontantbidrag från kommun eller region. De 12 procenten motsvarar den fördelning av kapitalkostnad på nio år som görs vid beslut om bilstöd. Det motsvarar den tid efter vilken man normalt kan få bilstöd på nytt.

Vid beräkningen av kapitalkostnaden bör inte högre kostnad än för en bil i mellanstorlek godtas om inte en större bil är motiverad av funktionsnedsättningen.

Rekommendationen innebär att fasta kostnader i form av kapitalkostnader inte räknas som merkostnad när personen ägt bilen i mer än nio år. Ett skäligt belopp för reparationer bör dock godtas när det gäller en äldre bil för vilken kapitalkostnader inte längre godtas. (FÖD mål nr 1409/85,1988-06-29)

Den som använt bil för en del av resvägen till och från arbete och studier innan hen fått en funktionsnedsättning kan inte anses ha merkostnader för inköp av bilen därför att bilen senare är nödvändig för hela resan till och från arbete eller studier. Merkostnader kan däremot uppstå för andra fasta kostnader som till exempel högre försäkringspremie och för rörliga kostnader.

Som andra fasta kostnader för resor till och från arbete eller studier med bil bör även räknas kostnader för

  • försäkring, besiktning och fordonsskatt
  • till exempel biltvätt, parkering och trängselavgift. Dessa kostnader bör godtas till ett belopp motsvarande 3 procent av prisbasbeloppet om inte personen kan visa på högre kostnader. Beloppet avrundas till närmast jämna hundratal kronor.

Rörliga kostnader för resor till och från arbete eller studier bör beräknas enligt 7 § i förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning. Avdrag bör göras för de kostnader som skulle ha uppstått om allmänna kommunikationer hade kunnat användas.

Läs mer

Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR 2002:9) om handikappersättning

Man kan ansöka om skatteavdrag för att få avdrag för arbetsresor med bil hos Skatteverket om man på grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning behöver använda egen bil för resor mellan bostaden och arbetsplatsen. Det är alltså Skatteverket som förhåller sig till och prövar om det finns förutsättningar för att bevilja skatteavdrag. Det innebär att Försäkringskassan i sin prövning av handikappersättning inte ska ta hänsyn till eventuella avdrag.

Andra resor med bil

Kostnader för andra resor än sjuk- och behandlingsresor med bil bör ersättas genom handikappersättning om personen på grund av väsentliga svårigheter inte kan använda allmänna kommunikationer.

Om Försäkringskassan godtagit kostnader för resor till och från arbete eller studier med bil bör kostnaderna för andra resor med bil än sjuk- och behandlingsresor anses täckta av det belopp som beräknats för de fasta och rörliga kostnaderna för bilen. Det beror på, som beskrivs i föregående avsnitt, att kapitalkostnaden beräknas med 12 procent för att motsvara den fördelning av kapitalkostnad på nio år som görs i beslut av bilstöd. De 12 procenten är avrundade uppåt eftersom fördelningen på nio år i själva verket motsvarar drygt 11 procent. Därför finns det ett visst utrymme kvar för kostnadstäckning av andra resor med bil.

Om Försäkringskassan inte godtagit kostnader för resor till och från arbete eller studier med bil bör kostnader för andra resor med bil än sjuk- och behandlingsresor godtas till ett belopp motsvarande 5 procent av prisbasbeloppet årligen om inte personen kan visa på högre kostnader. Beloppet avrundas till närmast jämna hundratal kronor. Personen kan resa med egen bil eller anlita andra som har tillgång till bil.

Rättsfall

HFD har i en dom prövat om kostnader för fritidsresor i den mån de översteg det angivna schablonbeloppet om fem procent av basbeloppet skulle godtas som merkostnader vid bedömningen av en persons rätt till handikappersättning. HFD betonade att RFV:s allmänna råd endast utgjorde en vägledning och kunde frångås om någon till följd av sitt funktionshinder hade högre merkostnader för bilresor än som förutsattes i de allmänna råden. I det aktuella fallet var detta dock inte visat (RÅ 2005 ref. 45).

Läs mer

Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR 2002:9) om handikappersättning.

Kostnader för större bil

För den som använder rullstol eller permobil och av den anledningen behöver en större bil, till exempel en minibuss eller så kallad van, bör 12 procent av skillnaden i inköpskostnaderna för ett sådant fordon och en bil i mellanstorlek årligen godtas som merkostnader. Vid denna beräkning fördelas ersättningen för merkostnaden på nio år. Det motsvarar den tid efter vilken man normalt kan få bilstöd på nytt.

Kostnad för försäkring för en större bil jämfört med en bil i mellanstorlek inom samma försäkringsbolag bör godtas som merkostnad för den som är rullstolsburen och därför behöver en större bil. Försäkringskassan ska inte värdera vilket försäkringsbolag personen anlitar.

Kostnad för garage bör betraktas som en merkostnad om det är nödvändigt på grund av en funktionsnedsättning.

Resor med färdtjänst

Lag (1997:736) om färdtjänst 7 §

Tillstånd till färdtjänst skall meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel.

Tillstånd till färdtjänst meddelas för viss tid eller tills vidare. Tillståndet får i skälig omfattning förenas med föreskrifter om

  • vilket färdsätt som får användas
  • inom vilket område resor får göras
  • hur många resor tillståndet omfattar.

Begreppet skälig omfattning innebär att till exempel resor till arbetet eller skolan och andra nödvändiga resor inte ska begränsas till antalet. (Prop. 1996/97:115 s. 52 f.)

Färdtjänst får anlitas av den som efter ansökan har fått tillstånd till det. Frågor om tillstånd prövas av kommunen där personen är folkbokförd, eller, om kommunens uppgifter överlåtits till trafikhuvudmannen i länet, av trafikhuvudmannen.

Tillståndsgivaren får ta ut en avgift för resor med färdtjänst. Reglerna för avgiften bestäms oftast av kommunen, men i vissa fall av kommunerna och regionerna eller det regionförbund som är länstrafikansvarigt. Avgifterna ska vara skäliga och får inte överstiga tillståndsgivarens självkostnader.

Avgifter för resor med färdtjänst bör ersättas genom handikappersättning. Hela avgiften eller om det finns ett högkostnadsskydd upp till detta skydd bör betraktas som merkostnad. Avdrag bör göras för vad resorna skulle ha kostat om allmänna kommunikationer hade använts.

Läs mer

Lag (1997:736) om färdtjänst Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR 2002:9) om handikappersättning

Exempel

Ella har väsentliga svårigheter att använda allmänna kommunikationer. Hon är beviljad färdtjänst som hon använder vid alla längre resor. Det kostar 7 200 kronor per år. Dessutom anlitar hon anhöriga och bekanta i stor utsträckning för alla kortare resor med bil eftersom färdtjänstbiljetterna inte räcker till även för dessa resor. Hon betalar drivmedel för bilresorna, 2 000 kronor per år. Kostnaden för allmänna kommunikationer är 7 200 kr per år i hennes kommun.

Färdtjänst 7 200 kronor Avdrag för allmänna kommunikationer 7 200 kronor Resor med bil 2 000 kronor Återstår 2 000 kronor

Försäkringskassan godtar merkostnaden på 2 000 kronor per år.

5.2.6 Övriga merkostnader​

Kapitalvaror

Kostnader för kapitalvaror, till exempel en tvättmaskin, diskmaskin eller speciell dammsugare som har anskaffats särskilt och bedöms som nödvändig till följd av personens funktionsnedsättning bör godtas som merkostnader. Vid beräkning av merkostnaderna bör man räkna med en användningstid på 10 år om det inte finns skäl för kortare användningstid. (RAR 2002:9 till 50 kap. 4 § SFB)

Det kan även i ett enskilt ärende finnas skäl för en längre avskrivningstid.

Slitage

Om en person på grund av sin funktionsnedsättning har extra kostnader för till exempel ökat slitage på kläder, tvätt, inredning eller utrustning i hemmet kan de godtas som merkostnader (prop. 1974:129 s. 76 s. 109).

Man kan använda Konsumentverkets beräkningar för att bedöma om en person har en merkostnad genom att jämföra med vad som de ser som en rimlig kostnad. Den merkostnad som personen har på grund av sin funktionsnedsättning kan godtas.

God man eller förvaltare

Gode män och förvaltare ska, i den utsträckning det följer av deras förordnande, bevaka rätten för de personer som de företräder, förvalta deras tillgångar och sörja för deras person (12 kap 2 § FB). Vilket förordnade en god man eller förvaltare har framgår i ett registerutdrag från överförmyndarmyndigheten.

Försäkringskassan kan godta merkostnader för god man eller förvaltare först när den enskilde har att betala arvode. Kostnaden fastställs i ett beslut om arvode och ersättning för utgifter. Innan det finns ett arvodesbeslut vet man inte hur högt arvodet blir och om det är personen själv eller kommunen som ska betala (12 kap. 16 § FB). För att det ska vara sannolikt att det finns en merkostnad för arvode behöver det därför ha fattats ett arvodesbeslut som innebär att den enskilde ska betala. Arvodet avser vanligen helår och fastställs i ett beslut året efter att den gode mannen eller förvaltaren har utfört arbetet. Beslutet fattas efter att överförmyndaren har granskat redovisningen av det arbete som den gode mannen eller förvaltaren har utfört och de utlägg som hen har haft under året. Beslut om arvode kan även fattas för kortare tid än ett år. Så kan det till exempel vara om den enskilde har haft god man eller förvaltare kortare tid än ett år. Senast första mars varje år ska den gode mannen eller förvaltaren lämna in årsredovisningen för utfört uppdrag till överförmyndaren (14 kap. 15 § FB).

Utifrån arvodesbeslutet bedömer utredaren vilken merkostnad som kan godtas och från vilken tidpunkt. Tidpunkten kan vara från och med datum för arvodesbeslutet men inte för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden utifrån bestämmelserna i 50 kap. 9 § SFB. Kostnaden kan godtas som en årligen återkommande merkostnad oavsett om arvodesbeslut fattas per år eller med kortare intervall, om den enskildes betalningsförmåga och behov av god man eller förvaltare bedöms finnas kvar. Om kostnaden för arvode bedöms vara årligen återkommande behöver Försäkringskassan ta ställning till vilket årligt belopp som ska godtas för kommande år. Det årligen återkommande beloppet bör motsvara den del av merkostnaden som kan förväntas återkomma. Det beloppet kan motsvara beloppet som den enskilde hade att betala enligt det senaste arvodesbeslutet, men det kan även finnas anledning att godta ett annat belopp utifrån den information som finns i utredningen. En förutsättning för att merkostnaden ska kunna godtas som årligen återkommande är att det har fattats minst ett arvodesbeslut som inneburit att den enskilde fått en kostnad.

Utredaren behöver bedöma vilka ersättningar till god man eller förvaltare i arvodesbeslutet som kan godtas som merkostnad. Försäkringskassan kan inte godta sådan del av arvodet som gäller förmögenhetsförvaltning. Därför behöver Försäkrings-kassan utreda vad som ingår i uppdraget som god man eller förvaltare för att kunna bedöma om det finns en merkostnad och hur stor den är i så fall. Att kostnader för förmögenhetsförvaltning inte kan godtas som merkostnad följer av en dom från Försäkringsöverdomstolen (FÖD 1992:6).

Läs mer

Läs mer om god man och förvaltare i vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken och i 11–12 och 14 kap. Föräldrabalken. Du kan också läsa mer om riktlinjer för arvodens och kostnadsersättningens storlek i Sveriges Kommuner och Regioner cirkulär 22:31 Arvoden och ersättningar till förmyndare, gode män och förvaltare med flera.

5.3 Vägledande information vid bedömning av merkostnader​

Det finns fler myndigheter och olika yrkesutövare som Försäkringskassan kan kontakta för vägledande information vid bedömningen av merkostnader. Uppgifter kan hämtas från kommun, region och statliga myndigheter. Även andra informationskanaler kan vara aktuella, till exempel arbetsterapeut, apotek, dietist och distriktssköterska. För information om hjälpmedel kan man läsa mer på Vårdguiden 1177 och vända sig till hjälpmedelscentralen. Även Myndigheten för delaktighet har viss information. Uppgifter från respektive källa ska dokumenteras i utredningen.

Handikapporganisationerna ger ut informationsskrifter med beskrivningar av olika funktionshinder och sjukdomar. De ger också ut tidskrifter med information som kan öka förståelsen inom dessa områden.

Funktionsrätt Sverige (tidigare HSO) är en samarbetsorganisation som består av en rad rikstäckande funktionsrättsförbund. Det finns andra samarbetsorgan som till exempel federationen Lika Unika och där ingår bland annat Synskadades Riksförbund (SRF) och Hörselskadades riksförbund (HRF).

Kommun och region

Kommunerna och regionerna tar ut avgifter på olika sätt och i olika omfattning för de tjänster som de erbjuder till personer med funktionsnedsättning. För att kunna bedöma om kostnaderna för sådana avgifter ska godtas som merkostnader måste Försäkringskassan utreda vilka avgifter som personen betalar till kommunen och regionen.

Uppgifter från statliga myndigheter

Konsumentverkets beräkningar

Försäkringskassan får varje år ett omfattande referensmaterial från Konsumentverket om vad som är normala levnadskostnader för personer utan funktionsnedsättning. Referensmaterialet bearbetas så att det blir ett stöd i handläggningen.

När Försäkringskassan ska bedöma merkostnader för olika levnadskostnader och den informationen inte finns i det bearbetade referensmaterialet kan Försäkringskassan använda sig av den information som Konsumentverket själva tillhandahåller. Konsumentverket beräknar kostnaderna för några av hushållens vanligaste utgiftsområden.

  • Livsmedel
  • kläder och skor
  • personlig hygien
  • fritid och lek
  • mobiltelefon
  • barn- och ungdomsförsäkring
  • hemförsäkring
  • förbrukningsvaror (dagligvaror som främst används för vård och skötsel av hem samt av kläder och skor)
  • hemutrustning (inklusive dator, radio, TV, möbler och armaturer, hemtextilier samt produkter för att laga mat, duka, rengöra och underhålla med mera)
  • media, fast telefoni, internet med mera.

Beräkningarna omfattar både individuella och hushållsgemensamma kostnader och utgår från ett grundläggande behov av varor och tjänster som behövs för att klara vardagen i dagens samhälle, oberoende av hushållets inkomster. Beräkningarna visar vad det kostar för hushållen att upprätthålla en rimlig levnadsnivå för dessa utgiftsområden. De ska möjliggöra en rimlig konsumtionsstandard, varken existensminimum eller en överflödskonsumtion (Konsumentverkets rapport 2018:5, Konsumentverkets beräkningar av referensvärden för några av hushållens vanligaste utgiftsområden. Konsumentverkets webbplats. www.konsumentverket.se)

Information från andra statliga myndigheter

När referensvärden för normala kostnader behövs för sådant som inte framgår av det referensmaterial som Försäkringskassan får från Konsumentverket så kan vägledning tas från andra källor.

Information om kostnader som gäller fordon (till exempel fordonsskatt och trängselskatt) kan hämtas från Transportstyrelsen. www.transportstyrelsen.se

Information om beräkning av bostadsförmånsvärde kan hämtas hos Skatteverket. www.skatteverket.se