12 Eftergiftsbedömning enligt 108 kap. 11 § SFB

Det här kapitlet beskriver vilka omständigheter som påverkar bedömningen av om eftergift kan beviljas enligt 108 kap. 11 § SFB.

12.1 Den försäkrade har orsakat eller medverkat till den felaktiga utbetalningen

Återbetalningsskyldighet kan uppkomma såväl när den försäkrade varit fullt medveten om att han eller hon lämnat felaktiga uppgifter, som när han eller hon rimligen inte haft någon som helst aning om att en utbetalning varit felaktig. Det gör att möjligheterna till att bevilja eftergift kan påverkas av på vilken grund den försäkrade är återbetalningsskyldig.

Ju mer medveten den försäkrade varit om en felaktighet och ju mer den försäkrade medverkat till att felaktigheten uppkommit desto mindre är utrymmet för att bevilja eftergift.

Försäkringskassan ska bedöma om den försäkrade ska beviljas eftergift oavsett anledningen till att en ersättning har betalats ut felaktigt. En försäkrad som orsakat en felaktig utbetalning genom att ha lämnat felaktiga uppgifter, inte fullgjort sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet är återbetalningsskyldig oavsett om han eller hon handlat avsiktligt, oavsiktligt eller oaktsamt. Men om den försäkrade avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter eller låtit bli att anmäla ändrade förhållanden är det ett mycket starkt skäl mot att bevilja eftergift. Det kan dock i vissa speciella fall finnas andra skäl som talar för att eftergift ändå ska beviljas.

I ett mål konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att det aktuella återbetalningskravet gällde utbetalningar som hade sin grund i brott mot Försäkringskassan. Enligt domstolen behövde detta i och för sig inte utesluta att eftergift kunde beviljas men i ett sådant fall borde det krävas mycket starka skäl för att eftergift till någon del skulle kunna medges. (HFD 7626-10)

Enligt 108 kap. 2 § SFB blir en försäkrad återbetalningsskyldig om han eller hon inte uppfyller sin anmälningsskyldighet. Det krävs inte att den försäkrade borde ha insett att han eller hon var anmälningsskyldig. I vissa fall kan denna skyldighet dock bli orimligt sträng och då kan den försäkrade beviljas eftergift (jfr Rune Lavin, Återbetalning av social ersättning s. 159). I vissa fall kan det vara svårt för den försäkrade att inse att han eller hon borde ha anmält ändrade förhållanden. Om Försäkringskassan anser att den försäkrade inte skäligen bort eller kunnat inse att han eller hon var anmälningsskyldig kan det vara ett skäl som talar för eftergift (jfr prop. 2008/09:200 s. 571).

12.2 Den försäkrades uppfattning om utbetalningens riktighet

Att den försäkrade inte förstått att en utbetalning varit felaktig kan tillmätas betydelse i frågan om eftergift. Sådan god tro är per definition utesluten när återbetalningsskyldigheten grundas på att den försäkrade medvetet lämnat felaktiga uppgifter till Försäkringskassan eller när den försäkrade insett att en utbetalning varit felaktig.

Även om Försäkringskassan bedömer att den försäkrade skäligen borde ha insett att en utbetalning varit felaktig, kan det vara så att han eller hon faktiskt inte förstått detta. Vid bedömningen av om eftergift ska beviljas finns det möjlighet att ta hänsyn till den försäkrades förutsättningar att inse felaktigheten. Den försäkrades faktiska uppfattning kan alltså vägas in i bedömningen.

Kammarrätten i Stockholm bedömde i ett mål att den försäkrade skäligen borde ha insett att utbetalningarna av föräldrapenning från och med en viss tidpunkt varit felaktiga. Enligt kammarrättens mening fanns dock anledning att även därefter beakta de ojämna utbetalningarna och svårigheten att vissa månader inse att föräldrapenningen varit felaktig. Domstolen beslutade utifrån dessa förhållanden att den försäkrade skulle beviljas eftergift. (KRNS 6121-07)

12.3 Om Försäkringskassan orsakat eller medverkat till den felaktiga utbetalningen

Försäkringskassan kan orsaka eller medverka till en felaktig utbetalning på olika sätt. I vissa fall kan detta vara ett skäl för att bevilja eftergift.

12.3.1 När Försäkringskassan har känt till de korrekta uppgifterna eller ändrade förhållanden

En försäkrad kan ha anmält ändrade förhållanden till Försäkringskassan, men Försäkringskassan kan ändå av olika skäl ha fortsatt att betala ut en förmån felaktigt.

Om det funnits skäl för Försäkringskassan att utreda en viss utbetalning, och Försäkringskassan dröjt med det kan det vara ett skäl för att bevilja eftergift. Exempel på ett sådant skäl kan vara att den försäkrade anmält ett visst förhållande till Försäkringskassan eller att Försäkringskassan fått trovärdiga och pålitliga uppgifter från en annan myndighet om att en försäkrad får ersättning på felaktiga grunder. Ett annat exempel är om en försäkrad har lämnat uppgifter till Försäkringskassan som påverkar rätten till ersättning, men inte tänkt anmäla ändrade förhållanden. I det fallet har Försäkringskassan inte fått en anmälan om ändrade förhållanden, men det har ändå kommit in uppgifter som gör att rätten till ersättning borde utredas.

I ett mål framförde Kammarrätten i Stockholm som skäl för att den försäkrade skulle beviljas eftergift att Försäkringskassan varit delvis ansvarig för de felaktiga utbetalningarna som pågått under flera år. Försäkringskassan hade beslutat om att rätten till ersättning hade upphört, men inte registrerat att ersättningen skulle upphöra. (KRNS 4863-08)

12.3.2 Försäkringskassans dröjsmål med en utredning

Om Försäkringskassan dröjt med att utreda en utbetalning, kan det vara skäl för eftergift. Om Försäkringskassan har dröjt med utredningen, ska handläggaren utreda om fördröjningen uteslutande beror på omständigheter som Försäkringskassan råder över, eller om den försäkrade på ett eller annat sätt har skuld till att utredningen tagit lång tid.

Kammarrätten i Göteborg konstaterade i ett mål att tiden mellan impuls till utredning och beslut om återkrav var lång – drygt fyra år. Kammarrätten sänkte i målet det totala återbetalningspliktiga beloppet till hälften. Det återkrävda beloppet uppgick ursprungligen till 100 000 kronor. (KRNG 136-10)

När den försäkrade orsakat den felaktiga utbetalningen får Försäkringskassans dröjsmål inte samma betydelse. Kammarrätten i Stockholm har prövat frågan om eftergift i ett mål där den försäkrade hade lämnat felaktiga uppgifter om sin inkomst och Försäkringskassan hade fastställt för hög sjukpenninggrundande inkomst. Till följd av det fick den försäkrade för hög sjukpenning. Kammarrätten anförde att

• det var den försäkrade som orsakat att sjukpenning hade betalats ut med ett för högt belopp
• den försäkrade under hela förloppet haft möjlighet att upplysa Försäkringskassan om de faktiska förhållandena
• beslutet i återbetalningsärendet hade kunnat fattas tidigare om den försäkrade hade lämnat korrekta uppgifter.

I det här fallet var inte Försäkringskassans långa handläggningstid – cirka två år mellan impuls till utredning och beslut om återkrav – ett skäl för att bevilja eftergift. (KRNS 2714-07)

12.3.3 Om Försäkringskassan har hjälpt till att fylla i ansökan

När den försäkrade undertecknar en ansökan om ersättning ansvarar han eller hon för att uppgifterna i ansökan är riktiga och fullständiga. Detta gäller även om den försäkrade har fått hjälp med att fylla i ansökan. Att den som har hjälpt till med att fylla i ansökan är en tjänsteman på Försäkringskassan tar inte ifrån den försäkrade hans eller hennes ansvar för uppgifterna i ansökan. Att Försäkringskassan har bidragit till att uppgifterna i ansökan har blivit felaktiga eller ofullständiga kan emellertid vara ett skäl för att medge eftergift. Se FÖD-dom 434-1988, är refererad FÖD 1989:16.

12.4 Eftergift av ekonomiska skäl

Försäkringskassan kan bevilja en försäkrad eftergift av ekonomiska skäl när han eller hon inte kan betala tillbaka hela det felaktigt utbetalade beloppet.

Försäkringskassan ska då göra en individuell bedömning utifrån den försäkrades framtidsutsikter att kunna betala sin skuld. I bedömningen kan Försäkringskassan förutom arbetsinkomster också ta hänsyn till eventuella realiserbara tillgångar.

I rättspraxis har ekonomiska skäl godtagits i bland annat FÖD-dom 191-1988 och FÖD-dom 1153-1989.

12.4.1 Utredning av den försäkrades betalningsförmåga

Om den försäkrade uppger att han eller hon inte kan betala sin skuld måste det utredas. Hur och i vilken omfattning utredningen görs beror på omständigheterna i det enskilda ärendet.

Om den försäkrade är återbetalningsskyldig för ett lågt belopp, finns generellt en högre presumtion för att han eller hon kan betala skulden än om det handlar om ett högre belopp. Det innebär att ett lågt belopp kan vara ett skäl mot eftergift.

Kammarrätten i Jönköping konstaterade i ett mål att den försäkrade uppgett att hans ekonomiska situation gjorde att han inte kunde betala tillbaka det aktuella beloppet, och att Försäkringskassan i allt väsentligt låtit denna uppgift stå oemotsagd. Att den försäkrade uppgett att han inte kunde betala tillbaka var en av de saker som ledde till att domstolen ansåg att skulden delvis skulle efterges. (KRNJ 1280-08)

I ett annat mål hade en försäkrad uppgett att hon hade en mycket ansträngd ekonomi. Detta uttalande hade inte bemötts av Försäkringskassan. Med hänsyn bland annat till att Försäkringskassan inte bemött den försäkrades uppgift, ansåg kammarrätten att det fanns skäl att delvis bevilja eftergift. (KRNS 3668-08)

Även om en bristande betalningsförmåga är ett skäl som talar för eftergift, kan det i det enskilda fallet finnas andra tyngre vägande skäl som talar emot ett beslut om eftergift. Ett exempel på det är ett mål i Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD 7626-10). Målet gällde en försäkrad som var återbetalningsskyldig för utbetalningar som hade sin grund i brott mot Försäkringskassan. Högsta förvaltningsdomstolen anförde att den försäkrades dåliga ekonomi inte vägde särskilt tungt vid bedömningen av eftergift i detta fall. Den försäkrade hade nämligen under en följd av år haft dubbla inkomster, dels genom eget arbete, dels i form av ersättning från Försäkringskassan.

12.4.2 Om den försäkrade har fler skulder eller är beviljad skuldsanering

Om den försäkrade har flera skulder som drivs in av Kronofogden, eller har skuldsanering påverkar det den försäkrades betalningsförmåga. Uppgifterna ger ofta en prognos av hur den försäkrades ekonomi kommer att vara under en längre tidsperiod och ska vägas in i bedömningen av betalningsförmågan.

12.4.3 Beräkning av betalningsförmåga

När Försäkringskassan bedömer den försäkrades betalningsförmåga och de ekonomiska konsekvenserna av ett återkravsbeslut ska Försäkringskassan ta hjälp av samma beräkningsmodell som Kronofogden använder vid indrivning av fordringar. Men Försäkringskassans beräkning av betalningsförmågan är ungefärlig och inte en exakt beräkning.

Kronofogden bestämmer varje år ett normalbelopp. Normalbeloppet finns i Kronofogdens föreskrifter om bestämmande av förbehållsbelopp vid utmätning av lön. Det ska räcka till gäldenärens alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnaden. Till de vanliga levnadskostnaderna räknas utgifter för mat, kläder, tvätt, hygien, gas, elektricitet, telefon, TV-avgift, försäkringar, fackföreningsavgifter och andra medlemsavgifter samt mindre utgifter för tillfälliga behov.

Förbehållsbeloppet är det belopp som den försäkrade behöver för sin dagliga livsföring. Det räknar Kronofogden fram vid utmätning av lön. Förbehållsbeloppet räknas fram individuellt utifrån normalbeloppet. I förbehållsbeloppet ingår normalbeloppet samt kostnader för hyra, eventuella kostnader för inkomstens förtjänande, utgifter för sjukdom och barnomsorgsavgifter. I detta belopp ingår till exempel utgifter för glasögon och tandvård när en sådan utgift ska betalas.

Uppgifter om relevanta belopp finns i Kronofogdens föreskrifter om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön. Se vidare www.kronofogden.se där det också finns en webbtjänst med räknehjälp.

Vilket tidsperspektiv som gäller när man bedömer personens betalningsförmåga är inte tydligt reglerat, vare sig när det gäller återbetalningsskyldighet enligt 108 kap. 2 § SFB eller likartade återkravsbestämmelser som till exempel 8 kap. 1 § FEA. Kammarrätten uttalade i ett avgörande att bedömningen av återbetalningsförmågan ska göras utifrån en prognos av en överblickbar framtid (KRSU 3436-2000).

Den försäkrades tillgångar

Den försäkrades tillgångar kan tas med vid bedömningen av den försäkrades betalningsförmåga. Tillgångar kan till exempel vara pengar på banken, aktier, obligationer, bostadsrätter, villor, fritidshus, bilar och båtar.

Vid bedömningen av eftergift ska handläggaren i regel utgå från de uppgifter som Försäkringskassan har om den försäkrades tillgångar och behöver inte göra någon beräkning av det faktiska värdet på tillgångarna.

Om den försäkrade har en bostadsrätt, villa eller bil utgår man från att det finns ett övervärde på bostaden eller bilen.

12.5 Högt återkravsbelopp eller lång återkravsperiod

Om det handlar om ett högt återkravsbelopp eller en lång återkravsperiod kan det vara oskäligt att återkräva hela beloppet på grund av att

• den försäkrade inte bedöms kunna betala hela beloppet
• orsaken till att beloppet blivit så stort eller återkravsperioden så lång är att Försäkringskassan fortsatt att betala ut ersättning på samma nivå trots att det funnits skäl att besluta om att ersättningen skulle upphöra eller minskas.

Se mer om den försäkrades betalningsförmåga i avsnitt 12.4 och Försäkringskassans dröjsmål med utredningen i avsnitt 12.3.2.

Det förekommer att domstolar vid prövning av eftergift tar hänsyn till ett högt återkravsbelopp eller en lång återkravsperiod utan att detta kopplas ihop med en bristande betalningsförmåga eller att Försäkringskassan underlåtit att reagera mot en felaktig utbetalning. Ofta hänvisar domstolarna här till RÅ 2008 ref. 2. Det målet gällde en person som var återbetalningsskyldig av ersättning från en arbetslöshetskassa. Personen hade fått felaktiga utbetalningar under åren 1995–2001. Kammarrätten ansåg att personen inte visat att det fanns personliga eller ekonomiska skäl till att efterge delar av beloppet. Men med hänsyn till att så lång tid förflutit mellan tidpunkten för de felaktiga utbetalningarna och den tidpunkt då felet upptäcktes, fann kammarrätten dock att det var skäligt att efterge skulden avseende den felaktigt utbetalda ersättningen för åren 1995 till och med 1998. Målet överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen, som påpekade att arbetslöshetskassan under en följd av år fortsatt att betala ut arbetslöshetsersättning på bristande underlag och det var oklart varför arbetslöshetskassan fortsatt betala ut. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde följande bedömning:

Med hänsyn till dessa oklarheter, till den tid felaktigheterna pågått och till återbetalningsbeloppets storlek i relation till [personens] nuvarande ekonomiska situation, får det anses skäligt att en viss del av återbetalningsbeloppet efterges. Den avvägning som underinstanserna därvid gjort bör godtas.

Ett högt återkravsbelopp eller att återkravet omfattar en lång tidsperiod kan alltså vara skäl som talar för eftergift. Ett starkt skäl mot att bevilja eftergift är om det är den försäkrade som orsakat den felaktiga utbetalningen.

Det finns exempel på rättspraxis där ett högt återkravsbelopp inte ansetts vara skäl för eftergift.

Kammarrätten i Sundsvall (mål nr 1055–1058-09) ansåg att det inte fanns skäl att bevilja eftergift bara för att det sammanlagda återkravsbeloppet var högt. Detta särskilt då den försäkrade medvetet lämnat ofullständiga och delvis oriktiga uppgifter i samband med en försäkringsmedicinsk utredning.

Högsta förvaltningsdomstolen (mål nr 7626-10) ansåg att det faktum att återbetalningskravet gällde ett stort belopp inte utgjorde skäl för eftergift. Detta eftersom den försäkrade orsakat de felaktiga utbetalningarna och hade kunnat begränsa dem genom att anmäla de rätta förhållanden till Försäkringskassan.

12.6 Den försäkrade betalar tillbaka innan beslut fattas om återkrav

Emellanåt hör en person av sig till Försäkringskassan och vill betala tillbaka ett felaktigt utbetalat belopp innan Försäkringskassan har utrett den felaktiga utbetalningen. Även då ska Försäkringskassan alltid utreda om den försäkrade är återbetalningsskyldig och om det finns skäl att bevilja eftergift.

Att en person vill betala tillbaka eller har betalat tillbaka en felaktig utbetalning är dock ett skäl som talar emot eftergift, eftersom det tyder på att personen har betalningsförmåga.

12.7 Den försäkrades hälsa

Den försäkrades hälsa kan vara ett skäl för att bevilja eftergift. Allvarlig eller långvarig sjukdom kan påverka såväl den försäkrades betalningsförmåga eller insikten om att en utbetalning är felaktig.

Kammarrätterna har i ett flertal mål ansett den försäkrades hälsa varit skäl som talat för eftergift.

• Den försäkrade fick försörjningsstöd och led av psykisk sjukdom (KRNS 5649-08)
• Den försäkrade led av en psykisk sjukdom och hade hel sjukersättning. Med hänsyn till bland annat dessa omständigheter ansåg Kammarrätten i Jönköping att halva återkravsbeloppet, närmare 600 000 kronor, skulle efterges. (KRNJ 2473-08)
• Den försäkrade hade genomgått ett stort antal hjärtoperationer. Kammarrätten i Jönköping eftergav två tredjedelar av den felaktiga utbetalningen på 615 000 kronor. (KRNJ 1280-08)
• Den försäkrade hade orsakat den felaktiga utbetalningen. Kammarrätten i Sundsvall ansåg att den försäkrades agerande var ett starkt skäl mot eftergift. Men det fanns också starka skäl för eftergift. Den försäkrade saknade enligt en utredning från Kronofogdemyndigheten realiserbara tillgångar, han led av en allvarlig depression, hade beviljats fortsatt sjukersättning och förväntades inte kunna återgå i arbete innan pensionen. Kammarrätten beviljade eftergift med en tredjedel av den felaktiga utbetalningen på 420 000 kronor. (KRSU 3358–3359-07)

Det finns även exempel på rättspraxis från kammarrätterna där det inte funnits skäl att bevilja eftergift, trots att den försäkrade varit sjuk.

I ett fall hade den försäkrade varit medveten om att han lämnat felaktiga uppgifter. Som skäl för eftergift uppgav den försäkrade att han var sjuk och inte kunde återgå i arbete inom den närmaste framtiden. Det handlade också om ett stort belopp, närmare 800 000 kronor. Kammarrätten i Stockholm ansåg dock inte att dessa skäl räckte för att bevilja eftergift. (KRNS 528-09).

12.8 Den försäkrades ålder

Det förekommer att domstolar som grund för eftergift hänvisar till den försäkrades ålder. Men enligt Försäkringskassan finns det inget stöd i förarbeten eller i uttalanden från Högsta Förvaltningsdomstolen för att se ålder som ett skäl för eftergift. Försäkringskassan anser därför att den försäkrades ålder inte ska vägas in i bedömningen av om eftergift ska beviljas. (Rättsfallsöversikt FK Anser 2012:1)

Däremot kan den försäkrades ålder ha betydelse för dennes ekonomiska och sociala situation. Ett skäl emot eftergift kan vara att den försäkrade är ung och att han eller hon därför har lång tid på sig att få en betalningsförmåga. Men då måste det också finnas skäl till att anta att den försäkrade kommer att få betalningsförmåga.