6 Anpassningsbidrag

Rubriker i detta kapitel:

Allmänt om anpassningsbidrag
Anpassningsbidrag avser ett fordon
Behov av anpassning
Åtgärder som kan ersättas genom anpassningsbidraget
Olämpligt fordon
Krav på fordonets ålder och mätarställning när det lämnas anpassningsbidrag för första gången
Begränsningar i rätten till anpassningsbidrag
Justering av och reparation av anpassningen
Kostnader för körträning
Kostnader i samband med anpassning
Anpassningsbidragets storlek

6.1 Allmänt om anpassningsbidrag

För att en person med funktionsnedsättning ska kunna bruka bilen kan bilstöd lämnas i form av anpassningsbidrag. Bilen kan till exempel anpassas genom att golvet sänks, eller genom att den förses med särskilda anordningar, som handreglage för gas och broms eller ett utsvängbart säte. Anpassningen görs ofta i samband med att bilen anskaffas, men den kan också ske senare. Bidrag kan bl.a. nekas om den bil som den sökande valt är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs eller om bilen är olämplig med hänsyn till sitt skick.

Även för anpassningsbidrag ska samtliga grundläggande förutsättningar för rätt till bilstöd vara uppfyllda, se kapitel 3.

Inköpsbidrag kan endast beviljas för fordon som anskaffas efter att ett beslut om rätt till sådant bidrag har meddelats, se 52 kap. 6 § SFB. För beviljande av anpassningsbidrag finns däremot inte motsvarande reglering. Tvärtom bör den sökande ha köpt fordonet för att Försäkringskassan ska kunna bevilja anpassningsbidrag. Försäkringskassan kommer annars inte att ha ett tillräckligt beslutsunderlag för att kunna bedöma om fordonet är lämpligt att anpassa.

Den sökande väljer själv vilken bil hen vill köpa. Försäkringskassan kan aldrig förbjuda en sökande att köpa en viss bil. Däremot kan vi avslå en ansökan om anpassningsbidrag om den bil som den sökande har köpt är olämplig, se avsnitt 6.5.

Eftersom den sökande äger bilen är det hen som ingår avtal om anpassning och ska hämta in kostnadsförslag och andra underlag för Försäkringskassans bedömning av rätt till anpassningsbidrag.

Inför bedömningen av behovet av att anpassa ett fordon ska Försäkringskassan höra Trafikverket eller annan med motsvarande kompetens om inte det är uppenbart att det är obehövligt. Detta följer av 4 § FBF, se avsnitt 5.1 och 5.1.1.

6.2 Anpassningsbidrag avser ett fordon

52 kap. 5 § första stycket 4 och andra stycket SFB Bilstöd lämnas inom ramen för anslagna medel och i form av […] 4. anpassningsbidrag som avser ett fordon, och […] Anpassningsbidraget enligt första stycket 4 lämnas för sådana åtgärder som anges i 8 § första stycket 2–4.

Bestämmelsen redogör för när bilstöd kan lämnas. Anpassningsbidrag kan lämnas om det avser ett fordon.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att avsikten med lydelsen i 52 kap. 5 § första stycket 4 är att det tydligt ska framgå att bilstöd kan beviljas för inköp och/eller anpassning av ett fordon i taget (SOU 2005:26 s. 268 f.). Om den sökande har beviljats nytt grundbidrag, anskaffningsbidrag eller tilläggsbidrag för en annan bil kan hen inte beviljas anpassningsbidrag för reparationer eller justering för en bil som hen tidigare har fått bilstöd för.

Kammarrätten har prövat frågan om det finns rätt till bilstöd för flera bilar under samma period.

Rättsfall

Den försäkrade fick år 2007 bilstöd för bil A i form av anpassningsbidrag, bland annat för en defrosteranläggning. År 2012 fick den försäkrade grundbidrag och köpte bilen B. Han fick anpassningsbidrag för defrosteranläggning även för bilen B. Ansökan som målet gällde kom in den 20 november 2013 och gällde anpassningsbidrag för att reparera fjärrkontrollen till defrosteranläggningen på bil A. Kammarrätten ansåg att det framgår tydligt av förarbetena att anpassningsbidrag inte kan beviljas för mer än ett fordon. Det saknas lagliga möjligheter att göra undantag från denna princip. Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens dom och fastställde Försäkringskassans beslut. (KRNJ dom den 22 december 2015 i mål nr 802-15, [Domsnytt 2016:003])

6.3 Behov av anpassning

Anpassningsbidrag 52 kap. 19 § första stycket SFB Anpassningsbidraget motsvarar kostnaden för sådana åtgärder som anges i 8 § första stycket 2–4 och som behövs för att den försäkrade ska kunna bruka fordonet. […]

I bestämmelsen anges att bidraget ska motsvara kostnaden för de åtgärder som behövs för att den sökande ska kunna bruka fordonet. För att ha rätt till anpassningsbidrag ska alltså den sökande på grund av sin funktionsnedsättning behöva den aktuella ändringen eller anordningen för att kunna använda bilen.

Det är funktionsnedsättningen som är avgörande vid bedömningen av vilka åtgärder den sökande behöver för att kunna bruka fordonet. Hänsyn bör även kunna tas till en ordinarie, genomsnittlig trafikmiljö. (Prop. 2019/20:107 s. 18)

Begreppet behov av anpassning inrymmer även sådana anpassningsbehov som kan tillgodoses genom att en bil i sitt originalutförande har lämpliga mått, egenskaper eller anordningar (jämför prop. 2016/17:4 s. 51).

Det är även i fortsättningen så att den sökande i så stor utsträckning som möjligt ska välja en bil som redan i originalutförandet har lämpliga mått, egenskaper och anordningar som de är i behov av så att den inte behöver anpassas (jämför prop. 2019/20:107 s. 14 f. och 22). Men höjdbegränsningen i 52 kap. 8 § första stycket SFB innebär att den sökande som huvudregel inte ska välja ett fordon som är högre än 2 050 millimeter, även om viss anpassning hade kunnat undvikas då. Det kan dock finnas speciella situationer då ett fordon med en högre utvändig höjd är ett bättre alternativ utifrån funktionsnedsättningen, den enskildes längd eller om den sökande av andra skäl behöver en högre bil och detta behov inte kan tillgodoses genom till exempel en golvsänkning. I så fall kan det bli aktuellt att lämna anpassningsbidrag för ett fordon med högre utvändig höjd men då ska det finnas särskilda skäl. Läs mer om särskilda skäl i avsnitt 4.3.3.

För att en person ska kunna bruka ett fordon kan personen ha behov av en viss typ av fordon och av att fordonet är utrustat med en viss anordning eller ändrat på ett visst sätt. En anordning kan vara antingen originalmonterad av biltillverkaren, som standardutrustning eller som särskilt tillval, eller eftermonterad, som tillbehör eller som anpassning. Bedömningen av om en person är i behov av en viss typ av fordon eller anordning bör göras utifrån personens funktionsnedsättning. Vid bedömningen bör hänsyn kunna tas till en ordinarie, genomsnittlig trafikmiljö. Hur ett fordon ska vara beskaffat för att täcka den enskildes behov beror på ett flertal faktorer såsom vilka anordningar som är originalmonterade eller kan eftermonteras eller om fordonet på grund av personens funktionsnedsättning behöver ändras. Omfattningen av dessa faktorer kan i sin tur vara beroende av vilken bilmodell det rör sig om. För vissa anordningar och ändringar krävs alltid en anpassning av bilen. En persons behov av olika anordningar eller ändringar kan alltså tillgodoses på olika sätt, beroende på vilken biltyp, årsmodell och prisklass det rör sig om. (Prop. 2019/20:107 s. 16 f.)

Bedömningen av vilken anpassning som behövs för att den sökande ska kunna använda bilen består alltså av olika moment:

Vilken funktionsnedsättning gör att bilen behöver anpassas för att den sökande ska kunna använda den?
Vad behöver den sökande utifrån sin funktionsnedsättning för att kunna använda bilen i en ordinarie genomsnittlig trafikmiljö?
Kan sökandes behov tillgodoses genom att en viss typ av fordon med en utvändig höjd som inte överstiger 2 050 millimeter i sitt originalutförande har lämpliga mått, anordningar och egenskaper?
Behövs en efteranpassning, det vill säga är anpassningsbehovet sådant att det inte kan lösas genom en bil i sitt originalutförande som har en utvändig höjd som inte överstiger 2 050 millimeter?

6.3.1 Vad menas med att bruka bilen?

Det framgår inte av förarbetena till bestämmelserna om bilstöd vad som menas med att kunna bruka bilen. Men att kunna ta sig in och ut ur den, köra eller åka som passagerare hänger tydligt samman med att bruka bilen.

Det finns tre kammarrättsdomar som behandlar områden där det inte finns en lika tydlig koppling till att bruka bilen. De visar att även sådana behov kan anses ingå i begreppet att bruka bilen.

Rättsfall

Anordningar – kupévärmare och snabbfästningsunderreden – som behövdes för att ett barn med funktionsnedsättning skulle kunna få vård i bilen betraktades som en anordning som behövdes för att barnet skulle kunna bruka bilen (KRNS mål nr 3319-05, Domsnytt nr 2/2006, Rättsfallsöversikt – Bilstöd 2013:1).

Anpassning i form av en remrulle som gör det möjligt för en person med en viss funktionsnedsättning att öppna och stänga bagageluckan för att kunna ta med sig bagage bedömdes också ingå i att bruka bilen. Domstolen konstaterade att enligt normal språkanvändning måste frakt av föremål i bagageutrymmet anses ingå i att bruka bilen. Det kunde inte anses vara oförenligt med bilstödsbestämmelsernas syfte att bevilja bidrag till anpassning som underlättade för den bidragsberättigade att ta med sig nödvändigt bagage under sin färd (KRNG mål nr 1930-05, Domsnytt nr 2/2006, Rättsfallsöversikt – Bilstöd 2013:1).

Anpassning i form av två stolar som var en ersättning för en soffa som monterats ur bilen för att ett barn med funktionsnedsättning skulle kunna använda den och som behövdes för att familjen skulle kunna åka i bilen bedömdes ingå i att bruka bilen. Domstolen framhöll att barnet inte kunde färdas med båda föräldrarna samtidigt och inte med sin syster eller någon kamrat. Domstolen menar vidare att eftersom bilen ansågs lämplig att anpassa och den behövde utrustas med två nya stolar för att kunna användas av familjen måste de anses nödvändiga för att barnet ska kunna bruka bilen (KRNJ mål nr 3689-08, Rättsfallsöversikt – Bilstöd 2013:1).

Av denna praxis framgår att begreppet bruka bilen bör ges en vidare betydelse än bara att kunna ta sig in och ut ur bilen, kunna köra den eller färdas som passagerare i den. I begreppet att bruka bilen ingår att

ta med sig hjälpmedel på ett trafiksäkert sätt
ta med sig annat bagage
tanka bilen
öppna motorhuven
få den omvårdnad som behövs under färd
använda den utrustning som normalt finns i bilen och som behövs för att använda den trafiksäkert, till exempel ett elmanövrerat solskydd
återställa sittplatser som förstörts till följd av en anpassning och som behövs för att familjen ska kunna åka tillsammans.

Detta är sådant som behövs för att en person trots sin funktionsnedsättning ska kunna färdas på ett säkert och bekvämt sätt i bilen.

Behov som normalt inte kan anses ingå i att bruka bilen är till exempel

sådana behov som bilföraren kan assistera personen med. Se avsnitt 6.3.3
att skydda bilen från slitage som kan uppstå när hjälpmedel lyfts i och ur bilen
behov som kan uppstå till följd av en anpassning, men som inte har någon koppling till användningen av bilen. Sådana behov kan till exempel vara skinnklädsel för övriga säten i de fall det behövs på den sökandes säte för att underlätta i- och urstigning, rostskyddsbehandling vid golvsänkning eller tippskydd som fästs på ett underrede till en särskild stol när den används som rullstol utanför bilen.

6.3.2 Mer avancerad anpassning än vad som behövs

Försäkringskassan ska bara bevilja bidrag för sådana åtgärder som den sökande behöver utifrån funktionsnedsättningen för att kunna använda en bil i en ordinarie, genomsnittlig trafikmiljö. Det är inte rimligt att Försäkringskassan beviljar ersättning för en mer avancerad anpassning eller för fler anpassningar än de som behövs för att tillgodose den sökandes behov.

Försäkringskassan kan alltså neka ersättning för en viss anpassning om den har betydligt mer avancerade funktioner än den sökande behöver för att kunna använda bilen eller om behovet tillgodoses av en annan anpassning som tilläggs- och anpassningsbidrag beviljas för. Det förutsätter dock att det finns en annan anpassning som kan tillgodose behovet.

Om den valda bilen uppfyller Trafikverkets rekommendationer och de övriga förutsättningarna för rätt till anpassningsbidrag är uppfyllda beviljar Försäkringskassan bidrag för den mindre avancerade anpassningen som motsvarar den sökandes behov. Skulle den sökande vilja ha den mer avancerade anpassningen kan hen välja att själv betala mellanskillnaden. Det är i så fall viktigt att informera den sökande om att Försäkringskassan inte kan bevilja bidrag för att reparera en mer avancerad anpassning om den sökande använder bidraget till en sådan anpassning. Det är därför viktigt att kontrollera att det som ska repareras har legat till grund för beslutet och utbetalningen av anpassningsbidraget. Läs mer om detta i avsnitt 6.8.

Det kan till exempel bli fråga om att Försäkringskassan beviljar anpassningsbidrag för en indragare i stället för en sidodörrsrobot om det är tillräckligt med en indragare för att den sökande ska kunna använda fordonet. I regel framgår det av Trafikverkets tekniska yttrande om någon av anpassningarna som föreslås är mer avancerad än vad som behövs eller om behovet tillgodoses på annat sätt.

Anpassningsbidrag kan dock lämnas för en dyrare anpassning om den bedöms vara en bättre lösning som i längden också är mer hållbar (jämför prop. 2019/20:107 s. 17). Detta är något som Trafikverket ska ta hänsyn till vid utredningen av anpassningsbehovet. För att Försäkringskassan ska kunna lämna anpassningsbidrag för ett dyrare alternativ ska det framgå av Trafikverkets yttrande varför det dyrare alternativet är en bättre lösning än det billigare och det ska också framgå varför denna lösning är mer hållbar i längden.

I fallet ovan kan alltså anpassningsbidrag lämnas för en sidodörrsrobot om denna bedöms vara en bättre lösning som i längden också är mer hållbar än en indragare.

6.3.3 Sådant som bilföraren kan göra behövs ingen anpassning för

Anpassningsbidrag kan bara beviljas för sådant som den sökande behöver utifrån sin funktionsnedsättning för att kunna använda bilen i en ordinarie, genomsnittlig trafikmiljö. Om den sökande inte ska köra bilen själv finns det alltid en bilförare med på resan som kan öppna dörrar, hjälpa till med bältet, värma upp bilen, skrapa bilrutor, tanka bilen och liknande. Sådana saker går det alltså inte att få anpassningsbidrag för. Den sökande kan använda bilen ändå.

I vissa fall kan det ändå vara nödvändigt med en anpassning för sådant som bilföraren kan göra. Det kan exempelvis vara i de fall det är medicinskt styrkt att den sökande eller den sökandes barn inte bör sätta sig i en kall bil, och det inte är rimligt att begära att bilföraren ska gå ut och värma bilen i förväg.

Rättsfall

I KRNJ:s mål nr 2543-10, Domsnytt 2011:44, Rättsfallsöversikt – Bilstöd, 2013:1, var det medicinskt styrkt att den sökande var i behov av en kupévärmare men det ansågs orimligt att bilföraren också skulle värma upp bilen åt den sökande. Kammarrätten godtog kostnaden för kupévärmaren men däremot inte kostnaden för fjärrkontrollen eftersom det inte ansågs orimligt att föraren skulle sätta på kupévärmaren åt den sökande.

6.3.4 Anpassning för andra behov än de som orsakar väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer

Anpassningsbidraget motsvarar kostnaden för sådana åtgärder som avses i 52 kap. 8 § första stycket 2–4 och som behövs för att den sökande ska kunna använda bilen (jämför 52 kap. 19 § SFB). Det innebär att man vid bedömningen av om en person har rätt till anpassningsbidrag ska ta hänsyn till samtliga varaktiga funktionsnedsättningar som framgår av den medicinska utredningen, det vill säga även de som inte orsakar förflyttningssvårigheterna enligt 52 kap. 2 eller 3 §§ SFB. Tillfälliga funktions-nedsättningar, t.ex. en bruten arm, beaktas inte.

6.3.5 Spelar bidragsgruppen någon roll för anpassningen?

Vilken bidragsgrupp den sökande tillhör enligt 52 kap. 10 § SFB har inte någon egentlig betydelse för vilka anpassningar som den sökande kan beviljas anpassningsbidrag för enligt 52 kap. 19 § SFB. Det innebär exempelvis att det går att bevilja anpassningsbidrag för föraranpassning även till en person som beviljats bilstöd enligt bidragsgrupp 1, där det inte finns krav på att den sökande ska köra bilen själv, under förutsättning att personen kommer att köra bilen.

Men om den som tillhör bidragsgrupp 3–5 enbart ansöker om bidrag för anpassning av passagerarplatsen kan det vara en impuls om att felaktiga uppgifter legat till grund för beslutet om rätten till bilstöd, eftersom det i de bidragsgrupperna krävs att den sökande själv kör bilen. Det finns dock inget hinder för att bevilja anpassningsbidrag för passageraranpassning till den som i huvudsak själv ska köra bilen, men ibland behöver kunna färdas som passagerare. Se vidare avsnitt 6.3.6.

6.3.6 Behov av att färdas på flera sätt i bilen

Bedömningen av vilken anpassning som behövs och hur den ska utföras aktualiserar frågor om trafiksäkerhet, funktionshinder och ergonomi. Alla dessa aspekter måste beaktas och bedömas i varje anpassningsärende. Det är självklart angeläget att anpassningen av en bil utförs på ett sådant sätt att den enskilde kan framföra den på ergonomiskt riktigt och trafiksäkert sätt (SOU 2005:26, s. 138).

I vissa fall kan det finnas behov av att kunna åka på mer än ett sätt i bilen. Ska man endast åka en kort sträcka kan det fungera bra att sitta kvar i rullstolen under färd. Ska man däremot åka långt kan det, med hänsyn till funktionsnedsättningen, vara olämpligt att sitta på samma sätt i flera timmar. Det finns inget absolut hinder mot att bevilja flera anpassningar till samma person. Det är viktigt att se till den enskildes behov.

Därför är det relevant för bedömningen på vilket sätt den sökande har tänkt använda bilen, hur ofta hen behöver fler anpassningar, varför det behövs fler anpassningar och så vidare. Om den sökandes möjlighet att använda bilen betydligt begränsas av att inte kunna färdas på flera sätt i bilen kan övervägas om flera anpassningar kan beviljas.

Avsnitten nedan beskriver när det kan vara aktuellt att bevilja anpassning av flera platser i bilen.

Behovet av anpassning av flera platser i bilen behöver inte uttryckligen framgå av ett läkarutlåtande eller liknande om det inte är nödvändigt för bedömningen. Det kan räcka att Försäkringskassan bedömer behovet utifrån uppgifter i befintligt läkarutlåtande, annat underlag i ärendet och vad den sökande själv säger.

Anpassning av förarplats och passagerarplats

Ibland behöver bilen anpassas så att den sökande både kan köra bilen och färdas som passagerare. Här bör bedömningen utgå från hur mycket användandet av bilen begränsas om hen inte har möjlighet att också kunna färdas som passagerare. Gör avsaknaden av passageraranpassning att den sökande inte kommer att kunna använda bilen på avsett sätt? Kommer den sökande ha återkommande behov av att kunna färdas som passagerare? Behov av en kompletterande anpassning för att den sökande ska kunna färdas som passagerare kan exempelvis bero på att

funktionsnedsättningen gör att förmågan att köra bil varierar från dag till dag eller under vissa perioder. Det kan exempelvis bero på att styrkan eller orken att köra själv varierar, eller att medicinering tidvis gör den sökande olämplig som förare.
funktionsnedsättningen gör att det är olämpligt att den sökande själv kör långa sträckor, eftersom körförmågan riskerar att ändras under färden.
det av andra skäl är viktigt att den sökande har möjlighet att kunna färdas som passagerare i sin bil.

Bedömningen utgår från den sökandes situation och hur användandet av bilen begränsas om personen inte kan färdas som passagerare. Trafiksäkerheten är en viktig aspekt vid bedömningen.

Det finns inga hinder för att bevilja anpassning av passagerarsätet även för personer som tillhör en bidragsgrupp där det är krav på att personen själv ska köra bilen. Det förutsätter förstås att den sökande i första hand ska använda bilen på egen hand, men att det ändå är viktigt för hen att kunna åka som passagerare vid vissa resor.

För att den sökande ska kunna använda bilen som passagerare kan förarplatsen behöva justeras så att en annan person kan köra bilen. Anpassningen utgår då från den sökandes behov av att kunna färdas som passagerare.

Detta följer av 52 kap. 19 § SFB. Se även SOU 2005:26 s. 138.

Anpassning av passagerarsäte och för att färdas i rullstol

Det händer att personen behöver kunna färdas både i sin rullstol och sittande i ett passagerarsäte i bilen. Det beror på att rullstolsplats och passagerarplats lämpar sig olika bra i olika situationer.

Att färdas i passagerarsäte är mer trafiksäkert än att färdas sittande i rullstol. Det gäller särskilt i trafikmiljöer med högre hastighet, där rullstolsplats inte är att rekommendera ur trafiksäkerhetssynpunkt. Personen kan även behöva färdas i passagerarsätet ur ergonomisk synpunkt vid längre resor. Därför är det ofta nödvändigt med anpassning av passagerarsätet för att personen ska kunna använda bilen trafiksäkert. Det finns dock vissa undantag. Det kan exempelvis gälla vissa elektriska rullstolar som förankras med rullstolslås och är krocktestade ihop med rullstolslåset. De anses vara trafiksäkra för vuxna personer även vid högre hastigheter.

Att förflytta sig från rullstol till passagerarsäte kan vara påfrestande och tidskrävande. Om den sökande använder bilen för många korta resor, eller av någon annan anledning behöver ta sig in i och ur bilen ofta, kan det bli aktuellt med anpassning så att hen även kan sitta kvar i sin rullstol under färd. Det kan exempelvis gälla om

förflyttningen till och från sätet är omständlig eller påfrestande
det är alltför omständligt att lasta rullstolen
det innebär tunga lyft för den sökande själv eller för den som assisterar vid överflytten.

Det är viktigt att hela tiden utgå från den enskildes behov.

Detta följer av 52 kap. 19 § SFB. Se även SOU 2005:26 s. 138.

6.3.7 Anpassning för flera personer i samma bil

Om två personer i samma familj, som båda har rätt till bilstöd, behöver varsin anpassning för samma bil finns det inte något hinder för att bevilja bidrag för detta under förutsättning att anpassningarna är förenliga och inte överlappar varandra. Men det innebär också att båda måste ansöka om och beviljas bilstöd i form av anpassningsbidrag.

6.3.8 Anpassning för assistent, anhörig eller annan

Anpassningsbidrag beviljas för åtgärder som behövs för att den sökande ska kunna använda bilen. Av det följer naturligt att anpassningsbidrag först och främst kan komma i fråga för anpassningar som den sökande själv behöver för att hen ska kunna köra eller färdas som passagerare i bilen.

Bidrag bör till exempel inte beviljas för särskild utrustning för övningskörning, exempelvis dubbelkommando, eftersom utrustningen inte behövs för att den sökande ska kunna köra bilen. En bil får användas vid övningskörning i trafikskola utan att vara utrustad med sådan utrustning som normalt krävs för övningskörning om körningen sker med en person med rörelsehinder och bilen har utrustats särskilt för att användas av den personen (46 kap. 2 § andra stycket Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om bilar och släpvagnar som dras av bilar, TSFS 2013:63). Det betyder att sådan utrustning inte behövs för att den sökande ska kunna använda bilen. Däremot kan Försäkringskassan bevilja anpassningsbidrag för körträning och i denna kan ingå kostnad för en tillfällig utrustning i form av till exempel en extra färdbroms så att träningen kan genomföras på ett säkert sätt, se avsnitt 6.9.

I vissa fall kan det bli aktuellt att bevilja anpassning som inte är direkt avsedd för att den sökande själv ska kunna sitta i eller köra bilen men som ändå behövs för att hen ska kunna använda bilen på ett bra och säkert sätt. Exempelvis kan bilen behöva anpassas så att den sökande får den vård och omsorg som behövs under färd. Se avsnitt 6.3.1.

Det kan även handla om att bilen behöver anpassas så att en vårdare, assistent, förälder eller en annan person kan finnas till hands under färd. Behovet av att ha någon annan tillgänglig under färd ska höra samman med funktionsnedsättningen och den andra personens närvaro ska vara nödvändig för att man ska kunna genomföra resan.

Exempel

Ingrid har nedsatt rörelseförmåga i sina armar och har därför svårt att exempelvis ta på sig solglasögon, att dricka eller klia sig. Hon vill anpassa sin bil med en stol bredvid platsen för hennes rullstol så att någon ska kunna hjälpa henne med sådant som hon inte klarar på egen hand under färd. Ingrids behov är inte så frekventa eller akuta att det behövs en anpassning för att någon ska kunna bistå henne under färd. Försäkringskassan avslår Ingrids yrkande om anpassning i form av passagerarstol med motiveringen att passagerarstolen inte behövs för att Ingrid ska kunna genomföra resan. De behov som Ingrid har bör kunna avhjälpas genom att man stannar bilen och bilföraren eller någon annan hjälper Ingrid.

Exempel

Emma är 18 år och har en medfödd förlossningsskada som innebär att hon har en svår funktionsnedsättning och behöver assistans dygnet runt. Hon behöver hjälp med allt i sin dagliga livsföring. Emmas pappa ansöker om anpassningsbidrag för att anpassa bilen så att hennes assistent eller någon annan kan sitta bredvid henne under färd. På grund av att Emma har svårt att hålla uppe huvudet måste någon sitta bredvid henne vid färd och resa upp Emmas huvud när det behövs. Försäkringskassan anser att anpassningen behövs för att pappan ska kunna färdas med Emma. Han beviljas därför bidrag för att anpassa bilen så att hennes assistent kan sitta bredvid Emma under färd.

Detta följer av 52 kap. 19 § SFB. Se även SOU 2005:26 s. 138.

6.4 Åtgärder som kan ersättas genom anpassningsbidraget

52 kap. 8 § första stycket 2–3 Bilstöd lämnas för […] 2. ändring av ett fordon som avses i 1 och kostnader i samband därmed samt justering och reparation av ändringen, 3. anskaffning av en särskild anordning på ett fordon som avses i 1 och kostnader i samband därmed samt justering och reparation av anordningen, […]

Anpassningsbidrag lämnas om det uppstår kostnader för den sökande för att ett fordon behöver ändras eller om en särskild anordning behöver anskaffas så att den sökande ska kunna använda det i en ordinarie, genomsnittlig trafikmiljö (jämför prop. 2019/20:107 s. 21).

Anpassningsbidrag lämnas i princip endast för sådana anpassningsbehov som är av sådan individuell karaktär att de inte kan tillgodoses genom en bil i sitt originalutförande (prop. 2016/17:4 s. 44).

Anpassningsbidrag ska således komma i fråga i första hand för anordningar som är mer eller mindre specialkonstruerade med tanke på ett funktionshinder, såsom handreglage för gas och broms samt anordning för rullstol och säteslift. Något absolut hinder mot att medge bidrag för utrustning som inte är funktionshindersspecifik bör dock inte föreligga. (RÅ 2000 ref. 24).

Det är även fortsättningsvis så att den sökande i så stor utsträckning som möjligt ska välja en bil som redan i originalutförandet har lämpliga mått, egenskaper och anordningar som de är i behov av så att den inte behöver anpassas (jämför prop. 2019/20:107 s. 14 f. och 22). Men eftersom det numera finns en höjdbegränsning i 52 kap. 8 § första stycket SFB ska den sökande som huvudregel inte behöva välja ett fordon vars utvändiga höjd överstiger 2 050 millimeter även om viss anpassning hade kunnat undvikas då.

När det finns särskilda skäl enligt 52 kap. 19 a § andra stycket SFB kan anpassningsbidrag ändå lämnas i vissa situationer när den sökande inte kan köpa en bil som har samtliga krav uppfyllda. Om utbudet av sådana bilar som den sökande behöver är mer begränsat än för personbilar i allmänhet och det inte går att finna en bil med samtliga krav uppfyllda bör anpassningsbidrag ändå kunna lämnas t.ex. för efteranpassning av sådan utrustning som anses vara standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning (jämför prop. 2019/20:107 s. 22). Läs mer om detta i avsnitt 6.7.3.

6.4.1 Fast monterade anordningar eller varaktiga ändringar av ett fordon

Försäkringskassan kan bara bevilja anpassningsbidrag för en anordning som är fast monterad eller för en ändring som innebär en varaktig förändring av fordonet (jämför HFD 2018 ref. 76). Om det inte är fråga om en sådan åtgärd kan anpassningsbidrag inte beviljas.

Anpassningsbidrag har beviljats för dragkrok, däremot inte för släpkärra (FÖD 1993:9). Dragkrok ansågs vara en utrustning på bilen medan släpkärra inte är en ändring av ett fordon eller en särskild anordning på ett fordon.

Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet HFD 2018 ref. 76 slagit fast att anpass-ningsbidrag får lämnas endast för anpassningar som kräver en varaktig förändring av fordonet. Domen har betydelse för möjligheten att bevilja bidrag för specialanpassade bilbarnstolar. Den har också betydelse för andra åtgärder som inte innebär en varaktig förändring av ett visst fordon. Anpassningsbidrag som avser ett fordon kan alltså bara lämnas för sådana fast monterade anordningar på eller ändringar av ett specifikt fordon som innebär en varaktig förändring av fordonet.

Rättsfall

I rättsfallet HFD 2018 ref. 76, var frågan om bilstöd i form av anpassningsbidrag får lämnas för en löstagbar bilbarnstol. Bilbarnstolen var specialanpassad för ett barn och skulle fästas i bilen med bilens bilbälte. HFD anförde att utformningen av regelverket ger stöd för att den anpassning som stöd kan lämnas för ska avse varaktiga förändringar av ett visst fordon. Enligt HFD kan anpassningsbidrag komma i fråga endast för sådana fast monterade anordningar på eller ändringar av ett specifikt fordon som innebär en varaktig förändring av fordonet. HFD fann att den i målet aktuella bilbarnstolen fästs med bilens bilbälte och var en löstagbar anordning som inte var kopplad till en viss bil. Det saknades därför förutsättningar för att lämna anpassningsbidrag.

Domen ändrar inte Försäkringskassans tillämpning som innebär att anpassningsbidrag kan lämnas för en utrustning eller en utrustningsdetalj som behövs för att en åtgärd som berättigar till anpassningsbidrag ska kunna användas eller ska kunna fungera.

Anpassningsbidrag kan alltså beviljas för en batteriladdare om den behövs för att anpassningen ska kunna fungera, jämför KRNG mål nr 2633-06, Rättsfallsöversikt – Bilstöd 2013:1. Anpassningsbidrag kan också beviljas för en utrustningsdetalj som behövs för att en utrustning som anpassningsbidrag beviljats för ska kunna användas. Om det kommer att innebära att något ska monteras på rullstolen bör Försäkringskassan informera den sökande om att kontakta hjälpmedelsförskrivaren. Försäkringskassan beviljar bidrag för utrustningsdetaljen bara om den är nödvändig för att anpassningen som helhet ska fungera. Se följande exempel.

Exempel

Kevin har en rullstol som han inte klarar att lyfta in i bilen på egen hand. Han ansöker därför om en bagagerumskran. Till kranen hör en fästanordning som ska sättas på rullstolen för att den ska kunna lyftas in i bilen. Eftersom det är fråga om att anpassningsföretaget kommer att göra ett ingrepp i Kevins rullstol informerar du Kevin om att han bör kontakta sin hjälpmedelsförskrivare innan någon åverkan görs på rullstolen. Eftersom fästanordningen är nödvändig för att bagagerumskranen ska fungera bedömer Försäkringskassan att det är en del av bagagerumskranen och beviljar Kevin anpassningsbidrag för kostnaden för bagagerumskranen och fästanordningen. Däremot kan Försäkringskassan inte bevilja bilstöd för kostnaden för förskrivarens arbetsinsats. Det får anses vara ett led i att anpassningsföretaget utför en montering som stämmer överens med författningsregleringen på hjälpmedelsområdet.

Anpassningsbidrag beviljas däremot inte för till exempel att utrusta eller byta ut en rullstol även om den sökande behöver detta för att kunna använda bilen. Anpass-ningsbidrag beviljas inte heller för en batteriladdare om den inte behövs för att anpassningen som helhet ska fungera.

Anpassningsbidrag till anordningar som finns i bilen vid köpet

Anpassningsbidrag kan i undantagsfall lämnas för en ändring eller anordning som finns i bilen vid köpet. Det kan t.ex. vara fråga om en sådan anordning som inte är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen men som man inte kan få tilläggsbidrag C för. Den sökande måste i sådana fall kunna visa att han eller hon har haft en merkostnad på grund av den särskilda utrustningen och hur stor denna merkostnad är. (RÅ 2005 not. 127)

Om det direkt framgår att den sökande inte har haft någon merkostnad finns det inte någon anledning att bedöma om utrustningen är normalt förekommande tilläggs-utrustning till bilen eller standardutrustning i bilen, eftersom anpassningsbidrag inte kan beviljas när det inte finns någon merkostnad. Det omvända förhållandet gäller också, det vill säga om det direkt skulle framgå att utrustningen är normalt förekommande tilläggs-utrustning eller standardutrustning till bilar av liknande slag i den aktuella prisklassen behöver du inte utreda om det finns någon merkostnad.

Även om anordningen är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen finns det enligt bestämmelsen i 52 kap. 19 a § andra stycket SFB ett utrymme för att bedöma att det föreligger särskilda skäl. Som de särskilda skälen har beskrivits i förarbetena avser de en situation då den enskilde inte kan finna en bil med alla krav uppfyllda som utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv kan anses som rimlig. I avsnitt 6.7.3 förklaras vad som menas med ett objektivt ekonomiskt perspektiv. I fallet ovan finns anordningen i bilen redan vid köpet. Det kan inte anses framgå av förarbetena att detta skulle vara en situation när särskilda skäl kan tillämpas.

Om anpassningsbidrag tidigare betalats ut för anpassningen

Även om den försäkrade har fått en merkostnad på grund av den särskilda utrustningen kan anpassningsbidrag inte beviljas om bidrag tidigare har beviljats för samma utrustning i samma bil, (se KRSU:s dom den 20 november 2002 i mål nr 1727-2002 [Domsnytt 2016:004]). Finns det indikationer på att anpassningsbidrag tidigare har beviljats och betalats ut för anpassningarna som finns i bilen när den köps behövs en utredning som visar detta. Har Försäkringskassan redan beviljat och betalat ut anpass-ningsbidrag ska ansökan avslås för den åtgärd som utbetalningen avser även om det var en tidigare ägare som beviljades bidraget. Försäkringskassan har i ett sådant fall redan bekostat den aktuella anpassningen och ytterligare anpassningsbidrag kan därför inte beviljas.

Anpassningsbidrag för att flytta utrustning

Om utrustning som finns i bilen behöver placeras på ett annat ställe för att den sökande ska kunna använda den kan det berättiga till anpassningsbidrag för den kostnaden.

Anpassningsbidrag för att byta eller ta bort anpassning

Det går inte att få anpassningsbidrag för att byta anpassning om fordonet redan är anpassat på ett lämpligt sätt. Det gäller även om det skulle finnas en ny bättre teknik. Man kan inte heller få anpassningsbidrag för att ta bort anpassningen och återställa bilen i sitt ursprungliga skick, till exempel för att montera tillbaka ett originalsäte.

Anpassningsbidrag för tillfälliga behov av anpassning

Det går inte heller att få anpassningsbidrag för kostnader för åtgärder som tillgodoser ett tillfälligt behov av anpassning som inte hör samman med den sökandes funktionsnedsättning, exempelvis ett benbrott som kommer att läka inom en viss tid.

Övriga begränsningar av vilken utrustning som kan ersättas genom anpassningsbidrag beskrivs nedan i avsnitt 6.7.

6.4.2 Underlag som behövs för att bedöma vilken utrustning som anpassningsbidrag kan lämnas för

Bilens egenskaper och den utrustning som finns i bilen kan ha betydelse för möjligheterna att anpassa bilen, kostnaderna för anpassningen liksom för vad anpassningsbidrag kan beviljas för. Det är därför viktigt att Försäkringskassan har uppgifter om vilken utrustning som finns i bilen och bilens egenskaper oavsett om bilen är ny eller begagnad.

För att kunna ta ställning till för vilka åtgärder anpassningsbidrag kan beviljas behövs därför följande uppgifter om vilken bil den sökande har för avsikt att anpassa:

bilmärke och bilmodell
årsmodell/modellår
utförande
utrustning
chassi- eller registreringsnummer om det finns ett sådant
uppgift om det är en ny eller begagnad bil.

Anges inte registreringsnummer ska även tillverkningsår finnas med.

Du behöver också kontrollera om utrustningen ansökan gäller är standard- eller normalt förekommande tilläggsutrustning. Du behöver också kontrollera om tilläggsbidrag tidigare har beviljats eller om sådant hade kunnat beviljas för att den sökande skulle kunna undvika vissa av kostnaderna för de åtgärder som den sökande begär anpassningsbidrag för. Du behöver även kontrollera om anpassningsbidrag tidigare har beviljats för den sökande eller någon annan för samma åtgärder i bilen. Du kontrollerar detta om det finns en indikation på att något av bidragen tidigare har beviljats och utbetalats eller hade kunnat beviljas, se vidare avsnitt 6.7 och 6.11.

6.5 Olämpligt fordon

52 kap. 19 § andra stycket […] Försäkringskassan får besluta att inte medge anpassningsbidrag om det fordon som den försäkrade valt är olämpligt med hänsyn till den form av anpassning som behövs. Detsamma gäller om fordonet är olämpligt med hänsyn till sitt skick.

Det finns två grunder för när ett fordon kan anses vara olämpligt. Fordonet kan vara olämpligt med hänsyn till

den form av anpassning som behövs
att skicket på fordonet är sådant att det är olämpligt.

Försäkringskassan får alltså avslå ansökan om anpassningsbidrag om fordonet är olämpligt.

6.5.1 Olämpligt fordon med hänsyn till den form av anpassning som den sökande behöver

Den sökandes rätt till ersättning är begränsad genom att Försäkringskassan får avslå en ansökan om anpassningsbidrag om bilen som den sökande valt är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs.

Vid lagändringen den 1 oktober 2020 förtydligades bestämmelsen och ett tillägg gjordes. Tillägget innebär att det är formen av anpassning som ska vara avgörande för om en bil är olämplig.

Bestämmelsen ändrades för att det ska vara tydligt att hänsyn bör tas till om det valda fordonet är lämpligt att anpassa på det sätt som krävs för att tillgodose personens behov, dvs. om fordonet uppfyller Trafikverkets rekommendationer för fordonsval. En bil kan även fortsättningsvis anses vara olämplig om anpassningen av den medför betydande merkostnader. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 17)

Bilen kan alltså anses vara olämplig med hänsyn till

den form av anpassning som behövs
att formen av anpassning medför betydande merkostnader.

Någon merkostnadsbedömning behöver inte göras i det fall bilen redan anses olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs.

De anpassningar som bör ingå vid bedömningen av om en bil kan anses vara olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs är ändringar av en bil eller anordningar på en bil, dvs. sådant som avses i 52 kap. 8 § 2-3 SFB. Det bör vara anpassningar som behövs i den valda bilen.

För bedömningen av om en bil är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs, så har det inte någon betydelse om den sökande bekostar hela eller delar av efteranpassningen och därmed kan bruka bilen. Bilvalet är ändå olämpligt med hänsyn till den form av anpassning som behövs.

Bestämmelsen får tillämpas vid varje tillfälle som anpassningsbidrag söks för en ändring av fordonet eller anskaffning av en särskild anordning på fordonet. Du kan läsa mer i avsnitt 6.5.3 om hur bedömningen ska göras när den försäkrade redan har beviljats bilstöd för fordonet.

Bedömningen av om en bil är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs får alltså alltid göras. Men om den sökande har valt en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer för fordonsval kan bilen inte anses vara olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs.

Olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs

Det ges ett exempel i förarbetena på när en bil kan anses vara olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs. Det är om den sökande har valt en bil som behöver golvsänkas, trots att det finns bilar som har en utvändig höjd som inte överstiger 2 050 millimeter och som inte skulle behöva golvsänkas i detta fall. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 34)

Golvsänkning är bara ett exempel på form av anpassning. I förarbetena lämnas det fler exempel. Det är bland annat montering av handreglage eller vridbart bilsäte. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 34)

En bil kan alltså i vissa fall anses vara olämplig redan av den anledningen att en viss anpassning behövs i den valda bilen som inte hade behövts i den sökandes fall i en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer, dvs. i en annan personbil klass I med en utvändig höjd om högst 2 050 millimeter. Att anpassningen inte behövs i en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer kan bero på att den bilen i sitt originalutförande täcker detta behov av anpassning, t.ex. om den har vissa invändiga mått, egenskaper eller anordningar.

En försäkrad som behöver sitta i en rullstol eller som behöver flytta över från en rullstol till ett bilsäte inne i bilen för att kunna använda den bör därför i möjligaste mån välja en bil med sådana invändiga mått att den inte behöver anpassas genom en golvsänkning. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 17)

En bil kan anses vara olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs när den sökande inte i tillräcklig mån har valt en bil som redan i sitt originalutförande har det som behövs för att hen ska kunna bruka den. Om bilen kan anses vara olämplig på grund av detta behöver Försäkringskassan inte göra någon merkostnadsbedömning.

Det kan i vissa fall finnas särskilda skäl för att lämna anpassningsbidrag för kostnaderna för att köpa och eftermontera en anordning som är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilar av liknande slag i samma prisklass, jämför 52 kap. 19 a § SFB. I ett sådant fall kan fordonet inte anses vara olämpligt enbart på den grunden att det saknar den anordning för vilken det finns särskilda skäl att lämna anpassningsbidrag. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 34) Läs mer om särskilda skäl i avsnitt 6.7.3.

Detta förarbetsuttalande bör tillämpas även om det finns särskilda skäl för att lämna anpassningsbidrag för kostnader för åtgärder som hade kunnat undvikas om den sökande hade utnyttjat rätten till tilläggsbidrag B eller C.

Som Försäkringskassan tolkar förarbetsuttalandet på s. 34 kan bilen inte anses vara olämplig vare sig med hänsyn till formen av anpassning eller med hänsyn till att formen av anpassning medför betydande merkostnader om bilen endast saknar den anordning för vilken det finns särskilda skäl att lämna anpassningsbidrag. Men om det saknas något ytterligare i bilen kan den anses vara olämplig med hänsyn till det som ytterligare saknas. Vid en sådan bedömning av om bilen är olämplig kan dock den anordning för vilken det finns särskilda skäl att lämna anpassningsbidrag inte ingå. Kostnaden för den anordningen kan inte heller ingå vid en merkostnadsbedömning. En merkostnadsbedömning kan nämligen bli aktuell att göra t.ex. om det utöver den anordning som saknas behövs andra anpassningslösningar i den valda bilen än de som behövs i en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer.

Detta innebär alltså att den valda bilen inte anses vara olämplig enbart på den grunden att den saknar en anordning i originalutförande i följande fall:

när det finns särskilda skäl för att lämna anpassningsbidrag för kostnaderna för att köpa och eftermontera en anordning som är att anse som standardutrustning i fordonet eller normalt förekommande tilläggsutrustning till fordonet.
när det finns särskilda skäl för att lämna anpassningsbidrag för kostnader för de aktuella åtgärder som hade kunnat undvikas om den sökande hade utnyttjat rätten till tilläggsbidrag B eller C.

Om bilen är olämplig med hänsyn till att formen av anpassning medför betydande merkostnader

Lagändringen den 1 oktober 2020 innebär att en bil även i fortsättningen kan anses vara olämplig om anpassningen av den medför betydande merkostnader.

Med merkostnader menas extra kostnader för att anpassa en annan bil än en som har rekommenderats av Trafikverket eller annan med motsvarande kompetens.

Merkostnader bör normalt sett anses vara betydande om de sannolikt skulle komma att uppgå till ett belopp som är högre än prisbasbeloppet för det aktuella året. I så fall är fordonet olämpligt med hänsyn till merkostnaderna för den form av anpassning som behövs. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 34)

Det innebär att gränsen för vad som anses vara betydande merkostnader har ändrats jämfört med vad som gällde tidigare. Försäkringskassan ska inte längre ta hänsyn till anskaffningskostnaden för ett sådant fordon som Trafikverket har rekommenderat.

Försäkringskassan ska istället ta hänsyn till prisbasbeloppet. Detta beräknas för varje år och fastställs i en förordning.

Försäkringskassan bör utgå från prisbasbeloppet för det år då beslutet om tilläggsbidrag och anpassningsbidrag fattas vid bedömningen av om det uppstår betydande merkostnader. Detta eftersom anpassningsbidraget ska kompensera för kostnader som den försäkrade kommer att ha först efter att beslutet har meddelats. Den försäkrade har därefter sex månader på sig att använda bidraget. Om ett årsskifte infaller mellan beslutet om tilläggsbidrag och beslutet om anpassningsbidrag kan flera bedömningar behöva göras. Resultatet av bedömningarna skulle exempelvis kunna bli att det finns rätt till tilläggsbidrag A men inte rätt till anpassningsbidrag. Det kan bli fallet om prisbasbeloppet sänks från ett år till ett annat.

När Försäkringskassan bedömer om betydande merkostnader uppkommer till följd av fordonsvalet är det lämpligt att vi hör Trafikverket eller annan med motsvarande kompetens (jämför prop. 2019/20:107 s. 17).

Merkostnadsbedömningen kan vara aktuell att göra om det behövs andra anpassningslösningar i den valda bilen än i en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer. Det kan t.ex. vara när en bil som rekommenderas av Trafikverket behöver en delgolvsänkning medan det behövs en helgolvsänkning i den valda bilen. Eftersom en golvsänkning behövs i båda fallen behöver det utredas om anpassningen av den valda bilen medför betydande merkostnader.

Men om den sökande i ovanstående exempel väljer en helgolvsänkning trots att det går att göra en delgolvsänkning i den valda bilen och det är en sådan som behövs. Då kan den valda bilen uppfylla rekommendationerna. Det beror på att det behövs samma anpassningslösningar i det valda fordonet som i ett fordon som uppfyller Trafikverkets rekommendationer. Om den valda bilen även i övrigt uppfyller rekommendationerna kan anpassningsbidrag lämnas till den rimliga kostnaden för en delgolvsänkning eftersom den är tillräcklig för att tillgodose den sökandes behov utifrån funktionsnedsättningen.

Merkostnadsbedömningen kan också behöva göras i ett fall då det saknas en anordning i den valda bilens originalutförande och det finns särskilda skäl att lämna anpassningsbidrag enligt 52 kap. 19 a § andra stycket SFB. D.v.s. om det utöver den anordning som saknas i den valda bilen även behövs andra anpassningslösningar än de som behövs i en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer. Läs mer om detta under rubrik Olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs.

Uppfyller den valda bilen Trafikverkets rekommendationer men kostnaden för att anpassa den inte framstår som rimlig är inte merkostnadsbedömningen aktuell. Läs mer om du hanterar en sådan situation i avsnitt 6.11.

Läs mer

I bilaga 1 finns ett metodstöd för hur du går tillväga när du bedömer om en bil är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs. Metodstödet avser den bedömning du gör första gången bilstöd ska lämnas för bilen. Bilagan kompletterar informationen i avsnitt 6.5.

Ansökan om anpassningsbidrag och tilläggsbidrag kan komma att avslås om fordonet anses vara olämpligt med hänsyn till den form av anpassning som behövs

Väljer den sökande en bil som är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs kan Försäkringskassan inte bevilja anpassningsbidrag. I så fall har den sökande inte heller rätt till tilläggsbidrag A. Skulle den sökande dessutom ha ansökt om tilläggsbidrag B och/eller C har den sökande endast rätt till dessa bidrag om hen kommer att kunna bruka bilen. Den sökande kan visa att hen kommer att kunna bruka bilen ändå till exempel genom att själv bekosta de åtgärder som behövs, om bilen i övrigt har de egenskaper som är nödvändiga för att den sökande ska kunna bruka den. I så fall ska beslutet förses med särskilda krav, se avsnitt 11.5.1 under rubriken Återkallelseförbehåll när den sökande väljer en olämplig bil.

Men för bedömningen av om en bil är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs, så har det inte någon betydelse om den sökande bekostar hela eller delar av efteranpassningen själv. Bilvalet får ändå anses vara olämpligt med hänsyn till den form av anpassning som behövs. Om bilvalet anses olämpligt kan inget anpassningsbidrag eller tilläggsbidrag A lämnas.

6.5.2 Underlag för att bedöma om bilen är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs

För att avgöra om den valda bilen är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs behöver en jämförelse göras mellan vad som behövs i den valda bilen och vad som behövs i en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer. Den valda bilen kan anses vara olämplig om det behövs anpassning i denna som inte hade behövts i en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer.

Det kan behövas uppgifter om den valda bilens egenskaper, utförande och utrustning. Dessa uppgifter lämnar den försäkrade i preciseringen av bilvalet. Det kan i många fall också behövas kostnadsförslag som visar vilken efteranpassning som behövs i den valda bilen. Läs mer om värdering av kostnadsförslaget i 6.11.1.

Det är om den valda bilen avviker från Trafikverkets rekommendationer för att det behövs en anpassning i denna som inte hade behövts i en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer som det kan bli aktuellt att anse att bilen är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs. Därför behövs ett tillräckligt underlag för att avgöra om den valda bilen uppfyller Trafikverkets rekommendationer. Om bilen inte uppfyller Trafikverkets rekommendationer behöver det framgå på vilket sätt.

Trafikverket yttrar sig över bilval och kostnadsförslag i ett tekniskt yttrande. Om den sökande endast ansöker om anpassningsbidrag yttrar sig Trafikverket över bilvalet i delyttrandet.

Men om det redan innan det tekniska yttrandet begärs skulle finnas tillräckliga uppgifter från exempelvis Trafikverket som ger stöd för att den sökandes bilval är olämpligt med hänsyn till den form av anpassning som behövs i så fall behöver Försäkringskassan inte begära ett tekniskt yttrande.

Det behövs också ett tillräckligt underlag för att bedöma om det finns särskilda skäl att lämna anpassningsbidrag, enligt 52 kap. 19 a § andra stycket SFB, när det är aktuellt. Det beror på att den anordning för vilken det finns särskilda skäl att lämna anpassningsbidrag inte ska ingå vid bedömningen av om fordonet är olämpligt med hänsyn till den form av anpassning som behövs.

Underlag för att bedöma om bilen är olämplig med hänsyn till merkostnaderna för den form av anpassning som behövs

För att avgöra om den valda bilen är olämplig med hänsyn till att den form av anpassning som behövs medför betydande merkostnader behöver en jämförelse göras mellan vad det kostar att anpassa den valda bilen och vad det kostar att anpassa en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer. Den valda bilen kan anses olämplig om det behövs andra anpassningslösningar i den valda bilen än i en bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer och om dessa anpassningslösningar medför betydande merkostnader.

Det är alltså om den valda bilen avviker från Trafikverkets rekommendationer för att det behövs andra anpassningslösningar i den som det kan bli aktuellt att anse att den är olämplig med hänsyn till merkostnaderna för den form av anpassning som behövs.

Det behövs därför ett tillräckligt underlag för att avgöra om den valda bilen uppfyller Trafikverkets rekommendationer. Om bilen inte uppfyller Trafikverkets rekommendationer behöver det framgå på vilket sätt.

Trafikverket yttrar sig över bilval och kostnadsförslag i ett tekniskt yttrande. Om den sökande endast ansöker om anpassningsbidrag yttrar sig Trafikverket över bilvalet i delyttrandet.

Det behöver också finnas ett tillräckligt underlag för att bedöma om det är sannolikt att merkostnaden kan komma att uppgå till ett belopp som är högre än prisbasbeloppet för det aktuella året.

För att göra den här bedömningen behöver Försäkringskassan i regel ha fått in ett eller flera kostnadsförslag från den sökande som visar vad det kostar att anpassa den bil som den sökande har för avsikt att köpa. Det kan också behövas uppgifter som visar vad det kostar att anpassa bilar som Trafikverket rekommenderat. Läs mer om värdering av kostnadsförslaget i 6.11.1.

Det behövs också ett tillräckligt underlag för att bedöma om det finns särskilda skäl att lämna anpassningsbidrag, enligt 52 kap. 19 a § andra stycket, när det är aktuellt. Det beror på att den anordning för vilken det finns särskilda skäl att lämna anpassningsbidrag inte bör ingå vid bedömningen av om betydande merkostnader uppkommer.

Tillräcklig utredning av merkostnader

Du ska inte utreda mer än vad som behövs i det enskilda ärendet för att kunna avgöra om anpassningen av det valda fordonet medför betydande merkostnader.

Försäkringskassan behöver inte begära ett tekniskt yttrande om det redan finns uppgifter från exempelvis Trafikverket som ger stöd för att den sökandes bilval kommer att medföra betydande merkostnader jämfört med en annan bil som uppfyller Trafikverkets rekommendationer för fordonsval.
Om Trafikverket har bedömt att det är sannolikt att den extra kostnaden för att anpassa den valda bilen jämfört med en bil som har rekommenderats av Trafikverket skulle överstiga ett prisbasbelopp för det aktuella året är det underlaget tillräckligt.
Om det inte finns tillräckliga uppgifter för att bedöma att merkostnaden sannolikt skulle överstiga prisbasbeloppet för det aktuella året kan du behöva hämta in referensmaterial. Läs mer om hur du hämtar in referensmaterial i avsnitt 6.11.
Om det inte finns tillräckliga uppgifter för att bedöma hur stor extra kostnad anpassningen sannolikt medför med hjälp av referensmaterial kan du hämta in prisuppgifter om detta. Läs mer om prisuppgifter i avsnitt 6.11.

6.5.3 Om fordonet är olämpligt med hänsyn till formen av anpassning – efter att bilstöd har lämnats för fordonet

Det finns ingen tydlig beskrivning av hur man bedömer om ett fordon är olämpligt att anpassa med hänsyn till den form av anpassning som behövs när denna bedömning ska göras under bilstödsperioden, när perioden har löpt ut eller när anpassningsbidrag redan har lämnats till den försäkrade för att anpassa fordonet för första gången. Försäkringskassan har därför förtydligat hur man bedömer om ett fordon är olämpligt att anpassa i dessa situationer i ett rättsligt ställningstagande.

Vid bedömningen av om ett fordon är olämpligt med hänsyn till den form av anpassning som behövs ska Försäkringskassan beakta om:

fordonet har lämpliga egenskaper

det är trafikdugligt under antingen den resterande delen av nioårsperioden eller den återstående brukningstiden

anpassningen av det kostar mindre och är en mindre ingripande åtgärd än att anpassa ett nytt fordon.

Ovanstående ska vara utgångspunkt för bedömningen när den görs för behov av anpassning som har uppstått:

under bilstödsperioden

när bilstödsperioden har löpt ut

efter att anpassningsbidrag har lämnats till den försäkrade för att anpassa fordonet för första gången.” (FKRS 2021:01)

Enligt förarbetena ska man ta hänsyn till om efteranpassning inte hade behövts eller om det medför extra kostnader att anpassa bilen när man bedömer om bilen kan anses vara olämplig att anpassa med hänsyn till den form av anpassning som behövs när anpassningsbidrag lämnas till den försäkrade för första gången (jämför prop. 2019/20:107 s. 21). För anpassningsbehov som uppstår därefter är det dock andra hänsyn som behöver tas.

Särskilt om bedömningen under bilstödsperioden eller inom nio år från den tidpunkt då anpassningsbidrag beviljades för första gången

När det gäller behov av anpassning som uppstår under bilstödsperioden (jämför 52 kap. 7 § första stycket SFB) och som varken fanns eller kunde förutses när bilen köptes, så är det inte längre möjligt att välja en ny bil. Det har gjorts vissa uttalanden i förarbetena, i ett annat sammanhang, om vilka hänsyn som man bör ta. Dessa hänsyn bör vara vägledande för bedömningen.

Den bil som tidigare har bedömts som lämplig och som har gett rätt till anpassningsbidrag bör normalt kunna efteranpassas vid behov som uppstår under innevarande bilstödsperiod. En förutsättning bör vara att bilen fortfarande vid tidpunkten för anpassningen anses ha lämpliga egenskaper och bedöms vara trafikduglig under resterande del av innevarande nioårsperiod. Hänsyn bör tas till omfattningen och kostnaden av den anpassning som avses. Anpassningar som görs under bilstödsperioden på en lämplig bil bör kunna hålla nere kostnaderna såväl för staten som för den bilstödsberättigade. En sådan anpassning innebär normalt att en ny bil inte behöver köpas före bilstödsperiodens utgång. För den enskilde kan en anpassning av en redan inköpt och anpassad bil också anses innebära en enklare och mer effektiv åtgärd jämfört med ett nybilsinköp med därtill efterföljande anpassning. (Prop. 2019/20:107 s. 25)

Anpassningar av en bil som det tidigare har lämnats anpassningsbidrag för (dvs. en bil som redan har ansetts lämplig) som görs under bilstödsperioden är i vissa fall det mest kostnadseffektiva alternativet. En anpassning under bilstödsperioden innebär i de flesta fall en mindre kostsam och ingripande åtgärd än anpassningar i en ny bil. Genom att staten bekostar anpassningar även under bilstödsperioden senareläggs statens eventuella kostnad för inköpsbidrag i bilstödet för en ny bil. Av det skälet är det också mer kostnadseffektivt att den enskilde trots förändrade behov kan behålla samma bil under hela bilstödsperioden. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 30 f.)

Mot bakgrund av ovanstående förarbetsuttalanden bör utgångspunkterna för att bedöma om en bil är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs vara om bilen har lämpliga egenskaper, om den är trafikduglig under den resterande delen av nioårsperioden och om anpassningen kostar mindre och är en mindre ingripande åtgärd än att anpassa en ny bil. Det är alltså bilar som ur ett helhetsperspektiv anses vara fortsatt lämpliga som anpassningsbidrag kan beviljas för.

Vid bedömningen av om anpassningen av bilen kostar mindre och är en mindre ingripande åtgärd bör man ta hänsyn till hur kostnadseffektiv åtgärden är. Kostnaden för anpassningen bör då bedömas i förhållande till

bilens återstående brukningstid (den tid som den försäkrade kommer att använda bilen)
om och när den försäkrade på nytt har möjlighet att få grundbidrag, anskaffningsbidrag eller tilläggsbidrag.

Om den försäkrade har möjlighet att få nytt sådant bidrag inom en kort tid kan det inte anses kostnadseffektivt att bevilja anpassningsbidrag för att anpassa den redan köpta och anpassade bilen. (Jämför FKRS 2021:01)

I vissa fall får den försäkrade endast grundbidrag, anskaffningsbidrag och tilläggsbidrag inledningsvis. Det kan bero på att det eventuella anpassningsbehov som fanns då kompenserades genom tilläggsbidrag eller att det inte fanns något anpassningsbehov. I en sådan situation har en bilstödsperiod påbörjats. Samma utgångspunkt för bedömningen av om bilen är olämplig gäller alltså i en sådan situation.

Ovanstående utgångspunkt för bedömningen av om en bil är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs gäller också i en situation då den försäkrade beviljats endast anpassningsbidrag inledningsvis och det inte har gått nio år från den tidpunkt då anpassningsbidrag beviljades (jämför FKRS 2021:01).

Särskilt om bedömningen när bilstödsperioden har löpt ut eller när endast anpassningsbidrag har beviljats och det har gått nio år från den tidpunkt då den försäkrade beviljades anpassningsbidrag för första gången

I vissa fall ansöker den försäkrade om anpassningsbidrag för att anpassa sin bil efter att bilstödsperioden har löpt ut, och hen inte har beviljats nytt grundbidrag, anskaffningsbidrag eller tilläggsbidrag. Det kan också vara så att den sökande ansöker om anpassningsbidrag för en bil som hen bara fått anpassningsbidrag för och det har gått nio år från den tidpunkt då den försäkrade beviljades anpassningsbidraget för första gången. Istället för att bedöma om fordonet är trafikdugligt under den resterande delen av nioårsperioden, som anges under rubrik ”Särskilt om bedömningen under bilstödsperioden” bedömer man om bilen kommer att vara trafikduglig under bilens återstående brukningstid. I övrigt gäller samma utgångspunkter för bedömningen som anges under nämnda rubrik. Skulle bilen vara i för dåligt skick kan anpassningsbidrag ändå vägras med hänsyn till det. (Jämför FKRS 2021:01)

6.5.4 Olämpligt fordon med hänsyn till fordonets skick

Det finns ytterligare en grund för när ett fordon kan anses vara olämpligt och det är när skicket på fordonet är sådant att det är olämpligt. Det är den sökande som ska visa att skicket på bilen är sådant att det inte är olämpligt.

Även när det är fråga om att bedöma rätt till anpassningsbidrag för anpassningar som redan finns i bilen när den köps ska det göras en bedömning av om bilen är olämplig med hänsyn till sitt skick.

Hänsyn i bedömningen av bilens skick

En bil som tidigare har bedömts som lämplig och som har gett rätt till anpassningsbidrag bör normalt kunna efteranpassas vid behov som uppstår under innevarande bilstödsperiod. En förutsättning bör vara att bilen fortfarande vid tidpunkten för vidareanpassningen anses ha lämpliga egenskaper och bedöms vara trafikduglig under resterande del av innevarande nioårsperiod. Det är dock inte möjligt att exakt fastställa vilken hänsyn som ska tas till fordonets skick och trafikduglighet, utan det är en bedömning som måste göras i det enskilda fallet, utifrån det anpassningsbehov det handlar om. Vid denna bedömning bör även hänsyn tas till omfattningen och kostnaden för den åtgärd som avses. (Jämför prop. 2019/20:107 s 24 f.)

En förutsättning för att anse att bilen inte är olämplig att anpassa med hänsyn till sitt skick är alltså att den har lämpliga egenskaper och att den kan anses vara trafikduglig under resterande del av innevarande nioårsperiod.

Ju äldre bilen är och ju längre den har gått desto mer sannolikt är det att anpassnings-bidrag inte kan beviljas därför att bilen anses som olämplig med hänsyn till sitt skick. Bedömningen måste också göras i förhållande till omfattningen av den åtgärd som anpassningsbidrag yrkas för. I de flesta fall är det inte aktuellt att bevilja anpassningsbidrag för stora anpassningar av äldre fordon. De anpassningar som anpassningsbidrag kan beviljas för lång tid efter att bilstöd ursprungligen beviljades bör därför oftast avse mindre justeringar eller ändringar av tidigare utförda anpassningar, (jämför SOU 2005:26 s. 204). Läs mer om justering och reparation i avsnitt 6.8

Det bör inte heller bli aktuellt att bevilja anpassningsbidrag i ärenden där kostnaden för anpassningen eller reparationen är förhållandevis stor i förhållande till bilens värde, med hänsyn till dess skick. Omfattningen av åtgärden har också betydelse för bedömningen.

Fordonet kan också vara olämpligt med hänsyn till sitt skick, till exempel om det framkommer uppgifter om att det är krock- eller fuktskadat, har behövt återkommande reparationer eller är väldigt rostigt. Uppgifter om bilar som är utdömda av försäkringsbolag kan du få via de system som Försäkringskassan har tillgång till.

Efter åtgärden ska fordonet vara välfungerande både ur trafiksäkerhetssynpunkt och ur medicinsk synpunkt och det ska förväntas kunna vara välfungerande under hela den resterande bilstödsperioden för att anses vara lämpligt.

Sammanfattningsvis bör alltså hänsyn tas till

bilens ålder
att bilen har lämpliga egenskaper
bilens trafikduglighet
anpassningens omfattning
kostnaden för anpassningsåtgärden
bilens värde
eventuella skador på bilen.

I ett mål som har behandlats av kammarrätten, som återges nedan, hade Försäkrings-kassan beslutat att avslå ansökan om anpassningsbidrag med hänsyn till bilens ålder och skick trots att det fanns uppgifter som indikerade att bilen var lämplig att anpassa. I ett sådant fall krävs ytterligare utredning från Försäkringskassan för att ansökan om anpassningsbidrag ska kunna avslås med hänvisning till att fordonet är olämpligt att anpassa med hänsyn till sitt skick. I målet ansåg Försäkringskassan att det krävdes ytterligare utredning men inhämtade inte någon utredning själv och den utredning som fanns indikerade att bilen var lämplig att anpassa. Även om äldre bestämmelser tillämpades bör viss ledning kunna fås av rättsfallet ändå.

Rättsfall

Försäkringskassan avslog ansökan om anpassningsbidrag för att den sökandes bil, en Chrysler Voyager av 1992 års modell, ansågs vara olämplig att anpassa med hänsyn till bilens ålder och skick. Vägverket hade vid telefonsamtal rekommenderat att bilen kulle undersökas för att ta reda på dess skick. Den sökande hade trots anmodan inte låtit utföra ett s.k. M-test av bilen för att visa att den är lämplig. Det var fråga om en anpassning under löpande bilstödsperiod. Kammarrätten kom mot bakgrund av utredningen i målet fram till att bilen, med hänsyn till ålder och skick, inte kunde anses vara olämplig att anpassa trots avsaknad av ett M-test. Bilen hade inte gått mer än ca 13 000 mil, en trafikinspektör vid Vägverket ansåg att bilen var lämplig att anpassa med en ny ramp, Svensk Bilprovning hade därefter godkänt bilen vid kontrollbesiktning och det hade inte gjorts någon särskild utredning av lämpligheten för anpassning avseende manuell nödöppning, spännband och fästanordning. (KRSU dom den 17 juli 2009 i mål nr 1131-09, Rättsfallsöversikt – Bilstöd Anser 2013:1).

6.5.5 Underlag för att bedöma om fordonet är olämpligt med hänsyn till sitt skick

Det får avgöras i varje ärende för sig vilka underlag som krävs för att den sökande ska ha gjort sannolikt att förutsättningarna för rätt till anpassningsbidrag är uppfyllda.

Exempel på utredning som kan ge stöd för att bilen inte är olämplig med hänsyn till sitt skick är

ett konditionstest som visar att bilen kan förväntas hålla under hela den resterande bilstödsperioden
ett yttrande från Trafikverket som närmare beskriver varför bilen kan förväntas hålla under minst resterande bilstödsperiod.

Andra underlag som kan ge uppgifter eller indikationer om bilens skick är

bilens varudeklaration
protokoll från de senaste kontrollbesiktningarna
bilens servicebok.

Till exempel kan ett konditionstest vara ett lämpligt underlag, särskilt om protokollet från ett sådant test granskas av Trafikverket i samband med bedömningen av om bilen kan anses lämpligt att anpassa. Kostnaden för ett sådant test kan dock inte bedömas ingå i anpassningsbidraget, eftersom det får anses vara den sökandes sak att visa att bilen har det skick som krävs. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 25)

Ett annat exempel på utredning som kan ge stöd för ett sådant ställningstagande kan vara ett välmotiverat yttrande av en trafikinspektör som beskriver varför bilen kan förväntas hålla under minst resterande bilstödsperiod.

Uppgifter om bilens skick framgår ofta av till exempel bilens varudeklaration. Du ska därför be att få en kopia av varudeklarationen om det finns en sådan. På Konsument-verkets hemsida, www.konsumentverket.se, kan du se vilka uppgifter en varudeklaration innehåller.

Du kan också behöva titta i protokollet från de senaste kontrollbesiktningarna. Om det finns allvarligare anmärkningar indikerar det att bilen är olämplig. Även bilens servicebok kan ge dig värdefull information om bilens skick. Om det finns luckor mellan serviceintervallen kan det indikera att man har missat en viktig service och att bilen därför kan vara i sämre skick än andra bilar av samma modell som är lika gamla och har ungefär lika lång körsträcka.

Om det finns uppgifter som visar att tidigare ägare har haft bilen en kortare tid kan det indikera att de inte har varit nöjda med bilen vilket kan tyda på att bilen är i sämre skick än vad dess ålder och körsträcka indikerar.

6.6 Krav på fordonets ålder och mätarställning när det lämnas anpassningsbidrag för första gången

52 kap. 19 § tredje stycket SFB […] Om fordonet är äldre än fyra år eller har framförts mer än 6 000 mil, lämnas anpassningsbidrag för ändring av fordonet eller anskaffning av en särskild anordning på fordonet endast om det finns särskilda skäl. Sådana särskilda skäl krävs dock endast när det till den försäkrade för första gången ska lämnas anpassningsbidrag för fordonet.

Det finns en begränsning i rätten till anpassningsbidrag för fordon som äldre än fyra år eller som har framförts mer än 6 000 mil när det för första gången ska lämnas anpassningsbidrag för fordonet. I så fall kan anpassningsbidrag endast lämnas om det finns särskilda skäl.

Kraven på fordonets ålder och körsträcka infördes för att omfattande anpassningar inte bör sättas in i bilar som inte kommer att hålla under hela bilstödsperioden. Även trafik-säkerhets- och miljöaspekter talade för att inköp av alltför gamla bilar inte skulle gynnas genom statligt stöd. (Jämför prop. 2016/17:4 s. 61 och 87)

Kraven på fordonets ålder och körsträcka gäller inte för anpassningsbidrag för sådana reparationer och justeringar som avser en ändring eller anordning för vilken det tidigare har lämnats anpassningsbidrag, läs mer i avsnitt 6.8.

Det finns en begränsning i när de särskilda skälen ska tillämpas, läs mer under rubrik I vilka situationer ska särskilda skäl tillämpas.

I vilka situationer ska särskilda skäl tillämpas?

Kraven på att det ska finnas särskilda skäl om fordonet är äldre än fyra år eller har framförts mer än 6 000 mil gäller bara när det ska lämnas anpassningsbidrag för första gången för fordonet antingen för att ändra det eller för att anskaffa en särskild anordning på det.

Med att anpassningsbidrag lämnas för första gången för ett fordon menas att bidraget lämnas till den sökande för första gången för det aktuella fordonet. Om den sökande kommer att köpa ett fordon som en tidigare ägare har fått anpassningsbidrag för krävs särskilda skäl för att få anpassningsbidrag till bilen om den är äldre än fyra år eller har gått mer än 6 000 mil. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 35)

Det är endast vid den initiala prövningen av om det ska lämnas anpassningsbidrag för ett fordon som är äldre än fyra år eller som framförts mer än 6 000 mil som det krävs särskilda skäl, jämför prop. 2019/20:107 s. 35.

Särskilda skäl att lämna anpassningsbidrag till en bil som är äldre än fyra år eller körts längre än 6 000 mil

Det finns uttalanden i lagens förarbeten om när det kan finnas särskilda skäl för att lämna anpassningsbidrag.

Särskilda skäl kan vara om det närmast framstår som oskäligt att vägra bidraget bara för att bilen är något äldre än fyra år eller har något längre körsträcka än 6 000 mil och det är fråga om en mindre anpassning där bilens ålder eller körsträcka inte har någon betydelse. (Jämför prop. 2016/17: 4 s. 61 och 87)

6.7 Begränsningar i rätten till anpassningsbidrag

52 kap. 19 a § SFB Anpassningsbidrag lämnas inte för kostnader för anordningar för vilka det har lämnats bidrag enligt 18 c § första stycket. Anpassningsbidrag lämnas inte heller för kostnader för åtgärder som hade kunnat undvikas om den försäkrade utnyttjat rätten till bidrag enligt 18 b eller 18 c §, för anordningar som är att anse som standardutrustning i bilen eller för normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen. Detta gäller dock inte om det finns särskilda skäl för att ändå lämna anpassningsbidrag.

I bestämmelsen regleras vissa begränsningar i rätten till anpassningsbidrag.

Begränsningarna är inte ett hinder mot att bevilja nytt anpassningsbidrag med anledning av sådana förändringar av den försäkrades behov som inte fanns vid prövningen av rätten till tilläggsbidrag och som medför att ytterligare anpassningar av bilen är nödvändiga. (Prop. 2016/17:4 s. 88)

Ansökan kan dock komma att avslås med stöd av begränsningarna som gäller tilläggsbidrag B, C, standardutrustning och normalt förekommande tilläggsutrustning om den försäkrades behov fanns redan vid prövningen av rätten till eventuellt tilläggsbidrag och anpassningsbidrag om det inte har skett några förändringar av behoven. Men om denna fråga redan har prövats slutligt och inte kan tas upp på nytt (negativ rättskraft) ska ansökan istället avvisas i denna del.

Läs mer

I Vägledning 2001:7 kan man läsa om negativ rättskraft och där finns en beskrivning av hur man hanterar en ny ansökan om samma sak med tillhörande metodstöd.

Begränsningarna i 52 kap. 19 a § SFB som gäller tilläggsbidrag B och C hindrar inte att den sökande beviljas nytt eller ytterligare anpassningsbidrag inom perioden om bestämmelserna om tilläggsbidrag inte fanns vid prövningen av rätten till grundbidrag och anskaffningsbidrag. Begränsningarna ska inte heller tillämpas om de fanns men inte tillämpades eftersom äldre bestämmelser om bilstöd tillämpades enligt andra punkten i övergångsbestämmelserna till lag 2016:1066. Alla de övriga förutsättningarna för att ha rätt till bidraget ska givetvis vara uppfyllda.

6.7.1 Kostnader för vilka tilläggsbidrag C har lämnats

52 kap. 19 a § första stycket SFB Anpassningsbidrag lämnas inte för kostnader för anordningar för vilka det har lämnats bidrag enligt 18 c § första stycket. […]

Begränsningen som anges i första stycket innebär att anpassningsbidrag inte kan lämnas för en sådan särskild originalmonterad anordning som tilläggsbidrag C har lämnats för.

Den här begränsningen motiveras av att de incitament som eftersträvas med tilläggsbidraget inte ska gå förlorade, och att den försäkrade inte ska få två ersättningar för samma kostnad. Att den försäkrade anser att tilläggsbidraget inte fullt ut kompenserat för den kostnad som följt av att fordonet har en särskild originalmonterad anordning utgör således inte skäl för att bevilja anpassningsbidrag för eventuella överskjutande kostnader. (Prop. 2016/17:4 s. 55 och 87)

Om den sökande ansöker om anpassningsbidrag för att tilläggsbidrag C inte kompenserat för kostnaden för den eller de särskilda originalmonterade anordningarna ska ansökan alltså avslås i denna del.

6.7.2 Kostnader som kunnat undvikas om tilläggsbidrag B eller C utnyttjats och kostnader för standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning

52 kap. 19 a § andra stycket SFB […] Anpassningsbidrag lämnas inte heller för kostnader för åtgärder som hade kunnat undvikas om den försäkrade utnyttjat rätten till bidrag enligt 18 b eller 18 c §, för anordningar som är att anse som standardutrustning i bilen eller för normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen. Detta gäller dock inte om det finns särskilda skäl för att ändå lämna anpassningsbidrag.

Som huvudregel lämnas inte anpassningsbidrag för kostnader för åtgärder som hade kunnat undvikas om den försäkrade utnyttjat rätten till tilläggsbidrag B eller C eller för kostnader för anordningar som är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen. Men det går att göra undantag från dessa begränsningar om det finns särskilda skäl för att ändå lämna anpassningsbidrag, läs mer i avsnitt 6.7.3.

Begränsningarna ska tillämpas vid varje tillfälle som anpassningsbidrag söks för en ändring av fordonet eller anskaffning av en särskild anordning på fordonet. Dessa ska alltså tillämpas även för behov som uppstår under bilstödsperioden.

Den första begränsningen i andra stycket, som gäller tilläggsbidrag B och C, motiveras av att den försäkrade inte ska kunna få anpassningsbidrag för sådant som hade kunnat tillgodoses genom detta tilläggsbidrag.

Den försäkrade ska inte, genom att avstå från att utnyttja tilläggsbidrag B eller C, kunna möjliggöra att anpassningsbidrag lämnas för kostnader för anpassningsåtgärder som hade kunnat tillgodoses genom ett sådant bidrag. Anpassningsbidrag lämnas alltså inte för kostnader för sådana åtgärder som hade kunnat undvikas om den försäkrade anskaffat en sådan bil för vilken han eller hon hade kunnat få tilläggsbidrag enligt 18 b § 1 eller 2, dvs. en personbil som är särskilt lämpat för personer som behöver färdas i bilen sittande i en rullstol, som behöver göra en överflyttning från en rullstol till ett bilsäte inne i bilen eller medföra en motordriven rullstol eller annat jämförbart hjälpmedel. Bestämmelsen innebär att den försäkrade således inte, genom att avstå från att utnyttja nämnda tilläggsbidrag, kan möjliggöra att anpassningsbidrag lämnas för kostnader för sådana ändringar som skulle ha tillgodosetts genom en sådan bil som avses i 18 b §. Vid bedömningen av om en ändring hade kunnat undvikas om den försäkrade anskaffat en sådan bil är det lämpligt att Försäkringskassan hör Trafikverket eller annan med motsvarande kompetens. Anpassningsbidrag lämnas inte heller för kostnader som hade kunnat undvikas om den försäkrade utnyttjat rätten till tilläggsbidrag för kostnader som följer av att bilen har särskilda anordningar enligt 18 § c. Den försäkrade kan således inte genom att avstå från tilläggsbidrag avseende en viss originalmonterad anordning möjliggöra att anpass-ningsbidrag lämnas för kostnader som är hänförliga till denna anordning. (Prop. 2016/17:4 s. 87 f.)

Läs mer i avsnitt 6.7 om att i vissa fall är begränsningarna inte ett hinder mot att bevilja nytt anpassningsbidrag men i andra fall kan ansökan komma att avslås.

Den andra begränsningen gäller anordningar som är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen.

Den här begränsningen bygger på att anpassningsbidraget är ett komplement till inköpsbidragen (prop. 2019/20:107 s. 20).

Anpassningsbidrag lämnas inte för sådana anordningar som kan anses utgöra standardutrustning i fordonet eller som normalt förekommande tilläggsutrustning till detta (RÅ 2000 ref. 24). Utgångspunkten för detta är att anpassningsbidraget är ett komplement till de bidrag som lämnas för själva inköpet av bilen. (Prop. 2016/17:4 s. 55)

Vilka anordningar som tillhör den kategorin av utrustning förändras i takt med den tekniska utvecklingen och efterfrågan på marknaden. Vid bedömningen av vad som utgör standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning bör jämförelse göras med fordon av liknande slag i samma prisklass. Med fordon av liknande slag i samma prisklass avses i detta sammanhang bilar som utifrån storlek och mått kan anses lämpliga för den sökande. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 35 f.)

Vilka anordningar som tillhör kategorin standardutrustning och normalt förekommande tilläggsutrustning måste avgöras utifrån de uppgifter som är kända vid bedöm-ningstillfället. (Prop. 2016/17:4 s. 87)

Begreppen standardutrustning och tilläggsutrustning

Vid köp av ny bil finns vanligen ett pris för en bilmodell med standardutrustning. Standardutrustning är sådan utrustning som ingår i bilens grundutförande (prop. 2016/17:4 s. 36), det vill säga sådan utrustning som inte medför något pristillägg på den aktuella varianten av bilmodellens pris (FÖD 1514-1991).

Tilläggsutrustning är extra utrustning som kan levereras från fabrik (prop. 2016/17:4 s. 36). Dessa tillägg innebär att priset för bilen ökar. Tilläggen till standardutrustningen kan vara i form av tillval eller tillbehör. Tillvalen beställs innan köpet och monteras på fabriken och medför särskilda pristillägg på bilens pris. Tillbehören monteras normalt efter att bilen har lämnat fabriken och medför pristillägg på bilens pris.

Begreppet tilläggsutrustning inkluderar både anordningar som finns som tillval och anordningar som finns som tillbehör till bilen.

Underlag för att bedöma standard- och normalt förekommande tilläggsutrustning

Vad som utgör standardutrustning i den aktuella bilen framgår vanligen av köpe-kontraktet eller affärsförslaget om bilen köps av en bilhandlare. Köps bilen av en privatperson måste information om detta inhämtas på annat sätt. Uppgifter om bilens utrustning och utförande ska lämnas på heder och samvete.

Om den aktuella utrustningen inte är standardutrustning i bilmodellen måste Försäkringskassan bedöma om utrustningen är standardutrustning hos bilmodeller av liknande slag i den aktuella prisklassen. Vid den här bedömningen kan det inte hämtas någon ledning inte från förordning (2010:1745) och de anordningar som räknas upp under punkten 2 i bilagan. Dessa anordningar har förvisso ansetts vara sådana som inte är standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning men då på en övergripande nivå. Den bedömning som Försäkringskassan har att göra är om anordningen är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning i bilar av liknande slag i samma prisklass.

Inför bedömningen av vad som är standardutrustning för bilmodeller av liknande slag i den aktuella prisklassen är det lämpligt att Försäkringskassan hämtar in uppgifter om vad som är standardutrustning för några andra bilmodeller av liknande slag, dvs. som utifrån storlek och mått kan anses lämpliga för den sökande, i den aktuella prisklassen. Om anordningarna är standardutrustning i flertalet av de utredda bilmodellerna kan anordningarna anses som standardutrustning hos bilmodeller av liknande slag i den aktuella prisklassen. Någon ytterligare utredning behövs då inte.

Om utredningen talar för att utrustningen inte är standardutrustning för bilmodeller av liknande slag i den aktuella prisklassen behöver Försäkringskassan hämta in uppgifter om utrustningen är normalt förekommande tilläggsutrustning. Vid den här bedömningen kan det inte hämtas någon ledning inte från förordning (2010:1745) och de anordningar som räknas upp under punkten 2 i bilagan. Dessa anordningar har förvisso ansetts vara sådana som inte är standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning men då på en övergripande nivå. Den bedömning som Försäkringskassan har att göra är om anordningen är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning i bilar av liknande slag i samma prisklass. Bedömningen om vad som är normalt förekommande tilläggsutrustning bör utgå från hur vanligt det är att just denna anordning erbjuds som tilläggsutrustning i bilar som är av liknande slag. För att kunna bedöma om anordningen är normalt förekommande tilläggsutrustning utreder Försäkringskassan om sådana anordningar erbjuds som tilläggsutrustning till bilar av liknande slag, dvs. som utifrån storlek och mått kan anses lämpliga för den sökande, i den aktuella prisklassen. Det är lämpligt att kontrollera några andra bilmodeller i den aktuella prisklassen. Om det visar sig att anordningen erbjuds som tilläggsutrustning till flertalet av de kontrollerade bilmodellerna (inklusive den valda bilmodellen) kan den anses som normalt förekommande tilläggsutrustning hos bilmodeller av liknande slag i den aktuella prisklassen. Den sökande kan dock genom en egen utredning visa att den aktuella utrustningen ändå är mindre vanlig i bilar av liknande slag, det vill säga att det är mindre vanligt att enskilda (såväl fysiska som juridiska personer) väljer anordningen, till bilmodeller av liknande slag i den aktuella prisklassen. I så fall bör Försäkringskassan innan vi beviljar anpassningsbidrag ha gjort en egen utredning av om den aktuella utrustningen är mindre vanlig hos bilmodeller i den aktuella prisklassen och ha konstaterat att den är det. Bedömningen av hur vanligt det är att enskilda väljer anordningen ska göras mot bakgrund av den nyaste tillgängliga försäljningsstatistiken.

Utredningen av vad som är standardutrustning eller normalt förekommande tilläggs-utrustning kan med fördel göras samtidigt. Försäkringskassan ska utgå från nya bilar av liknande slag i den aktuella prisklassen, även om den sökande avser att köpa en begagnad bil.

Enligt äldre praxis ansågs farthållare, fjärrmanövrerat centrallås, elmanövrerade fönster-hissar och backspeglar samt klimatanläggning ingå i standardutrustning eller vara normal tilläggsutrustning till bilar i de flesta prisklasser. (Jämför RÅ 2000 ref. 24) Bedömningen av vad som utgör standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen ska dock numera göras i förhållande till bilar av liknande slag i den aktuella prisklassen. Äldre praxis är därför inte längre helt tillämpbar.

6.7.3 Särskilda skäl att göra undantag från begränsningarna i 19 a § andra stycket SFB

52 kap. 19 a § andra stycket SFB […] Anpassningsbidrag lämnas inte heller för kostnader för åtgärder som hade kunnat undvikas om den försäkrade utnyttjat rätten till bidrag enligt 18 b eller 18 c §, för anordningar som är att anse som standardutrustning i bilen eller för normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen. Detta gäller dock inte om det finns särskilda skäl för att ändå lämna anpassningsbidrag.

Vid reformen av bilstödet 2017 infördes principen att efteranpassningar av en bil endast ska göras när behoven inte kan tillgodoses genom köp av en bil som redan i sitt originalutförande har lämpliga mått, egenskaper eller anordningar. Mot bakgrund av reformens konsekvenser infördes, genom lagändringen den 1 oktober 2020, att anpassningsbidrag numera kan lämnas för anordningar som är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning om det finns särskilda skäl för det. Bedömningen av när det ska anses finnas särskilda skäl ändrades också.

Anledningen till att bestämmelsen ändrades var att det fallet att en person trots försök inte hittar en bil på marknaden som har den sammansättning av standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning som hen behöver till följd av sin funktionsnedsättning bör behandlas på samma sätt som de fall i vilka det inte varit möjligt att hitta en bil med alla de särskilda originalmonterade anordningar som den försäkrade behöver till följd av sin funktionsnedsättning. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 21)

Denna möjlighet att väga in särskilda skäl motsvarar vad som redan gäller för anpassningsbidrag för kostnader som hade kunnat undvikas om den försäkrade hade utnyttjat rätten till tilläggsbidrag B eller C. De exempel som anges nedan på vad som kan utgöra särskilda skäl kan alltså vara till viss ledning även när det gäller särskilda skäl för att lämna anpassningsbidrag för anordningar som är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 36)

Särskilda skäl kan till exempel vara att den försäkrade, efter att ha fått tilläggsbidrag för ändamålet, anskaffat en bil som uppfyller kraven i 18 b § första stycket 1 eller 2 (särskilt lämpad personbil) men att denna inte är utrustad med någon av de originalmonterade anordningar som den enskilde också skulle kunna beviljas tilläggsbidrag för. I ett sådant fall bör det kunna bedömas att särskilda skäl föreligger för att bevilja anpassningsbidrag för kostnaderna för den aktuella anordningen om den försäkrade trots försök inte kunnat anskaffa ett fordon med en sådan anordning. Särskilda skäl kan även föreligga i situationer där den försäkrade behöver flera av de originalmonterade anordningar för vilka tilläggsbidrag kan utgå och trots försök inte kunnat anskaffa en personbil som har alla dessa funktioner. (Prop. 2016/17:4 s. 88)

Vid tillämpning av de särskilda skälen bör det göras en sammanvägd bedömning av den försäkrades behov, den anpassning som behövs och om den försäkrade trots försök inte har kunnat hitta en bil som utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv kan anses rimlig. Med objektivt ekonomiskt perspektiv avses inte den enskildes privatekonomiska förhållanden. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 36)

Det är alltså inte tillräckligt att det som anges i exemplen ovan i prop. 2016/17:4 s. 88 är uppfyllt för att särskilda skäl ska anses finnas, eftersom det numera ska göras en sammanvägd bedömning.

Försäkringskassan har förtydligat hur begreppet objektivt ekonomiskt perspektiv ska betraktas och när det ska tillämpas:

Begreppet objektivt ekonomiskt perspektiv ska betraktas som en rimlig övre beloppsgräns för den anskaffningskostnad som den försäkrade behöver ha för att bilen i sitt originalutförande ska tillgodose behoven av anpassning. Den rimliga övre beloppsgränsen ska bara tillämpas när den försäkrade har möjlighet att välja bil och ska alltså inte tillämpas för anpassningsbehov som uppstår under bilstödsperioden. (FKRS 2021:06)

Försäkringskassan betraktar alltså begreppet objektivt ekonomiskt perspektiv som ett tak för den inköpskostnad som den försäkrade behöver ha för att upprätthålla principen att bilen i sitt originalutförande ska tillgodose behoven av anpassning. Det är alltså i vissa fall så att en kostnadsökning för anpassningsbidraget får accepteras för att tillgodose att den försäkrade ska ha en bil som hen kan använda. (Jämför FKRS 2021:06)

Det ska alltså alltid göras en sammanvägd bedömning, men begreppet objektivt ekonomiskt perspektiv ska inte tillämpas för behov som uppstår under bilstödsperioden.

En sammanvägd bedömning ska göras vid bedömningen av om det finns särskilda skäl för att lämna anpassningsbidrag för kostnader

som hade kunnat undvikas om den försäkrade hade utnyttjat rätten till tilläggsbidrag B eller C och
för anordningar som är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen.

Om det finns särskilda skäl för att lämna anpassningsbidrag för åtgärder som hade kunnat undvikas, behöver man inte pröva om dessa anordningar också är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen. Anpassningsbidrag kan nämligen lämnas även om anordningarna är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen.

Det är dock inte möjligt att förutse exakt i vilka situationer som det kan finnas särskilda skäl att ändå bevilja anpassningsbidrag. En sammanvägd bedömning får göras av de behov som en person har, vilken anpassning som behöver göras och om personen trots försök inte har kunnat finna en bil som utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv kan anses rimlig. Med objektivt ekonomiskt perspektiv avses inte den enskildes privatekonomiska förhållanden. Det innebär att om personen exempelvis har möjlighet att köpa en begagnad bil, kanske av den biltyp som krävs, men av en äldre årsmodell som därför är billigare, bör anpassningsbidrag kunna beviljas med stöd av 52 kap. 19 a § andra stycket SFB för någon eller några av de anordningar som behövs, även om de aktuella anordningarna i en nyare årsmodell är att betrakta som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 21)

Försäkringskassan har förtydligat utgångspunkterna vid bedömningen av vad som är rimligt utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv:

Försäkringskassan ska utgå från anskaffningskostnaden (inköpskostnaden) för fabriksnya bilar som uppfyller rekommendationerna för bilval enligt Trafikverket eller annan med motsvarande kompetens vid bedömningen av vad som kan anses rimligt utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv. Med fabriksny menas att bilen inte har registrerats eller tagits i bruk tidigare. Bilen ska ha sådana egenskaper som Trafikverket eller annan med motsvarande kompetens har rekommenderat att en lämplig bil bör ha. Det kan exempelvis handla om vissa mått, ett visst utförande eller särskilda originalmonterade anordningar. Det är alltså inte inköpskostnaden för en fabriksny bil i grundutförande som Försäkringskassan ska utgå från. Det är bara aktuellt om de rekommenderade egenskaperna ingår i bilens grundutförande. (Jämför FKRS 2021:06)

Försäkringskassan har också förtydligat vad den rimliga övre beloppsgränsen är:

Den rimliga övre beloppsgränsen ska uppgå till 7,5 gånger prisbasbeloppet. (FKRS 2021:06)

Det är inköpskostnaden för dyrare bilar som utgör den rimliga övre beloppsgränsen. Försäkringskassan har dragit den slutsatsen bland annat utifrån de författningsreglerade krav på bilen som bilstöd kan lämnas för, att nivåerna för tilläggsbidrag har höjts för att möjliggöra att bidrag lämnas för lämpliga bilar som är dyrare, och att det vanligtvis innebär en omfattande investering att anskaffa (köpa in) en nyare bil. Försäkringskassan har hämtat stöd från uttalanden i äldre förarbeten gällande Skatteverkets förmånsvärdering om vad som menas med dyrare bilar (prop. 1996/97:19 s. 61). Då delades bilar upp i två prisklasser, vid beräkningen av förmånsvärdet. En prisklass avsåg bilar som kostar högst 7,5 prisbasbelopp, och en annan, bilar som kostar mer än 7,5 prisbasbelopp. Bilar som kostar mer än 7,5 prisbasbelopp ansågs vara dyrare bilar. (Jämför FKRS 2021:06)

Den rimliga övre beloppsgränsen är 7,5 gånger prisbasbeloppet och den gäller oavsett vilka bidrag som den sökande har rätt till.

Försäkringskassan bör utgå från vad 7,5 gånger prisbasbeloppet är för det år då beslutet om tilläggsbidrag och anpassningsbidrag fattas. Detta eftersom anpassningsbidraget ska kompensera för kostnader som den försäkrade kommer att ha först efter att beslutet har meddelats. Den försäkrade har därefter sex månader på sig att använda bidraget. Om ett årsskifte infaller mellan beslutet om tilläggsbidrag och beslutet om anpassningsbidrag kan flera bedömningar behöva göras. Resultatet av bedömningarna skulle exempelvis kunna bli att den försäkrade har rätt till tilläggsbidrag A men inte rätt till anpassningsbidrag.

Försäkringskassan har förtydligat vilka fabriksnya bilar som ska vara utgångspunkten:

Finns det fabriksnya bilar som uppfyller rekommendationerna som inte kostar mer än 7,5 gånger prisbasbeloppet att köpa in ska Försäkringskassan utgå från dessa. (Jämför FKRS 2021:06)

Försäkringskassan ska alltså utgå från bilar som

är fabriksnya
uppfyller Trafikverkets rekommendationer, eller annan med motsvarande kompetens
inte kostar mer än 7,5 gånger prisbasbeloppet.

Det är alltså om fabriksnya bilar som uppfyller Trafikverkets rekommendationer, eller annan med motsvarande kompetens, kostar mer än 7,5 gånger prisbasbeloppet att köpa in som de inte är rimliga utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv.

Bedömningen av om anpassningsbidrag kan beviljas för sådan utrustning som är att anse som standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning ska inte göras schablonmässigt utan ska göras med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Utgångspunkten bör fortfarande vara att den sökande i så stor utsträckning som möjligt ska välja en bil som redan i originalutförandet har lämpliga mått, egenskaper och anordningar. Men om utbudet av sådana bilar är mer begränsat än för personbilar i allmänhet och det inte går att hitta en bil med samtliga krav uppfyllda på standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning bör den sökande ändå kunna beviljas bilstöd i form av anpassningsbidrag. (Jämför prop. 2019/20:107 s. 22)

Det får anses vara inför preciseringen av bilvalet som den sökande har försökt att hitta en bil med den sammansättning av standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning som hen behöver till följd av sin funktionsnedsättning.

Det kan finnas särskilda skäl om den bil som uppfyller rekommendationerna kostar mer än vad som är rimligt utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv och den sökande inte har hittat en bil med samtliga krav uppfyllda trots rimliga försök.

Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl att bevilja anpassningsbidrag till befintlig bil under bilstödsperioden får den sammanvägda bedömningen göras. De delar av den sammanvägda bedömningen som är inriktade på att den sökande väljer bil är dock inte aktuella eftersom begreppet objektivt ekonomiskt perspektiv då inte ska tillämpas. Det ska alltså beaktas vilket behov den sökande har och vilken anpassning som behöver göras.

Underlag för att bedöma om det finns särskilda skäl för att göra undantag från begränsningarna i 52 kap. 19 a § SFB

För att bedöma om bilar som uppfyller rekommendationerna är rimliga utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv, behöver det framgå av utredningen vad det kostar att köpa in fabriksnya bilar med samtliga krav uppfyllda. Det är inte tillräckligt att bara kontrollera de bilar som utfärdaren lämnat som exempel i delyttrandet, om dessa skulle kosta mer än 7,5 gånger prisbasbeloppet att köpa in.

Den sökande ska i så stor utsträckning som det är möjligt välja en bil som redan i originalutförandet har lämpliga mått, egenskaper eller anordningar. Men om utbudet av sådana bilar skulle vara mer begränsat än för personbilar i allmänhet och det inte går att hitta en bil med samtliga krav uppfyllda som är rimlig utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv så är det en sådan situation då det kan finnas särskilda skäl. Det behöver då finnas en tillräcklig utredning av om utbudet av sådana bilar är mer begränsat och om den sökande trots försök inte har kunnat hitta en bil med samtliga krav uppfyllda som kostar högst 7,5 gånger prisbasbeloppet. Den sökande behöver då redogöra för sina försök att hitta en bil till exempel redogöra för i vilken prisklass hen har letat och i vilket geografiskt område. En sådan redogörelse behövs alltså endast i det fall Försäkringskassans utredning visat att det finns bilar som uppfyller kraven och kostar högst 7,5 gånger prisbasbeloppet men utbudet av sådana bilar är mer begränsat.

Eftersom Försäkringskassan utgår från fabriksnya bilar vid bedömningen av vad som är rimligt utifrån ett objektivt ekonomiskt perspektiv kanske det inte är särskilt vanligt att den sökande i en sådan situation inte kan hitta en bil med samtliga krav uppfyllda. Det bör i de allra flesta fall finnas en god tillgång på fabriksnya bilar. Om det finns skäl att tro att den sökande inte har gjort rimliga försök, utifrån Försäkringskassans kunskaper om marknaden, bör vi kontrollera hens uppgifter genom att göra en egen utredning av om utbudet av bilar som har lämpliga mått, egenskaper och anordningar är mer begränsat än för personbilar i allmänhet. Försäkringskassan behöver också göra en egen utredning av om utbudet av bilar som har lämpliga mått, egenskaper och anordningar är mer begränsat än för personbilar i allmänhet.

För att göra den sammanvägda bedömningen behöver det också finnas ett tillräckligt underlag om de behov som den sökande har och vilken anpassning som behöver göras.

Begreppet objektivt ekonomiskt perspektiv ska inte tillämpas när den sammanvägda bedömningen görs under en innevarande bilstödsperiod. Det behöver därför finnas ett tillräckligt underlag som visar de behov som den sökande har och vilken anpassning som behöver göras.

6.8 Justering av och reparation av anpassningen

Anpassningsbidrag lämnas för justering och reparation av en ändring av ett fordon eller av en särskild anordning på ett fordon (52 kap. 5 och 8-9 §§ SFB).

Om en förälder till barn med funktionshinder eller den som likställs med förälder enligt 52 kap. 4 § SFB har beviljats anpassningsbidrag kan även annan förälder till barnet beviljas bidrag för justering eller reparation av anpassningen. I övrigt kan endast den person som en gång blivit beviljad anpassningsbidrag få bidrag för justering eller reparation av den anpassningen (2 § RFFS 2004:7).

En ansökan om ersättning för en justering eller reparation av tidigare anpassning som anpassningsbidrag beviljats och betalats ut för är en ansökan om bilstöd i form av anpassningsbidrag.

Anpassningsbidrag för justering och reparation lämnas endast om dessa kostnader avser en ändring eller en anordning för vilken anpassningsbidrag tidigare har lämnats.

Det innebär att Försäkringskassan inte kan bevilja anpassningsbidrag för de kostnader den försäkrade kan få för att justera eller reparera särskilda originalmonterade anordningar som den sökande har fått tilläggsbidrag C för. När den försäkrade köper en bil med originalmonterade anordningar är det bilfabrikantens och försäljarens garantier som gäller om anordningen går sönder (prop. 2016/17:4 s. 55).

Det innebär också att om anpassningsbidrag har nekats till följd av begränsningarna i 19 § eller i 19 a § kan inte heller kostnader för reparation eller justering beaktas (jämför prop. 2016/17:4 s. 88).

Har Försäkringskassan beviljat anpassningsbidrag för en mindre avancerad teknisk anpassning, till exempel indragare i stället för sidodörrsrobot, och den sökande ändå har valt att installera den mer tekniskt avancerade anpassningen så beviljar Försäkringskassan inte anpassningsbidrag för reparationerna. Det beror på att den sökande inte fick anpassningsbidrag för den anpassningen. Det är därför viktigt att kontrollera att det som ska repareras har legat till grund för beslutet och utbetalningen av anpassningsbidraget. Till exempel om Försäkringskassan beviljat och betalat ut anpassningsbidrag för en anpassning med manuella funktioner och den sökande har köpt och installerat en sådan anpassning, men med elektriska funktioner måste man alltså bedöma om reparationen har samband med de mer avancerade funktionerna, dvs. de elektriska funktionerna. Om delarna som behöver repareras inte är de delar som är mer avancerade utan sådana delar som också hade funnits i en anpassning med manuella funktioner, kan anpassningsbidrag beviljas för reparationerna. Detta då det som ska repareras har legat till grund för beslutet och utbetalningen av anpassningsbidraget.

För att anpassningsbidrag ska kunna beviljas för en reparation eller justering får fordonet inte vara olämpligt med hänsyn till sitt skick, se avsnitt 6.5

Om en åtgärd anses vara en justering eller reparation får betydelse för om kostnader som uppstår i samband med åtgärden kan ersättas. Kostnader som uppstår i samband med en justering eller en reparation kan nämligen inte ersättas (jämför avsnitt 6.10). Det har också betydelse för vilken bedömning av bidragsgruppstillhörigheten som ska göras. Om ansökan gäller anpassningsbidrag för reparationskostnader, finns det vissa undantag från bidragsgruppstillhörigheten för den som tillhörde någon av bidragsgrupperna 1–3 när anpassningsbidraget beviljades, (jämför avsnitt 6.8.2).

6.8.1 Särskilt om justering av anpassningen

Med justering menas att en tidigare utförd anpassning kan behöva justeras vid ett senare tillfälle för att den ska fungera tillfredsställande för den försäkrade. I begreppet justering ligger också behov av kompletterande anpassning av befintlig bil, t.ex. om den försäkrade på grund av byte av rullstol behöver byta ut befintligt rullstolslås (prop. 2016/17:4 s. 87).

Begreppet justering finns i 52 kap. 8 § 2–3 SFB. Det framgår av bestämmelsens ordalydelse att bilstöd kan lämnas för justering av ändringen eller den särskilda anordningen. För att en åtgärd ska anses vara en justering behöver det alltså finnas ett samband med ändringen eller den särskilda anordningen som anpassningsbidrag tidigare har lämnats för.

Ett behov av anpassning som uppkommer senare under bilstödsperioden och som inte har samband med den tidigare ändringen eller den särskilda anordningen kan därmed inte anses vara en justering.

6.8.2 Särskilt om reparation av anpassningen

Anpassningsbidrag till reparationskostnader bör beviljas om syftet med reparationen är att återställa anpassningen i funktionsdugligt skick, om reparationen är nödvändig för att den sökande ska kunna använda fordonet och om den är lämplig med hänsyn till fordonets skick. (RAR 2002:4 till 52 kap. 19 § SFB)

Om personen tillhörde någon av bidragsgrupperna 1–3, se avsnitt 3.4–3.4.3, när anpassningsbidraget beviljades kan bidrag för reparation av anpassningen beviljas även om hen inte längre uppfyller förutsättningarna i 52 kap. 10 § första stycket 1–3 SFB (52 kap. 12 § SFB). Förutsättningen är dock att anpassningsbidrag tidigare beviljats med stöd av 52 kap. 10 § första stycket 1–3 SFB. De övriga förutsättningarna för rätt till bilstöd ska dock vara uppfyllda.

Undantaget i 52 kap. 12 § SFB omfattar inte personer som tillhörde någon av bidragsgrupperna 4–5 när anpassningsbidraget beviljades Det innebär att personen måste uppfylla samtliga förutsättningar för att beviljas anpassningsbidrag för reparation av anpassningen.

För att avgöra om kriterierna för rätt till anpassningsbidrag för reparationskostnader är uppfyllda behöver utredaren inte i alla fall göra om hela den utredning som gjordes när anpassningsbidrag beviljades. Utredaren/beslutsfattaren får i varje enskilt fall ta ställning till vilken utredning som krävs. I vissa fall kan det räcka att ta del av tidigare beslut om bilstöd och den utredning som låg till grund för dem. Om det inte finns något som tyder på att omständigheterna har förändrats kan man sannolikt i många fall komma fram till att bevisvärdet i den tidigare utredningen väger så tungt att den kan läggas till grund för bedömningen i det aktuella ärendet.

Bilstöd lämnas till bidragsgrupp 3–5 under förutsättning att den sökande själv ska köra bilen. Det gäller också för bidragsgrupp 1–2 om de ska använda bilen som förare (52 kap. 13 § SFB). Vid en ansökan om anpassningsbidrag för reparationer behöver man alltså kontrollera att den enskilde uppfyller de medicinska kraven för att ha ett körkort om den sökande själv ska köra bilen.

Att den sökande har ett giltigt körkort får anses indikera att hen uppfyller de medicinska kraven för att ha ett körkort.

Om det av det befintliga medicinska underlaget framgår att den sökande har en sådan sjukdom eller skada eller att det föreligger ett annat sådant medicinskt förhållande som regleras i Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2010:125) om medicinska krav för innehav av körkort m.m. indikerar det dock att det kan finnas skäl att utreda om den sökande uppfyller de medicinska kraven för att inneha ett körkort trots att hen har ett körkort.

I TSFS 2010:125 finns det bl.a. bestämmelser om behov av villkor om läkarintyg och prövning av frågan om fortsatt innehav för sjukdomar, skador eller andra medicinska förhållanden som kan antas påverka förmågan att köra fordon i form av:

Synfunktioner
Hörsel och balanssinne
Rörelseorganens funktioner
Hjärt- och kärlsjukdomar
Diabetes
Neurologiska sjukdomar
Epilepsi, epileptiskt anfall och annan medvetandestörning
Njursjukdomar
Demens och andra kognitiva störningar
Sömn- och vakenhetsstörningar
Bruk av substans som påverkar förmågan att köra motordrivet fordon
Särskilt läkarutlåtande efter grovt rattfylleri och efter upprepade fall av rattfylleri
Psykiska sjukdomar och störningar
ADHD, autismspektrumtillstånd och liknande tillstånd samt psykisk utvecklingsstörning

Transportstyrelsen har föreskrivit villkor om att läkarintyg eller annat medicinskt underlag ska lämnas in inom en viss tid eller utifrån vad som är lämpligt i varje enskilt fall för att Transportstyrelsen ska kunna avgöra om den sökande fortfarande uppfyller de medicinska kraven för att inneha körkort.

Det kan därför finnas läkarintyg som är utfärdade senare än de som Försäkringskassan har tillgång till från tidigare ärenden i frågan om den sökande uppfyller de medicinska kraven för att inneha körkort.

Om den sökande har en sådan sjukdom, skada eller det är fråga om något annat sådant medicinskt förhållande som regleras i den ovan nämnda föreskriften från Transportstyrelsen bör du därför fråga om Transportstyrelsen har föreskrivit villkor om läkarintyg eller annat medicinskt underlag. Om Transportstyrelsen har föreskrivit att intyg eller underlag ska lämnas vid en viss tidpunkt och om den tidpunkten ännu inte har infallit, bör det i de flesta fall inte krävas någon ytterligare utredning. Bedömningen kan sannolikt i många fall göras utifrån den medicinska utredning som Försäkringskassan har tillgång till från tidigare ärenden. Omständigheten att den sökande har körkort indikerar att hen uppfyller de medicinska kraven för att ha körkort. Detta gäller under förutsättning att det inte finns något som tyder på att hälsotillståndet har försämrats i förhållande till den medicinska utredning som Försäkringskassan har tillgång till.

Har Transportstyrelsen föreskrivit att läkarintyg eller annat medicinskt underlag ska lämnas och tidpunkten för när detta ska ske har passerat bör du begära att få in intyget eller underlaget. Visar intyget eller underlaget att den sökande uppfyller de medicinska kraven för att inneha körkort krävs det sannolikt inte någon ytterligare utredning i frågan.

Om intyget eller underlaget visar att den sökande inte uppfyller de medicinska kraven för att inneha körkort krävs det ofta ytterligare utredning i form av Transportstyrelsens beslut till följd av intyget eller underlaget.

6.9 Kostnader för körträning

Anpassningsbidrag lämnas för kostnader för körträning som behövs före och efter sådana åtgärder som anges i 2 och 3, och kostnader i samband därmed (52 kap. 5 § och 8 § 4 SFB).

Försäkringskassan har gjort ett rättsligt ställningstagande och förtydligat hur 52 kap. 5 § bör tolkas för körträning:

Försäkringskassan kan bevilja anpassningsbidrag för körträning i ett annat fordon än det som bilstöd kommer att betalas ut för eller har betalats ut för. I en sådan situation ska anpassningsbidraget anses avse endast ett fordon. (FKRS 2017:03)

Med körträning avses detsamma som i körkortsförordningen (1998:980). Enligt 4 kap. 10 § den förordningen gäller att om den som har körkort träffar avtal om att träna körning med den typ av fordon som körkortet gäller för med någon som driver trafikskola, anses den som har uppsikt över körningen som förare. (Prop. 2016/17:4 s. 84)

För att det ska anses vara fråga om körträning i den mening som avses i bilstödsbestämmelserna ska alltså den försäkrade träffa avtal med någon som driver trafikskola. Om ett anpassningsföretag driver körskola kan avtal om sådan körträning träffas med dem.

Körträning före en anpassningsåtgärd kan bland annat behövas när det är oklart vilken typ av anpassning den försäkrade har behov av. Genom körträningen kan den försäkrade i ett sådant fall få möjlighet att prova olika typer av anpassningar av ett fordon. (Prop. 2016/17:4 s. 84)

Frågan om körträning kan komma att väckas även av någon annan än den försäkrade, till exempel av Försäkringskassan eller Trafikverket, som kan anse att det finns ett behov av körträning för att uppnå en bra bedömning av den försäkrades behov av anpassning. Vid körträning före beslut om anpassningsbidrag har en trafikinspektör möjlighet att mot slutet av träningen åka med för att få underlag för bedömningen i det tekniska yttrandet. Det är emellertid endast den försäkrade som kan ansöka om bilstöd varför hen i dessa situationer bör upplysas om möjligheten att få bidrag för kostnaderna för körträning. Bilstöd bör dock inte kunna nekas endast på den grunden att den försäkrade inte vill medverka till körträning. I de fall det råder tveksamheter kring om den försäkrade är lämplig som förare utifrån trafikmedicinska aspekter, trots medicinskt intyg, bör problematiken hanteras på samma sätt som övriga trafikmedicinska ärenden. (Jämför prop. 2016/17:4 s. 67)

Genom att den försäkrade får pröva olika sorters anpassningar förbättras förutsätt-ningarna för att denne redan från början beviljas bidrag för de anpassningsåtgärder som bäst tillgodoser behovet. Det ska dock framhållas att det enligt 19 och 19 a §§ ytterst är Försäkringskassan som har att avgöra om ändringen eller anordningen behövs för att den enskilde ska kunna bruka fordonet och därmed berättiga till anpassningsbidrag. Körträning minskar dessutom risken för att den försäkrade ska känna sig osäker på om han eller hon klarar att framföra bilen på ett säkert sätt, vilket minskar risken för att en bil med omfattande anpassningar blir outnyttjad. (Prop. 2016/17:4 s. 66 och 84)

Körträning efter en anpassningsåtgärd kan bl.a. behövas för att den försäkrade ska lära sig att använda det anpassade fordonet på ett trafiksäkert sätt. Möjligheten att erhålla bidrag för körträning, före och efter en anpassningsåtgärd, gynnar särskilt försäkrade som beviljas bilstöd för första gången eller som redan tidigare beviljats förmånen men som till följd av en proregredierande funktionsnedsättning har fått förändrade förutsättningar för att köra bil. Körträning i den egna bilen kan också undanröja eller minska risken för att en försäkrad, på grund av upplevd osäkerhet, avstår från att använda en bil med omfattande anpassningar. (Prop. 2016/17:4 s. 74 och 84)

I anpassningsbidraget bör det för körträning kunna inrymmas kostnad för en tillfällig utrustning i form av t.ex. en extra färdbroms så att träningen kan genomföras på ett säkert sätt. I kostnaderna som ska täckas av anpassningsbidraget bör även kunna ingå övriga kostnader som är nödvändiga för körträningen, t.ex. kostnader för resa och logi. (Prop. 2016/17:4 s. 66 f.)

Att bilstöd kan lämnas för körträning innebär inte att det kan lämnas för vilka åtgärder som helst. Utformningen av regelverket ger inte stöd för att sådana fast monterade anordningar på eller ändringar av ett specifikt fordon som innebär en varaktig förändring av fordonet kan inrymmas i begreppet körträning.

Det måste prövas i det enskilda fallet om de åtgärder som anpassningsbidrag söks för ryms i begreppet körträning och om den försäkrade kommer att träffa avtal med en trafikskola. För att kostnaderna ska godtas ska det alltså dels vara fråga om körträning och dels vara fråga om att körträningen ska behövas före eller efter sådana åtgärder som avses i 52 kap. 8 § första stycket 2-3 SFB.

6.10 Kostnader i samband med anpassning

Anpassningsbidrag lämnas för kostnader i samband med en ändring av ett fordon, anskaffning av en särskild anordning på ett fordon och körträning (jämför 52 kap. 5, 8-9 §§ SFB).

Det går alltså inte att få anpassningsbidrag för kostnader som uppstår i ett senare skede till följd av att bilen är anpassad, exempelvis kostnader för resa och logi som den sökande får till följd av att en anpassningsåtgärd behöver justeras eller repareras. Det är bara kostnader i samband med ändringen, anskaffningen av en särskild anordning eller körträningen som kan ersättas.

När det gäller kostnader i samband med antingen en ändring av ett fordon eller anskaffningen av en särskild anordning på ett fordon så framgår följande av förarbetena.

Med kostnader i samband med ändring av ett fordon eller köp av en särskild anordning på ett fordon avses till exempel sådana kostnader som kan uppkomma när en bil byggs om på en annan ort än den där den sökande bor och bilen behöver transporteras dit. Även kostnader som uppkommer därför att den sökande behöver vara närvarande när ett fordon byggs om på annan ort utgör sådana kostnader som kan ge rätt till anpassningsbidrag. (jämför SOU 2005:26 Mobil med bil, s. 270)

För att kostnaderna ska ersättas behöver de ha uppkommit i samband med ändringen eller anskaffningen av den särskilda anordningen och vara nödvändiga. Detsamma gäller för kostnader som har uppstått i samband med körträning. I förarbetena anges att med kostnader i samband med körträning avses t.ex. kostnader för resa och logi (prop. 2016/17:4 s. 84).

Nedan följer en beskrivning av olika kostnader som kan uppstå i samband med anpassning.

6.10.1 Kostnader för transport

De transportkostnader som har samband med anpassningen och som är nödvändiga kan ersättas genom anpassningsbidrag.

Däremot kan sådana transportkostnader som hade uppstått oavsett om bilen anpassats eller ej inte ersättas. Om den sökande, i samband med anpassningen, köper och importerar en bil från ett annat land kan det uppstå kostnader för frakten från bilförsäljaren till Sverige. Eftersom en sådan fraktkostnad hade uppstått oavsett om bilen hade anpassats eller inte kan den inte ersättas.

En kostnad för transport kan dock ersättas i vissa andra fall. Ett exempel på detta är när det finns en kostnad för frakt mellan bilförsäljaren och den som ska utföra anpassningen och utredningen i ärendet visar att kostnaden har samband med anpassningen och är nödvändig.

6.10.2 Kostnader för resa och logi

Om den försäkrade har kostnader för resa och logi i samband med ändring av ett fordon, anskaffning av en särskild anordning på ett fordon eller körträning kan dessa ersättas. Det ska då bedömas om kostnaderna har samband med ändringen, anskaffningen av en särskild anordning eller körträningen och om kostnaderna är nödvändiga.

Kostnader för resa och logi ersätts också om det är nödvändigt att den försäkrade närvarar vid utprovningen. Om det även är nödvändigt att en ledsagare följer med den sökande får ersättning lämnas för resa, uppehälle och förlorad arbetsförtjänst för ledsagaren. Den försäkrades kostnader bör beräknas enligt 7 och 9 §§ första stycket förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning (jämför RAR 2002:4 till 52 kap. 19 § SFB). Ledsagarens kostnader kan lämpligen beräknas enligt 10–11 §§ förordningen (1991:1321). Ledsagarens kostnader ersätts bara om de inte har ersatts på något annat sätt. Det har därför betydelse vem det är som följer med den sökande. Om det är en personlig assistent ersätts i regel hans eller hennes kostnader av arbetsgivaren.

6.10.3 Kostnader för registreringsbesiktning

Övergripande bestämmelser om vilka krav bilar ska uppfylla och hur bilarna ska kontrolleras finns i fordonslagen (2002:574) och FoF. Mer detaljerade bestämmelser om tekniska krav för trafiksäkerhet finns i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om bilar och släpvagnar som dras av bilar TSFS 2013:63. Målet är att bilar som anpassats till personer med funktionsnedsättning så långt som möjligt ska uppfylla samma säkerhetskrav som bilar till andra personer.

Om bilen har ändrats så att den inte längre överensstämmer med utförandet vid registreringsbesiktning eller när typintyg utfärdades ska ägaren göra en registrer-ingsbesiktning (4 kap. 3 § 3 och 4 kap. 20 § första stycket FoF). Eftersom en sådan kostnad uppstår i samband med anpassning av bilen kan anpassningsbidrag beviljas för kostnaden.

6.10.4 Förmedlingsavgifter m.m.

Försäkringskassan ska inte bevilja anpassningsbidrag för förmedlingsavgifter eller kostnader som uppstår på grund av att den försäkrade köper en bil i samband med anpassningen om dessa inte har sådant samband med anpassningen att kostnaden kan ersättas.

Med förmedling avses situationer när den försäkrade ingår avtal med och köper anpassningen eller bilen från ett företag, men en annan person – juridisk eller fysisk – förmedlar köpet som mellanhand. Det kan exempelvis handla om att ett svenskt företag förmedlar köp av anpassning i form av golvsänkning från ett utländskt företag. Sådana kostnader utgör i princip kostnader för ombud och är inte bidragsgrundande. Detta gäller också när det finns kostnader för administration, till exempel när den sökande anlitar en fysisk eller juridisk person för att få hjälp med ansökan om tull- och momsfrihet och eventuella andra kontakter med Tullverket. Om det av utredningen framgår att det som inledningsvis framstår som en förmedlingsavgift är en kostnad som har samband med anpassningen kan kostnaden ersättas. Ett exempel på detta kan vara en kostnad för utprovning i den sökandes hemmiljö eller registreringsbesiktning till följd av anpassningen.

Ett annat exempel på kostnader i samband med import som inte kan ersättas kan vara om bilen köps från ett land utanför EU och behöver anpassas till svenska förhållanden. Kostnaden uppstår oavsett om bilen är anpassad med hänsyn till sökandens funktionsnedsättning eller inte. Sådana kostnader får därför anses höra till själva bilköpet eller till att man väljer att importera en bil.

6.11 Anpassningsbidragets storlek

Om samtliga villkor för rätt till anpassningsbidrag är uppfyllda ska Försäkringskassan avgöra med hur stort belopp anpassningsbidraget ska lämnas.

52 kap. 19 § första stycket Anpassningsbidraget motsvarar kostnaden för sådana åtgärder som anges i 8 § första stycket 2-4 och som behövs för att den försäkrade ska kunna bruka fordonet. […]

Anpassningsbidraget lämnas för faktiska kostnader. Ersättning för anpassning bör i förekommande fall lämnas för den lösning som, med bibehållen kvalitet, på det mest kostnadseffektiva sättet tillgodoser den försäkrades behov av anpassning. (Prop. 2016/17:4 s. 44). Med det avses den anpassning som är tillräcklig för att tillgodose den enskildes behov på grund av personens funktionsnedsättning samtidigt som anpassningen är trafiksäker och driftsäker. I valet av lösning bör således hänsyn inte enbart tas till det alternativ som är billigast, utan även till kvaliteten på åtgärden. Ett dyrare alternativ bör kunna väljas, om det bedöms vara en bättre lösning som i längden också är mer hållbar. (Prop. 2019/20:107 s. 17)

Att anpassningsbidraget ersätter faktiska kostnader behöver nödvändigtvis inte innebära att bidraget ersätter kostnaden enligt det kostnadsförslag som den sökande gett in. Finns det flera alternativ ska Försäkringskassan lämna ersättning för det billigaste alternativet om den lösningen är trafiksäker och driftsäker. Det kan finnas flera alternativ om det finns flera kostnadsförslag eller prisuppgifter som Försäkringskassan har hämtat in. Om den sökande föredrar ett dyrare kostnadsförslag, bör regleringen inte hindra att hen vänder sig till denna utförare och själv står för mellanskillnaden i förhållande till det billigare alternativet (jämför prop. 2016/17:4 s. 60). I ett visst fall kan dock ersättning lämnas enligt ett dyrare alternativ och det är om det är en bättre lösning som i längden också är mer hållbar (prop. 2019/20:107 s. 17). Detta är något som bör ha framkommit redan vid utredningen av den sökandes anpassningsbehov.

I vissa fall har den sökande möjlighet att precisera sitt bilval med fler än ett fordon. Det är om

utredningen inte riskerar att bli mer omfattande och därmed förlänger tiden fram till beslut på ett omotiverat sätt, och
kostnaderna för efteranpassningarna inte riskerar att bli dyrare för att den sökande preciserar sitt bilval med fler än en biltyp.

Att den sökande ges möjlighet att välja fler än en biltyp bör alltså inte leda till att anpassningsbidrag lämnas för ett dyrare alternativ. Skulle en eller flera av de valda biltyperna vara dyrare att anpassa än en annan vald bil bör anpassningsbidrag lämnas för den bil som är det billigaste alternativet. Detta beror på att anpassningsbidrag bara kan lämnas till en personbil klass I och till kostnaden för det billigaste alternativet som är driftsäkert och trafiksäkert. Bidrag ska i så fall beviljas för den biltyp som är det billigaste alternativet. Denna situation borde dock inte uppstå så särskilt ofta eftersom Försäkringskassan ska se till att ärendena blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver.

Genom lagändringen den 1 januari 2017 infördes en princip att anpassningsbidrag endast lämnas för anpassningsbehov som är av sådan individuell karaktär att de inte kan tillgodoses genom en bil i sitt originalutförande och lämnas då för faktiska kostnader. Principen innebar också att efteranpassningar av en bil endast ska göras när behoven inte kan tillgodoses genom köp av en bil som redan i sitt originalutförande har lämpliga mått, egenskaper eller anordningar. (Jämför prop. 2016/17:4 s. 43 f.)

Genom lagändringen den 1 oktober 2020 har dock denna princip fått ge vika i vissa situationer. T.ex. ska den sökande inte behöva välja en bil med en utvändig höjd som är högre än 2 050 millimeter. Vidare ska anpassningsbidrag kunna lämnas för sådant som är att anse som standardutrustning i bilen eller normalt förekommande tilläggsutrustning till bilen om det finns särskilda skäl.

Utgångspunkten är dock fortfarande att den sökande i så stor utsträckning som möjligt ska välja en bil som redan i originalutförandet har lämpliga mått, egenskaper och anordningar. (Prop. 2019/20:107 s. 22)

Anpassningsbidraget ska däremot inte ersätta merkostnader som beror på att den försäkrade på grund av sin funktionsnedsättning behöver en större bil, till exempel en van (prop. 1987/88:99 s. 24 f.). Tilläggsbidrag B är avsett att kompensera den försäkrades merkostnader för inköpet av en bil med lämpliga mått och egenskaper (prop. 2016/17:4 s.51). Det kan förekomma att tilläggsbidraget B inte fullt ut kompenserar för hela merkostnaden för att köpa en större lämpligare bil men det innebär inte att anpassningsbidrag kan beviljas för den delen. Sådana merkostnader kan i vissa fall ersättas inom ramen för merkostnadsersättning (jämför vägledning Merkostnadsersättning 2018:3).

Försäkringskassan ska ta ställning till om kostnaderna, som den sökande begär anpassningsbidrag för, har samband med anpassningen och om de är skäliga. Läs mer om detta i avsnitt 6.11.2 och 6.11.3.

6.11.1 Kostnadsförslag

Den som ansöker om anpassningsbidrag för en eftermonterad anpassning ska lämna in ett kostnadsförslag till Försäkringskassan som visar kostnaden för den. Det beror på att det är den sökande som ska göra sannolikt att hen har rätt till det bidrag som ansökan gäller. Om det finns anledning att ifrågasätta skäligheten i det inlämnade kostnadsförslaget kan Försäkringskassan begära att den sökande ska komma in med ytterligare ett om det är lämpligt.

Försäkringskassan hade före den 1 januari 2017 inte något tydligt stöd för att begära fler än ett kostnadsförslag. Detta ansågs inte vara en ändamålsenlig ordning, eftersom Försäkringskassan borde kunna grunda sin bedömning på fler än ett kostnadsförslag om det behövs. Dessutom kunde man mycket sällan utläsa pris för material eller arbets-kostnad i de kostnadsförslag och fakturor som Försäkringskassan fick in. Otydliga kostnadsförslag ansågs försvåra en sund konkurrens på marknaden. En precisering av kostnader för material och arbete ansågs vara en förutsättning för att Försäkringskassan skulle kunna göra en korrekt bedömning av kostnaden för den åtgärd på bilen som den försäkrade har behov av. (Jämför prop. 2016/17:4 s. 59)

Förtydligade kostnadsförslag och möjligheten för Försäkringskassan att begära in två kostnadsförslag bedömdes förbättra priskonkurrensen på marknaden och stärka Försäkringskassans möjligheter att göra korrekta bedömningar av kostnaden för den anpassningsåtgärd som den försäkrade behöver. (Jämför prop. 2016/17:4 s. 78)

Därför infördes en bestämmelse om kostnadsförslag och hur dessa ska specificeras.

4 a § förordning (2010:1745) om bilstöd till personer med funktionshinder För att Försäkringskassan ska kunna bedöma anpassningsbidragets storlek ska den försäkrade ge in ett kostnadsförslag för anpassningen upprättat av den som gör sådana anpassningar som det kan lämnas bidrag för. Om Försäkringskassan bedömer att det finns anledning att ifrågasätta skäligheten av det inlämnade kostnadsförslaget, får Försäkringskassan begära att den försäkrade lämnar ytterligare kostnadsförslag, upprättade av en annan utförare som gör anpassningar av det aktuella slaget. I ett kostnadsförslag ska det anges arbetskostnad och materialkostnad för respektive anpassningsåtgärd samt de övriga kostnader som är förenade med de åtgärder som avses i 52 kap. 8 § första stycket 2 och 3.

Den 1 juli 2021 ändrades bestämmelsen och ett tillägg gjordes. Det blev då tydligt att Försäkringskassan ska begära att den försäkrade lämnar ytterligare kostnadsförslag om det finns anledning att ifrågasätta skäligheten i det första. Ifrågasättandet kan gälla både de kostnader som anges och åtgärderna som det är fråga om.

Kostnadsförslagen som regleras i bestämmelsen är för sådana anpassningar som kommer att göras. För sådana ändringar eller anordningar som redan är inmonterade i bilen när den köps ska den sökande i stället kunna visa att hen har haft en merkostnad på grund av den särskilda utrustningen och hur stor denna merkostnad är (jämför RÅ 2005 not. 127) Se avsnitt 6.3.

När begär vi fler än ett kostnadsförslag?

Det är när det finns anledning att ifrågasätta skäligheten i det första som vi begär in ytterligare kostnadsförslag (4 a § FBF). Det ska också göras en bedömning av om det är lämpligt att fler än ett kostnadsförslag ges in. I vissa fall kan det räcka med ett, till exempel när det handlar om reparation eller en så avancerad anpassning att det i princip inte finns några alternativa utförare. (Jämför prop. 2016/17:4 s. 59)

Att skicka in flera kostnadsförslag medför ett visst merarbete för den försäkrade, men i de flesta fall är det dock tämligen begränsat vid en ansökan om anpassningsbidrag. Det får därför anses vara motiverat av behovet av ett korrekt och fullständigt underlag för bedömningen av kostnaderna för den aktuella anpassningsåtgärden. (Jämför prop. 2016/17:4 s. 74)

Försäkringskassan begär minst två kostnadsförslag när

det finns anledning att ifrågasätta skäligheten i det första,
det är lämpligt att begära ytterligare kostnadsförslag och
merarbetet som det innebär för den sökande att hämta in ytterligare ett kostnadsförslag är motiverat utifrån behovet av att underlaget är fullständigt och korrekt.

Om vi har anledning att ifrågasätta skäligheten i det första kostnadsförslaget bör vi också väga in om utprovningen behöver göras i flera omgångar, eller om det vid mycket specialiserade anpassningar krävs en utprovning på plats i verkstad för att det ens ska vara möjligt för företaget att ge ett underbyggt kostnadsförslag. Om det är så bör vi därutöver väga in om det finns anpassningsföretag i den sökandes geografiska närhet vid bedömningen av om det kan anses lämpligt att begära fler kostnadsförslag. (Jämför prop. 2016/17:4 s. 59 f.)

Det kan också vara svårt för den sökande att få fram fler kostnadsförslag eftersom det inte finns så många företag att välja på, särskilt om företaget behöver ligga i hens geografiska närhet, bland annat med tanke på att utprovningen kan behöva göras i flera omgångar. (Jämför prop. 2016/17:4 s. 59 f.)

Värdering av kostnadsförslaget

Kostnadsförslaget ska värderas på olika sätt, bland annat om det har några formella eller andra brister och om det angivna priset är skäligt eller om det behövs fler kostnadsförslag, jämför avsnitt 6.11.4.

Det inkomna kostnadsförslaget kan anses vara ett korrekt och fullständigt underlag om

det inte finns några formella brister i kostnadsförslaget,
anpassningsåtgärderna som anges i kostnadsförslaget är sådana som i den sökandes fall behövs för att den sökande ska kunna bruka en bil, och
det totala priset anses vara skäligt.

Om samtliga punkter ovan inte är uppfyllda behöver Försäkringskassan ytterligare uppgifter eller underlag innan vi kan avgöra om och med vilket belopp anpassningsbidrag kan lämnas. Vid värderingen av kostnadsförslaget bör Försäkringskassan kontrollera om åtgärderna som anges i detta är sådana att det hade behövts en anpassning även i ett fordon som Trafikverket rekommenderat för att täcka den sökandes behov.

Om det, för varje åtgärdspost som anges i kostnadsförslaget, inte hade behövts en motsvarande anpassning för att täcka den sökandes behov i de fordon som Trafikverket rekommenderat är det en indikation på att det valda fordonet är olämpligt med hänsyn till den form av anpassning som behövs.

Om ytterligare underlag behövs

Om anpassningsåtgärderna som anges i kostnadsförslaget är sådana som behövs för att den sökande ska kunna bruka en bil men kostnaderna inte kan anses vara skäliga, får Försäkringskassan bedöma vilken ytterligare utredning som behövs (jämför avsnitt 6.11.2). Om det är lämpligt får Försäkringskassan begära att den sökande skickar in ytterligare ett kostnadsförslag, under förutsättning att det finns fler företag som gör sådana anpassningsåtgärder. Om det inte är lämpligt får Försäkringskassan i stället överväga vilken ytterligare utredning som behövs för att bedöma anpassningsbidragets storlek, till exempel att hämta in en prisuppgift, se metodstödet i avsnitt 6.11.4.

Vilket kostnadsförslag kommer att ligga till grund för beslutet och hur jämförs kostnadsförslagen?

När det är aktuellt att lämna anpassningsbidrag kommer Försäkringskassan att besluta enligt den lösning som med bibehållen kvalitet mest kostnadseffektivt tillgodoser den sökandes behov av anpassning. Med det avses den anpassning som är tillräcklig för att tillgodose den sökandes behov på grund av funktionsnedsättningen och samtidigt är trafiksäker och driftsäker. Försäkringskassan tar alltså inte bara hänsyn till kostnaden utan även till kvaliteten. Ett dyrare alternativ bör kunna väljas, om det bedöms vara en bättre lösning som i längden också är mer hållbar. (Jämför prop. 2019/2020:107 s. 17)

Det innebär att om det finns flera alternativ kommer Försäkringskassan att besluta enligt det billigaste alternativet under förutsättning att det är trafiksäkert och driftsäkert. Har det bedömts att ett dyrare alternativ är en bättre lösning som i längden också är mer hållbar beslutas enligt det dyrare alternativet. Det har ingen betydelse för den här bedömningen vem som har hämtat in underlaget, om det är ett referensmaterial, en prisuppgift eller ett kostnadsförslag.

När det har kommit in flera kostnadsförslag eller prisuppgifter som ska jämföras är det den sökandes sammantagna behov av anpassning som ska bedömas och jämföras. En ansökan om anpassningsbidrag kan således inte avslås enbart av den anledningen att utredaren har underlag i form av uppgifter om att en viss anpassning kan fås till ett billigare pris. Att en viss anpassning kan fås till ett billigare pris kan dock anses indikera att ytterligare utredning behövs innan nivån på anpassningsbidraget kan bestämmas.

Vilken information bör finnas i kostnadsförslaget?

Ett kostnadsförslag bör innehålla viss information för att vara tillräcklig som besluts-underlag vid bedömningen av anpassningsbidragets storlek.

Kostnadsförslaget ska innehålla följande uppgifter:

Vilken bil den sökande vill anpassa (märke, modell, årsmodell/modellår, utförande, utrustning, chassi- och registreringsnummer om det finns). Om det inte finns något registreringsnummer ska fordonsår, det vill säga tillverkningsår anges. Har inte den sökande köpt bilen ännu räcker det att ange märke, modell, årsmodell/modellår, utförande och vilken utrustning bilen kommer att innehålla vid köpet som kan ha betydelse för anpassningsbidraget. (När Försäkringskassan tar ställning till om den sökande har rätt till tilläggsbidrag A får den sökande inte ha köpt bilen. I bedömningen ingår att bedöma om anpassningsbidrag kan beviljas, dock ska beslut om anpassningsbidrag inte fattas då. När Försäkringskassan slutligt tar ställning till om anpassningsbidrag kan beviljas bör den sökande dock ha köpt bilen).
Vilka anpassningsåtgärder den sökande vill få bidrag för.
Vad respektive anpassningsåtgärd kostar, så att det är möjligt för Försäkrings-kassan att avgöra vilken kostnad som är förknippad med åtgärden. Om kostnaden redovisas som en klumpsumma, så att det inte framgår vilket belopp som avser till exempel förmedling, kan underlaget vara ofullständigt.
Materialkostnad och arbetstimmar per anpassningsåtgärd och arbetskostnad per timme.
Eventuella kostnader för transport, från och till vilken ort transporten behöver göras, antalet mil och uppgift om varför bilen behöver transporteras.
Om det har gjorts en personlig utprovning av anpassningen inför framtagande av kostnadsförslaget, ska det framgå var utprovningen genomfördes och hur många utprovningstillfällen som behövdes. Det ska också framgå om anpassningsföretaget har sett den specifika bilen som ska anpassas och om den person som anpassningen är avsedd för har varit med, eller om kostnads-förslaget är baserat på uppgifter som har lämnats per telefon.
Hur många utprovningstillfällen som anpassningsföretaget bedömer behövs och specificerade kostnader för eventuell registreringsbesiktning, vägning, dispens, intyg och liknande som uppstår i samband med besiktning efter anpassning.
Total summa och uppgift om mervärdesskatt eller i förekommande fall uppgift om undantag från skatteplikt med hänvisning till tillämplig bestämmelse.
Vilket företag som anpassningen ska köpas av och, om möjligt, uppgift om vilket företag som ska utföra anpassningen. Det bör även framgå om anpassningsföretaget lämnar någon garanti på anpassningarna och på utfört arbete samt vilken garantitid som gäller i så fall.
Den sökande ska skriftligen, på heder och samvete, intyga att hen har behov av de anpassningsåtgärder som beskrivs i kostnadsförslaget och att anpassningsåtgärderna kommer att eftermonteras och kommer att ha den i kostnadsförslaget uppgivna kostnaden för anpassningsåtgärderna när hen har accepterat anbudet.

Om all information inte finns i kostnadsförslagen på eftermontering får man bedöma hur kostnadsförslaget bäst kompletteras.

Utfärdaren ska innan hen utfärdar det tekniska yttrandet ha granskat den sökandes kostnadsförslag. På så sätt kan utfärdaren även bedöma behov som kommit fram vid utprovningen av anpassningen och tala om vad de olika utrustningsdetaljerna i kostnadsförslagen är och vilka beroenden som finns mellan dem. Se avsnitt 5.1.2 Metodstöd – begära yttrande.

Andra underlag från anpassningsföretagen kan också ingå i bedömningen för att avgöra om de föreslagna anpassningsåtgärderna och kostnaderna för dessa är rimliga. Försäkringskassan kan dock inte kräva att anpassningsföretagen lämnar in underlag.

Om utredningen visar att det finns en merkostnad för en begagnad anpassning ska du också bedöma om det finns indikationer på att anpassningsbidrag tidigare har beviljats och betalats ut för anpassningarna som finns i bilen när den sökande köper den. En sådan indikation kan vara att den sökande begär anpassningsbidrag för funktionshindersspecifik utrustning. En bil som har funktionshindersspecifik utrustning har i många fall ändrats på ett sätt som gör att den inte längre stämmer överens med utförandet vid godkännandet eller i intyget, jämför med 4 kap. 20 § FoF. En sådan bil måste därför ha genomgått en registreringsbesiktning som gäller ändringen, vilket framgår av vägtrafikregistret. Kontrollera därför vem som ägde bilen när registreringsbesiktningen gjordes och om den personen har beviljats och fått anpassningsbidrag för utrustningen som den sökande nu begär anpassningsbidrag för. Notera i en tjänsteanteckning som tillförs ärendet om anpassningsbidrag tidigare har beviljats och betalats ut för anpassningarna. Skulle det i annat fall framgå av utredningen att tidigare ägare har fått anpassningsbidrag för utrustningen finns det också en indikation att närmare kontrollera detta.

6.11.2 Bedömning av om kostnaderna för anpassning är skäliga

När du bedömer om kostnaderna är skäliga utgår du från den information som du har sedan tidigare om priserna för anpassningsåtgärder. Värdera om kostnaden är skälig utifrån den kunskap som finns på bilstödsenheten eller annat som framgår av utredningen. Vid bedömningen måste den totala kostnaden för anpassningsbehovet beaktas.

Det kan i vissa fall finnas ett dyrare alternativ som Försäkringskassan bedömer är en bättre lösning och som i längden också är mer hållbar. I ett sådant fall kan Försäkringskassan inte anse att kostnaderna inte är skäliga enbart på den grunden att det är ett dyrare alternativ. Ett sådant alternativ ska jämföras enligt vad som anges i detta avsnitt. Om det visar sig att kostnaden inte är skälig kan ytterligare utredning behövas innan nivån på anpassningsbidraget kan bestämmas.

I ett kostnadsförslag eller en prisuppgift kan det finnas flera kostnadsposter där några kanske ligger i överkant och andra i underkant. Du ska bedöma kostnadsförslagets eller prisuppgiftens totala belopp, även om du behöver titta på varje kostnadspost för sig för att kunna avgöra om det totala beloppet är skäligt eller inte.

Om den sökande skickar in två kostnadsförslag som inte handlar om samma anpassningsbehov granskar du varje kostnadsförslag för sig. Om det totala beloppet i det ena kostnadsförslaget inte är skäligt får du överväga vilken ytterligare utredning som behövs. Om det är lämpligt kan du begära att den sökande lämnar in fler kostnadsförslag. Om det inte är lämpligt att begära fler kostnadsförslag behöver du utreda kostnadsnivån vidare för det anpassningsbehov som anges där. Att vissa kostnadsposter avviker åt det ena eller andra hållet behöver inte innebära att den totala summan inte är skälig för samtliga anpassningsåtgärder.

Skälighetsbedömningen ska utgå från de offererade beloppen och den kunskap Försäkringskassan har om kostnadsläget. Att kostnaden för vissa anpassningar generellt anses vara onödigt höga är inte skäl för att anse att kostnaden inte är skälig, om marknadspriset är på den nivå som anges i kostnadsförslaget.

Det är orimligt att begära att den sökande ska besöka flera anpassningsföretag för att få hela anpassningen utförd. Om det finns kostnader för resor och logi i samband med anpassningen ska du beakta även dem när du jämför totalsumman. I kostnadsförslaget ska anpassningsföretaget ha uppgett hur många utprovningstillfällen som krävs. Utgå från det när du beräknar kostnader för resor och logi om de framstår som skäliga.

Det är viktigt att säkerställa att anpassningarna som jämförs täcker det behov den sökande har och att anpassningarna är trafiksäkra och driftsäkra.

Om det av prisuppgiften framgår att priset för anpassningsåtgärderna kan variera beroende på det enskilda fallet ska anpassningsföretaget lämna uppgift om ett prisspann. I så fall utgår du från det högsta beloppet i prisspannet när du jämför totalbeloppet för prisuppgiften med den eller de kostnadsförslag som den sökande har skickat in.

6.11.3 Ofullständigt underlag för bedömning av kostnader

I vissa fall kan det finnas otydligheter i underlaget, till exempel om

ett företag anger en klumpsumma och det därför inte går att se vad respektive anpassningsåtgärd kostar eller att specificeringen av kostnaderna kan ifrågasättas
den sökande inte skriftligen, på heder och samvete, har intygat att hen har behov av anpassningsåtgärderna som anges i kostnadsförslagen och kommer att ha de kostnader för åtgärderna som anges i kostnadsförslagen
det inte framgår av vem den sökande tänker köpa anpassningsåtgärderna.

Då kan du bli tvungen att antingen avvisa eller avslå ansökan beroende på vilka otydligheter som finns.

Ansökan om anpassningsbidrag kan avvisas om

den sökande inte skickar in något kostnadsförslag alls
den sökande inte skickar in minst två kostnadsförslag när Försäkringskassan begärt det
kostnadsförslaget inte är specificerat på det sätt som krävs.

För att ansökan ska avvisas krävs att samtliga förutsättningar för avvisning är uppfyllda. Möjligheten att avvisa en ansökan ska användas med viss försiktighet. Om Försäkringskassan har begärt att den sökande ska lämna in fler än ett kostnadsförslag, men hen bara lämnar in ett, måste Försäkringskassan också ta hänsyn till vilka eventuella svårigheter den sökande kan ha att få fram ytterligare ett kostnadsförslag. I avsnitt 2.5.2 kan du läsa mer om när Försäkringskassan kan avvisa en ansökan.

Innan du beslutar att avvisa ansökan ska du naturligtvis begära kompletterande uppgifter och informera den sökande om vad som kan bli följden om uppgifterna inte kommer in.

Läs mer

Vägledning (2004:7) Förvaltningsrätt i praktiken beskriver vad som gäller för avvisning om ansökan är ofullständig eller om den inte uppfyller föreskrifterna i 110 kap. 4 § andra stycket SFB, där framgår också vad som gäller för uppgiftslämnande.

Paket

Det förekommer att åtgärden som den sökande begär anpassningsbidrag för ingår i ett paket. I så fall och om åtgärden kan ge rätt till anpassningsbidrag, det vill säga om samtliga kriterier för rätt till anpassningsbidrag i övrigt är uppfyllda, får man bedöma hur stor kostnad som kan godtas.

Med tillvalspaket avses i första hand sådana som originalmonterats av biltillverkaren i samband med köp av en ny bil. Det finns ofta färdiga tillvalspaket som innebär att man får en bestämd kombination av tillval till ett lägre pris än om tillvalen skulle väljas vart och ett för sig.

Med paketlösning avses i första hand sådana anordningar som säljs tillsammans och som inte går att få originalmonterade utan som eftermonteras.

För att Försäkringskassan ska kunna bevilja anpassningsbidrag för en anordning som ingår i ett tillvalspaket eller en paketlösning måste det finnas specificerade uppgifter om kostnaderna för respektive del. Det behövs dock inte om det är fråga om särskilda originalmonterade anordningar enligt 52 kap. 18 c § SFB, eftersom det finns schablonbelopp för dem och kraven i 4 a § FBF får anses gälla för anpassningar som kommer göras. Om det är fråga om särskilda originalmonterade anordningar utgår du från schablonbeloppet för anordningen när du gör nedanstående beräkningar.

Om den sökande lämnar in en specificerad uppgift på vad det kostar att köpa utrustningen separat, antingen som ett tillval i samband med bilköpet eller som en eftermontering, kan den summan godtas om den är rimlig.

Är kostnaden för tillvalspaketet eller paketlösningen högre än den för den specifika anordningen kan den sökande välja att betala mellanskillnaden för hela paketet på egen hand.

Beslutet om anpassningsbidrag gäller enbart den utrustning som den sökande blir beviljad bidrag för utifrån sitt behov. Det är viktigt att det tydligt framgår av beslutet vilken utrustning som anpassningsbidrag beviljas för. Det kan nämligen inte beviljas bidrag för reparation av sådan utrustning som anpassningsbidrag inte har beviljats för.

Om den som tillhandahåller tillvalspaketet eller paketlösningen inte kan specificera priset för den specifika anordningen på ett sådant sätt som framgår av 4 a § FBF när det gäller en anpassning som kommer att göras kan ansökan komma att avvisas, se även avsnitt 2.3.2. och 6.11.1. Om det finns en specificering men den kan ifrågasättas, kan det finnas anledning att anse att den sökande inte har gjort sannolikt att hen har rätt till anpassningsbidrag med ett visst belopp. Ansökan kan då avslås. I vissa fall kan det dock framstå som oskäligt att helt avslå ansökan, till exempel om det endast är oklart med hur stort belopp bidrag kan beviljas. Försäkringskassan kan då behöva hämta in ett referensmaterial. Det kan göras genom att uppskatta delens pris utifrån en jämförbar bilmodell, eller med hjälp av prisuppgifter från en annan jämförbar leverantör, en auktoriserad serviceverkstad, en bilhandlare eller ett anpassningsföretag. Du kan hämta in uppgiften via internet, telefon eller brev. Det är lämpligt att ta fram prisuppgifter från åtminstone två olika företag som är fristående från varandra. Skiljer sig prisuppgiften kraftigt mellan dem kan det bli aktuellt att hämta in ytterligare prisuppgifter som grund för jämförelsen. Nedan beskrivs ett par exempel på hur utredningen och bedömningen kan göras.

Exempel 1

Du utreder vad priset för respektive del som ingår i paketet skulle vara om den köptes fristående och räknar sedan ihop dem oavsett om åtgärden är bidragsgrundande eller inte. Därefter bedömer du hur stor andel av det totala beloppet som gäller åtgärder som inte är bidragsgrundande. Du får då fram en procentsats som du använder för att dra av ett belopp från den totala summan för att fastställa ett skäligt belopp som kan beviljas i anpassningsbidrag.

Exempel 2

Om det ingår fem olika delar i paketet och endast två av dem är bidragsgrundande kan du ta reda på vad de två delarna skulle kosta fristående och bevilja det beloppet om det framstår som skäligt i förhållande till totalbeloppet för paketet eller klumpsumman. Om de två delarna kostar ungefär lika mycket eller mer än hela paketet så är det en indikation på att beloppet inte är skäligt. Använd då exempel 1.

Exempel 3

Om endast en av delarna i paketet inte är bidragsgrundande kan du ta reda på vad den delen skulle ha kostat fristående och dra av ett skäligt belopp från den totala kostnaden för paketet. Om den delen kostar ungefär lika mycket eller mer än hela paketet så är beloppet inte skäligt. Använd då exempel 1.

6.11.4 Metodstöd – kompletterande utredning om kostnader för anpassning

Om du kommit fram till att den sökande uppfyller villkoren för rätt till anpassningsbidrag och det ska bestämmas med vilket belopp anpassningsbidraget kan lämnas måste du överväga om ytterligare utredning behövs. Även om det finns flera kostnadsförslag kan du behöva överväga om de är tillräckligt underlag för beslut om anpassningsbidrag. Ytterligare utredning kan vara nödvändig t.ex. om kostnaderna inte är rimliga eller om den specificering som har inkommit kan ifrågasättas.

Om du bedömer att underlaget inte är tillräckligt och det är lämpligt att den sökande lämnar in fler kostnadsförslag, se avsnitt 6.11.1, så kontaktar du den sökande och begär in ytterligare ett kostnadsförslag.

Om den sökande skickar in så många kostnadsförslag som Försäkringskassan har begärt och det inte är lämpligt att begära in fler kostnadsförslag från den sökande, men det fortfarande finns tveksamheter kring om kostnaderna för de aktuella anpassningsåtgärderna kan anses rimliga, kan du behöva hämta in ett referensmaterial. Det kan du till exempel göra genom att uppskatta åtgärdens eller delens pris utifrån en jämförbar bilmodell, eller med hjälp av prisuppgift från en annan jämförbar leverantör, en auktoriserad serviceverkstad, en bilhandlare eller ett anpassningsföretag. Du kan hämta uppgifterna på internet, eller genom att ringa eller skriva till åtminstone två företag som är fristående från varandra. Om det är stora skillnader mellan deras priser kan du hämta uppgifter från fler företag. Vilka företag du ska kontakta beror på vilken typ av anpassning det är fråga om. Utgå från kostnadsförslaget för att komma fram till vilka företag som kan lämna prisuppgifter för de aktuella anpassningsåtgärderna.

Kontakta det företag som ligger geografiskt närmast den sökandes folkbokföringsadress eller där den sökande vistas stadigvarande. Om det företaget inte svarar kontaktar du det som ligger näst närmast.

När du som utredare ska hämta in ytterligare underlag kontaktar du först företaget för att säkerställa att de kan lämna uppgifter till Försäkringskassan. Du kan använda Trafikverkets delyttrande eller annat motsvarande underlag från Trafikverket tillsammans med mallen Förfrågan om prisuppgift. Ta bort personuppgifterna som finns i underlaget innan du skickar ut förfrågan. Begär att få uppgifter om priset på anpassningsåtgärderna som motsvarar det behov som anges i Trafikverkets underlag. Be också att få uppgifter om priset kan variera och be företaget att i så fall beskriva varför. I det pris som Försäkringskassan hämtar in ska det framgå på vilket sätt priset kan variera och vad kostnaden skulle kunna bli för anpassningsåtgärderna i fråga. Det är viktigt att säkerställa att anpassningsåtgärderna som jämförs täcker det behov den sökande har. Anpassningsåtgärderna får inte vara mer avancerade och dyrare än vad som krävs för att tillgodose behovet. I ett visst fall kan de dock vara mer avancerade och dyrare om Försäkringskassan bedömt att det alternativet är en bättre lösning som i längden också är mer hållbar. Produkterna ska vara trafiksäkra och driftsäkra.

Om du begär in ytterligare uppgifter anger du ett sista svarsdatum. Om svaret på förfrågan inte har kommit in till Försäkringskassan kontaktar du anpassningsföretaget för att höra om de kommer att lämna in någon prisuppgift. I så fall kan tiden förlängas ytterligare. Om de inte kommer att lämna någon prisuppgift vänder du dig till ett annat företag.

Bedömer du prisuppgiften som anpassningsföretaget lämnar som rimlig så ska du skriftligen meddela den sökande detta. Ett kommuniceringsbrev ska skickas till den sökande, där Försäkringskassans övervägande om beslut framgår. En kopia på det underlag som ligger till grund för Försäkringskassans övervägande om beslut ska också bifogas. Den sökande kan då, om hen vill, komma in med ytterligare underlag om varför åtgärderna som framgår av prisuppgiften inte tillgodoser behovet eller komma in med ytterligare kostnadsförslag. Om den sökande inte kommer in med ytterligare underlag efter att Försäkringskassan hämtat in en prisuppgift som uppfyller behovet av anpassning, så fattar Försäkringskassan beslut utifrån prisuppgiften.

Om kostnadsförslagen inte är specificerade på ett sådant sätt som anges under avsnitt 6.11.1 ska du begära komplettering om det inte kan anses vara obehövligt. Arbetskostnad och materialkostnad för den eller de åtgärder som anpassningsbidrag kan beviljas för måste alltid framgå samt de övriga kostnader som åtgärderna är förenade med. Underlaget är ofullständigt om kostnaderna redovisas som en klump-summa och det inte framgår vilket belopp som till exempel avser en förmedlingsavgift. Begär i så fall in en skriftlig komplettering från den sökande som visar vilka delkostnader som ingår i den totala kostnaden. Det är upp till den sökande att avgöra vilka handlingar som hen vill lämna in för att visa respektive delkostnad.

Kontrollera att den sökande skriftligt, på heder och samvete, intygat uppgifterna i kostnadsförslaget, det vill säga att hen behöver anpassningarna och kommer att ha den kostnad för anpassningarna som framgår av kostnadsförslaget när hen har godkänt den. Om det saknas skickar du en kopia till den sökande för komplettering. Den sökande kan också skriva sitt intygande i en annan handling om det tydligt framgår vad intygandet gäller.

Om det finns skäl att anta att det är fråga om en förmedling, jämför avsnitt 6.10.4 Förmedlingsavgifter m.m., ska du begära in kompletterande uppgifter om vem avtalet ska ingås med. Du ska också begära att få ett kostnadsförslag från den eller dem som avtalet ska ingås med, till exempel en utländsk leverantör. Fråga också varför kostnadsförslaget som först lämnades in har utfärdats av det företaget eller den personen och vad det avser. Kostnadsförslaget från förmedlaren kan avse en förmedlingsavgift.

Om den sökande uppger att avtalet ska ingås med den leverantör som utfärdat kostnadsförslaget där det framgår att leverantören ska förmedla ett köp av anpassningsåtgärder ska du ifrågasätta varför det i kostnadsförslaget anges att det är fråga om en förmedling. Om det finns skäl att anta att den sökande ska privatimportera bilen tull- och momsfritt bör du i regel inte godta uppgiften om att avtalet ska ingås med den leverantör som har lämnat ett kostnadsförslag där det framgår att det är fråga om en förmedling. Om den sökande ska kunna privatimportera en bil tull- och momsfritt ska hen själv ha köpt bilen från utlandet. Du ska i dessa fall begära att få ta del av handlingar från den utländska leverantören, till exempel ett kostnadsförslag eller ett avtal.

Om det inte finns anledning att tro att den sökande ska privatimportera bilen tull- och momsfritt bör uppgiften om att den sökande ska ingå avtalet med den som har utfärdat kostnadsförslag på förmedling kunna godtas om det lämnas en rimlig förklaring till varför det på kostnadsförslaget anges att det är fråga om förmedling.

Du kan begära komplettering från den sökande. Informera samtidigt om vad som kan bli följden om den begärda kompletteringen inte kommer in eller inte är tillräcklig. Berätta också inom vilken tid kompletteringen måste komma in och förklara att om inte uppgifterna kommer in senast till det angivna svarsdatumet kommer Försäkringskassan att besluta om bilstöd utifrån de uppgifter som Försäkringskassan har. Det innebär att ansökan kan komma att avvisas eller avslås beroende på vilka otydligheter som finns.

Även om Trafikverket, eller annan med motsvarande kompetens, har granskat kostnadsförslagen är det Försäkringskassan som slutligt bedömer om anpassnings-bidrag kan beviljas i enlighet med dem.

Om den sökande inte skickar in underlag som visar vilket utförande och vilken utrustning bilen har när den sökande köper den behöver du kontrollera detta. Från Transportstyrelsen kan du via vägtrafikregistret till viss del få information angående bilens utförande och utrustning.

6.1 Allmänt om anpassningsbidrag​

6.2 Anpassningsbidrag avser ett fordon​

6.3 Behov av anpassning​

6.3.1 Vad menas med att bruka bilen?​

6.3.2 Mer avancerad anpassning än vad som behövs​

6.3.3 Sådant som bilföraren kan göra behövs ingen anpassning för​

6.3.4 Anpassning för andra behov än de som orsakar väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer​

6.3.5 Spelar bidragsgruppen någon roll för anpassningen?​

6.3.6 Behov av att färdas på flera sätt i bilen​

6.3.7 Anpassning för flera personer i samma bil​

6.3.8 Anpassning för assistent, anhörig eller annan​

6.4 Åtgärder som kan ersättas genom anpassningsbidraget​

6.4.1 Fast monterade anordningar eller varaktiga ändringar av ett fordon​

6.4.2 Underlag som behövs för att bedöma vilken utrustning som anpassningsbidrag kan lämnas för​

6.5 Olämpligt fordon​

6.5.1 Olämpligt fordon med hänsyn till den form av anpassning som den sökande behöver​

6.5.2 Underlag för att bedöma om bilen är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs​

6.5.3 Om fordonet är olämpligt med hänsyn till formen av anpassning – efter att bilstöd har lämnats för fordonet​

6.5.4 Olämpligt fordon med hänsyn till fordonets skick​

6.5.5 Underlag för att bedöma om fordonet är olämpligt med hänsyn till sitt skick​

6.6 Krav på fordonets ålder och mätarställning när det lämnas anpassningsbidrag för första gången​

6.7 Begränsningar i rätten till anpassningsbidrag​

6.7.1 Kostnader för vilka tilläggsbidrag C har lämnats​

6.7.2 Kostnader som kunnat undvikas om tilläggsbidrag B eller C utnyttjats och kostnader för standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning​

6.7.3 Särskilda skäl att göra undantag från begränsningarna i 19 a § andra stycket SFB​

6.8 Justering av och reparation av anpassningen​

6.8.1 Särskilt om justering av anpassningen​

6.8.2 Särskilt om reparation av anpassningen​

6.9 Kostnader för körträning​

6.10 Kostnader i samband med anpassning​

6.10.1 Kostnader för transport​

6.10.2 Kostnader för resa och logi​

6.10.3 Kostnader för registreringsbesiktning​

6.10.4 Förmedlingsavgifter m.m.​

6.11 Anpassningsbidragets storlek​

6.11.1 Kostnadsförslag​

6.11.2 Bedömning av om kostnaderna för anpassning är skäliga​

6.11.3 Ofullständigt underlag för bedömning av kostnader​

6.11.4 Metodstöd – kompletterande utredning om kostnader för anpassning​

6.1 Allmänt om anpassningsbidrag

6.2 Anpassningsbidrag avser ett fordon

6.3 Behov av anpassning

6.3.1 Vad menas med att bruka bilen?

6.3.2 Mer avancerad anpassning än vad som behövs

6.3.3 Sådant som bilföraren kan göra behövs ingen anpassning för

6.3.4 Anpassning för andra behov än de som orsakar väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer

6.3.5 Spelar bidragsgruppen någon roll för anpassningen?

6.3.6 Behov av att färdas på flera sätt i bilen

6.3.7 Anpassning för flera personer i samma bil

6.3.8 Anpassning för assistent, anhörig eller annan

6.4 Åtgärder som kan ersättas genom anpassningsbidraget

6.4.1 Fast monterade anordningar eller varaktiga ändringar av ett fordon

6.4.2 Underlag som behövs för att bedöma vilken utrustning som anpassningsbidrag kan lämnas för

6.5 Olämpligt fordon

6.5.1 Olämpligt fordon med hänsyn till den form av anpassning som den sökande behöver

6.5.2 Underlag för att bedöma om bilen är olämplig med hänsyn till den form av anpassning som behövs

6.5.3 Om fordonet är olämpligt med hänsyn till formen av anpassning – efter att bilstöd har lämnats för fordonet

6.5.4 Olämpligt fordon med hänsyn till fordonets skick

6.5.5 Underlag för att bedöma om fordonet är olämpligt med hänsyn till sitt skick

6.6 Krav på fordonets ålder och mätarställning när det lämnas anpassningsbidrag för första gången

6.7 Begränsningar i rätten till anpassningsbidrag

6.7.1 Kostnader för vilka tilläggsbidrag C har lämnats

6.7.2 Kostnader som kunnat undvikas om tilläggsbidrag B eller C utnyttjats och kostnader för standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning

6.7.3 Särskilda skäl att göra undantag från begränsningarna i 19 a § andra stycket SFB

6.8 Justering av och reparation av anpassningen

6.8.1 Särskilt om justering av anpassningen

6.8.2 Särskilt om reparation av anpassningen

6.9 Kostnader för körträning

6.10 Kostnader i samband med anpassning

6.10.1 Kostnader för transport

6.10.2 Kostnader för resa och logi

6.10.3 Kostnader för registreringsbesiktning

6.10.4 Förmedlingsavgifter m.m.

6.11 Anpassningsbidragets storlek

6.11.1 Kostnadsförslag

6.11.2 Bedömning av om kostnaderna för anpassning är skäliga

6.11.3 Ofullständigt underlag för bedömning av kostnader

6.11.4 Metodstöd – kompletterande utredning om kostnader för anpassning