Hoppa till huvudinnehåll

14 Efterkontroll och återbetalningsskyldighet

Rubriker i kapitlet:

  • Anmälningsskyldighet
  • Efterkontroll
  • Återbetalningsskyldighet
  • Åldersgränser
  • Flyttar utomlands
  • Dödsfall
  • Eftergift
  • Metodstöd – utredning av återkrav i bilstöd

14.1 Anmälningsskyldighet​

Den som ansöker om, har rätt till eller annars får en förmån i SFB ska anmäla sådana ändrade förhållanden som påverkar rätten till eller storleken av förmånen (110 kap. 46 § SFB).

Anmälan ska göras så snart som möjligt och senast 14 dagar efter att den försäkrade fick kännedom om ändringen (110 kap. 47 § SFB).

14.2 Efterkontroll​

Grundbidrag, anskaffningsbidrag och tilläggsbidrag ska betalas tillbaka om den enskilde säljer eller gör sig av med bilen inom nio år från det att bidraget beviljades (52 kap 23 § SFB). Se vidare i avsnitt 14.3 Återbetalningsskyldighet och avsnitt 4.6 Om att anskaffa, äga och göra sig av med en bil.

Det är lämpligt att kontrollera om personer som fått grundbidrag har kvar fordonet under de nio år som fordonet ska användas.

14.2.1 Metodstöd – genomföra efterkontroll​

En efterkontroll av bilstöd inleds med att du kontrollerar vem som är registrerad ägare till bilen. Uppgiften finns i vägtrafikregistret hos Transportstyrelsen.

Om registrerad ägare är någon annan än den person som har blivit beviljad bidraget behöver du utreda detta vidare. Det är inte givet att den som beviljats bilstöd gjort sig av med bilen vid ändrad markering i vägtrafikregistret. Det måste bedömas i varje enskilt ärende om den enskilde fortfarande kan anses äga bilen trots att hen inte står som registrerad ägare.

Du kontrollerar uppgifter kring ägarskap i kontakt med den enskilde. Om personen som har beviljats bilstöd anser sig fortfarande vara civilrättslig ägare till bilen behöver hen skicka in handlingar som visar detta. Det kan till exempel vara en polisanmälan eller handlingar som visar vem som betalar skatt och försäkring. Om den enskilde kan anses äga bilen avslutar du BIL_EFT ärendet. Om den enskilde inte kan anses äga bilen startar du ett BIL_AKR ärende. Du behöver även ta ställning till om den enskilde har medvetet låtit bli att meddela Försäkringskassan att hen sålt bilen. I de fall du bedömer att den enskilde medvetet underlåtit sin anmälningsskyldighet ska du lämna en impuls till kontrollutredningar enligt Försäkringskassans riktlinjer (2009:9) Överlämnande av impulser till kontrollutredning och till andra myndigheter samt beslut i samband med kontrollutredning.

14.3 Återbetalningsskyldighet​

Den som har fått bilstöd blir återbetalningsskyldig om hen

  • gör sig av med bilen, eller om det rör sig om ett barn med funktionsnedsättning som uppnått en ålder av 18 år och själv beviljats bidrag (52 kap. 23 § SFB)
  • vägrar att medverka till en funktionskontroll (52 kap. 25 § SFB)
  • har orsakat en felaktig utbetalning (108 kap. 2 § SFB).

Se vidare i de efterföljande avsnitten.

Orsaken till återkravet avgör vilka bestämmelser om återkrav och eftergift som ska tillämpas. För att tillämpa bestämmelsen i 108 kap. 2 § SFB måste utbetalningen ha varit felaktig redan när den gjordes. Ett sådant krav ställs däremot inte för återkrav enligt 52 kap. 23 och 25 §§ SFB. Bestämmelsen i 108 kap. 2 § SFB kan därför inte tillämpas samtidigt som 52 kap. 23 eller 25 §§ SFB.

14.3.1 Återkrav av inköpsbidrag​

Grundbidrag, anskaffningsbidrag och tilläggsbidrag ska betalas tillbaka (52 kap. 23 § SFB) om

  • den sökande säljer eller på annat sätt gör sig av med bilen innan det har gått nio år sedan bidraget beviljades,
  • ett barn med funktionsnedsättning efter att ha fyllt 18 år själv beviljas bidrag.

Återbetalningsskyldighet enligt 52 kap. 23 § SFB gäller enbart grundbidrag, anskaffningsbidrag och tilläggsbidrag.

Beloppet som ska återbetalas för inköpsbidragen minskar med en niondel för varje tolvmånadersperiod som har gått sedan bidraget betalades ut fram till när personen gjorde sig av med bilen. Det innebär att om det har gått nio tolvmånadersperioder sedan bilstödet betalades ut så finns ingen återbetalningsskyldighet. (52 kap. 24 § SFB)

Om det finns särskilda skäl kan den som har beviljats bilstöd helt eller delvis befrias från återbetalningsskyldigheten enligt 52 kap. 23 § SFB. (52 kap. 24 § SFB)

14.3.2 Återkrav av anpassningsbidrag vid vägran att medverka till en funktionskontroll​

52 kap. 25 § SFB Om den försäkrade vägrar att medverka till en funktionskontroll enligt 22 a § ska Försäkringskassan besluta att återbetalning ska göras med 10 procent av det beviljade anpassningsbidraget, dock högst med ett belopp som motsvarar ett prisbasbelopp. Finns det särskilda skäl får Försäkringskassan helt eller delvis efterge kravet på återbetalning enligt första stycket.

Bestämmelsen säkerställer att funktionskontrollen kommer till stånd när Försäk- ringskassan har bedömt att det inte är uppenbart obehövligt att genomföra den. När man beslutar om återbetalning används det prisbasbelopp som gällde det år under vilket anpassningsbidraget beviljades.

Möjligheten att helt eller delvis efterge kravet om det finns särskilda skäl motsvarar den eftergift som regleras i 108 kap. 11 § som avser återkrav av felaktiga utbetalningar eller utbetalningar med för högt belopp. Jämför avsnitt 14.7 (Jämför prop. 2016/17:4 s. 90)

Eftersom en vägran att medverka till funktionskontroll leder till återbetalning är det Försäkringskassan som ska visa att den försäkrade har vägrat att medverka. I förarbetena finns inte någon närmare ledning om vad som kan krävas för att anse att den försäkrade vägrar.

Det finns andra bestämmelser i SFB, jämför 110 kap. 53, 54 och 57 §§, som visserligen inte innebär att ersättningen återkrävs men att den kan komma att sättas ned eller dras in om den försäkrade inte medverkar i vissa åtgärder som till exempel att genomgå viss utredning eller följa läkares föreskrifter. Viss ledning bör därför kunna fås från den praxis som utvecklats kring dessa bestämmelser.

I flera av dessa bestämmelser finns det utrymme att bedöma om det har funnits giltig anledning för den försäkrade att inte medverka. Även om det inte finns ett sådant utrymme i 52 kap. 25 § SFB bör en sådan bedömning ändå göras. Det får anses vara ett led i att bedöma om en person kan anses ha vägrat att medverka till funktionskontroll om det har funnits en giltig anledning för hen att omboka eller avboka tiden för funktionskontroll.

Det krävs att den försäkrades vägran är tydlig. Den som har fått en kallelse till en viss åtgärd och säger till Försäkringskassan att hen inte tänker gå dit kan komma att ändra sig och ändå göra det. I en sådan situation är det först när den försäkrade faktiskt uteblir som hen kan anses ha vägrat. (Jämför FÖD 1984:17)

Det krävs också att den åtgärd som den försäkrade måste medverka i är tydligt angiven och att den försäkrade har gett tydligt uttryck för att hen inte har tänkt att medverka i den (jämför FÖD 1993:21).

Att en person är generellt negativ utan att säga nej är inte heller tillräckligt för att anse att hen har vägrat att medverka i en viss åtgärd. (Jämför FÖD 1992:35)

Hur bedömer man om den försäkrade kan anses ha vägrat att medverka?

Bedömningen av om den försäkrade kan anses ha vägrat att medverka görs i två steg.

  1. I det första steget tar Försäkringskassan ställning till om det finns någon giltig anledning för den försäkrade att avboka eller omboka tiden för funktionskontroll. Som framgår av det första rättsfallet i uppräkningen ovan kan frågan om den försäkrade har vägrat att medverka till funktionskontrollen inte avgöras förrän den försäkrade efter kallelse till funktionskontroll inte kommer till den och inte har någon giltig anledning till det. Om den försäkrade har giltig anledning bokas en ny tid för funktionskontroll.
  2. I det andra steget, som endast är aktuellt om den försäkrade inte har giltig anledning, tar Försäkringskassan ställning till om omständigheterna är sådana att det kan anses att den försäkrade har vägrat att medverka till funktionskontroll. Som framgår av det andra rättsfallet i uppräkningen ovan kan det vara tillräckligt för att anse att den försäkrade har vägrat att hen har gett tydligt uttryck för att hen inte har tänkt att medverka i den och därefter inte kommer på den inbokade tiden. Om den försäkrade inte kan anses ha vägrat bokas en ny tid för funktionskontroll.

Vad kan anses vara giltig anledning att inte komma till en funktionskontroll?

Som ovan sagts finns det inte någon närmare ledning om vad som kan krävas för att anse att den försäkrade vägrar att medverka till funktionskontroll. Viss ledning bör även kunna fås av 28 kap. 6 § SFB som bl.a. innehåller krav på att den försäkrade är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen och att undantag kan göras från det kravet om det framstår som oskäligt.

Vad som menas med oskäligt i detta sammanhang framgår av förarbetena. Det kan till exempel vara att den försäkrade inte kan ta sig till Arbetsförmedlingen på grund av egen sjukdom eller därför att han eller hon måste ta hand om en sjuk närstående. Men sjukdomen måste då hindra den försäkrade från att anmäla sig: Bara det faktum att den försäkrade är sjuk är inte i sig tillräcklig grund för att göra undantag från anmälningskravet. Det krävs dock att det kan antas att den försäkrade skulle ha uppfyllt kravet på att anmäla sig till Arbetsförmedlingen om han eller hon hade kunnat. Så snart möjligheten finns måste anmälan göras. (Prop. 2010/11:1 Budgetpropositionen för 2011 Utgiftsområde 10 s. 41 och 42)

Detsamma bör gälla för funktionskontrollen, det vill säga att giltig anledning att inte komma till funktionskontroll kan vara att sjukdomen hindrar den försäkrade från att ta sig dit på grund av egen sjukdom eller för att hen måste ta hand om en sjuk närstående.

Vid bedömningen av om en person har haft giltig anledning för att inte komma till en funktionskontroll bör man också kunna få viss vägledning från den praxis som finns som gäller reglerna om laga förfall i rättegångsbalken.

Bestämmelsen om laga förfall finns i 32 kap. 8 § rättegångsbalken och avser situationer då en person inte har kunnat komma till en domstolsförhandling eller överklaga en dom i rätt tid. Förutom vid sjukdom kan man enligt rättegångsbalken ha laga förfall vid

  • avbrott i den allmänna samfärdseln
  • annan omständighet som personen inte kunnat förutse eller som domstolen finner vara giltig ursäkt.

Det framgår direkt av lagtexten att varje omständighet som är sådan att det inte skäligen kan krävas att en person ska komma till en förhandling eller på annat sätt vara verksam i en rättegång kan anses som laga förfall.

Att ha laga förfall är detsamma som att ha ett ursäktligt förhinder. Det krävs ett orsakssamband mellan den omständighet som påstås grunda laga förfall och det förhållandet att en viss åtgärd inte blev företagen. En omständighet som kan vara grund för laga förfall är om en kallelse till en rättegång har delgivits så sent att det inte har varit möjligt för den klagande att inställa sig vid förhandlingen. En annan sådan omständighet är om en kallelse inte har delgetts alls. (Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2017, kommentaren till 32 kap. 8 § under rubriken Allmänt om tillämpningen av reglerna angående laga förfall)

Kallelse till funktionskontroll delges emellertid inte. Det får därför bedömas efter omständigheterna om Försäkringskassan kan begära att den försäkrade ska genomföra funktionskontrollen vid den tidpunkt som anges i kallelsen, om hen inte fått kallelsen, eller om en ny tid ska bokas.

Familjeangelägenheter har i en del fall ansetts kunna läggas till grund för laga förfall, (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2017, kommentaren till 32 kap. 8 § under rubriken Närmare om de omständigheter som kan grunda laga förfall).

En man hade laga förfall när han behövde ta hand om sin svårt funktionshindrade fru. Hennes personliga assistent hade sjukanmält sig på morgonen och någon ersättare kunde inte ordnas. NJA 2002 s. 32

En man hade laga förfall när ombudets bror oväntat hade dött två dagar innan överklagandetiden gick ut. Ombudet drabbades av en akut stressreaktion och kunde inte lämna in överklagandet i tid. NJA 2009 s. 796

En klagande hade laga förfall på grund av sin sambos psykiska kollaps och svårbedömda suicidrisk. Trots att sambons tillstånd inte innebar ett absolut hinder för inställelse ansåg HD att omständigheterna var sådana att det inte skäligen kunde krävas att han skulle inställa sig till huvudförhandlingen. NJA 2016 s. 84

I RH 1999:25 ansågs en faders frånfälle grunda laga förfall för en inställelse sex dagar senare.

Även resor till domstolsförhandling kan anses vara en giltig ursäkt för att inte inställa sig om resan har planerats på ett godtagbart sätt och det uppstår allvarligare fel på bilen eller om det finns trafikhinder som inte kunnat förutses. (Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2017, kommentaren till 32 kap. 8 § under rubriken Närmare om de omständigheter som kan grunda laga förfall)

I rättsfallet NJA 1983 s. 708 uttalas att man måste ställa det kravet på den som ska inställa sig till en domstolsförhandling att vederbörande börjar färden i så god tid att hen kommer fram på utsatt klockslag även om det finns vissa hinder under vägen, till exempel enklare fel på bilen som kan avhjälpas inom ganska kort tid. Men det kan inte krävas att färden avbryts på grund av allvarligare fel, förutsatt att bilen är i allmänt tillfredställande skick.

Även trafikhinder som inte kan förutses kan vara laga förfall. En person måste planera sin resa på ett godtagbart sätt, men om hen regelmässigt skulle behöva planera för ovanligt stora trafikavbrott skulle man behöva räkna med mycket stor tidsförlust.

En självförvållad anledning till att någon inte att fullgör det som krävs av honom eller henne torde generellt sett inte grunda laga förfall. (Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2017, kommentaren till 32 kap. 8 § under rubriken Närmare om de omständigheter som kan grunda laga förfall)

Som exempel på detta kan nämnas när någon tar fel på lokal. Det ansågs finnas laga förfall när en part i stället för att inställa sig på tingshuset i en viss stad inställde sig på rådhuset i samma stad, jämför. SvJT 1961 s. 27.

Däremot blev utgången en annan i RH 1997:81. Den klagande inställde sig först på tingsrätten men insåg sitt misstag och begav sig till hovrätten i samma stad. Han ansåg sig ha fått felaktiga besked om i vilken lokal förhandlingen skulle äga rum, när han väl kom till hovrätten. Hovrätten kom fram till att omständigheterna som den klagande hänvisade till, det vill säga språksvårigheter och ovana vid domstolar, inte var sådana att de kunde anses grunda laga förfall. Den klagande hade inte upplyst hovrätten om att tolk skulle behövas. Vid förhandling i tingsrätten hade någon tolk inte behövts. Det fick därmed antas att han hade tillräckliga språkkunskaper. Därutöver noterades att kallelsen till förhandlingen var tydlig och uppgift om adress och lokal var särskilt markerad i fet stil. Det krävs att den som kallas till en domstolsförhandling läser kallelsen och förvissar sig om i vilken domstol, vid vilken tid och på vilken adress förhandlingen ska hållas. Den som överklagat en dom har särskild anledning att vara noggrann i dessa avseenden

Det är inte möjligt att ge en uttömmande beskrivning av vad som kan anses vara giltiga anledningar för att omboka tiden för funktionskontroll eller att avboka tiden. Bedömningen måste göras utifrån de samlade förhållandena i varje enskilt ärende.

Det är den försäkrade själv som ska visa att det har funnits en giltig anledning. Vad som ska krävas i det enskilda fallet får bedömas efter omständigheterna.

14.3.3 Felaktig utbetalning​

Återbetalning kan även ske på grund av att det gjorts en felaktig utbetalning av bilstöd. Den försäkrade är återbetalningsskyldig om hen har orsakat att bilstöd har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp genom att

  • lämna oriktiga uppgifter, eller
  • underlåta att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet.

Det samma gäller i annat fall bilstöd har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta. (108 kap. 2 § SFB)

Återbetalning ska i båda fallen göras med det belopp som har betalats ut för mycket. Dessa regler gäller också för anpassningsbidrag och bidrag till körkortsutbildning.

Det kan exempelvis handla om att den försäkrade har fått bidrag utbetalt när hen ingått ett avtal om att köpa eller anpassa en bil, och sedan drar sig ur affären utan att slutföra köpet. Försäkringskassan ska då utreda eventuell återbetalning i ett återkravsärende utifrån återbetalningsbestämmelser.

Försäkringskassan kan helt eller delvis efterge krav på återbetalning enligt 108 kap. 2 § SFB (108 kap. 11 § SFB).

Läs mer

I vägledning (2005:2) Fordringshantering hos Försäkringskassan kan du läsa mer om att den som är återbetalningsskyldig kan vara skyldig att betala ränta och dröjsmålsränta. Där kan du också läsa kvittning (beslut om avdrag på ersättning). I vägledning (2005:3) Återkrav kan du läsa mer om i vilka situationer den försäkrade kan anses vara återbetalningsskyldig enligt 108 kap. 2 § SFB.

14.4 Åldersgränser​

Den som har fått bilstöd i bidragsgruppen försäkrad som fyllt 18 men inte 50 år behöver inte betala tillbaka bilstödet enbart på grund av att han eller hon har fyllt 50 år. Detsamma gäller övriga bidragsgrupper (prop. 1987/88:99, s. 15). Undantag görs dock för bilstöd för ett barn med funktionsnedsättning som själv har fått bilstöd.

14.5 Flyttar utomlands​

Om en person som har fått bilstöd flyttar utomlands är hen inte återbetalningsskyldig. Om hen däremot säljer bilen kan återbetalning bli aktuell.

14.6 Dödsfall​

Det finns ingen återbetalningsskyldighet när en person som fått bilstöd avlider. Det gäller även om barnet som en förälder beviljats bilstöd för avlider.

Återbetalningsskyldigheten enligt 52 kap. 23 § SFB när bilen säljs förs inte vidare från den försäkrade till dödsboet eller till den som tar över ägandet av bilen. Det beror på att orsaken till återkravet uppstått efter att den försäkrade avlidit. Se Vägledning 2005:2 Fordringshantering hos Försäkringskassan.

Däremot gäller återbetalningsskyldigheten enligt 52 kap. 23 § SFB om en förälder som tillhör bidragsgrupp 5 säljer bilen efter att barnet avlidit, eftersom det är föräldern själv som är berättigad till bilstöd.

14.7 Eftergift​

Läs mer

I vägledning (2005:3) Återkrav finns en närmare beskrivning av när det kan anses finnas särskilda skäl att helt eller delvis efterge krav på återbetalning.

Utöver vad som står i vägledning 2005:3 gäller följande för bilstöd:

Om den försäkrade säljer eller på annat sätt gör sig av med bilen och använder pengarna för att köpa en annan bil kan det finnas särskilda skäl att helt eller delvis befria bidragsmottagaren från återbetalningsskyldighet exempelvis om

  • den sålda bilen är för liten för familjen
  • behovet av anpassning för ett barn med funktionsnedsättning har förändrats på grund av barnets ålder
  • bidragsmottagarens ekonomi har försämrats på så sätt att hen inte längre har möjlighet att ha bilen i drift och därför inte kan använda bilen.

En förutsättning är att den bil som bidragsmottagaren ersätter den tidigare bilen med är lämplig utifrån hans, hennes, eller barnets funktionsnedsättning. (RAR 2002:4 till 52 kap. 23 och 24 §§ SFB)

Detta bör då meddelas den försäkrade i ett formellt beslut.

Det är även lämpligt att utgå från om och i vilken utsträckning den försäkrade använt pengarna från försäljningen till att köpa en ny bil.

Om bilen sålts utan att den försäkrade köpt en ny bil och orsaken till försäljningen bedöms utgöra ett särskilt skäl för att bevilja hel eller delvis eftergift kan det vara lämpligt att utgå från hur stort belopp den försäkrade fått vid försäljningen av bilen när storleken på återkravet ska fastställas.

Som ytterligare ledning för hur särskilda skäl ska tolkas kan nämnas följande dom från FÖD. Kort tid efter beviljat bilstöd sålde den funktionshindrade bilen till ett leasingbolag eftersom hon hade svårigheter att betala kontantinsatsen för bilen. Senare köpte hon tillbaka bilen från leasingbolaget. Med hänsyn till den sökandes ekonomi fann FÖD att det fanns särskilda skäl att helt befria henne från återbetalningsskyldigheten. (FÖD 1991:33)

14.8 Metodstöd – utredning av återkrav i bilstöd​

Det här metodstödet syftar till att ge dig som förmånsutredare och återkravsutredare stöd vid utredning av återkrav.

Förmånsutredare

När du som är förmånsutredare ska utreda återkrav ska du först ta ställning till grundorsaken till återkravet för att veta vilka av följande bestämmelser som ska tillämpas:

  • 52 kap. 23–25 §§ SFB
  • 108 kap. 2 och 11 §§ SFB.

I 52 kap. SFB finns särskilda regler för återbetalning och eftergift av specifika situationer för bilstöd. Läs mer om dessa situationer i avsnitt 14.3.

Generella regler om återbetalningsskyldighet och eftergift finns i 108 kap. 2 och 11 §§ SFB. Läs mer om generella regler om återbetalningsskyldighet och eftergift i Vägledning (2005:3) Återkrav. Läs mer om specifika situationer för bilstöd där 108 kap. SFB tillämpas i avsnitt 14.3.3.

Innan ärendet lämnas över till en återkravsutredare ska du även ha tagit ställning till

  • återkravets storlek, och
  • den tidpunkt då det upptäcktes att den försäkrade kan vara återbetalningsskyldig.

Återkravsutredare

När Försäkringskassan utreder återkrav, ska du som återkravsutredare ta ställning till om den försäkrade är återbetalningsskyldig och om eftergift kan beviljas. Om den försäkrade har sålt bilen eller på annat sätt gjort sig av med bilen, som ersättning betalats ut för, behöver du i många fall bland annat följande uppgifter:

  • Orsaken till att den försäkrade inte längre äger bilen.
  • Om den försäkrade har köpt en ny bil – när, kostnad, uppgifter om bilen är lämplig. Användes pengarna från försäljningen av bilen, som ersättning har betalats ut för, till att köpa den nya bilen?
  • Hur och när orsaken till återkravsutredningen upptäcktes.
  • Hur den försäkrade fått information om förmånsbestämmelserna.