Hoppa till huvudinnehåll

3 Grundläggande förutsättningar för rätt till bilstöd

Rubriker i detta kapitel:

  • Försäkrad och gällande skydd
  • Varaktigt funktionshinder
  • Förälder
  • Personkrets – tillhörighet till bidragsgrupp
  • Sammanboende med barn, bidragsgrupp 4 och 5
  • Krav på körkort för bidragsgrupp 3–5
  • Villkorat beslut för vissa utländska körkort

3.1 Försäkrad och gällande skydd​

För att en sökande ska ha rätt till bilstöd krävs att sökanden

  • är försäkrad i Sverige,
  • omfattas av det svenska socialförsäkringsskyddet och
  • uppfyller de särskilda förmånsvillkoren.

(4 kap. 3 § SFB)

Bosatt i Sverige

Bilstöd är en bosättningsbaserad förmån och det krävs därför som huvudregel att den sökande är bosatt i Sverige för att anses vara försäkrad (jämför 5 kap. SFB). Om ansökan gäller ett barn ska både den sökande föräldern och barnet vara försäkrat här (jämför 52 kap. 3 § SFB). Det betyder att både förälder och barn som huvudregel ska anses vara bosatta i Sverige. Om Försäkringskassan kommer fram till att den sökande inte är försäkrad i Sverige för bosättningsbaserade förmåner ska ansökan om bilstöd avslås. Du kan läsa mer om villkoren för att vara försäkrad för bosättningsbaserade förmåner i vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.

Uppfylla andra krav i socialförsäkringsskyddet

Utöver att den sökande ska vara försäkrad i Sverige krävs det dessutom att hen omfattas av det svenska socialförsäkringsskyddet, dvs. uppfyller de andra villkoren som gäller för förmånen enligt 5–7 kap. SFB (jämför 4 kap. 3 § andra stycket SFB). Det gäller exempelvis SFB:s bestämmelser om krav på uppehållstillstånd för personer som behöver ett sådant och bestämmelserna om förmåner vid utlandsvistelse. Du kan läsa mer om bestämmelserna för bosättningsbaserade förmåner i vägledning 2017:1. Om den försäkrade inte skulle uppfylla de andra villkoren ska ansökan om bilstöd avslås.

Uppfylla villkoren vid beslut och utbetalning

Villkoren att vara försäkrad i Sverige och omfattas av det svenska socialförsäkringsskyddet ska vara uppfyllda både vid tidpunkten när Försäkringskassan beslutar om rätt till bilstöd och när utbetalningen ska ske. (Jämför Hessmark m.fl. Socialförsäkringsbalken En kommentar, 2013, kommentaren till 5 kap. 9 § SFB)

Det innebär att beslut om bilstöd ska innehålla återkallelseförbehåll om att den sökande beviljas bidraget under förutsättning att omständigheterna inte ändras. Om omständigheterna ändras på ett sätt som gör att villkoren för rätt till bidraget inte längre är uppfyllda, ska Försäkringskassan ändra beslutet. Läs mer om återkallelseförbehåll och ändring av beslut i avsnitt 11.5.

Gränsöverskridande situationer

Ibland måste Försäkringskassan också ta hänsyn till olika internationella regelverk exempelvis EU:s förordningar, avtal om social trygghet och andra avtal som Sverige har ingått med andra länder. Det kan bli aktuellt när det rör sig om en gränsöverskridande situation, det vill säga när minst två länder är inblandade. Det kan innebära att bestämmelserna i SFB ibland inte kan upprätthållas i en viss situation. Du kan läsa mer om detta i vägledning 2017:1.

Bilstöd ingår i förordning 883/2004 sakområde. Skulle Försäkringskassan konstatera att en person omfattas av lagstiftningen i ett annat land enligt förordning 883/2004 kan den sökande ändå ha rätt till bilstöd i Sverige om personen anses vara bosatt här (artikel 17 förordning 883/2004). Detta beror på att bilstöd är en vårdförmån enligt förordning 883/2004. Vad det innebär kan du läsa mer om i vägledning 2017:1.

Bilstöd ingår inte i något avtal om social trygghet som Sverige har ingått med andra länder.

3.2 Varaktigt funktionshinder​

52 kap. 2 § SFB Bilstöd kan lämnas till en försäkrad som på grund av ett varaktigt funktions- hinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer.

52 kap. 3 § SFB Bilstöd kan lämnas även till en försäkrad förälder till ett försäkrat barn som har ett sådant funktionshinder som avses i 2 §.

Begreppet ”varaktigt funktionshinder”

Begreppet varaktigt innebär att funktionshindret i princip ska vara bestående eller i alla fall finnas under den tid som bilen ska användas, det vill säga i regel nio år enligt gällande bestämmelser. Vid bedömningen av funktionshindrets varaktighet bör det finnas ett läkarutlåtande som ger stöd för bedömningen. (Jämför prop. 1987/88:99, s. 17).

Bilstöd för fler än ett barn

Bilstöd lämnas även på grund av funktionshinder hos ett barn och lämnas då till föräldern. För att en förälder som har flera barn med funktionsnedsättning ska ha rätt till bilstöd, krävs att minst ett av barnen har en varaktig funktionsnedsättning.

Rättsfall

En fyrabarnsfamilj sökte bilstöd eftersom familjen på grund av barnens olika funktionsnedsättningar hade väsentliga svårigheter att förflytta sig tillsammans och att använda allmänna kommunikationer. Familjen behövde därför bil. Den medicinska utredningen visade att endast ett av barnen hade en varaktig funktionsnedsättning. Denna funktionsnedsättning bedömdes inte vara så omfattande att det var väsentligt i den mening som avses i bestämmelserna om bilstöd. (KRNS mål nr 1290-2000)

Det är alltså inte möjligt att väga ihop flera barns funktionsnedsättning.

3.2.1 Bedömning av varaktigheten?​

Det kan vara svårt att medicinskt konstatera att förflyttningssvårigheterna kommer att vara under nio år, eftersom förflyttningssvårigheterna kan förändras över tid, även om funktionsnedsättningen som sådan är bestående.

Nedan följer några domar som ger ledning om hur Försäkringskassan kan bedöma varaktighetskravet

Rättsfall

En förälder ansökte om bilstöd för sitt fyraåriga barn som hade astma och allergi. Frågan var om barnets funktionsnedsättning kunde anses vara varaktigt. Barnets tillstånd hade förbättrats de senaste åren, men akuta besvär kunde fortfarande uppstå vid transport med allmänna kommunikationer. Domstolen menade att detta kunde ses som att besvären kvarstod och funktionshindret kunde därför betraktas som varaktigt. Familjen beviljades bilstöd. Domstolen utgick från att det bedömdes som sannolikt att barnet skulle fortsätta att ha astma som gav väsentliga förflyttningssvårigheter. (FÖD 1993:8)

En kvinna ansökte om bilstöd. Hon hade haft reumatoid artrit under lång tid vilket gav henne varierande grad av förflyttningssvårigheter. Funktionshindret hade blivit värre för varje år. Hon hade blivit opererad åtta gånger i båda fötterna utan att det hade hjälpt så mycket, och skulle ändå gå igenom ytterligare operationer. Kammarrätten ansåg att man inte kunde förvänta sig att ytterligare operationer skulle medföra någon väsentlig förbättring av kvinnans förmåga att förflytta sig. Kammarrätten tog hänsyn till att hon redan gått igenom ett stort antal operationer utan att bli bättre. Hennes funktionshinder kunde därför antas bli varaktigt, det vill säga bestå under minst nio år. (KRNG mål nr 6978-07, Rättsfallsöversikt – Bilstöd Anser 2013:1)

En man hade Bechterews sjukdom. På grund av sjukdomen hade han höftledsproblem och ryggbesvär som gav honom förflyttningssvårigheter. Mannen behövde höftprotesoperation på bägge sidor. Operationerna kunde förväntas påverka hans gångförmåga och värktillstånd något. Kammarrätten konstaterade att M:s sjukdom var kronisk, och att den inte skulle komma att förbättras utan leda till en ökad stelhet i rygg och nacke med åtföljande ytterligare rörelseinskränkning. Med hänsyn till detta fick mannens funktionsnedsättning anses som varaktig i den mening som avses i bestämmelserna om bilstöd, oavsett om operationen av höftlederna skulle leda till viss förbättring av hans gångförmåga. (KRNS mål nr 4002-07, Rättsfallsöversikt – Bilstöd 2013:1)

En kvinna hade Crohns sjukdom och en nervskada på slutmuskeln som gjorde att hon inte kunde hålla tillbaka avföringen. En del av kvinnans besvär bedömdes kunna försvinna efter en operation, medan andra bedömdes vara bestående. KR hade hämtat in ett yttrande från en sakkunnig. Enligt yttrandet kunde besvären bli bestående under många år. KR ansåg att kvinnan på grund av ett varaktigt funktionshinder hade väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. (KRSU mål nr 1261-08, Rättsfallsöversikt – Bilstöd 2013:1)

Den praxis som presenteras ovan visar att även om läkaren inte kan fastslå en varaktighet kan det ändå anses att utredningen visar att funktionsnedsättningen är varaktig om det är sannolikt att den sökande kommer att fortsätta ha en funktionsnedsättning av sådant slag att den ger väsentliga förflyttningssvårigheter i nio år. Det innebär att förflyttningssvårigheterna framöver inte nödvändigtvis behöver vara precis desamma som vid tidpunkten för ansökan, men att funktionsnedsättningen även i fortsättningen ska bedömas ge väsentliga förflyttningssvårigheter.

Bedömningen av om det är sannolikt att funktionsnedsättningen och förflyttningssvårigheterna är varaktiga kan utgå från en sammanvägd bedömning av de faktorer som spelar roll för varaktigheten. Följande faktorer är exempel på sådant som vägts in i bedömningen när domstolar ansett att funktionsnedsättningen är varaktig i bilstödets mening:

  • Om funktionsnedsättningen och besvären har funnits under en längre tid.
  • Om behandlingar har utförts men besvär ändå finns kvar.
  • Om ytterligare behandlingar inte kan förväntas medföra någon väsentlig förändring av förflyttningsförmågan.
  • Om funktionsnedsättningen sannolikt kommer att förvärras med tiden.
  • Det finns ingenting som tyder på att förflyttningsförmågan kommer att förbättras i någon större utsträckning.

Bedömningen av funktionsnedsättningen och dess varaktighet görs utifrån personens tillstånd vid ansökan. På grund av hälso- och sjukvårdens principer om den enskildes integritet och möjlighet till medverkan och inflytande går det inte att ställa några krav på att den sökande ska gå igenom någon särskild medicinsk behandling. Det innebär att man i princip inte tar hänsyn till den sökandes eventuella framtida tillstånd efter en genomförd operation.

En situation där den sökande står i en operationskö, där operationen förväntas leda till att hen får en avsevärt förbättrad möjlighet att förflytta sig, kan innebära att funktionshindret inte betraktas som varaktigt. Det är i ett sådant fall lämpligt att rådgöra med behandlande läkare om exempelvis förväntad kötid och medicinsk prognos. Det kan också gälla personer som behandlas för psykiska funktionsnedsättningar och som behandlas med olika former av terapi för detta.

3.2.2 Väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer​

Det är själva funktionshindret som ska ge upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. Det kan vara när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Det kan bl.a. gälla personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar. Väsentliga förflyttningssvårigheter kan också anses föreligga vid tillstånd av svåra astmatiska besvär eller vid andra liknande allvarliga tillstånd. I bedömningen ska man inte ta hänsyn till om det exempelvis finns brister i utbyggnaden av de allmänna kommunikationerna (prop. 1987/88:99, s. 17).

Vid bedömningen av bilstöd till förälder till barn med funktionsnedsättning är det viktigt att tänka på att det alltid är svårt att förflytta sig med barn, särskilt om de är små. Bedömningen av barnets funktionsnedsättning ska göras på samma sätt som för vuxna. Det betyder att barnets funktionsnedsättning ska medföra väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer för familjen jämfört med barnfamiljer i allmänhet. Exempelvis kan ett barn som har svår allergi eller liknande medföra att familjen inte kan utnyttja allmänna kommunikationer. Detsamma kan gälla en familj med rörelsehindrade barn över småbarnsåldern. (Prop. 1987/88:99 s. 17)

Det är alltså förälderns förmåga att ta sig fram tillsammans med barnet utan hjälp av någon ytterligare person som ska bedömas, inte hur barnet kan ta sig fram själv.

Rättsfall

En förälder ansökte om bilstöd för sin fyra månader gamle son. Barnets funktionsnedsättning gjorde att föräldern måste resa ofta mellan hemmet och sjukhuset. Domstolen menade att funktionshindret i sig inte gjorde det svårt att förflytta sig. Det fanns till exempel ingen skrymmande utrustning som kompletterade barnvagnen och barnet var inte allergiskt. Så länge barnet förflyttades på samma sätt som ett friskt barn kunde föräldern inte få bilstöd. Barnet led av ett missbildningssyndrom med hjärtfel, hjärnskada, gravt synfel och kromosomavvikelse. (FÖD 1989:51)

En förälder med ett sexårigt barn med grav utvecklingsförsening, epilepsi och autistiska syndrom ansågs vara berättigad till bilstöd. Barnets funktionsnedsättning ansågs innebära väsentliga svårigheter för föräldern att förflytta sig tillsammans med barnet, då barnet hade svårt att vara i röriga miljöer, lätt fick kramper och började skrika. (RÅ 1995 not. 330)

Bilstöd kan inte beviljas i förebyggande syfte. Det framgår av FÖD mål nr 2410/89.

Rättsfall

Den försäkrade hade opererat sin höft flera gånger och var enligt den behandlande läkaren helt beroende av biltransport för att inte i överanstränga sin opererade höft. Överansträngning kunde på sikt medföra en ytterligare operation, som väsentligt skulle minska hennes möjligheter att vara fortsatt yrkesverksam. FÖD fann att kvinnans höftledsbesvär utgjorde ett varaktigt funktionshinder, men att funktionshindret vid tiden för domen inte medförde sådana väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer som krävdes för att få rätt till bilstöd. Domstolen konstaterade att det saknades lagligt stöd för att bevilja bilstöd i syfte att förebygga framtida förflyttningssvårigheter. (FÖD mål nr 2410/89)

Bilstöd har i rättspraxis beviljats när det har varit medicinskt klarlagt att förflyttning på egen hand eller resande med allmänna kommunikationer utgör en risk för allvarlig skada eller sjukdom.

Rättsfall

FÖD 1991:30 II och mål nr 712/91 som gällde infektionskänslighet vid cystisk fibros, FÖD 1992:7 som gällde en svår form av blödarsjuka, mål nr 697/90 som gällde benskörhet och mål nr 190/90 som gällde infektionskänslighet. Däremot har bilstöd inte beviljats en person med moderat form av blödarsjuka (FÖD 1995:15).

Exempel

Terje är extremt infektionskänslig på grund av en allvarlig lungsjukdom. Att färdas med allmänna kommunikationer utgör en påtaglig ökad risk för infektioner. På grund av Terjes nedsatta lungfunktion leder infektioner till mycket allvarliga följder med risk för ytterligare försämring av sjukdomen. Terje beviljas bilstöd eftersom han har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer då det finns en uppenbar infektionsrisk vilket kan leda till mycket allvarliga konsekvenser.

Att behovet av förflyttning är tillgodosett på annat sätt, till exempel om den sökande är beviljad färdtjänst eller skolskjuts, har ingen betydelse för rätten till bilstöd.

En utredning om rätt till färdtjänst kan dock vara av värde vid bedömningen av rätt till bilstöd. Bestämmelserna om färdtjänst liknar i vissa avseenden bilstödsbestämmelserna eftersom kraven för att få färdtjänst är att den sökande ska ha väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel (7 § lagen [1997:736] om färdtjänst), vilket också krävs för att få rätt till bilstöd. Däremot är det olika krav på funktionsnedsättningens varaktighet i de båda regelverken. För bilstöd ska funktionsnedsättningen vara varaktig, det vill säga den ska bestå under nio år. För färdtjänst får funktionsnedsättningen inte vara tillfällig. Kraven för att ha rätt till bilstöd är alltså strängare än för att ha rätt till färdtjänst. Läs mer i 52 kap. 2 § SFB och i prop. 1996/97:115, Mer tillgänglig kollektivtrafik, s. 121.

Vid bedömning om en person har svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att använda allmänna kommunikationer är det konsekvenserna av funktionshindret som är det centrala, inte den medicinska orsaken till funktionshindret eller diagnosen i sig. Konsekvenserna av en funktionsnedsättning kan vara olika för olika personer även om diagnosen kan vara likartad.

Om den sökande använder någon form av hjälpmedel i sin förflyttning är det vid bedömningen av rätt till bilstöd den sökandes förflyttningsförmåga med hjälpmedlet som ska bedömas. Det är inte behovet av ett hjälpmedel i sig som berättigar till bilstöd utan att den sökande har väsentliga förflyttningssvårigheter även när hen använder hjälpmedel.

Rättsfall

HFD 2012 ref. 34 var det fråga om en kvinna som behövde rullstol vid förflyttning utomhus. HFD kom fram till att den som är beroende av rullstol i allmänhet får anses ha väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer även med hänsyn till att de numera på grund av den tekniska utvecklingen är mer tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Det ska göras en individuell prövning i varje enskilt fall. Kraven ska inte ställas högt vid den individuella prövningen.

Kammarrätten i Sundsvall kom fram till det motsatta när det gällde en sökande som endast var beroende av rullstol vid längre förflyttningar utomhus. Den sökande kunde inte anses ha väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer, KRSU mål nr 238-11, Domsnytt 2012:091 och Rättsfallsöversikt – Bilstöd 2013:1.

Enligt 52 kap. 2 § SFB görs en åtskillnad mellan svårigheter att förflytta sig på egen hand och svårigheter att använda allmänna kommunikationer. Skillnaden mellan kriterierna är att det vid bedömningen av förmågan att förflytta sig på egen hand tas hänsyn till personens hela förflyttningssituation.

Har den sökande däremot inga generella förflyttningssvårigheter utan de är endast direkt förknippade med att anlita allmänna kommunikationer så görs denna prövning efter eventuell hjälp av assistent, ledsagare eller dylikt.

Exempel

Aziz har en intellektuell funktionsnedsättning och har ett skyddat arbete. Han klarar inte på egen hand att åka allmänna färdmedel utan har hjälp av en ledsagare. Aziz kollega har erbjudit sig att köra Aziz om han köper en bil. Aziz har inga svårigheter att ta sig till och från tåget genom att gå eller cykla på sin cykel. Då Aziz har en god förflyttningsförmåga är det hans svårigheter att klara av att åka buss eller tåg som är det relevanta att utreda. Prövningen sker då gentemot kriteriet att använda allmänna kommunikationer vilket Aziz klarar av tillsammans med sin ledsagare. Aziz har därför inte rätt till bilstöd.

3.2.3 Väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand​

Denna bedömning görs för de personer vars funktionsnedsättning ger upphov till mer generella förflyttningssvårigheter och inte enbart att anlita allmänna kommunikationer. Det är vid denna bedömning viktigt att man i varje enskilt fall ser till de individuella svårigheter som just den personen har, med och utan hjälpmedel, för att kunna göra en bedömning av förflyttningsförmågan. Det är den sökandes egen förflyttningsförmåga som är av intresse. Att den sökande har en utökad förflyttningsförmåga med hjälp av ledsagare, assistent eller dylikt beaktas inte i bedömningen.

Rörelseinskränkningar kan handla om svårigheter att ta sig till och från allmänna kommunikationer, stiga av och på exempelvis en buss eller ett tåg, men kan även ha att göra med problem att hålla i sig eller att sitta.

Omständigheter som försvårar förflyttningssituationen kan exempelvis vara

  • begränsad förflyttningssträcka exempelvis svårigheter att gå, svårt att ta sig fram med rullstol
  • smärta vid av- och påstigning samt under färd
  • yrsel och illamående
  • behov av särskilt sittstöd
  • spasticitet
  • balanssvårigheter
  • minskad greppförmåga, exempelvis svårt att hålla i sig och att bära med sig saker
  • behov av gånghjälpmedel eller
  • risk för allvarlig försämring eller skada.

Ovanstående får ses som omständigheter som kan försvåra för en person med rörelseinskränkningar att förflytta sig på egen hand. Det krävs dock att de är mycket allvarliga och frekventa för att de ska bedömas som väsentliga.

Exempel

Maj-Lis är halvt arbetsoförmögen på grund av sina smärtproblem. De är så uttalade att hon oftast tar sig fram med hjälp av käppar men ibland är hon beroende av rullator. Hon tar sig hjälpligt fram men får ibland vila innan hon tar sig ombord på bussen. Maj-Lis upplever även viss smärta då hon tar sig av och på samt delvis när hon sitter i bussen. Visserligen framgår det att Maj-Lis hela resesituation ter sig besvärlig och smärtsam, men eftersom hon har en inte oväsentlig gångförmåga med hjälpmedel och besvären att ta sig av och på bussen samt att färdas får ses som mindre allvarliga, har hon inte rätt till bilstöd.

Begränsad gång- eller förflyttningsförmåga

Ofta är det personer med en mycket begränsad gång- eller förflyttningsförmåga som bedömts ha väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand. Vägledande har här varit FÖD 1990:13 VI där en funktionshindrad person med amputerat underben som hade en gångförmåga av minst 200 meter nekades bilstöd.

Vid bedömningen av rätten till bilstöd går det dock inte att endast se till den uppskattade gångsträckan som bedömningsgrund, utan en helhetsbedömning måste göras i varje enskilt fall. Detta kan leda till att personer med en ytterst begränsad gångförmåga ändå nekas bilstöd då de har en utökad förflyttningsförmåga med hjälp av olika gånghjälpmedel.

Likväl kan funktionshindrade med en betydligt större gångförmåga än 200 meter beviljas bilstöd. Gemensamt för dessa fall där bilstöd har beviljats trots att det finns en någorlunda väsentlig gångförmåga är att det ofta finns en försvårande omständighet i form av till exempel

  • balanssvårigheter
  • yrsel
  • spasticitet
  • belastningssmärta eller uttalad risk för allvarlig skada eller sjukdom.

Dessa besvär måste vara både allvarliga och frekventa för att de ska kunna bedömas som väsentliga svårigheter. Se även avsnitt 3.2.4.

3.2.4 Väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer​

Vissa funktionsnedsättningar kan göra det mycket svårt att anlita allmänna kommunikationer. Är dessa svårigheter att anse som väsentliga bedöms personen ha väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. I denna bedömning ingår att ta sig på och av samt resa med färdmedlet. Bedömningen görs efter eventuell hjälp av annan. Att den sökande har en möjlighet att anlita allmänna kommunikationer med hjälp av ledsagare, assistent eller dylikt beaktas alltså i bedömningen.

Föreligger det en generell förflyttningssvårighet där svårigheten att anlita allmänna kommunikationer är en del av den totala förflyttningssvårigheten görs i stället bedömningen gentemot de svårigheter att förflytta sig på egen hand som personen har. Se avsnitt 3.2.3.

Det kan röra sig om uttalade rörelseinskränkningar men även om andra besvär som gör att personer har svårt att vistas i offentlig miljö. Det är viktigt att utreda omfattningen och frekvensen av besvären för att kunna ta ställning till deras varaktighet och svårigheter att nyttja allmänna kommunikationer. För att besvären ska bedömas som väsentliga krävs det att de är allvarliga och frekventa.

Det finns situationer som gör att väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer kan uppstå:

  • Rörelseinskränkningar – att stiga på och av, betala, sitta och stå.
  • Svårighet att vistas i offentlig miljö – till exempel psykiska eller astmatiska besvär.

Det kan också vara en kombination av ovanstående situationer som tillsammans leder till att en väsentlig svårighet uppstår. Se även avsnitt 3.2.2.

I bedömningen om det föreligger väsentliga svårigheter att använda allmänna kommunikationer är det endast kriterierna i 52 kap. 2 § SFB som är av intresse. Det faktum att de allmänna kommunikationsmedlen på orten är bristfälliga är inget gällande skäl i bedömningen (prop. 1987/88:99, s. 17).

Rörelseinskränkningar

Rörelseinskränkningar kan handla om svårigheter att stiga av och på exempelvis en buss eller ett tåg, men kan även ha att göra med problem att hålla i sig eller att sitta. Även om en person kan ta sig ombord på ett allmänt kommunikationsmedel kan hen ha väsentliga svårigheter att anlita det kommunikationsmedlet. Det kan vara situationer när en person har allvarliga problem både med att stå och att sitta i kommunikationsmedlet.

Vid bedömningen är det därför viktigt att ta hänsyn till vilka svårigheter personen har att ta sig av och på, att sitta och stå samt att betala eller visa biljett på ett allmänt kommunikationsmedel. Besvär som försvårar att resa med allmänna kommunikationer kan exempelvis vara

  • smärta vid av- och påstigning samt under färden
  • yrsel och illamående
  • svårigheter att sitta
  • balanssvårigheter eller
  • minskad greppförmåga.

Ovanstående bedömningspunkter får ses som omständigheter som kan försvåra för en person att anlita allmänna kommunikationer. Det krävs dock att de är mycket allvarliga och frekventa för att de ska bedömas som väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer.

Nedanstående domar ger vägledning vid bedömning av rätt till bilstöd. Prövningen av rätten till bilstöd måste alltid grundas på omständigheterna i det enskilda fallet.

Rättsfall

En person helt i avsaknad av greppförmåga efter att ha fått båda armarna amputerade har ansetts berättigad till bilstöd. Svårigheter att hålla sig fast och att ta fram pengar eller rabattkort samt att bära med sig saker har ansetts medföra väsentliga svårigheter för personen att anlita allmänna kommunikationer. (RÅ 1995 ref. 49)

En person med besvär i halsrygg, smärtor i ländrygg och med utstrålande smärta i vänster höft där det enligt intyg fanns risk för svåra smärtor vid exempelvis bussåkning på grund av skakningar och inbromsningar. Enligt domstolen saknades det emellertid grund för att tro att de påfrestningar som kan orsakas vid färd med allmänna kommunikationsmedel skulle vara påtagligt mer kännbara än vad som skulle ha drabbat henne med egen bil. Hon hade därför inte rätt till bilstöd. (FÖD 1991:5)

Vid bedömningen av om rörelseinskränkningen medför sådana svårigheter att de är att anse som väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer är det därför viktigt att bedöma dels möjligheten att kunna sitta och dels möjligheten att hålla sig stående. Vid denna bedömning beaktas till exempel greppförmåga och balanssvårigheter. Däremot anses de påfrestningar som uppstår i form av exempelvis skakningar och inbromsningar vid färd med allmänna kommunikationer inte vara påtagligt mer kännbara än att åka egen bil.

Svårigheter att vistas i offentlig miljö

Det finns fall där personer har det väldigt svårt att ta sig ombord eller att vistas på ett allmänt färdmedel av andra orsaker än rena rörelseinskränkningar. Vid dessa bedömningar som ibland kan vara svåra att objektivt verifiera är det viktigt att utreda symtomens omfattning och hur och när de uppstår. Psykiska påfrestningar och intrång i den personliga integriteten när man vistas med andra människor ingår i den bedömningen. För att bedömas som väsentliga svårigheter krävs dels att besvären är omfattande och dels att de är frekventa. Vid bedömningen huruvida de aktuella besvären är väsentliga eller inte är det därför viktigt att ta hänsyn till vilka svårigheter personen har att ta sig ombord och vistas på ett allmänt färdmedel. Besvär som försvårar för en person att vistas i offentlig miljö kan exempelvis vara

  • astma och allergier
  • tarmsjukdomar
  • fobier och panikattacker eller
  • överkänslighet för exempelvis ljud, el eller strålning.

Ovanstående besvär får ses som omständigheter som kan försvåra för en person att anlita allmänna kommunikationer. Det krävs dock att de är mycket allvarliga och frekventa besvär för att de ska bedömas som väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Det kan också vara en kombination av ovanstående situationer som tillsammans leder till att en väsentlig svårighet uppstår. Se även avsnitt 3.2.2.

Exempel

Maya har Chrons sjukdom. Enligt det läkarutlåtande som kommit till Försäkringskassan har hon flera okontrollerade diarréer per dag som gör att hon snabbt behöver komma till en toalett. Försäkringskassan bedömer därför att Maya har stora svårigheter att åka med allmänna kommunikationer och beviljar henne rätt till bilstöd.

Exempel

Mohamed har också Chrons sjukdom. Han uppger i utredningssamtal att han måste uppsöka en toalett minst 15 gånger per dag på grund av diarréer. I ett läkarutlåtande skriver läkaren att Mohamed mycket väl kan ha 10–15 tarmtömningar per dag på grund av sin sjukdom. Försäkringskassan bedömer att han har stora svårigheter att åka med allmänna kommunikationer.

3.3 Förälder​

52 kap. 4 § SFB Med en förälder likställs när det gäller bilstöd följande personer:

  1. en vårdnadshavare som inte är förälder och som har vård om barnet,
  2. den med vilken föräldern är eller har varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor,
  3. den som tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i syfte att adoptera det, och
  4. den som i annat fall tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i sitt hem, om placeringen kan förväntas pågå i minst tre år.

Nedan följer några förtydliganden kring det utvidgade föräldrabegreppet.

  • Med vårdnadshavare avses juridisk vårdnadshavare.
  • Med blivande adoptionsförälder avses den som efter socialnämndens medgivande har tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i sitt hem i syfte att adoptera barnet (2 kap. 15 § SFB). Den sökande har tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i sitt hem när barnet har familjehemsplacerats med stöd av bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Bedömningen om en familjehemsplacering kan förväntas pågå i minst tre år bör utgå från en värdering av samtliga omständigheter, där man särskilt ska ta hänsyn till omständigheter som har med barnet och möjligheterna till en återförening med de biologiska föräldrarna att göra. (SOU 2005:26 s. 184 f.) Om den sökande har tagit emot ett barn för stadigvarande vård och fostran och fortsätter att ta hand om barnet även efter att det fyllt 20 år kan den sökande fortfarande anses vara förälder, även om själva familjehemsplaceringen upphört.

Det finns inget krav på att barnet ska vara folkbokfört hos den som ansöker om bilstöd för barnet.

3.4 Personkrets – tillhörighet till bidragsgrupp​

52 kap. 10 § SFB Bilstöd enligt 8 § första stycket 1–3 lämnas till

  1. en försäkrad som är under 66 år och är beroende av ett sådant fordon som avses i 8 eller 9 § för att genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning, eller för att genomgå arbetslivsinriktad utbildning eller genomgå rehabilitering under vilken han eller hon får rehabiliteringsersättning enligt 31 kap. eller aktivitetsstöd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen,
  2. en försäkrad som är under 66 år och, efter att ha beviljats bidrag enligt 1, har beviljats sjukersättning eller aktivitetsersättning,
  3. en försäkrad som fyllt 18 år men inte 50 år, och
  4. en försäkrad som har barn som inte fyllt 18 år. Bilstöd lämnas i fall som avses i 3 § till en försäkrad som har barn som har ett sådant funktionshinder som avses i 2 §.

För att beviljas bilstöd måste personen även tillhöra någon av bidragsgrupperna enligt ovan. Ovanstående lydelse av 52 kap. 10 § SFB trädde i kraft den 1 december 2022. Då ändrades åldersgränsen i punkt 1 och 2 till 66 år. Om beslutet fattas den 1 januari 2023 eller senare, ska den nya åldersgränsen 66 år tillämpas. Om den försäkrade har fyllt 65 år före den 1 januari 2023, ska den tidigare åldersgränsen 65 år tillämpas. Läs om detta i avsnitt 1.8.4 där det redogörs för övergångsbestämmelserna.

I denna vägledning har bidragsgrupperna numrerats från 1 till 5. I lagtexten återfinns de fyra första bidragsgrupperna i punkterna i 52 kap. 10 § första stycket SFB och den femte bidragsgruppen i 52 kap. 10 § andra stycket SFB. För vissa av bidragsgrupperna krävs det dessutom att det är den sökande själv som ska köra fordonet, grupp 3–5.

Det är viktigt att det framgår av utredningen vilken bidragsgrupp personen tillhör. En person kan nämligen uppfylla villkoren i mer än en bidragsgrupp. Det är den bidragsgrupp som är mest fördelaktig för personen som ska fastställas när Försäkringskassan fattar beslut om bilstöd. Exempelvis är det endast en person som tidigare beviljats bilstöd enligt bidragsgrupp 1 som kan tillhöra bidragsgrupp 2.

Kriterierna för att tillhöra en bidragsgrupp enligt 52 kap. 10 § SFB ska vara uppfyllda vid tidpunkten för ansökan om bilstöd. Enligt en dom i HFD behöver de däremot inte vara uppfyllda vid tidpunkten när beslutet fattas.

En person ansökte om bilstöd när han var 49 år. Vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut hade han fyllt 50 år, och var därmed för gammal för att tillhöra bidragsgrupp 3. HFD slog fast att den omständigheten att personen fyllt 50 år efter att han hade ansökt om bilstöd inte utgjorde något hinder för att han skulle beviljas bilstöd (RÅ 2010 ref. 31).

Om en person fått bilstöd före den 1 oktober 1988 enligt äldre bestämmelser kan bilstöd beviljas enligt bidragsgrupp 2 i vissa fall. Se avsnitt 1.5.1 För personer med bilstöd före 1 oktober 1988.

3.4.1 Försäkrade under 66 år (bidragsgrupp 1)​

Till bidragsgrupp 1 hör försäkrade under 66 år som är beroende av bil för att genom arbete få sin försörjning, eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning.

Hit hör också den som är beroende av bil och går en arbetslivsinriktad utbildning eller genomgår rehabilitering under vilken han eller hon får aktivitetsstöd eller rehabiliteringsersättning.

(52 kap. 10 § första stycket 1 SFB)

Åldersgränsen 66 år ska tillämpas för beslut som fattas den 1 januari 2023 eller senare. Det här enligt övergångsbestämmelser till 52 kap. 10 § SFB. Men om den försäkrade fyllt 65 år före den 1 januari 2023 ska de äldre bestämmelserna fortsätta att tillämpas. Läs mer om övergångsbestämmelserna i avsnitt 1.8.4.

Det finns inget krav på att den som tillhör bidragsgrupp 1 själv ska kunna köra bilen. Bilstöd kan beviljas under förutsättning att någon annan kan anlitas som förare (52 kap. 13 § SFB). Med det menas att någon annan kan anlitas som förare just vid arbets-, utbildnings- eller rehabiliteringsresorna (prop. 1987:88:99, s. 13). Därför behöver Försäkringskassan utreda hur personen tänker ordna så att någon annan kan köra hen vid dessa resor.

Försörjning och väsentligt tillskott till sin försörjning

En person kan ha behov av en bil för sin försörjning både för att ta sig till och från arbetet och för att kunna utföra arbetet. Om hen bor nära arbetsplatsen behövs dock i regel ingen bil. Inte heller om personen distansarbetar och alltså inte behöver ta sig till och från arbetet. Hen kan dock ha rätt till bilstöd enligt exempelvis bidragsgrupp tre.

I den första bidragsgruppen ingår bland annat personer som får sin försörjning eller en väsentlig del av sin försörjning genom arbete. Det innebär att den som får sjukpenning, sjukersättning eller aktivitetsersättning, eller är arbetslös, i regel inte behöver bil för sin försörjning. Man kan dock ha rätt till bilstöd om man behöver bil för att kunna delta i en arbetslivsinriktad utbildning eller genomgå rehabilitering med aktivitetsstöd eller rehabiliteringsersättning.

Av ett antal avgöranden från FÖD och HFD framgår hur begreppen försörjning och väsentligt tillskott till sin försörjning har tolkats i praxis.

Rättsfall

En försäkrad led av psykiska besvär som gjorde det svårt för henne att åka buss. Vid tiden för ansökan om bilstöd arbetade hon halvtid samt hade halvt sjukbidrag. Dessutom arbetade hon extra vid en travbana. Hon fick sedermera hel förtidspension. Inkomsten från travbanan uppgick till ungefär 10 procent av den totala inkomsten. HFD fann att hon vid tidpunkten för ansökan om bilstöd hade sitt ordinarie arbete inom gångavstånd från bostaden, och att hennes behov av att kunna använda egen bil i försörjningssyfte begränsade sig till resor till och från travbanan. Dessa sidoinkomster som det arbetet gav henne ansågs inte innebära ett ”väsentligt tillskott till hennes försörjning”. Hon var därför inte berättigad till bilstöd. (RÅ 1997 ref. 55)

En kvinna med funktionsnedsättning drev ett familjeföretag tillsammans med maken. FÖD fann att hon var beroende av bil för att kunna utföra sin del av arbetsuppgifterna i företaget och beviljade därför bilstöd. (FÖD 1990:12 I)

En man hade två tredjedels förtidspension och utnyttjade sin resterande arbetsförmåga till att arbeta som trädgårdsmästare. Hans bostad låg endast 30 meter från arbetsplatsen. FÖD fann att han visserligen inte var beroende av bil för resor mellan bostaden och arbetsplatsen – men väl för att kunna frakta produkter från rörelsen. Han var således beroende av bil för att genom arbete få ett ”väsentligt tillskott till sin försörjning”. (FÖD 1990:12 I)

En sökande var vid tidpunkten för ansökan helt sjukskriven och beviljades senare hel förtidspension. På grund av detta fann HFD att den sökande inte behövde bil för att få sin försörjning vid tidpunkten för sin ansökan. (RÅ 1996 not. 169)

Arbetslivsinriktad utbildning eller rehabilitering

Rätt till bilstöd kan den ha som genomgår arbetslivsinriktad utbildning eller genomgår rehabilitering under vilken han eller hon får aktivitetsstöd eller rehabiliteringsersättning. (52 kap. 10 § första stycket 1 SFB)

Arbetslivsinriktad utbildning bör avse förberedande utbildning och utbildning som har en direkt arbetsinriktad karaktär. Utbildningen kan vara både praktisk och teoretisk. Med förberedande utbildning avses utbildning i gymnasieskola och högskola eller motsvarande. (RAR 2002:4 till 52 kap. 10 § första stycket 1–3 § SFB)

Begreppet arbetslivsinriktad utbildning är vidare än det i bestämmelserna om bilstöd tidigare använda begreppet yrkesinriktad utbildning, som i princip uteslutande syftade på en utbildning som mer eller mer mindre direkt skulle leda till ett arbete. Arbetslivsinriktad utbildning kan vara utbildning på gymnasieskola och högskola.

Exempel

Karin går systemvetenskaplig utbildning på universitetet. Hon har en funktionsnedsättning som innebär att hon har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att använda allmänna kommunikationer. Hon behöver bil för att kunna delta i utbildningen. Karin har flyttat till en egen lägenhet, vilket betyder att hennes föräldrar inte kan få bilstöd för hennes räkning. Då hennes utbildning kan anses som arbetslivsinriktad kan Karin ha rätt till bilstöd enligt den första bidragsgruppen.

Aktivitetsstöd är ett ekonomiskt stöd till försörjning som betalas ut till den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Arbetsmarknadspolitiska program syftar till att stärka en persons möjlighet att få eller behålla ett arbete.

Arbetslivsinriktad rehabilitering är en av flera möjliga åtgärder som aktivitetsstöd kan betalas ut för. Utredningen om bidragsgrupp behöver enbart konstatera om personen som får aktivitetsstöd får det på grund av arbetslivsinriktad rehabilitering. Aktivitetsstödshandläggare kan lämna besked om så är fallet eller inte.

För mer information om aktivitetsstöd se Vägledning (2017:2), Ersättningar till deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser.

Rehabiliteringsersättning betalas ut till en försäkrad som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering. (31 kap. 3 § SFB)

Arbetet eller utbildningen beräknas pågå minst sex månader

För att bilstöd ska beviljas bör arbetet, utbildningen eller rehabiliteringen beräknas pågå under en inte alltför kort tid (prop. 1987/88:99, s. 13).

En person bör anses få sin försörjning eller ett väsentligt tillskott till försörjning genom arbete om detta kan beräknas pågå minst sex månader. För att bilstöd ska beviljas för att en person ska kunna genomgå arbetslivsinriktad utbildning eller rehabilitering bör krävas att utbildningen eller rehabiliteringen kan antas pågå minst sex månader. Tiden räknas från det ansökan kom in till Försäkringskassan. (RAR 2002:4 till 52 kap. 10 § första stycket 1–3 SFB)

En person som har för avsikt att söka vilande sjukersättning eller aktivitetsersättning bör beviljas bilstöd under förutsättning att arbetet förväntas pågå under minst sex månader. Tiden, sex månader, räknas från det ansökan om bilstöd kom in till Försäkringskassan. (Jämför RAR 2002:4 till 52 kap. 10 § första stycket 1–3 SFB)

Det bör vid Försäkringskassans beslut vara klart att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska omfatta minst sex månader räknat från tidpunkten när ansökan om bilstöd kom in till Försäkringskassan när det gäller bilstöd enligt punkten 1, (jämför KRNG dom den 10 maj 2007 i mål nr 2671-06, Rättsfallsöversikt – Bilstöd 2013:1).

3.4.2 Försäkrade under 66 år som har beviljats sjukersättning eller aktivitetsersättning efter att ha beviljats bilstöd enligt bidragsgrupp 1 (bidragsgrupp 2)​

Till bildragsgrupp 2 hör försäkrade under 66 år som har beviljats bilstöd enligt de regler som gäller för bidragsgrupp 1, och efter det beviljats sjukersättning eller aktivitetsersättning (52 kap. 10 § första stycket 2 SFB). Den försäkrade kan få både partiell och hel sjukersättning eller akrivitetsersättning och vara berättigad bilstöd.

De personer som hör till bidragsgrupp 2 kan få bidrag till dess att de fyller 66 år. Åldersgränsen 66 år ska tillämpas för beslut som fattas den 1 januari 2023 eller senare. Det här enligt övergångsbestämmelser till 52 kap. 10 § SFB. Men om den försäkrade fyllt 65 år före den 1 januari 2023 ska de äldre bestämmelserna fortsätta att tillämpas. Läs mer om övergångsbestämmelserna i avsnitt 1.8.4.

Det finns inget krav på att den som tillhör denna bidragsgrupp själv ska kunna köra bilen. En förutsättning är att någon annan kan anlitas som förare. (52 kap. 13 § första stycket SFB)

Till denna bidragsgrupp hör även en person som fått bilstöd före den 1 oktober 1988 enligt äldre bestämmelser. Se avsnitt 1.5.1 För personer med bilstöd före 1 oktober 1988.

3.4.3 Försäkrade som har fyllt 18 men inte 50 år (bidragsgrupp 3)​

Till den tredje bidragsgruppen hör försäkrade som inte kan anses tillhöra bidragsgrupp 1 eller 2 och som har fyllt 18 men inte 50 år (52 kap. 10 § första stycket 3 SFB).

Förutsättningen är att personen har för avsikt att själv köra bilen. (52 kap. 13 § andra stycket SFB).

Till denna bidragsgrupp hör exempelvis personer som har sjuk- eller aktivitetsersättning, långtidssjukskrivna och personer som bedriver studier utan att tillhöra den första eller den andra bidragsgruppen. Hit hör också personer som genomgår rehabilitering men som inte får aktivitetsstöd eller rehabiliteringsersättning. Någon prövning av personens möjligheter att återkomma till arbetsmarknaden behöver inte göras.

3.4.4 Försäkrade som har barn under 18 år (bidragsgrupp 4)​

Till den fjärde bidragsgruppen hör försäkrade som har barn under 18 år (52 kap. 10 § första stycket 4 SFB). Bidrag kan beviljas under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet och behöver en bil för att kunna förflytta sig med barnet (52 kap. 11 § SFB), se avsnitt 3.5. Det krävs också att föräldern har för avsikt att själv köra bilen. (52 kap. 13 § SFB)

Det är ett fåtal föräldrar som tillhör denna bidragsgrupp, eftersom huvuddelen av dem kan antas vara förvärvsarbetande, ha lämnat arbetsmarknaden eller vara under 50 år, med andra ord tillhöra första, andra eller tredje bidragsgruppen. Bilstöd kan beviljas så länge barnet är under 18 år. För föräldrarna finns inga åldersgränser.

3.4.5 Försäkrade föräldrar till barn med funktionsnedsättning (bidragsgrupp 5)​

För den här bidragsgruppen finns det ingen åldersgräns varken för förälder eller barn. Det kan alltså röra sig om vuxna barn. En förutsättning är att föräldern sammanbor med barnet och att hen behöver bilen för att förflytta sig tillsammans med barnet (52 kap. 11 § SFB), se avsnitt 3.5. Det krävs också att föräldern har för avsikt att köra bilen själv (52 kap. 13 § SFB). För att föräldern ska ha rätt till bilstöd får barnet själv inte ha beviljats bilstöd.

3.5 Sammanboende med barn, bidragsgrupp 4 och 5​

52 kap. 11 § SFB Bilstöd enligt 10 § första stycket 4 och andra stycket lämnas under förutsättning att föräldern

  1. sammanbor med barnet, och
  2. behöver ett fordon för att förflytta sig tillsammans med barnet.

Det framgår av förarbetena att barnet ska sammanbo med föräldrarna. Vad som menas med att de ska sammanbo framgår inte. Däremot sägs att det ska vara ett stadigvarande behov av förflyttningshjälpmedel som ska tillgodoses, till exempel om barnet vistas på institution eller i elevhem men regelbundet hämtas och bor i det egna hemmet under helger och lov. (Prop. 1987/88:99 s. 16)

Rättsfall

En kvinna, som hade en svår hjärnskada, tillbringade för det mesta kvällarna och nätterna i ett eget bostadshus där också hennes bror bodde. Huset fanns på samma gård och tillhörde samma fastighet som föräldrarnas bostadshus. Under dagarna vistades kvinnan oftast i föräldrarnas hus, där hon intog sina måltider tillsammans med föräldrarna. Om morgnarna fick hon hjälp av sin mor med dusch, påklädning och frukost i det egna huset. KR konstaterade bland annat att kvinnans hus låg i nära anslutning till föräldrarnas hus och att hon var i behov av stöd och hjälp av dem i sådan omfattning att hon inte kunde anses leva ett självständigt liv i det egna huset och därmed anses som ensamstående. KR fann att kravet på sammanboende måste anses uppfyllt. (KRSU mål nr 1887-06, Domsnytt nr 3/2007, Rättsfallsöversikt – Bilstöd Anser 2013:1)

När föräldern inte bor under samma tak som ett barn med funktionsnedsättning bör bedömningen av sammanboende utgå från behovet av stadigvarande förflyttning, bostädernas närhet till varandra och om personen kan anses leva ett självständigt liv i en egen bostad. Med andra ord bör hushållsgemenskapen vara avgörande för om föräldern ska anses sammanbo med barnet eller inte. Det finns inget krav på att barnet ska vara folkbokfört hos föräldern som ansöker om bilstöd. Det har heller ingen avgörande betydelse om föräldern arbetar som personlig assistent till barnet. Har barnet däremot andra assistenter än föräldrarna och lever ett självständigt liv och förflyttar sig med stöd av sina assistenter bör föräldern inte anses sammanbo med barnet, även om bostäderna ligger i varandras närhet.

Det finns inget uttalat om hur frekvent behovet av förflyttning med barnet ska vara för att det ska räknas som ett stadigvarande behov. Men med stadigvarande bör menas att det ska finnas ett regelbundet återkommande behov av förflyttning tillsammans.

Rättsfall

En förälder ansågs vara sammanboende med sitt funktionshindrade barn, då barnet vistades på ett elevhem under veckorna men bodde i hemmet under två veckoslut i månaden samt viss del av loven. (FÖD 1992:8)

Om en förälder redan fått bilstöd kan den andra föräldern ändå få bilstöd om de bor på skilda håll och har gemensam vårdnad. För detta krävs att båda föräldrarna sammanbor med barnet på varsitt håll. För att en förälder ska anses sammanbo med barnet krävs att barnet vistas i det egna hemmet hos föräldern i genomsnitt varannan helg och under en viss del av loven.

Rättsfall

Föräldrarna till ett barn med funktionsnedsättning hade gemensam vårdnad om barnet. Barnet som först bodde hos modern flyttade efter några år till fadern. Under den period då barnet bodde hos modern ansökte hon om och fick bilstöd. När barnet flyttade till fadern ansökte han om bilstöd. FÖD menade att fadern sammanbodde med och hade behov av bilen för förflyttning tillsammans med barnet. Att modern redan fått bilstöd påverkade inte beslutet. (FÖD 1992:23)

Föräldrarna till ett barn med funktionsnedsättning hade gemensam vårdnad om barnet. Barnet bodde varannan vecka hos modern och varannan vecka hos fadern. Båda föräldrarna beviljades bilstöd eftersom de ansågs sammanbo med barnet, och båda hade behov av bil för att kunna förflytta sig tillsammans med barnet. (FÖD 1993:24)

3.6 Krav på körkort för bidragsgrupp 3–5​

52 kap. 13 § SFB Bilstöd enligt 10 § första stycket 1 och 2 kan lämnas även till en försäkrad som inte själv ska köra fordonet, under förutsättning att någon annan kan anlitas som förare vid resorna. Bilstöd enligt 10 § första stycket 3 och 4 samt andra stycket lämnas under förutsättning att den försäkrade själv ska köra fordonet.

För personer som tillhör bidragsgrupp 3–5, det vill säga försäkrade som fyllt 18 men inte 50 år samt för bidragsgrupperna för föräldrar, finns det ett krav på att den sökande själv ska köra bilen.

För dessa bidragsgrupper krävs att den sökande kan visa upp körkort, traktorkort eller förarbevis som gäller i Sverige (RAR 2002:4 till 52 kap. 13 § andra stycket SFB) innan Försäkringskassan beslutar om bilstöd. Alternativt kan Försäkringskassan kontrollera med Transportstyrelsen att den sökande har ett giltigt körkort. Om den sökande bara har ett giltigt körkortstillstånd kan bilstöd ändå beviljas, men i så fall ska det i beslutet anges ett datum för när den sökande senast ska ha visat upp ett gällande körkort, traktorkort eller förarbevis, läs mer om det i avsnitt 3.7.2.

Bidrag till körkortsutbildning kan endast ges till den som hör till den första bidragsgruppen (52 kap. 14 § SFB). Se kapitel 7.

3.7 Villkorat beslut för vissa utländska körkort​

Ett utländskt körkort gäller i Sverige om det är utfärdat i en stat inom EES (6 kap. 1 § KKL). Är körkortet utfärdat i en stat utanför EES, gäller det inte i Sverige om innehavaren är folkbokförd i Sverige sedan mer än ett år (6 kap. 2 § KKL). I de fall det finns tveksamheter om körkortets eller körkortstillståndets giltighet är det lämpligt att Försäkringskassan kontaktar Transportstyrelsen.

Förflyttningssvårigheterna ska ha en varaktighet på minst nio år. Det är därför inte rimligt att bevilja och betala ut bilstöd till personer med körkort som endast är giltigt i Sverige under en ytterst begränsad period, som inte kan bytas ut mot ett svenskt körkort, även om körkortet är giltigt i Sverige just vid ansökningstillfället.

Om en person har ett körkort som är giltigt i Sverige endast under en ytterst begränsad period och det inte kan bytas ut mot ett svenskt körkort, så ska Försäkringskassan fatta ett villkorat beslut om rätt till bilstöd om personen ingår i bidragsgrupp 3–5. Det ska framgå i beslutet att det är giltigt ett år från beslutsdatumet. Inom det året måste den sökande kunna visa upp ett svenskt körkort för att Försäkringskassan ska betala ut bilstödet. Ett villkorat beslut kan också fattas för personer som ingår i bidragsgrupp 1–2. Det kan vara aktuellt om personen själv ska framföra fordonet, och har ett körkort som gäller under en ytterst begränsad period. Det kan också vara aktuellt om personen själv inte ska framföra fordonet utan en annan person ska anlitas som förare och denne har ett körkort som gäller under en ytterst begränsad period.

Körkort som är utfärdade utanför EES har en ytterst begränsad giltighetstid i Sverige. De kan inte bytas ut mot ett svenskt körkort. Ett körkort från ett annat land är i vissa fall giltigt i Sverige. Nedan följer vad som gäller beroende på i vilket land körkortet är utfärdat.

Körkort från EES-länder

Ett körkort som är utfärdat i en stat inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES, gäller i Sverige om

  • körkortet är giltigt i den stat där det har utfärdats
  • körkortet inte har bytts ut mot ett svenskt körkort
  • körkortshavaren inte också har ett svenskt körkort som är omhändertaget eller återkallat
  • körkortshavaren har flera giltiga körkort utfärdade i andra stater inom EES och efter uppmaning har förklarat vilket av dessa som hen vill behålla. Har körkortshavaren också ett svenskt körkort gäller körkortet som är utfärdat i ett annat EES-land om körkortshavaren har förklarat att det är det körkortet som hen vill behålla.

Ett körkort från en EES-stat som uppfyller kraven är giltigt i Sverige oavsett hur länge körkortshavaren har varit folkbokförd här (6 kap. 1 § KKL).

En handling som har utfärdats i ett annat land inom EES och som i det landet ger rätt att köra terrängskoter, traktor eller moped klass 1 gäller i Sverige enligt sitt innehåll (6 kap 2 § KKF).

En person som har ett körkort som är utfärdat av en stat i EES kan byta ut det mot ett likvärdigt svenskt körkort om körkortet gäller i Sverige och personen är permanent bosatt i Sverige (6 kap. 7 § KKL).

Körkort från länder utanför EES

För att körkort från andra länder ska gälla i Sverige krävs att

  • körkortet är giltigt i den stat där det har utfärdats
  • innehavaren inte är folkbokförd i Sverige sedan mer än ett år
  • körkortet inte har bytts ut mot ett svenskt körkort
  • innehavaren inte också har ett svenskt körkort som är omhändertaget eller återkallat (6 kap. 2 § KKL).

Det finns internationella överenskommelser om hur ett körkort ska vara utformat i konventionerna om vägtrafik som undertecknades i Genève 19 september 1949 och i Wien den 8 november 1968. Ett körkort som inte är utformat enligt de reglerna och inte heller är utfärdat på engelska, tyska eller franska gäller endast tillsammans med något av följande:

  • En bestyrkt översättning till engelska, tyska, franska, svenska, danska eller norska.
  • Ett internationellt körkort som är utfärdat enligt någon av förebilderna i konventionerna som nämndes ovan eller i den konvention om vägtrafik som undertecknades i Paris den 24 april 1926.

Om det inte finns något foto på körkortet gäller det endast tillsammans med en identitetshandling med foto (6 kap. 1 § KKL).

Utbyte av körkort från andra länder utanför EES

Ett körkort från ett land utanför EES får inte bytas ut mot ett svenskt körkort. Om personen har ett körkort som är utfärdat i Schweiz eller Japan får det dock bytas ut mot ett likvärdigt svenskt körkort. Förutsättningarna för ett sådant utbyte är att körkortet gäller i Sverige, att personen uppfyller de personliga och medicinska krav som gäller för att få körkort i Sverige och att personen är permanent bosatt i Sverige (6 kap. 7 § KKL).

Om en person vill byta ut ett körkort som har utfärdats i Schweiz eller Japan mot ett svenskt, ska det göras inom ett år från att personen blev folkbokförd i Sverige (6 kap. 2 § andra stycket KKL).

3.7.1 Metodstöd vid utredning av utländska körkort​

När den som ansöker om bilstöd tillhör någon av de bidragsgrupper där det är krav på att den sökande själv kör fordonet och har ett körkort som är utfärdat utanför Sverige behöver du bland annat utreda i vilket land körkortet är utfärdat.

Körkort utfärdade i ett EES-land

Om den sökande uppger att hen har ett körkort utfärdat i ett EES-land behöver hen skicka in handlingar som visar det, eftersom dessa körkort inte finns registrerade i körkortsregistret. Det kan i sådana fall jämställas med att den sökande har ett svenskt körkort.

Körkort utfärdade i länder utanför EES

Körkort utfärdade i länder utanför EES är giltiga i Sverige ett år från att personen blev folkbokförd i Sverige, under förutsättning att de är giltiga i det land som har utfärdat dem.

Innan Försäkringskassan beslutar om bilstöd ska den sökande skicka in kopia på körkortet eller andra handlingar som visar att hen har ett utländskt körkort, eftersom dessa körkort inte finns registrerade i körkortsregistret. Försäkringskassan utgår från att körkortet som är utfärdat utanför EES är giltigt i det land det är utfärdat.

Har den sökande inte varit folkbokförd ett år i Sverige fattar Försäkringskassan ett villkorat beslut om att hen ska visa upp ett svenskt körkort senast ett år från beslutsdatumet. Bilstödet betalas inte ut förrän det svenska körkortet visats upp.

Om den sökande har varit folkbokförd i Sverige i mer än ett år gäller inte körkortet i Sverige. Hen får därför avslag på ansökan om bilstöd med motiveringen att hen inte har ett giltigt körkort.

Fördjupad information om körkorts giltighet finns på körkortsportalen.

3.7.2 Villkorat beslut när det finns gällande körkortstillstånd​

Om det är en förutsättning att den försäkrade själv ska köra fordonet bör det krävas att hen visar upp ett i Sverige gällande körkort, traktorkort eller förarbevis. Om den försäkrade inte har körkort, traktorkort eller förarbevis men ett gällande körkortstillstånd bör bilstöd beviljas på villkor att den försäkrade innan körkortstillståndet löper ut kan visa upp ett i Sverige gällande körkort, traktorkort eller förarbevis. Det bör också framgå av beslutet att detta är beroende av att de i 52 kap. 10 § första stycket 3–4 angivna åldersgränserna inte överskrids. (RAR 2002:4 till 52 kap. 13 § andra stycket SFB)

Det är viktigt att det av det villkorade beslutet framgår att för att få bilstöd måste kriterierna för bilstöd fortfarande vara uppfyllda när den sökande tar körkort och den sökande får inte ha passerat de åldersgränser som gäller enligt 52 kap. 10 § SFB 3–4 när hen tar körkort. Dessutom ska den sökande även vid den tidpunkt då bilstödet kan betalas ut anses vara försäkrad och omfattas av socialförsäkringsskyddet. Tidsperioden om 6 månader enligt 107 kap. 15 § SFB och 9 år enligt 52 kap. 7 § SFB börjar löpa vid den tidpunkt den sökande kan visa upp ett giltigt körkort. Om den sökande inte uppfyller de angivna villkoren får beslutet återkallas.

3.7.3 Individuellt ombyggd bil​

I vissa fall förekommer det att en person inte kan ta körkort förrän hen har fått en individuellt ombyggd bil. Försäkringskassan kan i sådana fall bevilja bilstöd utan villkoret att den sökande först tar körkort. (Socialförsäkringsutskottets betänkande om förbättrat bilstöd till handikappade 1987/88:SfU 23, s. 11)

I det fall det krävs en individuellt ombyggd bil för att den försäkrade ska kunna ta körkort bör Försäkringskassan kontakta Trafikverket för att diskutera om den försäkrade behöver genomgå en bedömning för att klargöra hens förutsättningar att ta körkort. För att bidrag ska kunna betalas ut bör den försäkrade kunna visa upp ett i Sverige gällande körkortstillstånd. (RAR 2002:4 till 52 kap. 13 § andra stycket SFB)

Försäkringskassan kan kontakta Trafikverket eller Transportstyrelsen för att höra om det finns några villkor i körkortstillståndet. Finns det så har Trafikverket gjort en utredning och bedömt att den sökande har medicinska förutsättningar för att ta körkort.

Eftersom den sökande i en sådan situation inte har körkort och inte har haft möjlighet att träna för att kunna ta körkort, är det viktigt att noga se till hens möjligheter att ta körkort. Trafikverket kan tillfrågas som stöd i denna fråga. Samma sak gäller frågan om vilken anpassning som den sökande kan behöva.

Försäkringskassan bör bevaka att den sökande faktiskt tar körkort inom en rimlig tid från det att hen fick bilstöd. Vad som kan anses vara en rimlig tid får avgöras i det enskilda fallet eftersom detta beror på individuella omständigheter. Om det visar sig att den sökande inte har tagit körkort får Försäkringskassan utreda om den sökande ska betala tillbaka det beviljade bidraget.

3.7.4 Dispens och undantag​

Ungdomar får övningsköra från 16 års ålder men får inte avlägga förarprov före 18 års ålder. Transportstyrelsen kan dock bevilja dispens från ålderskravet i körkortslagen och körkortsförordningen så att en person kan avlägga förarprov tidigare.

Bilstöd för bidragsgrupp tre kan inte beviljas före 18 års ålder (52 kap. 10 § första stycket 3 SFB).