1 Sjukersättning och aktivitetsersättning – förmåner vid invaliditet enligt förordning 883/2004
I det här kapitlet beskrivs inkomstrelaterad sjuk- och aktivitetsersättning (ISA) samt sjuk- och aktivitetsersättning i form av garantiersättning (GSA) vid en gränsöverskridande situation med ett annat EU/EES-land och med Schweiz. Vid tillämpning av förordning 883/2004 kategoriseras ISA och GSA som förmåner vid invaliditet (Sveriges lagstiftningsförteckning enligt artikel 9 i förordning 883/2004). Garantiersättning är även en minimiförmån (Försäkringskassans rättsliga ställningstagande [FKRS 2022:09] Sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersättning är minimiförmåner).
Avsikten med förordningarna är att samordna förmåner från de olika medlemsländerna. Avsikten är däremot inte att harmonisera medlemsländernas lagstiftningar. Det är varje lands lagstiftning som avgör vilka villkor som en person måste uppfylla för att få rätt till ersättning, så länge som de är i enlighet med EU-rätten.
Förenade kungariket lämnade EU den 1 februari 2020, men förordning 883/2004 och förordning 987/2009 ska i vissa fall fortfarande tillämpas i förhållande till Förenade kungariket. Du kan läsa mer om detta i Försäkringskassans vägledning (2017:1) Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.
Kriterierna för att bevilja sjukersättning eller aktivitetsersättning finns i vägledningarna (2013:1) och (2013:2). Hur ersättningens storlek beräknas finns i vägledningen (2013:3).
1.1 Allmänt om samordning och beräkning av sjukersättning och aktivitetsersättning enligt förordning 883/2004
Om en person har arbetat eller bott i minst två medlemsländer kan han eller hon få sin sjukersättning eller aktivitetsersättning beräknad med hänsyn till bestämmelserna i förordning 883/2004. Hur stor ersättningen blir med hänsyn till förordningen är framför allt beroende av vilken typ av lagstiftning som personen har varit omfattad av i Sverige och andra medlemsländer, A- eller B-lagstiftning.
- Av kapitel 4 i förordningen framgår att ersättningen ska beräknas enligt nationell lagstiftning, men endast i det medlemsland där personen var försäkrad vid tidpunkten för försäkringsfallet.
- Av kapitel 5 i förordningen framgår att ersättningen ska beräknas på två sätt: enligt nationell lagstiftning och enligt pro rata temporis-principen. Det högsta beloppet ska betalas ut. När personen är bosatt i Sverige ska garantiersättningen dock beräknas enligt en särskild bestämmelse i kapitel 5.
De olika typerna av lagstiftning beskrivs närmare i avsnitt 1.3.1–1.3.4.
1.2 Vem kan få sin ersättning samordnad och beräknad enligt förordningen?
Om en person uppger för Försäkringskassan att han eller hon har arbetat eller bott i minst två medlemsländer ska Försäkringskassan alltid ta reda på om han eller hon har rätt att få sin ersättning beräknad med hänsyn till bestämmelserna i förordning 883/2004.
Personen kan ha rätt till det om han eller hon
- omfattas av den personkrets som anges i förordning 883/2004
- har fullgjort försäkrings- eller bosättningsperioder i Sverige och ett annat medlemsland
- är försäkrad för arbete eller bosättning i Sverige eller annat medlemsland
För att det ska vara möjligt att ta ställning till vilket eller vilka regelverk som ska tillämpas, krävs att man tar reda på vilken situation som personen befinner sig i. Det handlar alltså om information som indikerar att ett visst regelverk kan vara aktuellt att tillämpa.
I och med att förordning 883/2004 går före de svenska bestämmelserna krävs att Försäkringskassan är uppmärksam på att en bestämmelse i förordningen kan påverka tillämpligheten av SFB. En person som omfattas av förordning 883/2004 kan till exempel ha rätt till bosättningsbaserade förmåner från Sverige, även om han eller hon inte bor i Sverige.
Det finns ingen tidsgräns för hur länge en person måste ha varit försäkrad i respektive medlemsland för att ha rätt att få sjukersättningen eller aktivitetsersättningen beräknad enligt förordning 883/2004. Något krav på att personen måste beviljas en motsvarande ersättning från det andra landet finns heller inte.
I vägledningen (2017:1) kan du läsa om regelverkens förhållande till varandra och de bedömningssteg du ska använda för att säkerställa att rätt regelverk används. I den vägledningen kan du även läsa mer om förordning 883/2004 och den personkrets som förordningen är tillämplig på. I vägledningen (2013:1) kan du läsa om vem som är försäkrad för sjukersättning och i vägledningen (2013:2) om vem som är försäkrad för aktivitetsersättning. I artikel 2 i förordningen 883/2004 och i vägledningen (2017:1) kan du läsa om personkretsen och i artikel 44 och 46 i förordningen om förmåner vid invaliditet.
1.3 Olika typer av lagstiftning för invaliditetsförmåner inom EU/EES
För att samordna och beräkna sjukersättning eller aktivitetsersättning enligt förordning 883/2004 behöver man veta vilken typ av lagstiftning personen har varit omfattad av i det andra berörda medlemslandet. Det avgör om det är bestämmelserna i kapitel 4 eller 5 i förordningen som ska användas vid beräkningen.
Förmåner vid invaliditet delas in i två huvudgrupper: typ A-lagstiftning respektive typ B-lagstiftning.
1.3.1 Invaliditetsförmån enligt typ A-lagstiftning
Enligt förordning 883/2004 avses med typ A-lagstiftning en lagstiftning enligt vilken invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkrings- eller bosättnings-periodernas längd (artikel 44.1 i förordning 883/2004). Länder som har typ A-lagstiftning beräknar alltså förmånens storlek oberoende av fullgjorda försäkringsperioder. För att få rätt till en invaliditetsförmån enligt typ A krävs att den enskilde är försäkrad för förmånen vid tidpunkten för försäkringsfallet. Den enskilde kan endast få ersättning från det land där han eller hon var försäkrad vid tidpunkten för försäkringsfallet.
Medlemsländer som har sådana system ska förteckna dessa i bilaga VI till förordning 883/2004. Den inkomstrelaterade sjukersättningen och aktivitetsersättningen är en invaliditetsförmån enligt typ A-lagstiftning, eftersom den anses vara oberoende av försäkringsperioder. Förmånen är därför antecknad i bilagan. (Artikel 44.1 i förordning 883/2004 och bilaga VI till förordningen och prop. 2000/01:96 s. 168 och s. 171)
1.3.2 Invaliditetsförmån enligt typ B-lagstiftning
Enligt förordning 883/2004 avses med typ B-lagstiftning all annan lagstiftning än typ A-lagstiftning. Länder som har lagstiftning enligt typ B beräknar förmånens storlek utifrån tillgodoräknade försäkringsperioder.
Sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersättning är en förmån enligt typ B-lagstiftning, eftersom ersättningens storlek är beroende av dels fullgjorda, dels antagna framtida bosättningsperioder (prop. 2000/01:96 s. 168).
I de fall förtidspension eller sjukbidrag i form av folkpension eller tilläggspension, som var av typ B, har omvandlats till inkomstrelaterad sjukersättning ska ersättningen betraktas som en förmån vars belopp är beroende av försäkringsperiodernas längd, det vill säga typ B (prop. 2000/01:96 s. 168).
1.3.3 Personen har enbart omfattats av typ A-lagstiftning – ansökan enligt kapitel 4 i förordning 883/2004
Om en person enbart har fullgjort försäkrings- eller bosättningsperioder enligt typ A-lag-stiftning ska han eller hon få sin rätt till invaliditetsförmån prövad enligt kapitel 4 i förordning 883/2004. Institutionen i det medlemsland vars lagstiftning var tillämplig vid tidpunkten för försäkringsfallet, ska pröva personens rätt till en invaliditetsförmån. Det är bara detta land som får pröva om personen uppfyller villkoren för att beviljas en invaliditetsförmån beräknad enligt typ A-lagstiftning. (Artikel 44 i förordning 883/2004)
Detta innebär att en invaliditetsförmån enligt typ A-lagstiftning endast kan betalas ut av det medlemsland där personen var försäkrad vid försäkringsfallet. Ingen sådan ersättning kan betalas ut från det andra landet. Om en person vid tidpunkten för försäkringsfallet var försäkrad i ett annat EU/EES-land vars ersättning är enligt typ A-lagstiftning kan Försäkringskassan alltså inte betala ut inkomstrelaterad sjukersättning eller aktivitetsersättning.
Carina är bosatt i Estland och ansöker om invaliditetsförmån. Carina har tidigare bott och arbetat i Sverige i 20 år. Institutionen i Estland skickar en ansökan om invaliditetsförmån till Försäkringskassan. Försäkringskassan kan konstatera att Carina endast varit försäkrad i medlemsländer som har typ A-lagstiftning. Försäkringskassan bedömer att Carinas arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt och fastställer försäkringsfallet till 2010. Försäkringskassan konstaterar att Carina var försäkrad i Estland vid tidpunkten för försäkringsfallet. Det betyder att Försäkringskassan inte får pröva om Carina har rätt till inkomstrelaterad sjukersättning. Det blir i stället Estlands sak att pröva om hon kan få en ersättning därifrån. Försäkringskassan kan bara pröva om Carina kan få rätt till sjukersättning i form av garantiersättning.
1.3.4 Personen har omfattats av typ A-lagstiftning och typ B-lagstiftning eller enbart av typ B-lagstiftning – ansökan enligt kapitel 5 i förordning 883/2004
Om en person har omfattats av två eller flera medlemsländers lagstiftningar, av vilka åtminstone en inte är typ A-lagstiftning, ska han eller hon få sin invaliditetsförmån beräknad enligt kapitel 5 i förordning 883/2004 (artikel 46 i förordning 883/2004).
Eftersom garantiersättningen är av typ B-lagstiftning kommer Försäkringskassan alltid beräkna den ersättningen enligt kapitel 5. Den inkomstrelaterade ersättningen kommer att beräknas enligt kapitel 5 om det andra medlemslandets lagstiftning är av typ B-lagstiftning. För mer information om hur ansökningsförfarandet går till, se vidare i avsnitt 5.4.