5 Arbetsskadebegreppet – exponering i arbetet

Det generella arbetsskadebegreppet innebär att det inte finns någon lista över vilka faktorer i arbetsmiljön som kan orsaka eller försämra olika typer av sjukdomar och besvär. Till skillnad från tidigare lagstiftning (lagen [1954:243] om yrkesskadeförsäkring, YFL) innebär det generella arbetsskadebegreppet i arbetsskadeförsäkringen att i princip alla skador och sjukdomar som kan hänföras till arbetet eller faktorer i arbetsmiljön omfattas av lagen (prop. 2001/02:81 s. 39). Vad som är en skadlig exponering får bedömas i varje enskilt fall. För att kunna bedöma om någon har varit utsatt för skadlig exponering i arbetet behöver du ha ett tillräckligt underlag i ärendet. Det krävs därför att du gör en individuell och allsidig utredning med fokus på möjliga riskfaktorer utifrån de sjukdomsbesvär som den försäkrade har.

Försäkringskassan har en omfattande utredningsskyldighet, läs mer om denna i kap. 14. Vid en arbetsskadeprövning behöver det finnas en godtagbar arbetsplatsutredning som innehåller information om arbetet har innehållit skadliga faktorer samt i vilken utsträckning den försäkrade har utsatts för dessa faktorer (prop. 2001/02:81 s. 43). En sådan arbetsplatsutredning kan göras av någon annan eller av Försäkringskassan.

Det ingår vidare i utredningsskyldigheten att ta reda på vad den försäkrade har varit utsatt för och om detta kan vara skadligt. Den försäkrades egen information är då viktig. Det räcker dock inte att i allmänhet förlita sig på att den försäkrade vet vad som har varit skadligt i arbetet. Genom utredningsskyldigheten har Försäkringskassan ett ansvar för att ta ställning till om det har funnits riskfaktorer i den försäkrades arbetsmiljö som kan orsaka sjukdomsbesvären (identifiering av riskfaktorer). Det ingår också att utreda på vilket sätt den försäkrade har varit utsatt för dessa riskfaktorer (kvantifiering av risk-faktorer).

Det här finns också beskrivet i förarbetena (prop. 1975/76:197 s. 92 och 2001/02:81 s. 102):

”När det gäller utredningen av ett skadefall bör som kommittén har framhållit liksom hittills den skadades egna uppgifter om de faktiska omständigheterna i princip godtas. Endast om det finns skäl att misstänka att uppgifterna är oriktiga bör försäkringskassan närmare utreda vad som verkligen har inträffat. Det ligger i sakens natur att det inte alltid går att få full bevisning härom. Den försäkrades uppgifter om de faktiska omständigheterna skall i princip godtas när det gäller utredningen av ett skadefall. När det gäller arbetssjukdomar behöver normalt den skadades uppgifter kompletteras med annan utredning såsom arbetsplatsutredning.”

Försäkringskassan ska alltså som utgångspunkt ha tilltro till de uppgifter den försäkrade lämnar, men inte stanna vid det om det finns skäl att tro att uppgifterna är oriktiga, till exempel om det finns motstridiga uppgifter, eller om det är fråga om arbetsskador som är en följd av annan skadlig inverkan än olycksfall.

Läs mer

Du kan läsa mer om exponeringsutredning i kapitel 17, Metodstöd för bas- och exponeringsutredning.

Olika typer av exponering som beskrivs i det här kapitlet är

• olycksfall
• färdolycksfall
• annan skadlig inverkan
• psykiska och psykosomatiska skador
• smitta.

5.1 Olycksfall i arbetet

En skada som beror på ett olycksfall i arbetet är enligt arbetsskadeförsäkringen en arbetsskada. Det står i 39 kap. 3 § SFB.

39 kap. 3 § SFB

Med arbetsskada avses en skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. En skada ska anses ha uppkommit av sådan orsak, om övervägande skäl talar för det.

I SFB definieras däremot inte vad som är ett olycksfall och vad som är annan skadlig inverkan.

5.2 Vad är ett olycksfall enligt arbetsskade-försäkringen?

Ett olycksfall är ett händelseförlopp som är plötsligt eller relativt kortvarigt, oförutsett och i viss mån ovanligt (FÖD 1984:21, 1987:28, 1988:36). Det ska också vara fråga om en yttre påverkan på kroppen, och skadan ska vara ofrivillig. (Se Hessmark m.fl., Socialförsäkringsbalken, kommentaren till 39 kap. 3 § under rubrik Olycksfallsbegreppet)

Det innebär till exempel att den som klättrar ned för en stege på vanligt vis och får smärta i ett knä inte har råkat ut för något olycksfall. Exponeringen får i stället prövas som annan skadlig inverkan. Om den försäkrade utsätts för en belastning för att en stegpinne brister när han eller hon klättrar ned för stegen kan det ses som ett olycksfall.

Om någon lyfter en säck på ett sätt som är normalt för arbetet räknas det i regel inte som ett olycksfall (FÖD 1981:16 och FÖD 1981:20). Om personen i samband med lyftet däremot råkar halka kan det ses som ett olycksfall.

5.2.1 Annat händelseförlopp som kan betraktas som olycksfall

Det finns undantag från regeln som säger att ett händelseförlopp måste vara oförutsett. De händelseförlopp som kan ses som olycksfall utan att vara oförutsedda beskrivs främst i den praxis som finns från tillämpningen av yrkesskadelagstiftningen (YFL). Denna praxis gäller också för arbetsskadeförsäkringen (SOU 1975:84 s. 88, Ersättning vid arbetsskada).

I YFL skrevs praxis in i regelverket. Solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk och skada genom mekanisk inverkan under högst några få dagar ska alltid anses ha uppkommit genom olycksfall (6 § tredje stycket YFL). Någon motsvarighet till den bestämmelsen finns inte i arbetsskadeförsäkringen. I förarbetena anges att skada i de uppräknade fallen bör anses ha uppkommit genom olycksfall också utan särskilda bestämmelser (SOU 1975:84 s. 89). Det finns i dessa fall undantag från kravet på att det ska finnas en tydlig yttre påverkan som varit oförutsedd för att ett olycksfall ska anses ha inträffat.

5.2.2 Typiska skador

Om skadan i sig är en typisk skada som uppkommer vid olycksfall kan händelsen också ses som olycksfall. Exempel på detta är skador som total hälseneruptur och muskelbristningar.

En lärare som i samband med en idrottsdag spelade brännboll ådrog sig en hälseneruptur. Skadan inträffade när läraren sprang mellan två stolpar när det smällde till i hälsenan och läraren föll till marken utan att läraren hade utsatts för någon yttre påverkan som var oförutsedd. Händelsen betraktades utifrån skadan som plötslig, ovanlig och oförutsedd och godtogs som olycksfall i arbetet. (FÖD 1987:28)

En syokonsulent var på väg in i en skolsal. När hon skulle kliva över en cirka 40 cm hög snövall fick hon en muskelbristning i vänstra vaden. Hon hade känt en kraftig smärta och fallit omkull. Hon kunde inte erinra sig att hon klivit snett eller halkat. Händelsen betraktades utifrån skadan som ett olycksfall i arbetet. (FÖD mål nr 1398/82)

5.2.3 Ofrivilliga skador

Om man vet att det inträffade är ett självmord eller frågan om självskadebeteende har händelsen inte betraktats som ett olycksfall. Orsakerna till det är att det inträffade vare sig kan ses som något oförutsett eller att skadan har varit ofrivillig (FÖD mål nr 116/87). Däremot kan ett självmord anses vara utlöst av en annan skadlig inverkan vilket var fallet i RÅ 1998 ref. 8 när en facklig förtroendeman begått självmord efter att ha deltagit i en längre tids ansträngande förhandlingar om arbetsvillkoren på sin byggarbetsplats. Det innebär att utredningen inte kan stanna vid att det inträffade inte kan ses som ett olycksfall.

5.3 Olycksfall inom arbetsområdet

En förutsättning för att ett olycksfall ska anses vara ett olycksfall i arbetet är att det har samband med arbetet eller arbetsförhållandena (39 kap. 3 § SFB). I första hand gäller försäkringsskyddet när den försäkrade utför sitt egentliga arbete.

Ett olycksfall som inträffar inom arbetsområdet räknas oftast som ett olycksfall i arbetet. Det gäller i normalfallet oavsett om den försäkrade vid olycksfallet var sysselsatt med sitt egentliga arbete eller inte. För att olycksfallet ska betraktas som ett olycksfall i arbetet behöver händelsen inte ha sin grund i en fara typisk för arbetet. En person är försäkrad för arbetsskada på sin arbetsplats även om orsaken till olycksfallet tillhör det dagliga livets faror. Det framgår av prop. 1954:60 s. 108 f., med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring, m.m. Ett exempel på dagliga livets faror är att en person snubblar när denne går och ramlar och skadar sig. Det finns en slags presumtion för att ett olycksfall som inträffar inom arbetsområdet är ett olycksfall i arbetet. Någon enhetlig definition av begreppet arbetsområde finns inte. I många fall – som vid jordbruk, skogsbruk, vägbyggnadsarbete och vissa slag av försäljningsarbete – är arbetsområdet ganska vidsträckt (prop. 1954:60 s. 109). Enligt praxis verkar också begreppet arbetsområde vara synonymt med begreppet arbetsplats (FÖD 1995:21 och RÅ 2007 ref. 1).

Nedan följer ett antal situationer som handlar om olycksfall som inträffat inom arbetsområdet.

5.3.1 Före och efter arbetet

En försäkrad har ett försäkringsskydd för olycksfall inom arbetsområdet i nära anslutning till själva arbetet. Den som skadar sig inom arbetsområdet medan han eller hon gör något som hör samman med det egentliga arbetet, till exempel förbereder sig för arbetet, tvättar sig eller byter om omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Om olycksfallet inte inträffar under den vanliga arbetstiden kan den försäkrade omfattas av arbetsskade-försäkringen om olycksfallet har inträffat på arbetsplatsen inom rimlig tid före eller efter arbetet.

5.3.2 Det dagliga livets faror

En försäkrad har också ett försäkringsskydd för olycksfall inom arbetsområdet för till synes slumpmässiga olycksfall. En skada till följd av insektssting, åsknedslag eller något annat som räknas till det dagliga livets faror som inträffat inom arbetsområdet ska ses som olycksfall i arbetet enligt rättspraxis. Den här typen av olycksfall kan lika gärna inträffa utanför arbetsområdet och inte bero på själva arbetet. Men lagstiftaren har ansett att det försäkringsskyddet ska gälla även för den här typen av olycksfall inom arbetsområdet. En anledning till att i princip alla olycksfall som inträffar inom arbetsområdet godtas som olycksfall i arbete är att vistelsen inom arbetsområdet förutsätts vara föranledd av arbetet (prop. 1954:60 s. 108 f.).

5.3.3 Paus, måltidsuppehåll och rast

En försäkrad som skadar sig under paus, måltidsuppehåll eller rast kan ha ett försäkringsskydd för olycksfall i arbetet.

I ett avgörande från Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD 2019 ref. 19) utgick domstolen från begreppen paus, måltidsuppehåll eller rast. Detta är begrepp som används i 15–17 §§ arbetstidslagen (1982:673) och Försäkringskassan kommer framöver att använda dessa begrepp. I tidigare rättsfall har dock andra begrepp använts som inte motsvarar begreppen enligt arbetstidslagen. Detta innebär att de begrepp som används i tidigare rättsfall kommer att behöva översättas till hur de numera ska användas. Om till exempel rast nämns i ett tidigare rättsfall behöver man avgöra om det är fråga om paus, måltidsuppehåll eller rast enligt arbetstidslagen.

Pauser i arbetet är betald arbetstid, även om den försäkrade inte utför något arbete. Olycksfall under paus jämställs enligt praxis i allmänhet med olycksfall i arbetet. När en förvärvsarbetande halkar och skadar sig under en paus anses det som olycksfall i arbetet. Arbetstagarens eget beteende eller någon annan särskild omständighet kan leda till att olycksfallet inte anses ha samband med arbetet.

Även måltidsuppehåll är betald arbetstid och räknas som ordinarie arbetstid. Måltidsuppehåll innebär att om arbetet så kräver måste arbetstagaren utföra arbete under ett måltidsuppehåll.

Rast, till exempel en måltidsrast, är i regel inte betald arbetstid och räknas inte in i den ordinarie arbetstiden. Arbetstagaren har då vanligtvis rätt att lämna arbetsplatsen. För att ett olycksfall som har inträffat under en rast ska omfattas av arbetsskadeförsäkringen krävs att olycksfallet har ett samband med arbetet.

Därför behöver det framgå av utredningen om olyckan har skett under ett måltidsuppehåll, en paus eller en rast när Försäkringskassan handlägger ett ärende om en eventuell arbetsskada som har inträffat under ett avbrott i arbetet.

Nedan redovisas två mål som har avgjorts i FÖD respektive HFD som kan vara till ledning när du ska bedöma vad som kan betraktas som ett olycksfall i arbetet eller inte när olycksfallet har inträffat under en måltidsrast.

En arbetstagare föll omkull i matsalen på en lunchrestaurang där hon regelbundet åt lunch som subventionerades av arbetsgivaren. Olycksfallet har inte ansetts som olycksfall i arbetet. (FÖD 1991:34)

En konferensdeltagare råkade ut för ett olycksfall vid en lunch. Lunchen ingick i den internatkurs som den skadade deltog i. Arbetsgivaren hade anordnat och bekostat lunchen, som ägde rum på betald arbetstid. Lunchen bedömdes stå i nära samband med arbetet och olycksfallet bedömdes som ett olycksfall i arbetet. (RÅ 2010 ref. 85)

Nedanstående är ett mål om ett olycksfall under ett måltidsuppehåll som avgjorts av HFD.

Rättsfall

En praktikant åt mat vid ett måltidsuppehåll på arbetsplatsen då en matbit fastnade i luftstrupen, vilket fick till följd att han avled. Måltidsuppehållet var betald arbetstid och han hade då inte rätt att lämna arbetsplatsen. Det låg alltså i arbetsgivarens intresse att han åt på arbetsplatsen. Det fanns därför enligt domstolen ett sådant samband mellan olyckan och arbetet att det var fråga om en arbetsskada enligt 39 kap. 3 § SFB. (HFD 2019 ref. 19)

Om du vill läsa mer om olycksfall vid resor till och från matställe, se avsnitt 5.8.5.

5.3.4 Slagsmål, överfall, lek eller okynne

En försäkrad som skadar sig under omständigheter som slagsmål, överfall, lek och okynne kan ha ett försäkringsskydd för olycksfall i arbetet. Vid slagsmål har arbets-tagarens eget handlingssätt stor betydelse. Om någon frivilligt ger sig in i slagsmål anses det som regel inte som olycksfall i arbetet. Om någon har blivit överfallen, men inte uppträtt på ett sådant sätt att han eller hon kan anses medvållande till händelse-förloppet, omfattas han eller hon i regel av arbetsskadeförsäkringen. Liknande resonemang kan föras när någon skadas under lek eller okynne. (FÖD 1980:9)

En speciallärare återvänder till lärarrummet efter lunch. Där hälsade han och en kollega på varandra genom att ta tag i varandras axlar och svänga runt ett halvt varv. Vid rörelsen vreds speciallärarens högra knä så att det främre korsbandet slets av. Olycksfallet betraktades som ett olycksfall i arbetet eftersom det inte kunde anses att specialläraren var medvållande. Hälsningen ansågs i stället som ett uttryck för vän-skapligt umgänge. Det var därför inte fråga om lek eller okynne. (FÖD mål nr 765/88)

5.3.5 Berusning eller olämpligt beteende

En försäkrad som skadar sig under berusning eller olämpligt beteende kan ha ett försäkringsskydd för olycksfall i arbetet. Även om en arbetstagare handlar vårdslöst och bryter mot förbud kan han eller hon omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Det gäller också om han eller hon är kraftigt berusad.

Försäkringsskyddet gäller däremot inte om en arbetstagare handlar i strid mot arbetets syfte och handlingen är främmande för arbetet.

Exempel på för olämpligt beteende finns i äldre praxis. En 16-årig pojke skadades när en gasverksbyggnad exploderade. Explosionen berodde troligtvis på att 16-åringen rökt i byggnaden. Han hade vid upprepade tillfällen rökt där, trots förbud från arbetsgivaren. Olyckshändelsen betraktades inte som olycksfall i arbetet (FR 1942:67).

Under en olovlig stridsåtgärd uppehöll sig en montör i ett personalrum på sin arbetsplats i avvaktan på information från den lokala fackföreningen. Vid bordtennisspel under väntetiden skadade han ryggen och ena foten. Olycksfallet betraktades inte som ett olycksfall i arbetet. (FÖD 1990:11)

Ett olycksfall godkändes inte som ett olycksfall i arbetet när en arbetstagare som under alkoholhallucinos hoppat ut från ett fönster i ett omklädningsrum och skadats (FÖD mål nr 401/81).

Det är alltid viktigt att utreda och bedöma den enskildes agerande vid olycksfallet i fråga. Skulle den försäkrade vid olycksfallet göra något som är i strid med arbetets syfte och helt främmande för arbetet skulle det kunna innebära att han eller hon förlorar sitt försäkringsskydd för olycksfall i arbetet.

5.3.6 Hemarbete

En person som arbetar från sitt hem och råkar ut för ett olycksfall kan vara försäkrad för olycksfall i arbetet. Till skillnad från arbete på arbetsplatsen krävs det dock att olycksfall som inträffar i hemmet ska vara direkt orsakat av det förvärvsarbete som personen utför. Anledningen till att det ställs högre krav är att försäkringsskyddet för arbetsskador ska täcka just olycksfall som beror på arbetet och inte olycksfall i hemmet. Det står i äldre förarbeten att det är motiverat att iaktta viss försiktighet vid bedömningen av olycksfall i hemmet, som inte är direkt orsakade av arbetet, utan mera har sin grund i det dagliga livets faror (jfr prop. 1954:60 s. 109).

För att en skada till följd av ett olycksfall vid arbete i hemmet ska utgöra en arbetsskada ska det alltså finnas ett samband mellan den försäkrades arbete och olyckan. Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan vad som krävs för att ett sådant samband ska anses föreligga i HFD 2023 ref. 22 I och II.

Rättsfall

HFD konstaterade, att det finns en gränsdragningsproblematik om vad som hör till arbetslivet och vad som hör till privatlivet när det gäller hur man ska se på sambandskravet vid olyckor som har inträffat vid arbete i hemmet. I hemmet finns en mängd rent privata förhållanden som kan orsaka olyckor, allt från egendom till familj och husdjur. Vidare saknas den tidsmässiga uppdelningen mellan privatliv och arbetsliv. Vid arbete i hemmet kan privata sysslor och arbetsuppgifter utföras om vartannat. HFD ansåg därför att det finns anledning till en viss restriktivitet när man bedömer om det finns samband mellan ett olycksfall som inträffar i hemmet och den försäkrades arbete.

HFD har ansett att en första förutsättning är att olyckan inträffar när den försäkrade utför sitt arbete. En andra förutsättning är att olyckan inte till övervägande del har sin grund i privatlivet. HFD bedömde även att det saknar betydelse om arbetet i hemmet har skett frivilligt eller om det har varit beordrat av arbetsgivaren.

I de båda målen bedömde HFD att olycksfallen inte gav rätt till ersättning, men på delvis olika grunder.

I det första målet (HFD 2023 ref. 22 I) inträffade olycksfallet när den försäkrade arbetade vid datorn och böjde sig ner för att ta upp en strömkabel som hade lossnat från datorn. Olyckan skedde därmed när hen utförde sitt arbete. Men det som inträffade var att AA fick en tandskada när hen sammanstötte med sin son som satt och lekte under skrivbordet. Olyckan ansågs därför till övervägande del ha sin grund i den försäkrades privatliv.

I det andra målet (HFD 2023 ref. 22 II) inträffade olycksfallet när den försäkrade sammanstötte med sin hund, varpå AA fick en tandskada. Olycksfallet inträffade när AA var på väg ut i köket för att ställa ifrån sig en kaffekopp för att därefter gå ut med sin hund. Olyckan inträffade alltså inte när AA utförde sitt arbete. (HFD 2023 ref. 22)

Genom de här två rättsfallen klargör HFD hur man ska se på sambandskravet vid olyckor som har inträffat vid arbete i hemmet. Bedömningen behöver göras i två steg. I det första steget bedömer man om olycksfallet inträffade när den försäkrade utförde sitt arbete. Om så är fallet bedömer man nästa steg: om olyckan till övervägande del har sin grund i privata förhållanden. Det innebär att orsaken till olyckan ska vägas in. För att kunna ta ställning till om ett olycksfall har samband med arbetet behöver man alltså utreda både de närmare omständigheterna kring olycksfallet och orsaken.

Det här innebär att det ställs högre krav på sambandet när en skada inträffar i hemmet jämfört med när skadan inträffar på arbetsplatsen. En förutsättning är att en olycka inträffar när den försäkrade utför sitt arbete och att olyckan till övervägande del inte har sin grund i privatlivet.

5.3.7 Ätande

Ett exempel på när ätande kan omfattas av arbetsskadeförsäkringen är när det kan anses ingå i den försäkrades arbetsuppgifter. Ett sådant fall har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen.

En försäljare av kakelugnar blev under ett besök bjuden på kaffe och kaka hemma hos en kund i dennes bostad. Besök hos kunder i deras hem ingick i den försäkrades arbete. När han åt kakan skadade han en tand på en körsbärskärna i kakan. HFD konstaterade att besök hos kunder i deras hem ingick i arbetet som försäljare. HFD ansåg vidare att kaffedrickandet tillsammans med kunden knappast kunde betraktas som en syssla som var skild från det egentliga arbetet. Den tandskada som försäljaren fick när han bet i kakan fick därför anses ha uppstått till följd av olycksfall i arbetet och ansågs därför vara en arbetsskada. (RÅ 2007 ref. 1)

Ett annat fall som HFD har prövat handlar om ett olycksfall under en konferens. En konferensdeltagare råkade ut för ett olycksfall vid en lunch. När den försäkrade skulle dricka råkade en arbetskamrat med armbågen slå till glaset som den försäkrade höll vid sin mun och en tandskada uppstod. Lunchen ingick i den internatkurs som den skadade deltog i. Arbetsgivaren hade anordnat och bekostat lunchen, som ägde rum på betald arbetstid. Lunchen bedömdes stå i nära samband med arbetet och olycksfallet bedömdes som ett olycksfall i arbetet. (RÅ 2010 ref. 85)

I avsnitt 5.3.3 finns ytterligare ett exempel på om ätande kan anses omfattas av arbetsskadeförsäkringen. I detta fall rörde det sig om en praktikant som åt vid ett måltidsuppehåll på arbetsplatsen.

5.3.8 Vad gäller för sjömän vid olycksfall?

Sjömän kan sägas ha ett generösare försäkringsskydd för olycksfall i arbetet än de flesta andra som förvärvsarbetar. En sjöman som drabbas av ett olycksfall på fritiden när han eller hon vistas på det fartyg där han eller hon är anställd omfattas i regel av arbetsskadeförsäkringen. Det gäller också om olycksfallet skulle inträffa inom ett speciellt avgränsat hamnområde under fritiden eller om en sjöman skulle råka ut för ett olycksfall medan han eller hon deltar i en organiserad fritidssysselsättning i land (SOU 1975:84 s. 172–173).

Anledningen till det generösare försäkringsskyddet är att en sjöman inte bara arbetar utan också ofta under längre perioder bor på den båt som han eller hon arbetar på. En sjöman ute till sjöss kan ju inte lämna båten och åka hem efter arbetstid. Det är den bundenheten till arbetet som har ansetts motivera ett högre försäkringsskydd. Det här utökade försäkringsskyddet finns inte reglerat i arbetsskadeförsäkringen utan kommer från äldre praxis från bl.a. YFL. (SOU 1975:84 s. 172–173)

Det utökade försäkringsskyddet gäller inte när en sjöman vistas i land på fritiden. Då ska olycksfallet utredas och det ska på samma sätt som för alla andra bedömas om det finns en tillräcklig koppling mellan olycksfallet och arbetet. Ett exempel är en fartygsmaskinist som en söndagskväll begav sig i land med par arbetskamrater och åt middag och råkade ut för en trafikolycka på vägen tillbaka till fartyget. Bedömningen gjordes att det inte var fråga om färd mellan måltidsställe och arbetsställe vid måltidsrast och det låg inte heller på annat sätt i arbetsgivarens intresse att maskinisten lämnade fartyget, utan syftet bedömdes vara rent privat (FÖD mål nr 1351/82).

Även om en sjöman är försäkrad för olycksfall i arbetet under hela sin vistelse på fartyget, det vill säga även under sin fritid, så innebär det inte att försäkringsskyddet gäller oavsett hur den försäkrade själv har agerat. Ett exempel på det är ett fall där en sjöman provsköt en egentillverkad mässingskanon under sin fritid ombord på båten och skadade sig. Domstolen bedömde att den försäkrade hade skadats under sådana omständigheter att det inte kunde anses ha inträffat ett olycksfall i arbetet (FÖD mål nr 882/82).

Kammarrätten har prövat ett mål där frågan var om en sjöman hade varit utsatt för ett olycksfall i arbete när han under en måltidsrast bet sönder en tand på grund av att salladen som han åt innehöll en stenbit. Händelsen inträffade i personalmatsalen på den färja där han tjänstgjorde. Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att den aktuella händelsen var ett olycksfall i arbetet eftersom den försäkrade inte hade någon annan möjlighet än att äta den mat som tillhandahölls av arbetsgivaren i personalmatsalen. Det fanns ingen möjlighet för personalen att ta med egen mat eller att välja ett annat matställe under fartygets färd. (KRNG 417-14)

5.3.9 Krigsskadeersättning till sjömän

Krigsskadeersättning kompletterar arbetsskadeförsäkringen genom att ge sjömän ersättning i vissa situationer då arbetsskadeersättning inte kan grundas på olycksfall vid utfört förvärvsarbete eller på sedvanligt färdolycksfall.

44 kap. 2 § SFB

Krigsskadeersättning kan lämnas till en försäkrad sjöman som till följd av olycksfall på grund av en krigshändelse drabbas av en personskada utomlands under sådan tid som anges i 7 kap. 8 och 9 §§. I 86–88 kap. finns bestämmelser om att krigsskadeersättning kan lämnas även till efterlevande.

7 kap. 7 § SFB

Försäkrad för krigsskadeersättning till sjömän enligt 44 kap. är den som vid en tjänstgöring på svenskt fartyg är försäkrad för arbetsskadeersättning enligt 6 kap. 6 § 6 och som anses som sjöman enligt sjömanslagen (1973:282) eller ändå följer med fartyget och utför arbete för fartygets räkning. Försäkringen gäller dock inte den som tjänstgör på krigsfartyg eller skadas i ett krig som Sverige befinner sig i.

7 kap. 8 § SFB

Skyddet enligt 7 § gäller utomlands när sjömannen

1. är på resa till en ort där han eller hon ska tillträda tjänstgöring på svenskt fartyg,
2. under tjänstgöring på svenskt fartyg vistas på en ort där fartyget ligger, eller
3. efter avslutad tjänstgöring på svenskt fartyg väntar på eller är på hemresa.

7 kap 9 § SFB

Bestämmelserna i 6 kap. 7§, 11 § första stycket och 16 § om försäkring, försäkringstid och utlandsvistelse ska tillämpas även när det gäller krigsskadeersättning.

En försäkrad sjöman som drabbas av en personskada utomlands till följd av olycksfall på grund av en krigshändelse kan få krigsskadeersättning till sjömän. Det gäller om olyckan inträffar utomlands när sjömannen är på resa till en ort där hen ska tillträda tjänstgöring på svenskt fartyg, när sjömannen under sin tjänstgöring på ett svenskt fartyg vistas på en ort där fartyget ligger eller när sjömannen väntar på hemresa eller är på hemresa efter avslutad tjänstgöring på svenskt fartyg.

Genom att bestämmelsen i 44 kap. 6 § SFB hänvisar till 39 kap. gäller arbetsskadeförsäkringens personskadebegrepp i 39 kap. 4 § även för krigsskadeersättning till sjömän.

Vad som avses med krigshändelser framgår av förarbeten: ”Med krig skall förstås såväl krigshandlingar mellan två eller flera öppet krigförande parter som krigshandlingar till följd av inbördeskrig, politiska oroligheter av motsvarande karaktär eller utländsk makts infiltration. ”Krigshändelse” skall tolkas på samma sätt som ”krigsåtgärd” har tolkats i praxis vid tillämpningen av 1937 och 1954 års krigsförsäkringslag.” SOU 1976:50 s. 168

Som sjöman räknas den som tjänstgör på svenskt fartyg och som anses som sjöman enligt sjömanslagen (1973:283), eller som ändå följer med fartyget och utför arbete för fartygets räkning. Enligt sjömanslagen är en sjöman en arbetstagare som är anställd för fartygsarbete och som har befattning på fartyget under den tid som hen tjänstgör ombord (jämför 3 § sjömanslagen [1973:282]).

Försäkringen gäller däremot inte den som tjänstgör på krigsfartyg eller skadas i ett krig som Sverige befinner sig i. Om Sverige befinner sig i krig har regeringen möjlighet att föreskriva att försäkringsskyddet under krig ska gå utöver vad som gäller enligt arbetsskadeförsäkringen eller statligt personskadeskydd enligt 15 kap. RF. Enligt 117 kap. 9 § SFB får regeringen föreskriva att förmåner som administreras av Försäkringskassan ska bestämmas enligt andra grunder eller i annan ordning än som gäller enligt lag eller annan författning.

Krigsskadeersättning lämnas med tillämpning av bestämmelserna i 40 och 41 kap. samt 42 kap. 2–6 §§. Den försäkrade har inte rätt till krigsskadeersättning om han eller hon för samma tid har rätt till arbetsskadeersättning enligt 39–42 kap (44 kap. 3 och 4 §§ SFB). Krigsskadeersättning kan även lämnas till efterlevande.

Vid skada har den försäkrade, utöver livränta, rätt till särskild ersättning med hänsyn till skadans beskaffenhet. Vid förlust av arbetsförmågan motsvarar ersättningen 6 gånger det prisbasbelopp som gällde för det år då skadan inträffade. Vid nedsättning av arbetsförmågan betalas så stor andel av summan ut som svarar mot graden av nedsättningen (44 kap. 5 § SFB).

5.4 Olycksfall utanför arbetsområdet

En försäkrad som skadar sig utanför arbetsområdet har också ett försäkringsskydd för olycksfall i arbetet. Även olycksfall utanför arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet, under förutsättning att arbetstagaren vid olycksfallet utförde arbetsgivarens ärenden (prop. 1954:60 s. 109).

Vissa olycksfall som sker utanför arbetsområdet men i dess omedelbara närhet har i praxis ansetts som olycksfall i arbetet.

HFD har avgjort ett mål som avsåg en ridinstruktör. Hon råkade ut för ett olycksfall när hon red utanför ridskolans område. Utredningen visade att olycksfallet inträffade under arbetstid, men att hon red utan uppmaning från arbetsgivaren eller överenskommelse med denne. Syftet var att hitta nya möjliga ridvägar. HFD ansåg att en ridning med det syftet fick anses ha gjorts i arbetsgivarens intresse, och därför bedömdes ärendet som ett olycksfall i arbetet. (RÅ 1996 not. 105)

5.4.1 Olycksfall under tjänsteresor

För att kunna se olycksfall under tjänsteresa som olycksfall i arbetet bör det inträffade kunna kopplas till arbetet eller något som den försäkrade utfört i arbetsgivarens intresse. Vägledande är alltså de principer som finns för att annars kunna bedöma ett olycksfall som ett olycksfall i arbetet eller ett färdolycksfall. Det är lika viktigt som annars att du utreder hur och när olycksfallet gick till, på vilket sätt olycksfallet har samband med själva arbetet eller om den skadade på annat sätt kan sägas ha agerat i arbetsgivarens intresse.

Med tjänsteresa menas till exempel resa i samband med arbete och resa i samband med en kurs eller konferens. FÖD och HFD har avgjort ett antal domar som gäller olycksfall under tjänsteresa.

I dessa domar har olycksfallet bedömts vara ett olycksfall i arbetet enligt arbetsskade-försäkringen när det har

• inträffat under en aktivitet som har varit i arbetsgivarens intresse. Det finns inget krav på att aktiviteten ska ha utförts på uppmaning eller efter överenskommelse med arbetsgivaren. En busschaufför vid en vintersportresa skadade sig under skidåkning. Eftersom han ansågs ha varit i skidbacken i arbetsgivarens intresse, bedömdes det inträffade ha varit ett olycksfall i arbetet (FÖD 1989:32).

Olycksfallet bedömdes inte som olycksfall i arbetet när

• arbetstagaren bodde på hotell under en tjänsteresa och besökte motions-anläggningen för att bada bastu. Hon föll i bastun och skadade sig. Kammar-rätten, vars dom inte ändrades av FÖD, framhöll att trots att olycksfallet inträffade under tjänsteresa ansågs det inte vara ett olycksfall i arbetet eftersom olycksfallet inte inträffade under sådana omständigheter att det hade samband med arbetet. (FÖD 1995:4)
• det har inträffat i samband med en aktivitet som inte har legat i arbetsgivarens intresse. Ett exempel är ett olycksfall som inträffade kl. 03.00 på natten efter en bankett. En polis hade deltagit i en tävling och denna hade avslutats med en bankett med middag och prisutdelning på kvällen. Middagen och efterföljande prisutdelning höll på från kl. 22.30 – 01:30. Därefter fortsatte banketten med dans och samtal i mindre grupper. Domstolen ansåg inte att olycksfallet som inträffade under denna senare del av banketten kunde anses ett olycksfall i arbetet då deltagandet i denna senare del av banketten inte kunde anses ligga i arbetsgivarens intresse (RÅ 1996 ref. 76). Ett annat exempel är en tandläkare som var på konferens i Rio de Janeiro och råkade ut för ett olycksfall då denne strax efter kl. 02.00 på natten blev överfallen och misshandlad på väg hem till hotellet från en middag. När konferensen avslutades vid 22:30-tiden hade tandläkaren med par kollegor begett sig in till centrala Rio och ätit. Middagen var inte en del i konferensen och resan hem till hotellet ansågs inte som sådan resa att olycksfallet kunde ses som ett färdolycksfall. (FÖD mål nr 1173/84)

5.5 Egenföretagare och olycksfall

En egenföretagare har samma försäkringsskydd vid olycksfall i arbetet som en anställd. Men att utreda en egen företagare kan innebära andra utmaningar, eftersom du inte vid behov kan kontrollera uppgifter om olycksfallet med en arbetsgivare. Du måste i stället utreda olycksfallet och sambandet till arbetet på annat sätt.

Ett exempel på en sådan situation som kan vara svår att utreda är när egenföretagaren har sin bostad som arbetsplats helt eller i viss utsträckning. En förutsättning för att ett olycksfall i hemmet ska omfattas av arbetsskadeförsäkringen är att den försäkrade ska arbeta eller hålla på med något som har samband med arbetet. Det bör också krävas att det arbete som har orsakat olycksfallet anses ingå i eller ha ett nära samband med själva driften av den verksamhet som egenföretagarens arbete avsåg. Det framgår av ett antal avgöranden i FÖD. (FÖD 1982:22, FÖD mål nr 1985/81, FÖD 1983:1 och FÖD mål nr 878/83)

5.6 Olycksfall under idrottsutövande eller under friskvårdsaktivitet

Den som skadar sig när han eller hon idrottar på fritiden eller under friskvårdsaktivitet kan i vissa fall omfattas av arbetsskadeförsäkringen.

FÖD har avgjort ett mål som avsåg en deltidsanställd brandman. Han skadade sig när han under fritiden hade fysisk träning med sina arbetskamrater. Träningen skedde på inrådan av företagshälsovården. I bedömningen tog domstolen hänsyn till att

• arbetsgivaren tillhandahöll lokal, material och kläder
• träningen låg i arbetsgivarens särskilda intresse
• träningen enbart var organiserad för kommunens brandmän
• träningen hade en påtaglig anknytning till arbetet.

Skadan godkändes som arbetsskada till följd av olycksfall i arbetet (FÖD mål nr 133/81).

För att avgöra om det finns ett samband mellan arbetet och olycksfallet när det inträffar på en av arbetsgivaren betald friskvårdstimme ska flera olika faktorer beaktas.

Rättsfall

HFD har i en dom kommit fram till att en skada under en friskvårdsaktivitet på betald arbetstid inte var en arbetsskada i arbetsskadeförsäkringens mening. HFD uttalade bl.a. följande.

En grundläggande förutsättning för att en skada ska anses som en arbetsskada och omfattas av arbetsskadeförsäkringen är att den har uppkommit till följd av olycksfall i arbetet, dvs att den är arbetsrelaterad. Det innebär att den aktivitet i vilken skadan inträffat måste ha ett samband med den skadades arbete.

HFD ansåg att det inte var tillräckligt att det indirekt kunde vara till fördel för en arbetsgivare att den anställde motionerar och sköter sin hälsa, utan att det borde krävas att den anställde utövar aktiviteten i fråga i arbetsgivarens intresse. Som exempel nämndes i de fall anställningen ställer särskilda krav på god fysik för att den anställde ska kunna utföra sina arbetsuppgifter (jämför RÅ 1996 ref. 76 och FÖD 133/81). HFD konstaterade att det aktuella olycksfallet visserligen hade inträffat i samband med en friskvårdsaktivitet som utövades på betald arbetstid, men konstaterade att deltagandet var frivilligt, att aktiviteten ägt rum utan arbetsgivarens inblandning och att NN:s anställning inte ställde några särskilda krav på god fysik. Mot denna bakgrund ansåg HFD att det inte fanns något sådant samband mellan olyckan och arbetet som krävs för att skadan skulle kunna anses ha uppkommit till följd av ett olycksfall i arbetet. (HFD 2020 ref. 4).

Det är inte tillräckligt att ett olycksfall inträffar på en av arbetsgivaren betald friskvårdstimme och att arbetsgivaren indirekt gynnas av att den anställde är i god fysisk form. Det krävs något ytterligare för att anse att det finns ett samband mellan arbetet och olycksfallet. På vilken plats den anställde befann sig när friskvårdsaktiviteten utövades är en faktor som domstolen inte vägde in i sin bedömning. Av domen framgår att om deltagandet i friskvårdsaktiviteten är frivilligt, om den äger rum utan arbetsgivarens inblandning och arbetet inte ställer några särskilda krav på god fysik, så saknas det samband mellan arbetet och olyckan. Detta innebär att utgången hade kunnat bli den motsatta om deltagandet varit beordrat eller om den försäkrades arbetsuppgifter hade ställt särskilda krav på god fysik.

5.7 Olycksfall vid fackligt arbete

En facklig förtroendeman har rätt till tjänstledighet med bibehållna löneförmåner om ledigheten gäller den fackliga verksamheten på arbetsplatsen. Det innebär att han eller hon omfattas av arbetsskadeförsäkringen om ett olycksfall inträffar under sådan verksamhet.

5.8 Färdolycksfall

39 kap. 7 § SFB

Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Bestämmelsen infördes redan i OL och har sedan, med vissa redaktionella förändringar, förts över till YFL, till LAF och slutligen till SFB. Mot denna bakgrund kan den omfattande praxis som växt fram, framförallt vid tillämpningen av YFL och LAF, också ha betydelse vid tillämpningen av den nu gällande bestämmelsen.

I förarbetena till YFL framfördes argument för och mot att färdolycksfallen skulle omfattas av yrkesskadeförsäkringen. Skälen för bedömdes väga väsentligen tyngre än skälen mot. Det starkaste skälet för att olycksfall vid färd till eller från arbetsstället skulle omfattas av försäkringen var att de bedömdes ha ett påtagligt samband med själva arbetet och därför också borde ingå i försäkringsskyddet för olycksfallsskador. Ett annat skäl är att Sverige hade ratificerat ILO-konventionen nr 121, 1964. Konventionen ställde krav på att färdolycksfall skulle omfattas av en arbetsskadeförsäkring om inte den allmänna socialförsäkringen var utformad så utformas på ett sådant sätt att färdolycksfallen ersattes på ett enligt konventionen godtagbart sätt (SOU 1975:84 s. 89).

När den försäkrade reser till eller från sitt arbete är det bara olycksfall som omfattas av försäkringen. Det följer av 39 kap. 7 § SFB.

5.8.1 Vad krävs för att ett olycksfall ska betraktas som ett färdolycksfall?

För att ett olycksfall som inträffar vid färd till eller från arbetet ska anses som ett färdolycksfall krävs att:

• färden är en följd av arbetet
• färden har stått i nära samband med arbetet.

Detta innebär att den aktuella färden ska ha både orsakssamband och tidssamband med arbetet.

Ett olycksfall som inträffar på den vanliga färdvägen mellan hemmet och arbetsplatsen har sedan mycket lång tid tillbaka ansetts omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Det är emellertid inte alla sådana olycksfall som omfattas. I HFD 2018 ref. 73 tydliggjorde domstolen att kraven på orsaks- och tidssamband innebär att syftet med färden måste beaktas.

Rättsfall

AA arbetade som rektor och hade deltagit i ett möte utanför sitt kontor när hon vid lunchtid skulle cykla tillbaka till sitt kontor. Hon fick då ett telefonsamtal från sin dotters skola och hon ombads komma dit eftersom dottern hade skadat sig. Under färden fick hon ett nytt samtal som innebar att hon skulle möta sin dotter i hemmet i stället för att komma till skolan. Under det telefonsamtalet cyklade hon omkull och skadade sig. När olycksfallet inträffade befann hon sig på den väg som hon normalt färdades på till och från arbetet. Hon hade haft för avsikt att återgå till arbetet efter lunchrasten.

HFD förklarade att syftet med färden måste beaktas vid bedömningen av om ett olycksfall, som inträffar under en färd längs den vanliga färdvägen mellan hemmet och arbetsplatsen, ska räknas som olycksfall i arbetet. Syftet med färden var att AA skulle åka hem för att ta hand om sin dotter. Enligt HFD hade färden därmed ett samband med hennes privata förhållanden och inte med hennes arbete. Olycksfallet skulle därför inte räknas som ett olycksfall i arbetet.

För att kunna ta ställning till om ett olycksfall kan vara ett färdolycksfall i arbetsskadeförsäkringens mening behöver således de närmare omständigheterna kring olycksfallet samt syftet med färden utredas.

5.8.2 Vad är en färdväg?

Om ett olycksfall inträffar när den försäkrade färdas till eller från sitt arbete räknas det som ett olycksfall i arbetet om färden är föranledd av och står i nära samband med arbetet. Försäkringen omfattar i allmänhet alla regelbundna, vanliga och direkta färder.

Den vanliga färdvägen behöver inte vara den närmaste vägen, om det har finns ett godtagbart skäl för en längre väg. Vilket färdmedel som används har inte någon avgörande betydelse. Om den försäkrade väljer en annan färdväg än den vanliga har det i praxis fästs vikt vid hur regelbundet den försäkrade har använt den alternativa färdvägen. HFD har i RÅ 2007 ref. 35 fastställt att ett olycksfall som inträffat på väg från särbos bostad till arbetsplatsen var ett färdolycksfall. Den försäkrade hade regelbundet och under en längre tid, sedan 10 månader, färdats till sin arbetsplats från den aktuella bostaden och det var på den färdvägen olyckan inträffade. Om den försäkrade väljer en annan färdväg än den vanliga har anledningen till det valet betydelse för bedömningen.

Mot denna bakgrund är det alltså viktigt att noggrant utreda vilken färdväg den försäkrade använder och hur ofta han eller hon använder den färdvägen. Om den försäkrade inte har använt sig av färdvägen mer än någon enstaka gång är det viktigt att ta reda på anledningen till varför färdvägen valdes vid just det aktuella tillfället. Är det fråga om tillfälliga situationer som trafikstockning eller vägarbete får en prövning ske utifrån de individuella omständigheterna om den alternativa färdvägen är godtagbar. Det är också viktigt att utreda om färdolycksfallet har inträffat vid en avvikelse från den direkta färdvägen eller efter ett avbrott. I kommande avsnitt står det mer om vad som behöver utredas för att bedöma om ett olycksfall som inträffat på en avvikelse från eller under ett avbrott på den vanliga färdvägen kan anses som färdolycksfall.

5.8.3 När kan en färd anses som påbörjad eller avslutad?

En färd anses i princip påbörjad respektive avslutad när den försäkrade har passerat tröskeln till den egna bostaden. Färden har inte ansetts avslutad när en person befann sig i ett garage som var avskilt från bostaden, trots att det tillhörde den skadade (FÖD 1979:4).

För att ett olycksfall som inträffar på gränsen mellan den egna bostaden och färdvägen ska kunna ses som ett färdolycksfall måste enligt praxis en del av händelseförloppet ha inträffat på en plats som visar att färden har påbörjats. Om exempelvis en person halkar i sin hall och ramlar ut genom ytterdörren och skadar sig på yttertrappan har det bedömts som om färden har påbörjats och därmed betraktats som ett färdolycksfall. Om olycksfallet däremot inträffar i en inomhustrappa eller i något annat privat utrymme som bara den försäkrade och hans eller hennes familj använder, så har inte färden till arbetet bedömts ha påbörjats. Inte heller har det bedömts vara ett färdolycksfall om en försäkrad påbörjat färden till arbetet, men åkt tillbaka till bostaden för att hämta ett armbandsur och råkat ut för en olycka inne i bostaden (FÖD mål nr 178/86). Att den försäkrade kort innan olycksfallet varit utanför bostaden på väg till sitt arbete ledde inte till att olycksfallet kunde betraktas som ett färdolycksfall.

För att ett olycksfall ska kunna ses som ett färdolycksfall när en arbetstagare lämnar arbetsplatsen ska syftet med resan bedömas. Om den försäkrade har slutat för dagen och påbörjar resan hemåt i direkt tidsmässig anslutning till det och råkar ut för ett olycksfall på den direkta färdvägen så är det ett färdolycksfall. Men om den försäkrade utan tillåtelse eller i strid med gällande arbetsavtal lämnar arbetsplatsen under arbetstid för att åka hem kanske det inte kan ses som ett färdolycksfall om det inte finns ett godtagbart skäl. Ett exempel på godtagbart skäl om man lämnar arbetsplatsen före eller efter ordinarie arbetstids slut är om det finns en tillåtelse från arbetsgivaren eller ett krav på att arbeta övertid.

Kommande avsnitt handlar om att även andra resor än resor som går direkt mellan arbete och bostad kan bedömas vara en följd av och stå i nära samband med arbetet och vilka omständigheter som kan ligga till grund för den bedömningen.

5.8.4 Samåkning

Om två eller flera personer samåker från bostad till respektive arbetsplatser och en olycka inträffar på en sidoväg som hör till den enes arbetsplats eller bostad gäller arbetsskadeförsäkringen om den valda färdvägen är en naturlig väg för dem. Syftet med samåkningen ska vara att ta sig till arbetsplatserna från bostäderna. En faktor som kan spela in vid bedömningen om det har varit fråga om samåkning är om de som åkte i bilen har för vana att åka tillsammans till eller från arbetet. Olycksfallet kan bedömas som olycksfall i arbetet för såväl förare som passagerare (FÖD 1985:54, FÖD mål nr 545/85 samt FÖD mål nr 1870/86).

Synen på att bedöma olycksfall som färdolycksfall vid samåkning har förändrats. Tidigare var inställningen restriktiv i såväl tillämpning som praxis. Det framkommer i FÖD mål nr 760/75, där ett olycksfall under samåkning inte bedömdes ha varit ett färdolycksfall, eftersom medpassageraren inte var en arbetskamrat och arbetsgivaren inte hade organiserat samåkningen. En förändring av synen kan sägas ha inträffat under mitten av 1980-talet då FÖD bedömde att ett olycksfall som inträffade under samåkning var ett färdolycksfall, trots att de samåkande inte arbetade på samma arbetsplats men hade samma bostad, (FÖD 1985:54). Senare bedömdes också olycksfall vid samåkning mellan skilda bostäder och samma arbetsplats som färdolycksfall (FÖD mål nr 545/85). Även samåkning mellan skilda bostäder och arbetsplatser kan godtas om färderna sker regelbundet och på en färdväg som är naturlig för dem som samåker.

Däremot har ett olycksfall som inträffade vid samåkning inte ansetts vara ett färd-olycksfall när det var fråga om ett olycksfall som inträffade på väg hem från arbetet sedan den försäkrade hade skjutsat hem en arbetskamrat. Den försäkrade hade avvikit från den direkta färdvägen mellan arbetet och bostaden genom att köra i motsatt riktning. Samåkningen var inte heller regelbunden utan endast sporadisk. (FÖD mål nr 1870/86)

5.8.5 Färder till och från matställe

Olycksfall som inträffar på färd mellan arbetsplats och måltidsställe i samband med måltidsraster eller på färd för att köpa mat eller dryck som ska ätas under måltidsrast på arbetsstället ses vanligen som olycksfall i arbetet. Det beror på att sådana resor anses stå i nära samband med arbetet.

Om den försäkrade väljer ett lunchställe som ligger långt från arbetsstället och som dessutom avviker från hans eller hennes vanliga mönster kan ett olycksfall som inträffar på färdvägen inte betraktas som ett färdolycksfall. Så var fallet i FÖD mål nr 1817/76 där den försäkrade som vanligen brukade äta lunch i arbetsgivarens lunchrestaurang, i stället valde att äta lunch vid ett lunchställe nio kilometer från arbetsstället. I domen betonades det att det var fråga om ett enstaka besök på lunchstället och att lunchstället låg långt bort från arbetsstället.

5.8.6 Lämna och hämta barn

Olycksfall som inträffar när den enskilde regelbundet lämnar eller hämtar barn för barn-omsorg i samband med färd till eller från arbetsplatsen har i praxis ansetts som olycksfall i arbetet (se Hessmark m.fl., Socialförsäkringsbalken, kommentaren till 39 kap. 7 § under rubriken Vanliga omvägar). Det är ett exempel på en godtagbar avvikelse från färdvägen. Det är viktigt att utreda om olycksfallet inträffat på vägen till eller från barnomsorgen eller om det inträffat på själva platsen. Om olycksfallet inträffat på platsen (t.ex. förskolan) behöver det utredas om det skett ett avbrott på själva färden. Om ett avbrott skett behöver det utredas om olycksfallet inträffat under omständigheter som har samband med arbetet. Det är också viktigt att utreda om den försäkrade återkommande brukar lämna eller hämta barn på väg till eller från arbetet.

5.8.7 Färd mellan tillfällig bostad och bostad i hemorten

En arbetstagare som är fast bosatt på en ort kan tvingas skaffa sig en tillfällig bostad på en annan ort på grund av sitt arbete. Om han eller hon råkar ut för en olyckshändelse under färd mellan bostaden i hemorten och den tillfälliga bostaden på arbetsorten omfattas han eller hon av arbetsskadeförsäkringen, om färden kan anses stå i nära samband med arbetet (Sof 24/71). Förutsättningen är att syftet med färden är att ta sig till den tillfälliga bostaden för att därefter åka vidare till arbetsstället inom en rimlig tid, till exempel morgonen efter. En faktor som kan spela in vid bedömning är om den försäkrade gör den här typen av färder med en viss regelbundenhet. Färder mellan fast bostad och tillfällig bostad i samband med att man ska avsluta eller påbörja en anställning anses inte stå i nära samband med arbetet.

5.8.8 Färd på grund av läkarbesök

Olycksfall som inträffar under en färd mellan arbetsplatsen och en läkarmottagning godtas om läkarbesöket eller besöket i vården uteslutande gäller behandling av en arbetsskada.

I en FÖD-dom ansågs en färd mellan företagshälsovård och hemmet vara föranledd av och stå i nära samband med den försäkrades arbete. I målet hade den försäkrade med arbetsgivarens tillstånd på arbetstid besökt en sjukgymnast och besöket var föranlett uteslutande av en tidigare godkänd arbetsskada. (FÖD mål nr 1462/85)

En färd som gjordes mellan företagshälsovård och bostad under en sjukskrivning bedömdes inte som färdolycksfall, även om behandlingen gällde återinsjuknande av en arbetsskada (FÖD mål nr 112/89). I det aktuella fallet bedömdes inte färden vara en följd av själva arbetet, eftersom den försäkrade redan var sjukskriven när olycksfallet inträffade.

Olycksfall som inträffade när den försäkrade var på väg hem från arbetet och gjorde en avvikelse för att besöka ett sjukhus för att få sin TNS-apparat kontrollerad var inte ett färdolycksfall (FÖD mål nr 890/88).

Andra färder i samband med besök i vården som beror på arbetet kan också godtas. Det gäller till exempel för vissa grupper av arbetstagare som måste genomgå olika typer av hälsokontroller. Det kan till exempel gälla försäkrade som behöver undersöka blyhalten i blodet.

5.8.9 Färder som inte påbörjas i direkt anslutning till arbetstidens slut

För att ett olycksfall ska kunna ses som ett färdolycksfall när en arbetstagare lämnar arbetsplatsen ska syftet med färden bedömas. Om den försäkrade har slutat för dagen och påbörjar färden hemåt i direkt tidsmässig anslutning till det och råkar ut för ett olycksfall på den direkta färdvägen så är det ett färdolycksfall.

Även olycksfall som sker efter att en arbetstagare har stannat kvar på arbetsplatsen efter arbetets slut och sedan skadar sig på vägen hem kan ses som färdolycksfall om orsaken till att han eller hon har stannat kvar har samband med arbetet. Det gäller inte om han eller hon i stället sysslar med privata angelägenheter innan färden hem. Den tid som har förflutit mellan arbetets slut och tiden för olycksfallet har betydelse vid bedöm-ningen (FÖD mål nr 148/80, FÖD mål nr 1211/80 och FÖD 1986:45).

Kammarrätten har i ett mål angett följande:

”Kammarrätten antecknar att XX oavbrutet uppehållit sig på sin arbetsplats under cirka en och en halv timme efter den ordinarie arbetstidens slut. Han har under denna tid diskuterat arbetets uppläggning. Kammarrätten finner med hänsyn härtill att aktuellt olycksfall är att bedöma som arbetsskada.” (KRNS mål nr 6289-95).

Att en försäkrad påbörjar färden från arbetet en längre tid efter arbetets slut än vad som är nödvändigt kan medföra att sambandet mellan färden och arbetet bryts, det vill säga att färden anses vara privat. Vid bedömningen av om färden står i nära samband med arbetet har det betydelse var den försäkrade har befunnit sig efter arbetets slut och anledningen till att färden påbörjas senare än normalt. Fördröjningens längd och omständigheterna under fördröjningen kan också ha betydelse för bedömningen om färden har ett samband med arbetet eller arbetsförhållandena.

Vid bedömningen ska således hänsyn tas till om orsaken till att hemfärden har fördröjts har legat i arbetsgivarens särskilda intresse eller om fördröjningen i övrigt har samband med förhållandena på arbetsplatsen.

5.8.10 Tjänsteresor

Arbetstagare som arbetsgivaren skickar på tjänsteresa, kurs eller liknande omfattas av försäkringen under färder dit och därifrån. Fackliga förtroendemän har också skydd under färder på arbetstid om färden beror på den fackliga verksamheten (FÖD 1986:60.)

5.8.11 Avbrott eller avvikelser från den vanliga vägen

Olycksfall som inträffar när man avviker från den vanliga färdvägen betraktas i allmänhet inte som färdolycksfall, om inte avvikelsen kan anses som godtagbar.

Om syftet med avvikelsen har samband med arbetet eller arbetsförhållandena omfattas olycksfallet i regel av arbetsskadeförsäkringen.

Olycksfall som har inträffat på regelbundna, mindre omvägar i motionssyfte, har ansetts som godtagbara. Likaså har olycksfall som inträffar på färdvägen efter en mindre avvikelse godtagits.

Andra godtagbara omständigheter kan exempelvis vara att göra en mindre reparation eller tanka bilen för att kunna fullfölja färden. En kvinna som vid ett enstaka tillfälle valde att åka taxi hem från arbetet råkade ut för en olycka då hon gjort en avvikelse för att hämta ut pengar på en bank. Men eftersom hon hämtade ut pengar för att kunna betala för taxiresan sågs det som en naturlig del av färden. Därför bedömdes olycksfallet som ett färdolycksfall. (FÖD mål nr 820/78)

FÖD har avgjort ett mål som avsåg en försäkrad som lämnade arbetsplatsen för att köra hem. När han vände tillbaka till arbetsplatsen för att hämta sina läsglasögon råkade han ut för en trafikolycka. Trafikolyckan bedömdes ha varit ett färdolycksfall. Återfärden bedömdes av domstolen som en avvikelse, men som en ringa avvikelse, och man fann inte skäl att bryta försäkringsskyddet (FÖD 1986:44).

Andra exempel på avvikelser eller avbrott som har betraktats som godtagbara är om en olycka inträffar på den vanliga färdvägen efter ett kortare avbrott av privat natur. Ett fall som avgjorts i domstol gällde en försäkrad som var på väg hem i bil. Hon gjorde ett avbrott när hon såg att en bil kört av vägen i vinterväglaget. Hon och ett par andra bilister försökte hjälpa till att få upp bilen på vägen igen och råkade då ut för ett olycksfall. Domstolen ansåg att avbrottet för att hjälpa den andra bilisten var att betrakta som sådana omständigheter som medförde att försäkringsskyddet inte skulle brytas (FÖD mål nr 2540/77).

För att avgöra om en avvikelse eller ett avbrott från den vanliga vägen ska innebära att försäkringsskyddet bryts måste omständigheterna i det enskilda ärendet värderas. Exempel på sådana omständigheter är om avvikelsen eller avbrottet har ett naturligt samband med färden, syftet inte är av privat natur, om tiden för avbrottet inte har varat för länge i tid, eller om avvikelsen eller avbrottet på annat sätt kan ses som godtagbar.

5.8.12 Slagsmål och överfall

Den som blir överfallen eller råkar i slagsmål under en färd till eller från arbetet kan omfattas av försäkringen. Vid bedömningen ska du ta hänsyn till orsaken till överfallet och den försäkrades eget uppförande.

Försäkringsskyddet vid färd för en försäkrad som skadat sig under slagsmål på väg hem från arbetet har brutits när den försäkrade och motståndaren samtidigt börjat slåss. Ett fall som avgjorts i domstol gällde en försäkrad som var på väg hem och råkade i slagsmål. Den försäkrade bedömdes ha försatt sig i en situation som inte försäkringsskyddet är tänkt att täcka (FÖD mål nr 479/79).

Om den skadade, trots att parterna varit osams, inte har uppträtt på ett sådant sätt att han eller hon har gett anledning till angreppet och därmed inte anses som medvållande, omfattas han eller hon av arbetsskadeförsäkringen (FÖD 1985:43).

5.9 Metodstöd – utredning av olycksfall och färdolycksfall

Metodstödet innehåller exempel på frågor man behöver ha svar på för att kunna ta ställning till olycksfall. Frågorna är inte formulerade så att de kan ställas direkt till de försäkrade utan syftet är att frågorna ska ge stöd för vilka uppgifter som utredningarna behöver innehålla för att underlaget för olycksfallsbedömningen ska vara tillräckligt. Du ska i första hand göra utredningen muntligt.

En del frågor behöver du själv ta ställning till, och för att få svar på andra frågor behöver du komplettera med uppgifter från den försäkrade, eller andra. Listorna med frågor är inte uttömmande och du kan behöva utreda andra förhållanden än de som anges i metodstödet. Tänk på att bara ställa de frågor du behöver och ställ följdfrågor för att få tillräckliga svar. Ställ inte frågorna exakt som de är formulerade i metodstödet eftersom det finns begrepp som kan vara svåra att förstå.

Du ska först ta ställning till om det är ett olycksfall. Är din bedömning att det inte är fråga om ett olycksfall ska du inte ställa ytterligare frågor om detta. I vissa fall kan det däremot bli aktuellt att utreda om den försäkrade varit utsatt för annan skadlig inverkan i arbetet. Om du konstaterar att det inträffat ett olycksfall behöver du få svar på om det är ett olycksfall i arbetet eller om det är fråga om ett färdolycksfall. Du behöver då värdera de uppgifter du har. Det är bara om du bedömer att det handlar om ett olycksfall i arbetet eller ett färdolycksfall som du behöver uppgifter om olycksfallets skadlighet.

Är det ett olycksfall?

• Vad har hänt?

När du tar reda på vad som har hänt behöver du få tillräckliga uppgifter så att du kan bedöma följande:

• Var händelseförloppet plötsligt eller relativt kortvarigt, oförutsett och i viss mån ovanligt?
• Var det frågan om en yttre påverkan på kroppen och var det en ofrivillig skada?
• Handlar det om ett händelseförlopp som inte är oförutsett men som skulle kunna betraktas som ett olycksfall, t.ex. inflammation i arbetsvalk eller mekanisk inverkan under högst några få dagar?
• Handlar det om en skada som typiskt sett uppstår genom ett olycksfall? Var händelsen i så fall plötslig, ovanlig och oförutsedd?

Är det ett olycksfall i arbetet?

• Vid vilken tidpunkt och på vilken plats skedde olyckan?
• Vad gjorde den försäkrade när olyckan inträffade? Var det i arbetsgivarens intresse?
• Inträffade olycksfallet inom arbetsområdet och under arbetstid?
  • Om det var före eller efter arbetstid, utred hur långt före respektive efter.
• Inträffade olycksfallet under rast?
  • På vilket sätt hade olycksfallet i så fall samband med arbetet?
• Inträffade olyckan utanför arbetsområdet?
  • På vilket sätt hade olycksfallet i så fall samband med arbetet?
  • Utförde den försäkrade sitt vanliga arbete eller agerade på något annat sätt i arbetsgivarens intresse?
• Inträffade olycksfallet under idrottsutövande eller under friskvårdsaktivitet?
  • Var deltagandet frivilligt eller beordrat?
  • Ställer arbetsuppgifterna några särskilda krav på god fysik? På vilket sätt?
• Inträffade olycksfallet vid hemarbete?
  • Utred de närmare omständigheterna kring olycksfallet så att du kan bedöma på vilket sätt olycksfallet i så fall hade ett direkt samband med arbetet eller den egna verksamheten?
  • Inträffade olycksfallet när den försäkrade utförde sitt arbete?
  • Hade olycksfallet koppling till arbetet som utfördes, eller var det en faktor i privatlivet som orsakade olycksfallet?

Innan du bedömer att ett olycksfall omfattas behöver du också ta ställning till om den försäkrades eget agerande, eller den bakomliggande orsaken till olyckan, medför att olycksfallet inte omfattas.

• Inträffade olycksfallet under berusning eller olämpligt beteende, handlade det t.ex. om fysiskt våld där den försäkrade varit medvållande eller om fysiskt våld som hade sin grund i en privat konflikt?
• Gjorde den försäkrade något som var i strid med arbetets syfte och helt främmande för arbetet?

Innan du gör olycksfallsutredningen behöver du ta reda på om den försäkrade omfattas av försäkringsskyddet. För den som genomgår utbildning som är förenad med särskild risk för arbetsskada och som omfattas av 2 § tredje stycket FASP är det endast de moment i utbildningen där det bedömts finnas en särskild skaderisk, dvs. vid praktiska moment i utbildningen som omfattas. Elever är försäkrade vid ombyte av kläder, tvättning eller liknande före och efter moment som liknar förvärvsarbete. Skyddet gäller även vid tjänsteresor, läs mer om detta i avsnitt 3.5.2 Arbetsskadeförsäkring vid utbildning.

Sjömän

• Inträffade olycksfallet inom arbetsområdet?
• Inträffade olycksfallet under själva arbetet eller på fritiden?
• Vad för betydelse har den försäkrades egna agerande?
• Inträffade olycksfallet utom arbetsområdet?
• På vilket sätt hade olycksfallet samband med arbetet?

Är det ett färdolycksfall?

• Vid vilken tidpunkt och på vilken plats inträffade olyckan? Arbetade den försäkrade den aktuella dagen?
• Varifrån startade färden och vart var den försäkrade på väg? Verkar färdvägen rimlig? Kontrollera på karta.
• Pågick färden när olyckan inträffade?
  • Hade den försäkrade gått över tröskeln till sitt egna hem men inte kommit fram till arbetsområdet?
  • Hade den försäkrade lämnat arbetsområdet men inte passerat tröskeln i sitt egna hem?
• Vad var det egentliga syftet med färden när olycksfallet inträffade? Var syftet föranlett av arbetet?
• Påbörjades färden tidsmässigt i nära anslutning till att arbetet skulle påbörjas eller avslutas för dagen?
  • Om inte, ta reda på varför och om det hade samband med arbetet. Ta också reda på hur lång tid som förflutit mellan arbetets slut och tiden för olycksfallet, respektive mellan den tidpunkt då färden påbörjas och arbetets början.
• Inträffade olycksfallet på den normala färdvägen?
  • Vilken väg brukar den försäkrade ta mellan arbete och bostad? Hur ofta används den? Om ytterligare färdvägar används, hur ofta används respektive färdväg?
• Inträffade olycksfallet på en färdväg som den försäkrade inte brukar ta?
  • Finns det någon förklaring till valet av färdväg, t.ex. trafiksituationen?
• Inträffade olycksfallet på den direkta färdvägen?
  • Om inte, inträffade den vid en avvikelse från den normala färdvägen?
  • Hur omfattande var avvikelsen i tid och sträcka?
  • Vart var den försäkrade på väg under avvikelsen?
  • Inträffade olyckan på färdvägen under avvikelsen och gjordes det också ett avbrott?
  • Om det gjordes ett avbrott, vad gjorde den försäkrade under detta?
• Inträffade olycksfallet under eller efter ett avbrott i färden?
  • Vad var den tidsmässiga längden på avbrottet?
  • Vad gjorde den försäkrade under avbrottet?
  • Finns det någon förklaring till avbrottet och hade det ett naturligt samband med färden, t.ex. att den försäkrade behövde tanka?

Du utgår från ovanstående när du utreder om olycksfallet inträffat vid färd.

Om det t.ex. är en konferens som den försäkrade deltagit i och hen skadar sig på vägen dit eller hem då finns det kanske inte en väg som den försäkrade regelbundet använder. Vi ska även i ett sådant fall utreda färdvägen, syftet med färden, om olycksfallet inträffade på den direkta färdvägen i tidsmässig anslutning till konferensens början eller slut, och om avvikelse eller avbrott förekommit, på i princip samma sätt. Men den plats som den försäkrade färdas till eller från är inte arbetsområdet utan istället platsen för konferensen.

Om olycksfallet inträffade på väg till eller från ett måltidsställe, vid färd till eller från en affär för att köpa mat eller dryck som ska intas under en lunchrast. Även då utgår du från ovanstående punkter. Du behöver därutöver ta reda på hur ofta den försäkrade köper lunch där. När du utreder färdvägen dit och tillbaka får du reda på hur lång sträckan är från och till arbetet samt hur regelbundet färdvägen används.

Det finns även färder till eller från läkare som kan omfattas av färdskadeskyddet och färder till eller från företagshälsovård. Även då ska du utgå från ovanstående punkter. Men den plats som den försäkrade färdas till eller från är platsen där läkarmottagningen eller företagshälsovården är belägen.

Innan färdskadeutredningen görs behöver du ta reda på om den försäkrade kan omfattas av färdskadeskyddet. För den som genomgår utbildning som är förenad med särskild risk för arbetsskada behöver det vara fråga om en utbildning som omfattas av 2 § första stycket FASP. Om det inte är det, utan en utbildning, som omfattas av 2 § tredje stycket, omfattas inte färder till och från utbildningsstället. Däremot kan tjänsteresor omfattas. Läs mer om detta i avsnitt 3.5.2 Arbetsskadeförsäkring vid utbildning.

Innan du bedömer om det är frågan om ett färdolycksfall behöver du också ta ställning till om den försäkrades eget agerande, eller den bakomliggande orsaken till olyckan, medför att olycksfallet inte omfattas. Inträffade olycksfallet under berusning eller olämpligt beteende och handlade det t.ex. om fysiskt våld där den försäkrade varit medvållande eller om fysiskt våld som hade sin grund i en privat konflikt?

Värdering av uppgifterna

• Stämmer den angivna tidpunkten med den försäkrades arbetstider?
• Finns det några uppgifter i Försäkringskassans interna system som motsäger att den försäkrade arbetade det angivna datumet?
  • Kontrollera om den försäkrade t.ex. var sjukskriven eller föräldraledig.
• Finns uppgifter i akutjournal, andra medicinska underlag, polisanmälan eller motparts skadeanmälan till försäkringsbolag som motsäger de uppgifter som den försäkrade lämnat (tidpunkt, händelseförlopp, plats etc.)?

Om du genom ovanstående kontroller upptäcker att uppgifterna om olycksfallet är motstridiga, behöver du utreda de faktiska förhållandena närmare. En anmälan som gjorts i nära anslutning till olyckan, i vilken den försäkrade lämnat samma uppgifter som vid utredningstillfället, kan ha ett visst värde. Ibland kan du dock behöva kontakta någon annan, t.ex. den som är skyldig att anmäla arbetsskadan eller annan med kännedom om händelsen, för att få mer uppgifter. Det gäller även om det finns en undertecknad anmälan. Att den som är skyldig att anmäla skadan har undertecknat den är inte detsamma som att denne intygar vad som hänt.

Olycksfallets skadlighet

Har du tillräcklig underlag för att du, med eventuellt stöd av FMR eller FOR, ska kunna bedöma olycksfallets skadlighet? Till exempel följande:

• Vilken specifik del av kroppen skadades, t.ex. vänster underkäke.
• Skadans omfattning, t.ex. sår, fraktur, svullnad.
• Hur skadan uppstod, t.ex. vid fordonsolycka eller påkörning, av fall, slag eller sammanbitning, fallande föremål, lyft eller annan häftig rörelse i den mån det kan betraktas som ett olycksfall.
• Om det var ett föremål involverat, beskrivning av föremålet med uppgifter om storlek, material, vikt, m.m.
• Vilken riktning det var på föremålet som orsakade skadan, t.ex. att skiftnyckeln slog upp underifrån och träffade vänster sida av käken, att gaffeltrucken träffade höger höft, höger lår och underben.
• Hur kraftigt våld det handlade om, t.ex. vilken fallhöjd och underlag, vilket föremål och kraft, typ av fordon och hastighet, användes hjälm, bälte, utlöstes airbag och var i fordonet den försäkrade satt.
• Om den försäkrade var avsvimmad.
• Hur den försäkrade tog sig från platsen och vart.
• När den försäkrade började känna av besvären första gången och vilken typ av besvär.
• När den försäkrade först sökte läkare eller tandläkare och vilka skador eller besvär som då dokumenterades.

Exempel på underlag där uppgifterna kan finnas

• Den försäkrades olycksfallsbeskrivning.
• Anmälan till Försäkringskassan, AFA eller försäkringsbolag.
• Polisrapport.
• Akutjournal eller annan medicinsk journal.

5.10 Vad är annan skadlig inverkan i arbetet?

Med annan skadlig inverkan än olycksfall menas i princip alla faktorer i arbetet som kan påverka den fysiska och psykiska hälsan ogynnsamt. Det framgår av prop. 1975/76:197 s. 71 och prop. 1992/93:30 s. 36, om ändring av begreppet arbetsskada.

Exempel på sådana faktorer är

• ämne och energistrålning
• tryck, skakningar och vibrationer
• mekanisk inverkan, som exempelvis ansträngande, obekväma och/eller repetitiva arbetsmoment eller arbetsställningar som lyft, vridningar och knästående arbete
• buller
• smitta (ingår inte i det generella arbetsskadebegreppet)
• psykiskt påfrestande förhållanden (viss exponering är undantagen).

För att ta ställning till om den försäkrade har varit utsatt för annan skadlig inverkan i arbetet måste du identifiera de faktorer i arbetsmiljön som innebär en ökad risk för att ge upphov till de sjukdomsbesvär som den försäkrade har. Du måste också på ett rättvisande sätt beskriva hur exponeringen för just dessa faktorer har sett ut. När du utreder dessa faktorer kan du ta hjälp av den försäkrade och om det behövs, andra som känner till arbetsplatsen. Utredningsskyldigheten innebär att du inte kan begränsa din utredning utifrån vad den försäkrade själv tror har varit skadligt. Som hjälp i din utredning har du också internt stöd som möjligheter till rådgivning av försäk-ringsmedicinska rådgivare, beslutsfattare och specialister.

5.10.1 Annan skadlig inverkan

Till skillnad från olycksfall ska annan skadlig inverkan kunna kopplas till arbets-uppgifterna i sig. Vid olycksfall kan händelser ses som olycksfall i arbetet även om den försäkrade inte utförde sina egentliga arbetsuppgifter (se avsnitt 5.3).

Däremot är det inte ett krav att den försäkrade ska ha utfört arbetsuppgifterna i enlighet med ergonomiska föreskrifter eller liknande. Så länge den försäkrade inte tydligt brutit mot arbetsgivarens förbud mot att utföra en viss arbetsuppgift, eller mot att utföra arbetsuppgiften på ett visst sätt, omfattas exponering av arbetsskadeförsäkringen. Se fallet med den 16-årige pojken som skadades när en gasverksbyggnad exploderade i avsnitt 5.3.5 för stöd i hur du ska tänka för att avgöra vad som krävs för att den försäkrade agerat i strid med arbetsgivarens intresse.

Självpåtagen arbetsbörda

Exponering i arbetet i form av självpåtagen arbetsbörda kan omfattas av arbetsskade-försäkringen. Det måste göras en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Omständigheter som kan beaktas är exempelvis arbetsgivarens kännedom om och agerande i förhållande till den försäkrades arbetssituation och möjligheten för den enskilde att själv styra över sitt arbete (se t.ex. KRNJ 1330-10 och 3119-11).

5.11 Undantag vid psykiska och psykosomatiska arbetsskador

Från det generella skadebegreppet har man gjort undantag för skador av psykisk eller psykosomatisk natur. Det är dock inte skadorna i sig som undantagits utan viss exponering. Det innebär att en försäkrad inte kan få ersättning från arbetsskade-försäkringen på grund av psykiska eller psykosomatiska besvär som han eller hon får på grund av att

• den försäkrades arbetsplats läggs ned (företagsnedläggelse)
• den försäkrades arbete inte uppskattas av chefer eller kollegor
• den försäkrade vantrivs med sina arbetsuppgifter eller arbetskamrater
• den försäkrade utsätts för något som kan jämföras med de ovanstående punkterna.

Psykiska och psykosomatiska skador som orsakats av något av detta kan inte godkännas som arbetsskada. Det står i 39 kap. 5 § SFB.

39 kap. 5 § SFB

Som arbetsskada anses inte en skada av psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av en företagsnedläggelse, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden.

Från början fanns inte dessa undantag angivna i lagstiftningen utan enbart i förarbetena (prop. 1975/76:197 s. 52). I propositionen finns även andra exempel på exponeringar som är undantagna såsom arbetstvist, byte av arbetsuppgifter eller svikna befordringsförhoppningar.

I samband med lagändringen den 1 januari 1993 skrevs undantagen in i dåvarande 2 kap. 1 § LAF. Även om lagtexten inte formulerades exakt likadant som texten i förarbetena var det inte meningen att ändra innebörden (prop. 1992/93:30 s. 36). Det innebär att du fortfarande kan hämta stöd i prop. 1975/76:197 i din bedömning av vilken exponering som inte omfattas vid psykiska och psykosomatiska skador. Genom lagändringen den 1 juli 2002 omfattas inte längre arbetstvister i rättslig mening av undantagen (se nedan i avsnitt 5.11.5).

Bedömningen av om en faktor omfattas av arbetsskadeförsäkringen eller tillhör undan-tagen innebär inte en bedömning av om skadan är en arbetsskada. Det är bara ett första steg för att avgöra vilken exponering som kan prövas som skadlig. Om det finns exponering som omfattas av arbetsskadeförsäkringen återstår frågan om arbetet orsakat eller försämrat den försäkrades besvär utifrån kraven i den aktuella bevisregeln.

5.11.1 Vad krävs för att en faktor i arbetet ska anses tillhöra undantagen?

Det ställs höga krav på bevisningen för att vissa undantagna omständigheter över huvud taget har förekommit (se Hessmark m.fl. kommentaren till 39 kap. 5 §). I utredningen måste det tas reda på vad den försäkrade har varit utsatt för och det behöver framgå av utredningen om något i exponeringen kan hänföras till sådana undantagna omständigheter som anges i 39 kap. 5 § SFB. Även om den försäkrade själv uppger att han eller hon inte trivts med sitt arbete ska vi utreda vidare för att ta reda på om det även förekommit något som omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Den försäkrade skulle kunna ha varit utsatt för hög arbetsbelastning, vilket inte tillhör undantagen. Det är viktigt att din utredning fångar dessa nyanser.

5.11.2 Undantagen som konkurrerande faktor

Bedömningen att en exponering tillhör undantagen innebär att den inte kan leda till en godkänd arbetsskada. Om exponeringen tillhör undantagen blir den också en möjlig konkurrerande förklaring till skadan.

I det fall som prövades i FÖD 1982:31 hade en försäkrad varit utsatt för både exponering som kunde prövas som skadlig och exponering som tillhörde undantagen. Dels hade hon haft meningsmotsättningar med chef och kollegor, dels hade hon varit utsatt för ökad arbetsbelastning, överansträngning och oro. Enligt domen var det främst meningsmotsättningarna som hade orsakat de besvär som den försäkrade ansökt om ersättning för. Eftersom meningsmotsättningarna (se nedan) bedömdes tillhöra undantagen godkändes besvären inte som arbetsskada.

När det förekommit exponering som omfattas av arbetsskadeförsäkringen och sådan som är undantagen ska det bedömas vilken av dessa som främst har inverkat. Hur den undantagna exponeringen påverkar din bedömning avgörs av vilken bevisregel som du ska tillämpa (se avsnitt 6.3). Att undantagen kan vara en konkurrerande faktor gör det ännu viktigare att vi tar reda på om en faktor tillhör undantagen eller inte. Se också avsnitt 6.12 om konkurrerande faktorer.

5.11.3 Vad karakteriserar den exponering som är undantagen?

I praxis finns vissa uttalanden om vad som generellt karakteriserar den typ av exponering som är undantagen. Enligt FÖD 1983:9 kan de undantagna faktorerna i princip finnas på varje arbetsplats, oavsett om arbetet är skadligt eller inte.

Alla arbeten och arbetsuppgifter kan försvinna, ovänskap kan uppstå i alla sociala situationer och man kan inte förväntas få uppskattning oavsett vad man gör.

I RÅ 1998 ref. 8 anges att de skador som avses i undantagsbestämmelsen ofta karakteriseras av att de beror på förhållanden som gränsar till problem av privat natur. Förhållandena anknyter mer till den försäkrades person än till arbetsuppgifterna eller arbetsförhållandena som sådana.

Att någon inte trivs med sitt arbete blir i det här perspektivet en personlig värdering. Men att inte trivas eftersom arbetsuppgifterna innebär en för hög arbetsbelastning är något som kan kopplas till arbetsförhållandena i sig.

5.11.4 Företagsnedläggelse

Det är de direkta reaktionerna på att en arbetsplats läggs ned som inte omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Det innebär att en psykisk eller psykosomatisk skada som orsakats av att det varit psykiskt jobbigt att förlora arbetet inte kan godkännas som arbetsskada. Att ett företag läggs ned kan dock innebära att en försäkrad blir utsatt för annan belastning som inte tillhör undantagen.

I FÖD 1982:32 hade en facklig förtroendeman utsatts för en extraordinär arbets-belastning i samband med att arbetsplatsen var nedläggningshotad. På grund av nedläggningshotet hade han deltagit i många och tidskrävande förhandlingar om företagets verksamhet. Dessutom hade det varit ett både tidskrävande och betungande arbete att informera medlemmarna om de olika åtgärder som hade föreslagits eller beslutats för att avvärja hotet om nedläggning. I sin roll som facklig förtroendeman hade hans ställningstaganden möts med oförståelse och ibland våldsam kritik från vissa arbetskamrater. Det hade gjort att han känt en konflikt mellan lojaliteten mot arbetsgivaren och lojaliteten mot hans uppdragsgivare bland de anställda.

Förhandlingarna om företagets framtid hade uppmärksammats mycket i massmedia, vilket också bidrog till den pressade arbetssituationen.

Det var alltså inte företagsnedläggelsen som sådan som hade orsakat skadan utan den arbetsbelastning som kom av nedläggningen. Därför bedömdes inte exponeringen tillhöra undantagen.

5.11.5 Arbetstvister

Tvister på arbetsplatsen omfattas inte av arbetsskadeförsäkringen. Men sedan lagändringen den 1 juli 2002 omfattas arbetstvister i rättslig mening om omständig-heterna som ligger bakom tvisten omfattas av arbetsskadeförsäkringen. En person som har en arbetsrelaterad psykisk skada ska inte behöva avstå från att driva sina anspråk rättsligt gentemot arbetsgivaren (prop. 2001/02:81 s. 47). För att det ska vara fråga om arbetstvist i rättslig mening ska man ha vänt sig till domstol med tvisten (den fråga som man inte är överens om).

Däremot är andra tvister på arbetet som inte är arbetstvister i rättslig bemärkelse fortfarande undantagna (prop. 2001/02:81 s. 47). Själva den rättsliga tvisten kan oftast inte heller anses vara en arbetsmiljöfaktor (prop. 2001/02:81 s. 104). Det är den bakomliggande orsaken till den rättsliga arbetstvisten som kan prövas som skadlig, så länge den bakomliggande faktorn inte tillhör undantagen.

Kammarrätten i Göteborg har prövat en sådan fråga. I det fallet bedömde kammarrätten att exponeringen i sig tillhörde undantagen. Bland annat innefattade exponeringen att den försäkrade hade blivit avskedad. Som anledning till detta hade arbetsgivaren angett en felaktig tidsredovisning och uppsägningen ledde därför till en rättslig process. Enligt kammarrätten kunde det faktum att det uppstår en rättslig tvist med arbetsgivaren inte räcka för att det inträffade ska anses omfattas av arbetsskadeförsäkringen, det krävs dessutom att det som ligger bakom tvisten ska omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Därför bedömdes även uppsägningen tillhöra undantagen, trots att den blev en del av en rättslig arbetstvist. (KRNG 5560-08)

5.11.6 Bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser

Bristande uppskattning handlar exempelvis om missnöje med löne- eller karriär-utveckling. Svikna befordringsförhoppningar är enligt förarbetena ett av undantagen (prop. 1975/76:197 s. 91). Det här är något som kan förekomma på varje arbetsplats, oavsett om arbetet är skadligt eller inte. Men skulle den uteblivna löneförhöjningen eller karriärutvecklingen vara del av en kränkande särbehandling omfattas exponeringen av arbetsskadeförsäkringen.

I FÖD 1993:6 hade en banktjänsteman bl.a. fått allt färre och mer okvalificerade arbetsuppgifter, vilket hon upplevde var orättvist utifrån hennes kompetens och tidigare erfarenhet. Den försäkrade ansåg bl.a. därför att omplaceringarna var en del av en kränkande särbehandling av henne. Enligt försäkringsrätten fanns det inte tillräckligt stöd för att omplaceringarna av den försäkrade varit obefogade och därmed bedömde försäkringsrätten att exponeringen inte omfattades av arbetsskadeförsäkringen. I FÖD tillkom vittnesuppgifter. Eftersom det då gick att visa att omplaceringarna saknat grund, och därmed varit en del i en kränkande särbehandling, bedömde FÖD att exponeringen omfattades av arbetsskadeförsäkringen (se mer om mobbning och kränkande särbehandling i avsnitt 5.11.11–14).

Det här innebär att du måste utreda om den bristande uppskattningen varit del av en kränkande särbehandling eller inte.

5.11.7 Vantrivsel med arbetsuppgifter

Som i alla bedömningar av vad som tillhör undantagen är det viktigt att skilja vantrivsel med arbetsuppgifter från belastning i arbetet. Det är viktigt att du inte utgår från att reaktioner på faktorer som normalt ingår i arbetsuppgifterna är detsamma som vantrivsel med arbetsuppgifter.

I fallet som prövades i FÖD 1983:9 hade en försäkrad fått magbesvär på grund av arbetsstudier som gjordes inför införandet av ett nytt ackordssystem. Att arbetsstudier normalt förekom var inte tillräckligt för att reaktionen på dem skulle ses som vantrivsel med arbetsuppgifter. Den typ av arbetsstudier som var aktuella i det här fallet var inte sådana att de kunde sägas finnas på alla arbetsplatser, oavsett om arbetet är skadligt eller inte. I domen beskrevs hur arbetsstudierna gjort den försäkrade pressad och stressad i utförandet av sina arbetsuppgifter. Därför omfattades exponeringen av arbets-skadeförsäkringen.

I RÅ 1998 ref. 8 hade en facklig förtroendeman begått självmord efter att ha deltagit i en längre tids ansträngande förhandlingar om arbetsvillkoren på arbetsplatsen. Enligt förvaltningsrätten låg det i sakens natur att den typen av förhandlingar kan ta mycket tid i anspråk och innebära andra slag av påfrestningar som en följd av förhandlarnas motstående intressen. Sådan exponering tillhörde enligt förvaltningsrätten därför undantagen. Men enligt HFD var det var omvittnat hur pressad den försäkrade hade känt sig av förhandlingarna. Han hade pratat om att sluta sitt arbete och att han inte kunde koppla bort arbetet på fritiden. HFD bedömde att det inte kunde liknas vid sådan exponering som är undantagen. Domstolen gjorde bland annat bedömningen att detta inte handlade om problem av privat natur utan att de kunde kopplas till arbetsuppgifterna eller arbetsförhållandena som sådana.

I FÖD mål nr 71/90 hade en läkare blivit granskad av Socialstyrelsen. Den försäkrade förstod att dessa kontroller ingick i arbetet som läkare. Dock hade Socialstyrelsen gjort en felbedömning av den försäkrades förskrivning av läkemedel, vilket ledde till att läkarens förskrivningsrätt drogs in. Den försäkrade upplevde det som likställt med att fråntas rätten att utöva läkaryrket. Eftersom det inte hade framkommit något annat än att Socialstyrelsen fullgjort sina obligatoriska uppgifter bedömde domstolen att detta tillhörde undantagen.

De allra flesta arbeten innehåller utvärderingar av arbetsinsatserna. Innebär utvärderingarna inte en ökad belastning i arbetet i sig, eller är en del av en kränkande särbehandling, får vantrivsel med utvärderingarna och dess resultat jämföras med vantrivsel med arbetsuppgifter. Att bli fråntagen rätten att arbeta med en viss sak kan också jämföras med företagsnedläggelse (se ovan). Att bli av med sitt arbete kan hända alla, oavsett om arbetet i sig är skadligt eller inte.

Det här innebär att du måste utreda om den försäkrade inte trivts med arbetsuppgifterna i sig eller om arbetsuppgifterna inneburit någon form av belastning.

5.11.8 Vantrivsel med arbetskamrater

Besvär som man får av att vantrivas med arbetskamrater kan inte godkännas som arbetsskada. Detsamma gäller om man vantrivs med andra personer som man kommer i kontakt med i sitt arbete. Det finns inte någon praxis angående ren vantrivsel med arbetskamrater. I stället är det vanligare att man bedömer det som meningsmotsättningar mellan kollegor, alltså ett undantag som är jämförbart med vantrivsel med arbetskamrater (se avsnitt 5.11.10).

Som vid de andra undantagen är det viktigt att du skiljer på den undantagna exponeringen och sådan belastning som kan prövas som skadlig. Vid vantrivsel med arbetskamrater är det viktigt att du utreder om den försäkrade bara vantrivts med andra personer eller om han eller hon har blivit utsatt för kränkande särbehandling som du kan pröva som skadlig (se avsnitt 5.11.11–14). Det kan vara så att den försäkrade både vantrivts med vissa personer och i andra situationer blivit utsatt för kränkande särbehandling. Då ska du tydligt ange vad som kan prövas som skadligt och vad som tillhör undantagen.

5.11.9 Eller därmed jämförliga förhållanden

Uppräkningen i 39 kap. 5 § SFB av sådana förhållanden som är undantagna är inte uttömmande. Även andra förhållanden som kan jämföras med de uppräknade förhållandena är undantag. I lagtexten står det eller därmed jämförliga förhållanden. Det innebär att bedömningarna av vad som har undantagits innehåller ett visst bedömnings-utrymme. Det gör i sin tur det än viktigare att det i utredningen tas reda på vad som tillhör undantagen.

I förarbetena finns olika exempel på faktorer som är jämförbara med de uppräknade förhållandena. Byte av arbetsuppgifter är ett exempel som inte längre finns med i lagtexten (prop. 1975/76:197 s. 52). Det kan numera främst jämföras med företagsnedläggelse.

I RÅ 1996 ref. 55 hade en försäkrad fått magbesvär av den stress han upplevt under en rehabilitering där han fick pröva på flera olika omplaceringar. Det ansågs höra till de förhållanden som är undantagna.

5.11.10 Meningsmotsättningar

Ett tydligt exempel på vad som kan vara ett jämförbart förhållande är menings-motsättningar och ansträngda relationer. De kan närmast jämföras vantrivsel med arbetskamrater.

Om meningsmotsättningar och ansträngda relationer övergår till trakasserier och kränkande särbehandling omfattas dock exponeringen enligt praxis (prop. 2001/02:81 s. 104). Se nästa avsnitt 5.11.11.

5.11.11 Att utreda kränkande särbehandling

När det gäller påståenden om att en persons agerande har inneburit en skadlig inverkan för någon annan, framgår av praxis att det med ganska hög grad av sannolikhet ska framgå att personen har uppträtt på ett klandervärt sätt.

FÖD 1987:40 rörde en övertandsköterska som angav att hennes chef uppträtt kränkande (dåligt humör, utskällningar med mera). Av domen framgår att Försäk-ringskassan på domstolens begäran hade gjort en kompletterande utredning med personer som den försäkrade ansåg kunde ge upplysningar om vad som hade inträffat. En av dessa personer angav att den utpekade chefen hade varit lite otillgänglig och försökt korta av en del samtal. Ett annat vittne angav att chefen hade struntat i sitt ansvar som chef och arbetsledare. I stället hade han lagt ansvaret på den försäkrade. Hon tog, kanske mot sin vilja, på sig detta ansvar. Men chefen hade enligt vittnet inte medvetet terroriserat den försäkrade. En tandläkare erinrade sig att chefen var lite egen och ofta satt för sig själv. En annan tandläkare hade inte hört den försäkrade och chefen gräla, men antog att de hade haft personalproblem. En annan person som Försäkringskassan hade kontaktat uppgav sig veta att det hade förekommit lite stridigheter och delade meningar mellan den försäkrade och chefen.

I domslutet slogs det fast att den försäkrade upplevt kontaktsvårigheter, menings-motsättningar och samarbetsproblem med sin chef. Det tillhörde dock undantagen enligt domstolen. När det gällde påståenden att en av parterna har utgjort en skadlig faktor i arbetet för den andra parten måste det, enligt domen, med en ganska hög grad av sannolikhet framgå att vederbörande har uppträtt på ett klandervärt sätt.

Enklaste sättet att utreda om det är tillräckligt sannolikt att den utpekade uppträtt kränkande mot den försäkrade är om det finns vittnen till händelseförloppet. Då är det viktigt att du utreder vad dessa vittnen har sett och hört. Det är också av värde att utreda vilka förhållanden som vittnena har till den försäkrade. Det kan påverka vittnenas trovärdighet.

I FÖD 1993:6 (se ovan under bristande uppskattning) tillkom två vittnesmål när ärendet togs upp i FÖD. Vittnesmålen gjorde det tillräckligt sannolikt att omplaceringen och de mer okvalificerade arbetsuppgifter som den försäkrade tilldelats var del i en kränkande särbehandling.

Det är inget krav på att det måste finnas personer som bevittnat vad den försäkrade upplevt som kränkande. Det centrala är om utredningen kan visa att det är tillräckligt sannolikt att den försäkrade behandlats kränkande. Det kan vara så att det inte finns vittnen till just det inträffade, men att det ändå finns uppgifter som gör det tillräckligt sannolikt att det stämmer. Det kan finnas andra personer som oberoende av den försäkrade kan intyga att den utpekade även vid andra tillfällen betett sig på det klandervärda sättet mot den försäkrade. Den utpekade kan ha uttalat sig om den försäkrade inför andra på ett sätt som gör att du kan bedöma att den försäkrades uppgifter sannolikt stämmer.

För att avgöra om den försäkrade har blivit utsatt för kränkande särbehandling kan du behöva värdera vilken avsikt den utpekade haft med sitt handlande. I FÖD mål nr 1729/89 hade en finmekaniker bland annat angett att han hade förföljts och trakasserats av en förman på sin arbetsplats. Förmannen hade ett hetsigt humör och han kunde även uppträda hetsigt mot andra. Förmannen ansågs i allt väsentligt fyllt sin funktion som arbetsledare. Det bedömdes inte finnas tillräckligt stöd för att anse att förmannen avsiktligt trakasserat, förföljt eller på annat sätt uppträtt klandervärt mot den försäkrade. I domen värderade domstolen om det var tillräckligt sannolikt att den utpekade haft en avsikt att trakassera. Avsikten bedöms utifrån alla omständigheter och det räcker med att det är tillräckligt sannolikt att det funnits en avsikt.

I FÖD 1993:6 hade den försäkrade hade fått allt färre och mer okvalificerade arbetsuppgifter. Frågan var om det var ett led i en kränkande särbehandling. Utifrån uppgifterna i utredningen gjordes bedömningen att arbetsgivaren hade haft till syfte att få den försäkrade att sluta. Det ansågs därför utgöra en kränkande särbehandling.

5.11.12 Vad skiljer kränkande särbehandling från en konflikt eller allmänna meningsmotsättningar?

Det kan vara svårt att avgöra om det den försäkrade varit med om är en del av en kränkande särbehandling eller en del av allmänna meningsmotsättningar. När du gör denna bedömning kan du hämta stöd i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2015:4) om organisatorisk och social arbetsmiljö. Här definieras kränkande särbehandling som handlingar som riktas mot en eller flera arbetstagare på ett kränkande sätt och som kan leda till ohälsa eller att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.

Exempel på förhållanden i verksamheten som enligt AFS är viktiga att vara uppmärksam på är konflikter, arbetsbelastning, arbetsfördelning, förutsättningar för samarbete och konsekvenser av förändringar.

Det finns en mängd olika beteenden på en arbetsplats som kan ses som kränkande särbehandling och följande är exempel på detta:

• Att förtala eller svärta ned en arbetstagare eller dennes familj.
• Att medvetet undanhålla eller ge felaktig arbetsrelaterad information.
• Att medvetet sabotera eller försvåra arbetets utförande.
• Uppenbart förolämpande utfrysning, åsidosättande behandling, negligeringar av arbetstagaren.
• Förföljelse i olika former, hot och att skapa rädsla, förnedringar som till exempel sexuella trakasserier.
• Medvetna förolämpningar, överkritiskt eller negativt bemötande eller förhållningssätt (hån, ovänlighet etc.).
• Att kontrollera arbetstagaren utan dennes vetskap och med skadande syfte.
• Kränkande så kallade ”administrativa straffsanktioner” som plötsligt riktas mot en enskild arbetstagare utan sakliga skäl, förklaringar eller försök att gemensamt lösa eventuella bakomliggande problem. Det kan till exempel vara att man omotiverat tar ifrån arbetstagaren hans eller hennes arbetsrum eller arbetsuppgifter, oförklarade omplaceringar eller övertidskrav, eller att man försvårar för den försäkrade vid ansökningar om utbildning, ledigheter med mera.

5.11.13 Den utpekades syn på saken

Om den försäkrade uppger att någon kränkt eller trakasserat honom eller henne i arbetet är det lämpligt att Försäkringskassan låter den person som har utpekats lämna sin syn på saken.

Problematiken har tagits upp av JO (dnr 3979-1990). I det aktuella ärendet hade en person utpekats som skyldig till kränkande särbehandling utan att få ge sin syn på saken. Utpekandet hade fått både personliga och yrkesmässiga konsekvenser för den utpekade. Bland annat uppgav den utpekade att det hade använts mot henne vid en tillsättning av en chefstjänst.

JO fann inte någon anledning att kritisera själva handläggningen. Visserligen tog JO upp att det utifrån arbetsskadeförsäkringens krav på exponeringsutredningar ofta är lämpligt att höra den utpekade i dessa typer av ärenden. Psykiska och psykosomatiska skador är svårbedömda och ställer höga krav på utredningen (prop. 1975/76:197 s. 72 och 92 f.). Ännu viktigare är en noggrann utredning när den skadliga faktorn i arbetet är en annan person (se avsnitt 5.11.11).

Däremot angav JO att den utpekade inte hade någon laglig rätt att få yttra sig över en exponeringsutredning i ett arbetsskadeärende. Det har inte heller arbetsgivare med ansvar för en viss arbetsplats. I det aktuella ärendet hade beslutsunderlaget varit tillräckligt utan att den utpekade hade hörts och därför ansåg JO att det inte fanns anledning att kritisera handläggningen.

Även om inte JO kritiserade handläggningen uttryckte JO sympati för den situation som den utpekade hade hamnat i. JO slog fast att det inte är tillfredsställande att utredningen av en arbetsskada kan innebära skadliga följder för den utpekade utan att denne hörts. JO skickade därför sitt beslut till regeringen. Det ledde dock inte till någon ändring i arbetsskadeförsäkringen eller utredningsskyldigheten.

Det är viktigt att du försöker förhindra att den här situationen uppstår genom att så långt det går ge den utpekade möjlighet att ge sin syn på saken. För att den utpekade ska få göra det krävs det att du kan förklara vad saken gäller utan att avslöja några sekretessbelagda uppgifter. Om det inte går behöver den försäkrade lämna ett medgivande till att du delger den utpekade de sekretessbelagda uppgifter som krävs. Du måste vara säker på vilka uppgifter den försäkrade har medgett kan lämnas ut till den utpekade. Om du anser att ytterligare uppgifter behöver lämnas ut ska den försäkrade kontaktas på nytt. Han eller hon får då ta ställning till om den utpekade även ska få ta del av dessa uppgifter. (Jfr JO:s dnr 1270-2007)

5.11.14 Frågor att ta ställning till under utredningen

Följande frågor är exempel på vad du behöver utreda för att få ett tillräckligt underlag för att kunna fatta beslut. De är också en hjälp till hur du ska tänka utifrån de ramar som har beskrivits i avsnittet. Tänk på att listan med frågor inte är uttömmande.

• Har du gjort en exponeringsutredning där du både har utrett vad den försäkrade anser har orsakat hans eller hennes skada, och om den försäkrade även utsatts för andra riskfaktorer som är kända för den aktuella skadan?
• Har du i din utredning hittat riskfaktorer i arbetet som faller under undantagen?
  • Har du, tagit reda på vad i exponeringen som tillhör undantagen?
  • Är det just undantagen som är möjliga riskfaktorer och inte någon form av belastning i arbetet?
  • Har exempelvis den skadliga exponeringen varit en omorganisation eller har det varit en extra arbetsbelastning på grund av omorganisationen? Har den skadliga exponeringen varit direkt vantrivsel med arbetsuppgifter eller har det varit psykiskt belastande arbetsuppgifter som i sin tur inneburit att den försäkrade vantrivts?
  • Kan faktorerna finnas på varje arbetsplats oavsett om arbetet är skadligt?
  • Framgår det att det har varit fråga om förhållanden som gränsar till problem av privat natur?
  • Anknyter exponeringen mer till den försäkrades person än till arbetsuppgifterna eller arbetsförhållandena?
• Framgår det av din exponeringsutredning att den försäkrade anser sig ha blivit utsatt för kränkande särbehandling i arbetet?
  • Har den utpekade fått möjlighet att ge sin syn på saken?
  • Om det inte har gått, har det gått att utreda vad som hänt utan den redogörelsen eller utan dessa uppgifter? Har det exempelvis funnits vittnen eller andra personer som, oberoende av den försäkrade, kunnat lämna uppgifter om händelseförloppet? Kan du utifrån uppgifterna bedöma om det är tillräckligt sannolikt att den utpekade betett sig klandervärt mot den försäkrade?
  • Har det funnits en ömsesidig konflikt eller ger utredningen tillräckligt stöd för att den utpekade varit mer aktiv och gått över gränsen för vad som kan anses acceptabelt? Är det sannolikt att den utpekade på något sätt haft som avsikt att kränka den försäkrade?
• Har du på ett tydligt sätt sammanställt uppgifterna om exponeringen och dina bedömningar om vad som tillhör undantagen och/eller kränkande särbehandling?
• Framgår det av din utredning att det både finns faktorer som hör till undantagen och faktorer som kan prövas som skadliga?
  • Är det i så fall tydligt vilken exponering din eventuella förfrågan till FMR gäller? Har du exempelvis skapat en extra exponeringsbilaga till FMR där du endast går igenom den exponering som kan prövas som skadlig enligt arbetsskade-försäkringen?
  • Har du tagit med de faktorer som tillhör undantagen som en konkurrerande faktor i din bedömning?
  • Har du i din bedömning tydligt beskrivit de olika leden med att först fastställa vilken exponering som kan prövas som skadlig och sedan om den prövbara exponeringen orsakat skadan?

5.12 Smitta

Det här avsnittet handlar om i vilka situationer smitta kan anses vara en arbetsskada. När det gäller skador som har orsakats av smitta finns det undantag från det generella arbetsskadebegreppet. Undantaget gäller bara skador som har orsakats av annat än olycksfall i arbete.

39 kap. 6 § SFB

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om i vilken utsträckning en skada, som inte beror på ett olycksfall men som har framkallats av smitta, ska anses som arbetsskada.

Anledningen till undantaget är att det inte har ansetts vara realistiskt att låta försäkringen omfatta förkylningssjukdomar och andra infektionssjukdomar som kan drabba en person oavsett om han eller hon arbetar eller inte (prop. 1975/76:197 s. 91).

Om smittan däremot har orsakats av ett olycksfall i arbete ska den prövas som vilket olycksfall som helst. Exempel på vad som kan vara ett olycksfall är att en försäkrad sticker sig på en kanyl eller skär sig på ett vasst föremål. För att avgöra vad som kan anses vara ett olycksfall i arbetet, se avsnitt 5.2.

För skador till följd av annat än olycksfall har regeringen, med stöd av 39 kap. 6 § SFB bestämt, vilka smittsamma sjukdomar som omfattas av arbetsskadeförsäkringen och i vilka situationer skyddet gäller.

5 § FASP

Som arbetsskada enligt 39 kap. 6 § socialförsäkringsbalken anses

1. sjukdom som har framkallats genom smitta och som har ådragits i sysselsättning vid laboratorium där arbete med smittämnet bedrivs,
2. smittsam sjukdom som anges i bilagan till denna förordning samt resistenta stafylokockinfektioner, erysipeloid, kokoppor, lepra, mul- och klövsjuka, papegojsjuka och andra ornithoser, primär icke varig hjärn- och hjärnhinneinflammation, rots, trichofyti, tularemi, undulantfeber samt Weils sjukdom och andra leptospiroser, om sjukdomen har ådragits

• i arbete vid sjukvårdsinrättning,
• i annat arbete vid behandling, vård eller omhändertagande av smittförande person eller vid omhänderhavande eller hantering av smittförande djur eller material.

3. sjukdom som är eller som när skadan inträffade var klassificerad som en samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen (2004:168) och sjukdomen ådragits i arbetet

5.12.1 Smitta vid arbete i laboratorium

Som arbetsskada anses alla smittsamma sjukdomar som den försäkrade ådragit sig när hen varit sysselsatt i ett laboratorium där arbete med smittämnet bedrivs.

Med laboratorium avses exempelvis ett laboratorium hos t.ex. universitet, läkemedelsindustrin, sjukhus och privata läkarhus. Bestämmelsen gäller inte bara den egentliga laboratoriepersonalen, den som bedriver arbete med smittämnet utan också andra som utför någon typ av arbete i ett laboratorium där man sysslar med smittämnet. Det kan till exempel vara hantverkare eller lokalvårdare. (Hessmark m.fl. kommentaren till 39 kap. 6 § under rubrik Arbete i laboratorium)

5.12.2 Smitta i arbete vid sjukvårdsinrättning eller i annat arbete

Den som har smittats i arbete vid sjukvårdsinrättning eller i annat arbete med att behandla, vårda eller omhänderta personer, djur eller hantera material som är smittförande omfattas också av arbetsskadeförsäkringen. Skyddet gäller då inte bara den som skadas när han utför sina normala arbetsuppgifter utan var och en som i sitt arbete får handskas med smittförande person, djur eller material (FÖD mål nr 21/79, FÖD mål nr 277/81, FÖD mål nr 2114/81 och FÖD mål nr 2286/84). Skyddet gäller dock inte alla smittor utan bara sådana som räknas upp i 5 § 2 FASP eller dess bilaga.

Skyddet gäller var och en som i sitt arbete smittas i de i 5 § 2 FASP angivna situationerna. Det kan bland annat vara personal inom socialtjänsten, polisen, kriminalvården, tandvården, industriellt arbete med vaccin, blodplasma eller biokemiska separationer och till frisörer, kosmetologer, veterinärer, slaktare, djurskötare, lantarbetare, lokalvårdare, restauranganställda, renhållningsarbetare, tvätterianställda samt vissa rörarbetare och reparatörer. Motsvarande skydd finns för egenföretagare och uppdragstagare.

En allmän förutsättning är att smittokontakten har förekommit i samband med arbetsmoment som kan bedömas som behandling, vård, omhändertagande, omhänderhavande eller hantering och som ingår i den försäkrades arbetsuppgifter. (Hessmark m.fl. kommentaren till 39 kap. 6 § under rubrik Annat arbete)

FÖD har avgjort ett mål som avsåg en fartygsinspektör som hade fått en amöbainfektion när han besiktigat ett brandskadat fartyg. Domstolen bedömde att inspektören fått en arbetsskada eftersom det var sannolikt att han fått infektionen när han hanterade ett smittförande material (FÖD 1989:29).

Den 25 april 2020 lades covid-19 till i FASP:s förteckning över smittsamma sjukdomar som omfattas av arbetsskadeskyddet. Enligt övergångsbestämmelserna ska bilagans nya lydelse tillämpas även på skada som har inträffat före ikraftträdandet. Det innebär att försäkrade som har fått en arbetsskada till följd av covid-19 kan omfattas av arbetsskadeskyddet även om skadan har inträffat innan den 25 april 2020.

Innan förordningsändringen var möjligheten att få ersättning från arbetsskadeförsäkringen för den som fått covid-19 i arbetet mycket begränsad. Arbetsskadeskyddet blev dock, trots förordningsändringen, fortfarande begränsat eftersom det bara omfattade personer som smittats i sitt arbete, som hade sådana arbetsuppgifter eller arbetade på sådana arbetsplatser som anges i 5 § 1 eller 2 FASP. Genom senare förordningsändring har arbetsskadeskyddet ytterligare utökats, se avsnitt 5.12.3.

5.12.3 Smitta av samhällsfarlig sjukdom enligt smittskydds-lagen

Den 19 april 2022 infördes en tredje punkt i 5 § FASP. Punkten innebär att sjukdom som klassificeras som samhällsfarlig enligt smittskyddslagen kan anses som arbetsskada enligt 39 kap. 6 § SFB om den har ådragits i arbetet. Smitta av samhällsfarlig sjukdom kan anses vara arbetsskada oavsett om personen har smittats på en viss arbetsplats eller vid utförande av vissa arbetsuppgifter, till skillnad från de smittor som omfattas av 5 § 2 FASP. Genom förordningsändringen har regeringen alltså ytterligare utökat arbetsskadeskyddet vid smitta. Ändringen ska tillämpas även på skador som har inträffat före ikraftträdandet. Det som krävs är att sjukdomen vid prövningstillfället är klassificerad som samhällsfarlig, eller att den var klassificerad som sådan vid tidpunkten för skadan.

Covid-19 klassificeras inte längre som samhällsfarlig från och med den 1 april 2022. Istället finns sjukdomen i bilagan till FASP, och kan därmed prövas som arbetsskada under de förutsättningar som gäller enligt 5 § 1 eller 2 FASP. Det innebär att skada i form av sjukdomen covid-19 som har inträffat innan den 2 februari 2020, då sjukdomen inte var klassificerad som samhällsfarlig, kan ge rätt till ersättning enligt arbetsskadeförsäkringen bara om villkoren i 5 § 1 eller 2 FASP är uppfyllda. Har skada i form av sjukdomen covid-19 inträffat under perioden från och med den 2 februari 2020 till och med den 31 mars 2022, när sjukdomen var klassificerad som samhällsfarlig, kan den försäkrade omfattas av arbetsskadeförsäkringen utan krav på särskild arbetsuppgift eller särskild arbetsplats. För skada i form av sjukdomen covid-19 som har inträffat från och med den 1 april 2022 krävs det återigen att villkoren i 5 § 1 eller 2 FASP är uppfyllda.

Enligt övergångsbestämmelserna till förordningsändringen tillämpas den nya bestämmelsen även på skada i form av sjukdomen covid-19 som har inträffat före ikraftträdandet. Regeringen har föreskrivit att detta gäller även om Försäkringskassan eller domstol tidigare har avgjort frågan om huruvida skada föreligger enligt 5 § 1 eller 2 genom beslut som fått laga kraft. På socialförsäkringsområdet finns det allmänna principer om att beslut som fått laga kraft får negativ rättskraft. Det innebär att saken inte får prövas igen och att en ny ansökan som gäller samma sak ska avvisas. Övergångsbestämmelsen innebär ett avsteg från dessa principer. Om den försäkrade tidigare har ansökt om arbetsskadeersättning för covid-19 och den ansökan har avslagits på grund av att hen inte omfattades av 5 § 1 eller 2 FASP, så ska en ny ansökan om samma sak inte avvisas utan prövas på nytt. Detta gäller dock bara om den tidigare ansökan har avslagits på ovan nämnd grund. Om den tidigare ansökan har avslagits på annan grund gäller de allmänna principerna om negativ rättskraft.

Läs mer

I vägledning 2001:7 Omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut kan du läsa mer om de allmänna principerna om negativ rättskraft.

5.13 Exponering i flera länder

I vissa fall kan du även behöva utreda exponering utanför Sverige. Det beror på EU-förordningen 883/2004. Enligt förordningen ska den som har arbetat som anställd eller bedrivit verksamhet som egenföretagare av sådan art som sannolikt kan förorsaka den aktuella sjukdomen få ersättning enligt reglerna i det medlemsland där villkoren för rätt till förmåner senast är uppfyllda. Det står i artikel 38 i förordning 883/2004:

Förordning 883/2004, artikel 38

Om en person som har ådragit sig en arbetssjukdom enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater har arbetat som anställd eller bedrivit verksamhet som egenföretagare av sådan art som sannolikt kan förorsaka denna sjukdom, skall de förmåner som denne eller dennes efterlevande kan göra anspråk på beviljas uteslutande enligt lagstiftningen i den stat där villkoren senast har uppfyllts.

Det innebär att du i de fall där den försäkrade senast arbetat i Sverige ska utreda om de faktorer den försäkrade har varit utsatt för både i Sverige och i de andra medlemsländerna, där den försäkrade har arbetat som anställd eller bedrivit verksamhet som egen företagare, har kunnat orsaka, påskynda eller försämra den försäkrades besvär. Om du bedömer att den försäkrade inte har varit utsatt för annan skadlig inverkan i Sverige ska du skicka ärendet till den behöriga institutionen för arbetssjukdomar i det medlemsland där personen senast kan ha varit utsatt för skadlig inverkan (artikel 36 i tillämpningsförordningen 987/2009). Detsamma gäller om du bedömer att den försäkrade efter arbetet i Sverige arbetat i ett annat medlemsland med något som kunnat ge upphov till hans eller hennes besvär.

Läs mer

Du kan läsa mer om EU:s regelverk i vägledning 2021:1 Vård i gränsöverskridande situationer och vägledning 2017:1 Övergripande bestämmelser i SFB, unionsrätten och internationella avtal.

5.13.1 Försämring av en arbetssjukdom

Bestämmelserna i artikel 39 i förordning 883/2004 pekar ut vilket av medlemsländerna som ska betala ut ytterligare ersättning när det är fråga om försämring av en arbetssjukdom för en person som har arbetat i mer än ett medlemsland.

Förordning 883/2004, artikel 39

När en arbetssjukdom för vilken en person som lider av sådan sjukdom har fått eller erhåller förmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat förvärras, skall följande bestämmelser tillämpas: a) Om den berörda personen under den tid som förmånerna uppburits inte enligt lagstiftningen i någon annan medlemsstat har haft anställning eller bedrivit verksamhet som egenföretagare som sannolikt kan förorsaka eller förvärra den berörda sjukdomen, skall den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten, med beaktande av försämringen, stå för kostnaderna för förmånerna enligt bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tillämpar. b) Om den berörda personen under den tid som förmånerna uppburits har bedrivit sådan verksamhet som omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat, skall den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten, utan att beakta försämringen, stå för kostnaderna för förmånerna enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar. Den behöriga institutionen i den andra medlemsstaten skall bevilja den berörda personen ett tillägg med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan det förmånsbelopp som utges efter försämringen och det förmånsbelopp som skulle ha utgetts före försämringen enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, om sjuk-domen uppkommit vid en tidpunkt då personen omfattades av lagstiftningen i den medlemsstaten. c) De bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning skall inte kunna åberopas mot en person som uppbär förmåner som utges av institutioner i två medlemsstater i enlighet med b.

Om den försäkrade i arbetet i det nya medlemslandet inte har varit utsatt för något som sannolikt kan förorsaka eller förvärra den berörda arbetssjukdomen är det landet som redan betalar ut eller har betalat ut ersättning som ska fortsätta att göra det enligt sin lagstiftning. Det är då det landet som ska pröva rätten till ersättning för försämringen enligt sin lagstiftning.

Om den försäkrade i arbetet i det nya medlemslandet har varit utsatt för något som sannolikt kan förorsaka eller förvärra den berörda arbetssjukdomen är det detta medlemsland som ska pröva om ett tillägg ska beviljas utifrån försämringen.

Den ersättningen ska då betalas ut som ett tillägg till den första ersättningen. I den här prövningen ska hänsyn bara tas till de faktorer som den försäkrade utsatts för i det nya medlemslandet under den tid som han eller hon fått ersättning från det medlemsland som godkänt arbetsskadan först. Om den försäkrade får ytterligare ersättning för sin försämring från det nya medlemslandet på det här sättet, ska ersättningarna från de olika medlemsländerna inte samordnas.

Har den försäkrade besvär som tidigare godkänts som arbetsskada i ett annat medlems-land ska du därför utreda om han eller hon varit utsatt för något i arbete i Sverige som kan ha försämrat arbetssjukdomen. Du ska bara ta hänsyn till vad den försäkrade utsatts för under den tid han eller hon fått ersättning från det andra medlemslandet. Kan inte försämringen av arbetssjukdomen godkännas som arbetsskada enligt de svenska reglerna ska du skicka ärendet till den behöriga institutionen i det medlemsland där arbetsskadan är godkänd. Om du godkänner försämringen som arbetsskada ska du bara bevilja ersättning som beror på just försämringen.

5.13.2 Konstaterad arbetsskada i ett annat medlemsland

När du ska fastställa rätten till arbetsskadeersättning och ersättningens storlek kan du behöva ta hänsyn till konstaterade arbetsskador från ett annat medlemsland. När skadan konstaterades spelar ingen roll, det vill säga det kan vara antingen före eller efter det att den försäkrade fick en arbetsskada som omfattas av den svenska arbets-skadeförsäkringen. Du ska ta hänsyn till en sådan skada om den är likvärdig och om någon ersättning inte betalas ut från det andra medlemslandet. Det framgår av artikel 40.3 i förordning 883/2004.

Artikel 40

Bestämmelser för beaktande av särskilda bestämmelser i vissa lagstiftningar … 3. Artikel 5 skall tillämpas på den behöriga institutionen i en medlemsstat i fråga om likvärdighet av olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller konstaterats senare enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, vid fastställande av graden av arbetsoförmåga, rätten till förmåner eller förmånernas storlek, under förutsättning att a) ingen ersättning utges för ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom som hade inträffat eller konstaterats tidigare enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, och att b) ingen ersättning utges för ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom som hade inträffat eller konstaterats senare, enligt den andra medlemsstatens lagstiftning enligt vilken olycksfallet eller arbetssjukdomen hade inträffat eller konstaterats.

När den försäkrade har en konstaterad skada från ett annat medlemsland ska du utreda om han eller hon har fått sin arbetsförmåga nedsatt på grund av den skadan. Hur du kan gå tillväga för att bedöma det framgår av artikel 39 i tillämpningsförordningen 987/2009.

5.14 Anställda inom Försvarsmakten vid tjänstgöring i internationella militära insatser

Från och med den 1 januari 2011 tillämpas lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser på alla som är anställda i Försvarsmakten vid tjänstgöring i en internationell militär insats. Du prövar om en skada eller sjukdom ådragits i arbetet enligt arbetsskadeförsäkringen. Du ska däremot vid prövningen tillämpa de bevisregler enligt arbetsskadeförsäkringen (kap. 39 SFB) eller statligt personskadeskydd (kap. 43 SFB) som är förmånligast för den försäkrade (13 § tredje stycket lagen [2010:449] om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser).

Lagen ska tillämpas på anställda i Försvarsmakten vid tjänstgöring i en internationell militär insats. Även skador som inträffar under fritid kan medföra rätt till ersättning enligt arbetsskadeförsäkringen. Lagen ska dock inte tillämpas på den som är lokalt anställd av Försvarsmakten i insatsområdet (1§ lagen [2010:449] om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser).

Lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser trädde i kraft den 1 januari 2011. Genom detta har den gamla lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten upphävts. Av övergångsbestämmelserna framgår dock att den gamla lagen fortfarande gäller i tillämpliga delar för den som tjänstgör i Polisens utlandsstyrka. Den nya lagen tillämpas också för tidigare anställda i utlandsstyrkan som skadats efter utgången av 1992.

5.14.1 Utökat skydd

För den som tjänstgör i internationell fredsbefrämjande verksamhet är risken att skadas och invalidiseras högre än i många andra verksamheter. Vissa regler har därför införts för att förbättra det socialrättsliga skyddet.

Av förarbetena till lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten (prop. 1998/99:68 s. 11 och 16) framgår följande: Särreglerna är motiverade med hänsyn till den specifika hotbild som tjänstgöringen i utlandsstyrkan medför. Skyddet ökas för den enskilde när denne ställer upp i en relativt sett farlig verksamhet. Här menas när arbetet utförs på platser där väpnade konflikter pågår eller där det i vart fall finns risk för sådana. Utlandsstyrkans personal tjänstgör under speciella förhållanden. Hotbilden är i princip densamma, oavsett om utlandsstyrkans personal ligger och sover, äter mat, ägnar sig åt vapenvård eller tjänstgör i skarpa lägen. Med hänsyn till den hotbild som finns på platser dit utlandsstyrkan skickas och för att söka åstadkomma klara och enkla regler finns det skäl att i lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten särskilt klargöra under vilken tid som det skydd som följer av arbetsskadeförsäkringen ska gälla för anställda i utlandsstyrkan.

Enligt 13 § lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser gäller bestämmelserna om arbetsskadeförsäkringen från det att den första färden till insatsområdet påbörjas till det att sista färden från insatsområdet avslutas.

5.14.2 Tjänstgöring i Sverige

Den tid som styrkan befinner sig i Sverige är normalt sett kort. Särregeln begränsas därför inte enbart till tjänstgöring utomlands. Försvarsmakten har ett generellt ansvar för att de anställda inte utsätts för orimliga arbetsvillkor vid tjänstgöring och utbildning i Sverige (prop. 1998/99:68 s. 16).

5.14.3 Skador under ledighet utom tjänstgöringslandet

Om skadan har inträffat på semester eller motsvarande ledighet utanför insatsområdet omfattas skadan av arbetsskadeförsäkringen endast om det finns särskilda skäl för det (13 § andra stycket lagen [2010:449] om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser). Särskilda skäl kan vara om den försäkrade under sin ledighet vistas på en plats där hotbilden för den försäkrade är den samma som i insatsområdet. Ett annat exempel på en så kallad fritidsskada som omfattas är om den försäkrade under ledig tid, om han eller hon vistas i ett angränsande geografiskt område till insatsområdet, misshandlas eller utsätts för annat våld med anledning av sin tjänstgöring i den internationella militära insatsen. (Prop. 2009/10:160 s. 218)

5.14.4 Vilka bevisregler ska tillämpas?

När det gäller den som är anställd i Försvarsmakten vid tjänstgöring i en internationell militär insats ska vi tillämpa de bevisregler enligt arbetsskadeförsäkringen (kap. 39 SFB) eller det statliga personskadeskyddet (kap. 43 SFB) som ger det förmånligaste resultatet för den enskilde (13 § tredje stycket lagen [2010:449] om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser). Du kan läsa mer om prövning enligt det statliga personskadeskyddet i vägledning 2004:6 Statligt personskadeskydd.