1 Inledning

I det här kapitlet beskrivs

• bakgrund och syfte med arbetsskadeförsäkringen
• bestämmelserna om förmåner vid arbetsskada
• försäkringsmedicin och försäkringsodontologi
• Arbetsmiljöverket och AFA Försäkring
• de förhållningssätt som ska prägla Försäkringskassans arbete.

1.1 Bakgrund och syfte

Arbetsskadeförsäkringen är vår äldsta socialförsäkring. Den första lagen på området kom redan år 1901 och enligt den betalades det ut ersättning till följd av olycksfall i arbeten inom industrin. Den avlöstes år 1916 av lagen om försäkring för olycksfall i arbetet (OL). År 1929 tillkom lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar (YL). Den kom att gälla även en del sjukdomar som inte var orsakade av olycksfall, men som ändå berodde på arbetet. OL och YL ersattes år 1955 av lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL). YFL gällde fram till dess att lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft. YFL upphörde alltså att gälla den 1 juli 1977. Den 1 januari 2011 trädde socialförsäkringsbalken (SFB) i kraft och ersatte LAF.

Det grundläggande syftet med en försäkring vid skador i arbetet är att det har ansetts att den som skadas i sitt arbete bör ha ett starkare skydd än den som skadar sig utanför arbetet. Det bygger på uppfattningen att den som förvärvsarbetar löper större risk att skadas än andra.

Införandet av arbetsskadeförsäkringen innebar att vi fick ett generellt arbetsskade-begrepp. Det betyder att i princip alla skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet kan ge rätt till ersättning enligt arbetsskadeförsäkringen. Det är bara när det gäller sjukdom som har orsakats av smitta och vissa skador som är av psykisk eller psykosomatisk natur som arbets-skadeförsäkringen är begränsad när det gäller rätten till ersättning.

1.2 Bestämmelser om förmåner vid arbetsskada

Bestämmelserna om arbetsskador finns i

• socialförsäkringsbalken (2010:110)
• lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken
• förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskade-skydd
• Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1977:13) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd
• Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 2003:24) om särskilt indexeringstal för livränta
• Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR 2001:2) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd
• Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och dess tillämpningsförordning nr 987/2009
• rådets förordning 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egna företagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemen-skapen och dess tillämpningsförordning nr 574/72.

1.3 Socialförsäkringsbalken

Socialförsäkringsbalken (SFB) är en sammanhållen och heltäckande socialförsäkrings-lag som trädde i kraft den 1 januari 2011. Den ersatte då ungefär 30 socialförsäkringsförfattningar. SFB omfattar i stort sett samtliga social-försäkringsförmåner som administreras av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket.

SFB är indelad i åtta avdelningar som benämns A till H. Avdelning A innehåller övergripande bestämmelser för socialförsäkringen som helhet. Det är bestämmelser om personkrets, försäkringsskydd och generella definitioner. I avdelning B–G finns bestämmelser om de olika förmånerna. I avdelning H finns vissa gemensamma bestämmelser för de olika förmånerna, bestämmelser om handläggning samt administrativa och organisatoriska bestämmelser.

I SFB har språket moderniserats och vissa nya begrepp har införts. Viss rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen och tidigare Försäkringsöverdomstolen samt några allmänna förvaltningsrättsliga principer har också skrivits in i lagtexten. Men syftet med SFB har inte varit att genomföra några ändringar i sak – så kallade materiella ändringar – utan tidigare lagstiftning har i princip oförändrad förts över till SFB. SFB innehåller alltså samma bestämmelser som tidigare lagstiftning när det gäller förutsättningarna för att få en förmån. Ersättningsnivåerna är också oförändrade. Men det finns några ändringar i sak som beror på att vissa bestämmelser har blivit gemensamma för de olika förmånerna. Syftet med dessa ändringar har varit att ta bort obefogade skillnader mellan förmånerna.

Bestämmelserna om arbetsskador återfinns i avdelning C, Förmåner vid arbetsskada m.m.

1.4 Försäkringsmedicin och försäkringsodontologi

Inom arbetsskadeförsäkringen behöver du göra försäkringsmedicinska eller försäkringsodontologiska bedömningar när du

• prövar om en skada eller sjukdom är en arbetsskada
• utreder om inkomstförmågan är nedsatt
• utreder om den försäkrade har rätt till ersättning för särskilda hjälpmedel
• utreder om den försäkrade har rätt till ersättning för tandvård
• utreder om den försäkrade har rätt till ersättning för sjukvård utomlands.

I vissa fall kan du behöva hjälp att få den medicinska eller odontologiska kunskapen. Därför har du den försäkringsmedicinska (FMR) eller försäkringsodontologiska rådgivaren (FOR) som stöd i ditt arbete.

1.4.1 Olika yrkesroller har olika ansvarsområden

Det är du som utredare som ansvarar för att utreda och bedöma rätten till ersättning vid en arbetsskada. FMR och FOR är experter på försäkringsmedicin respektive försäkringsodontologi och kan hjälpa dig att bedöma och tolka medicinsk eller odontologisk information.

En övergripande princip är att du som utredare bör rådfråga FMR eller FOR om du är tveksam till vad som kan utläsas av det medicinska eller odontologiska underlaget, eller om du är osäker på om underlaget behöver kompletteras medicinskt. Det kan också vara frågor som handlar om hur det medicinska kunskapsläget ser ut eller om diagnosen eller sjukdomsbesvären är klarlagda. Det är du som är utredare som i varje enskilt ärende avgör om du behöver medicinsk eller odontologisk rådgivning. Det är också du som ska formulera de frågor som du vill att rådgivaren ska svara på. Med sin medicinska respektive odontologiska kunskap kan FMR och FOR hjälpa dig att utifrån din kunskap om arbetsskadeförsäkringen förstå vad i din bedömning som är försäkringsmedicin respektive försäkringsodontologi.

Om du får svar från FMR eller FOR är det du som värderar om svaren ger dig tillräckligt stöd för att besvara din eller dina frågor.

1.4.2 Vad kan FMR eller FOR svara på?

Det är viktigt att tänka på att FMR och FOR inte kan eller har till uppgift att göra försäkringsjuridiska bedömningar. När du ställer frågor till FMR eller FOR är det därför viktigt att du begränsar frågorna till den medicinska eller odontologiska kunskap som du behöver för att göra din försäkringsjuridiska bedömning.

Till exempel ska FMR och FOR inte ta ställning till om arbetsförmågan är nedsatt eller om övervägande skäl talar för att arbetet har orsakat eller försämrat den försäkrades besvär. Det är en försäkringsjuridisk bedömning som du som handläggare ska göra. FMR kan i stället hjälpa dig att bedöma om den behandlande läkarens beskrivning av DFA-kedjan (diagnos, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning) är logisk och tillräckligt utförlig. FMR eller FOR kan också hjälpa dig att hitta medicinska eller odontologiska faktorer som talar för och mot att arbetet orsakat eller försämrat den försäkrades besvär.

Det är inte heller FMR:s eller FOR:s uppgift att fylla ut tomma luckor i de medicinska och odontologiska underlagen. Ett yttrande av FMR eller FOR får inte ersätta nödvändiga kompletteringar av medicinska underlag från intygsskrivande läkare eller tandläkare. Om underlaget är ofullständigt bör du alltid i första hand komplettera underlaget med den behandlande läkaren eller tandläkaren. Däremot kan FMR eller FOR hjälpa dig att hitta eventuella kompletteringsbehov och formulera frågor till läkaren eller tandläkaren. För att FMR eller FOR ska kunna svara tydligt behöver du också formulera din fråga på ett tydligt sätt. Om du i ett ärende tycker att det är svårt att formulera en tydlig medicinsk eller odontologisk fråga kan du ta hjälp av FMR eller FOR. Det är viktigt att läkaren eller tandläkaren förstår vad du menar med din fråga.

Du kan begära ett läkarutlåtande för livränta (FK7808) om det saknas tillräckliga uppgifter för bedömning av i vilken omfattning och under hur lång tid arbetsförmågan kommer att vara nedsatt, läs mer i avsnitt 10.3.1.

FMR eller FOR kan också hjälpa dig att tolka vad som faktiskt står i det medicinska eller odontologiska underlaget. För att besvara dina frågor kan de utifrån uppgifterna i underlaget med sin medicinska eller odontologiska kunskap behöva dra slutsatser. De kan däremot inte spekulera utifrån uppgifter som inte finns i underlagen.

Språket i yttranden från FMR och FOR ska alltid vara sådant att du och även den försäkrade kan förstå innehållet. Latinska och andra medicinska termer ska alltid översättas eller förklaras med enkla ord.

1.5 Arbetsmiljöverket

Alla arbetsskador ska anmälas till Försäkringskassan. Arbetsmiljöverket får uppgifter om anmälda arbetsskador från Försäkringskassan och lägger in dem i ett informations-system om arbetsskador (ISA).

Arbetsmiljöverket bedriver tillsyn över arbetsmiljön på alla arbetsplatser och uppgifterna om arbetsskadorna används för att förebygga olyckor och arbetssjukdomar. De är också ansvariga för att redovisa statistik om anmälda arbetsskador.

1.6 AFA Försäkring

Ersättning enligt arbetsskadeförsäkringen kompletteras för de flesta arbetstagare med någon form av avtalsförsäkring. Ramarna för dessa finns utformade i kollektivavtal. En avtalsförsäkring är en anställningsförmån som bestäms i ett kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Alla anställda hos en arbetsgivare med kollektivavtal har automatiskt de försäkringar som man har kommit överens om i avtalet.

Avtalsförsäkringarna administreras av AFA Försäkring. Försäkringarna kan ge ersättning för inkomstförlust, kostnader och så kallad ideell ersättning, till exempel för sveda och värk samt invaliditet.

Anmälan enligt avtalsförsäkringarna görs fristående från anmälan enligt arbetsskade-försäkringen. Du kan vända dig till AFA Försäkring för att få mer information om avtalsförsäkringarna.

Det finns också en webbtjänst, Arbetsskadeguiden, som är gemensam för Försäkringskassan och AFA Försäkring. Det är ett verktyg som ska underlätta för alla personer som söker information om arbetsskador. Man svarar på ett antal frågor och får information om vart man ska vända sig: AFA Försäkring eller Försäkringskassan.

1.7 Mänskliga rättigheter, diskriminering och jämställd handläggning

De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla. De slår fast att alla människor är lika i värde och har samma rättigheter. Därför ska vi som arbetar på Försäkringskassan se till att alla människor får sina rättigheter tillgodosedda i handläggning, bemötande och beslut. Vi ska så långt som möjligt tolka gällande lagar och andra bestämmelser i enlighet med de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige följer.

Diskriminering

Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet med de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagstiftningen är diskriminering förbjuden i fråga om socialförsäkringen och anslutande bidragssystem. Offentligt anställda får inte heller diskriminera enskilda i kontakter med allmänheten. Läs mer i 2 kap. 14 och 17 §§ diskrimineringslagen (2008:567).

En enkel beskrivning av diskriminering är att någon missgynnas eller kränks. Missgynnandet eller kränkningen ska ha samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna kön, könsidentitet eller -uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

De flesta människor har omedvetna och ibland stereotypa föreställningar om andra, till exempel utifrån kön, ålder eller etnisk härkomst. Det kan handla om saker som vem vi tror tar mest ansvar för hushållsarbete eller vem vi tror har digital kompetens. Om vi låter dessa stereotypa föreställningar påverka oss i handläggning eller beslut finns det en risk för att det leder till diskriminering.

Det är viktigt att du som handlägger arbetsskadeärenden tänker på att utredningen inte får påverkas av stereotypa föreställningar om kön, könsidentitet eller uttryck och inte heller av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Läs mer

På Fia/Styrning/Statliga värdegrunden finns information om vad du som arbetar på Försäkringskassan behöver känna till om mänskliga rättigheter och diskriminering. Där finns också länkar till stödmaterial och utbildningar.

Jämställd handläggning av arbetsskadeärenden

Inom arbetsskador har det under lång tid varit ett intresse riktat på de skillnader som finns i beviljandefrekvens mellan kvinnors och mäns ärenden. Det har gjorts flera jämställdhetsanalyser, men de har inte kunnat förklara alla skillnader som gör att fler män än kvinnor beviljas livränta. Inspektionen för socialförsäkringen har i sin rapport 2019:10 En jämställdhetsanalys av handläggningen av arbetsskadeförsäkringen kommit fram till att de inte funnit några skillnader i hur Försäkringskassan handlägger kvinnors och mäns ärenden vid ansökan om livränta. Den samlade slutsatsen är att de inte funnit några systematiska och osakliga skillnader i handläggningen.

I Försäkringskassan används begreppen sakliga och osakliga könsskillnader. En rättssäker handläggning innebär att du bedömer ärendena lika där de sakliga förutsättningarna är lika. I Försäkringskassans verksamhet ska inga osakliga könsskillnader förekomma i handläggning, beslut eller bemötande. Det handlar om att vara medveten om att du kan bära på föreställningar om olika yrken, arbetsuppgifter och skador utifrån kön och att detta kan påverka din handläggning. En sådan medvetenhet är nödvändig för att du ska kunna säkerställa att stereotypa föreställningar inte påverkar hur du utreder ärenden, vilken information du hämtar in, vilka frågor du ställer eller vilken bedömning du gör.

När du gör en exponeringsutredning ska du inte styras av en föreställning om ett yrke. Du ska i stället utgå ifrån de arbetsmoment den försäkrade har och utreda dem noggrant. Det är viktigt att du säkerställer att du får samma information från kvinnor och män när det gäller arbetsförhållanden, men också om förhållanden utanför arbetet.

Som handläggare har du ett utredningsansvar och det finns en mängd olika situationer där du ska tänka på att inte styras av stereotypa föreställningar när du gör din utredning eller bedömning. Det kan till exempel handla om när du ska utreda eller bedöma arbetsförhållanden, skadlig exponering, den försäkrades befintliga skick, riskfaktorer utanför arbetet eller vilken kvarvarande inkomstförmåga den försäkrade har.

1.8 Barns rättigheter

Sedan 1 januari 2020 gäller Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) som svensk lag (lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). En av grundprinciperna i barnkonventionen är att barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som berör barn. Försäkringskassan ska även analysera konsekvenserna vid beslut och andra åtgärder som rör barn, och då ta särskild hänsyn till barnets bästa enligt barnkonventionen. Det framgår av förordningen (2009:1174) med instruktion för Försäkringskassan.

Om du får veta eller misstänker att barn far illa ska du göra en anmälan till socialnämnden. Om du misstänker att ett barn har varit utsatt för ett brott ska du anmäla det till både socialnämnden och polisen. Hur du ska göra framgår av Försäkringskassans riktlinjer (2016:02) Anmälan till socialnämnden vid kännedom om eller misstanke att ett barn far illa och polisanmälan vid misstanke om brott. Ett barn kan fara illa i många olika situationer, till exempel genom att bevittna våld i hemmet, bli fysiskt eller psykiskt försummad eller bli utsatt för andra kränkningar i hemmet.

På Försäkringskassan bör barn som huvudregel inte tolka åt sina föräldrar eller andra vid samtal med myndigheten. Att låta ett barn tolka känslig och komplicerad information lägger ett alltför stort ansvar på barnet, och kan inte anses vara förenligt med barnets bästa. Försäkringskassan ansvarar för att ordna en tolk när det behövs så att ett barn inte behöver eller känner sig tvungen att tolka. Det gäller även när barnet uppger att hen vill tolka.

Det är också olämpligt att låta ett barn föra en annan persons talan. Det är inte förenligt med barnets bästa utom i undantagsfall. Överväg därför i dessa fall om ombudet är olämpligt utifrån ett barnrättsperspektiv.

Läs mer

I vägledning 2004:7 Förvaltningsrätt i praktiken kan du läsa mer om användning av tolk och möjligheten att avvisa ett ombud.