4 Arbetsskadebegreppet – personskada och protesskada
I det här kapitlet kan du läsa om vilka skador och besvär som kan räknas som arbetsskada.
4.1 Vilka skador och besvär omfattas av arbetsskadeförsäkringen?
Arbetsskadeförsäkringen har ett generellt arbetsskadebegrepp. Det innebär att det inte finns en lista över vilka skador som kan godkännas som arbetsskada. I stället kan alla skador och sjukdomar som har uppstått i arbetet godkännas som arbetsskador. (Prop. 1975/76: 197 s. 66)
En arbetsskada kan vara en personskada eller en skada på exempelvis en protes. Det står i 39 kap. 4 § SFB.
39 kap. 4 § SFB
Med skada avses en personskada eller en skada på en protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan inträffade.
4.1.1 Personskada
Arbetsskadeförsäkringens personskadebegrepp är hämtat från YFL:s begrepp kroppsskada. Uttrycket "personskada" som förekommer inom skadeståndsrätten ansågs vara det samma som YFL:s "kroppsskada". Personskadebegreppet i skadeståndsrätten avser både kroppsliga och psykiska sjukdomstillstånd. (Prop. 1975/76:197 s. 92, förslag till lag om arbetsskadeförsäkring, och prop. 1972:5 s. 576, med förslag till skadeståndslag m.m.)
Inom medicin kan besvär översättas till en diagnos. Enligt Socialstyrelsen är en diagnos en bestämning och benämning av en sjukdom, skada, störning eller förändring i en kroppsfunktion. När besvär får en diagnos innebär det att man tolkar patientens symtom och undersökningsfynd. Diagnostiken inleds vanligtvis med sjukhistoria (anamnes) och kroppsundersökning (status).
Utan en diagnos kan det vara svårt att veta vad det egentligen är som den försäkrade lider av. Då är det också svårt att avgöra om besvären påverkar den försäkrade på ett sådant sätt att besvären kan ge den försäkrade rätt till ersättning. Vid livränta krävs exempelvis att den försäkrade fått en inkomstförlust till följd av sina besvär som kan antas bestå under minst ett år och för att visa det krävs oftast en diagnos.
Det är också svårt att avgöra om besvären är en arbetsskada om de inte har diagnosticerats, eftersom det utan diagnos kan vara svårt att veta vad besvären kan bero på.
I de allra flesta fall krävs det därför att den försäkrade fått en diagnos av behandlande läkare för att du ska kunna avgöra om besvären kan godkännas som arbetsskada.
Om den försäkrade inte har fått någon diagnos kan du behöva göra en bedömning av vad den försäkrade lider eller har lidit av. Till din hjälp har du FMR eller FOR. Den försäkringsmedicinska rådgivaren ska inte själv undersöka den försäkrade (vägledning 2015:1 Sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning) och kan därför inte självständigt ställa en diagnos. I stället ska FMR och FOR utgå från det befintliga medicinska eller odontologiska underlaget. Tillsammans med FMR eller FOR kan du exempelvis ta fram frågor till den behandlande läkaren för att på så sätt få veta vilken diagnos som den försäkrade har.
Men i vissa fall är det inte nödvändigt att fastställa en diagnos. Ibland kan det räcka att du med hjälp av FMR gör en bedömning om vad den försäkrade sannolikt lider av utifrån de symptom som uppkommit (Hessmark m.fl. kommentaren till 39 kap. 4 §). Ett exempel är när den försäkrade varit utsatt för lösningsmedel och fått besvär med huvudvärk, illamående och liknande som är typiska för lösningsmedelsskador. Då kan de symtomen räcka för att avgöra att den försäkrade har en lösningsmedelsskada, trots att neurologiska undersökningar och andra relevanta tester inte visar att den försäkrade har en hjärnskada (FÖD 1995:3 och FÖD mål nr 1300/83). Du ska inte ange en ny diagnos.
Enligt Socialstyrelsen är det inte möjligt att någon annan än kliniskt verksamma personer sätter diagnoser.
I RÅ 1998 ref. 8 hade en snickare och facklig förtroendeman begått självmord efter att ha deltagit i en längre tids ansträngande förhandlingar om arbetsvillkoren på arbetsplatsen. Den försäkrade hade inte undersökts av läkare och det hade därför inte konstaterats att han led av några psykiska besvär. HFD konstaterade dock att självmordet tydde på att den försäkrade hade haft psykiska besvär. Den försäkrade hade flera gånger också gett uttryck för nedstämdhet och för att han upplevt arbetssituationen som jobbig. Därför ansåg HFD att det sinnestillstånd som fick antas ha utlöst självmordet var en sådan personskada som beskrivs i 39 kap. 4 § SFB.
4.1.2 Protes
Även skada på proteser eller liknande anordningar som användes för avsett ändamål när skadan inträffade ger rätt till ersättning enligt arbetsskadeförsäkringen. Det finns inte någon definition av vilken sorts proteser eller liknande anordningar på vilka skador kan godkännas som arbetsskador. Men det är bara aktuellt att pröva en skada som arbetsskada om den försäkrade kan få ersättning för skadan (42 kap. 12 § SFB, se också avsnitt 2.1.2).
Det är vanligast att den försäkrade får ersättning för särskilda hjälpmedel eller tandvård när det gäller protesskador. Det kan dock även finnas situationer när en skada på en protes kan ge den försäkrade annan ersättning, exempelvis arbetsskadesjukpenning.
Ett exempel är om den försäkrade skadar ett tandimplantat i arbetet. Kostnader för nödvändig tandvård kan ersättas av arbetsskadeförsäkringen och tandimplantat kan ses som en protes eller liknande anordning. Leder skadan på implantatet till att den försäkrade får en nödvändig kostnad för tandvård så kan du pröva om implantatskadan är en arbetsskada.
Ett krav är då att den försäkrade hade tandimplantatet på avsedd plats i munnen när det skadades. Det beror på att protesen eller den liknande anordningen ska ha använts till det avsedda ändamålet när skadan inträffade. Skada på en avtagbar protes som inte var fastsatt vid kroppen när skadan inträffade kan därför inte godkännas som arbetsskada. Ett exempel där skada på en protes godkänts som arbetsskada var en lantbrukare som nyste ut en tandprotes till följd av damm och stallukt vid tömning av en foderkärra (FÖD mål nr 2673/82).