11 Livränta och rehabilitering

I det här kapitlet beskrivs

• rätten till livränta vid rehabilitering
• vad rehabilitering är
• rehabilitering när det är en arbetsskada
• utredning av behovet av rehabilitering vid en arbetsskada.

11.1 Rätten till livränta under tid för behandling eller rehabilitering

Den försäkrades inkomstförmåga ska anses vara nedsatt när han eller hon deltar i behandling eller rehabilitering. Det står i 41 kap. 4 § SFB.

41 kap. 4 § SFB Under tid när den försäkrade genomgår behandling eller rehabilitering som avses i 27 kap. 6 § eller 31 kap. 3 § ska hans eller hennes förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den utsträckning som åtgärden hindrar honom eller henne från att förvärvsarbeta.

Enligt bestämmelsen 27 kap. 6 § SFB har en försäkrad rätt till sjukpenning även när han eller hon deltar i en medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. Syftet med behandlingen eller rehabiliteringen ska vara att förebygga sjukdom, förkorta sjukdomstiden eller helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Behandlingen eller rehabiliteringen ska också ha ordinerats av en läkare och ingå i en plan som Försäkringskassan godkänt.

Bestämmelsen 31 kap. 3 § SFB handlar om de försäkrades rätt till rehabiliterings-ersättning under tid när de deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan.

Läs mer

Du kan läsa mer om ersättning vid behandling eller rehabilitering i vägledning 2015:1 Sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning.

Bestämmelsen 41 kap. 4 § SFB innebär att det finns en möjlighet att bevilja en försäkrad livränta eftersom inkomstförmågan ska anses nedsatt under tid som rehabiliteringen hindrar honom eller henne från att förvärvsarbeta. En förutsättning för att kunna bevilja livränta är att grundförutsättningarna för rätt till livränta i 41 kap. 2 § SFB är uppfyllda. Det innebär att livränta bara kan beviljas när den försäkrade får rehabilitering om inkomstförmågan är nedsatt med minst en femtondel och under minst ett år. Det här kan du läsa mer om i avsnitt 11.3.1.

Den försäkrade har ett SGI-skydd, som innebär att SGI:n ska vara vilande, när han eller hon deltar i en arbetslivsinriktad rehabilitering och får livränta.

Läs mer

Du kan läsa mer om SGI-skydd i vägledning 2004:5 Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid.

11.2 Rehabilitering

Det finns inga särskilda bestämmelser om rehabilitering i arbetsskadeförsäkringen. Bestämmelserna om rehabilitering finns i 29–31 kap. SFB.

I det här avsnittet beskrivs övergripande de bestämmelser om rehabilitering som finns i sjukförsäkringen.

Läs mer

Du kan läsa mer om bestämmelserna om rehabilitering i vägledning 2015:1 Sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning.

En försäkrad kan ha rätt till rehabilitering om hans eller hennes arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och han eller hon behöver rehabilitering för att få tillbaka sin arbetsförmåga. Syftet med rehabilitering är att en försäkrad som har drabbats av sjukdom ska få tillbaka sin arbetsförmåga och ges förutsättningar att försörja sig själv (29 kap. 2 § SFB).

Det finns ingen definition av rehabilitering i SFB, men i prop. 1996/97:63 s. 36, Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration, m.m. står följande: Rehabilitering är ett samlingsbegrepp för alla åtgärder av medicinsk, social, psykologisk och arbetslivsinriktad art och har som mål att hjälpa sjuka och skadade personer att återvinna bästa möjliga funktionsförmåga och förutsättningar för ett normalt liv. Rehabilitering är ingen tydlig verksamhet utan bedrivs i någon form av olika aktörer inom ramen för olika myndigheters ansvarsområden: socialtjänsten, arbetsförmedlingen, Arbetslivsinstitutet, Försäkringskassan samt hälso- och sjukvården. Vanligtvis behöver en person olika former av rehabilitering. Olika slag av rehabiliterande insatser flyter ofta in i varandra och alla delar måste fungera och samspela för ett lyckat resultat.

Försäkringskassans samordningsansvar på individnivå

Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassan ska, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med bland annat den försäkrades arbetsgivare, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan ska verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade (30 kap. 8 och 10 §§ SFB).

Försäkringskassans ansvar innebär bland annat följande:

• Att samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliterings-verksamheten (30 kap. 8 § SFB).
• Att i samråd med den försäkrade se till att hans eller hennes behov av rehabilitering klarläggs så fort som möjligt och att de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering vidtas (30 kap. 9 § SFB).
• Att stötta den försäkrade i kontakterna med andra rehabiliteringsansvariga och att verka för att dessa tar en aktiv del i rehabiliteringsprocessen.
• Att utgå från den försäkrade med inriktning på att rehabiliteringsbehov upptäcks tidigt och att det tas initiativ till nödvändiga rehabiliteringsåtgärder.
• Att samla in olika utredningar och att ta initiativ till och följa upp olika åtgärder under rehabiliteringsprocessen.

Rehabiliteringsersättning vid utbildning

Rehabiliteringsersättning bör som regel betalas ut under längst ett år från den tidpunkt rehabiliteringen startar (prop. 1990/91:141 s. 62).

I 2 § förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning står det att rehabiliterings-ersättning i samband med utbildning betalas ut till den som genomgår något av följande:

1. Yrkesutbildning.
2. Allmänteoretisk eller orienterande utbildning som är en nödvändig förberedelse för yrkesutbildning.
3. Orienterande utbildning i datateknik för personer med bristfällig eller föråldrad skolutbildning.

I 3 § förordningen (1991:1321) om rehabiliteringsersättning står det att en utbildning som kan finansieras med studiemedel enligt avdelning B i bilagan till studiestöds-förordningen (2000:655) eller en utbildning som går att jämföra med det kan ersättas med rehabiliteringsersättning om utbildningen omfattar högst 40 studieveckor. Utbildningen får inte vara en del av en tidigare påbörjad eftergymnasial utbildning eller en del av en längre sammanhållen eftergymnasial utbildning.

Rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag kan enligt 31 kap.14 § SFB betalas ut under rehabiliteringstiden för att täcka vissa kostnader som uppstår för den försäkrade i samband med rehabiliteringen. Det kan vara kostnader för kursavgifter, läromedel, resor och ledsagare.

Eftersom det finns begränsningar i rätten till rehabiliteringsersättning så innebär det att försäkrade som beviljas livränta för utbildningar som omfattar mer än 40 studieveckor inte kan beviljas särskilt bidrag. Om utbildningen däremot omfattar högst 40 studieveckor så kan den försäkrade också få särskilt bidrag.

Rehabiliteringsplanering

Försäkringskassan ska se till att rehabiliteringsbehovet klarläggs snarast och att de rehabiliteringsåtgärder som behövs påbörjas så snart det är möjligt. Rehabiliteringen ska vara så effektiv att den försäkrade kan återgå i arbete så snart som möjligt. Tidsaspekten är alltså viktig när man planerar den arbetslivsinriktad rehabilitering. Det här framgår av 30 kap. 9 och 11 §§ SFB.

En rehabiliteringsplan ska upprättas när Försäkringskassan planerar den arbetslivs-inriktade rehabiliteringen tillsammans med den försäkrade och andra berörda parter. Målet och tidsgränserna för rehabiliteringen ska vara klart formulerade. Försäkrings-kassan ska också fortlöpande se till att rehabiliteringsplanen följs. Det här framgår av 30 kap. 12–14 §§ SFB.

11.3 Rehabilitering vid en arbetsskada

I förarbetena till arbetsskadeförsäkringen står följande om skyldigheten att avhjälpa de ekonomiska följderna av en arbetsskada:

• Förutom rehabiliteringsåtgärder som syftar till att återställa den fysiska eller psykiska funktionsförmågan kan den försäkrade till exempel behöva omskola sig, byta arbete eller bostadsort. Vilka krav som ställs på de försäkrades medverkan bör vara olika beroende på ålder, tidigare verksamhet, bostads-förhållanden och medicinsk status (SOU 1975:84 s. 121).
• Den försäkrade bör vara skyldig att delta i rehabiliteringsåtgärder av medicinsk art och andra åtgärder som omskolning eller arbetsträning, om det går att anta att den framtida inkomstförlusten kan begränsas av sådana åtgärder. Syftet med åtgärderna ska vara att underlätta den försäkrades återgång i arbete. De rehabiliteringsåtgärder som föreslås måste vara rimliga och skäliga i förhållande till den försäkrades förutsättningar och de ska i möjligaste mån ske i samråd med den försäkrade (prop. 1975/76:197 s. 74).

Det här innebär att du behöver bedöma vad som är rimligt och skäligt för den försäkrade när du tar ställning till om det kan vara aktuellt med rehabilitering. Du behöver exempelvis ta hänsyn till den försäkrades

• ålder
• tidigare verksamhet
• bostadsförhållanden
• medicinska status.

I prop. 1975/76:197 s. 74, står också att det ofta är svårt i omedelbar anslutning till en långvarig sjukperiod att säkert bedöma den framtida nedsättningen av inkomstförmågan hos en skadad person. Det kan därför i osäkra fall vara lämpligt att till en början tidsbegränsa livräntan för att kunna följa den kommande utvecklingen. Man kan också under den här tiden pröva lämpliga rehabiliteringsåtgärder och få en uppfattning om hur den skadade anpassar sig till den nya förvärvssituationen. Livräntan bör i princip inte fastställas definitivt förrän den rehabilitering som kan vara lämplig och möjlig i varje särskilt fall har genomförts.

Det här innebär att Försäkringskassan kan bedöma möjligheterna till rehabilitering och pröva rehabiliteringsåtgärder både innan en livränta beviljas, men också när livränta redan betalas ut.

11.3.1 Utbildning som rehabiliteringsåtgärd vid en arbetsskada

När det gäller skyldigheten att delta i rehabiliteringsåtgärder så är meningen att exempelvis en utbildning ska leda till att den framtida inkomstförlusten kan begränsas. Det framgår av prop. 1975/76:197 s. 74. Målet med en utbildning vid en arbetsskada är alltså att den försäkrade, efter en utbildning, ska ha ingen eller så liten inkomstförlust som möjligt i förhållande till sitt tidigare arbete. Det här innebär att om en framtida inkomstförlust kan undvikas eller minimeras med hjälp av arbetslivsinriktad rehabilitering så är det angeläget att den genomförs.

I en del fall kan du behöva bedöma om utbildning verkligen kan sägas avhjälpa de ekonomiska följderna av en arbetsskada. Det kan vara när det behövs en längre utbildning och den försäkrade är äldre. Att betala ut livränta under en längre tid skulle kunna innebära en högre kostnad än att betala ut så kallad mellanskillnadslivränta under några år.

Om utbildningen är en följd av en arbetsskada finns det inte något hinder mot att bevilja livränta under en utbildning som är längre än 40 studieveckor. En arbetsskadads möjlighet att få livränta under utbildning är alltså inte beroende av de begränsningar som finns när det gäller rätten till rehabiliteringsersättning. Det innebär bland annat att utbildning med anledning av en arbetsskada, till skillnad från utbildning vid annan sjukdom, också kan omfatta längre högskolestudier (RÅ 1996 ref. 81).

Vid beviljande av livränta under utbildning som pågår över flera terminer får bedömning göras av om den försäkrade har någon förvärvsförmåga under utbildningstiden. Det kan då bli aktuellt att beräkna inkomsten efter skadan utifrån den inkomst som den försäkrade bör kunna få under sommaruppehåll och andra ledigheter.

Det finns situationer när försäkrade inte längre har rätt till sjukpenning eftersom de bedöms klara ett arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden. Om den försäkrade har en arbetsskada kan han eller hon trots det ha rätt till livränta under en utbildning. Det kan gälla när den försäkrade bedöms få en betydligt lägre inkomst till följd av arbetsskadan och om utbildningen skulle ge en ökad förmåga att skaffa sig inkomst.

Att en arbetslivsinriktad rehabilitering beräknas pågå under kortare tid än ett år är i sig inget hinder för att bevilja arbetsskadelivränta (RÅ 2005 ref. 46).

Livränta kan alltså beviljas vid kortare utbildningar om grundförutsättningarna för rätten till livränta är uppfyllda, det vill säga att inkomstförmågan är nedsatt med en femtondel under minst ett år. Det innebär att livränta kan beviljas för en utbildning som är kortare än ett år om du bedömer att den försäkrade även efter utbildningen har en lägre inkomstförmåga än i inkomsten före skadan. Om du däremot bedömer att den försäkrade skulle kunna få en högre inkomst efter utbildningen än inkomsten före skadan kan livränta inte heller beviljas under utbildningstiden.

11.3.2 Arbetsträning

Livränta kan också beviljas för arbetslivsinriktad rehabilitering som arbetsträning. Det är om du bedömer att grundförutsättningarna för rätten till livränta är uppfyllda.

När en arbetsträning inleds kan du i regel inte bedöma om förmågan att skaffa inkomst genom arbete blir nedsatt för minst ett år. Normalt pågår en arbetsträning under högst några månader.

En försäkrad kan exempelvis arbetsträna hos sin arbetsgivare under ett par månader för att sedan på nytt bli sjukskriven. Då kan livränta inte beviljas eftersom arbetsförmågan inte är nedsatt under minst ett år. Om en arbetsträning däremot leder till en längre utbildning, eller till att den försäkrade byter till ett arbete med lägre inkomst, så kan han eller hon ha rätt till livränta.

Det här innebär att du bedömer rätten till livränta på ett liknande sätt som vid utbildningar som är kortare än ett år.

11.4 Rehabiliteringsplanering vid en arbetsskada

Om den försäkrades besvär är arbetsrelaterade behöver du som utredare och försäkringsutredare av sjukpenning eller sjuk- eller aktivitetsersättning samarbeta med varandra i de fall det är aktuellt med arbetslivsinriktad rehabilitering. Ni behöver då gemensamt komma överens om rehabiliteringen. Det beror på att den försäkrade kan få livränta under tid för arbetslivsinriktad rehabilitering om målet är att den försäkrade ska återfå eller öka sin inkomstförmåga. Det går dessutom att planera för längre arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder än om skadan inte hade varit en arbetsskada. Det innebär att det är viktigt att du är delaktig i rehabiliteringsplaneringen.

Det är försäkringsutredare av sjukpenning eller sjuk- eller aktivitetsersättning som ansvarar för att det upprättas en rehabiliteringsplan också i de fall livränta betalas ut under rehabiliteringen. Det är också försäkringsutredare av sjukpenning eller sjuk- eller aktivitetsersättning som har den fortlöpande kontakten med den försäkrade, och som följer upp rehabiliteringen.

För att underlätta rehabiliteringsplaneringen är det lämpligt att anmälda arbetsskador, där det kan bli aktuellt med en rehabiliteringsåtgärd, behandlas med förtur. Det är också viktigt att Försäkringskassan beslutar om den försäkrades eventuella rätt till livränta innan en utbildning börjar.

Det kan finnas ärenden där det redan pågår rehabiliteringsåtgärder enligt bestämmelserna i 29 och 30 kap. SFB och där det senare konstateras att det är en arbetsskada samt att den försäkrade har rätt till livränta. Det kan då bli aktuellt med andra rehabiliteringsåtgärder (prop. 2001/02:81 s. 56).

Det är Försäkringskassan som beslutar om den försäkrade har rätt till rehabiliterings-ersättning, eller annan ersättning som livränta, under tiden han eller hon deltar i arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Att Försäkringskassan inte har medverkat i planeringen av en rehabilitering innebär inte nödvändigtvis att den försäkrade inte kan få livränta. Det beror på att det i efterhand kan visa sig att en åtgärd som genomförts var ett bra val.

Domerna nedan handlar om ett arbetsbyte respektive en utbildning som genomfördes utan att Försäkringskassan hade medverkat i rehabiliteringen.

Rättsfall

Frågan i målet var om det var nödvändigt för den försäkrade att byta arbete med hänsyn till den godkända arbetsskadan. En försäkrad med en godkänd arbetsskada kunde inte gå tillbaka till sitt tidigare arbete. Omplacering till annat arbete hos den tidigare arbetsgivaren hade inte varit möjlig eftersom det inte funnits några arbetsuppgifter som varit lämpliga för honom. Den försäkrade hade inte undandragit sig att medverka till åtgärder som kunnat avhjälpa de ekonomiska följderna av arbetsskadan. På eget initiativ och utan att först ha varit i kontakt med Försäkringskassan började han ett arbete som var sämre betalt, men som passade med hänsyn till hans besvär. Den försäkrade beviljades livränta eftersom det var nödvändigt att byta arbete med hänsyn till arbetsskadan (RÅ 1995 not. 319).

En försäkrad hade börjat en utbildning på eget initiativ och utan medverkan från Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan. Den försäkrade hade också blivit erbjuden en omplacering som hen inte visat sig villig att ta. Därför hade det inte kunnat ske någon egentlig undersökning om den försäkrade hade kunnat få ett lämpligt arbete genom omplacering eller genom ett annat arbete. Därmed var det inte heller styrkt att utbildningen var nödvändig för att den försäkrade skulle få ett lämpligt arbete. Den försäkrade beviljades därför inte livränta (KRNS mål nr 7514-93).

11.5 Utredning av behovet av rehabilitering vid arbetsskada

Frågor att ta ställning till under utredningen

Följande frågor är exempel på vad du behöver utreda för att få ett tillräckligt underlag för att kunna fatta beslut. De är också en hjälp till hur du ska tänka utifrån de ramar som har beskrivits i avsnittet. Tänk på att listan med frågor inte är uttömmande.

• Vilken inkomstförmåga har den försäkrade trots skadan?
• Har den försäkrade redan deltagit i arbetslivsinriktad rehabilitering?
• Deltar eller är det planerat att den försäkrade ska delta arbetslivsinriktad rehabilitering?
• Kan den försäkrades framtida inkomstförlust begränsas om han eller hon deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering?
• Är rehabiliteringsåtgärderna som föreslås rimliga och skäliga?
• Är rehabiliteringen så effektiv att den försäkrades inkomstförlust kan begränsas så snart som möjligt?
• Är det en arbetslivsinriktad rehabilitering som kommer att pågå under minst ett år?
• Om det är en rehabilitering som pågår kortare tid än ett år; har den försäkrade också en nedsatt inkomstförmåga efter rehabiliteringen?

Det finns alltså en mängd uppgifter du behöver ta reda på och värdera för att kunna bedöma om det ska vara aktuellt med arbetslivsinriktad rehabilitering och om den försäkrade har rätt till livränta när han eller hon deltar i rehabilitering. Det finns ett bedömningsutrymme när du ska bedöma vilken utbildning som kan vara aktuell för att begränsa den försäkrades inkomstförlust. Det finns inga bestämmelser som styr detta.

Det är de olika individuella förhållandena i varje ärende som kan ge dig ett svar på vad som är mest lämpligt.