3 Rätten till sjukersättning

I detta kapitel beskrivs vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att en person ska ha rätt till sjukersättning. Fokus ligger på de kriterier som handlar om arbetsförmågans nedsättning. Att arbetsförmågan är nedsatt enligt kriterierna i socialförsäkringsbalken är en grundförutsättning för att en person ska kunna få sjukersättning. Men det krävs även att en person är försäkrad för sjukersättning. Dessa kriterier beskrivs i kapitel 5 Tidpunkten för försäkringsfallet och kapitel 6 Vem är försäkrad för sjukersättning.

Detta kapitel behandlar

vid vilken ålder och hur länge man kan få sjukersättning
vad som ska tas hänsyn till vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning, såsom den medicinska grunden och begreppet förvärvsarbete på arbetsmarknaden
hur arbetsförmågan ska bedömas för dem som omfattas av de särskilda reglerna för äldre
stadigvarandebegreppet och rehabilitering
olika nivåer av ersättning
förutsättningar för att byta ut annan ersättning mot sjukersättning.

3.1 Vid vilken ålder kan man få sjukersättning och hur länge?

33 kap. 4 § SFB Sjukersättning lämnas tills vidare […]

33 kap. 16 § SFB Hel sjukersättning kan lämnas tidigast från och med juli det år då den försäkrade fyller 19 år och längst till och med månaden före den månad då han eller hon fyller 66 år. Tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukersättning kan lämnas tidigast från och med den månad då den försäkrade fyller 30 år och längst till och med månaden före den månad då han eller hon fyller 66 år.

Även om sjukersättning lämnas tills vidare (33 kap. 4 § SFB) så finns det en gräns för hur länge ersättningen kan betalas ut. Tidigare kunde en försäkrad få sjukersättning som längst till och med månaden före den månad som hen fyllde 65 år. En lagändring som trädde i kraft den 1 december 2022 och som tillämpas för ersättning som avser tid från och med januari 2023 har dock medfört att sjukersättning kan lämnas som längst till och med månaden före den månad den försäkrade fyller 66 år (33 kap. 16 § SFB och punkt 1–2 i övergångsbestämmelserna till lag [2022:878] om ändring i socialförsäkringsbalken).

Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för den som har uppnått respektive åldersgräns före den 1 januari 2023 (punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lag [2022:878] om ändring i socialförsäkringsbalken). Med uppnått respektive åldersgräns menas här den ålder som har ändrats, det vill säga 65 år. Det innebär att det är personer som är födda 1958 eller senare som kan få sjukersättning fram till och med månaden före den månad som hen fyller 66 år.

3.1.1 Nedsatt arbetsförmåga hos den som är mellan 19 och 29 år

För att ge unga med helt nedsatt arbetsförmåga en ökad försörjningstrygghet finns från och med den 1 februari 2017 en möjlighet för dessa att ansöka om hel stadigvarande sjukersättning (33 kap. 16 § SFB).

Syftet med att kunna få hel sjukersättning är att öka tryggheten och minska oron hos dessa personer och deras anhöriga. De behöver inte heller sända in medicinska underlag vart tredje år (prop. 2016/17:1 utg.omr. 10, s. 52).

Ersättningen kan tidigast betalas ut för tid efter den 28 februari 2017. Den kan beviljas från och med juli det år den försäkrade fyller 19 år. De ekonomiska villkoren för sjukersättning ska fram till 30 års ålder vara desamma som för den som har aktivitetsersättning, se Försäkringskassans vägledning (2013:3) Sjukersättning och aktivitetsersättning – beräkning, steglös avräkning m.m. för mer information.

Det som skiljer de båda ersättningarna åt är att man inte kan få särskild ersättning för aktiviteter och att det inte behövs någon ny ansökan vart tredje år när man får sjukersättning. Försäkringskassan ges därmed också möjlighet att koncentrera arbetet till de unga som bedöms kunna utveckla en arbetsförmåga under sin tid med aktivitets-ersättning.

Rätt förmån ska ges till rätt person, men om någon som är under 30 år vill ha en ansökan om aktivitetsersättning prövad, ska Försäkringskassan pröva den även om personen skulle ha rätt till sjukersättning.

3.1.2 Metodstöd – nedsatt arbetsförmåga hos den som är mellan 19 och 29 år

När det gäller en ung person som aldrig har arbetat och inte har prövats mot arbetsmarknaden kan det vara särskilt svårt att bedöma varaktigheten och omfattningen av den nedsatta arbetsförmågan. Med utgångspunkt från ansökan ska du bedöma om personen har rätt till det han eller hon har ansökt om.

Om personen har haft kontakt med barnhabiliteringen finns det omfattande utredningar att ta del av för att kunna bedöma om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt. Om personen däremot inte har haft kontakt med barnhabiliteringen kan du behöva göra eller hämta in en mer omfattande utredning, till exempel från skola, daglig verksamhet, arbetsterapeut, sjukgymnast, psykolog eller specialpedagog.

Du bör även fundera på om olika hjälpmedel kan tänkas förbättra arbetsförmågan. Vid tveksamhet ska du alltid söka stöd hos försäkringsmedicinsk rådgivare som kan ge dig råd om vad som är en lämplig åtgärd.

Om du får frågan om personen kan fortsätta med aktiviteter efter det att sjukersättning har beviljats får du informera om att detta inte innebär att personen måste sluta med sina aktiviteter. Men Försäkringskassan kan inte längre bevilja särskild ersättning för dessa.

3.2 Arbetsförmågenedsättning på medicinsk grund

33 kap. 5 § första stycket SFB En försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan och som var försäkrad vid försäkringsfallet har, enligt närmare bestämmelser i denna underavdelning, rätt till sjukersättning eller aktivitetsersättning.

Ett av de grundläggande kraven för rätt till sjukersättning är att arbetsförmågan är nedsatt grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan (33 kap. 5 § SFB). Den medicinska faktorn kan vara en kroppslig eller psykisk sjukdom eller ett följdtillstånd efter sjukdom. Den kan även vara en medfödd funktionsnedsättning (prop. 2007/08:124, s. 40).

Andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom ska inte påverka rätten till ersättning. Av förarbeten framgår att man med detta menar att ersättning från sjukförsäkringen, däribland sjukersättning, enbart ska komma i fråga när arbets-förmågan är nedsatt av medicinska orsaker. Vid bedömning av arbetsförmågans nedsättning ska därför hänsyn inte tas till den försäkrades ålder, bosättningsförhåll-anden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter. Situationen på arbetsmarknaden får inte heller vägas in i bedömningen av rätten till sjukersättning (prop. 2007/08:136 s. 67 och 88). Handlar det om andra saker än sjukdom eller funktionsnedsättning, ska andra delar av samhällets stöd komma ifråga – inte sjukförsäkringen.

Men att man har en sjukdom är inte tillräckligt för att man ska ha rätt till sjukersättning. Sjukdomen eller funktionsnedsättningen måste ge en nedsatt arbetsförmåga.

3.3 Nedsatt arbetsförmåga i förhållanden till arbeten

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras mot ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden (33 kap. 10 § SFB). Det beskrivs mer ingående nedan i avsnitten 3.4–3.6. För dem som omfattas av de särskilda reglerna om sjukersättning för äldre, de så kallade äldrereglerna, görs bedömningen i stället mot sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden och som den försäkrade har erfarenhet av, eller mot annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade (33 kap. 10 a § SFB). Detta beskrivs i avsnitt 3.7.

3.4 Förvärvsarbete på arbetsmarknaden

33 kap. 10 § SFB När det bedöms hur nedsatt arbetsförmågan är ska Försäkringskassan beakta den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

Grundläggande är att var och en som bedöms kunna klara av att försörja sig själv genom något förvärvsarbete på arbetsmarknaden ska anses ha full arbetsförmåga. Rätt till sjukersättning föreligger då inte. Bedömningen gäller förmågan att utföra arbete och arbetsförmågan ska relateras till förvärvsarbeten på hela den nationella arbets-marknaden (jämför prop. 1996/97:28 s. 18 och prop. 2007/08:136 s. 67 och 88).

Det innebär att bedömningen inte ska göras i förhållande till den försäkrades ordinarie arbetsuppgifter när han eller hon har en arbetsgivare och inte heller i förhållande till arbeten som vid prövningstillfället direkt finns tillgängliga för den som är arbetslös. Bedömningen av arbetsförmågan ska göras i ett vidare perspektiv.

I begreppet förvärvsarbete på arbetsmarknaden ingår i viss utsträckning anpassade arbeten samt olika typer av subventionerade anställningar (jämför HFD 2019 ref. 48, rättsfallet beskrivs i avsnitt 3.6).

I följande avsnitt kan du läsa mer om vad anpassade arbeten samt olika typer av subventionerade anställningar och andra insatser innebär.

3.4.1 Anpassade arbeten

Med anpassade arbeten menas vanliga arbeten där arbetsgivaren kan behöva anpassa arbetet på något sätt för att en person med funktionsnedsättning ska kunna utföra arbetet.

I vilken utsträckning anpassade arbeten utgör förvärvsarbeten på arbetsmarknaden beror på om anpassningen kan anses rimlig ur en arbetsgivares synvinkel. Om anpassningarna som krävs är så omfattande att det saknas ett tillräckligt stort ekonomiskt värde för en arbetsgivare, kan arbetet inte betraktas som ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden (se HFD 2019 ref. 48, rättsfallet beskrivs i avsnitt 3.6).

3.4.2 Subventionerade anställningar och andra insatser

1 § förordningen (2017:462) om särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga Denna förordning är meddelad med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen och innehåller bestämmelser om det arbetsmarknadspolitiska programmet särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. De särskilda insatserna är

bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen,

bidrag till litteratur och tolk för personer med syn- eller hörselnedsättning,

bidrag för personligt biträde,

särskild stödperson för introduktion och uppföljning (SIUS),

bidrag till uppstartskostnader vid start av näringsverksamhet,

lönebidrag, och

skyddat arbete. Programmet riktar sig till personer som har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga och som har behov av stöd för att stärka sina möjligheter att få eller behålla ett arbete. Syftet med programmet är att kompensera för nedsättningen i arbetsförmåga och stärka möjligheten att få eller behålla ett arbete. Endast personer som har lönebidrag eller skyddat arbete ska anses som deltagare i programmet när det handlar om att kvalificera sig för andra arbetsmarknadspolitiska insatser.

I vissa fall kan arbetsgivaren få ersättning för kostnader för de anpassningar av arbetet som den försäkrade behöver med anledning av sin funktionsnedsättning. Exempel på sådana särskilda insatser är bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen och för personligt biträde. En arbetsgivare kan också få bidrag till en del av lönekostnaden.

De särskilda insatserna som riktar sig till personer med funktionsnedsättning ingår i begreppet förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Det betyder att om den försäkrade till exempel kan arbeta i ett skyddat arbete eller med hjälp av bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen har han eller hon inte rätt till sjukersättning. Precis som när det gäller sådana anpassade arbeten där arbetsgivaren inte får någon kompensation för den anställdes nedsättning av arbetsförmågan ska anpassningen vara rimlig ur en arbetsgivares synvinkel (se avsnitt 3.4.1). Den ekonomiska ersättning som arbetsgivaren kan få genom de särskilda insatserna kan dock påverka i vilken utsträckning anpassningen kan anses rimlig ur arbetsgivarens perspektiv.

Arbetsförmedlingen beslutar om de särskilda insatserna. Mer information finns på www.arbetsformedlingen.se.

Lönebidrag och skyddat arbete är två former av subventionerade anställningar som riktar sig till personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Nedan ges kortfattad information om dessa anställningar.

Lönebidrag och skyddat arbete

Insatserna lönebidrag och skyddat arbete innebär att arbetsgivaren får ekonomiskt bidrag för lönekostnader när en person med funktionsnedsättning behöver anpassningar efter sina förutsättningar. (Se 15 § förordningen [2017:462])

Innan en person kan få insatserna lönebidrag eller skyddat arbete ska Arbetsförmedlingen först ha prövat om personens behov kan tillgodoses av andra insatser, som exempelvis bidrag till hjälpmedel på arbetsplatsen. Personens möjlighet att få sitt behov tillgodosett av lönebidrag ska prövas före insatsen skyddat arbete ges. (Se 16 § förordningen [2017:462])

Lönebidrag

Lönebidrag kan ges för anställningar både hos privata och hos offentliga arbetsgivare.

24 § förordningen (2017:462) Lönebidrag finns i följande former:

lönebidrag för utveckling i anställning,

lönebidrag för anställning, och

lönebidrag för trygghet i anställning.

Lönebidrag för utveckling i anställning är ett bidrag för att en person ska kunna pröva på ett yrke eller gå en utbildning (jämför 25 § förordningen [2017:462]).

Lönebidrag för anställning är ett bidrag för att anpassa arbete och arbetsplats för en anställd (jämför 29 § förordningen [2017:462]).

Lönebidrag för trygghet i anställning är ett långvarigt stöd för att en anställd ska kunna behålla sitt jobb (jämför 33 § förordningen [2017:462]).

Skyddat arbete

38 § förordningen (2017:462) Skyddat arbete finns i följande former:

skyddat arbete hos Samhall Aktiebolag, och

skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare.

Samhall

Samhall är ett bolag som ägs av staten och har till uppgift att skapa meningsfulla och utvecklande arbeten åt personer som Arbetsförmedlingen anvisar i enlighet med förordningen (2017:462). Samhall ska erbjuda arbeten på de platser i landet där behoven finns och att anpassa verksamheten till de förutsättningar personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har. (Se 3 § förordningen [2018:1528] om statlig ersättning till Samhall Aktiebolag för en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse)

Skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare

Skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare kan ges till en person med en kognitiv funktionsnedsättning eller med en funktionsnedsättning till följd av missbruks- eller beroendeproblematik, eller till en person som är berättigad till insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller som inte tidigare haft kontakt med arbetslivet, eller som har varit borta från det under en längre tid på grund av en långvarig och svår psykisk sjukdom (40 § förordningen [2017:462])

3.5 Daglig verksamhet, sysselsättning m.m.

Sådana verksamheter som erbjuds personer som har en funktionsnedsättning och som har ett rehabiliterande eller livskvalitetshöjande syfte omfattas inte av begreppet förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. Det gäller exempelvis insatser i form av daglig verksamhet enligt LSS eller sysselsättning enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL.

Att den försäkrade kan delta i exempelvis daglig verksamhet kan inte jämställas med en arbetsförmåga i ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Den försäkrade kan inte anses ha en arbetsförmåga bara för att han eller hon klarar av att utföra vissa begränsade arbetsuppgifter som förekommer i förvärvsarbeten (jämför HFD 2019 ref. 48, rättsfallet beskrivs i avsnitt 3.6). Detta innebär dock inte att en person som deltar i en sådan insats alltid har rätt till sjukersättning, eller att uppgifterna från insatsen inte kan vägas in vid bedömningen av personens arbetsförmåga. Underlaget ska värderas på samma sätt som övrigt underlag i ärendet. Läs mer om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i avsnitt 3.6.

3.6 Bedömning av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden

I detta avsnitt förtydligas hur bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras när arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden.

Avsnittet bygger till stora delar på Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2019 ref. 48. I rättsfallet gjorde HFD ett antal principiella uttalanden om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. Dessa beskrivs under rubrikerna i detta avsnitt.

Rättsfall

I HFD 2019 ref. 48 prövade domstolen hur det ska avgöras om en försäkrad har en sådan arbetsförmåga att hen kan försörja sig genom ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

Målet gällde en person som hade stadigvarande funktionsnedsättningar vilka medförde omfattande begränsningar. Han hade bland annat nedsatta exekutiva funktioner, svårigheter till social anpassning, svårigheter med sömnreglering, ångest och tvångsproblematik, låg stresströskel samt svårigheter med struktur i vardagen. Han hade även betydande ensidighet i sina intressen.

HFD konstaterade att det inte fanns någon medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering som sannolikt skulle kunna förbättra den försäkrades arbetsförmåga. I de insatser som hade vidtagits hade det konstaterats att han inte skulle kunna möta arbetslivets krav oavsett anpassning. HFD bedömde därför att de anpassningar som skulle krävas för att den försäkrade skulle kunna utföra ett arbete som någon var villig att betala för var så omfattande att det inte var realistiskt att en arbetsgivare skulle vara villig att genomföra dem. Hans arbetsförmåga bedömdes därför vara helt nedsatt i förhållande till ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

Utgångspunkten är hur funktionsnedsättningen begränsar arbetsförmågan

Utgångspunkten vid prövningen av arbetsförmågan är vilken sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan det rör sig om och på vilket sätt funktionsnedsättningen inskränker den försäkrades förmåga att arbeta. När funktionsnedsättningen och dess konsekvenser är fastställda ska Försäkringskassan bedöma om den försäkrade har kvar arbetsförmåga som kan utnyttjas av honom eller henne för att försörja sig genom ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Huruvida den försäkrade faktiskt kan få ett sådant arbete ska inte inverka på bedömningen (se prop. 1996/97:28 s. 17 f. och HFD 2019 ref. 48 punkterna 17–19).

Förmågorna och styrkorna ska kunna omsättas i ett arbete som har ekonomiskt värde för en arbetsgivare

Bedömningen ska inte bara utgå från personens förmågor och styrkor, utan måste sättas i samband med hur dessa skulle kunna omsättas i ett arbete som har ett ekonomiskt värde för en arbetsgivare. En utgångspunkt bör alltså vara att personen ska kunna utföra ett arbete på ett sådant sätt att någon är villig att betala för det (HFD 2019 ref. 48 punkt 27).

En person kan inte anses ha arbetsförmåga enbart av det skälet att han eller hon kan utföra vissa avgränsade arbetsuppgifter som förekommer i förvärvsarbeten på arbetsmarknaden. Personens förmågor och styrkor måste i stället vägas mot de arbetshindrande faktorerna. Om han eller hon exempelvis behöver omfattande och kontinuerlig handledning för att kunna utföra sina arbetsuppgifter saknas i regel ett ekonomiskt värde för en arbetsgivare, oavsett om arbetet i och för sig blir väl genomfört (HFD 2019 ref. 48 punkterna 31–32).

Bedömningen gäller alltså om det framstår som realistiskt att en arbetsgivare typiskt sett skulle vara villig att anpassa arbetet i den utsträckning som krävs med hänsyn till personens behov. Det måste kunna ställas basala krav på produktivitet, såsom att arbetsuppgifterna utförs någorlunda självständigt och med viss kvalitet samt inom en viss tid (HFD 2019 ref. 48 punkterna 28 och 30).

Hänsyn ska tas till förhållandena på arbetsmarknaden

Bedömningen av arbetsförmågan innebär en mer abstrakt eller hypotetisk prövning och behöver inte relateras till vissa konkreta arbeten inom vissa yrkesområden eller vissa typer av arbeten. Bedömningen ska vara verklighetsförankrad på så sätt att den ska ta hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid (jämför HFD 2019 ref. 48 punkterna 26–27 och HFD 2018 ref. 51 I och II).

Hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och att bedömningen ska anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras innebär enligt Försäkringskassans tolkning att hänsyn ska tas till hur arbetsmarknaden ser ut, vilka arbeten som finns och vilka möjligheter en arbetsgivare har att anpassa arbeten. Detta är alltså inte statiskt, utan förändras över tid. Vilka anpassningar som kan anses rimliga för en arbetsgivare kan också förändras över tid.

Arbetsförmedlingens bedömning av arbetsförmågan kan ge ledning

Att bedömningen måste vara verklighetsförankrad innebär även att Försäkringskassan ska beakta eventuella bedömningar av personens arbetsförmåga som har gjorts av Arbetsförmedlingen. Detta innebär att Arbetsförmedlingens utredning kan vara vägledande, men den behöver inte vara avgörande för Försäkringskassans bedömning av arbetsförmågan (jämför HFD 2019 ref. 48 punkt 32 och HFD 2018 ref. 51 I och II).

I förarbetena framhålls att en förutsättning för att sjukförsäkringen ska kunna renodlas är att det är en tydlig ansvarsfördelning mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det är Försäkringskassans uppgift att bedöma om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt av medicinska skäl. Arbetsförmedlingens uppdrag är att ge den försäkrade det stöd han eller hon kan behöva för att ta tillvara sin arbetsförmåga. Självfallet är det viktigt att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har ett utvecklat samarbete som bygger på denna ansvarsfördelning (prop. 2007/08:136 s. 68).

3.7 De särskilda reglerna om sjukersättning till äldre (”äldrereglerna”)

33 kap. 10 a § SFB För en försäkrad som har uppnått den ålder då det återstår som mest fem år till den tidpunkt då sjukersättning som längst kan lämnas enligt 16 § och som har erfarenhet av sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden ska Försäkringskassan, när det bedöms hur nedsatt arbetsförmågan är, beakta den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom

sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden och som den försäkrade har erfarenhet av, eller

annat lämpligt arbete som är tillgängligt för honom eller henne. Med förvärvsarbeten som den försäkrade har erfarenhet av avses arbeten som den försäkrade har haft under en tidsperiod på femton år före den månad för vilken han eller hon ansöker om sjukersättning, före ett beviljande enligt 36 kap. 25 § eller före en omprövning av rätten till sjukersättning enligt 36 kap. 19 §.

33 kap. 10 b § SFB Den som har uppnått den ålder då det återstår som mest fem år till den tidpunkt då sjukersättning som längst kan lämnas enligt 16 § ska omfattas av regleringen i 10 a § även om tidpunkten då sjukersättning som längst kan lämnas därefter skulle senareläggas genom en författningsändring.

Den 1 september 2022 infördes nya bestämmelser om sjukersättning, de så kallade äldrereglerna. De gäller för försäkrade som har som mest fem år kvar till åldern då man inte längre kan få sjukersättning och som har erfarenhet av sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden under de senaste femton åren.

Samtidigt infördes en bestämmelse som närmare reglerar vad som ska gälla vid en senareläggning av den tidpunkt då sjukersättning som längst kan lämnas.

För försäkrade som omfattas av äldrereglerna ska arbetsförmågan bedömas mot normalt förekommande arbeten som personen har erfarenhet av, det vill säga arbeten som personen har haft under de senaste femton åren, eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt för hen. Det betyder att det tillämpas ett annat arbetsmarknadsbegrepp för denna grupp av försäkrade än det som gäller för övriga inom sjukersättning. Syftet är att erbjuda ekonomisk trygghet för personer som har slitit ut sig under arbetslivet, inte kan arbeta längre och som annars ofta tar ut ålderspension tidigt med lägre pension som resultat (prop. 2021/22:220 s. 1).

Nedan beskrivs först det ålderskriterium som ska vara uppfyllt för att omfattas av äldrereglerna, sedan kriteriet om erfarenhet av arbete och därefter det arbetsmarknadsbegrepp som ska tillämpas.

3.7.1 Kriterierna för att omfattas av äldrereglerna

Ålderskriteriet

Det första kriteriet som måste vara uppfyllt för att en person ska omfattas av äldrereglerna är att hen ska ha uppnått den ålder då det återstår som mest fem år till tidpunkten då sjukersättning som längst kan lämnas. När äldrereglerna infördes var lydelsen av 33 kap. 16 § SFB att en försäkrad kan få sjukersättning som längst till och med månaden före den månad som hen fyller 65 år. Det innebar att en försäkrad kunde få sin rätt till sjukersättning prövad enligt äldrereglerna från och med månaden före den månad som hen fyller 60 år.

Den 1 december 2022 trädde en ändring i 33 kap. 16 § SFB i kraft som innebar att en försäkrad kan få sjukersättning som längst till och med månaden före den månad som hen fyller 66 år. Det innebär att en försäkrad i stället kan få sin rätt till sjukersättning prövad enligt äldrereglerna från och med månaden före den månad som hen fyller 61 år. Ändringen trädde i kraft den 1 december 2022, men tillämpas första gången för förmåner som avser tid från och med den 1 januari 2023 (punkt 1–2 i övergångsbestämmelserna till lag [2022:878] om ändring i socialförsäkringsbalken).

Att tidpunkten då sjukersättning som längst kan lämnas senareläggs genom en författningsändring får ingen betydelse för tillämpningen av äldrereglerna för en försäkrad som en gång uppfyllt ålderskriteriet i 33 kap. 10 a § SFB. Den försäkrade ska även fortsatt anses uppfylla ålderkriteriet även om en höjning av åldersgränsen genomförs genom en författningsändring. Det innebär att en försäkrad som under år 2022 har uppnått en ålder av 59 år och 11 månader kommer att uppfylla ålderskriteriet i 10 a § även när åldern i 33 kap. 16 § SFB höjs ett år 2023. Det gäller även om personen inte har ansökt om sjukersättning under 2022. Alla de som är födda i januari 1963 eller tidigare kommer vid utgången av år 2022 att vara 59 år och 11 månader eller äldre. Bestämmelsen i 10 b § innebär att dessa personer kommer att fortsätta att uppfylla ålderskriteriet under 2023, även om det då egentligen krävs att man är 60 år och 11 månader för att omfattas. Den som är född i februari 1963 kommer inte att uppfylla ålderskriteriet förrän hen blir 60 år och 11 månader, vilket inte kommer att inträffa förrän i januari 2024.

Tabellen nedan visar när ålderskriteriet är uppfyllt för en försäkrad som är född olika månader och olika år.

När är den försäkrade född?	När är ålderskriteriet uppfyllt?
I oktober 1962 eller tidigare	1 september 2022, när lagändringen träder i kraft
I november 1962	1 oktober 2022
I december 1962	1 november 2022
I januari 1963	1 december 2022
I februari 1963	1 januari 2024

Kriteriet om erfarenhet av arbete

Det andra kriteriet som måste vara uppfyllt för att en försäkrad ska omfattas av äldrereglerna är att hen har erfarenhet av sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Detta gäller både försäkrade som är arbetslösa och försäkrade som har arbete vid tiden för prövningen. Förvärvsarbete som den försäkrade har erfarenhet av omfattar samtliga normalt förekommande arbeten som den försäkrade har haft någon gång under de senaste femton åren. Det kan vara heltidsarbete, deltidsarbete, anställning eller egen verksamhet.

Det är bara erfarenheter av arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden som är relevanta. Det innebär att försäkrade som endast har erfarenhet av arbeten som på något sätt har subventionerats av det allmänna omfattas inte av äldrereglerna. Även ett arbete som har anpassats utifrån den försäkrades funktionsnedsättningar eller medicinska besvär kan bedömas hamna utanför kriteriet. (HFD 2018 ref. 51). Det räknas inte heller som erfarenhet av normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden att delta i praktik, arbetsträning eller annan arbetslivsinriktad rehabilitering. Om den försäkrade har fått en ny anställning eller blivit omplacerad till en ny tjänst hos arbetsgivaren på grund av sina besvär kan det arbetet anses vara erfarenhet av ytterligare ett normalt förekommande arbete. Begreppet förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden beskrivs närmre i avsnitt 3.7.2.

Arbetsmarknaden syftar på den nationella arbetsmarknaden (prop. 1996/97:28 s. 18). Om en person har arbetat utomlands måste därför arbetet vara normalt förekommande på den svenska arbetsmarknaden för att kriteriet om erfarenhet av arbete ska vara uppfyllt.

Det går inte att precisera närmare hur lång tid ett arbete ska ha pågått för att den försäkrade ska anses ha erfarenhet av det, utan det måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall (se prop. 2021/22:220 s. 11, 14 och 23).

Tidsperioden om femton år räknas bakåt från och med månaden före den tidpunkt som den försäkrade ansöker om sjukersättning för (33 kap. 10 a § SFB). En försäkrad kan beviljas sjukersättning tidigast för tre månader retroaktivt före ansökningsmånaden. Om en ansökan har kommit in till Försäkringskassan i april 2023 och den försäkrade ansöker om sjukersättning från och med januari 2023, så räknas de femton åren bakåt från och med december 2022. Det innebär att arbeten som den försäkrade har haft från och med december 2007 ska utredas (prop. 2021/22:220 s. 24).

Vid utbyte räknas de femton åren bakåt från den månad då Försäkringskassan börjar utreda utbytet (prop. 2021/22:220 s. 14). Läs mer om utbyten för äldre i avsnitt 3.13.

3.7.2 Arbeten som arbetsförmågan ska bedömas mot enligt äldrereglerna

För den som omfattas av äldrereglerna ska Försäkringskassan bedöma arbetsförmågan i förhållande till sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden och som den försäkrade har erfarenhet av, eller till annat lämpligt arbete som är tillgängligt för hen.

Förvärvsarbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden…

Bestämmelsen i 33 kap. 10 a § SFB har i denna del samma lydelse som den som gällde för sjukpenning efter 180 dagar före den 1 september 2022. Det innebär att även tidigare förarbetsuttalanden och praxis är vägledande för hur begreppet ska tolkas (prop. 2021/22:220 s. 23).

Ett normalt förekommande arbete är ett vanligt arbete som den försäkrade kan utföra trots sin sjukdom, med små eller inga krav på anpassning till de medicinska besvären. Subventionerade anställningar ingår inte i begreppet. (Se prop. 2021/22:220 s. 11 och HFD 2018 ref. 51).

Arbeten som bara finns i mycket begränsad omfattning, som är udda och sällan förekommande, räknas inte som ett normalt förekommande arbete (se prop. 1996/97:28 s. 17 och prop. 2007/08:136 s. 67).

Det framgår av RÅ 2008 ref. 15 att normalt förekommande arbete syftar på ett arbete på arbetsmarknaden där en persons arbetsförmåga kan tas tillvara i full eller närmast full omfattning. Ett sådant arbete innebär krav på normal prestation, där det kan förväntas ringa anpassningar eller ingen anpassning utifrån den försäkrades funktions-nedsättningar eller medicinska besvär. Den försäkrade i målet ansågs vara i behov av ett fysiskt lättare arbete som inte belastar ryggen och med begränsad exponering för stress för att tillvarata sin restarbetsförmåga. Ett sådant arbete ansågs innehålla sådana begränsningar i arbetsuppgifter, arbetstakt med mera att det inte kunde anses vara ett normalt förekommande arbete.

… och som den försäkrade har erfarenhet av

Förvärvsarbete som den försäkrade har erfarenhet av syftar på arbeten som den försäkrade har haft under de senaste femton åren. Det omfattar samtliga normalt förekommande arbeten som den försäkrade haft under perioden (se avsnitt 3.7.1).

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning görs alltså mot samtliga normalt förekommande arbeten som den försäkrade haft under de senaste femton åren. Rätt till sjukersättning finns först om arbetsförmågan bedöms nedsatt i samtliga dessa.

Av förarbetena framgår att det inte bör ställas högre krav på omskolning eller andra omställningsinsatser för en äldre försäkrad än att hen kan fortsätta arbeta inom det egna yrkesområdet, med arbeten som hen sedan tidigare har erfarenhet av. För försäkrade som omfattas av de särskilda reglerna för äldre finns det, till skillnad från för övriga försäkrade, konkreta arbeten att bedöma arbetsförmågan mot. (Prop. 2021/22:220 s. 11). Prövningen av arbetsförmågans nedsättning ska alltså göras i förhållande till konkreta arbeten som den försäkrade har erfarenhet av. Det framgår av propositionen att det kan ställas vissa krav på omställningsinsatser, till exempel omskolning, för att den försäkrade ska kunna fortsätta att arbeta inom det egna yrkesområdet, med arbeten som hen sedan tidigare har erfarenhet av.

Exempel

Ullis uppfyller ålderskriteriet för att omfattas av äldrereglerna. Under de senaste femton åren har hon endast arbetat i fem månader, då hon hade ett vikariat som undersköterska. Arbetet var varken anpassat eller subventionerat, utan kan ses som ett normalt förekommande arbete. Därför uppfyller Ullis också kriteriet om erfarenhet av arbete. Bedömningen av Ullis arbetsförmåga ska göras i förhållande till arbetet som undersköterska.

Annat lämpligt arbete som är tillgängligt

Enligt bestämmelsen ska den försäkrades arbetsförmåga även bedömas i förhållande till annat lämpligt arbete som är tillgängligt för hen.

Annat lämpligt arbete syftar bland annat på olika typer av subventionerade anställningar, som till exempel anställningar med lönebidrag, arbeten på Samhall eller andra skyddade eller särskilt anpassade arbeten (prop. 2021/22:220 s. 11).

Vid bedömningen av om ett arbete är tillgängligt för den försäkrade ska Försäkringskassan väga in dels omständigheten att den försäkrade redan har ett arbete, dels om det finns ett konkret erbjudande om ett lämpligt arbete antingen hos arbetsgivaren eller hos en annan arbetsgivare. En situation där arbete kan anses vara tillgängligt kan uppstå exempelvis om en försäkrad har erbjudits en anställning inom Samhall. (Prop. 2021/22:220 s. 23)

Äldre försäkrade som har nedsatt arbetsförmåga i förhållande till förvärvsarbete på arbetsmarknaden

Om arbetsförmågan är nedsatt i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden är den även nedsatt i sådana förvärvsarbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden och som den försäkrade har erfarenhet av. Samma sak gäller ett annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. Detta följer av att det arbetsmarknadsbegrepp som anges i 10 a § är snävare än det arbetsmarknadsbegrepp som anges i 10 § (se prop. 2021/22:220 s. 11).

Detta kan påverka vilka bestämmelser som rätten till sjukersättning ska prövas enligt. Om det framgår av utredningen att hen uppfyller både ålderskriteriet och kriteriet om erfarenhet av arbete är arbetsförmågan nedsatt på det sätt som krävs enligt 33 kap. 10 a § SFB även om Försäkringskassan inte har uppgifter om samtliga arbeten som hen har haft under femtonårsperioden. Om den försäkrade uppfyller ålderskriteriet, men det inte framgår av utredning om hen uppfyller kriteriet om erfarenhet av arbete är arbetsförmågan istället nedsatt på det sätt som krävs enligt 33 kap. 10 § SFB. Detta gäller under förutsättning att övriga villkor för rätt ersättning är uppfyllda. Om det krävs ytterligare utredning för att kunna fastställa korrekt ersättning ska dock förutsättningarna för att bevilja sjukersättning enligt äldrereglerna utredas vidare. En sådan situation kan uppstå när en tillämpning av 10 a § gör att försäkringsfallet skulle kunna bestämmas till en tidigare tidpunkt jämfört med en tillämpning av 10 §.

Detta kan även påverka hur mycket ett ärende behöver utredas, se avsnitt 4.7.2.

3.7.3 Metodstöd – ta ställning till om äldrereglerna är tillämpliga

När du får in en ansökan om sjukersättning eller överväger utbyte behöver du ta ställning till om hen omfattas av äldrereglerna:

Har den försäkrade som mest fem år kvar till åldern då sjukersättning inte längre kan lämnas? A. Nej: Den försäkrade omfattas inte av äldrereglerna om det är mer än fem år kvar till den tidpunkt då sjukersättning inte längre kan lämnas. Femårsperioden räknas från den månad då hen ansöker om sjukersättning eller från när Försäkringskassan börjar utreda utbyte. Arbetsförmågan ska då bedömas i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden enligt 33 kap. 10 § SFB. B. Ja: Den försäkrade uppfyller ålderskriteriet. Gå vidare till nästa ställningstagande.
Har den försäkrade erfarenhet av sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden under de senaste femton åren? A. Nej: Den försäkrade omfattas inte av äldrereglerna om hen inte har arbetat med något under en tidsperiod om femton år innan ansökan eller utbytet. Arbetsförmågan ska då bedömas i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden enligt 33 kap. 10 § SFB. B. Nej: Den försäkrade omfattas inte av äldrereglerna om hen har arbetat under tidsperioden, men i arbeten som inte kan räknas som sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Arbetsförmågan ska då bedömas i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden enligt 33 kap. 10 § SFB. C. Ja: Den försäkrade omfattas av äldrereglerna om hen har arbetat under tidsperioden, och det handlar om arbeten som räknas som sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Arbetsförmågan ska bedömas i förhållande till sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden och som den försäkrade har erfarenhet av, eller annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade enligt 33 kap. 10 a § SFB.

När du ska ta ställning till vid vilken tidpunkt en utredning om utbyte ska anses vara påbörjad vid beräkningen av de femton åren ska du utgå ifrån när vi som myndighet påbörjar en utredning om utbyte, oavsett vilken avdelning inom myndigheten som först börjar utreda utbytet.

3.7.4 Vilka regler tillämpas för ansökan som avser tid såväl före som efter 1 september 2022?

Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för sjukersättning som avser tid före den 1 september 2022. Det innebär att frågan om ersättning ska prövas enligt olika bestämmelser när en ansökan avser tid såväl före som efter den 1 september 2022. Då ska tiden före den 1 september prövas enligt 33 kap. 10 § SFB, medan tiden från och med den 1 september ska prövas enligt bestämmelsen i 33 kap. 10 a § SFB.

3.8 Bedömningen i olika situationer

33 kap. 11 § SFB Bedömningen enligt 10 och 10 a §§ ska göras

efter samma grunder oavsett på vilket sätt prestationsförmågan är nedsatt, och

i förhållande till ett heltidsarbete.

Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av arbete med skötsel av hemmet.

Att bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras efter samma grunder oavsett på vilket sätt prestationsförmågan är nedsatt innebär att samma grunder för arbetsförmågebedömningen också gäller i fall där det förekommer olika former av missbruk, sociala anpassningssvårigheter eller psykopati (prop. 1976/77:44 s. 44).

3.8.1 Heltidsarbete är grund för bedömningen

Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ska göras i förhållande till ett heltidsarbete (33 kap. 10, 10 a och 11 §§ SFB). Vilken arbetstid den försäkrade har haft tidigare påverkar därmed inte bedömningen av i vilken omfattning arbetsförmågan kan anses vara nedsatt.

Med heltidsarbete bör avses en arbetstid om 40 timmar i veckan om det inte finns kollektivavtal inom arbetsområdet som anger annat (RAR 2002:17 till 33 kap. 11 SFB). Vad som avses med heltidsarbete har betydelse för bedömning av om arbetsförmågan kan anses vara nedsatt med minst en fjärdedel och vilken grad av sjukersättning en försäkrad har rätt till.

Jourtid med mera

HFD har i två rättsfall uttalat att det som är avgörande för bedömningen av i vilken mån arbetsförmågan är nedsatt är den tid som den försäkrade kan arbeta och få en lön som är gängse inom yrkesområdet, ställd i relation till ett heltidsarbete. Vad arbetstiden ägnas åt mer exakt ska inte vägas in i bedömningen. Det innebär att bland annat jourtid, väntetid och beredskapstid ingår i den försäkrades arbetsutbud och får betydelse vid bedömning av arbetsförmågan. Samma sak gäller för till exempel betald restid eller rehabilitering som sker under arbetstid.

Rättsfall

I RÅ 2010 not 95 hade den försäkrade fått lön från sin arbetsgivare för en arbetstid om 32 timmar per vecka, varav två timmar skulle ägnas åt rehabilitering. HFD ansåg att vad arbetstiden mer exakt ägnas åt är en sak mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Den omständigheten att den försäkrade kommit överens med arbetsgivaren om att två timmar per vecka skulle ägnas åt rehabilitering innebär inte att man kan bortse från dessa timmar vid bedömningen av arbetsförmågan.

Rättsfall

I HFD 2021 ref. 50 hade den försäkrade fått anställning som personlig assistent. I arbetstiden ingick både aktiv arbetstid och så kallad väntetid. Med väntetid menas tid under den assistansberättigades dygnsvila när en assistent behöver vara tillgänglig i väntan på att den enskilde behöver hjälp, men utan att det är fråga om tillsyn (9 a § fjärde stycket 1 lagen [1993:387] om stöd och service till vissa funktionshindrade). Under väntetid har assistenten i regel rätt att sova i den mån arbetsuppgifterna medger det. Timlönen under sådan tid är därför betydligt lägre än under aktiv arbetstid. HFD konstaterade, med hänvisning till RÅ 2010 not 95, att arbetad tid får anses visa på arbetsförmåga. Vad arbetstiden mer exakt ägnas åt ska i princip inte vägas in vid denna bedömning. HFD bedömde att arbete under väntetid i sin helhet ska beaktas vid bedömningen av om den försäkrades arbetsförmåga har förbättrats, oavsett om några aktiva arbetsinsatser faktiskt utförts eller inte. Vid en sådan bedömning ska storleken på ersättningen inte tillmätas någon betydelse.

Den som tidigare arbetat mer än heltid

Om den försäkrade tidigare har arbetat mer än heltid ska varken den tidigare förvärvsinkomsten eller den tidigare arbetstiden inverka på bedömningen av arbetsförmågan (prop. 1996/97:28 s. 24–25 och 27). Den som kan arbeta heltid måste anses ha förmåga att försörja sig själv. Därför har en försäkrad som kan arbeta heltid inte rätt till sjukersättning.

Den som tidigare arbetat deltid eller inte alls

Att en person aldrig arbetat eller enbart arbetat deltid har ingen betydelse vid bedömning av arbetsförmågan eftersom bedömningen av arbetsförmågans nedsättning inte görs i förhållande till hur många timmar man klarat av att arbeta tidigare. Det innebär att den som arbetar deltid eller aldrig har arbetat har ett fullgott skydd om arbetsförmågan blir helt eller delvis nedsatt (prop. 1996/97:28 s. 24–25).

3.8.2 Arbete med skötsel av hemmet, vård av barn och anhöriga

Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning tas hänsyn till sjukdomens art, hur sjukdomen påverkar förmågan att förvärvsarbeta, det arbete den försäkrade utför i hemmet och, om det finns barn, insatsen i skötseln av barnen. Värdet av arbete med skötsel av hemmet ska i skälig omfattning likställas med inkomst av arbete (33 kap. 11 § SFB). Med det menas att den eventuella förmåga som man uppvisar i hemmet skulle kunna likställas med inkomst av arbete i viss utsträckning.

För att arbete med att sköta hemmet ska påverka bedömningen av rätten till sjuk-ersättning bör utredningen visa att arbetsinsatsen skulle kunna användas i ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden och att den försäkrades arbetsförmåga därmed inte kan anses vara helt eller i det närmaste helt nedsatt (RAR 2002:17 till 33 kap. 11 § SFB).

Om den försäkrade till exempel får ersättning för att ta emot ensamkommande flyktingbarn i sitt hem, kan detta vägas in i bedömningen av arbetsförmågan. Det beror helt och hållet på vad en sammanvägd bedömning i varje enskilt fall visar när det gäller arbetsinsats, antal personer som uppdraget innefattar och vilken inkomst det ger. Det blir samma bedömning som när den försäkrade har uppdrag som familjehem.

Som framgår av avsnitt 3.9 nedan är den försäkrades inkomst inte ensamt avgörande för bedömningen av arbetsförmågan. Om den försäkrade är familjehemsförälder kan dock ersättningen för uppdraget ge viss ledning för bedömningen. Ersättningen för familjehemsföräldrar är uppdelad i två delar: arvode och omkostnadsersättning. Det är arvodet som kan ge oss en uppfattning om den försäkrades arbetsförmåga, eftersom den delen av ersättningen baseras på familjehemsförälderns arbetsinsats. Omkostnadsersättningen har dock ingen koppling till arbetsinsatsen och kan därför inte ge någon ledning för bedömningen av arbetsförmågan.

Praxis – mål i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som handlar om skötsel av hemmet eller vård av barn och anhörig

Den praxis som finns har sin utgångspunkt i domar som meddelats före lagändringen den 1 juli 2008. De utgår från att arbetsförmågan skulle bedömas mot arbeten som normalt förekommer på arbetsmarknaden. ”Förvärvsarbete på arbetsmarknaden” är ett vidare begrepp än ”på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete”. Det är svårt att veta hur de högre rättsinstanserna hade bedömt arbetsförmågan i förhållande till det arbetsmarknadsbegrepp som gäller sedan den 1 juli 2008. Den praxis som finns ska därför tolkas med försiktighet när arbetsförmågan bedöms enligt de nya bestämmelserna. Men de överväganden som redovisas för i domarna kan ändå ge viss ledning i hur du kan resonera när du ska bedöma i vilken mån skötsel av hemmet eller vård av barn eller anhöriga påverkar rätten till ersättning.

Tre exempel på domar från HFD där arbetsinsats i hemmet inte ansågs påvisa arbetsförmåga (i normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden)

HFD har, i ett mål som avsåg bedömningen av om en småbarnsförälder som har arbetat heltid utanför hemmet har haft sin arbetsförmåga nedsatt i sådan grad som krävs för rätt till helt sjukbidrag, funnit att hänsyn inte ska tas till att hon kunnat utföra visst hushållsarbete i hemmet (RÅ 1997 ref. 3).

HFD har i ett annat mål funnit att, vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning, hänsyn inte bör tas till att den försäkrade tillsammans med maken har haft vård om en 13-årig fosterdotter i hemmet och fått arvode för detta. HFD gjorde följande bedömning. Av utredningen framgick inte annat än att fosterdottern, som var 13 år vid den aktuella tiden, har varit ett friskt och välanpassat barn. Hon kan följaktligen inte anses ha krävt några särskilda vårdinsatser. Med hänsyn till det och att den försäkrade enligt uppgift har haft hjälp i hushållet av sin make och fosterdottern, kan hennes arbetsinsatser i hushållet inte anses ha varit av den omfattningen att de bör jämställas med förvärvsarbete. Det kan inte heller anses visat att hon har haft en arbetsförmåga som skulle ha kunnat utnyttjas till förvärvsarbete. Det faktum att hon fått ersättning för vården av fosterdottern medförde inte någon annan bedömning. Den försäkrade hade arbetat 80 procent av heltid. Efter sjukskrivningen arbetade hon 40 procent av heltid. Hon var därmed berättigad till halv förtidspension (RÅ 2001 ref. 52 I).

I ett annat mål fann HFD att, vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning, hänsyn inte bör tas till att den försäkrade sedan många år vårdat sin sjuka hustru i hemmet. Hustrun hade under tiden fått anhörigbidrag. Den försäkrade arbetade heltid som lärare. HFD gjorde följande bedömning. Den vård som den försäkrade under många år gett sin hustru kan inte anses vara av den omfattningen att den bör jämställas med förvärvsarbete. Att anhörigbidrag betalats ut till hustrun för att täcka kostnaderna för vården ändrar inte bedömningen. Den försäkrades vårdinsats kan inte heller anses visa att han haft en arbetsförmåga, som skulle ha kunnat utnyttjas till något förvärvsarbete. Han har därför rätt till hel förtidspension (RÅ 2001 ref. 52 II).

Ett exempel på dom från HFD där arbetsinsats i hemmet ansågs påvisa arbetsförmåga (i normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden)

HFD har i ett mål ansett att vårdinsatserna för ett funktionshindrat barn, för vilket helt vårdbidrag beviljats, har ansetts ha haft sådan omfattning att man skulle tas hänsyn till dem vid bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga i samband med fastställandet av sjukbidrag. HFD slog fast att det faktum att en person beviljats bidrag för vård av barn eller annan anhörig inte i sig räcker som grund för bedömningen av arbetsförmågan. Det behövs även uppgifter om vårdinsatsen. Det avgörande är alltså inte det faktum att bidrag utgått utan de insatser som motiverat bidraget. Om vård-insatserna inte har haft en sådan omfattning att de är att jämställa med förvärvsarbete, eller visar att den försäkrade haft en arbetsförmåga som skulle ha kunnat utnyttjas för förvärvsarbete, ska man bortse från att insatserna ersatts genom bidrag.

Av utredningen i målet framgick att den försäkrade arbetade 75 procent av heltid före sjukskrivningen och halvtid under den i målet aktuella perioden. Hon var ensamstående förälder och hade helt vårdbidrag för vård av ett funktionshindrat barn. HFD ansåg att vårdinsatserna var av sådan omfattning att de är att jämställa med förvärvsarbete. Hennes arbetsförmåga kunde därför inte anses ha varit nedsatt med minst hälften. Hon var därför inte berättigad till mer än en fjärdedels sjukbidrag (RÅ 2002 ref. 11).

3.8.3 Egenföretagare

Vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning för egenföretagare bör värdet av det arbete företagaren själv utför bedömas med ledning av vad han måste betala någon annan person för att få arbetet utfört. Vid beaktande av rörelseinkomster bör Försäk-ringskassan ta hänsyn till att dessa kan vara att anse som kapitalavkastning i skiftande utsträckning. Dessutom bör man ta hänsyn till att rörelseinkomster kan vara starkt konjunkturkänsliga och i vissa yrken vara beroende av förhållanden som en företagare inte kan råda över (RAR 2002:17 till 33 kap. 11 § SFB).

3.8.4 Bisysslor, uppdrag och ideellt arbete

Vilka bisysslor och uppdrag en person klarar av trots sin funktionsnedsättning ska alltid vägas in när vi bedömer om den försäkrade har rätt till sjukersättning. Det är inte anställningsförhållandet som är av betydelse, utan vilken insats som bisysslan eller uppdraget kräver. Det är inte heller om den försäkrade har lön eller arvode som avgör om vi bedömer att den försäkrade har arbetsförmåga.

Oavlönat arbete bedöms i princip på samma sätt som avlönat arbete (prop. 1997/98:111, Reformerad förtidspension, m.m. s. 36–37). Ett exempel på oavlönat arbete är när den försäkrade utför samhällstjänst. Den försäkrades förmåga att utföra detta arbete kan alltså vägas in i bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga.

Av detta följer att det vid bedömningen av arbetsförmågan tas hänsyn till om den försäkrade utan ersättning regelbundet utför arbete av sådan omfattning och sådant värde för arbetsgivaren/uppdragsgivaren att en person skulle behöva anställas om den försäkrade eller någon annan motsvarande person inte utförde arbetsuppgiften. Även arbete som utförs på ideell basis kan därför påverka bedömningen av arbets-förmåga/försörjningsförmåga.

Det finns exempel i avsnitt 3.12.1–3.12.3 på när bisysslor, uppdrag och ideellt arbete vägs in i bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga.

3.8.5 Fritidsintressen och fritidsaktiviteter

Fritidsaktiviteter som en yrkesverksam person i normalfallet utför på sin fritid, exempelvis deltagande i föreningslivet eller kursverksamhet, påverkar inte rätten till sjukersättning (prop. 1997/98:111 s. 36).

Men om fritidsintressen växer i omfattning så att de är mer att jämställa med förvärvs-arbete eller näringsverksamhet kan de påverka rätten till sjukersättning. Man kan ha hästar som fritidsintresse och motionsrida en gång i veckan, men om man driver en hästgård med tävlingsverksamhet kan det snarare jämställas med förvärvsarbete. Omfattningen av aktiviteterna, och vilken nivå av sjukersättning som övervägs, avgör på vilket sätt rätten till sjukersättning påverkas. Den som bedöms ha rätt till hel sjuk-ersättning har ett visst utrymme för att ägna sig åt sysslor som kan jämställas med arbete utan att rätten till sjukersättning påverkas. Läs mer om ”åttondelen” i avsnitt 3.12.1. För de andra nivåerna av sjukersättning finns ingen motsvarighet till ”åttondelen”.

3.9 Försörjningsförmåga – inkomster av arbete

Enligt bestämmelserna i 10, 10 a och 11 §§ SFB ska försörjningsförmågan vägas in i bedömningen av arbetsförmågan. Det betyder inte att inkomsterna av arbetet ska avgöra om en försäkrad har rätt till ersättning eller inte. Det som är avgörande vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning är i stället hur sjukdomen påverkar förmågan att arbeta i tid räknat.

Sjukförsäkringen täcker inte för inkomstbortfall som uppstår när en försäkrad på grund av sjukdom byter arbete eller arbetsuppgifter. En försäkrad som har möjlighet att få ett nytt heltidsarbete som ger betydligt lägre lön än det arbete han tidigare haft har inte rätt till ersättning från försäkringen. Med uttrycket ”försörja sig själv genom arbete” menas att arbeta heltid och få en lön som överensstämmer med gällande kollektivavtal eller som i övrigt är gängse inom det nya arbetet/yrkesområdet (prop. 1996/97:28 s. 22 och 27).

En inkomstökning medför inte heller normalt att arbetsförmågan ska anses vara förbättrad för den som beviljats sjukersättning. Utredning måste göras med den försäkrade. Utredningen kan visa att det finns en förklaring till att inkomsten ökat utan att arbetsinsatsen förändrats. Läs mer om hur ändrade inkomster kan påverka rätten till sjukersättning i kapitel 15 Omprövning av rätten till sjukersättning vid ändrade förhållanden.

3.9.1 Uppsägningslön

Rätten till sjukersättning behöver inte påverkas av att den försäkrade får en uppsäg-ningslön. En uppsägningslön förutsätter att det finns ett anställningsförhållande. Däremot innebär det inte nödvändigtvis att han eller hon arbetar under uppsägnings-tiden. Om den försäkrade inte utför något arbete under tiden som uppsägningslön betalas ut påverkar den inte rätten till sjukersättning. Det gäller oavsett hur länge uppsägningslönen betalas ut.

Det är också möjligt att byta ut sjukpenningen mot sjukersättning under tid som den försäkrade får uppsägningslön. I så fall måste det vara klarlagt att den försäkrade inte har arbetsplikt under den tiden. Dessutom ska Försäkringskassans utredning visa att den försäkrade uppfyller övriga kriterier för att få sjukersättning.

3.9.2 Avgångsvederlag

En arbetsgivare och en arbetstagare kan komma överens om att en anställning ska upphöra och att arbetsgivaren då ska betala ett avgångsvederlag till arbetstagaren när anställningen har upphört.

HFD har slagit fast att avgångsvederlag inte kan anses som sådan inkomst av eget arbete som avses i 25 kap. 2 och 3 §§ SFB (RÅ 2004 ref. 145). Avgångsvederlaget kan alltså inte läggas till grund för sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Eftersom ett avgångsvederlag ges utan en prestation i form av arbete påverkar det inte rätten till sjukersättning. Det gäller oavsett om avgångsvederlaget betalas ut som en engångs-summa, eller periodvis under kortare eller längre tid. Det kan därför bli aktuellt att byta ut sjukpenning mot sjukersättning även om den försäkrade får ett avgångsvederlag.

Du kan läsa mer om avgångsvederlag i Försäkringskassans vägledning (2004:5) Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid.

3.10 Stadigvarandebegreppet och rehabilitering

33 kap. 6 § SFB För rätt till sjukersättning krävs att arbetsförmågan kan anses stadigvarande nedsatt och att åtgärder som avses i 27 kap. 6 § samt i 29–31 kap. inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga i ett sådant arbete som avses i 10 eller 10 a §.

För rätt till sjukersättning krävs dels att arbetsförmågan kan anses stadigvarande nedsatt, dels att medicinska eller arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga.

I förarbetena anges att så många människor som möjligt ska ges förutsättningar att försörja sig själva genom förvärvsarbete. Därför ska sjukersättning endast komma ifråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt. Att arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt innebär att arbetsoförmågan bedöms bestå för all överskådlig framtid. Bedömningen av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt eller om ytterligare rehabilitering kan leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga måste utgå från den kunskap som är tillgänglig vid prövningstillfället. Det ska inte vägas in att det i framtiden skulle kunna komma fram behandlingsmetoder eller arbetshjälpmedel som gör att arbetsförmågan då kan återvinnas (prop. 2007/08:136 s. 88 och 103).

Att sjukersättning som längst kan beviljas till och med månaden före den månad då den försäkrade fyller 66 år ska inte blandas ihop med hur länge arbetsförmågan är nedsatt. Det är en förutsättning att arbetsoförmågan bedöms bestå för all överskådlig framtid.

3.11 Bedömning av om kravet på en stadigvarande nedsättning är uppfyllt

När du bedömer rätten till sjukersättning görs prövningen i två delar. Den första delen är att bedöma om arbetsförmågan är nedsatt i förhållande till det arbetsmarknadsbegrepp som är tillämpligt. Den andra delen är att bedöma om arbetsförmågan kan anses stadigvarande nedsatt. För att besvara frågan om den försäkrades framtida arbetsförmåga behöver du göra en prognos, det vill säga ett antagande om hur den försäkrades arbetsförmåga kommer att utvecklas över tid. Den frågan kan aldrig besvaras med lika hög grad av säkerhet som frågan om den försäkrades nuvarande arbetsförmåga.

När du ska ta ställning till om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt ska du alltid ställa dig frågorna nedan. Rätt till ersättning kan finnas först när alla steg passerats. En utveckling av vilken utredning du kan behöva göra vid ditt ställningstagande finns i avsnitt 4.2. Om den försäkrade omfattas av äldrereglerna, se då motsvarande metodstöd i avsnitt 4.3.

Är arbetsförmågan nedsatt i förhållande till det arbetsmarknadsbegrepp som är tillämpligt?
Finns det generell kunskap om den medicinska prognosen som ger stöd för att arbetsförmågan kommer att förbättras inom överskådlig framtid?
Finns det utredning i det enskilda fallet om den medicinska prognosen som talar för att det medicinska tillståndet kommer att förbättras inom överskådlig framtid?
Finns det medicinska behandlings- eller rehabiliteringsmetoder som inom över-skådlig framtid kan förbättra arbetsförmågan?
Finns det arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser som inom överskådlig framtid kan förbättra arbetsförmågan?

Är du osäker på den medicinska prognosen eller på vilka medicinska behandlings- och rehabiliteringsåtgärder som finns och vilken effekt de kan förväntas ge så ska du konsultera en försäkringsmedicinsk rådgivare innan du bedömer om arbetsförmågan kan anses stadigvarande nedsatt. Eftersom begreppen arbetsförmåga och stadig-varande är juridiska begrepp som definieras av lag, förarbeten och rättspraxis är det alltid du som handläggare som ska ta ställning till om arbetsförmågan är nedsatt och om nedsättningen i så fall kan anses vara stadigvarande. Men den försäkringsmedicinska rådgivaren kan uttala sig om den medicinska prognosen och de medicinska behandlings- och rehabiliteringsmöjligheterna, och på så sätt ge dig stöd i din bedömning. Dokumentera alltid din bedömning och på vilka grunder du gör den.

När det krävs att flera olika villkor är uppfyllda för att en försäkrad ska få en förmån är det i regel tillräckligt att konstatera att ett av dem inte är uppfyllt och motivera avslaget utifrån det villkoret. I vissa ärenden kan det dock vara lämpligt att motivera sitt avslags-beslut med att flera villkor inte är uppfyllda. Detta för att den försäkrade lättare ska förstå varför just han eller hon inte har rätt till ersättning. I dessa fall är det viktigt att det tydligt framgår av beslutet att det rör sig om olika villkor och att den försäkrade inte har rätt till förmånen om inte samtliga villkor är uppfyllda.

Även om det behövs ytterligare utredning för att ta ställning till de andra villkoren finns det ingen anledning att göra det när man redan kunnat konstatera att ansökan kommer att avslås. Ärendet ska ju handläggas så snabbt, enkelt och kostnadseffektivt som möjligt, så vi bör alltså inte förlänga handläggningen med utredningar som inte är nödvändiga för att ta ställning till ansökan.

Det är däremot inte lämpligt att skriva i motiveringen till ett avslagsbeslut att ett visst av ovan nämnda villkor är uppfyllt trots att resultatet av bedömningen blir att ansökan avslås. Den bedömningen har ingen rättskraft, det vill säga vi är inte bundna av bedömningen vid omprövning eller överklagande.

Praxis – mål i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som handlar om stadigvarandebegreppet

HFD har i tre domar, som finns refererade i HFD 2011 ref. 63 I–III, prövat begreppet stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan. HFD anger att enligt motivuttalanden ska begreppet tolkas så att nedsättningen kan förväntas kvarstå under all överskådlig framtid. Enligt HFD finns det däremot inte stöd för att ställa upp ett krav på att nedsättningen ska kvarstå livslångt eller fram till pensionsåldern. När det gäller kravet på att medicinska och arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser ska vara uttömda klargör HFD att det inte är en förutsättning att sådana insatser faktiskt har genomförts.

Nedan anges omständigheterna och vad HFD uttalade mer specifikt i de separata målen.

Rättsfall

HFD 2011 ref. 63 (I) Målet gällde en försäkrad som sedan lång tid tillbaka hade Sjögrens syndrom, en kronisk sjukdom som går i skov. Hon ansökte om en fjärdedels sjukersättning från och med oktober 2009. HFD fastställde Försäkringskassans beslut om avslag på ansökan med hänvisning till att den försäkrade hade arbetat heltid fram till juli 2008 samt mellan oktober 2008 och maj 2009. Arbetsförmågan kunde därför inte anses vara stadigvarande nedsatt. HFD påpekade att det ställs höga krav på att det finns ett klart samband mellan de medicinska faktorerna och nedsättningen av arbetsförmågan när det gäller en sådan relativt liten nedsättning som en fjärdedel.

Rättsfall

HFD 2011 ref. 63 (II) Den försäkrade som målet gällde hade adhd och lindrig utvecklingsstörning som påverkade arbetsförmågan. Han hade haft sjukbidrag och hel aktivitetsersättning fram till 30 års ålder. Till skillnad från Försäkringskassan bedömde förvaltnings-rätten och kammarrätten att den försäkrade hade rätt till sjukersättning. Försäkringskassan överklagade till HFD eftersom det inte hade genomförts någon arbetslivsinriktad insats med sikte på ett särskilt anpassat och skyddat arbete.

HFD bedömde att det var ostridigt att arbetsförmågan var helt nedsatt vid tiden för det överklagade beslutet, och att den försäkrade inte heller i framtiden skulle kunna klara ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. HFD bedömde också att han stod långt från den skyddade arbetsmarknaden. Enligt ett läkarutlåtande hade den försäkrade aldrig haft någon arbetsförmåga och skulle aldrig utveckla någon sådan. Försäkringskassan hade inte presenterat någon utredning som talade emot läkarens bedömning. Den försäkrade hade sedan barndomen varit föremål för insatser för att höja funktionsförmågan, och vid 30 års ålder stod han fortfarande långt från den skyddade arbetsmarknaden. Därför föreföll det enligt HFD inte sannolikt att ytterligare rehabiliterande insatser skulle vara framgångsrika. Den försäkrade var därför berättigad till hel sjukersättning.

Rättsfall

HFD 2011 ref. 63 (III) Målet gällde en försäkrad som drabbades av ett skalltrauma vid en dykolycka 2006 och som därefter var sjukskriven. Under hösten 2008 deltog den försäkrade i smärtrehabilitering som pågick i fem veckor. Försäkringskassan beviljade hel tidsbegränsad sjukersättning under tiden november 2008–december 2009, men avslog ansökan om halv sjukersättning tills vidare från och med november 2008.

Den försäkrade överklagade beslutet att inte beviljas stadigvarande sjukersättning i samtliga instanser. HFD uttalade att det i målet var fråga om en typ av sjukdomsbesvär – smärta i muskler och bindväv – där inga generella slutsatser kan dras om bedömningen av nedsättningens varaktighet över tid. Avgörande blir därmed det underlag i form av medicinsk och annan utredning som föreligger i det enskilda fallet. Enligt HFD var den försäkrades sjukdomsbesvär i och för sig sådana att arbetsförmågan kunde antas vara nedsatt under förhållandevis lång tid. Utredningen gav dock inte tillräckligt stöd för slutsatsen att arbetsförmågan kunde anses stadigvarande nedsatt.

Det framgår av domarna (HFD 2011 ref. 63 I–III) att den första frågan som ska besvaras är om den försäkrades arbetsförmåga på grund av sjukdom är stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel. Den medicinska prognosen för sjukdomsbesvären ska utredas. När det handlar om sjukdomsbesvär där man inte kan dra några generella slutsatser om hur länge besvären kommer att påverka en persons arbetsförmåga, blir det avgörande vilket underlag i form av medicinsk och annan utredning som finns i det enskilda fallet. Det ska även göras en bedömning av om medicinsk rehabilitering kan förväntas förbättra hälsotillståndet för den försäkrade. Om någon förbättring inte bedöms möjlig genom medicinsk rehabilitering bör det finnas en tydlig förklaring till det. Nästa steg är att bedöma om det är möjligt att återfå arbetsförmågan med arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Det är inte en förutsättning att rehabiliteringsåtgärder rent faktiskt har vidtagits. Om Försäkringskassan bedömer att det finns ytterligare åtgärder att ta till som kan göra det möjligt att den försäkrade återfår arbetsförmåga är det viktigt att det framgår i beslutet vilka dessa åtgärder är.

HFD har i en senare dom som finns refererad i HFD 2013 ref. 60 prövat vilken betydelse det har att den försäkrade under lång tid haft sin arbetsförmåga nedsatt på grund av svårvärderade sjukdomsbesvär där det inte går att dra några generella slutsatser om prognosen.

Rättsfall

HFD 2013 ref. 60 handlade om en person som hade ansökt om tre fjärdedels sjukersättning från och med maj 2010. Försäkringskassan avslog ansökan med motiveringen att de medicinska underlagen inte visade att arbetsförmågan var nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till förvärvsarbete på arbetsmarknaden.

HFD hänvisade till 2011 ref. 63 I när det gäller innebörden av stadigvarande-begreppet och till vad som uttalats i 2011 ref. 63 III angående betydelsen av det medicinska underlaget och övrig utredning i mål där fråga är om sådana sjukdomsbesvär där inga generella slutsatser kan dras om nedsättningens varaktighet över tid.

Målet handlade om sådana sjukdomsbesvär – främst fibromyalgi och utmattningssyndrom – där det inte går att dra några generella slutsatser om bedömningen av nedsättningens varaktighet över tid.

Den medicinska utredningen i målet bestod huvudsakligen av underlag från den försäkrades behandlande läkare. Enligt dessa underlag var arbetsförmågan helt nedsatt. Läkaren bedömde att det fanns ett litet utrymme för den försäkrade att på sikt kunna arbeta i en omfattning på högst en fjärdedel, och att nedsättningen i övrigt var bestående.

HFD framhöll att det inte hade presenterats någon medicinsk utredning som motsa att den försäkrades arbetsoförmåga skulle vara bestående. HFD framhöll vidare att det inte heller hade framkommit några skäl till att ifrågasätta den behandlande läkarens kompetens eller underlaget för bedömningen. Man noterade också att Arbetsförmedlingen hade utrett och bedömt att den försäkrade saknade resurser för att klara arbetsmarknadens krav, även i skyddat arbete.

Enligt HFD bör man ta hänsyn till om en försäkrad under tidigare sjukdomsperioder har bedömts vara arbetsoförmögen. Man bör också ta hänsyn till längden på sådana perioder och orsaken till arbetsoförmågan. HFD konstaterade att den försäkrade i målet hade haft nedsatt arbetsförmåga på grund av huvudsakligen samma besvär under drygt tio års tid, och att hon under denna tid hade fått sjukpenning och sjukersättning på olika nivåer. HFD ansåg att detta, tillsammans med utredningen i övrigt, gav tillräckligt stöd för att arbetsförmågan var stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden.

I frågan om huruvida arbetsförmågan skulle kunna förbättras genom ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering framhöll HFD att den försäkrade sedan 2002 deltagit i flera utredningar och rehabiliteringsinsatser. Den senaste var en arbetsprövning på tio timmar i veckan som fick avbrytas på grund av tilltagande värk. HFD konstaterade också att genomförd rehabilitering inte hade gett någon förbättrad arbetsförmåga och att det inte kunde antas att ytterligare rehabilitering skulle leda till mer än en fjärdedels arbetsförmåga. Enligt HFD gav utredningen därför tillräckligt stöd för att förutsättningarna för sjukersättning var uppfyllda.

Försäkringskassans tolkning av domen är att man vid bedömningen av rätten till sjukersättning inte kan kräva att en sjukdom kan klassificeras som en kronisk sjukdom eller irreversibel skada. Man kan inte heller kräva att en sjukdom ska kunna jämställas med en sådan sjukdom eller skada. Det innebär att svårvärderade sjukdomsbesvär med en osäker prognos kan ge rätt till sjukersättning i vissa fall. Man ska göra en individuell bedömning, där lång tid med nedsatt arbetsförmåga på grund av de aktuella sjukdoms-besvären ska tillmätas betydelse. Om den försäkrades arbetsförmåga bedömts vara nedsatt i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden ska man vid den individuella bedömningen också utreda omfattningen och resultatet av de rehabilit-eringsförsök som har gjorts. Om man då kommer fram till att fortsatta rehabiliterings-insatser inte skulle leda till en förbättrad arbetsförmåga inom överskådlig tid, kan sjuk-ersättning beviljas.

Mot bakgrund av att HFD lyft fram att Försäkringskassan i detta fall inte hade fått in någon utredning som talade emot den behandlande läkarens bedömning, är det särskilt viktigt att framhålla att Försäkringskassan måste göra sin bedömning utifrån ett fullgott beslutsunderlag, när det gäller svårbedömda sjukdomsbesvär. Vid prövningen av rätten till sjukersättning vid sådana besvär är det därför ofta lämpligt att hämta in ett skriftligt yttrande från en försäkringsmedicinsk rådgivare.

3.11.1 Krav på rehabilitering

Vid prövning av rätt till sjukersättning ingår rehabiliteringen som ett naturligt led i bedömningen av arbetsförmågan. Det primära bör vara att en sjuk eller skadad person återvinner hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningen tillgodoses genom ersättning från socialförsäkringssystemet. Rätt till sjukersättning föreligger inte förrän det i rehabiliteringshänseende har gjorts vad som rimligen kan komma i fråga i det enskilda fallet.

I princip gäller att nedsättningen av arbetsförmågan ska bedömas efter att de insatser gjorts som bedöms kunna leda till förbättrad arbetsförmåga, både medicinska och arbetsmarknadsmässiga. Men det förutsätter att man initialt bedömde att det fanns åtgärder som kunde ge en förbättrad arbetsförmåga (33 kap. 6 § SFB och prop. 2007/08:136).

För att bedöma rätten till sjukersättning för en försäkrade som omfattas av äldrereglerna ska Försäkringskassan endast väga in sådana rehabiliteringsinsatser som syftar till att den försäkrade ska kunna arbeta i ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden och som hen har tidigare erfarenhet av under de senaste 15 åren, eller i annat lämpligt arbete som är tillgängligt för hen. Lagstiftaren anser att det inte är rimligt att ställa samma omfattande rehabiliterings- och omställningskrav på äldre som på yngre personer (prop. 2021/22:220 s. 9 och 10).

Praxis – mål i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som handlar om rehabilitering och sjukersättning

Giltig anledning att vägra att genomgå en medicinsk rehabiliteringsåtgärd

Rättsfall

I HFD 2013 ref. 44 var frågan om en försäkrad kan vägra att genomgå en medicinsk rehabiliteringsåtgärd och ändå ha rätt till sjukersättning. Målet rörde en man som led av ryggbesvär. Mannens arbetsförmåga skulle sannolikt förbättras om han genomgick en operation, men mannen ville inte genomgå operationen. Försäkringskassan avslog hans ansökan om sjukersättning med motiveringen att rehabiliteringsmöjligheterna inte var uttömda.

HFD konstaterade att reglerna om beviljande av sjukersättning inte säger någonting om den försäkrade kan vägra att genomgå en medicinsk rehabiliteringsåtgärd och ändå ha rätt till sjukersättning. Det framgår dock av 20 kap. 3 § AFL (numera 110 kap. 57 § SFB) att ersättning får sättas ned eller dras in för en person som utan giltig anledning vägrar medverka till medicinsk rehabilitering som syftar till att förebygga sjukdom eller att förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan.

Enligt HFD ska utrymmet för den försäkrade att vägra att medverka till en medicinsk rehabilitering och ändå ha rätt till sjukersättning vara detsamma som vid en prövning enligt reglerna om nedsättning och indragning av ersättningen. Den försäkrade kan alltså ha giltig anledning att vägra att medverka till en medicinsk rehabilitering och ändå ha rätt till sjukersättning.

Enligt praxis och förarbeten borde möjligheten att dra in eller sätta ned en ersättning för den som inte genomgår en operation tillämpas med största försiktighet. De operationer som kan bli aktuella när rätten till sjukersättning prövas är operationer som, om de inte utförs, innebär att arbetsförmågan anses stadigvarande nedsatt i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden. En sådan operation kan vara av ett ingripande slag. Utgångspunkten ska därför vara att den försäkrades ställningstagande som huvudregel bör godtas. Detta hindrar dock inte att den försäkrade i vissa fall kan anses sakna giltig anledning att vägra att genomgå en operation.

HFD:s dom innebär att en försäkrad kan vägra att medverka till en medicinsk rehabilitering och ändå ha rätt till sjukersättning, om den försäkrade har en giltig anledning till sin vägran. Försäkringskassan kan alltså i en sådan situation inte direkt avslå en ansökan på den grunden att alla rehabiliteringsmöjligheter inte är uttömda. Vid bedömningen av om personen har haft giltiga skäl att avstå från medicinsk rehabilitering bör hänsyn tas till den praxis som utvecklats kring bestämmelserna om indragning/nedsättning av sjukersättning för den som inte medverkar i utredning av arbetsförmågan (jämför avsnitt 15.12 Vad händer när någon vägrar att medverka i utredning av arbetsförmågan och i rehabilitering?). Exempel på när den försäkrade saknar giltiga skäl för att avstå från en viss operation skulle kunna vara att det rör sig om en mindre ingripande operation som med mycket stor sannolikhet skulle göra så att personen ifråga helt eller delvis återfår sin arbetsförmåga. En individuell bedömning bör göras i varje ärende. Det är lämpligt att höra en försäkringsmedicinsk rådgivare i dessa ärenden.

Rehabiliteringsåtgärder som bedöms kunna förbättra arbetsförmågan efter 65 års ålder

Rättsfall

I HFD 2019 ref. 69 var frågan om det vid prövningen av rätt till sjukersättning ska bortses från rehabiliteringsåtgärder som bedöms kunna förbättra arbetsförmågan först efter det att den försäkrade har fyllt 65 år.

HFD konstaterade att sjukersättning ska träda in när en person inte inom överskådlig tid kan försörja sig själv genom arbete, och att en person kan få ersättningen som längst till och med månaden före den månad då hen fyller 65 år. HFD menade att det i detta sammanhang skulle kunna vara naturligt att begränsa prövningen av arbetsförmågan till den tid som sjukersättning kan betalas ut och att man därför skulle kunna bortse från rehabiliteringsmöjligheter som kan leda till att personen får tillbaka arbetsförmågan efter 65 års ålder.

En sådan tillämpning skulle dock innebära att en person som närmar sig ålderspension skulle bedömas annorlunda än en yngre person. Äldre personer skulle då kunna ha rätt till sjukersättning när de drabbas av sjukdomstillstånd där det finns goda möjligheter till rehabilitering, men där rehabiliteringsåtgärderna tar en viss tid eller kan börja först efter en viss tid.

HFD konstaterade att en sådan bedömning saknar stöd i lagtext, förarbeten och praxis. Tvärtom framgår det av förarbeten och praxis att prövningen av om en persons arbetsförmåga är nedsatt ska göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Andra omständigheter än de medicinska, till exempel ålder, ska inte vägas in (här hänvisade HFD till prop. 2007/08:136 s. 88 och HFD 2019 ref. 48).

HFD:s slutsats blev därmed att prövningen av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt ska göras på samma sätt oavsett den försäkrades ålder. Det innebär att man inte ska bortse från rehabiliteringsåtgärder för att de kan förbättra arbetsförmågan först efter att den försäkrade har fyllt 65 år.

Gränsen för hur länge sjukersättning kan lämnas som längst har ändrats sedan HFD:s avgörande. Det påverkar dock inte hur Försäkringskassan ska göra för att bedöma om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt.

3.12 Olika nivåer av sjukersättning

33 kap. 9 § SFB Sjukersättning och aktivitetsersättning lämnas enligt följande förmånsnivåer:

Hel sjukersättning eller aktivitetsersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är helt eller i det närmaste helt nedsatt.

Tre fjärdedels sjukersättning eller aktivitetsersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad än som anges i 1 men med minst tre fjärdedelar.

Halv sjukersättning eller aktivitetsersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med mindre än tre fjärdedelar men med minst hälften.

En fjärdedels sjukersättning eller aktivitetsersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med mindre än hälften men med minst en fjärdedel.

Fyra nivåer av sjukersättning kan beviljas med hänsyn till arbetsförmågans nedsättning – hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels ersättning. För den som är under 30 år kan dock endast hel sjukersättning beviljas (33 kap. 16 §). Läs mer om sjukersättning för försäkrade som är under 30 år i avsnitt 3.1.1.

Grundprincipen är att arbetsförmågan ska vara nedsatt med minst den nivå som prövningen av rätten till sjukersättning avser. För att få halv sjukersättning krävs exempelvis att arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften. För hel sjukersättning gäller ett annat resonemang, detta beskrivs närmare i avsnittet ”Hel sjukersättning”.

I bedömningen av arbetsförmågans nedsättning vägs in vilken förmåga den försäkrade har, trots sin funktionsnedsättning, att utföra förvärvsarbete och andra aktiviteter som kan jämställas med förvärvsarbete. Bara den som får hel sjukersättning har ett visst utrymme att samtidigt med sjukersättningen ha bisysslor, uppdrag eller ägna sig åt annat som kan jämställas med förvärvsarbete. Du kan läsa mer om det i avsnittet ”Hel sjukersättning”, under rubriken ”Åttondelen”.

När det gäller de övriga nivåerna av sjukersättning finns ingen motsvarighet till åttondelen. Det gäller oavsett vilken form arbetsinsatsen har – om det till exempel är ett förvärvsarbete, ett arbete i en förening eller ett politiskt uppdrag.

Rättsfall

HFD har i en dom konstaterat att en person som vid sidan av sin anställning haft flera arvoderade uppdrag för en bostadsrättsförening samt drivit ett eget företag inte har ansetts berättigad till sjukbidrag eftersom hennes arbetsförmåga, med hänsyn till insatsernas omfattning, inte ansetts nedsatt med minst en fjärdedel. HFD uttalade i domen att det visserligen inte kan uteslutas att även personer med partiell sjukersättning med bibehållen ersättning kan utföra sysslor på fritiden, men utrymmet för detta är ”mycket begränsat” (RÅ 2006 ref. 17).

3.12.1 Hel sjukersättning

Hel sjukersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är helt eller i det närmaste helt nedsatt (33 kap. 9 § 1 SFB). Det måste röra sig om en betydande funktionsnedsättning för att den försäkrade ska bedömas helt sakna arbetsförmåga (prop. 2007/08:136 s. 67).

Uttrycket ”helt eller i det närmaste helt nedsatt” menar att uttrycka samma nedre gräns i fråga om graden av nedsättning som det mer teoretiska ”sju åttondelar” (prop. 1997/98:111 s. 69). Även om det i ett enskilt fall anses möjligt att fastställa att en individ har en återstående arbetsförmåga av mycket liten omfattning måste då också tas hänsyn till vilka de reella möjligheterna är att utföra förvärvsarbete med utnyttjande av en sådan marginell arbetsförmåga (prop. 1997/98:111 s. 48).

”Åttondelen”

Genom att det formella kravet på arbetsförmågans nedsättning för rätt till hel ersättning är helt eller i det närmaste helt nedsatt finns det möjlighet för en försäkrad att utnyttja en liten återstående arbetsförmåga i till exempel ideellt eller politiskt arbete utan att det formella kravet för rätt till sjukersättning ifrågasätts (prop. 1997/98:111 s. 69).

Vid bedömningen om den försäkrade trots viss begränsad arbetsförmåga har rätt till hel förmån, så bör Försäkringskassan ta hänsyn till följande. För bedömning av arbetstiden bör utgångspunkten vara ett heltidsarbete i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra. Arbetstiden bör inte överstiga en åttondel av ett sådant heltidsarbete. Arbetsinkomst som inte överstiger en åttondel av den normala inkomsten på heltid i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra bör inte påverka rätten till hel förmån (RAR 2002:17 till 33 kap. 9 § SFB).

Exempel

Marianne ansöker om sjukersättning. På grund av sjukdom bedöms hon inte kunna utföra ett förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Marianne är engagerad som styrelseledamot i en förening. Uppdraget innebär att hon deltar i två sammanträden per månad och läser in handlingar till dessa möten. För detta betalas ett arvode på 30 000 kr per år. Försäkringskassan bedömer att de aktiviteter som styrelseuppdraget innebär inte uppgår till en åttondel av arbetstiden för ett motsvarande heltidsuppdrag. Inte heller inkomsten uppgår till en åttondel av heltidsinkomsten av ett sådant uppdrag. Mariannes arbetsförmåga bedöms vara i det närmaste helt nedsatt och hon beviljas hel sjukersättning.

Exempel

Mona har tidigare arbetat heltid och utöver sitt heltidsarbete haft olika uppdrag/bisysslor. På grund av sin sjukdom bedöms hon inte längre kunna utföra vare sig sitt tidigare arbete eller något annat förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Hon klarar fortfarande av att utföra sina uppdrag/bisysslor. Eftersom Mona inte helt saknar arbetsförmåga har hon tre fjärdedels sjukpenning. Hon ansöker om sjukersättning. Efter en sammanvägning av såväl inkomsten av bisysslorna som tidsåtgången för att utföra dem bedömer Försäkringskassan att arbetsförmågan inte överstiger en åttondel. Monas arbetsförmåga bedöms vara i det närmaste helt nedsatt. Nedsättningen kan anses stadigvarande nedsatt. Mona kan därför beviljas hel sjukersättning.

För försäkrade som den 1 juli 1993 hade rätt till hel eller två tredjedels för-tidspension/sjukbidrag gäller vissa övergångsbestämmelser. Se avsnitt 16.1.

3.12.2 Tre fjärdedels sjukersättning

Tre fjärdedels sjukersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad än vad som krävs för att få hel sjukersättning med minst tre fjärdedelar (33 kap. 9 § 2 SFB).

Exempel

Krister har ansökt om sjukersättning. Han har åtagit sig att administrera insamlingsarbete åt en hjälporganisation. Krister får inte någon lön för dessa arbetsinsatser. Försäkringskassans utredning visar att han har arbetat två timmar per dag under sex månaders tid med en insats som kan anses motsvara vad en yrkesverksam person utför under motsvarande tid. Kristers arbetsförmåga bedöms stadigvarande nedsatt i betydande grad på grund av sjukdom. Försäk-ringskassan gör dock den bedömningen att det arbete han utför regelbundet för hjälporganisationen är av en sådan omfattning att arbetsförmågan inte kan anses vara helt eller i det närmaste helt nedsatt. Krister beviljas därför tre fjärdedels sjukersättning.

Genom att det formella kravet på arbetsförmågans nedsättning, för rätt till tre fjärdedels ersättning, är att arbetsförmågan är nedsatt med minst tre fjärdedelar ges inte personer möjlighet att arbeta mer än en fjärdedel av ett heltidsarbete. Någon motsvarighet till ”åttondelen” vid hel ersättning, att utnyttja en arbetsförmåga utöver tre fjärdedelar, finns därför inte för tre fjärdedels ersättning.

Läs om särskilda insatser för den som får tre fjärdedels sjukersättning i kapitel 11.

3.12.3 Halv sjukersättning

Halv sjukersättning lämnas om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad än tre fjärdedelar men med minst hälften (33 kap. 9 § 3 SFB).

Någon motsvarighet till ”åttondelen” vid hel ersättning, att utnyttja en arbetsförmåga utöver hälften, finns inte för halv ersättning. Det gäller oavsett vilken form arbetsinsatsen har om det till exempel är ett förvärvsarbete, arbete i en förening eller ett politiskt uppdrag.

Exempel

Jerzy ansöker om halv sjukersättning. Vid utredningen kommer det fram att hans avsikt är att fortsätta arbeta halvtid i sitt tidigare arbete. Jerzy har nyligen blivit utsedd till nämndeman i en tingsrätt och kommer att tjänstgöra som nämndeman i genomsnitt 3 timmar per vecka. Försäkringskassan kommunicerar honom underlag för beslut. Jerzy beviljas en fjärdedels sjukersättning, eftersom hans arbetsförmåga bedöms nedsatt med minst en fjärdedel men inte med minst hälften.

3.12.4 En fjärdedels sjukersättning

En fjärdedels sjukersättning lämnas om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med mindre än hälften men med minst en fjärdedel (33 kap. 5 och 9 §§ 4 SFB).

En fjärdedels sjukersättning bör tillämpas restriktivt. Det bör komma ifråga främst när det efter en längre tids sjukskrivning och rehabilitering konstateras att arbetsförmågan kan anses stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel till följd av sjukdom eller skada. Däremot ska inte nedsatt prestationsförmåga som har samband med normalt åldrande ge rätt till en fjärdedels sjukersättning. För att en så – relativt sett – liten nedsättning av arbetsförmågan som en fjärdedel ska kunna konstateras, ställs höga krav på att det finns ett klart samband mellan de medicinska faktorerna och nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga (prop. 1992/93:31 s. 65 och 83).

Någon motsvarighet till ”åttondelen” vid hel ersättning, att utnyttja en arbetsförmåga utöver en fjärdedel, finns inte för en fjärdedels ersättning. Det gäller oavsett vilken form arbetsinsatsen har till exempel ett förvärvsarbete, ett arbete i en förening eller ett politiskt uppdrag.

Exempel

Mona har under en längre tid varit sjukskriven och haft en fjärdedels sjukpenning på grund av en kronisk muskelsjukdom. Försök att återgå till arbete på heltid har misslyckats, liksom omplacering till lättare arbete på heltid hos arbetsgivaren. Arbetsförmedlingen har också försökt att ta fram ett särskilt anordnat arbete som hon skulle kunna klara av på heltid utan resultat. Mona klarar att arbeta 75 procent av heltid men inte mer.

Försäkringskassan bedömer att Monas arbetsförmåga på grund av sjukdom är stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel i alla förvärvsarbeten på arbetsmarknaden och beslutar att byta ut hennes sjukpenning mot en fjärdedels sjukersättning.

3.12.5 Bevilja ersättning på olika nivåer under samma period

Sjukersättning kan beviljas på olika nivåer under en och samma ersättningsperiod (jämför HFD 2011 ref. 27).

Även om domen ger utrymme att bevilja sjukersättning på olika nivåer kommer det i praktiken sällan att bli aktuellt när ersättning beviljas framåt i tiden. Det beror på att det oftast är svårt för både Försäkringskassan, den intygsskrivande läkaren och den försäkrade själv att förutse exakt hur arbetsförmågan kommer att utvecklas framåt i tiden.

För retroaktiv tid går det däremot att konstatera hur arbetsförmågan har varit. När någon ansöker både för retroaktiv tid och framåt i tiden kan det därför bli aktuellt att bevilja ersättning på olika nivåer för den retroaktiva tiden och för tiden räknat från beslutet. Det kan bli aktuellt till exempel när Försäkringskassan enligt 33 kap. 14 § SFB beviljar ersättning tre månader tillbaka i tiden räknat från ansökan eller när Försäkringskassans beslut har fördröjts på grund av kompletterande utredning och den försäkrades arbets-förmåga har ändrats jämfört med när ansökan kom in.

I avsnitt 2.7 och 2.8 kan du läsa mer om från och med vilken tidpunkt sjukersättning kan beviljas och för hur lång tid bakåt i tiden (retroaktiv tid).

3.12.6 Partiell sjukersättning och oregelbunden arbetstid

Grundprincipen är att den försäkrade vid partiell sjukersättning ska minska arbetstiden lika mycket varje dag. Det finns dock möjligheter till viss variation i arbetstidens förläggning. Variationen ska ha en medicinsk förklaring och syfta till att tillvarata den försäkrades kvarvarande arbetsförmåga (jfr HFD 2011 ref. 30 och Kammarrätten i Stockholms dom den 24 oktober 2018 i mål nr 5189-18). Att det behövs en medicinsk förklaring får anses följa av att arbetsförmågans nedsättning endast ska prövas med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Orsaken till en oregelbunden arbetstid får inte vara arbetsgivarens arbetsutbud eller liknande omständigheter (se prop. 2007/08:124 s. 40 och prop. 2007/08:136 s. 88 samt jfr Kammarrätten i Jönköpings dom den 25 juni 2020 i mål nr 3796-19).

En oregelbunden arbetstid kan i sig få betydelse för bedömningen av den försäkrades arbetsförmåga. Att en försäkrad börjar arbeta på ett annat sätt än att reducera arbetstiden lika mycket varje dag kan vara en indikation på att arbetsförmågan har förändrats. En omständighet som kan vara av betydelse för bedömningen av arbetsförmågan är om den försäkrade har visat förmåga att arbeta förhållandevis långa arbetspass vissa dagar jämfört med andra dagar (jfr Kammarrätten i Jönköpings dom den 10 juni 2011 i mål nr 6–11).

3.13 Förutsättningar för att byta ut annan ersättning mot sjukersättning

36 kap. 25 § SFB Om en försäkrad får sjukpenning eller rehabiliteringspenning enligt denna balk får Försäkringskassan bevilja honom eller henne sjukersättning eller aktivitetsersättning även om han eller hon inte ansökt om det. Detsamma ska gälla då en försäkrad får sjukpenning, ersättning för sjukhusvård eller livränta enligt 40–44 kap. eller motsvarande ersättning som lämnas enligt annan författning eller på grund av särskilt beslut av regeringen.

Försäkringskassan kan bevilja sjukersättning till en försäkrad utan att han eller hon har ansökt om det. Man kan säga att ersättningen byts ut mot sjukersättning. Det gäller om den försäkrade har någon av följande ersättningar.

sjukpenning
rehabiliteringspenning
sjukpenning, ersättning för sjukhusvård eller livränta enligt 40–44 kap. SFB.

Det som sägs nedan om sjukpenning gäller alla de här ersättningarna.

Det är viktigt att de försäkrade både får rätt förmån och rätt belopp från socialförsäk-ringen. Annars riskerar tilltron till försäkringen att minska och den försäkrades rättssäkerhet kan sättas i fara om försäkrade med samma sjukdoms- och arbets-förmågeprognos kan ha olika ersättningsslag (prop. 2002/03:89 s. 46). Ett utbyte av sjukpenning mot sjukersättning innebär att den försäkrade inte kan välja att få sjuk-penning i stället för sjukersättning. Ett utbyte av sjukpenning mot sjukersättning bör göras, men inte vid en given tidpunkt, utan först när den försäkrade uppfyller förutsättningarna för ersättningen (33 kap. 5 och 6 §§ SFB och prop. 2007/08:136, s. 88–89).

Bedömningen görs på samma sätt när den försäkrade ansöker om sjukersättning själv, och när Försäkringskassan initierar ett utbyte av sjukpenning mot sjukersättning. Kriterierna för rätten till sjukersättning är samma. Försäkringskassan har dock ett mer omfattande utredningsansvar när vi själva initierar ett ärende och det är vi som har att bevisa att den försäkrade uppfyller förutsättningarna för rätt till sjukersättning. Läs mer om utredningsansvar och bevisbörda i kapitel 4.

Det är rätten till sjukpenning man byter ut mot rätten till sjukersättning, inte själva utbetalningen av förmånen. Det är alltså möjligt att göra ett utbyte även om inte sjukpenningen betalas ut.

För en person som inte omfattas av äldrereglerna ska bedömningen av arbetsförmågan göras i förhållande till förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden. Till skillnad mot vad som gäller vid sjukpenning är det inte möjligt att bevilja sjukersättning till dess att en anställning med lönebidrag eller en liknande anställning blir tillgänglig för den försäkrade (prop. 2007/08:136 s. 88).

För en person som omfattas av äldrereglerna ska bedömningen av arbetsförmågan göras i förhållande till sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden och som den försäkrade har erfarenhet av under de senaste femton åren. Om ett annat lämpligt arbete är tillgängligt för den försäkrade ska arbetsförmågan även bedömas i förhållande till det arbetet.

När det är aktuellt att byta ut till exempel sjukpenning mot sjukersättning med stöd av 36 kap. 25 § SFB räknas femtonårsperioden bakåt från och med den månad som Försäkringskassan har börjat utreda utbytet. Om en sådan utredning inte leder till ett beviljande av sjukersättning och Försäkringskassan påbörjar en ny utredning vid ett senare tillfälle, räknas femtonårsperioden bakåt från och med detta senare tillfälle. Läs mer om vem som omfattas av äldrereglerna i avsnitt 3.7.

Exempel

Mikael är 52 år gammal. Han har varit helt sjukskriven i sju månader och han går på en längre medicinsk behandling. Försäkringskassan bedömer att han inte klarar något arbete hos arbetsgivaren eller något annat arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden.

Försäkringskassan begär in nytt medicinskt underlag från Mikaels behandlande läkare för att kunna bedöma den fortsatta nedsättningen av arbetsförmågan och om Mikael på sikt skulle kunna klara ett särskilt anordnat arbete, till exempel en anställning med lönebidrag eller inom Samhall. Försäkringskassan bedömer utifrån det nya medicinska underlaget och det som kommer fram vid avstämnings-mötet att Mikaels arbetsförmåga kan anses vara stadigvarande helt nedsatt i förvärvsarbeten på hela arbetsmarknaden inklusive särskilt anordnade arbeten. Medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering bedöms inte kunna leda till att han kan återfå någon arbetsförmåga. Vid samtal med Mikael säger han att han vill att Försäkringskassan väntar med att byta ut sjukpenningen mot sjukersättning. Handläggaren på Försäkringskassan informerar Mikael om reglerna för sjukpenning och sjukersättning och att Försäkringskassan avser att pröva om hans sjukpenning ska bytas ut mot sjukersättning. Samtidigt får han en preliminär beräkning av vad han kommer att få per månad i sjukersättning. Försäkrings-kassan initierar en prövning av utbyte av sjukpenning mot sjukersättning eftersom det finns förutsättningar för att bevilja honom sjukersättning utan ansökan. Hel sjukpenning betalas ut tills vidare i avvaktan på Försäkringskassans beslut om sjukersättning.

Om någon behöver eller deltar i medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering finns det vanligtvis inga förutsättningar för att byta ut sjukpenningen mot sjukersättning innan rehabiliteringsåtgärderna är genomförda. Men om man under rehabiliteringens gång bedömer att åtgärderna inte kommer att ge något resultat finns möjlighet att göra ett utbyte, helt eller delvis, eftersom det inte finns något krav att rehabiliteringsåtgärder ska ha slutförts.

Exempel

Regina är 42 år gammal och har sjukpenning sedan ett år tillbaka. För fyra månader sedan fick hon besked om att hon har en neurologisk sjukdom. I samband med att hon fick diagnosen utvecklade hon också en depression, vilket sammantaget gjort att hennes arbetsförmåga är helt nedsatt i arbeten på arbets-marknaden. Det är inte klart om arbetsförmågan kommer att vara stadigvarande nedsatt för all överskådlig framtid i förvärvsarbeten på hela arbetsmarknaden. Det är osäkert i vilken grad de besvär som beror på den neurologiska sjukdomen kommer att kvarstå. Det är också oklart hur mycket depressionen påverkar hennes tillstånd, och hur stor arbetsförmåga hon kommer att ha när den har läkt ut. Eftersom det pågår en medicinsk rehabilitering, som kan förbättra Reginas arbetsförmåga, bedöms inte alla rehabiliteringsmöjligheter vara uttömda. Försäk-ringskassan initierar därför inte något utbyte av sjukpenning mot sjukersättning.

Ibland går det att byta ut sjukpenning mot partiell sjukersättning medan den försäkrade fortfarande har sjukpenning på den andra delen. Det kan ske om det är möjligt att bedöma att arbetsförmågan till viss del är stadigvarande nedsatt och att det inte finns några möjligheter att få tillbaka arbetsförmågan på den delen, oavsett vilka ytterligare medicinska och arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser som genomförs.

Exempel

Reyhan är 48 år gammal och har hel sjukpenning. Hon har under tiden med sjukpenning deltagit i rehabiliteringsåtgärder som har resulterat i att hon klarar ett förvärvsarbete på hela arbetsmarknaden på halvtid men inte mer. Försäkrings-kassan står i begrepp att byta ut hennes sjukpenning mot halv sjukersättning men då får hon en annan kortvarig sjukdom som väntas läka ut utan ytterligare rehabiliteringsåtgärder. Det finns ett läkarintyg med bedömning om hel nedsättning av arbetsförmågan under två månader. Försäkringskassan beslutar att byta ut hel sjukpenning mot halv sjukersättning. Efter beslut om halv sjuk-ersättning kan Reyhan få hel sjukpenning på en SGI som motsvarar ett halvtids-arbete.

3.14 Bedömning av arbetsförmågan i samband med uppföljning av arbetsförmågan

I samband med ett beslut om sjukersättning ska handläggaren fastställa en tidpunkt när uppföljning ska göras, senast tre år efter beslutet. Så länge personen har rätt till sjuk-ersättning ska Försäkringskassan följa upp arbetsförmågan senast tre år efter att den föregående uppföljningen gjordes. Om personen har fyllt 61 år behövs dock ingen uppföljning (33 kap. 17 § SFB). Du kan läsa mer om detta i kapitel 13.

Att Försäkringskassan är skyldig att följa upp arbetsförmågan inom tre år innebär inte att tre år är måttstocken för vad som menas med kravet på att arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt. Som beskrivs i avsnitt 3.10 ska begreppet stadigvarande nedsatt arbetsförmåga tolkas så att nedsättningen kan förväntas kvarstå under all överskådlig framtid.

Uppföljning betyder inte heller att beslutet om sjukersättning gäller bara till och med nästa uppföljning. Den som beviljas sjukersättning får den tills vidare, som längst till och med månaden innan man fyller 66 år. Det är först om det framkommer att arbetsförmågan förbättrats som rätten till sjukersättningen kan komma att omprövas.

Uppföljning av arbetsförmågan ska göras i ärenden där sjukersättningen beviljats enligt de regler som gäller från och med 1 juli 2008. För den som har sjukersättning tills vidare och omfattas av reglerna i 37 kap. SFB ska det inte göras någon uppföljning.

3.1 Vid vilken ålder kan man få sjukersättning och hur länge?​

3.1.1 Nedsatt arbetsförmåga hos den som är mellan 19 och 29 år​

3.1.2 Metodstöd – nedsatt arbetsförmåga hos den som är mellan 19 och 29 år​

3.2 Arbetsförmågenedsättning på medicinsk grund​

3.3 Nedsatt arbetsförmåga i förhållanden till arbeten​

3.4 Förvärvsarbete på arbetsmarknaden​

3.4.1 Anpassade arbeten​

3.4.2 Subventionerade anställningar och andra insatser​

3.5 Daglig verksamhet, sysselsättning m.m.​

3.6 Bedömning av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden​

3.7 De särskilda reglerna om sjukersättning till äldre (”äldrereglerna”)​

3.7.1 Kriterierna för att omfattas av äldrereglerna​

3.7.2 Arbeten som arbetsförmågan ska bedömas mot enligt äldrereglerna​

3.7.3 Metodstöd – ta ställning till om äldrereglerna är tillämpliga​

3.7.4 Vilka regler tillämpas för ansökan som avser tid såväl före som efter 1 september 2022?​

3.8 Bedömningen i olika situationer​

3.8.1 Heltidsarbete är grund för bedömningen​

3.8.2 Arbete med skötsel av hemmet, vård av barn och anhöriga​

3.8.3 Egenföretagare​

3.8.4 Bisysslor, uppdrag och ideellt arbete​

3.8.5 Fritidsintressen och fritidsaktiviteter​

3.9 Försörjningsförmåga – inkomster av arbete​

3.9.1 Uppsägningslön​

3.9.2 Avgångsvederlag​

3.10 Stadigvarandebegreppet och rehabilitering​

3.11 Bedömning av om kravet på en stadigvarande nedsättning är uppfyllt​

3.11.1 Krav på rehabilitering​

3.12 Olika nivåer av sjukersättning​

3.12.1 Hel sjukersättning​

3.12.2 Tre fjärdedels sjukersättning​

3.12.3 Halv sjukersättning​

3.12.4 En fjärdedels sjukersättning​

3.12.5 Bevilja ersättning på olika nivåer under samma period​

3.12.6 Partiell sjukersättning och oregelbunden arbetstid​

3.13 Förutsättningar för att byta ut annan ersättning mot sjukersättning​

3.14 Bedömning av arbetsförmågan i samband med uppföljning av arbetsförmågan​

3.1 Vid vilken ålder kan man få sjukersättning och hur länge?

3.1.1 Nedsatt arbetsförmåga hos den som är mellan 19 och 29 år

3.1.2 Metodstöd – nedsatt arbetsförmåga hos den som är mellan 19 och 29 år

3.2 Arbetsförmågenedsättning på medicinsk grund

3.3 Nedsatt arbetsförmåga i förhållanden till arbeten

3.4 Förvärvsarbete på arbetsmarknaden

3.4.1 Anpassade arbeten

3.4.2 Subventionerade anställningar och andra insatser

3.5 Daglig verksamhet, sysselsättning m.m.

3.6 Bedömning av arbetsförmågans nedsättning i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden

3.7 De särskilda reglerna om sjukersättning till äldre (”äldrereglerna”)

3.7.1 Kriterierna för att omfattas av äldrereglerna

3.7.2 Arbeten som arbetsförmågan ska bedömas mot enligt äldrereglerna

3.7.3 Metodstöd – ta ställning till om äldrereglerna är tillämpliga

3.7.4 Vilka regler tillämpas för ansökan som avser tid såväl före som efter 1 september 2022?

3.8 Bedömningen i olika situationer

3.8.1 Heltidsarbete är grund för bedömningen

3.8.2 Arbete med skötsel av hemmet, vård av barn och anhöriga

3.8.3 Egenföretagare

3.8.4 Bisysslor, uppdrag och ideellt arbete

3.8.5 Fritidsintressen och fritidsaktiviteter

3.9 Försörjningsförmåga – inkomster av arbete

3.9.1 Uppsägningslön

3.9.2 Avgångsvederlag

3.10 Stadigvarandebegreppet och rehabilitering

3.11 Bedömning av om kravet på en stadigvarande nedsättning är uppfyllt

3.11.1 Krav på rehabilitering

3.12 Olika nivåer av sjukersättning

3.12.1 Hel sjukersättning

3.12.2 Tre fjärdedels sjukersättning

3.12.3 Halv sjukersättning

3.12.4 En fjärdedels sjukersättning

3.12.5 Bevilja ersättning på olika nivåer under samma period

3.12.6 Partiell sjukersättning och oregelbunden arbetstid

3.13 Förutsättningar för att byta ut annan ersättning mot sjukersättning

3.14 Bedömning av arbetsförmågan i samband med uppföljning av arbetsförmågan