Hoppa till huvudinnehåll

10 Rehabilitering och Försäkringskassans samordningsansvar

I detta kapitel kan du läsa om rehabilitering för den som får sjukersättning och om Försäkringskassans ansvar i rehabilitering och samordning. Du kan även läsa om Försäkringskassans samverkan med andra aktörer. En mer utförlig beskrivning av rehabilitering och samverkan finns i Försäkringskassans vägledning (2013:2) Aktivitetsersättning.

Rehabilitering är en egen förmån enligt 23 kap. 2 § SFB. Det är möjligt att ansöka om rehabilitering. Ansökan ska vara skriftlig (110 kap. 4 § SFB). Dessutom kan Försäkringskassan alltid ta initiativ till rehabilitering.

Blanketten för att ansöka heter Ansökan Samordning av rehabiliteringsinsatser (7434) och finns i blankettlagret och på forsakringskassan.se/ under E-tjänster, blanketter och informationsmaterial.

Rätten till rehabilitering är både en bosättningsbaserad och en arbetsbaserad förmån och gäller således oavsett om den försäkrade får ersättning utbetald från sjuk-försäkringen eller inte (5 kap. 9 § SFB och 6 kap. 6 § SFB).

Syftet med rehabiliteringen är att den försäkrade ska få tillbaka arbetsförmågan och förutsättningar för att försörja sig själv genom förvärvsarbete (29 kap. 2 § SFB). Med rehabilitering avses alltså i SFB arbetslivsinriktad rehabilitering. Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade se till att behovet av rehabilitering klarläggs och att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart som möjligt (30 kap. 9 och 11 §§ SFB).

10.1 Metodstöd för praktisk hantering vid samordning av rehabiliteringsinsatser​

Följande handlingar krävs från den försäkrade

  • ansökan Samordning av rehabiliteringsinsatser (7434)
  • medicinskt underlag.

Försäkringskassan ska alltid utreda om

  • personen är försäkrad för förmånen genom bosättning eller arbete
  • den försäkrade har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom
  • den rehabilitering som den försäkrade behöver är arbetslivsinriktad
  • syftet med rehabiliteringen är att den försäkrade ska få tillbaka arbetsförmågan
  • det är troligt att den försäkrade kommer att kunna arbeta igen efter rehabiliteringen.

Handläggningen ska ske i SE – UTM.

Försäkringskassan fattar därefter beslut om förmånen. Följande Wimimallar kan användas:

  • 15452 – kommunicering
  • 15453 – beslut om samordning av rehabiliteringsinsatser
  • 15454 – beslut om avslag på ansökan om arbetslivsinriktad rehabilitering

Efter beslut om samordnande insatser kontaktar du den försäkrade och bestämmer tid för ett möte. På mötet börjar du tillsammans med den försäkrade att göra upp en plan för hur han eller hon ska kunna börja arbeta igen. I planen ska det stå vilka rehabiliteringsinsatser den försäkrade behöver och vem som ska ordna dem.

Efter mötet hjälper du den försäkrade att kontakta den som ska ordna själva rehabiliteringen, till exempel Arbetsförmedlingen, kommunen eller vården.

10.2 Rehabilitering under tid med sjukersättning​

Frågan om arbetslivsinriktad rehabilitering och annan aktivitet behöver inte vara avhängig av att ersättning utges i form av dagersättning (prop. 2000/01:96 Sjuk-ersättning och aktivitetsersättning i stället för förtidspension, s. 74). Även för personer som har sjukersättning tills vidare och därmed bedömts ha en varaktigt eller stadig-varande nedsatt arbetsförmåga kan det bli aktuellt med rehabiliteringsåtgärder. Nya behandlingsmetoder eller hjälpmedel kan göra att även den som tidigare bedömts sakna förutsättningar för det kan få eller återfå arbetsförmåga senare i livet. Det är viktigt att varje individs arbetsförmåga tas till vara om det är möjligt. Den försäkrade ska få den hjälp han eller hon behöver för att kunna återfå eller utöka sin arbetsförmåga (prop. 2007/08:124, Från sjukersättning till arbete, s. 93).

Detta gäller även för de personer som fått hel sjukersättning och är under 30 år och som börjar närma sig en arbetsförmåga (prop. 2016/17:1 utg.omr. 10 s. 53).

De som fått sjukersättningen enligt dagens regelverk och de som fått sjukersättningen enligt regelverket som gällde före den 1 juli 2008 har samma möjligheter till rehabilitering.

10.3 Försäkringskassans ansvar​

Försäkringskassan har ett generellt ansvar för att rehabiliteringsbehovet klarläggs för en försäkrad som drabbats av sjukdom eller skada, och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering (29–31 kap. SFB).

Klarlägga rehabiliteringsbehov

Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade klarlägga hans eller hennes rehabiliteringsbehov (30 kap. 9 § SFB). Det innebär att Försäkringskassan ska undersöka om den försäkrade helt eller delvis kan försörja sig själv genom arbete efter medicinsk behandling, medicinsk eller social rehabilitering och arbetslivsinriktad rehabilitering. Åtgärderna anges i 27 kap. 6 §, 29–31 kap. och 110 kap. 13 § SFB. Försäkringskassan ska också vara ett stöd till den försäkrade och då motivera och stimulera till en aktiv medverkan i rehabilitering (prop. 1990/91:141 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning, s. 47).

Samordningsansvaret

När det finns förutsättningar för rehabilitering ska Försäkringskassan samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs (30 kap. 8 § SFB). Försäkringskassan ska, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med den försäkrades arbetsgivare och arbetstagarorganisation, hälso- och sjukvården, social-tjänsten samt Arbetsförmedlingen och andra myndigheter som behövs. Försäkrings-kassan ska verka för att övriga aktörer vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade, var och en inom sitt verksamhetsområde (30 kap. 10 § SFB). Samordningsansvaret medför däremot inte att Försäkringskassan övertar det ansvar som respektive rehabiliteringsaktör har för genomförandet och kostnaderna för insatser för den försäkrade. Det är hälso- och sjukvården som ska svara för de medicinska insatserna, socialtjänsten för de sociala insatserna, medan arbetsgivaren svarar för de arbetsplatsinriktade och Arbetsförmedlingen för de arbetsmarknadsinriktade insatserna (prop. 2007/08:136, s. 38–39).

Att samordna är att aktivt arbeta med att foga samman rehabiliteringsåtgärder så att de länkar i varandra, löper parallellt eller på annat sätt bildar en väl fungerande helhet. I detta ingår också att stötta den försäkrade i kontakterna med andra rehabiliteringsansvariga och att verka för att dessa tar en aktiv del i rehabiliterings-processen. Detta förutsätter att alla som har en del i processen kontinuerligt hålls informerade om vad som händer och om eventuella förändringar.

Försäkringskassans samordningsfunktion innebär att olika utredningar samlas in och att Försäkringskassan tar initiativ till och följer upp olika åtgärder under rehabiliterings-processen. En effektiv rehabilitering förutsätter att olika åtgärder som sätts in samordnas och inriktas mot samma mål (prop. 1990/91:141, s. 32–33, 49 och 90).

Informera och erbjuda stöd

Av 6 § FL framgår att Försäkringskassan ska lämna de upplysningar, den vägledning och annan hjälp som den försäkrade kan behöva för att kunna ta till vara sin rätt. För att leva upp till kraven i 6 § FL och i 29–30 kap. SFB om rehabilitering och samordning av insatser är det viktigt att Försäkringskassan

  • informerar de försäkrade om möjligheterna till rehabilitering och arbete med sjukersättning
  • samordnar rehabiliteringsinsatser för dem som behöver det.

10.4 Den försäkrades medverkan och ansvar​

Rehabiliteringsåtgärder ska planeras i samråd med den försäkrade och utgå från hans eller hennes individuella förutsättningar och behov (30 kap. 3 § SFB). Den försäkrade är skyldig att medverka i utredningar av arbetsförmågan och efter bästa förmåga i rehabiliterande åtgärder (30 kap. 7 § och 110 kap. 14 § SFB). Den försäkrade är också skyldig att lämna de uppgifter som har betydelse för tillämpningen av SFB (110 kap. 13, 14 och 46 §§ SFB).

Om den försäkrade vägrar att medverka till utredning eller rehabiliterande åtgärder kan Försäkringskassan besluta att inte betala ut den försäkrades sjukersättning. Detta gäller under förutsättning att hon eller han har informerats om att detta kan hända (110 kap. 53, 57 och 58 §§ SFB; Avsnitt 15.13 Metodstöd – omprövning av sjukersättning vid ändrade förhållanden).

10.5 När kan rehabilitering påbörjas?​

Rehabiliteringsinsatser ska påbörjas så snart det av medicinska eller andra skäl är möjligt (30 kap. 11 § SFB).

Ett ställningstagande om rehabilitering behövs när det till exempel vid en uppföljning kommer fram att den försäkrades hälsotillstånd förbättrats men att det behövs insatser för att den försäkrade ska kunna tillgodogöra sig en högre arbetsförmåga. Det gäller också när den försäkrade själv kontaktar Försäkringskassan och efterfrågar rehabiliteringsåtgärder.

För att rehabiliteringsinsatser ska påbörjas krävs dock att det är troligt att insatserna kan leda till att den försäkrade får större arbetsförmåga. Försäkringskassan behöver därför i ställningstagandet om rehabilitering väga in den försäkrades faktiska möjligheter att återgå till arbete (prop. 2007/08:124 Från sjukersättning till arbete, s. 49).

För den som beviljas sjukersättning ska bedömningen av arbetsförmågan göras i förhållande till förvärvsarbete på arbetsmarknaden (33 kap. 10 § SFB). För den som omfattas av äldrereglerna ska bedömningen av arbetsförmågan i stället göras i förhållande till ett normalt förekommande arbete som den försäkrade har erfarenhet av under de senaste femton åren, eller i ett annat lämpligt arbete som är tillgängligt för hen (33 kap. 10 a § SFB). Dessa villkor i bedömningen av rätten till ersättning påverkar också bedömningen av behovet av rehabiliteringsinsatser. För den som redan bedöms ha uppnått arbetsförmåga enligt försäkringens villkor blir det inte aktuellt med någon rehabiliteringsinsats.

En förutsättning för att rehabiliteringsinsatser kan påbörjas är alltså att det har klargjorts att det finns både behov av och förutsättningar för rehabilitering.

10.5.1 Metodstöd – klarlägga rehabiliteringsbehov​

Behovet av rehabilitering bör klarläggas i samråd och dialog med den försäkrade. För den som inte har tidigare erfarenheter av arbetslivsinriktad rehabilitering eller som varit borta från arbetsmarknaden länge kan ett lämpligt första steg vara att fråga vilka förväntningar den försäkrade har på rehabilitering. Det gäller speciellt när den försäkrade själv kontaktar Försäkringskassan och efterfrågar rehabilitering. Den försäkrade bör samtidigt få information om vilket stöd Försäkringskassan kan ge i rehabiliteringshänseende och vad samordningsansvaret innebär i praktiken.

För att kunna bedöma om det finns behov av och förutsättningar för rehabilitering behöver du veta på vilket sätt hälsotillståndet eller arbetsförmågan har förändrats sedan sjukersättningen beviljades. I varje enskilt fall måste du som handläggare ta ställning till om den försäkrades egen redogörelse utgör en tillräcklig grund för att exempelvis en gemensam kartläggning ska påbörjas, eller om det behövs andra utredningsåtgärder. I kapitel 7 Underlag i handläggningen samt metoder att utreda och samordna beskrivs mer ingående vilka utredningsmetoder och underlag som Försäkringskassan kan använda sig av. Utredningen ska ge svar på vilka hinder det är som behöver överbryggas och vilka resurser som finns att ta vara på.

10.6 Plan för rehabilitering (Min plan)​

När en rehabiliteringsinsats ska genomföras är det viktigt att det finns ett konkret mål och en tidsplan för rehabiliteringen (30 kap. 13 § SFB). I ärenden där samordning blir aktuellt ska Försäkringskassan därför göra en planering och upprätta Min plan. I planen ska det stå vilka insatser som ska pågå under den tid som planen gäller. Syftet med planen är att få en överblick över alla de insatser som behövs för att den försäkrade ska kunna få, återfå eller öka sin arbetsförmåga.

10.6.1 Förhållningssätt​

Det är avgörande för en positiv utveckling av arbetsförmågan att den försäkrade själv deltar aktivt i planeringen av sin återgång i arbete. Därför är det viktigt att planen för återgång i arbete tas fram i samråd med den försäkrade. Den försäkrades synpunkter och önskemål är centrala när planen görs och den försäkrade ska kunna påverka sin situation inom de ramar som reglerna medger.

10.6.2 Hur ska planen tas fram?​

Planeringen och Min plan tas fram tillsammans med den försäkrade. Det krävs någon form av personligt möte för att det ska gå att upprätta en bra plan som fyller sitt syfte och som verkligen är ett stöd för att den försäkrade ska kunna återgå i arbete. Förutom den försäkrade bör också andra aktörer, till exempel läkare, arbetsgivare eller Arbetsförmedlingen vara med. I vissa fall behövs också medverkan från till exempel kommunen eller företagshälsovården. Det är därför ofta lämpligt att upprätta planen i samband med ett avstämningsmöte.

10.6.3 Vad ska planen innehålla?​

Planeringen och Min plan ska ange ett konkret mål för insatserna. Det ska alltid framgå vilken arbetsförmåga den försäkrade förväntas uppnå.

Utöver detta ska planen innehålla

  • de delmål som ska uppnås på vägen mot målet
  • de insatser som behövs för att nå delmål och mål
  • vem som ansvarar för insatserna
  • en tidsplan för insatserna
  • andra uppgifter som behövs för att genomföra planen.

10.7 Arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder​

Detta avsnitt handlar om vilka arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan bli aktuella och hur dessa kan finansieras. Före och parallellt med dessa åtgärder kan medicinska och sociala rehabiliteringsinsatser pågå.

Arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder är åtgärder som behövs för att den som har arbetsförmågan nedsatt på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning ska kunna få eller behålla ett arbete. Åtgärderna kan till exempel vara arbetsträning eller utbildning.

10.7.1 Arbetsförmedlingens insatser​

Både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kan identifiera att det finns behov av gemensam kartläggning för en person som har beviljad sjukersättning, men det är bara Försäkringskassan som kan initiera en sådan kartläggning. Arbetsförmedlingen ansvarar sedan för att insatser genomförs.

I vägledningen (2013:2) Aktivitetsersättning hittar du en samlad beskrivning av det förstärkta samarbetet med Arbetsförmedlingen och metodstöden för gemensam kartläggning och aktiva insatser.

10.7.2 Arbetsträning​

Arbetsträning är en arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd som innebär att den försäkrade tränar på vissa arbetsuppgifter för att få arbetsförmåga. Den försäkrade ska få handledning och stöd i att utföra arbetsuppgifterna utifrån sina förutsättningar. Det övergripande målet för arbetslivsinriktad rehabilitering är att den försäkrade ska komma i arbete så snart det är möjligt. Arbetsträning ska därför användas bara det bedöms påskynda den processen. Arbetsträningen ska heller inte pågå längre tid än vad som behövs för att den försäkrade ska kunna återgå i arbete (30 kap. 9 § SFB).

10.7.3 Arbetshjälpmedel​

Bidrag till arbetshjälpmedel kan lämnas som ett led i rehabiliteringen till anställda och deras arbetsgivare, egen företagare och fria yrkesutövare som är etablerade på arbetsmarknaden. Den försäkrade eller arbetsgivaren kan få bidrag efter ansökan hos Försäkringskassan. Om den försäkrade får tillbaka arbetsförmågan och behöver arbetshjälpmedlet för att klara av sitt arbete i fortsättningen kan Försäkringskassan bevilja bidrag till köp av hjälpmedlet. Reglerna för bidrag till arbetshjälpmedel behandlas i Försäkringskassans vägledning (2009:1) Bidrag till arbetshjälpmedel.

10.7.4 Försäkring för den som skadar sig eller orsakar skada​

För att de försäkringar som finns ska gälla måste de arbetslivsinriktade och arbetsförberedande insatserna vara dokumenterade i den försäkrades ärende. Av dokumentationen ska det framgå att den försäkrade deltar i arbetslivsinriktade eller arbetsförberedande insatser och hur dessa är planerade. Även av försäkringsmässiga skäl är det alltså viktigt att informationen kring pågående insatser är uppdaterad i den försäkrades ärende.

10.7.5 Om den försäkrade skadar sig​

Försäkringen hos Kammarkollegiet gäller för personskadeskydd vid olycksfall och vid sjukdom genom smitta. Försäkringen gäller för den som skadar sig under arbetslivs-inriktad rehabilitering och får rehabiliteringsersättning, sjukersättning eller aktivitets-ersättning. Försäkringen gäller inte för den som har en anställning.

Försäkringskassan har tecknat en personskadeförsäkring med Kammarkollegiet som gäller för den som beviljats sjukpenning, sjukersättning eller aktivitetsersättning och deltar i en arbetsförberedande insats. Det innebär att den försäkrade kan ansöka om ersättning hos Kammarkollegiet om hen skadar sig i samband med att hen deltar i arbetsförberedande insats. Försäkringen gäller i händelse av olycka, förutsatt att Försäkringskassan har dokumenterat syftet och detaljerna kring deltagandet i Min plan.

Om den försäkrade skadar sig eller drabbas av sjukdom genom smitta i samband med någon av dessa insatser ska hen ansöka om ersättning hos Kammarkollegiet.

Det finns mer information om personskadeskyddet på Försäkringskassans intranät och Kammarkollegiets webbplats. Se även avsnitt 7.5.2 Metodstöd - Min plan vid arbetsförberedande insatser.

10.7.6 Skada hos arbetsgivare eller utbildningsanordnare​

Den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program eller deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering och under tiden får rehabiliteringsersättning, sjukersättning, aktivitets-ersättning eller ersättning från arbetsskadeförsäkringen omfattas av det försäkrings-skydd som finns i förordningen (1980:631) om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av deltagare i ett arbetsmarknadspolitiskt program eller arbetslivsinriktad rehabilitering m.m. Det innebär att icke-statliga arbetsgivare eller utbildningsanordnare kan ersättas för skador som orsakas av en deltagare.

Om en person med sjukersättning deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering, skadar egendom som tillhör en arbetsgivare eller utbildningsanordnare kan denne begära ersättning för skadan enligt förordningen (1980:631) om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av deltagare i ett arbetsmarknadspolitiskt program eller arbetslivsinriktad rehabilitering m.m.

Försäkringen i samband med arbetsförberedande insatser omfattar inte sakskadeskydd. Det betyder att det inte finns något försäkringsskydd om den försäkrade skadar arbetsgivarens egendom. Det är därför viktigt att informera en eventuell arbetsgivare om att den försäkrade har ett personskadeskydd men att det inte finns något försäkringsskydd om den försäkrade skadar arbetsgivarens egendom.

Försäkringskassan handlägger anspråk enligt förordning (1980:631) om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av deltagare i ett arbetsmarknadspolitiskt program eller arbetslivsinriktad rehabilitering m.m. Ersättning lämnas enligt bestämmelserna i denna förordning till arbetsgivare och annan anordnare av rehabilitering för skador som orsakats av den som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering och får sjukersättning enligt socialförsäkringsbalken.

Ersättning kan lämnas för person- eller sakskada som tillfogats arbetsgivaren eller utbildningssamordnaren, oavsett om den som orsakat skadan är vållande till denna eller inte. Detsamma gäller förmögenhetsskada som tillfogats arbetsgivaren eller utbildningssamordnaren genom brott (2 § förordningen [1980:631]).

Försäkringskassan, verksamhetsområde Processjuridik, beslutar om ersättning för skador orsakade av den som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering och har rehabiliteringsersättning, sjukersättning eller aktivitetsersättning eller har ersättning enligt arbetsskadeförsäkringen (5 § förordningen [1980:631] och Generaldirektörens arbetsordning [2016:02] för Försäkringskassan, avsnitt Rättsavdelningen).

För att Processjuridik ska kunna handlägga ärendet behöver verksamhetsområdet få in följande handlingar:

  • Ansökan om ersättning för skada uppkommen under rehabilitering (SFS 1980:631) FK 5168.
  • En av den försäkrade undertecknad beskrivning av händelseförloppet.
  • En handling som styrker ersättningsanspråkets storlek.
  • Försäkringskassans beslut som visar att den försäkrade deltagit i en arbetslivsinriktad åtgärd som Försäkringskassan har godkänt.

10.7.7 Ersättning under tid med rehabilitering​

33 kap. 12 § SFB Under tid som den försäkrade genomgår behandling eller rehabilitering som avses i 27 kap. 6 § eller 31 kap. 3 §, ska arbetsförmågan anses nedsatt i den utsträckning som behandlingen eller rehabiliteringen hindrar honom eller henne från att förvärvsarbeta.

Den som har sjukersättning och som genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering har rätt att behålla sin sjukersättning under rehabiliteringstiden (bet.1990/91:SfU16 s. 32). Den försäkrade har också möjlighet att få rehabiliteringsersättning. Rehabiliteringsersättning – som består av rehabiliteringspenning och särskilt bidrag – kan betalas till en försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel och som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering (31 kap. 2 och 3 §§ SFB). En försäkrad som har partiell sjukersättning kan få rehabiliteringspenning beräknad på den sjukpenninggrundande inkomsten. Eftersom den som får hel sjukersättning inte samtidigt kan få sjukpenning blir rehabiliteringspenning inte aktuell. Däremot kan rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag för kostnader som uppstår i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering, till exempel resekostnader, lämnas samtidigt till den som har hel sjuk-ersättning (4–12 §§ förordningen [1991:1321] om rehabiliteringsersättning). Den som vill begära rehabiliteringsersättning ska ansöka skriftligt (110 kap. 4 § SFB).

Försäkringskassan ska upprätta en rehabiliteringsplan om den försäkrade behöver en rehabiliteringsåtgärd för vilken rehabiliteringsersättning kan betalas ut (30 kap. 12 § SFB). I rehabiliteringsplanen ska det stå vilka rehabiliteringsåtgärder som planeras och vem som ansvarar för dem. Det ska också finnas en tidsplan för rehabiliteringen samt övriga uppgifter som behövs för att genomföra rehabiliteringen (30 kap. 13 § SFB).

Förutsatt att dessa uppgifter framgår av Min plan behövs inte någon separat rehabiliter-ingsplan. Min plan uppfyller då de krav som anges i 30 kap. 12 och 13 §§ SFB om rehabiliteringsplan.

Du kan läsa mer om vilken ersättning som kan betalas ut under tid med rehabilitering i vägledningen (2013:2) Aktivitetsersättning. Rehabiliteringspenning finns beskrivet i vägledningen (2015:1) Sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning.

10.8 Samverkan med andra aktörer​

Försäkringskassan har ett särskilt ansvar för att samordna andra aktörers insatser och samverka med till exempel arbetsgivare, hälso- och sjukvården, arbetsförmedlingen och kommunen under den tid då den försäkrade har sjukersättning (30 kap. 8–10 §§ SFB).

10.8.1 Samverkan med Arbetsförmedlingen​

Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har ett utvecklat samarbete som rör de försäkrade som behöver arbetslivsinriktad rehabilitering för att kunna ta tillvara sin arbetsförmåga. För att erbjuda de försäkrade en enklare övergång mellan myndigheterna har samarbetet under senare år utvecklats och förstärkts ytterligare genom gemensam kartläggning och gemensamt stöd vid aktiva insatser. Syftet med det förstärkta samarbetet är att myndigheterna ska kunna bidra med sina kompetenser till de försäkrade och öka förutsättningarna för de försäkrade att hitta hållbara lösningar för att få eller återfå sin arbetsförmåga. De försäkrade ska också vara mer delaktiga i planeringen och genomförandet av insatserna.

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kan tidigt identifiera att det finns behov av gemensam kartläggning för att tillsammans med den försäkrade klargöra förutsättningar för arbete och behov av rehabilitering. Endast Försäkringskassan kan initiera kartläggningen. Arbetsförmedlingen ansvarar för att insatser genomförs.

En försäkrad kan få arbetslivsinriktad rehabilitering via Arbetsförmedlingen i de arbets-marknadspolitiska program som finns där. Det kan handla om olika utbildningar men även om arbetsförberedande insatser. Se förordningen (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten och förordningen (2000:634) om arbetsmarknadspolitiska program.

Arbetsförberedande insatser kan bli aktuella både för arbetssökande och den som har en anställning. De finns inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska programmen. Syftet är att den försäkrades aktivitetsnivå och delaktighet ska utvecklas till den nivå som krävs för att han eller hon ska kunna tillgodogöra sig andra insatser hos Arbetsförmedlingen eller hos den ordinarie arbetsgivaren.

Arbetsförmedlingen erbjuder därför arbetsförberedande insatser för den som

  • har en låg aktivitetsnivå och som har behov av att utveckla en förmåga att klara av grundläggande krav i arbetslivet
  • har en låg motivationsnivå och som inte upplever sig delaktig i omställningen till arbete
  • upplever svårigheter att hantera omställningen och har behov av psykologiskt stöd/bearbetning.

Gemensam kartläggning beskrivs översiktligt i avsnitt 7.5.4 i denna vägledning.

I Försäkringskassans vägledning (2013:2) Aktivitetsersättning hittar du en mer ingående beskrivning av det förstärkta samarbetet med Arbetsförmedlingen och metodstöden för gemensam kartläggning och aktiva insatser.

10.8.2 Medgivande till samverkan med andra aktörer​

Innan Försäkringskassan kan börja samverka med andra aktörer måste Försäkrings-kassan se till att den försäkrade lämnar sitt medgivande till att samverkan kan ske (30 kap. 10 § SFB). Det är också viktigt att den försäkrade lämnar sitt medgivande till att uppgifter som rör henne eller honom får lämnas till de andra aktörerna. Försäkrings-kassan får inte lämna ut upplysningar utan den försäkrades medgivande (28 kap. 1 § Offentlighets och sekretesslag [2009:400]). Medgivandet kan vara skriftligt eller muntligt. Om den försäkrade lämnar medgivande muntligt ska detta dokumenteras i journalen.

Den försäkrade är inte skyldig att lämna ett medgivande om att Försäkringskassan får lämna ut uppgifter till någon annan aktör. När en försäkrad inte lämnar sitt medgivande får Försäkringskassan ändå ta de kontakter som behövs. Försäkringskassan måste då vara ytterst noga med att inte på något sätt lämna ut uppgifter mot den försäkrades vilja.

Försäkringskassan får lämna ut sekretessbelagda uppgifter på eget initiativ enbart om det bedöms vara nödvändigt för att kunna sköta sin verksamhet (Offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]; JO:s beslut dnr 2235-2006; vägledningen [2001:3] och vägledningen [2004:7]).