8 Bedöma skadan enligt statligt personskadeskydd
I det här kapitlet behandlas
- vilka lagregler som ska tillämpas vid prövningen
- vilka bevisregler som ska tillämpas.
8.1 Vilka regler och vilka övergångsbestämmelser gäller vid prövningen?
Frågan syftar till att bedöma vilka regler som gäller vid prövningen. Tidpunkten för när skadan har inträffat avgör vilka regler som ska tillämpas. Tidpunkten för anmälan av skadan påverkar också vilka regler som är aktuella.
8.1.1 Statligt personskadeskydd
Både det statliga personskadeskyddet och arbetsskadeförsäkringen trädde i kraft den 1 juli 1977. Det statliga personskadeskyddet ersatte då militärersättningslagen (1950:261) (MEL) och förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret och förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse på anstalt, m.m.
Enligt övergångsbestämmelserna till SFB (4 kap. 47 § lagen [2010:111] om införande av socialförsäkringsbalken) gäller äldre bestämmelser fortfarande i fråga om skador som har inträffat före den 1 juli 1977. Det innebär att det statliga personskadeskyddet gäller även sjukdom som har uppkommit under tjänstgöring eller anstaltsvistelser före den 1 juli 1977, om sjukdomen inte visar sig förrän efter den tidpunkten (prop. 1976/77:64, sid. 130). För skador som har inträffat tidigare och som visat sig före den 1 juli 1977 gäller fortfarande MEL eller motsvarande äldre bestämmelser.
8.1.2 Lagändring 1 januari 1993
När lagen ändrades den 1 januari 1993 höjdes kravet på orsakssamband för olycksfallsskadorna. Beviskravet övervägande skäl infördes och gäller för dessa.
Det tidigare beviskravet ska dock tillämpas för skador som har inträffat före den 1 januari 1993, och som anmälts senast den 30 juni 1993 till en allmän försäkringskassa (jämför 4 kap. 48 § lag [2010:111] om införande av socialförsäkringsbalken). Det tidigare beviskravet finns i 7 § i den upphävda lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.
Det tidigare beviskravet innebär att om den försäkrade har varit utsatt för ett olycksfall under skyddstiden, ska skadan som hen ådragit sig anses vara orsakad av olycksfallet om ej betydligt starkare skäl talar mot det. Du kan läsa mer om det tidigare beviskravet i Försäkringskassans vägledning 2003:4 Förmåner vid arbetsskada.
8.1.3 Lagändring 1 januari 1999
Från och med den 1 januari 1999 gäller statligt personskadeskydd även för den som utför samhällstjänst, ungdomstjänst eller sådant oavlönat arbete som kan föreskrivas inom ramen för intensivövervakning med elektronisk kontroll enligt 7 kap.2 § SFB.
8.1.4 Lagändring 1 januari 2011
Från och med den 1 januari 2011 ersätts lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten med en ny lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser. En prövning av om en skada eller sjukdom har uppkommit i arbete ska göras enligt arbetsskadeförsäkringen. De bevisregler som är förmånligast för den enskilde enligt arbetsskadeförsäkringen eller det statliga personskadeskyddet ska tillämpas vid prövningen av om en anställd har drabbats av en arbetsskada under sådan tjänstgöring. Ersättning betalas enligt arbetsskadeförsäkringen. Se även vägledning 2003:4 Förmåner vid arbetsskada angående anställda inom Försvarsmakten som skadats vid tjänstgöring i internationella militära insatser.
8.2 Vilka bevisregler ska tillämpas vid prövningen?
Frågan syftar till enligt vilka bevisregler för det statliga personskadeskyddet skadan eller sjukdomen ska prövas. Bedömningen som gjorts under avsnitt 8.1 om vilka regler som är aktuella och om det finns övergångsbestämmelser att ta hänsyn till är en förutsättning vid bedömningen. Ställningstagandet om skade- och visandedagens samband med skyddstiden avsnitt 6.2 är också väsentligt vid bedömningen.
8.2.1 Bevisregel vid olycksfall
Vad gäller olycksfall har det statliga personskadeskyddet, när det gäller orsakssambandet mellan skada och olycksfall under skyddstiden, samma bevisregel som arbetsskadeförsäkringen. Det innebär att om någon har varit utsatt för olycksfall under skyddstiden ska den skada som uppkommit anses vara orsakad av olycksfallet, om övervägande skäl talar för det (43 kap. 2 och 4 §§ SFB). Se även vägledning 2003:4 Förmåner vid arbetsskada angående bevisregeln från 2002.
8.2.2 Bevisregel vid sjukdom
Bevisreglerna i det statliga personskadeskyddet gällande skador som inte beror på olycksfall (sjukdom) är annorlunda än vid olycksfall. Bevisreglerna motsvarar inte heller bestämmelserna i arbetsskadeförsäkringen. Skadebegreppet knyter i stället an till sjukdomens förhållande till skyddstiden i dess helhet (prop. 1976/77:64, sid. 127). Det innebär att en sjukdom som visar sig under skyddstiden antas ha ett orsakssamband med verksamheten, utbildningen eller intagningen. Visar sig sjukdomen efter skyddstiden är antagandet det omvända. Det betyder att bevisreglerna vid sjukdom är olika beroende på om sjukdomen visar sig under eller efter skyddstiden (43 kap. 5 och 6 §§ SFB).
Bevisreglerna vid sjukdom har överförts från 8 § i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd. De är i sin tur hämtade från 3 § 2 mom. militärersättningslagen (1950:261) och fanns ursprungligen i 1927 års militärersättningsförordning.
De förarbetsuttalanden som gjordes och som låg till grund för 1927 års förordning, prop. 1927:179 angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, kan därför ge viss ledning i fråga om vad som krävs för att anse att skadan har orsakssamband med verksamheten, utbildningen eller intagningen.
8.2.3 Sjukdom som har visat sig under skyddstiden
Sjukdom som har visat sig under skyddstiden anses ha uppkommit under denna tid om det inte finns skälig anledning att anta att skadan har orsakats av annat än verksamheten eller intagningen enligt 43 kap. 5 § SFB. Sjukdom som visar sig under skyddstiden innebär en presumtion (ett antagande) för orsakssamband med verksamheten eller intagningen i fråga. Har sjukdomen visat sig under skyddstiden, kan den i allmänhet ge rätt till ersättning (prop. 1976/77:64 s. 127).
Sjukdomen faller utanför personskadeskyddet endast om det finns skälig anledning att anta att den har orsakats av annat än verksamheten eller intagningen i fråga och att verksamheten eller intagningen inte har väsentligt bidragit till sjukdomen. Sjukdomen anses i dessa fall inte ha förorsakats under skyddstiden.
När det gäller ”om det finns skälig anledning att anta att skadan har orsakats av annat än verksamheten eller intagningen i fråga och att verksamheten eller intagningen inte väsentligt har bidragit till skadan” är det viktigt att utreda vad som förekommit både före det att verksamheten eller intagningen påbörjas och under denna. Det framgår av följande uttalanden i prop. 1927:179.
Det krävs att det kan göras ett skäligt antagande om att skadan har orsakats av annat. Det är inte tillräckligt att en omständighet utanför verksamheten eller intagningen har bidragit till sjukdomen, utan det ska kunna antas att den varit orsaken till sjukdomen.
Det kan belysas med följande exempel.
Om t.ex. en infektion har ådragits före det att verksamheten eller intagningen påbörjas eller vid permission på annan ort, under förutsättning att sjukdomen utbryter så snart efter att verksamheten eller intagningen påbörjas. Ju större del av inkubationstiden, som infaller före verksamheten eller intagningen, desto större är, under i övrigt lika förhållanden, sannolikheten för att den sjuke har ådragit sig sjukdomen utanför verksamheten eller intagningen. Om smittan endast förekommit på den ort där verksamheten eller intagningen äger rum antas att det är verksamheten eller intagningen som föranlett sjukdomen. Detta gäller om den sjuke varit i verksamheten eller intagen under så lång tid, att möjligheten finns att smittan överförts på hen under denna tid.
Vad gäller kroniska sjukdomar blir det ungefär samma resonemang. Har till exempel sjukdomen visat sig inom en kort tid från det att verksamheten eller intagningen påbörjat och förhållandena under dessa inte har haft någon inverkan på hälsotillståndet kan ersättning inte beviljas. Detsamma gäller när det kan antas dels att sjukdomen utbrutit redan före verksamheten eller intagningen – om den försäkrade redan vid skyddstidens början var sjuk även om detta inte har noterats vid inskrivningen eller intagningen – och dels att tjänstgöringen eller intagningen inte väsentligen kan ha påverkat sjukdomsutvecklingen. (Jämför prop. 1927:179 s. 47–48)
Det framgår vidare att presumtionen att verksamheten eller intagningen orsakat sjukdomen, endast gäller, om det inte finns skälig anledning att anta att sjukdomen har orsakats av annat än verksamheten eller intagningen och utan att denna väsentligen har bidragit till skadan.
Sådan skälig anledning behöver inte hänföra sig till en viss händelse eller vissa förhållanden utanför verksamheten eller intagningen, utan kan ligga i en sådan omständighet, som t.ex. att sjukdomen har inträffat inom så kort tid efter intagningen eller verksamhetens början, att förhållandena under verksamheten eller intagningen inte har kunnat ha någon inverkan på hälsotillståndet. (Jämför prop. 1927:179 s. 53)
I de följande rättsfallen är fråga om presumtionen kan anses bruten.
FÖD mål nr 1497-1993
Målet avsåg en värnpliktig som under sin utbildning insjuknade i en virusinfektion. Infektionen utlöste ett sjukdomstillstånd i form av astma. Eftersom sjukdomstillståndet visat sig under skyddstiden och det inte fanns skälig anledning att anta att skadan hade orsakats av annat än verksamheten i fråga ansågs skadan ha uppkommit under skyddstiden. Därmed ansågs den värnpliktige vara berättigad till ersättning enligt statligt personskadeskydd.
RÅ 1995 ref. 75
I ett mål som avgjorts av Högsta förvaltningsdomstolen var frågan om verksamheten hade bidragit till ett sinnestillstånd som utlöst ett självmord. Den försäkrade tillhörde den svenska FN-kontingenten i Libanon där hon tjänstgjorde vid ett militärsjukhus. Hennes fästman tillhörde samma kontingent och tjänstgjorde vid samma sjukhus. Utredningen i målet gav stöd för att den direkta orsaken till att den försäkrade råkade i det chockartade tillstånd som enligt handlingarna utlöste hennes självmord var en händelse som närmast är att hänföra till hennes privata sfär, nämligen fästmannens självmord. Det bör emellertid beaktas att både hon och fästmannen tjänstgjorde i en miljö där – såsom Försvarsmakten hade anfört i sitt yttrande – privatlivet kommer att levas under exceptionella förhållanden som är betingade av tjänstgöringen. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt anförts i yttrandet finner Högsta förvaltningsdomstolen att det saknas skälig anledning att anta att verksamheten inte väsentligt har bidragit till den försäkrade dödsfall. Presumtionen skulle vid sådant förhållande inte anses bruten.
I ett mål som avgjordes i kammarrätten var frågan om den försäkrades psykiska besvär var en skada enligt lagen om statligt personskadeskydd. Den försäkrade uppgav att orsaken till skadan var de hot han och hans familj utsatts för före anstaltsvistelsen – och den hårda och orättvisa domen. Kammarrätten ansåg att syftet med påföljden är förlust av den personliga friheten, och att denna därför inte kan anses ha samband med intagningen. I det här fallet ansåg kammarrätten att det fanns skälig anledning att anta att det primärt är brottet och hotbilden som hänger samman med brottet som väsentligen har bidragit till sjukdomsbesvären, och inte anstaltsvistelsen som sådan. Eftersom det i och med detta fanns skälig anledning att anta att anstaltsvistelsen inte hade orsakat eller väsentligen bidragit till skadan bröts presumtionen. (KRNJ mål nr 3317-08)
Även i ett annat mål som avgjordes i kammarrätten ansågs presumtionen bruten. Den försäkrade hade i detta fall, innan polisen hämtade henne för att föra henne till ett LVM-hem, satt på sig ett morfinplåster. Hon ådrog sig därav en hjärnskada och tryckskador i höger arm och ben. Den försäkrade ansåg att tillståndet skulle ha upptäckts om hon hade blivit adekvat visiterad vid intagningen och om adekvat tillsyn hade utförts. Bristen på tillsyn under 14–16 timmar var en av orsakerna till hennes nuvarande sjukdomsbesvär. Kammarrätten konstaterade att den försäkrades medicinska tillstånd hade upptäckts efter ankomsten till behandlingshemmet och därför visat sig under skyddstiden. Kammarrätten bedömde att den primära orsaken till tillståndet var den försäkrades eget handlande före skyddstiden. Det hade visserligen framkommit uppgifter, bland annat i form av beslut från Socialstyrelsen, om att vissa brister hade förekommit i behandlingshemmets verksamhet. Bristerna var dock inte sådana att de väsentligen hade bidragit till besvären. Kammarrätten noterade särskilt att behandlingshemmet inte lagligen kunde undersöka henne på ett sådant sätt att de skulle ha upptäckt plåstret. Vid de angivna förhållandena var presumtionen för orsakssamband mellan intagningen och den försäkrades besvär bruten. (KRSU mål nr 262-10)
8.2.4 Försämring som har visat sig under skyddstiden
Om en sjukdom som visat sig före skyddstiden försämras under verksamheten eller intagningen gäller bevisregeln enligt 43 kap. 5 § SFB för försämringstillståndet (prop. 1976/77:64 s. 109).
Även när det gäller försämringstillstånden finns det uttalanden i äldre förarbeten som kan ge viss ledning i fråga om ”om det finns skälig anledning att anta att skadan har orsakats av annat än verksamheten eller intagningen i fråga och att verksamheten eller intagningen inte väsentligt har bidragit till skadan”.
Har den grundläggande sjukdomen förekommit strax före det att verksamheten eller intagningen påbörjas, och det kan antas att försämringen, även om denna visat sig först under verksamheten eller intagningen, inte har påverkats väsentligt av vad som förekommit under denna, utan utvecklas som en följd av den grundläggande sjukdomen ska ersättning inte beviljas. (Jämför prop. 1927:179 s. 48-49)
Det är alltså viktigt att utreda vad som förekommit både före det att verksamheten eller intagningen påbörjas och under denna.
8.2.5 Sjukdom som har visat sig efter skyddstiden
Sjukdom som har visat sig efter skyddstiden anses enligt 43 kap. 6 § SFB ha uppkommit under denna om verksamheten eller intagningen skäligen kan antas ha väsentligt bidragit till sjukdomen. Om sjukdom visar sig efter skyddstidens slut, är presumtionen således omvänd (prop. 1976/77:64, s. 127). Sjukdomen anses i första hand ha inträffat av annan orsak än verksamheten eller intagningen. Det är bara om verksamheten eller intagningen kan antas ha väsentligen bidragit till sjukdomen som sjukdomen anses ha uppkommit under skyddstiden.
När det gäller ”om det skäligen kan antas att verksamheten eller intagningen väsentligt har bidragit till skadan” framgår följande i prop. 1927:179.
Ersättning beviljas under förutsättning, att det kan antas, att verksamheten eller intagningen väsentligen bidragit till sjukdomen. Det presumeras alltså, att sjukdomen föranletts av andra omständigheter än verksamheten eller intagningen. Ersättning beviljas om skadan uppkommit under tjänstgöringen eller denna föranlett eller åtminstone väsentligen bidragit till sjukdomens sena debut. Sådana omständigheter måste alltså läggas fram, att ett orsakssamband kan antas finnas mellan tjänstgöringen och sjukdomen.
I fråga om akuta infektionssjukdomar blir det avgörande om den sjuke ådragit sig smittan under intagningen eller verksamheten. Då behöver man klargöra, om och i vad mån inkubationstiden har infallit under intagningen eller verksamheten, samt om sjukdomen varit aktuell under intagningen eller verksamheten som på den plats som den sjuke har vistats efter det att verksamheten eller intagningen avslutades eller endast på en av dessa platser.
Beträffande kroniska sjukdomar ska det kunna antas att sjukdomen uppkommit under tjänstgöringen. Då spelar det ingen roll om den sjukdom som hen ådragit sig under intagningen eller verksamheten, är densamma, som senare visar sig, eller om sistnämnda sjukdom direkt har utvecklats av en annan sjukdom som uppkommit under tjänstgöringen.
Om det inte finns tillräckligt skäl för antagandet, att sjukdomen uppkommit under tjänstgöringen, men den kan med fog ha föranlett eller i väsentlig grad ha bidragit till att sjukdomen debuterar, bör ersättning också beviljas. Förhållandena måste givetvis antas vara sådana. Till exempel om sjukdomens debut ligger tidsmässig i nära anslutning till den tidpunkt då verksamheten eller intagningen avslutades. Det ska också vara tydligt att vad som förekommit under tjänstgöringen eller intagningen direkt gett anledning till sjukdomsutbrottet.
Liknande kan det också förhålla sig om sjukdomen visat sig först en längre tid efter verksamheten eller intagningen tog slut. I detta fall kan det vara så att omständigheter efter verksamhetens eller intagningens slut och oberoende av denna kan ha förorsakat sjukdomen. Det måste därför läggas fram bevisning rörande orsakssambandet mellan verksamheten eller intagningen och sjukdomen. Det måste finnas skälig anledning att anta, att denna väsentligt har bidragit till sjukdomen. Ju längre tid som har förflutit desto större krav måste ställas på bevisningens styrka. De förhållanden som då kan ha betydelse är bl.a. tjänstgöringens beskaffenhet och längd, den sjukes hälsotillstånd under tjänstgöringen och när denna avslutades samt sjukdomshistoriken och den sjukes levnadsförhållanden under tiden efter tjänstgöringens slut.
När det gäller frågan om tjänstgöringen ska antas ha väsentligen bidragit till den sjukdom som senare framträtt bör det inte krävas att någon viss händelse eller särskilt förhållande under tjänstgöringen, utan har det i tjänstgöringen funnits moment som kan inverka på att sjukdomen framträder så är det tillräckligt. (Jämför prop. 1927:179 s. 49–50)
Det är alltså viktigt att utreda vad som förekommit både under verksamheten eller intagningen och efter denna.
En rekryt insjuknar i påssjuka fem dagar efter avslutad utbildning. Sjukdomen förekom på förbandet de sista veckorna av utbildningen. Det kan därför antas att han smittats under den militära utbildningen och drabbats av påssjuka vid hemkomsten.