7 Allmänt om unionsrätten

Den europeiska unionsrätten (EU-rätten), tidigare gemenskapsrätten (EG-rätten), är den rättsordning som EU grundar sig på. I unionsrättsliga sammanhang brukar man tala om primär- och sekundärrätt. Med det menas att den gällande rätten inom EU har olika dignitet. Skillnaden mellan de två har också betydelse för Försäkringskassan.

7.1 Primärrätten

Med primärrätt menas de grundläggande fördragen. De är ett antal avtal som medlemsländerna kommit överens om och som EU-samarbetet bygger på. I fördragen finns principerna för EU-samarbetet, hur EU:s institutioner ska fungera, vad EU får besluta om och hur det ska gå till. EU har tre grundfördrag som utgör basen för EU-samarbetet:

• EU-fördraget, fördraget om Europeiska unionen, reglerar EU:s övergripande och konstitutionella funktion. EU-fördraget trädde i kraft 1993, och genom det bildades EU. Det är även känt som Maastrichtfördraget. De bestämmelser som i dag finns i EU-fördraget började gälla den 1 december 2009 när Lissabonfördraget trädde i kraft.
• EUF-fördraget, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, kompletterar EU-fördraget med mer detaljerade och praktiskt inriktade bestämmelser. EUF-fördraget ersatte det tidigare EG-fördraget när Lissabonfördraget började gälla. Det ursprungliga fördraget, även känt som Romfördraget, trädde i kraft 1958.
• Euratom-fördraget som innehåller EU:s regler om kärnenergi trädde i kraft 1958.

EUF-fördraget är det fördrag som har störst direkt påverkan på Försäkringskassans verksamhet. Läs mer om detta i avsnitt 7.6.1.

7.2 Sekundärrätten

Sekundärrätten är rättsakter som med stöd av fördragen antagits av EU:s institutioner, exempelvis förordningar (som förordning 883/2004) och direktiv (som rörlighetsdirektivet). Till sekundärrätten hör även de avtal, exempelvis associationsavtal eller samarbetsavtal, som EU har ingått med tredjeland.

När institutionerna utövar unionens befogenheter ska de anta förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden. (Artikel 288 EUF-fördraget)

7.2.1 Förordningar

EU-förordningar gäller inom hela EU och ska inte införlivas i nationell rätt. Bestämmelserna är direkt tillämpliga i alla medlemsländer och är bindande för bland annat nationella myndigheter som Försäkringskassan. Det innebär att artiklar i exempelvis förordning 883/2004 kan tillämpas av Försäkringskassan direkt.

7.2.2 Direktiv

Ett direktiv är bindande för varje medlemsland när det gäller det resultat som ska uppnås, men länderna får själva bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Ett direktiv måste med andra ord införlivas i nationell rätt. Rörlighetsdirektivet är ett sådant exempel. Direktivet i sig är därför inte tillämpligt för nationella myndigheter som exempelvis Migrationsverket, utan det är utlänningslagen som tillämpas. (Artikel 288 EUF-fördraget)

7.2.3 Beslut

Ett beslut är bindande i alla delar. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig är det bindande endast för dessa. Eftersom beslut kan rikta sig specifikt till en eller flera fysiska och juridiska personer lämpar de sig särskilt för mer administrativa ändamål eller för att tillämpa gällande lagar. Beslut används till exempel ofta inom EU:s konkurrenslagstiftning och berör därför inte i första hand Försäkringskassan. Rekommendationer och yttranden är däremot inte bindande (artikel 288 EUF-fördraget).

Beslut från den Administrativa kommissionen

Det finns även en annan typ av beslut som i och för sig inte är bindande unionsrätt, men har betydelse för Försäkringskassan (jfr exempelvis (98/80 Romano och C-201/91, Grisvard and Kreitz). Det är beslut från AK. De handlar ofta om förtydliganden kring hur vissa regler i förordning 883/2004 eller 987/2009 ska tillämpas. Om inget särskilt anges ska omnämnda AK-beslut tillämpas av Försäkringskassan.

AK-beslut som gäller ett visst område har en bokstav framför sig. Denna bokstav visar vilket område det handlar om:

• A-serie – Applicable legislation/Tillämplig lagstiftning
• E-serie – Electronic Data Exchange/Elektroniskt datautbyte
• F–serie – Family benefits/Familjeförmåner
• H-serie – Horizontal issues/Gemensamma frågor
• P-serie – Pensions/Pension
• R-serie – Recovery/Återbetalning
• S-serie – Sickness/Förmåner vid sjukdom m.m.
• U-serie – Unemployment/Arbetslöshetsförmåner

7.3 Europeiska unionens officiella tidning

EU:s rättsakter publiceras i Europeiska unionens officiella tidning (EUT). Den består av olika serier, där L- och C-serierna är de viktigaste. Tidningen kommer normalt ut varje arbetsdag.

L-serien innehåller nya rättsakter som antagits av EU:s institutioner, till exempel förordningar, direktiv och beslut. L-serien fungerar som en författningssamling för unionsrätt, och en rättsakt blir normalt giltig först när den offentliggjorts i EUT:s L-serie.

C-serien innehåller olika upplysningar, till exempel yttranden från EU:s institutioner, meddelanden från EU-kommissionen, domar från EU-domstolen, eurons dagliga växelkurs m.m. C-serien är utvidgad med en CE-serie som bara publiceras elektroniskt. CE-serien innehåller förberedande rättsakter, till exempel förslag från kommissionen och betänkanden från Europaparlamentet.

Tidigare, fram till och med den 31 januari 2003 var tidningens namn Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT).

7.4 Direkt effekt

Unionsrättsliga bestämmelser kan ha något som kallas direkt effekt. Det innebär att bestämmelsen kan åberopas direkt av enskilda vid en nationell myndighet och domstol. För att en bestämmelse ska ha direkt effekt ska den vara tillräckligt klar, precis och ovillkorlig. EU-rättsakter som fördragen och direktiv har oftast direkt effekt.

7.5 EU-domstolen

EU-domstolen har i huvudsak två funktioner. Den första funktionen är att pröva om EU:s institutioners och medlemsländernas åtgärder eller uteblivna åtgärder är i enlighet med fördragen. En sådan prövning kan ske inom ramen för ett mål om fördragsbrott. EU-kommissionen eller ett medlemsland kan väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen.

Fördragsbrotten kan gälla rättsakter, men de kan också vara följden av ett aktivt eller passivt förhållningssätt. Det kan exempelvis vara i form av att ett medlemsland har antagit lagstiftning som strider mot EU-lagstiftningen eller uttryckligen vägrar att upphäva en motstridig nationell bestämmelse.

Den andra funktionen är att EU-domstolen kan tolka unionens rättsakter på begäran av en nationell domstol. Det innebär att en domstol i Sverige kan begära ett så kallat förhandsavgörande från EU-domstolen i frågor som den tycker är oklara.

EU-domstolens förhandsavgöranden är bindande för alla medlemsländer och därigenom också för Försäkringskassan.

Det är viktigt att ha i åtanke att EU-domstolens avgöranden gäller en specifik situation i ett land som har en egen nationell lagstiftning. Även om EU-domstolen ofta uttalar vissa generella principer innebär inte avgörandena alltid att de är direkt tillämpbara för vår svenska nationella lagstiftning, SFB i första hand. EU-domstolen uttalar sig om ifall ett lands nationella lagstiftning är förenlig med EU-rätten eller inte, vilket betyder att om Sverige har liknande lagstiftning kan vi dra vissa slutsatser. Har vi däremot inte en liknande lagstiftning kanske avgörandet inte påverkar oss alls.

EU-domstolens uttalanden måste därför alltid sättas i relation till vår nationella lagstiftning.

7.6 Den inre marknaden och EUF-fördraget

Ett av huvudsyftena med EU-samarbetet är att skapa en inre gemensam europeisk marknad utan gränser mellan medlemsländerna. En grundtanke med den inre marknaden är alltså att EU-medborgare ska kunna bo, arbeta, köpa varor och tjänster och studera var som helst inom EU. Företag ska kunna tillverka och sälja sina produkter, leverera tjänster och investera överallt på den inre marknaden.

7.6.1 EUF-fördraget

EUF-fördraget innehåller de flesta grundreglerna för den inre marknaden och de så kallade fyra friheterna:

• fri rörlighet för varor
• fri rörlighet för tjänster
• fri rörlighet för personer
• fri rörlighet för kapital.

(Artikel 26 EUF-fördraget)

Försäkringskassans handläggning påverkas framför allt av reglerna om fri rörlighet för personer. Syftet med förordningarna om samordning av de sociala trygghetssystemen (bland annat förordning 883/2004) är nämligen att främja den fria rörligheten för personer, genom att samordna socialförsäkringssystemen för personer som rör sig över landsgränserna eller liknande. (Artikel 45 EUF-fördraget)

Grundprincipen med den fria rörligheten är att EU-medborgare ska ha rätt till samma förmåner som värdlandets medborgare. Det gäller till exempel anställning, lön, arbetsvillkor samt sociala och skattemässiga förmåner. En medborgare i ett EU-land får alltså inte diskrimineras i andra EU-länder på grund av sin nationalitet. (Artiklarna 45–55 och 18 EUF-fördraget)

Enskilda kan åberopa vissa rättigheter med hänvisning till artiklar i EUF-fördraget. Men Försäkringskassan behöver dock inte läsa och använda EUF-fördraget som rättskälla i varje enskilt ärende. Däremot är det viktigt att veta att både EU-domstolen och svenska domstolar ofta tolkar förordningsbestämmelser i ljuset av EUF-fördraget, som därför kan bli styrande i vissa fall.