11 Förordning 1408/71 och 547/72

Föregångarna till förordning 883/2004 och 987/2009 är förordning 1408/71 och 574/72, vilket har nämnts i kapitel 9.

Förordning 1408/71 och 574/72 ska som huvudregel fortsatt tillämpas i ärenden som gäller en tidsperiod innan de nya förordningarna trädde ikraft, det vill säga innan den 1 maj 2010. Det finns även särskilda övergångsbestämmelser som är viktiga att känna till och andra förhållanden som gör att de äldre förordningarna fortsatt ska tillämpas i vissa situationer.

Förordning 1408/71 är uppbyggd på samma sätt som förordning 883/2004 i skäl, avdelningar och bilagor. Antalet avdelningar och artiklar stämmer inte överens mellan förordningarna, utan vissa avdelningar och bestämmelser har tillkommit respektive tagits bort. Detta kapitel handlar i första hand om bestämmelserna i avdelningarna I–II, Allmänna bestämmelser och bestämmelser om tillämplig lagstiftning. Kapitlet behandlar inte alla bestämmelser, utan bara de som skiljer sig mot de nya förordningarna.

Eftersom det alltså kan finnas ärenden där Försäkringskassan ska tillämpa förordning 1408/71 och 574/72 i stället för förordning 883/2004 och 987/2009 beskriver detta kapitel övergångsbestämmelserna och vad vissa av de tidigare bestämmelserna innebär.

11.1 Övergångsbestämmelser

11.1.1 Förordning 1408/71 och 574/72 ska tillämpas för tredjelandsmedborgare

Bestämmelserna i förordning 1408/71 och 574/72 ska fortfarande tillämpas för tid före 1 januari 2021 i förhållande till Förenade kungariket när det gäller tredjelandsmedborgare. Det beror på att Förenade kungariket har antagit förordning 859/2003 men inte 1231/2010. Detta gäller även för tredjelandsmedborgare som träffas av utträdesavtalet från den 1 januari 2021. Läs mer i avsnitt 8.4.

Försäkringskassan ska även i vissa fall tillämpa förordning 1408/71 och 574/72 i förhållande till Danmark, Norge och Island när det gäller tredjelandsmedborgare, genom den Nordiska konventionen.

11.1.2 När ska förordning 1408/71 och 574/72 tillämpas efter den 1 maj 2010?

Bestämmelsen i artikel 87.8 i förordning 883/2004 innebär att en person som enligt bestämmelserna om tillämplig lagstiftning i förordning 883/2004 omfattas av ett annat lands lagstiftning än den som har fastställs enligt avdelning II i förordning 1408/71, ska fortsätta omfattas av lagstiftningen enligt förordning 1408/71. Det gäller så länge som situationen är oförändrad, dock längst i tio år. Det innebär till exempel att artikel 87.8 inte ska tillämpas för en person som arbetar 50 procent i bosättningslandet och som minskar sin arbetstid till 30 procent där. Den tillämpliga lagstiftningen är då densamma enligt förordning 883/2004 som den var enligt förordning 1408/71.

Personen har dock möjlighet att från och med den 1 maj 2010 ansöka om att i stället omfattas av det lands lagstiftning som ska gälla enligt förordning 883/2004.

Vad menas med förändring av den rådande situationen?

Med förändring av den rådande situationen menas en förändring av den faktiska situationen för personen eller personens arbetsgivare som skulle ha varit avgörande för det senaste beslutet om tillämplig lagstiftning enligt förordning 1408/71. Ändringen ska ha skett efter ikraftträdandet av förordning 883/2004. Exempel på förändring av den rådande situationen kan vara

• en ny anställning i form av ett byte av arbetsgivare
• avslutande av en av anställningarna
• flytt till ett annat land.

(Praktisk vägledning, del IV, kapitel 1)

Att ett intyg om tillämplig lagstiftning har gått ut ses inte som en förändring av den rådande situationen (Praktisk vägledning, del IV, kapitel 1).

Det är den institution som utfärdade intyget om tillämplig lagstiftning enligt förordning 1408/71 som ska bedöma om den rådande situationen är oförändrad. Det är också den institutionen som ska utfärda ett nytt intyg om tillämplig lagstiftning (A1) enligt förordning 1408/71 om situationen är oförändrad. Anledningen är att institutionen som tidigare fastställt tillämplig lagstiftning bedöms mest lämpad att kunna avgöra om en situation har ändrats. (Praktisk vägledning, del IV, kapitel 1) Institutionen ska avgöra om den förändringen skulle leda till att personen ska omfattas av lagstiftningen i ett annat medlemsland än som senast fastställdes enligt förordning 1408/71. (Praktisk vägledning, del IV, kapitel 1).

Ansökan krävs för att i stället omfattas av förordning 883/2004

Den som inte längre vill omfattas av förordning 1408/71 ska ansöka om det.

Om en person vill att förordning 883/2004 ska tillämpas från och med att förordningen trädde ikraft skulle personen ha lämnat in en ansökan inom tre månader från den 1 maj 2010. Om ansökan lämnas in senare än tre månader efter den 1 maj 2010, ska bytet av tillämplig lagstiftning ske från och med månadsskiftet efter det att ansökan lämnades in.

Den som arbetar i två eller flera medlemsländer och omfattas av övergångsbestämmelserna men som vill omfattas av det lands lagstiftning som pekas ut enligt förordning 883/2004, ska ansöka om detta på bosättningsorten (Praktisk vägledning, del IV, kapitel 1).

11.2 Avdelning I – Allmänna bestämmelser

11.2.1 Definitioner

Anställd (artikel 1.a)

En anställd är den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda eller egenföretagare eller genom ett särskilt system för offentligt anställda.

Medlemsländerna kan närmare precisera begreppen i bilaga I till förordning 1408/71.

Bestämmelsen innebär att en anställd är den som är försäkrad mot en eller flera risker i ett medlemslands system för social trygghet.

I Sverige och för Försäkringskassan innebär det att den som omfattas av den arbetsbaserade försäkringen enligt 6 kap. 6 § SFB ska ses som anställd. Det är alltså personer som

• arbetar i Sverige enligt 6 kap. 2 § SFB och
• även den som enligt 6 kap. 8–10 §§ SFB är försäkrad för arbetsbaserade förmåner.

Det beror på att en person som uppfyller dessa villkor är försäkrad mot minst en risk enligt ett system för anställda. Det avgörande är om personen är försäkrad för arbetsbaserade förmåner, inte om personen har en rätt till SGI-grundad ersättning eller inte.

Däremot anses inte den som är tjänstledig utan lön, utan att omfattas av 6 kap. 6 § eller 6 kap. 8–10 §§ SFB, som anställd i förordningens mening. Det beror på att hon eller han inte är försäkrad mot någon risk enligt ett system för anställda. Tjänstledigheten som sådan saknar därför betydelse i bedömningen av om en person kan anses som anställd i förordningens mening.

För att bedöma om en person ska anses arbeta som anställd i Sverige räcker det i första hand att konstatera att personen utför faktiskt arbete i Sverige (6 kap. 2 § SFB). Om en person har upphört att arbeta i Sverige måste Försäkringskassan utreda om personen är försäkrad för arbetsbaserade förmåner på samma sätt som om hen skulle arbeta i Sverige. Det finns ingen fullständig lista på vilka faktorer som kan ha betydelse i den bedömningen, men följande faktorer kan vara av betydelse:

• Från och med vilket datum upphörde arbetet i Sverige?
• Har personen angett att hen inte kommer att återgå i arbete?
• Har personen börjat arbeta i ett annat land och omfattas av det landets socialförsäkring efter att arbetet upphört i Sverige? Om ja, från och med vilket datum?
• Har personen börjat studera? Uppfyller hen förutsättningarna i 6 kap. 10 § och 26 kap. 11 § SFB?
• Är personen arbetslös? Uppfyller hen förutsättningarna i 6 kap. 10 § och 26 kap. 13 § SFB?
• Är personen gravid? Uppfyller hon förutsättningarna i 6 kap. 10 § och 26 kap. 14 § SFB?
• Är personen föräldraledig? Uppfyller hen förutsättningarna i 6 kap. 10 § och 26 kap. 15 § SFB?
• Får personen månatlig ersättning från ett trygghetsråd eller en trygghetsstiftelse? Uppfyller hen förutsättningarna i 6 kap. 10 § och 26 kap. 12 § SFB?
• Genomgår personen plikttjänstgöring? Uppfyller hen förutsättningarna i 6 kap. 10 § och 26 kap. 16 § SFB?
• Deltar personen i aktiviteter enligt en etableringsplan som avses i lagen (2010:197) om etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare? Uppfyller hen förutsättningarna i 6 kap. 10 § och 26 kap. 16 a § SFB?

Läs vidare i vägledning 2004:5 Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid för mer detaljerad information om vilka förutsättningar som gäller för rätt till SGI-skydd.

Egenföretagare (artikel 1.a.iv)

Bestämmelsen hänvisar till nationell lagstiftning för bedömningen av vem som i förordningarnas mening är att anse som egenföretagare.

Sverige har angett att den som förvärvsarbetar och som för sin arbetsinkomst betalar egenavgifter ska betraktas som egenföretagare (3 kap. 3 § socialavgiftslagen [2000:980]; se även p. I. Z i bilaga I till förordning 1408/71). Med arbete i Sverige avses vid tillämpning av SFB förvärvsarbete i verksamhet i Sverige (6 kap. 2 § SFB).

Offentligt anställd (artikel 13.2 d)

Till skillnad från förordning 883/2004 är inte offentligt anställd med under definitionerna i avdelning I. Däremot får begreppet ändå anses ha samma innebörd i båda förordningarna, eftersom bestämmelsen om tillämplig lagstiftning för offentligt anställda, artikel 13.2 d i förordning 1408/71 stämmer överens med förordning 883/2004 definition. Det är den nationella lagstiftning dit förvaltningen som personen hör som avgör vem som ska ses som offentligt anställd. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.2.1.

Gränsarbetare (artikel 1.b)

Bestämmelsen har samma innebörd som i förordning 883/2004. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.2.1. Men enligt förordning 1408/71 kan en gränsarbetare under en begränsad period i vissa fall behålla sin status som gränsarbetare, även om hon eller han är förhindrad att dagligen eller i alla fall en gång i veckan återvända till sin bostadsort.

Studerande (artikel 1.c)

Bestämmelsen innebär att en studerande är ”en person som inte är anställd eller egenföretagare eller dennes familjemedlem eller efterlevande i förordningens mening och som studerar eller genomgår en yrkesutbildning som leder till kompetensbevis som är officiellt erkänd av medlemsländernas myndigheter, och som är försäkrad enligt ett system för social trygghet eller ett särskilt system för social trygghet som gäller för studerande”.

Det innebär att om den studerande exempelvis arbetar anses hen som arbetstagare och inte som studerande.

Det Försäkringskassan behöver bedöma här är om en person kan anses gå en sådan utbildning som ger ett kompetensbevis och om personen är försäkrad i Sverige.

Förordning 883/2004 har ingen definition av studerande, eftersom det inte finns några särskilda bestämmelser om studerande. En studerande ses därför som vilken person som helst som inte arbetar och där bosättningslandets lagstiftning ska gälla. Du kan läsa mer om vad det innebär i avsnitt 9.3.1.

Efterlevande (artikel 1.g)

Bestämmelsen innebär att den som betraktas som efterlevande enligt lagstiftningen i det medlemsland där förmånerna betalas ut, även ses som efterlevande i förordning 1408/71. Om det enligt det landets lagstiftning bara är en person som bodde tillsammans med den avlidna personen som kan ses som efterlevande, ska det villkoret anses uppfyllt om personen var ekonomiskt beroende av den avlidna för sin försörjning.

Den anställde, egenföretagaren eller den studerande behöver inte själv ha flyttat mellan olika medlemsländer för att få rätt till efterlevandeförmåner. Det räcker med att den som har rätt till efterlevandeförmåner efter den avlidne har flyttat från ett medlemsland till ett annat. (C-115/77, Laumann)

Vistelse (artikel 1.i)

Bestämmelsen innebär att med vistelse menas ”tillfällig vistelse”. Definitionen skiljer sig från den i förordning 883/2004 som talar om tillfällig bosättning, men i praktiken finns det ingen skillnad. I båda fallen ska begreppet ställas mot situationen att personen är stadigvarande bosatt. Du kan läsa mer om den bedömningen i avsnitt 9.2.1. Även om det inte fanns en definition av begreppet stadigvarande bosatt i förordning 1408/71 ska Försäkringskassan göra samma bedömning som i förordning 883/2004.

Förmåner och pensioner (artikel 1.t)

Bestämmelsen innebär att med förmåner och pensioner avses alla förmåner och pensioner som bekostas av allmänna medel samt normalt alla indexhöjningar och tilläggsbetalningar, om inte annat sägs i avdelning III i förordningen som innehåller specifika regler för de olika förmånsslagen.

Med förmåner och pensioner menas också förmåner i form av engångsbelopp som kan betalas ut i stället för pensioner och utbetalningar som görs i form av återbetalning av avgifter. Det finns ingen allmän definition av dessa begrepp i förordning 883/2004.

11.2.2 Personkretsen (artikel 2)

Bestämmelsen innebär att förordningen gäller för:

• Anställda, egenföretagare och studerande som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i ett eller flera medlemsländer och som är medborgare i ett sådant land eller är statslösa eller flyktingar bosatta i ett medlemsland samt för familjemedlemmar och efterlevande till dessa personer
• Efterlevande till anställda, egenföretagare och studerande som har omfattats av lagstiftningen i något medlemsland. Dessa anställdas, egenföretagares eller studerandes medborgarskap är inte relevant, men den efterlevande ska vara medborgare i ett medlemsland, statslös eller flykting bosatt i ett medlemsland.

Statslösa och flyktingar som är bosatta i ett medlemsland samt familjemedlemmar och efterlevande omfattas alltså av personkretsen oavsett medborgarskap.

Eftersom förordning 1408/71 bara gäller personer som är eller har varit förvärvsaktiva, oavsett vilken grupp personer i personkretsen det rör sig om, kan bestämmelserna om tillämplig lagstiftning i förordningen bara tillämpas på personer som är eller har varit förvärvsaktiva. För att avgöra om en sådan person uppfyller villkoren att vara försäkrad enligt svensk lagstiftning ska därför i stället SFB:s bestämmelser tillämpas. Du kan läsa mer om det i beskrivningen av 5 kap. 3 § SFB. Däremot kan familjemedlemmen eller den efterlevande genom de förmånsspecifika bestämmelserna i förordningen ha rätt till vissa förmåner.

Om familjemedlemmen som inte är EU-medborgare arbetar kan personen bli omfattad av förordningen som anställd, egenföretagare eller student genom förordning 859/2003 om villkoren där är uppfyllda. Du kan läsa mer om det nedan.

Personkretsen är vidare i förordning 883/2004 än i förordning 1408/71. Det beror på att den inkluderar alla medborgare i ett medlemsland, alltså även personer som inte arbetar eller som någonsin har arbetat. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.2.2.

Även tredjelandsmedborgare kan ingå i personkretsen

Förordning 1408/71 gäller även för tredjelandsmedborgare sedan den 1 juni 2003. Det gäller personer som lagligen vistas i ett medlemsland och som enbart på grund av sitt medborgarskap inte redan omfattas av förordning 1408/71, i situationer då mer än ett medlemsland är aktuellt (artikel 1 i förordning 859/2003). Tidigare förordning 859/2003 stämmer överens med den nya förordning 1231/2010 om tredjelandsmedborgare, och du kan därför läsa mer om vad bestämmelsen innebär i avsnitt 9.2.2.

Den utökade personkretsen för tredjelandsmedborgare här gäller inte i förhållande till Danmark, Norge, Island, Lichtenstein eller Schweiz, eftersom de inte har antagit förordning 859/2003 (Dom C-247/09, Xhymshiti). Om Försäkringskassan ska tillämpa förordning 1408/71 på en tredjelandsmedborgare är därför beroende av vilket annat medlemsland som är inblandat. Det krävs nämligen att båda länderna har undertecknat förordningen för att den ska vara möjlig att tillämpa.

11.2.3 Principer för samordning

Samordningen av medlemsländernas lagstiftning om social trygghet genom förordningarna utgår från fyra principer. Eftersom principerna finns på olika ställen i förordning 1408/71 eller här enbart bygger på EU-domstolens praxis, jämfört med förordning 883/2004, redogörs här kort för var de finns i förhållande till förordning 1408/71. Eftersom de ändå får anses ha samma innebörd, kan du läsa mer i avsnitt 9.2.4–7 om vad de innebär. De fyra principerna är

• likabehandling (artikel 4 i förordning 1408/71)
• sammanläggning (exempelvis artikel 18, 45 och 72 i förordning 1408/71)
• likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser (C-20/85, Roviello och C-290/00, Duchon)
• exportabilitet (C-2/89, Kits van Heijningen men gäller inte för särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner, artikel 10 och 10.a.1 i förordning 1408/71).

11.2.4 Sakområden och lagstiftningsförteckning (artikel 4 och 5)

Förordningen ska tillämpas på de sakområden som framgår av förordningen. Med det menas all lagstiftning om de grenar av social trygghet som gäller

• förmåner vid sjukdom och moderskap
• förmåner vid invaliditet
• förmåner vid ålderdom
• förmåner till efterlevande
• förmåner vid arbetssjukdomar och olycksfall i arbetet
• dödsfallsersättningar
• förmåner vid arbetslöshet
• familjeförmåner.

(Artikel 4.1 i förordning 1408/71)

I bilaga II a till förordningen har Sverige fört in bostadstillägg till pensionärer som en särskilt icke-avgiftsfinansierad kontantförmån som får begränsas (Artiklarna 4.2.a och 10.a i förordning 1408/71). Du kan läsa mer om vad som gäller för icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner i avsnitt 9.2.3 och 9.4.9.

Den svenska lagstiftningsförteckningen till förordning 1408/71 anger vilken lagstiftning och vilka system som avses i artiklarna 4.1 och 4.2 (artikel 5 i förordning 1408/71).

11.3 Avdelning II – Bestämmande av tillämplig lagstiftning

I avsnitt 9.3 kan du läsa mer om vad reglerna om tillämplig lagstiftning rent allmänt innebär. Förordning 1408/71 har två undantag om ett lands lagstiftning, till skillnad från förordning 883/2004. Det gäller

• personer som under samma period är anställda i ett medlemsland och samtidigt är egenföretagare i ett annat medlemsland
• personer som är offentligt anställda i mer än ett medlemsland och som i åtminstone i ett av länderna är försäkrade i ett särskilt system för offentligt anställda.

(Artiklarna 14.c och 14.f i förordning 1408/71)

Du kan läsa mer om detta i avsnitten 11.3.12–13.

Huvudreglerna för bestämmande av tillämplig lagstiftning finns i artikel 13. Därför kan bestämmelserna i artiklarna 14–17 a om utsändning, arbete i två länder och dispenser m.m. ses som undantag till huvudregeln.

11.3.1 Anställd

Bestämmelsen i artikel 13.2 a innebär att den som arbetar som anställd omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där hen arbetar. Det gäller oavsett om personen är bosatt i ett annat medlemsland eller om företaget eller den som hon eller han är anställd av har sitt säte i ett annat medlemsland. Vem som ses som anställd kan du läsa om i avsnitt 11.2.1.

11.3.2 Egenföretagare

Bestämmelsen i artikel 13.2 b innebär att den som utövar verksamhet som egenföretagare i ett medlemsland ska omfattas av detta medlemslands lagstiftning även om hen är bosatt i ett annat medlemsland. Du kan i avsnitt 9.2.1 läsa om vem som ses som egenföretagare.

11.3.3 Ombordanställd

Bestämmelsen i artikel 13.2 c innebär att den som är anställd ombord på fartyg som för ett medlemslands flagga, ska omfattas av det landets lagstiftning. Du kan läsa mer i avsnitt 9.3.1 om vad vilka fartyg som ses gå under svensk flagg.

11.3.4 Offentligt anställda

Bestämmelsen i artikel 13.2 d innebär att offentligt anställda och personer som behandlas som sådana omfattas av lagstiftningen i det medlemsland som gäller för den förvaltning som de arbetar för, oavsett var de utför själva arbetet. Du kan läsa mer om offentligt anställda i avsnitt 11.2.1 och om vilka som ses som offentligt anställda i Sverige.

11.3.5 Militär eller civil tjänstgöring

Bestämmelsen i artikel 13.2 e innebär att:

• Den som är inkallad eller har återinkallats till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i ett medlemsland ska omfattas av det landets lagstiftning.
• Om lagstiftningen i det landet kräver att den inkallade har fullgjort försäkringsperioder före påbörjad eller efter avslutad sådan militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring för att ha rätt till förmåner, ska den inkallade få tillgodoräkna sig försäkringsperioder som har fullgjorts enligt ett annat medlemslands lagstiftning som om de hade fullgjorts enligt det förstnämnda landets lagstiftning.
• En anställd eller egenföretagare som är inkallad eller har återinkallats till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring ska behålla sin ställning som anställd eller egenföretagare.

Du kan läsa om vilka som ses inkallade eller återinkallade till militär eller civil tjänstgöring i Sverige i avsnitt 9.3.1.

11.3.6 Bosättningslandets lagstiftning

Bestämmelsen i artikel 13.2 innebär att om en person har omfattats av ett medlemslands lagstiftning och den lagstiftningen upphör att gälla utan att ett annat medlemslands lagstiftning blir gällande med stöd av reglerna om tillämplig lagstiftning i förordning 1408/71, ska personen omfattas av bosättningslandets lagstiftning.

Du kan läsa mer om definitionen av bosättning och hur den bedömningen ska göras enligt förordning 883/2004 i avsnitt 9.2.1 och 9.3.1.

Bestämmelsen gäller exempelvis för studenter som inte omfattas av något lands lagstiftning genom arbete.

När upphör lagstiftningen att gälla i ett medlemsland?

För att avgöra om denna bestämmelse ska tillämpas behöver man ta ställning till när lagstiftningen i ett medlemsland upphör. En person anses ha upphört att vara yrkesverksam när hen inte längre uppfyller kriterierna för att anses som anställd för arbete enligt artikel 13.2 a.

EU-domstolen har i ett avgörande slagit fast att det inte krävs att personen helt har upphört att vara yrkesverksam, eftersom det skulle urholka bestämmelsen om att bosättningslandets lagstiftning ska tillämpas. Domstolen menade att bestämmelsen är formulerad i så allmänna termer att den täcker varje tänkbart fall där ett medlemslands lagstiftning upphör att gälla för en person, oavsett anledning och inte bara för att den berörda personen slutgiltigt eller tillfälligt har upphört att vara yrkesverksam i ett visst medlemsland. (C-275/96, Kuusijärvi p. 39–41)

Det är den nationella lagstiftningen som bestämmer när en lagstiftning upphör att gälla (artikel 10.b i förordning 574/72). Bestämmelsen innebär för Sveriges del att det är reglerna i SFB som ska tillämpas när det ska avgöras hur länge svensk lagstiftning ska gälla. Du kan i avsnitt 11.3.1 läsa om vem som ses som anställd i SFB:s mening.

Om det vid bedömningen konstateras att personen fortfarande ses som anställd i det senaste arbetslandet, blir följden att personen fortsätter att omfattas av det medlemslandets lagstiftning enligt artikel 13.2 a.

Läs mer

Bestämmelsen infördes 1991 med anledning av tidigare domstolsavgöranden. EU-domstolen uttalade då att en person, med tillämpning av artikel 13.2 a, skulle fortsätta omfattas av det tidigare arbetslandets lagstiftning – oavsett om anställningen upphört och oavsett hur lång tid som passerat sedan anställningen upphörde. Det gällde så länge personen inte började arbeta i ett annat medlemsland (C-302/84, Ten Holder).

I senare domar konstaterades dock att bestämmelserna om tillämplig lagstiftning i förordningen inte innefattade några bestämmelser om behörigt land för personer som definitivt upphört med förvärvsarbete (C-140/88, Noij och C-245/88, Daalmeijer). Följden blev att denna bestämmelse om bosättningslandets lagstiftning infördes (Förordning 2195/91).

11.3.7 Särskilda regler för arbetslösa personer

Det finns inte några bestämmelser i förordning 1408/71 om tillämplig lagstiftning för arbetslösa personer (jfr dock C-372/02, Adanez-Vega p. 41). Däremot finns det regler som under vissa förutsättningar ger den arbetslöse personen rätt till förmåner från bosättningslandet i stället för från det tidigare arbetslandet. Bestämmelserna är inte regler om tillämplig lagstiftning, men de tas upp här eftersom de kan få betydelse för från vilket land en arbetslös person har rätt till ersättning.

De särskilda reglerna gäller för arbetslösa personer som under sin senaste anställning varit bosatta i ett annat medlemsland än det behöriga landet. Bestämmelserna gäller

• arbetslöshetsförmåner (artikel 71)
• sjuk- och moderskapsförmåner för arbetslösa (artikel 25)
• familjeförmåner för arbetslösa (artikel 72a).

11.3.8 Utsändning

Bestämmelsen i artikel 14.1 innebär att en anställd person som är utsänd ska fortsätta att omfattas av lagstiftningen i det medlemsland varifrån hen har sänts ut. Det gäller under förutsättning att

• personen arbetar i ett medlemsland hos ett företag eller som egenföretagare, som personen normalt är knuten till
• personen omfattas av förordningen och det sändande landets lagstiftning vid tidpunkten för utsändningen
• personen sänds ut av detta företag för att arbeta i ett annat medlemsland för företagets räkning under högst tolv månader
• personen inte sänds ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod.

Det innebär också att personen ska fortsätta betala sociala avgifter i utsändningslandet.

Om en person är utsänd till Sverige från annat medlemsland behöver vi få in ett intyg E101 där det framgår vem som är arbetsgivare i det andra medlemslandet, arbetsplatsen i Sverige samt perioden för utsändningen.

Om det i stället rör sig om en person som är utsänd från Sverige till annat medlemsland av sin svenska arbetsgivare, ska det framgå vem som är arbetsgivare i Sverige, arbetsgivare eller arbetsplats i det andra medlemslandet och beräknad utsändningsperiod.

Intyg E101

Ett utsändningsärende innebär att den behöriga institutionen på begäran av en anställd eller arbetsgivaren ska utfärda ett intyg om tillämplig lagstiftning, intyg E101. Det är ett intyg som säger vilket lands lagstiftning som personen omfattas av och därmed i vilket land som avgifter ska betalas in (artiklarna 11.1.a och 11.a.1.a. i förordning 574/72) Du kan läsa mer om handläggningen av dessa intyg i avsnitt 11.3.8.

Är det fråga om en utsändning?

Det finns ingen fullständig lista på vilka faktorer som kan ha betydelse i den bedömningen, men följande faktorer kan vara av betydelse:

• Personen omfattas av lagstiftningen i det utsändande landet på grund av arbete hos det företag som sänder ut personen.
• Arbetet utförs för det företags räkning som sänder ut personen.
• Upprepade tidsavbrott ska inte medföra att utsändningsperioden förlängs.
• Om en person anställs för att sändas ut, måste även företaget normalt bedriva sin verksamhet i utsändningslandet i betydande omfattning.
• Det finns ett direkt anställningsförhållande mellan personen och det företag som sänder ut hen, och det varar under hela utsändningsperioden. För att avgöra det kan följande faktorer vägas in:
  • Arbetstagaren är fortfarande anställd hos företaget som sänt ut hen.
  • Det finns ett anställningsavtal som anger villkoren för anställningen.
  • Den utsändande arbetsgivaren har ansvaret för rekrytering och möjligheterna till uppsägning samt styr den anställdes arbete.
  • Det finns en anknytning mellan det utsändande företaget och det arbete som faktiskt ska utföras i sysselsättningslandet.

(Beslut nr 181 av den 13 december 2000 om tolkningen av artiklarna 14.1, 14.a.1, 14.b.1 och 14.b.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämplig lagstiftning beträffande utsända arbetstagare och egenföretagare som bedriver tillfällig verksamhet utanför den behöriga staten)

Tjänsteresa

Begreppet tjänsteresa finns inte i förordning 1408/71, och det finns därför inte något formellt undantag från krav på intyg som styrker att personen tillhör lagstiftningen i det ordinarie arbetslandet. En form av utsändning är det som normalt brukar kallas tjänsteresa.

Kravet på att intyg E101 ska visas upp även vid korta utsändningar kan vara strikt i vissa medlemsländer. Försäkringskassan måste därför utfärda intyg E101 när någon begär det, trots att det rör sig om en tjänsteresa.

Arbete vid mer än ett företag

Om den anställde arbetar vid ett eller flera företag i landet som hen är utsänd till, anses fortfarande anknytningen till det företag som sänt ut personen bestå om arbetet utförs för detta företags räkning. Det kan till exempel vara att personen sänts ut till ett annat medlemsland för att där samtidigt eller i följd arbeta för två eller flera företag i samma medlemsland. (AK:s beslut nr 181, p. 3.a)

Byte av arbetsgivare eller företag

Reglerna om utsändning är inte tillämpliga för

• personer som ställs till ett tredje företags förfogande i sysselsättningslandet eller i ett annat medlemsland
• personer som anställs i ett medlemsland, för att av ett företag i ett annat medlemsland sändas ut, till ett företag i ett tredje medlemsland.

(AK beslut nr 181, p. 4.a–c).

Det beror på att den som byter arbetsgivare eller ställs till ett annat företags förfogande under utsändningstiden, inte längre omfattas av lagstiftningen i det land som hen sändes ut ifrån enligt utsändningsregeln. Personen kan i sådana fall i stället omfattad av lagstiftningen i det nya arbetslandet, enligt huvudregeln i artikel 13.2 a om inte någon annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning är aktuell.

Särskilt om personal som anställts för att sändas ut

När det gäller utsändning av personal som har anställts för att sändas ut ställs som framgått ovan i punktlistan ytterligare krav på företaget. Det vill säga företaget måste då normalt bedriva sin verksamhet i utsändningslandet i betydande omfattning.

För att fastställa om ett företag som tillfälligt anställer personal för att sända ut vanligen bedriver verksamhet av betydande omfattning inom ett medlemsland, ska behörig institution undersöka kriterierna för den verksamhet som bedrivs av företaget. Det finns ingen fullständig lista över kriterier att bedöma men nedan följer några:

• den plats där företaget har sitt säte och sitt huvudkontor
• den administrativa personalstyrkans storlek i utsändningslandet respektive i det andra medlemslandet
• den plats där de arbetstagare som ska sändas ut rekryteras och där de flesta avtal sluts med kunderna
• den lagstiftning som är tillämplig på de avtal som företaget har ingått med arbetstagarna å ena sidan och med kunderna å andra sidan
• omsättningen under en period som är tillräckligt karakteristisk för det berörda medlemslandet.

(AK beslut nr 181, p. 3.b).

Om företaget bara bedriver intern administration i det landet som personen sänds ut ifrån kan utsändningsbestämmelserna inte tillämpas (AK beslut nr 181, p. 3.b). Då kan det i stället bli aktuellt att träffa överenskommelse om undantag, så kallad dispens, enligt artikel 17. Du kan läsa mer om det i avsnitt 11.3.15.

Utsändningsperiod

Bestämmelsen förutsätter att utsändningen inte väntas vara längre än tolv månader. Om man från början vet att det är fråga om en längre tids utsändning, kan det i stället vara aktuellt att träffa en överenskommelse om undantag, så kallad dispens i artikel 17. Du kan läsa mer om det i avsnitt 11.3.15.

Om arbetet på grund av oförutsebara omständigheter varar längre än tolv månader, som ursprungligen var tänkt, kan det bli aktuellt med en förlängning av utsändningen. Förutsättningen för en förlängning är att den behöriga myndigheten i sysselsättningslandet lämnar sitt samtycke. Arbetsgivaren ska då begära samtycke före den första tolvmånadersperiodens utgång, och det inhämtas från institutionen i det medlemsland dit personen sänts ut. Förlängning kan bara ske för ytterligare en tolvmånaders period. (Artikel 14.1.b i förordning 1408/71 och artikel 11.2 i förordning 574/72)

Tillfälliga avbrott i utsändningsperioden

Ett tillfälligt avbrott i den anställdes arbete hos det utsändande företaget medför inte alltid att utsändningsperioden avbryts (Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 3.c). Det händer att arbetsgivare förlänger utsändningstiden genom att räkna av kortare vistelser i utsändningslandet eller genom att påbörja en ny utsändningsperiod efter varje uppehåll. I stället för en ny utsändningsperiod kan det då vara frågan om en förlängning av utsändningsperioden som du kan läsa mer om i avsnittet ovan.

Det är inte närmare reglerat vad tillfälligt avbrott innebär tidsmässigt, utan det får avgöras från fall till fall. Som regel bör semester, ferie eller motsvarande uppehåll inte anses avbryta en utsändningsperiod.

Om det tillfälliga avbrottet inte gör att det ska räknas som en ny utsändningsperiod, kan det i vissa fall i stället bli aktuellt att träffa överenskommelse om undantag, så kallad dispens. Du kan läsa mer om det i avsnitt 11.3.15.

Korta utsändningsperioder

När företag har kortare återkommande utsändningar kan administrationen bli omfattande. För de situationerna finns ett särskilt förfarande.

För kortare utsändningsperioder än tre månader kan institutionen i utsändningslandet efter begäran av arbetsgivaren utfärda serienumrerade kopior av blankett E101.

I sådana fall ska institutionen bara fylla i den landskod som informerar om vilket lands socialförsäkringslagstiftning personerna i fråga ska omfattas av. När det blir aktuellt med kortare utlandsarbete ska företaget fylla i intyget i två exemplar. Den anställde ska få ett exemplar före avresan och det andra ska inom 24 timmar skickas till institutionen i utsändningslandet. (Administrativa kommissionens beslut nr 148 av den 25 juni 1992 om användandet av intyget om tillämplig lagstiftning [blankett E101] när utlandsplaceringen inte överskrider tre månader)

För Sveriges del utfärdar Försäkringskassan de serienumrerade kopiorna av blankett E101. Det är också till Försäkringskassan som arbetsgivaren ska sända kopior av de intyg som utfärdas.

Personen får inte sändas ut för att ersätta någon annan

Det är inte tillåtet att kontinuerligt och återkommande sända ut nya personer för att utföra samma arbete, vid samma arbetsplats med samma position, och med samma syfte som en person som redan har fullgjort vid sin utsändning. Om en person sänds ut för att utföra samma arbetsuppgifter på samma arbetsplats som en tidigare utsänd person gjort, anses det vara fråga om att ersätta någon annan. (Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 3.b)

Det beror på att utsändningsbestämmelserna är tänkta att förenkla för arbetstagare och arbetsgivare att tillfälligt arbeta i ett annat medlemsland. De ska inte användas för att bemanna ett företags hela eller stora delar av verksamhet i det mottagande landet.

Utsändning av egenföretagare

En egenföretagare är egentligen inte utsänd i den mening som en anställd är utsänd, utan det handlar här om att egenföretagare ska arbeta i ett annat land Bestämmelserna i artiklarna 14.a.1 och 14.b.2 innebär att en person som normalt är egenföretagare inom ett medlemsland och som utför arbete inom ett annat medlemsland än det land där företaget är etablerat, ska fortsätta att omfattas av det medlemslands lagstiftning där hen är egenföretagare.

• Artikel 14.a.1 gäller för andra egenföretagare än sjömän.
• Artikel 14.b. 2 gäller för sjömän som normalt är egenföretagare.

Följande villkor ska vara uppfyllda:

• Personen ska arbeta som egenföretagare i utsändningslandet innan hen arbetar i det tillfälliga sysselsättningslandet.
• Egenföretagaren ska under viss tid ha utfört verksamhet av betydande omfattning i utsändningslandet innan hen börjar arbeta som anställd eller egenföretagare i ett annat medlemsland.
• Omfattningen och varaktigheten av arbetet ska vara fastställt på förhand.
• Arbetet i det andra medlemslandet ska kunna styrkas genom relevanta avtal.
• Egenföretagaren ska under arbetet i det andra medlemslandet uppfylla utsändningslandets villkor för att kunna fortsätta med sin verksamhet där när hen flyttar tillbaka. Det innebär att infrastrukturen för verksamheten (verksamhetens grunduppbyggnad) ska underhållas under utsändningsperioden i enlighet med nationell lagstiftning).

För Sveriges del kan en bibehållen infrastruktur styrkas genom till exempel att företaget

• är godkänt för F-skatt
• redovisar moms
• har kontorsutrymmen eller andra lokaler
• är registrerat, om det är ett handelsbolag eller kommanditbolag.

(Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 2)

Utsändningsperiod för egenföretagare

Bestämmelsen gäller under förutsättning att arbetet i det andra landet inte väntas vara längre än tolv månader. Om arbetet i det andra medlemslandet är planerat att vara längre tid, gäller arbetslandets lagstiftning om inte en särskild överenskommelse träffas (artiklarna 13.2 b och 17). Det är då egenföretagaren som ska begära överenskommelse om dispens. Du kan läsa mer om det i avsnitt 11.3.15.

Om arbetet i det tillfälliga arbetslandet på grund av oförutsebara omständigheter varar längre än de tolv månader, som ursprungligen var tänkt, kan förlängning av utsändningen bli aktuell. Förutsättningen för en sådan förlängning är att den behöriga myndigheten i det tillfälliga arbetslandet lämnar sitt samtycke till detta. Samtycke ska begäras före den första tolvmånadersperiodens utgång och inhämtas från institutionen i det medlemsland dit personen sänts ut. Förlängning kan endast ske för ytterligare en tolvmånaders period (artiklarna 14.a.1 b och 14.b.2). Det är egenföretagaren som ska begära samtycket (artikel 11.a.2 i förordning 574/72).

Utsändning av sjömän

Bestämmelsen i artikel 14.b.1 innebär att en sjöman som är anställd hos ett företag som personen normalt är knuten till, och som sänds ut av detta företag för att utföra arbete för detta företags räkning, ombord på ett fartyg som för en annat medlemslands flagga, ska fortsätta att omfattas av lagstiftningen i det första medlemslandet. Samma villkor som för andra utsända anställda gäller för sjömän.

Bestämmelsen i artikel 14.b.2 innebär att den som normalt är egenföretagare och arbetar som sjöman och som utför arbete för egen räkning ombord på ett fartyg som för ett annat medlemslands flagga, ska fortsätta att omfattas av det förstnämnda landets lagstiftning enligt de villkor som gäller för artikel 14.a.1.

Information och administrativa kontroller

Arbetstagare, egenföretagare och arbetsgivare måste informeras om vilka villkor som gäller för att den utsända personen ska kunna fortsätta omfattas av lagstiftningen i det medlemsland som hen är utsänd från.

Den utsända arbetstagaren, egenföretagaren och dennes arbetsgivare har, å sin sida, skyldighet att informera den behöriga institutionen i utsändningslandet om alla ändrade förhållanden som uppstår under utsändningsperioden. Det gäller särskilt i de här situationerna:

• om utsändningen inte har genomförts eller om en begärd förlängning av en utsändning inte har ägt rum
• om verksamheten avbrutits under andra omständigheter än vid tillfälligt avbrott
• om den utsända arbetstagaren av sin arbetsgivare har ställts till förfogande för ett annat företag i utsändningslandet, särskilt vid fusion eller överlåtelse av företag.

(Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 5.b)

I Sverige är det Försäkringskassan som ska informeras om de ändrade förhållandena.

Arbetsgivaren och egenföretagaren ska informeras om att det under hela utsändningsperioden kan ske kontroller för att fastställa att utsändningen inte har upphört. Det kan vara kontroll av

• inbetalning av sociala avgifter
• att det direkta anställningsförhållandet upprätthålls vid anställning
• bibehållandet av den infrastruktur som är nödvändig för att kunna utöva verksamheten i utsändningslandet under en egenföretagares utsändning.

(Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 5)

Kontrollen att sociala avgifter betalas in i Sverige är en uppgift för Skatteverket, medan det är Försäkringskassan som kontrollerar att det direkta anställningsförhållandet fortfarande varar och bibehållandet av infrastruktur.

Inom ramen för den allmänna informationsskyldigheten är det lämpligt att Försäkringskassan i samband med en utsändning informerar både den anställde, egenföretagaren och arbetsgivaren om hur utsändningen kan påverka tillhörigheten till den svenska socialförsäkringen (6 § FL). Bland annat är det lämpligt att berätta att det är viktigt att arbetsgivaren anmäler till Försäkringskassan så snart ett anställnings- eller utsändningsförhållande upphör.

Utfärda intyg E101 vid utsändning

Om Försäkringskassan får in en begäran av den anställde, arbetsgivaren eller egenföretagaren ska vi utfärda intyg E101 om tillämplig lagstiftning om villkoren för utsändning är uppfyllda.

Om Försäkringskassan kommer fram till att utsändningsvillkoren inte är uppfyllda ska vi ta ställning till vilken annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning som ska gälla för personen:

• Om det bara finns ett arbetsland kan det vara aktuellt med huvudreglerna om arbetslandets lagstiftning (artikel 13.2).
• Om personen normalt arbetar i mer än ett land kan bestämmelserna om arbete i mer än ett medlemsland bli tillämpliga (artiklarna 14.2.b eller 14.a.2).

Om Försäkringskassan kommer fram till att ett annat lands lagstiftning ska tillämpas innebär det att vi inte kan utfärda ett intyg E101. Ett sådant ställningstagande är att anse som ett beslut enligt SFB. Det innebär att FL:s regler om kommunicering, beslut osv. gäller. Den anställde alternativt egenföretagaren ska därför meddelas ställningstagandet genom ett beslut med omprövningshänvisning (113 kap. 2 § SFB).

Den anställde, arbetsgivaren alternativt egenföretagaren kan också begära undantag enligt artikel 17, så kallad dispens. Du kan läsa mer om det i avsnitt 11.3.15.

Det är den behöriga institutionen i utsändningslandet som ska bedöma de faktiska omständigheter som är relevanta för tillämpningen av utsändningsbestämmelserna, och därmed garantera att de uppgifter som lämnas på intyg E101 är korrekta. (Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 7.a.i).

De behöriga institutionerna i arbetslandet och i övriga medlemsländer är bundna av intyget så länge intyget inte har återkallats eller förklarats ogiltigt av den behöriga institutionen i utsändningslandet. Också i förhållande till den person som intyget har utfärdats för har intyget rättsverkan till dess att institutionen i utfärdandelandet ändrar sitt beslut. Det gäller oavsett vilken uppfattning institutionen i arbetslandet har. (Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 7.b.i)

Det finns också rutiner för den fortsatta handläggningen om de berörda behöriga institutionerna inte kommer överens om vilket lands lagstiftning som ska gälla. I sådana fall ska de via ländernas regeringsrepresentanter meddela AK som därefter ska ta upp frågan på ett möte för att uppnå enighet mellan medlemsländerna. (Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 9)

Intyg E101 för retroaktiv tid

Intyget ska som utgångspunkt utfärdas innan utsändningsperioden alternativt arbetet i det andra medlemslandet börjar. Intyget kan dock även utfärdas under perioden och även efter periodens utgång eftersom det kan ha retroaktiv verkan. (Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 6)

Om Försäkringskassan får in en begäran om intyg E101 för retroaktiv tid ska Försäkringskassan göra samma utredning och bedömning som vid en ansökan som har gjorts i samband med utsändningens början.

Om Försäkringskassan på motsvarande sätt får intyg E101 för retroaktiv tid från ett annat land måste vi utreda om personen det gäller blivit omfattad av svensk försäkring och fått någon förmån. En retroaktiv ändring av den lagstiftning som ska gälla för en person påverkar både rätten till förmåner och avgiftsskyldigheten för den retroaktiva tiden.

Intyg E102 vid förlängning av utsändningsperiod

Vid förlängning av utsändningsperioden ska arbetsgivaren eller egenföretagaren begära samtycke av den behöriga myndigheten i arbetslandet genom att använda intyg E102. En sådan förlängning måste göras innan den tidigare utsändningsperioden har gått ut (artikel 14.1.b i förordning 1408/71).

Det är vanligt att arbetsgivaren vänder sig till Försäkringskassan för att få hjälp med att skicka begäran om förlängning till det andra medlemslandet. Vi bör i sådana fall vidarebefordra intyg E102 till arbetslandet.

När den behöriga myndigheten i det andra landet lämnat sitt samtycke skickas en kopia av intyg E102 till arbetsgivaren eller egenföretagaren. Detsamma gäller när Försäkringskassan lämnat sitt samtycke till förlängd utsändning till Sverige.

Omprövning och återkallelse av intyg

Den institution som har utfärdat ett intyg om utsändning alternativt tillfälligt arbete i ett annat medlemsland kan göra en omprövning av om intyget har utfärdats på korrekt underlag. Institutionen kan i förekommande fall återkalla intyget om institutionen i sysselsättningslandet uttrycker tvivel om riktigheten i uppgifterna som ligger till grund för uppgifterna på intyget (Administrativa kommissionens beslut nr 181, p. 7.c.i).

Om Försäkringskassan i efterhand finner att grunden för att omfattas av svensk försäkring inte längre finns ska den behöriga institutionen i det andra medlemslandet informeras om att intyget återkallas. Även den anställde och arbetsgivaren respektive egenföretagaren ska underrättas om intyget inte längre är giltigt.

När Försäkringskassan får in ett intyg E101

När Försäkringskassan får ett intyg E101 som gäller utsändning av en anställd till Sverige från ett annat medlemsland eller egenföretagare som tillfälligt ska arbeta i Sverige, innebär det att personen inte ska omfattas av svensk försäkring enligt förordningen.

11.3.9 Arbete i två eller flera medlemsländer

För att bland annat undvika att en persons socialförsäkring flyttas mellan olika medlemsländer för kortare perioder finns bestämmelser om arbete i två eller flera länder.

Resande eller flygande personal

Bestämmelsen i artikel 14.2.a innebär att resande eller flygande personal hos ett företag som för egen eller andras räkning bedriver internationell passagerar- eller godsbefordran med järnväg, till lands, med flyg eller inrikes sjöfart och som har sitt säte i ett medlemsland, ska omfattas av lagstiftningen i det medlemslandet.

Det finns två undantag från denna regel:

Det ena undantaget gäller när företaget har en filial eller fast representation inom ett annat medlemsland än den där företaget har sitt säte. I sådant fall ska den som arbetar vid filialen eller den fasta representationen omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där filialen eller den fasta representationen finns. (Artikel 14.2.a.i)

Det andra undantaget gäller den som huvudsakligen arbetar inom det medlemsland där hen är bosatt. I en sådan situation ska personen omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet. Detta gäller även om det företag som hen är anställd av inte har sitt säte, en filial eller fast representation i detta medlemsland. (Artikel 14.2 a.ii)

Filial eller fast representation

Vid bedömningen av om företaget har en filial eller fast representation i ett annat medlemsland än där företaget har sitt säte ska man bland annat ta hänsyn till

• varifrån personen avlönas
• hur anställningsavtalet lyder
• vem som schemalägger verksamheten.

Som vägledning kan också de kriterier som anges för att fastställa ett ”direkt anställningsförhållande” i p. 1 i AK beslut nr 181 beaktas. Du kan läsa mer om det i avsnitt 11.3.8.

Enligt svensk lagstiftning finns vissa villkor uppställda för utländska företag som bedriver näringsverksamhet i Sverige genom filial. Bland annat ska näringsverksamheten registreras i filialregistret hos Patent- och registreringsverket (PRV). (15 § lagen [1992:160] om utländska filialer m.m.)

Någon motsvarande reglering om villkor för fast representation finns inte i svensk lagstiftning.

Huvudsakligen arbetar

En person anses huvudsakligen arbeta i det land där hen är bosatt om mer än hälften av personens totala arbete utförs i det landet.

HFD beslutade att inte bevilja prövningstillstånd i mål där Kammarrätten i Göteborg avgjort frågan om var chaufförer anställda hos ett svenskt transportföretag huvudsakligen arbetade. Ärendet gällde chaufförer som var bosatta i Tyskland där deras körningar regelmässigt startade. Resorna gick till destinationer i Italien och Frankrike där man lossade och hämtade ny last. Efter lastning återvände chaufförerna omedelbart till Tyskland där de tillbringade sin lagstadgade veckovila. Kammarrätten ansåg att Tyskland utgjorde deras fasta bas som de utgick från och återvände till och där de fick sina uppdrag och körorder. Det tillsammans med att större delen av den faktiska körningen skedde i Tyskland gjorde att kammarrätten fann att chaufförernas anställningsförhållanden varit sådana att de ansågs arbeta huvudsakligen i Tyskland. (KRNG mål nr 1062-2000)

Andra anställda än resande och flygande personal

Bestämmelsen i artikel 14.2 b innebär att personer som normalt arbetar inom två eller flera medlemsländers territorier ska omfattas av bosättningslandets lagstiftning. Det gäller:

• personer som till viss del utför arbetet i detta medlemsland
• personer som är knutna till flera företag eller arbetsgivare inom olika medlemsländer.

Det gäller under förutsättning att personen omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet. Annars ska lagstiftningen i det medlemsland där personen tillfälligt arbetar gälla. (EU-domstolen dom C-8/75 p 11, Foot-Ball Club d´Andlau) Bestämmelsen kan tillämpas även på offentligt anställda, förutsatt att de inte omfattas av bestämmelserna i artiklarna 14e eller 14f.

Här räcker det alltså att personen till någon del arbetar i bosättningslandet. Om hen inte gör det är det lagstiftningen i det medlemsland där företaget eller den person som anställt hen har sitt säte eller är bosatt som gäller (artikel 14.2 b.ii).

Vad är normalt arbete som anställd i minst två länder?

En förutsättning för att anse att en person normalt arbetar i två eller flera medlemsländer är att hen faktiskt utför arbete i de inblandade medlemsländerna. Det gäller oavsett om det finns en anställning som löper mellan arbetstillfällena eller inte. Arbetet i de olika medlemsländerna behöver inte heller utföras under samma tidsperiod eller för samma arbetsgivare. Tänk på att det enligt förordning 1408/71 inte finns någon gräns för antalet arbetstimmar i olika länder, det vill säga bestämmelsen handlar inte om heltids- eller deltidsarbete.

Om den anställde har sin huvudarbetsgivare i ett annat medlemsland än bosättningslandet och har en bisyssla i mindre omfattning i bosättningslandet innebär det att personen ändå ska omfattas av bosättningslandets lagstiftning. Det medför även att eventuella socialavgifter ska betalas i bosättningslandet enligt dess lagstiftning för allt arbete, det vill säga även det arbete som utförts i ett annat medlemsland än bosättningslandet.

Vid bedömningen av om en person normalt arbetar i två eller flera medlemsländer, är det i första hand gränsdragningen till huvudregeln om arbetslandets lagstiftning och utsändningsreglerna som kan skapa problem.

EU-domstolen har prövat denna gränsdragning i flera fall. I de fall arbetstagaren inte uppfyller utsändningsvillkoren har EU-domstolen uttalat att uttrycket ”normalt” inte utesluter fall då en person tillfälligt och inte regelbundet utövar sin verksamhet i ett annat medlemsland än det där hen är bosatt (C-8/75, Association du Foot-Ball Club d´Andlau). Utgången i målet kan ses mot alternativet att arbetslandets lagstiftning i annat fall skulle ha tillämpats. Det skulle innebära att tillämplig lagstiftning flyttades över till ett land för endast kortare perioder. Reglerna om undantag från arbetslandets lagstiftning har tillkommit just för att motverka sådana överflyttningar.

Gränsdragningen mellan utsändningsreglerna och bestämmelserna om arbete i två eller flera länder får främst betydelse när arbetstagaren har samma arbetsgivare vid arbetet i de olika länderna. Då kan tidsperioderna mellan arbetstillfällena och varaktigheten av arbetet i de olika medlemsländerna vara avgörande för om det rör sig om en utsändning eller om personen normalt arbetar i två eller flera medlemsländer (artikel 14.1 a jämfört med 14.2 b).

EU-domstolen kom fram till att en person som var anställd i ett företag med säte i Tyskland normalt utförde avlönat arbete i två länder. Förutom arbetet vid verksamheten i Tyskland arbetade han regelbundet tio timmar i veckan i Danmark vilket förväntades pågå i mer än tolv månader (C-425/93, Calle Grenzshop).

Bosatt och arbetar i Sverige

För att en person som är bosatt i Sverige ska anses normalt arbeta i Sverige krävs att det finns en anknytning till den svenska arbetsmarknaden. En sådan anknytning kan visas genom att det finns regelbundna faktiska perioder med arbete i Sverige. För vissa yrkesgrupper är det vanligt med återkommande kortare anställningsperioder. Det gäller för till exempel frilansyrken. Bestämmelsen kan vara tillämplig om personen kan visa på arbetsperioder i Sverige och därmed anknytning till den svenska arbetsmarknaden.

När man bedömer om en person som är bosatt i Sverige kan anses normalt arbeta i Sverige kan bestämmelsen om generellt efterskydd i SFB vara till ledning. En person kan då anses normalt arbeta i Sverige om det förekommer uppehåll om högst tre månader mellan arbetstillfällena i Sverige. Även den som är tjänstledig från anställning i Sverige och får en arbetsbaserad förmån kan normalt anses arbeta i Sverige. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och en helhetsbedömning av personens arbetsmönster kan både kortare och längre uppehåll motivera annan bedömning.

Egenföretagare i mer än ett medlemsland

Bestämmelsen i artikel 14a.2 innebär att en person som normalt utför arbete som egenföretagare i minst två medlemsländer ska omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där hen är bosatt om hen utför någon del av arbetet där. Om egenföretagaren inte är bosatt i något av de medlemsländer där arbetet utförs, ska hen tillhöra lagstiftningen i det medlemsland där hen utför sitt huvudsakliga arbete.

Hur medlemsländerna ska bestämma i vilket land egenföretagaren utför sitt huvudsakliga arbete regleras i artikel 12a.5 i förordning 574/72.

För att bestämmelsen ska bli tillämplig måste det konstateras att personen normalt är egenföretagare i mer än ett medlemsland. Den svenska lagstiftningen hänvisar till skattelagstiftningen vid bedömning av om en egenföretagare kan anses bedriva verksamhet i Sverige (6 kap. 2 § SFB). För att avgöra om personen fortsätter att bedriva egen verksamhet i Sverige kan man ta ledning av de villkor som anges i AK beslut nr 181, som du kan läsa om i avsnitt 11.3.8. Det gäller både de villkor som ställs för verksamheten före arbetsperioden i ett annat medlemsland och de villkor som ställs på verksamheten i Sverige under det tillfälliga arbetet i ett annat medlemsland.

Handläggning och intyg

När Försäkringskassan ska ta ställning till om en person normalt utför arbete i två eller flera medlemsländer ska vi utreda:

• personens bosättning
• hur personen dittills faktiskt arbetat i Sverige och eventuellt i andra medlemsländer, det vill säga arbetsperioder och arbetsgivare
• hur personen har för avsikt att arbeta i fortsättningen.

Av uppgifterna ska det tydligt framgå vilka medlemsländer personen ska arbeta i, vilken period personen arbetar i flera medlemsländer och hur mycket personen arbetar i respektive land. Det ska även finnas uppgifter om arbetsgivare och kontaktinformation samt organisationsnummer till arbetsgivaren.

Om vi kommer fram till att svensk lagstiftning gäller ska vi utfärda intyg E101. Det är lämpligt att intyget utfärdas på ett år om personens arbetsförhållanden löper under ett år eller mer och att arbetsförhållandena utreds på nytt vid eventuell förlängning (artikel 12a.2–4 i förordning 574/72).

I situationer då det är tveksamt om artikel 14.2 b är tillämplig kan det vara lämpligt att träffa en överenskommelse om undantag, så kallad dispens. Du kan läsa mer om det i avsnitt 11.3.15.

11.3.10 Verksamhet över medlemsländers gemensamma gräns

Bestämmelsen i artikel 14.3 innebär att den som arbetar i ett medlemsland hos ett företag som har sitt säte i ett annat medlemsland och vars verksamhet sträcker sig över dessa länders gemensamma gräns, ska omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där företaget har sitt säte. Motsvarande bestämmelser finns för egenföretagare i artikel 14a.3.

Det är relativt ovanligt med sådan verksamhet som avses i artiklarna. Ett exempel på sådan verksamhet är dock gruvdrift.

Om Försäkringskassan kommer fram till här att svensk lagstiftning är tillämplig ska vi utfärda ett intyg E101. Det är lämpligt att intyget utfärdas på ett år och att arbetsförhållandena utreds på nytt vid eventuell förlängning (artikel 12a.2–4 i förordning 574/72).

I situationer när det är tveksamt om artikel 14.3 är tillämplig kan det vara lämpligt att träffa en överenskommelse om undantag, så kallad dispens. Du kan läsa mer om det i avsnitt 11.3.15.

11.3.11 Sjömän

För sjömän finns det särskilda regler om tillämplig lagstiftning i artikel 14 b. Vad som gäller för utsändning av sjömän kan du läsa om i avsnitt 11.3.8.

Arbete i hamn eller inom ett medlemslands territorialvatten

Bestämmelsen i artikel 14b.3 innebär att den som normalt inte har anställning till sjöss, men som utför arbete inom ett medlemslands territorialvatten eller hamn ombord på fartyg som för ett annat medlemslands flagga, inom detta territorialvatten eller denna hamn utan att tillhöra fartygets besättning, ska tillhöra det förstnämnda medlemslandets lagstiftning.

För vissa anställda på fartyg ska bosättningslandets lagstiftning gälla

Bestämmelsen i artikel 14b.4 innebär att om en sjöman får lön av en arbetsgivare som har sitt säte eller är bosatt i samma medlemsland som sjömannen är bosatt, ska sjömannen omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet.

11.3.12 Offentligt anställda som är försäkrade i ett särskilt system och som samtidigt arbetar inom ett eller flera medlemsländer

Bestämmelsen i artikel 14e innebär att en person som är offentligt anställd (eller som behandlas som sådan) och som är försäkrad i ett särskilt system för offentligt anställda i ett visst medlemsland, och som samtidigt är anställd eller egenföretagare inom ett eller flera andra medlemsländer, ska omfattas av lagstiftningen i det första medlemslandet. Den behöriga institutionen i det medlemslandet ska utfärda intyg E101 (artikel 12b i förordning 574/72).

Svenska offentligt anställda anses inte omfattas av ”särskilda regler för offentligt anställda”. Det beror på att Sverige inte har ett särskilt system för offentligt anställda utan ett gemensamt system som omfattar alla, oavsett yrkestillhörighet.

11.3.13 Undantag från att endast ett medlemslands lagstiftning är tillämplig

Det finns som nämnts tidigare två undantag i förordning 1408/71, från huvudregeln att bara ett medlemslands lagstiftning ska vara tillämplig.

En person som är anställd i ett medlemsland och är samtidigt egenföretagare i ett annat medlemsland (artikel 14c)

Vilka situationer när två medlemsländers lagstiftningar ska tillämpas samtidigt finns angivet i bilaga VII till förordning 1408/71. Sverige har anmält situationen när en person är egenföretagare och bosatt i Sverige och samtidigt är anställd i ett annat medlemsland (p. 12 i bilaga VII). I en sådan situation ska Försäkringskassan inte utfärda något intyg E101 för personen, utan då ska vi i stället skicka ett meddelande till det andra landets behöriga institution om att artikel 14c b) är tillämplig (artikel 12a.8 i förordning 574/72).

Om situationen inte regleras i bilaga VII ska personen omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där hen är anställd (artikel 14c a).

Om personen är anställd i mer än ett medlemsland ska tillämplig lagstiftning avgöras enligt bestämmelserna i artiklarna 14.2 eller 14.3 (artikel 14c a).

Offentligt anställda som omfattas av särskilt system

Bestämmelsen i artikel 14f innebär att en person som samtidigt är anställd i två eller flera medlemsländer som offentligt anställd (eller en person som behandlas som sådan) och som är försäkrad i åtminstone ett av dessa medlemsländer i ett särskilt system för offentligt anställda, ska omfattas av lagstiftningen i vart och ett av dessa länder.

Något intyg E101 om tillämplig lagstiftning ska inte utfärdas, eftersom personen i sådana fall ska omfattas av lagstiftningen i samtliga de länder där hen är anställd. De behöriga institutionerna i de berörda länderna ska informera varandra om att bestämmelsen är tillämplig (artikel 12b i förordning 574/72). Detta görs genom att ett meddelande skickas till det andra medlemslandets behöriga institution.

11.3.14 Personer anställda på beskickningar, konsulat och EU:s hjälppersonal

Artikel 16 innehåller särskilda regler för personer anställda på beskickningar och konsulat samt för Europeiska gemenskapernas hjälppersonal.

Personer anställda på beskickningar och konsulat

Bestämmelsen i artikel 16 innebär att personer som är anställda vid beskickningar och konsulat samt de som är anställda som privattjänare hos tjänstemän vid beskickningar och konsulat, ska omfattas av arbetslandets lagstiftning enligt artikel 13.2 a.

Anställda som är medborgare i det sändande eller mottagande landet kan dock välja att i stället omfattas av lagstiftningen i det landet. Ett sådant val kan göras en gång per år vid kalenderårets utgång. Valet ska inte ha någon retroaktiv verkan (artikel 16.2). Första gången måste valet göras inom tre månader från den dag då personen anställdes och gäller då från och med den dag då anställningen börjar. Därefter kan valet göras en gång per år vid varje kalenderårs utgång (artikel 13.1 i förordning 574/72). Den anställde ska anmäla sitt val till den utsedda institutionen i det medlemsland vars lagstiftning som har valts samt till sin arbetsgivare (artikel 13.2 i förordning 574/72).

Den valda lagstiftningen bekräftas genom intyg E103. Den anställde fyller i del A av intyget och den behöriga institutionen i det medlemsland som den anställde valt att omfattas av fyller i del B av intyget. (Artikel 13.3 i förordning 574/72)

EU:s hjälppersonal

Bestämmelsen i artikel 16.3 innebär att EU:s hjälppersonal har möjlighet att välja att tillhöra lagstiftningen i det medlemsland där hen är anställd – i medlemslandet där hen är medborgare eller i det medlemsland vars lagstiftning hen senast tillhörde. Valet gäller andra bestämmelser än de som handlar om familjebidrag, eftersom de är reglerade i personalens anställningsvillkor.

Vilka personer som tillhör denna kategori kan lättast fastställas genom det faktum att utsedd EU-myndighet intygar detta på intyg E103. En sådan anställd ska i samband med att anställningsavtalet träffas göra valet och rätten att välja kan bara utnyttjas en gång och gäller från och med anställningens början. Hjälppersonalen kan därför inte på samma sätt som anställda på beskickningar och konsulat välja vilket lands lagstiftning de vill omfattas av flera gånger.

Myndigheten som har träffat anställningsavtalet ska informera institutionen i det medlemsland som den anställde valt att omfattas av, genom att sända E103 dit. Det är institutionen i det sistnämnda medlemslandet som utfärdar intyget E103. (Artikel 14 i förordning 574/72)

11.3.15 Överenskommelse om dispens enligt artikel 17

Bestämmelsen i artikel 17 innebär att medlemsländerna har möjlighet att komma överens om undantag från förordningens bestämmelser om tillämplig lagstiftning, så kallad dispens, om det är till fördel för en person eller en grupp av personer (C-101/83, Brusse). En sådan överenskommelse innebär att en person ska tillhöra ett medlemslands lagstiftning trots att bestämmelserna om tillämplig lagstiftning säger något annat.

Möjligheten att träffa överenskommelse kan användas både på förhand men även i efterhand för att lösa vilket lands lagstiftning en person ska omfattas av. (Artikel 17 i förordning 1408/71 samt C-101/83, Brusse och C-178/97, Banks m.fl.)

En överenskommelse om dispens från reglerna om tillämplig lagstiftning kan normalt göras för tid upp till fem år. Vissa medlemsländer kan dock tillämpa kortare tider. Vid speciella situationer kan dock längre tid accepteras, till exempel vid kort tid kvar till en persons pensionering eller i slutskedet av ett större uppdrag.

EU-domstolen menar att artikel 17 kan användas när en tillämpning av artikel 13.2 a skulle riskera att i stället för att undvika administrativa problem ge upphov till sådana problem såväl för arbetstagare som för arbetsgivare och socialförsäkringsorgan och på så sätt hindra den fria rörligheten. Det får bara göras undantag från den lagstiftning som artiklarna 13.2 a–16 pekar ut, och inte från grundprincipen om att en person bara ska omfattas av ett lands lagstiftning. (Artikel 13.1 samt C-101/83, Brusse)

När kan det bli aktuellt att träffa en överenskommelse?

Det kan till exempel bli aktuellt att träffa en överenskommelse i de här situationerna:

• om bestämmelserna om tillämplig lagstiftning innebär att den lagstiftning som ska gälla för en person endast tillfälligt flyttas över till ett annat medlemsland
• om bestämmelserna skulle innebära att en arbetsgivare blev skyldig att betala avgifter i ett annat medlemsland än där arbetsgivaren är verksam på grund av en anställds bisyssla i det landet.

En vanlig situation när dispens begärs är vid utsändning som varar längre tid än tolv månader. AK rekommenderar att en överenskommelse träffas när det är fråga om arbetstagare som på grund av sina speciella kunskaper eller färdigheter eller på grund av företagets eller organisationens särskilda uppgift har sänts ut för att arbeta inom ett annat medlemslands territorium även om perioden överstiger tolv månader. (Administrativa kommissionens rekommendation nr 16 av den 12 december 1984 om slutande av överenskommelser enligt artikel 17 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71)

Handläggning av begäran om överenskommelse

I Sverige är det Försäkringskassan som är behörig att komma överens om undantag enligt artikel 17. Avdelningen för gemensamma försäkringsfrågor (GF) ansvarar för att träffa överenskommelse med annat EES-land eller Schweiz om undantag enligt artikel 17 för enskilda eller grupper som är identifierade på personnivå.

Rättsavdelningen ansvarar för att träffa principöverenskommelser med annat EES-land eller Schweiz som inte är knutna till någon specifik arbetsgivare samt för avtal som rör särskilda grupper av anställda hos en arbetsgivare som inte är identifierade på personnivå.

En begäran om överenskommelse om dispens kan göras antingen av den anställde eller av arbetsgivaren respektive av egenföretagaren. Det Försäkringskassan behöver utreda för att kunna ta ställning till en sådan begäran är:

• att personen omfattas av förordning 1408/71
• att personen vill att svensk lagstiftning ska gälla för personen
• anledningen till varför undantag begärs
• att dispensen är till fördel för den anställde eller egenföretagaren
• på vilket sätt en dispens kan underlätta för den anställde och vilka administrativa svårigheter som kan undvikas genom att hen får dispens
• vilken period begäran gäller
• att arbetsgivaren eller egenföretagaren är införstådd med att avgifterna ska betalas i Sverige under den tid som dispensen gäller.

De uppgifter som lämnas från den anställde, arbetsgivaren respektive egenföretagaren ska inhämtas skriftligt.

Försäkringskassan ska utifrån utredningen ta ställning till om en överenskommelse om dispens bör träffas med det andra landet. Om Försäkringskassan anser att en överenskommelse bör träffas ska vi skicka en skriftlig begäran om en överenskommelse om undantag till den behöriga institutionen i det andra medlemslandet. Begäran ska innehålla en beskrivning av omständigheterna i ärendet och skälet till varför Försäkringskassan önskar ingå en överenskommelse.

När den behöriga institutionen i det andra medlemslandet lämnat sitt medgivande ska Försäkringskassan utfärda intyg E101 och ange datum för den överenskommelse som ligger till grund för intyget. Intyget visar att svensk lagstiftning ska gälla under den överenskomna tiden (artiklarna 11.1 b och 11a.1 b 574/72).

Om det andra medlemslandet inte går med på att träffa överenskommelse om dispens, ska det medlemslands lagstiftning som gäller enligt bestämmelserna om tillämplig lagstiftning gälla.

Om Försäkringskassan anser att överenskommelse inte bör träffas, till exempel på grund av att begäran gäller längre tid än fem år, ska vi inte skicka någon förfrågan till det andra landet. Då ska vi i stället skicka ett beslut till den anställde om avslag på hens begäran om ett intyg.

Om Försäkringskassan får in en begäran om överenskommelse om dispens för retroaktiv tid som innebär att svensk försäkring ska fortsätta att gälla under en viss tid görs samma utredning och bedömning som om ansökan gjorts i samband med de ändrade förhållandena.

När Försäkringskassan får en begäran om överenskommelse från ett annat medlemsland

När Försäkringskassan får in en begäran om överenskommelse om dispens från ett annat medlemsland med innebörden att personen inte ska omfattas av svensk försäkring, ska vi ta ställning till om en överenskommelse kan träffas. Vid bedömningen kan exempelvis beaktas:

• om det är till fördel för den anställde eller egenföretagaren
• vilken period som begäran gäller för.

Försäkringskassan ska därefter meddela det andra medlemslandet sitt ställningstagande.

Om Försäkringskassan får en begäran om överenskommelse om undantag som innebär att ett annat lands lagstiftning ska gälla för retroaktiv tid bör Försäkringskassan i första hand utreda om personen det gäller har varit omfattad av svensk försäkring under den aktuella perioden och om hen i så fall fått någon förmån. Om en förmån har betalats ut som inte går att reglera retroaktivt, kan det innebära att överenskommelse inte kan träffas.

Överenskommelse för arbetslösa personer med deltidsarbete i ett annat medlemsland

För personer som får arbetslöshetsförmåner i sitt bosättningsland och samtidigt arbetar deltid i ett annat medlemsland, rekommenderar AK att de berörda medlemsländerna träffar en överenskommelse enligt artikel 17 under vissa förutsättningar.

Överenskommelsen bör innebära att personer som får förmåner vid arbetslöshet ska omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet både vad gäller förmåner och avgifter. Det gäller under förutsättning att den arbetslösa får sådana förmåner i det medlemsland där hen är bosatt och samtidigt utövar deltidsarbete i ett annat medlemsland.

Institutionen som betalar ut arbetslöshetsförmåner i bosättningslandet ska underrätta den behöriga institutionen om personen påbörjar deltidsarbete i ett annat medlemsland. För Sveriges del innebär det att det är arbetslöshetskassan som ska underrätta Försäkringskassan. Därefter bör Försäkringskassan enligt rekommendationen i sin tur kontakta det andra medlemslandet och begära att en överenskommelse träffas. När en sådan överenskommelse träffats kan intyg E101 utfärdas. Intyget styrker att personen är fortsatt omfattad av bosättningslandets försäkring. Kopia av intyget sänds till den behöriga institutionen i det land där personen arbetar. (Administrativa kommissionens rekommendation av den 18 februari 1986 om vilken lagstiftning som ska tillämpas för arbetslösa personer som är sysselsatta i deltidsarbete i en annan medlemsstat än bosättningsstaten,)

Överenskommelse om dispens för grupper

Försäkringskassan är behörig att träffa överenskommelser om undantag enligt artikel 17 i förordning 1408/71 för grupper av anställda eller egenföretagare (p. N 6 bilaga 10 till förordning 574/72).

En sådan överenskommelse kan röra en viss grupp av identifierade personer. Försäkringskassan ska ta ställning till om personerna som söker kan beviljas undantag enligt avtalet och därefter utfärda intyg E101 om överenskommelsen innebär att svensk lagstiftning ska gälla. Av intyget ska framgå datum för överenskommelsen. (Artikel 11.1.b och 11a.1.b i förordning 574/72)

En överenskommelse kan också gälla för anställda vid en viss arbetsplats eller för en viss funktion. Vilka som är anställda vid arbetsplatsen eller utför funktionen här skiftar då över tid och överenskommelsen gäller alltså inte för vissa angivna personer. I sådana fall måste den person som ska omfattas av en så kallad gruppdispens visa upp en kopia av överenskommelsen för Försäkringskassan som ska utfärda intyg E101 för hen om överenskommelsen innebär att svensk lagstiftning ska gälla.

Om en överenskommelse innebär att den avsedda gruppen i stället ska omfattas av ett annat medlemslands lagstiftning är det den behöriga institutionen i det medlemslandet som ska utfärda intyg E101 (artiklarna 11.1.b och 11a.1.b i förordning 574/72).

Öresundsöverenskommelsen

Öresundsöverenskommelsen (Gemensamt dansk-svenskt uttalande om tillämpning av artikel 17 i förordning 1408/71) var en överenskommelse om undantag som Pensionsstyrelsen i Danmark (heter numera Udbetaling Danmark) och Försäkringskassan ingick i december 2001. Överenskommelsen är upphävd och har ersatts av en ny, se avsnitt 9.3.6.

11.3.16 EU:s interna regler (tjänsteföreskrifter)

En person som är anställd av en EU-institution kan omfattas av EU:s interna regler (tjänsteföreskrifter). En person som omfattas av tjänsteföreskrifterna omfattas varken av arbetslandets lagstiftning eller av förordning 1408/71. Tjänsteföreskrifterna är bindande för medlemsländerna och utgör därför gällande rätt även i Sverige.

11.4 Bilagor till förordningen

Till både förordning 1408/71 och 574/72 finns ett antal bilagor som är en del av förordningen. I bilagorna finns uppgifter om särskilda förhållanden som ska gälla för respektive medlemsland och uppgifter om behöriga myndigheter och institutioner m.m.

De bilagor som anger vilka institutioner som är ansvariga för att tillämpa bestämmelserna i förordningarna har i och med införandet av förordning 883/2004 ersatts av EESSI Institutionsdatabas. Du kan läsa mer om den i avsnitt 10.3.