15 Handels- och samarbetsavtal mellan EU och Förenade kungariket

Handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Förenade kungariket är ett avtal som ingåtts med anledning av Förenade kungarikets utträde ur EU. Avtalet reglerar vad som ska gälla inom handel och för samarbete inom olika områden från och med den 1 januari 2021, däribland för området social trygghet.

När det gäller EU och Förenade kungarikets territorier syftar avtalet till de territoriella områden som fastställts enligt EU-fördraget, EUF-fördraget och Europiska atomenergigemenskapen.

Läs mer

Läs mer i avsnitt 8.3.4.

Samordningsprotokollet är inte tillämpligt för Gibraltar, Guernsey, Jersey, Isle of Man och de utomeuropiska territorier som har särskilda förbindelser med Förenade kungariket (artiklarna 774 och 520).

15.1 När ska avtalet tillämpas?

Bestämmelserna om social trygghet i handels- och samarbetsavtalet finns huvudsakligen under rubriken ”Protokoll om samordning av de sociala trygghetssystemen” och dess tillhörande bilagor. Protokollet benämns i vägledningen som samordningsprotokollet. Avtalet kan bli tillämpligt på ärenden där rätten till förmånen uppkommit från och med den 1 januari 2021. Dock kan omständigheter som gällde före den 1 januari 2021 beaktas vid tillämpningen (jämför med det som står om utträdesavtalet i avsnitt 8.4).

Samordningsprotokollet tillämpas endast på gränsöverskridande situationer som uppstår mellan ett eller flera medlemsländer och Förenade kungariket (artikel 490). Det har likheter med reglerna i förordning 883/2004, men däremot ingen koppling till unionsrätten och dess principer. Det innebär bland annat att principen om fri rörlighet inte gäller. Därför reglerar handels- och samarbetsavtalet att samordningsprotokollet endast ska tillämpas på personer som är lagligt bosatta i ett medlemsland eller i Förenade kungariket (artikel 489.1). Med lagligt bosatt menas att personen uppfyller de nationella migrationsrättsliga kraven för att vistas lagligt i landet. Det är alltså inte kopplat till socialförsäkringens bosättningsbegrepp. Det kan noteras att utformningen av artikel 489.1 ligger nära motsvarande bestämmelse i förordning 1231/2010.

Att det saknas koppling till unionsrätten innebär också att den praktiska vägledningen och beslut från AK inte är direkt tillämpliga på handels- och samarbetsavtalet. För att säkerställa en likformig tillämpning i avvaktan på ytterligare ledning kan dock Försäkringskassan behöva tillämpa delar av dessa dokument vid tillämpningen av handels- och samarbetsavtalet. Försäkringskassan tillämpar dessa bestämmelser analogt, vilket betyder att en oreglerad fråga avgörs med stöd av regler eller principer från ett liknande område. Det kan bara göras när det tydligt framgår av ett normerande dokument, exempelvis den här vägledningen, att det är tillåtet. Den analoga tillämpningen ska också tydligt framgå av motiveringen till beslutet i det enskilda ärendet.

För situationer där flera medlemsländer och Förenade kungariket är inblandade behöver den tillämpliga lagstiftningen avgöras enligt de specifika reglerna i samordningsprotokollet. Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma att samordningssituationer som uppstår mellan medlemsländerna (utan inblandning av Förenade kungariket) ska lösas inom ramen för det EU-rättsliga regelverket.

15.1.1 Översikt över de olika avdelningarna av samordningsprotokollet

Samordningsprotokollet består av följande delar:

• Allmänna bestämmelser (Avdelning I)
• Fastställande av tillämplig lagstiftning (Avdelning II)
• Särskilda bestämmelser (Avdelning III)
• Diverse bestämmelser (Avdelning IV)
• Slutbestämmelser (Avdelning V).

Samordningsprotokollet innehåller flera bilagor. Eftersom detta kapitel i första hand behandlar avdelning I och II förekommer det i den här vägledningen uteslutande referenser till artiklar i bilaga SSC-7 Genomförandedel.

15.2 Avdelning I – Allmänna bestämmelser

15.2.1 Definitioner, artikel SSC.1

Artikel SSC.1 innehåller definitioner av begrepp som är viktiga att känna till vid tillämpning av samordningsprotokollet. I det här avsnittet följer en genomgång av några av begreppen med fokus på de som Försäkringskassan använder för att fastställa tillämplig lagstiftning.

Arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare

Artikel SSC.1 (a) Arbete som anställd: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den stat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.

Artikel SSC.1 (b) Verksamhet som egenföretagare: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den stat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.

Bestämmelserna innebär att den nationella lagstiftningen reglerar vad som avses med arbete som anställd respektive verksamhet som egenföretagare. I Sverige regleras det i SFB.

Det finns två delar i bestämmelserna:

• En verksamhet som betraktas som arbete som anställd eller som egenföretagare.
• En likvärdig situation som betraktas som en sådan verksamhet.

Arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare

Den första punkten handlar om det som vi i vardagligt tal menar med arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare. Frågan är alltså: arbetar personen? Försäkringskassan ska med stöd av 6 kap. 2 § SFB bedöma om en person arbetar som anställd eller har verksamhet som egenföretagare. I avsnitt 3.5.1 kan du läsa om hur bedömningen ska göras.

Likvärdig situation som betraktas som sådan verksamhet

Eftersom SFB:s begrepp förvärvsarbete i verksamhet i Sverige är brett ryms de flesta situationer som samordningsprotokollet genom sin formulering ”likvärdig situation” har till syfte att täcka in. Exempelvis kan även en musikers uppträdande eller en föreläsares föreläsningar ses som ett arbete i Sverige om det uppfyller kraven i SFB. Prövningen om en aktivitet är en likvärdig situation ska göras genom bestämmelse 6 kap. 2 § SFB. Du kan läsa mer om hur arbete bedöms i avsnitt 3.5.1. För ytterligare stöd kring bedömningen av begreppet ”likvärdig situation” kan du läsa mer om i avsnitt 9.2.1 Definitioner.

Tänk på att länder kan definiera begreppen arbete som anställd respektive verksamhet som egenföretagare på olika sätt. En aktivitet som betraktas som arbete i Sverige behöver därför inte ses som arbete i Förenade kungariket.

Vårdförmåner

Artikel SSC.1 d) Vårdförmåner: (i) enligt avdelning III kapitel 1 [Förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner]: vårdförmåner som tillhandahålls enligt en stats lagstiftning vilka är avsedda att tillhandahålla, tillgängliggöra, direkt betala eller ersätta kostnaden för sjukvård och sjukvårdsprodukter samt sidotjänster till denna vård, (ii) enligt avdelning III kapitel 2 [Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar]: alla vårdförmåner som rör olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar enligt definitionen i led i ovan vilka tillhandahålls inom ramen för staternas system för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

Bestämmelsen innebär att vårdförmåner är ett samlingsbegrepp för flera förmåner som finns i samordningsprotokollets olika sakområden. Definitionen har betydelse i sakområdeskapitlen där det finns bestämmelser om hur vårdförmånerna ska samordnas.

Vårdförmåner ges i form av tjänster till skillnad från kontantförmåner, som ges i form av pengar. Det finns dock ingen definition av kontantförmåner i samordningsprotokollet. I svensk lagstiftning finns inte motsvarande uppdelning och inte heller begreppet vårdförmåner.

De svenska vårdförmåner som omfattas av samordningsprotokollet är

• sjukvård
• tandvård
• läkarvårdsersättning
• ersättning för fysioterapi
• ersättning för läkemedel
• psykiatrisk tvångsvård (LPT)
• resekostnadsersättning vid sjukresor
• rehabiliteringsåtgärder
• rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag för kostnader i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering
• bidrag till arbetshjälpmedel vid rehabilitering
• smittbärarersättning i form av resekostnadsersättning.

Bestämmelsen innebär att om Försäkringskassan exempelvis ska tillämpa artikel SSC.15 så gäller den både för sjukvård och tandvård och ska därför tillämpas på samma sätt.

Offentligt anställd

Artikel SSC.1 f) Offentligt anställd: en person som betraktas som offentligt anställd eller behandlas som sådan av den stat till vilken den förvaltning som sysselsätter honom eller henne hör.

Bestämmelsen innebär att det är landet där personen är anställd som bestämmer om en person ses som offentligt anställd eller inte.

Definitionen får främst betydelse för bestämmelserna om tillämplig lagstiftning. I dessa bestämmelser görs en skillnad mellan offentligt anställda och andra anställda personer.

Vem ses som offentligt anställd i Sverige?

I SFB finns ingen definition av vem som ses som offentligt anställd. Till ledning för vad som ses som offentlig anställning i Sverige finns lagen (1994:260) om offentlig anställning. De som omfattas är arbetstagare hos

• staten
• kommuner
• regioner
• kommunalförbund.

Om en person arbetar i Sverige för en arbetsgivare som tillhör Förenade kungarikets förvaltning, så är det lagstiftningen i Förenade kungariket som avgör om personen ska betraktas som offentligt anställd.

Behörig institution, behörig stat, institution samt institution på bosättningsorten och institution på vistelseorten

Artikel SSC.1 h) Behörig institution: (i) den institution hos vilken den berörda personen är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmåner görs, eller (ii) den institution från vilken den berörda personen har eller skulle ha rätt till förmåner, om denne eller en eller flera medlemmar av dennes familj var bosatta i den stat där institutionen finns, eller (iii) den institution som har utsetts av den berörda statens behöriga myndighet, eller (iv) när det gäller ett system som gäller arbetsgivarens ansvar för de förmåner som avses i artikel SSC.3.1 [Sakområden], antingen arbetsgivaren eller försäkringsgivaren i fråga, eller, om sådan saknas, ett organ eller en myndighet som har utsetts av den berörda statens behöriga myndighet.

Artikel SSC.1 i) Behörig stat: den behöriga stat där den behöriga institutionen finns.

Artikel SSC.1 n) Institution: i förhållande till varje stat, det organ eller den myndighet som har ansvaret för tillämpningen av hela eller delar av lagstiftningen.

Artikel SSC.1 o) Institution på bosättningsorten och institution på vistelseorten: den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen är bosatt och den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen vistas, enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar eller, när ingen sådan institution finns, den institution som utsetts av den berörda statens behöriga myndighet.

Bestämmelserna i dessa artiklar definierar vilket land och vilken myndighet i ett land som är ansvarig i olika situationer. Just behörig är nyckelordet i sammanhanget eftersom det definierar den lagstiftning och det land där en person är försäkrad för socialförsäkringsförmåner.

I Sverige är Försäkringskassan behörig institution, förutom för områdena

• arbetslöshetsförmåner där Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF), arbetslöshetskassorna och Arbetsförmedlingen är behöriga institutioner
• pension och efterlevandestöd där Pensionsmyndigheten är behörig institution.

Att Försäkringskassan är behörig institution i Sverige innebär att vi ansvarar för samordning och för att bedöma när samordningsprotokollets bestämmelser är tillämpliga.

Familjeförmån

Artikel SSC.1 k) Familjeförmån: alla vårdförmåner eller kontantförmåner som är avsedda att täcka en familjs utgifter.

Bestämmelsen beskriver vad familjeförmåner är.

Gränsarbetare

Artikel SSC.1 l) Gränsarbetare: en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en stat och som är bosatt i en annan stat, dit personen som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan.

Bestämmelsen beskriver vem som är gränsarbetare. Det finns en särskild definition för denna grupp eftersom det finns särskilda förmånliga bestämmelser i samordningsprotokollet för gränsarbetare och deras familjemedlemmar.

Stationeringsort

Artikel SSC.1 m) Stationeringsort: den ort där besättningsmedlemmen vanligen inleder och avslutar en tjänstgöringsperiod eller en serie tjänstgöringsperioder och där operatören/flygbolaget vanligen inte ansvarar för besättningsmedlemmens inkvartering.

Bestämmelsen används för att fastställa den tillämpliga lagstiftningen för flygande personal (se artikel SSC.10.5).

Försäkrad person

Artikel SSC.1 p) Försäkrad person: i fråga om de grenar av trygghetssystemen som omfattas av bestämmelserna i avdelning III [Särskilda bestämmelser om olika slag av förmåner], kapitlen 1 [Förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner] och 3 [Ersättning vid dödsfall], varje person som uppfyller villkoren i lagstiftningen i den stat som är behörig enligt bestämmelserna i avdelning II [Fastställande av tillämplig lagstiftning] för rätt till en förmån, med beaktande av bestämmelserna i detta protokoll.

Bestämmelsen innebär att en försäkrad person är den som omfattas av lagstiftningen i den behöriga staten enligt samordningsprotokollet, samt är försäkrad i den staten för förmåner vid sjukdom, moderskap och likvärdiga faderskapsförmåner samt ersättning vid dödsfall.

Begreppet försäkrad person används på flera ställen i samordningsprotokollet och har samma betydelse i alla artiklar. Tänk på att försäkrad person i samordningsprotokollet inte behöver vara detsamma som en försäkrad person i ländernas nationella lagstiftningar. Du kan läsa mer om detta i kapitel 2.

Familjemedlem

Artikel SSC.1 s) Familjemedlem: (i) (A) person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet i den lagstiftning enligt vilken förmåner utges,

(B) i fråga om vårdförmåner enligt avdelning III [Särskilda bestämmelser om olika förmånskategorier], kapitel 1 [Förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner], en person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet enligt lagstiftningen i den stat där denne är bosatt. (ii) Om det i den lagstiftning i en stat, som är tillämplig enligt punkt 1, inte görs någon skillnad mellan familjemedlemmar och andra personer på vilka den är tillämplig, ska maken/makan, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll betraktas som familjemedlemmar. (iii) Om enligt den lagstiftning som är tillämplig enligt punkterna 1 och 2 en person betraktas som familje- eller hushållsmedlem endast om han eller hon lever i samma hushåll som den försäkrade personen eller pensionstagaren, ska detta villkor anses uppfyllt när personen i fråga är beroende till sin försörjning av den försäkrade personen eller pensionstagaren.

Bestämmelsen definierar begreppet familjemedlem.

Varför finns särskilda bestämmelser om rätt till förmåner för familjemedlemmar?

I samordningsprotokollet ges vissa rättigheter även till familjemedlemmar till förvärvsaktiva, det vill säga familjemedlemmar till personer som arbetar. Det gäller både rättigheter som uppstår och kan fås genom personen som arbetar, men även vissa egna direkta rättigheter. Vissa länders socialförsäkringssystem bygger enbart på arbete och för att erbjuda en form av skydd även för familjemedlemmar till den arbetande har protokollet denna reglering.

I svensk socialförsäkringslagstiftning har vi ingen uttrycklig definition av familjemedlemsbegreppet, utan make/maka, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll ska ses som familjemedlemmar (artikel SSC.1 s) ii).

I Sverige är som huvudregel alla föräldrar skyldiga att betala underhåll för sina barn. Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller 18 år. Går barnet i skolan efter att hen fyllt 18 år är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår, men längst till barnet fyller 21 år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning. (7 kap. 1 § föräldrabalken)

Ett barn är därför familjemedlem till en förälder som är underhållsskyldig.

Anställningsperiod eller period som egenföretagare, försäkringsperiod och bosättningsperiod

Artikel SSC.1 t) anställningsperiod eller period som egenföretagare: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med anställningsperioder eller perioder som egenföretagare.

Artikel SSC.1 u) försäkringsperiod: avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, såsom de definieras eller erkänns som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med försäkringsperioder.

Artikel SSC.1 v) bosättningsperiod: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda.

Bestämmelserna innebär att det är den nationella lagstiftningen som definierar eller bestämmer vad som ska ses som försäkrings-, anställnings- och bosättningsperioder.

I Sverige är det SFB, i första hand 5, 6, 12 och 35 kap., som definierar vad som betraktas som perioder. En försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperiod i Sverige är mycket förenklat den period som en person kan anses försäkrad i Sverige för arbetsbaserade- eller bosättningsbaserade förmåner.

Försäkringskassans tillämpning påverkas av bosättnings-, anställnings- och försäkrings- perioder på flera sätt:

• Perioder från Förenade kungariket ska i vissa fall tas hänsyn till på samma sätt som om perioderna fullgjorts här i Sverige enligt SFB.
• Förenade kungariket kan fråga Sverige om en persons bosättnings-, anställnings- eller försäkringsperioder som de behöver för att kunna tillämpa sin lagstiftning korrekt.

En person kan även tillgodoräkna sig perioder från Sverige enligt Förenade kungarikets lagstiftning.

Pension

Artikel SSC.1 w) Pension: omfattar inte endast pensioner, utan även engångsbelopp som kan ersätta pensioner, utbetalningar i form av ersättning för avgifter samt, om inget annat föreskrivs i bestämmelserna i avdelning III [Särskilda bestämmelser om olika förmånskategorier], uppräkningar eller tilläggsbidrag.

Bestämmelsen innebär att det inte bara är löpande pensionsutbetalningar som definieras som pension, utan även vissa andra ersättningar.

Som pension avses i Sverige

• sjuk- eller aktivitetsersättning enligt 33 kap. SFB
• inkomstgrundad ålderspension i form av inkomstpension, tilläggspension och premiepension samt premiepension till efterlevande enligt 55 och 57–59 kap. SFB
• pension enligt 55, 65–67 kap. SFB
• efterlevandepension enligt 75–80 kap. SFB
• vissa andra pensioner som regleras i lag eller förordning, exempelvis pension enligt förordningen (2003:55) om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning.

Flykting och statslös

Artikel SSC.1 y) Flykting: ska ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951.

Artikel SSC.1 dd) Statslös: ska ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om statslösa personers rättsliga ställning, undertecknad i New York den 28 september 1954.

Försäkringskassan kan ibland behöva bedöma om en person ska ses som flykting eller statslös för att kunna tillämpa samordningsprotokollet. Hur den bedömningen ska gå till beror på om det är Sverige eller ett annat land som har bedömt personens status.

I Sverige är det Migrationsverket som handlägger migrationsrättsliga ärenden. När en person bedömts som flykting utfärdar Migrationsverket en flyktingförklaring.

Om personen fått status som flykting eller bedömts som statslös i ett annat land ska personen visa handlingar som styrker detta från det landet.

Säte eller verksamhetsställe

Artikel SSC.1 z) Säte eller verksamhetsställe: det säte eller verksamhetsställe där företagets väsentliga beslut fattas och där dess centrala förvaltningsfunktioner utförs.

Bestämmelsen används för att fastställa tillämplig lagstiftning vid arbete i två eller flera länder. Om Försäkringskassan har kommit fram till att en person arbetar i två eller flera länder men inte arbetar en väsentlig del i Sverige, ska Försäkringskassan i stället fastställa var arbetsgivaren eller arbetsgivarna har sitt säte eller verksamhetsställe.

Bosättning

Artikel SSC.1 aa) Bosättning: den ort där en person är stadigvarande bosatt.

Bestämmelsen innebär att en person har sin bosättning där hen är stadigvarande bosatt och har varaktigt centrum för sina levnadsintressen. Du kan läsa mer om hur Försäkringskassan ska göra den bedömningen i avsnitt 15.3.1 (se artikel SSC.10.3.c).

Särskilt system för offentligt anställda

Artikel SSC.1 cc) Särskilt system för offentligt anställda: trygghetssystem som skiljer sig från det allmänna trygghetssystem som är tillämpligt på anställda i den berörda staten och som direkt omfattar alla eller vissa kategorier av offentligt anställda.

Bestämmelsen innebär att vissa bestämmelser i samordningsprotokollet också gäller särskilda trygghetssystem som finns för offentligt anställda i vissa länder. Svenska offentligt anställda ses inte som omfattade av ”särskilda regler för offentligt anställda”. Det beror på att Sverige har ett gemensamt trygghetssystem som omfattar alla oavsett yrkestillhörighet och därför inget särskilt system för offentligt anställda.

Vistelse

Artikel SSC.1 ee) Vistelse: tillfällig bosättning.

Bestämmelsen innebär motsatsen till stadigvarande bosättning.

15.2.2 Personkrets, artikel SSC.2

Artikel SSC.2 Detta protokoll ska tillämpas på personer, inbegripet statslösa personer och flyktingar, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera stater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

Bestämmelsen beskriver personkretsen och avser själva möjligheten att tillämpa samordningsprotokollet i den aktuella situationen. Protokollet ska tillämpas på personer, inklusive statslösa och flyktingar, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i antingen ett medlemsland eller Förenade kungariket. Protokollet ska även tillämpas på dessa personers familjemedlemmar och efterlevande.

För att samordningsprotokollet ska kunna tillämpas behöver också villkoren i artiklarna 489 och 490 i handels- och samarbetsavtalet vara uppfyllda. Läs om det i avsnitt 15.1 och i metodstödet i avsnitt 15.4.

Är personen familjemedlem eller efterlevande?

Familjemedlemmar eller efterlevande som inte själva omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i något av länderna kan också omfattas av personkretsen i artikel SSC.2.

Omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i ett land

För att det ska finnas något att samordna krävs att det rör sig om en situation där minst två länder är inblandade, varav ett av länderna är Förenade kungariket. Med uttrycket personer som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i något av länderna menas att det finns ett krav på att en person faktiskt varit försäkrad eller är försäkrad i något land. Omfattas eller har omfattats av tar sikte på en försäkringssituation som funnits före eller i direkt anslutning till bedömningen av om protokollet ska tillämpas.

15.2.3 Sakområden, artikel SSC.3

Artikel SSC.3.1 Detta protokoll ska tillämpas på de grenar av den sociala tryggheten som rör (a) förmåner vid sjukdom, (b) förmåner vid moderskap och likvärdiga förmåner vid faderskap, (c) förmåner vid invaliditet, (d) förmåner vid ålderdom, (e) förmåner till efterlevande, (f) förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdom, (g) dödsfallsersättningar, (h) förmåner vid arbetslöshet, (i) förmåner vid förtida pensionering.

Bestämmelsen i artikel SSC.3 innebär följande:

• Protokollet täcker all lagstiftning inom de sociala trygghetssystemen som gäller förmåner som räknas upp i a–i (p. 1 ovan).
• Tillämpningsområdet är oberoende av motprestationssystem (avgifter), vilket innebär att samordningsprotokollet är tänkt att samordna ländernas sociala trygghetssystem i dess allra vidaste bemärkelse (p. 2). Protokollet gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de är avgiftsfinansierade eller inte. Emellertid finns i bilaga SSC-6 undantag där länder får ange vilka förmåner som ska undantas från protokollets tillämpning.
• Nationella författningsbestämmelser om en redares ansvar ska inte påverkas av bestämmelserna i avdelning III i protokollet (p. 3).

Bestämmelsen räknar sedan upp i vilka situationer som samordningsprotokollet inte ska tillämpas (p. 4):

• särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner som förtecknas i del 1 i bilaga SSC-1
• socialhjälp och medicinsk hjälp
• förmåner till offer för krig eller dess följder
• förmåner vid långvarigt vårdbehov som förtecknas i del 2 i bilaga SSC-1
• förmåner vid assisterad befruktning
• förmåner som gäller kostnader för uppvärmning i kallt väder
• familjeförmåner.

Bestämmelsen slår fast protokollets tillämpningsområde, det vill säga vilka delar av den sociala tryggheten och förmåner som den gäller. Syftet med uppdelningen i olika sakområden är att samla de förmåner som ska samordnas på samma sätt under gemensamma regler. Sakområdena som räknas upp i artikeln är uttömmande.

Bedömning av om en förmån ingår i protokollets sakområden

Att en förmån ingår i protokollets sakområden är ett av de grundläggande kraven för att protokollet ska kunna användas i en viss situation. Det finns i protokollet ingen motsvarande lagstiftningsförteckning som i bilagan till artikel 9 i förordning 883/2004.

Försäkringskassan bedömer att av myndighetens förmåner ingår följande i protokollets sakområden:

Förmåner vid sjukdom

Vårdförmåner

• Lagen om statligt tandvårdsstöd
• SFB:
  • Rehabiliteringsåtgärder (29–31a kap.)
  • Rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag (29–31a kap.)
  • Bidrag till arbetshjälpmedel vid rehabilitering (29–31a kap.)
  • Smittbärarersättning i form av resekostnadsersättning (46 kap.)

Kontantförmåner

• SFB:
  • Sjukpenning (24–28 kap.)
  • Rehabiliteringsersättning i form av rehabiliteringspenning (29–31 kap.)
  • Smittbärarersättning i form av smittbärarpenning (46 kap.)
  • Närståendepenning (47 kap.)
  • Tillfällig föräldrapenning (13 kap.)
  • Graviditetspenning (10 kap.)

Förmåner vid invaliditet

Vårdförmåner

• Inga

Kontantförmåner

• SFB:
  • Sjukersersättning (33–37 kap.)
  • Aktivitetsersättning (33–36 kap.)

Olycksfall i arbetet

Vårdförmåner

• Inga

Kontantförmåner

• SFB:
  • Sjukpenning (40 kap.)
  • Livränta (41 kap.)

Vid tillämpning av samordningsprotokollets avdelning III, de så kallade förmånskapitlen, ska Försäkringskassan utgå från förteckningen ovan.

Även följande förmåner som inte omfattas av SFB anses vara kontantförmåner som grundas på arbete:

• aktivitetsstöd, om det räknas av från antalet dagar som personen skulle haft rätt till arbetslöshetsersättning
• arbetslöshetsersättning enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring.

15.2.4 Likabehandling, artikel SSC.5

Artikel SSC.5

1. Om inte annat föreskrivs i detta protokoll när det gäller de socialförsäkringsgrenar som omfattas av artikel SSC.3.1 [Sakområden] ska de personer på vilka detta protokoll ska tillämpas ha samma rättigheter och skyldigheter enligt en stats lagstiftning som denna stats egna medborgare.
2. Denna bestämmelse är inte tillämplig på de frågor som avses i artikel SSC.3.4 [Sakområden].

Bestämmelsen innebär att alla personer som protokollet tillämpas på ska behandlas lika. Man kan också uttrycka det som ett förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Genom denna bestämmelse får man inte tillämpa nationella bestämmelser inom social trygghet som gör skillnad på medborgare i det egna landet och andra länder. Bestämmelsen garanterar likabehandling inom alla områden av social trygghet som föreskrivs i artikel SSC.3.1. I samtliga fall där ett lands nationella lagstiftning hänvisar till medborgare i det egna landet, utvidgas regeln till att gälla alla personer som omfattas av protokollets bestämmelser.

15.2.5 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser, artikel SSC.6

Artikel SSC.6 Om inte annat föreskrivs i detta protokoll ska staterna säkerställa att principen om likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser tillämpas på följande sätt: (a) Om enligt den behöriga statens lagstiftning förmånerna från det sociala trygghetssystemet eller andra inkomster har vissa rättsverkningar, ska de relevanta bestämmelserna i den lagstiftningen också tillämpas på motsvarande förmåner som förvärvats enligt en annan stats lagstiftning, eller på inkomster som förvärvats i en annan stat. (b) Om enligt den behöriga statens lagstiftning rättsverkningar uppstår genom vissa omständigheter eller händelser, ska den staten beakta liknande omständigheter eller händelser som har inträffat inom en annan stats territorium som om dessa hade inträffat inom det egna territoriet.

Bestämmelsen innebär att förmåner, inkomster, omständigheter och händelser som är likvärdiga ska behandlas på samma sätt mellan länderna. Det innebär att när ett land tillämpar sin nationella lagstiftning ska det ta hänsyn till likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter och händelser som har hänt under ett annat lands behörighet som om de hade hänt i det egna landet.

Syftet med bestämmelsen är att en person som rör sig mellan länder ska kunna sättas i samma situation som den som inte har rört sig över gränsen.

Bestämmelsen får inte tillämpas så att den leder till oproportionerliga följder eller överkompensation.

Likvärdiga förmåner och inkomster (SSC.6 a)

Bestämmelsens första del handlar om när landets lagstiftning talar om att förmåner eller andra inkomster har rättsverkningar. I sådana fall ska förmåner och inkomster från ett annat land behandlas på samma sätt. Den handlar om att neutralisera fördelarna med att röra sig och att motverka kumulering av förmåner.

I protokollet finns dessutom särskilda regler som gäller bestämmelser om sammanträffande av förmåner och hur de ska samordnas. Artikel SSC.6 är sekundär i förhållande till dessa regler och är tänkt att tillämpas i situationer som inte uttryckligen har förutsetts och reglerats i protokollets sakområdesbestämmelser.

Likvärdiga omständigheter och händelser (SSC.6 b)

Bestämmelsens andra del handlar om när lagstiftningen i ett av länderna talar om att vissa omständigheter eller händelser har rättsverkningar. I sådana fall ska omständ- igheter och händelser från ett annat land behandlas på samma sätt. Den här delen av bestämmelsen blir främst aktuell när det handlar om att bevilja en förmån.

Även här ska Försäkringskassan ta hänsyn till de händelser och omständigheter, oavsett i vilket land de har inträffat.

Försäkringskassan ska bedöma om omständigheter och händelser är likvärdiga genom att göra en avvägning mellan följande två faktorer:

• Den svenska lagstiftningen ska fortsatt ha rätt att bestämma vilka nationella villkor som ska gälla för att någon ska beviljas en förmån.
• Likabehandling måste tillförsäkras.

Det innebär i praktiken att Försäkringskassan alltid måste göra en bedömning i varje enskilt fall. Vi ska alltså se till att personen inte går miste om rättigheter eftersom krav i vår nationella lagstiftning inte kan uppfyllas om vi inte tar hänsyn till liknande omständigheter och händelser i det andra landet.

15.2.6 Sammanläggning av perioder, artikel SSC.7

Artikel SSC.7 Om inte annat föreskrivs i detta protokoll ska den behöriga institutionen i en stat i nödvändig utsträckning beakta försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder, eller perioder som egenföretagare, som har fullgjorts i en annan stat som om de vore perioder som fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, om enligt den statens lagstiftning något av följande villkoras av att perioderna har fullgjorts: (a) Erhållande, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner. (b) Täckning genom annan lagstiftning. (c) Tillgång till eller undantag från obligatorisk eller frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring.

Bestämmelsen innebär att försäkrings-, anställnings- och bosättningsperioder som en person har uppfyllt i ett land ska ses som sådana perioder även i det andra landet, om det behövs för att personen ska få tillgång till försäkring och förmåner i det landet. Det gäller även perioder som egenföretagare.

I artikel SSCI.11-12 i bilaga SSC-7 finns regler om sammanläggning av perioder.

Bedömning av perioder i ett annat medlemsland

När Försäkringskassan tillämpar de nationella bestämmelserna för att bevilja en förmån, ska vi godta perioder som uppfyllts enligt ett annat medlemslands lagstiftning så långt som det krävs och så länge vår egen lagstiftning inte täcker sådana perioder.

Bestämmelsen garanterar inte att personen får förmåner och innebär inte ett generellt likställande av andra villkor för att få förmåner. Sådant likställande av andra omständigheter finns i stället i artikel SSC.6.

15.2.7 Upphävande av krav på bosättning, artikel SSC.8

Artikel SSC.8 Staterna ska säkerställa tillämpningen av principen om export av kontantförmåner i enlighet med leden a och b. (a) Kontantförmåner enligt en stats lagstiftning eller enligt detta protokoll ska inte minskas, ändras, hållas inne, dras in eller förverkas med anledning av att mottagaren eller dennes familjemedlemmar är bosatta i en annan stat än den där institutionen med ansvar för betalningen är belägen. (b) Led a gäller inte kontantförmåner som omfattas av artikel SSC.3.1 c och h [Sakområden].

Bestämmelsen innebär att de rättigheter som en person har i ett land inte får påverkas av att personen eller familjemedlemmarna inte bor i det landet. Det gäller för kontantförmåner som ingår i samordningsprotokollets tillämpningsområde (artikel SSC.3), förutom förmåner vid invaliditet (artikel SSC.3.1c)) och arbetslöshet (artikel SSC.3.1h)).

Detta brukar även kallas export av förmåner. Bestämmelsen syftar till att länderna inte får ha bosättningskrav för de personer som omfattas av protokollet. Det innebär att den bara är tillämplig på personer som bor i ett land och som omfattas av ett annat lands lagstiftning. Den som inte arbetar och som bosätter sig i ett nytt land har alltså, som huvudregel, inte rätt att ta med sig förmåner genom denna bestämmelse. Det beror på att hen då kommer att omfattas av det andra landets lagstiftning.

Bestämmelsen utgår från att alla ska omfattas av ett lands lagstiftning och få kontantförmåner utbetalade eller ha rätt till sådana från det landet enligt protokollet. Om någon bor eller vistas i ett annat land kan nationella bestämmelser ofta innebära att förmånerna inte kan beviljas eller fortsätta att betalas ut. Sådana regler får inte tillämpas på grund av artikel SSC.8. Det beror på att samordningsprotokollet bygger på principen om ett lands lagstiftning, och den som omfattas av ett visst lands lagstiftning ska tillförsäkras alla rättigheter som protokollet ger från det landet.

I protokollets sakområdeskapitel finns särskilda bestämmelser om export av förmåner.

15.2.8 Förhindrande av sammanträffande av förmåner, artikel SSC.9

Artikel SSC.9 Detta protokoll ska inte, om inte annat föreskrivs, kunna åberopas för att erhålla eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring.

Bestämmelsen innebär att samordningsbestämmelserna i protokollet inte ska kunna användas för att en person ska kunna få eller bevara rätt till flera förmåner av samma slag för samma period. Bestämmelsen är på så sätt begränsande, alltså ett förbud mot att en person får förmåner av samma slag för samma period.

Detta är en av de övergripande principer som gäller generellt vid tillämpning av samordningsprotokollet. Det finns även sakområdesspecifika bestämmelser om hinder mot att förmåner sammanträffar. Dessa sakområdesspecifika bestämmelser har företräde, men ska alltid läsas i förhållande till artikel SSC.9.

Bedömning av om förmåner sammanträffar

Om det i ett ärende visar sig att en person får förmåner från mer än ett land ska Försäkringskassan bedöma om det handlar om förmåner av samma slag för samma period. Om Försäkringskassan får sådana indikationer eller uppgifter behöver vi utreda med Förenade kungariket vad för sorts förmån personen får därifrån och om den gäller samma period.

15.3 Avdelning II – Fastställande av tillämplig lagstiftning

I avdelning II finns bestämmelser för att kunna samordna de i samordningsprotokollet berörda ländernas nationella lagstiftning som innebär en utvidgad eller inskränkt tillämpning av vad som gäller i respektive lands nationella lagstiftning. För Försäkrings- kassan innebär det att sådana bestämmelser gäller före SFB och annan lagstiftning om socialförsäkring som ingår i förordningens tillämpningsområde. Läs mer om regelverkens förhållande till varandra i kapitel 2.

Vid tillämpningen av samordningsprotokollet är det av central betydelse att man förstår att den bara avser tillämpningen av den lagstiftning som samordningsprotokollet omfattar och för den personkrets som omfattas.

Övergripande för avdelning II

Bilaga SSC-7 till samordningsprotokollet innehåller några generella artiklar kring förfarandet vid tillämpning.

Vid fastställandet av tillämplig lagstiftning enligt avdelning II ska den behöriga institutionen informera den berörda personen och, i förekommande fall, även personens arbetsgivare om deras skyldigheter utifrån den lagstiftning som blir tillämplig. Om personen efterfrågar ett intyg om vilket lands lagstiftning hen omfattas av ska ett sådant intyg utfärdas, artikel SSCI.16 i bilaga SSC-7. Läs även om när intyg ska utfärdas oavsett efterfrågan i avsnitt 15.3.1 och i avsnitt 15.3.2.

De berörda institutionerna ska samarbeta i fråga om utbyte av uppgifter för att dels kunna fastställa tillämplig lagstiftning enligt avdelning II, dels verkställa dess innehåll, artikel SSCI.17 i bilaga SSC-7. Samarbete ska även ske vid eventuella misstankar om oenighet där behov av rättelse eller återkallande finns, artikel SSCI.18 i bilaga SSC-7.

15.3.1 Allmänna bestämmelser, artikel SSC.10

Artikel SSC.10.1 De personer på vilka detta protokoll tillämpas ska omfattas av endast en stats lagstiftning. Denna lagstiftning ska fastställas i enlighet med denna avdelning.

Bestämmelsen innebär att bara ett lands lagstiftning ska vara tillämplig i ärenden där samordningsprotokollet är tillämpligt. Syftet med bestämmelsen är dels att säkerställa att man inte förlorar sina rättigheter när man rör sig över gränsen och dels att man endast ska behöva betala avgifter i ett land. Vilket lands lagstiftning som ska gälla beror på situationen.

Kontantförmån från arbete som anställd eller egenföretagare

Artikel SSC.10.2 Vid tillämpning av denna avdelning, ska de personer som med anledning av sitt arbete som anställd eller sin verksamhet som egenföretagare erhåller en kontantförmån anses utöva denna verksamhet. Detta ska inte gälla ersättning i form av pensioner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande eller ersättning i form av pension vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar och inte heller kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid.

Bestämmelsen säger att en person som får vissa kontantförmåner ska anses arbeta som anställd eller utöva verksamhet som egenföretagare, trots att hen inte gör det för tillfället. Ersättningen likställs på så sätt med arbete vid tillämpning av bestämmelserna om tillämplig lagstiftning enligt samordningsprotokollets avdelning II. Läs mer under rubriken När anses en person omfattas av bestämmelsen?

Vad är syftet med bestämmelsen?

Syftet med bestämmelsen är att en person inte ska behöva byta tillämplig lagstiftning när hen gör avbrott från arbetet i samband med ett försäkringsfall. Ett sådant avbrott kan bland annat bero på sjukdom. Det kan till exempel handla om en person som under ett sådant avbrott i stället skulle omfattas av bosättningslandets lagstiftning enligt artikel SSC.10.3.e, eller att bestämmelserna om arbete i två eller flera länder inte längre skulle vara tillämpliga. Bestämmelsen i artikel SSC.10.2 innebär därför att en person fortsatt ska omfattas av arbetslandets lagstiftning så länge hen får ersättning med anledning av sitt arbete där.

Tänk på att en person under den tid hen får en kontantförmån exempelvis kan börja arbeta mer eller mindre, alternativt i ett annat land, och Försäkringskassan kan då behöva göra en ny bedömning av vilket lands lagstiftning som ska gälla för personen.

När anses en person omfattas av bestämmelsen?

Bestämmelsen gäller personer som får kontantförmånen på grund av arbete som anställd eller egen företagare. Det förutsätter att personen har rätt till förmånen enligt nationell lagstiftning och det gäller bara så länge förmånen betalas ut. I Sverige regleras förmåner som grundas på arbete huvudsakligen i 6 kap. SFB. En förutsättning för att en person ska kunna få dessa arbetsbaserade förmåner är som huvudregel att hen är försäkrad för arbetsbaserade förmåner och har en sjukpenninggrundande inkomst (SGI). En förutsättning för att en sådan förmån fortsatt ska kunna beviljas är att den betalas ut på ett sådant sätt att personen skyddar sin SGI och därmed är fortsatt försäkrad för den arbetsbaserade förmånen. Detta är viktigt att beakta vid handläggning av ärenden för personer som inte bor i Sverige eller flyttar till ett annat land för att bosätta sig och samtidigt får en förmån.

Särskilt om karenstid för arbetslöshetsersättning

Inom arbetslöshetsförsäkringen finns karensdagar, det vill säga en slags kvalifikationstid som man inte får någon ersättning för trots att man är arbetslös och uppfyller villkoren för ersättning. Personer ska under karenstiden fortsätta anses omfattade av svensk lagstiftning enligt artikel SSC.10.2 eftersom man får se det som att de får en kontantförmån på grund av det tidigare arbetet, även om inte någon faktisk ersättning betalas ut just för de dagarna.

Pensioner

Ersättning i form av pension vid invaliditet, vid ålderdom, till efterlevande, vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar är visserligen kontantförmåner, men eftersom de är långvariga ersättningar är de uttryckligen undantagna i artikel SSC.10.2 i samordningsprotokollet. Detsamma gäller kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid.

Arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare

Artikel SSC.10.3.a Om inte annat följer av artiklarna SSC.12 och SSC.13 ska (a) en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en stat, omfattas av lagstiftningen i den staten

Bestämmelsen innebär att om ingen av reglerna i artikel SSC.12 och artikel SSC.13 är aktuell så ska artikel SSC.10 tillämpas. Huvudregeln om tillämplig lagstiftning finns således i artikel SSC.10 och undantagen från denna huvudregel finns i artikel SSC.12 och artikel SSC.13. Läs även om när artikel SSC.11 ska tillämpas i avsnitt 15.3.2 Utsända arbetstagare.

Bestämmelsen i artikel SSC.10.3.a innebär att en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i ett land ska omfattas av lagstiftningen där. Det gäller under förutsättning att hen inte också anses arbeta i något annat land och någon annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning gäller.

Definitionerna av de två begreppen arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare finns i nationell lagstiftning. Du kan läsa mer om det i avsnitt 15.2.1.

Arbetslandets lagstiftning ska gälla

Det är var personen arbetar rent fysiskt som avgör vilken lagstiftning som ska gälla. Därför måste man avgöra var en person faktiskt utövar verksamhet innan det går att ta ställning till om personen ska ses som anställd eller egenföretagare enligt definitionen i samordningsprotokollet.

Offentligt anställda ska tillhöra det medlemslands lagstiftning dit förvaltningen hör

Artikel SSC.10.3.b b) en offentligt anställd omfattas av lagstiftningen i den stat till vilken den förvaltning som sysselsätter denne hör,

Bestämmelsen innebär att för den som är offentligt anställd ska lagstiftningen i det land gälla ”till vilken den förvaltning som sysselsätter personen hör”. Det innebär att det är landet där personen arbetar som anställd som bestämmer om en person ses som offentligt anställd eller inte. Här handlar det ofta om arbete inom stat eller universitet och diplomatiska företrädare, det vill säga anställda vid beskickningar.

Ett intyg ska utfärdas för de personer på vilka artikel SSC.10.3.b är tillämplig. Det framgår av artikel SSCI.14.1 i bilaga SSC-7.

Personen ska alltså omfattas av svensk lagstiftning, under förutsättning att en svensk förvaltning ser hen som offentligt anställd. Du kan läsa mer om vilka förutsättningar det är i avsnitt 15.2.1.

Om inte någon av situationerna (a eller b) gäller ska bosättningslandets lagstiftning gälla

Artikel SSC.10.3.c c) en person på vilken leden a och b inte är tillämpliga ska omfattas av lagstiftningen i den stat där denne är bosatt, utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i detta protokoll enligt vilka personen har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en eller flera andra stater.

Bestämmelsen innebär att personer som omfattas av samordningsprotokollet alltid har möjlighet att tillhöra bosättningslandets lagstiftning, under förutsättning att ingen annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning gäller. Att personen ska tillhöra bosättningslandets lagstiftning får heller inte påverka hens rätt till förmåner i ett eller flera andra länder enligt andra bestämmelser i protokollet.

Försäkringskassan behöver alltså först konstatera att personen inte omfattas av några andra bestämmelser om tillämplig lagstiftning. Det handlar främst om personer som inte utövar någon ekonomisk verksamhet, till exempel pensionärer, barn och studerande, men bestämmelsen är inte begränsad till att gälla endast dessa personer. Om personen inte kan anses omfattad av någon annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning ska Försäkringskassan bedöma var personen har sin stadigvarande bosättning enligt definitionen i artikel SSC.1 aa i protokollet.

Vilka faktorer ska Försäkringskassan bedöma?

Som stöd för bosättningsbedömningen finns i artikel SSCI.10 i bilaga SSC-7 en förteckning av de kriterier som ska användas för att fastställa var den berörda personen har sina huvudsakliga intressen. Det ska göras en samlad bedömning av alla tillgängliga uppgifter om relevanta fakta, vilket kan omfatta ett antal faktorer.

Det finns ingen fullständig lista på vilka faktorer som kan ha betydelse i en sådan bedömning, utan det måste göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall (artikel SSCI.10 bilaga SSC-7), men följande faktorer kan vara av betydelse:

• (a)Vistelsens varaktighet och kontinuitet på den berörda statens territorium.
• (b) Personens situation, inbegripet
  • (i) Verksamhetens art och särskilda karaktär, särskilt platsen där verksamheten vanligtvis bedrivs, verksamhetens stadigvarande karaktär och ett anställningsavtals varaktighet,
  • (ii) Personens familjesituation och personens familjeband,
  • (iii) Utövandet av oavlönad verksamhet,
  • (iv) När det gäller studerande, deras inkomstkälla,
  • (v) Personens bostadsförhållanden, särskilt huruvida bostaden har permanent karaktär,
  • (vi) Den stat där personen anses vara bosatt för skatteändamål.

Studerande som inte är förvärvsaktiva

Det finns inga särskilda bestämmelser för den som reser till andra länder för att studera. Den som inte är förvärvsaktiv ska omfattas av lagstiftningen i det land där hen bor. Försäkringskassan ska därför också göra en bosättningsbedömning för den som vistas i ett annat land med anledning av studier. För den som har huvudsaklig avsikt att bedriva studier på heltid i ett annat land ska inte vistelsetiden under studierna beaktas vid bosättningsbedömningen. Däremot kan studenten åberopa andra omständigheter som ger rätt till att anses bosatt i studielandet (artikel SSCI.10.3 i bilaga SSC-7). Detsamma gäller för studentens familjemedlemmar så långt det är tillämpligt (artikel SSCI.10.4 bilaga SSC-7).

Bedöma bosättning trots att en annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning gäller

Stadigvarande bosättning i artikel SSC.1 aa i samordningsprotokollet har även betydelse för vilket lands lagstiftning som ska gälla när det handlar om att samordna förmåner från mer än ett medlemsland. Det kan röra sig om

• rätt till vårdförmåner vid bosättning i ett annat land än det behöriga landet (artikel SSC.15)
• rätt till vårdförmåner för pensionstagare (artikel SSC.21)

Det innebär att Försäkringskassan i vissa fall ska bedöma var personen har sin stadigvarande bosättning enligt artikel SSC.1 aa, trots att en annan bestämmelse om tillämplig lagstiftning gäller. Bedömningen görs då med stöd av artikel SSC.1 aa och inte artikel SSC.10.3.c.

Övriga bestämmelser i artikel SSC.10

För personer som utför arbete ombord på ett havsgående fartyg eller är medlemmar av flyg- och kabinbesättning innebär arbetets karaktär att det i stor utsträckning utförs i flera länder. För att underlätta och för att fastställandet av tillämplig lagstiftning ska få en rättslig stabilitet för dessa kategorier av anställda regleras tillämplig lagstiftning särskilt.

Villkor och omständigheter för kategorier av arbete i artikel SSC.10.4 (Arbete på ett havsgående fartyg) och SSC.10.5 (Flygande personal) innebär att det fastställs i vilket land personen anses utföra sitt arbete i. Därefter är det andra bestämmelser i samordningsprotokollet som pekar ut vilket lands lagstiftning som är tillämpligt, till exempel genom artikel SSC.10.3.a. För arbete ombord på ett havsgående fartyg är det avgörande vilket lands flagg fartyget har. För medlemmar av flyg -och kabinbesättningen är det stationeringsorten som avgör i vilket land arbetet utförs. För de som arbetar för flera operatörer och byter stationeringsort kan det bli aktuellt att tillämpa artikel SSC.12 i samordningsprotokollet.

Läs i samordningsprotokollet för detaljer i bestämmelser för personer som arbetar ombord på ett havsgående fartyg eller medlemmar av flyg- och kabinbesättningen. För ytterligare stöd i hur artiklarna 10.4 samt 10.5 i samordningsprotokollet ska tolkas kan analog tillämpning göras utifrån det som beskrivs för artiklarna 11.4 samt 11.5 i förordning 883/2004 (avsnitt 9.3.1).

15.3.2 Utsända arbetstagare, artikel SSC.11

Artikel SSC.11 ska tillämpas om medlemslandet gjort en anmälan om att bestämmelsen ska gälla. Sverige har gjort en sådan anmälan. Därför ska Försäkringskassan tillämpa reglerna i artikel SSC.11.

Utsända arbetstagare

Artikel SSC.11.1a

1. Med avvikelse från artikel SSC.10.3 [Allmänna regler] och som en övergångsåtgärd med avseende på den situation som råder till dess att detta avtal träder i kraft, ska följande regler om tillämplig lagstiftning gälla mellan de medlemsstater som förtecknas i kategori A i bilaga SSC-8 [Övergångsbestämmelser avseende tillämpningen av artikel SSC.11] och Förenade kungariket: (a) En person som arbetar som anställd i en stat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet i den staten ska, när arbetsgivaren sänder ut personen för att för arbetsgivarens räkning utföra ett arbete i en annan stat, fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda staten under förutsättning att (i) detta arbete inte varar längre än 24 månader och (ii) att denna person inte sänds ut för att ersätta en annan utstationerad arbetstagare.

Bestämmelsen gör det möjligt för anställda att arbeta i annat land under kortare tid och fortsätta att omfattas av lagstiftningen i det land varifrån de har sänts ut.

Omständigheterna som anges i artikel SSC.11.1a är att arbetsgivaren normalt ska bedriva sin verksamhet i det land som personen sänds ut från.

En person som uppfyller villkoren i bestämmelsen fortsätter att omfattas av lagstiftningen i det land varifrån hen har sänts ut. Det får också till följd att sociala avgifter ska fortsätta att betalas i utsändningslandet.

Ett intyg ska utfärdas för personer på vilka artikel SSC.11. är tillämplig. Detta framgår av artikel SSCI 14.1 i bilaga SSC-7.

Arbetsgivaren ska normalt bedriva verksamhet med anknytning till det sändande landet

För att bestämmelsen ska gälla ska den arbetsgivare som sänder ut en anställd normalt bedriva omfattande verksamhet än rent intern administrativ verksamhet i det sändande landet (artikel SSCI.13.2 i bilaga SSC-7). Det innebär att arbetsgivaren måste ha en stark anknytning till det sändande medlemslandet.

För att avgöra om en arbetsgivare normalt bedriver omfattande verksamhet i landet ska Försäkringskassan göra en helhetsbedömning av verksamheten. Vi ska då ta hänsyn till relevanta kriterier för varje arbetsgivares särdrag utifrån arten av verksamhet. Det kan handla om

• var företaget har sitt säte och sin administrativa verksamhet
• hur stor den administrativa personalstyrkan är i förhållande till annan personal
• var personal rekryteras
• var majoriteten av kontrakt med kunder sluts, vilken lagstiftning som är tillämplig på dessa kontrakt och antalet kontrakt i det sändande eller det mottagande landet
• hur länge företaget funnits i det sändande landet.

Faktorerna är inte uttömmande och om det är aktuellt kan Försäkringskassan även behöva kontrollera andra uppgifter. (AK:s beslut nr A2, p. 1 och Praktisk vägledning, del I, kapitel 3).

Utsändningsperiod

En utsändningsperiod får vara tänkt att pågå i längst 24 månader. Det finns inga möjligheter till förlängning utöver dessa 24 månader.

Det finns i nuläget inget mer stöd i samordningsprotokollet kring tillämpningen av artikel SSC.11. Därför ska AK:s beslut A2 och det som framgår av Praktiska vägledningen tillämpas analogt.

Om en person från början sänts ut för en kortare period än 24 månader är det möjligt att under en pågående utsändning förlänga utsändningsperioden så att den totala utsändningstiden blir max 24 månader utan att två månader har gått sedan den första utsändningsperioden löpt ut. (Praktisk vägledning, del I, kapitel 13)

Kortare avbrott i utsändningen påverkar inte utsändningens längd och bryter inte den ursprungliga utsändningen, oavsett orsaken till avbrottet. Det kan till exempel vara vid semester, sjukdom och utbildning. (AK:s beslut nr A2 p. 3.b) En person som till exempel sänds ut 24 månader från ett medlemsland till ett annat medlemsland och blir sjukskriven en månad kan alltså inte få sin utsändningsperiod förlängd till 25 månader. (Praktisk vägledning, del I, kapitel 15).

Vid längre avbrott i en utsändning kan personen själv avgöra om hen vill att den planerade utsändningsperioden ska löpa på eller om hen hellre vill avsluta utsändningsperioden för att efter två månader påbörja en ny utsändningsperiod (Praktisk vägledning, del I, kapitel 15). Det kan till exempel röra en person som blir utsänd från Sverige till ett annat medlemsland men som avbryter utsändningen redan efter två månader för en längre period. Efter fyra månader anmäler personen och arbetsgivaren på nytt utsändning till samma företag i samma medlemsland. Eftersom avbrottet på fyra månader i utsändningen inte kan anses vara ett ”kortare avbrott” så ses den tidigare utsändningsperioden som avslutad. (AK:s beslut nr A2 p. 3.b)

För en person som har avslutat en utsändningsperiod får ingen ny period för samma arbetstagare, samma företag och samma mottagande land beviljas tidigare än två månader från den dag då den förra utsändningsperioden löpte ut. (AK:s beslut nr A2 p. 3.c)

Personen måste omfattas av sändande landets lagstiftning före utsändningen

För att man ska kunna vara kvar i det sändande landets lagstiftning ska man omfattas av det landets lagstiftning redan före utsändningen. Det räcker med att man omfattas av lagstiftningen på grund av bosättning eller andra skäl, det behöver inte vara på grund av arbete. Förutsättningen är att den anställde omedelbart innan anställningen påbörjas har omfattats av lagstiftningen i medlemslandet där arbetsgivaren normalt bedriver sin verksamhet. (Artikel SSCI.13.1 i bilaga SSC-7).

Begreppet ”omedelbart innan utsändningen” ska tolkas analogt med den tolkning som finns för förordning 883/2004. Då ska den personen omfattats av det sändande landets lagstiftning i minst en månad innan utsändningen. Kortare perioder kräver en bedömning i det enskilda fallet utifrån övriga faktorer som är inblandade (AK:s beslut nr A2, p. 1). Det finns ännu ingen praxis gällande vilka övriga faktorer som kan beaktas.

Vad innebär det att inte ersätta annan utsänd person

Utsändningsreglerna är tänkta att förenkla för arbetstagare och arbetsgivare att tillfälligt arbeta i ett annat land. Reglerna ska inte användas för att bemanna hela företag eller verksamheter. Det är därför inte tillåtet att kontinuerligt och återkommande sända ut nya arbetstagare för att utföra samma arbete, vid samma arbetsplats och samma position och med samma syfte som en person som redan har fullgjort sin utsändning (Praktisk vägledning, del I, kapitel 2). Men om en utsänd person varit tvungen att avbryta sin utsändning innan den planerade utsändningsperioden hunnit löpa ut kan personen däremot ersättas (Praktisk vägledning, del I, kapitel 7). Eftersom det handlar om en ersättning av en tidigare utsänd person är det den tidigare utsändningsperioden som gäller för den nya personen.

Egenföretagare

Artikel SSC.11.1b (b) En person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i en stat och som skall bedriva liknande verksamhet i en annan stat, skall fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda staten, under förutsättning att verksamheten inte förväntas vara längre än 24 månader.

Bestämmelsen innebär att en egenföretagare kan bedriva liknande verksamhet i ett annat land som då jämställs på ett sätt med att sändas ut. De två särskilda krav som gäller är att egenföretagare

• normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i det sändande landet
• ska bedriva liknande verksamhet i ett annat land.

Vad är normal verksamhet som egenföretagare?

Med ”normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i ett land” menas en person som har en omfattande och stadigvarande verksamhet som egenföretagare innan arbetsperioden i det andra landet börjar (Artikel SSCI.13.3 i bilaga SSC-7). Det krävs med andra ord att personen redan har bedrivit sin verksamhet i det första landet under en viss tid innan hen börjar arbeta i det andra landet. Begreppet viss tid ska här tolkas analogt med vad som framgår av AK-beslut A2 p.2: viss tid är en period av minst två månader. Personen måste även under arbetsperioden i det andra landet

• bibehålla sin verksamhet i det första landet
• uppfylla kraven i det första landet för att bedriva verksamhet, för att kunna återuppta verksamheten vid återkomsten till detta land.

(Artikel SSCI.13.3 i bilaga SSC-7)

Vad menas med liknande verksamhet?

Med liknande verksamhet menas att verksamheten eller arbetet som utförs i båda länderna ska vara liknande. När Försäkringskassan ska bedöma om det rör sig om en liknande verksamhet, ska det göras utifrån verksamhetens faktiska karaktär. Det spelar alltså ingen roll om verksamheten eventuellt betraktas som anställning eller egenföretagande i det andra landet (artikel SSCI.13.4 i bilaga SSC-7). Försäkrings- kassan ska bedöma om det handlar om liknande verksamhet i båda länderna innan arbetsperioden i det andra landet börjar.

Begreppet ”liknande verksamhet” ska förstås analogt med hur det tillämpas vid handläggning av förordning 883/2004. Det utesluter nämligen inte att personen arbetar som egenföretagare i det sändande landet och som anställd i det mottagande landet. Det som är väsentligt är vad aktiviteten innebär och vilket arbete som utförs. (Praktisk vägledning, del I, kapitel 10).

15.3.3 Verksamhet i två eller flera länder, artikel SSC.12

När en person arbetar i flera länder regleras de olika situationer som kan uppstå genom olika bestämmelser om tillämplig lagstiftning. Det finns skillnader i om personen är anställd eller om hen bedriver egen verksamhet. Vidare kan både personens bosättningsförhållande och arbetsförhållande påverka bedömningen av vilket lands lagstiftning som ska gälla.

Samordningsprotokollet har även särskilda bestämmelser för personer som arbetar i

• ett eller flera medlemsländer och i Förenade kungariket
• två eller flera medlemsländer men aldrig i Förenade kungariket.

Anställd som arbetar i ett eller flera medlemsländer och i Förenade kungariket

Artikel SSC.12.1a

1. En person som normalt arbetar som anställd i en eller flera medlemsstater och i Förenade kungariket ska omfattas av a) lagstiftningen i den stat där personen är bosatt, om han eller hon bedriver en väsentlig del av sin verksamhet i denna stat, […]

Bestämmelsen innebär att en person som normalt arbetar i ett eller flera medlemsländer och i Förenade kungariket ska omfattas av lagstiftningen i det land där hen är bosatt, om hen utför en väsentlig del av sitt arbete i det landet.

Vad innebär normalt arbetar i två eller flera länder?

Enligt bestämmelsen i artikel SSCI.13.5 i bilaga SSC-7 definieras den som ”normalt arbetar som anställd i ett eller flera medlemsländer och i Förenade kungariket” som en person som samtidigt eller omväxlande har en eller flera separata anställningar hos samma företag eller arbetsgivare, eller för olika företag eller arbetsgivare i aktuella länderna. Det kan vara en person som arbetar samtidigt i två länder, till exempel vissa veckodagar i ett land och andra veckodagar i ett annat. Det kan också gälla en person som arbetar omväxlande i olika länder, till exempel en månad i ett land och nästa månad i ett annat.

Ibland kan det vara svårt att avgöra om en person ska ses som utsänd eller är verksam i flera länder. Enligt artikel SSCI.13.9 i bilaga SSC-7 är arbetets varaktighet en avgörande faktor för att fastställa om en situation ska betraktas som arbete i flera länder. Arbetet i det andra landet ska vara av permanent och återkommande karaktär. Det ska alltså inte vara något som bara inträffar vid ett enda tillfälle.

För att fastställa om en person arbetar i två eller flera länder ska vi i första hand utgå från uppgifterna i personens anställningskontrakt, och bedöma om hen kan förväntas arbeta regelbundet i två eller flera länder under en kommande tolvmånadersperiod enligt artikel SSCI.13.13 i bilaga SSC-7.

Även arbete i ett tredjeland kan räknas med vid bedömningen av om personen normalt arbetar i två eller flera länder under förutsättning att arbetet i tredjeland utförs för en arbetsgivare som finns i ett medlemsland. Tänk på att Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz räknas som tredjeland i förhållande till samordningsprotokollet.

Marginellt arbete ska inte räknas med

En person som har ett marginellt arbete i ett land och samtidigt arbetar i ett annat land anses inte normalt arbeta i två eller flera länder, artikel SSCI.13.7 bilaga SSC-7. En sådan person ska därför behandlas som om hen bara arbetar i ett arbetsland. Tillämplig lagstiftning ska i sådana fall i stället fastställas enligt artikel SSC.10.3.a i samordningsprotokollet.

Även om en person inte anses arbeta i två eller flera länder på grund av marginellt arbete ska rutinerna som framgår av artikel SSCI.15 i bilaga SSC-7 tillämpas.

Vad räknas som marginellt arbete?

Marginellt arbete definieras som anställningar (aktiviteter) som är permanenta men oviktiga utifrån tid och ersättning. Vid en sådan bedömning kan Försäkringskassan beakta

• arbetstiden i förhållande till personens totala arbetstid
• ersättningen i förhållande till personens totala lön
• arbetets karaktär.

Som riktvärde ska tolkningen göras analogt med det riktvärde som normeras enligt Praktisk vägledning för förordning 883/2004. Anställningar som är mindre än fem procent av personens normala arbetstid eller ligger till grund för mindre än fem procent av personens totala lön ses som marginella.

Vad innebär "en väsentlig del av arbetet utförs i bosättningslandet"?

När vi har konstaterat att en person normalt arbetar i två eller flera länder ska vi bedöma om en väsentlig del av arbetet utförs i bosättningslandet. Med väsentlig del menas en kvantitativ omfattande del, det vill säga minst 25 procent av allt arbete som hen utför i bosättningslandet, artikel SSCI.13.10 och SSC.13.11a i bilaga SSC-7. Här ska vi göra en samlad bedömning av arbetsförhållandena och om personens lön eller arbetstid uppnår 25 procent ska personen anses utföra en väsentlig del av sitt arbete i bosättningslandet.

Kriterierna är vägledande, men även andra kriterier kan vid en samlad bedömning klargöra om en person utför 25 procent eller mer av sitt arbete i bosättningslandet (artikel SSCI.13.11a i bilaga SSC-7).

Bedömningen ska göras utifrån den situation som kan förväntas uppstå under de följande tolv kalendermånaderna (artikel SSCI.13.12 i bilaga SSC-7). Vi utfärdar därför som regel intyg A1 för en tolvmånadersperiod, även om ansökan gäller en annan tidsperiod (jämför avsnitt 10.1.3 Särskilt om intyg A1 vid arbete i två eller flera länder (artikel 13 i förordning 883/2004).

Artikel SSC.12.1.b b) om den personen inte utför en väsentlig del av sitt arbete i den stat där han eller hon är bosatt, i) lagstiftningen i den stat där företagets eller arbetsgivarens säte eller verksamhetsställe är beläget, om personen är anställd av ett företag eller en arbetsgivare, ii) lagstiftningen i den stat där företagens eller arbetsgivarnas säte eller verksamhetsställe är beläget, om personen är anställd av två eller flera företag eller arbetsgivare som har sina säten eller verksamhetsställen i en enda stat, iii) lagstiftningen i den stat där företagets eller arbetsgivarens säte eller verksamhetsställe är beläget utanför den stat där personen är bosatt, om han eller hon är anställd av två eller flera företag eller arbetsgivare som har sitt säte eller verksamhetsställe i en medlemsstat och i Förenade kungariket, varav den ena är bosättningsstaten, eller iv) lagstiftningen i den stat där personen är bosatt, om han eller hon är anställd av två eller flera företag eller arbetsgivare, varav minst två har sitt säte eller verksamhetsställe i olika stater utanför den stat där han eller hon är bosatt.

Bestämmelsen innebär att om personen inte utför en väsentlig del av sitt arbete i landet där hen bor finns olika regler för vad som ska gälla.

Situationer där en person inte utför en väsentlig del av sitt arbete i bosättningslandet och där Förenade kungariket inte heller är ett av arbetsländerna regleras av artikel SSC. 12.5 i samordningsprotokollet. Läs mer i avsnitt Arbete som anställd endast i flera medlemsländer.

Arbetsgivarens säte eller verksamhetsställe är avgörande

Om personen normalt arbetar i två eller flera länder men inte arbetar en väsentlig del i bosättningslandet, ska det i stället fastställas var personens arbetsgivare har sitt säte eller verksamhetsställe. Med ”säte eller verksamhetsställe” menas det ställe där företagets väsentliga beslut fattas och där dess centrala förvaltningsfunktioner finns. (Artikel SSCI.13.12 i bilaga SSC-7)

Företagets säte utanför avtalsländernas territorium

En person ska omfattas av bosättningslandets lagstiftning om följande tre villkor är uppfyllda: Hen

• arbetar som anställd i två eller flera avtalsländer
• är bosatt i ett avtalsland
• är anställd av en arbetsgivare som är etablerad utanför avtalsländernas territorium.

(Artikel SSCI.13.14 i bilaga SSC-7)

Kontantförmån och arbete samtidigt

En person som får en kortsiktig kontantförmån i ett land samtidigt som hen arbetar i ett annat land ska anses arbeta i två olika länder och bedömas enligt artikel SSC.12 i samordningsprotokollet. Det beror på att denna artikel anger att den som får en kontantförmån med anledning av sitt arbete som anställd eller sin verksamhet som egenföretagare ska anses arbeta. Du kan läsa mer om den bestämmelsen och vilka svenska förmåner det gäller i avsnitt 15.2.3.

Egenföretagare som bedriver verksamhet i flera länder

Artikel SSC.12.2 och SSC.12.3 2. En person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i en eller flera medlemsstater och i Förenade kungariket ska omfattas av a) lagstiftningen i den stat där personen är bosatt, om han eller hon bedriver en väsentlig del av sin verksamhet i denna stat, eller b) lagstiftningen i den stat där personens verksamhets huvudsakliga intressen finns, om personen inte är bosatt i en av de stater där han eller hon bedriver en väsentlig del av sin verksamhet. 3. En person som normalt arbetar som anställd och bedriver verksamhet som egenföretagare i två eller flera stater ska omfattas av lagstiftningen i den stat där personen arbetar som anställd eller, om personen arbetar som anställd i två eller flera stater, av den lagstiftning som fastställs i enlighet med punkt 1.

Bestämmelsen innebär att för en egenföretagare som normalt bedriver verksamhet i flera länder gäller att om hen

• bedriver en väsentlig del av sin verksamhet i bosättningslandet, ska hen omfattas av lagstiftningen där
• inte är bosatt i något av de länder där en väsentlig del av verksamheten bedrivs, ska hen omfattas av lagstiftningen i det land där verksamhetens huvudsakliga intressen finns.

För en egenföretagare som även arbetar som anställd enligt artikel SSC.12.3 gäller att om hen är anställd i

• ett land ska hen omfattas av lagstiftningen där hen är anställd
• två eller flera länder ska bedömningen göras enligt samma bestämmelser som gäller för den som är anställd i flera länder (läs mer i avsnitt 15.2.3).

Vem som ses som egenföretagare kan du läsa om i avsnitt 15.3.1.

Normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i minst två länder

Bestämmelsen avser en person som samtidigt eller omväxlande utövar en eller flera verksamheter som egenföretagare i olika länder och där det inte spelar någon roll vilken typ av verksamhet det handlar om (artikel SSCI.13.8 i bilaga SSC-7). En person kan bedriva verksamhet som slaktare i ett land och snickare i ett annat och ändå omfattas av bestämmelsen om verksamhet i flera länder. Det avgörande är att verksamheten i alla berörda länder ses som verksamhet som egenföretagare (artikel SSC.1.b i samordningsprotokollet samt artikel SSCI.13.8 i bilaga SSC-7).

Verksamhet som egenföretagare normalt bedriver i flera länder ska vara av permanent och återkommande karaktär och inte något tillfälligt som sker vid ett tillfälle (artikel SSCI.13.9 i bilaga SSC-7). Verksamhetens varaktighet i det andra landet är därför en avgörande faktor för att klargöra om den är att anse som arbete som egenföretagare i flera länder eller om den är ett tillfälligt arbete i ett annat land enligt artikel SSC.11.2 i samordningsprotokollet.

Vid bedömning av om det är normal verksamhet som egenföretagare i flera länder ska hänsyn inte tas till marginellt arbete (artikel SSCI.13.5 i bilaga SSC-7). Jämför definitionen av marginellt arbete som anställd som ska tolkas analogt med tillämpning av förordning 883/2004. Här kan det riktvärde om fem procent som gäller för anställda också användas för att avgöra om en egenföretagares arbetstid eller ersättning är av marginell karaktär. Du kan läsa mer om det i avsnitt 15.3.3 Vad räknas som marginellt arbete.

Väsentlig del av verksamheten

Vid bedömningen av vad som är en väsentlig del av verksamheten gäller samma regelverk som för den som är anställd. Det innebär att man utifrån en samlad bedömning av arbetsförhållandena ska klargöra att minst 25 procent av verksamheten utförs i bosättningslandet. Bedömningen av verksamheten ska göras utifrån omsättning, arbetstid, antal tillhandahållna tjänster eller inkomst (Artikel SSCI.13.10 och SSCI.13.11b i bilaga SSC-7). Du kan läsa mer om den bedömningen tidigare i avsnitt 15.3.3 Vad innebär en väsentlig del av arbetet utförs i bosättningslandet?

Bedömningen ska göras utifrån den situation som kan förväntas pågå under de följande tolv kalendermånaderna (artikel SSCI.13.13 i bilaga SSC-7). Försäkringskassan ska då be personen om uppgifter om hens förväntade arbetsförhållanden och om arbetsförhållandena kommer att bestå. Det kan vara

• uppgifter om ett tidigare arbetsmönster som personen menar kommer att fortsatt gälla under de kommande tolv månaderna
• kontrakt på kommande uppdrag som visar att personens verksamhet i två eller flera medlemsländer kommer att pågå.

Bestämmelser för personer som inte bedriver en väsentlig del av den egna verksamheten i bosättningslandet och inte heller bedriver någon verksamhet i Förenade Kungariket finns i artikel SSC.12.6 i samordningsprotokollet. Läs om det senare i detta avsnitt.

Verksamhetens huvudsakliga intresse

Verksamhetens huvudsakliga intresse ska fastställas med hänsyn till alla aspekter av egenföretagarens arbete. Det innebär att Försäkringskassan ska bedöma följande faktorer utifrån de kommande tolv månaderna:

• var verksamheten har sitt fasta säte
• verksamhetens stadigvarande karaktär eller dess varaktighet
• antalet tillhandahållna tjänster
• egenföretagarens egen uppfattning.

(Artikel SSCI.13.12–13.13 i bilaga SSC-7)

Offentligt anställd

Artikel SSC.12.4 4. En person som är offentligt anställd i en stat och som samtidigt arbetar som anställd och/eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en eller flera andra stater, ska omfattas av lagstiftningen i den stat till vilken den förvaltning som sysselsätter personen hör.

Bestämmelsen innebär att den som samtidigt arbetar som offentligt anställd i ett land och som anställd eller egenföretagare i ett eller flera andra länder ska omfattas av det landets lagstiftning som gäller för den offentliga arbetsgivaren. Men det räcker inte med ett anställningskontrakt med en offentlig arbetsgivare, utan personen måste dessutom arbeta på ett sådant sätt att det kan räknas som att hen normalt arbetar i flera länder.

Du kan läsa mer om hur en sådan bedömning ska göras i avsnitt 15.3.3 och beskrivningen av artikel SSC.12.1a samordningsprotokollet.

Reglerna om marginellt arbete gäller även vid bedömningen av en offentlig anställning vid fastställandet av tillämplig lagstiftning när en person arbetar i två eller flera länder. Även om en person inte anses arbeta i två eller flera länder på grund av marginellt arbete ska rutinerna som framgår av artikel SSCI.15 i bilaga SSC-7 tillämpas (artikel SSCI.13.5 i bilaga SSC-7).

För den som arbetar som offentligt anställd i flera länder och är anställd av två eller flera offentliga arbetsgivare i olika länder ska bestämmelserna i artikel SSC.12.1 i samordningsprotokollet tillämpas på samma sätt som för den som arbetar i flera länder.

Arbete som anställd endast i flera medlemsländer

Artikel SSC.12.5 5. En person som normalt arbetar som anställd i två eller flera medlemsstater (och inte i Förenade kungariket) ska omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning om personen inte utför en väsentlig del av detta arbete i bosättningsstaten och personen (a) är anställd av ett eller flera företag eller arbetsgivare, av vilka samtliga har sitt säte eller verksamhetsställe i Förenade kungariket. (b) Är bosatt i en medlemsstat och är anställd av två eller flera företag eller arbetsgivare, som alla har sitt säte eller verksamhetsställe i Förenade kungariket och medlemsstaten för bosättning, (c) Är bosatt i Förenade kungariket och är anställd av två eller flera företag eller arbetsgivare, varav minst två har sitt säte eller verksamhetsställe i olika medlemsstater, eller (d) är bosatt i Förenade kungariket och är anställd av ett eller flera företag eller arbetsgivare, av vilka inget har sitt säte eller verksamhetsställe i en annan stat.

Bestämmelsen reglerar olika situationer då en anställd inte utför en väsentlig del av arbetet i bosättningslandet samtidigt som Förenade kungariket inte är något av arbetsländerna.

Bestämmelsen ger ytterligare reglering i situationer då personen inte utför en väsentlig del av arbetet i bosättningslandet. Till skillnad från artikel SSC.12.1b ska personerna i artikel SSC.12.5 punkter a-d omfattas av lagstiftningen i Förenade kungariket även om inget arbete utförs där. De beskrivna situationerna i punkterna a–d har ändå anknytning till Förenade kungariket, antingen genom att personen är bosatt i Förenade kungariket eller att hens aktuella arbetsgivare har sitt säte eller verksamhetsställe i Förenade kungariket.

Egenföretagare som bedriver verksamhet endast i flera medlemsländer

Artikel SSC.12.6 och SSC.12.7 6. En person som normalt bedriver verksamhet som egenföretagare i två eller flera medlemsstater (och inte i Förenade kungariket), utan att utöva en väsentlig del av denna verksamhet i bosättningsstaten, ska omfattas av Förenade kungarikets lagstiftning om platsen för verksamhetens intresse är belägen i Förenade kungariket. 7. Punkt 6 ska inte tillämpas på en person som normalt arbetar som anställd och egenföretagare i två eller flera medlemsstater.

Båda bestämmelserna avser personer som bedriver verksamhet som egenföretagare. Bestämmelsen SSC.12.6 reglerar situationen då en person som bedriver verksamhet som egenföretagare inte utför en väsentlig del av sin verksamhet i bosättningslandet. I jämförelse med artikel SSC.12.2b är inte Förenade kungariket något av de länder som verksamheten bedrivs inom. Bestämmelsen SSC.12.6 gäller inte för personer som förutom att bedriva egen verksamhet i flera länder samtidigt är anställda, utan då ska artikel SSC.12.3 tillämpas istället.

Allt arbete ska räknas som utfört i det land vars lagstiftning personen omfattas av

Artikel SSC.12.8 8. De personer som avses i punkterna 1–6 ska vid tillämpningen av den lagstiftning som fastställs i enlighet med dessa bestämmelser behandlas som om de arbetar som anställda eller bedriver verksamhet som egenföretagare i den berörda staten samt får alla sina inkomster därifrån.

Bestämmelsen innebär att den som regelbundet arbetar i två eller flera länder och som artikel SSC.12 bedömts gälla för ska

• anses utföra allt sitt arbete i det land vars lagstiftning är tillämplig
• anses få alla sina inkomster från det landet.

Personen ska alltså bara betala avgifter i det landet och få tillgång till det landets förmåner som omfattas av protokollet.

Handläggning enligt artikel SSCI.15 i bilaga SSC-7 Genomförandedel

Den som är anställd eller egenföretagare och arbetar i två eller flera länder ska informera den behöriga institutionen i bosättningslandet om detta. En person som är bosatt i Sverige och som arbetar i två eller flera länder ska alltså informera Försäkrings- kassan om det (artikel SSCI.15.1 i bilaga SSC-7). Var personen är bosatt är avgörande för vidare handläggning av ett ärende där arbete utförs i två eller flera länder, eftersom det är i bosättningslandet som handläggningen om tillämplig lagstiftning ska påbörjas. Om det råder osäkerhet kring bosättningslandet, ska utgångspunkten för bedömningen göras i kriterierna för att fastställa bosättningsorten i artikel SSCI.10 i bilaga SSC-7, vilket du kan läsa mer i avsnitt 15.3.1.

Om personen inte meddelar bosättningslandet att hen arbetar i två eller flera länder, ska institutionen så snart den får kännedom om det tillämpa artikel SSCI.15 i bilaga SSC-7. Om personen i stället har informerat institutionen i annat land än bosättningslandet ska institutionen i det förstnämnda landet informera institutionen i bosättningslandet, (artikel SSCI.15.6). Om Sverige är bosättningsland och Försäkringskassan får information på något av dessa sätt, ska vi tillämpa handläggningsbestämmelserna i artikel SSCI.15.

Bestämmelsen i artikel SSCI.15 innebär att den berörda institutionen i det aktuella bosättningslandet påbörjar utredningar om vilket lands lagstiftning som ska gälla för en person som arbetar i två eller flera länder. Institutionen fattar sedan ett provisoriskt beslut om vilket lands lagstiftning som ska gälla utifrån bestämmelserna i artikel SSC.12 i samordningsprotokollet. Institutionen ska därefter underrätta de berörda institutionerna i de andra länderna där personen arbetar om det provisoriska beslutet (artikel SSCI.15.2 och artikel SSCI.15.5 i bilaga SSC-7). I praktiken innebär det att ett land kan ange att ett annat lands lagstiftning ska gälla för en person som arbetar i två eller flera länder.

Samtliga berörda länders behöriga institutioner har två månader på sig att invända mot det provisoriska beslutet. Om ingen av dem invänder blir beslutet slutgiltigt när de två månaderna har gått ut. Man räknar tiden från det att de andra behöriga institutionerna tog del av det provisoriska beslutet, om inte beslutet redan har fastslagits som slutgiltigt enligt artikel SSCI.15.4 i bilaga SSC-7. (Artikel SSCI.15.3 i bilaga SSC-7). Den behöriga institutionen i det land vars lagstiftning ska gälla informerar den berörda personen om detta. Det gäller både provisoriska och slutliga beslut och ska ske utan dröjsmål.

Vid osäkerhet vid fastställandet av tillämplig lagstiftning för en person som arbetar i två eller flera länder ska de berörda institutionerna eller myndigheterna fastställa lagstiftningen i samråd. Det innebär att i de fall Försäkringskassan är osäker på vilket lands lagstiftning som ska gälla ska vi ta kontakt med det andra landet. Om Försäkrings- kassan och det andra landets behöriga institution har olika uppfattning om förutsättningarna och relevanta uppgifter ska vi försöka nå enighet genom att tillämpa ovanstående villkor och bestämmelserna i artikel SSCI.6 i bilaga SSC-7, (artikel SSCI.15.4 i bilaga SSC-7).

15.3.4 Frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, artikel SSC.13

Artikel SSC.13 avser situationer där tillämplig lagstiftning ska fastställas enligt artiklarna SSC.10 och SSC.12 i samordningsprotokollet och särskilt beaktande ska göras om en person har en frivillig försäkring eller fortsättningsförsäkring.

En frivillig försäkring är en försäkring där en enskild person har deklarerat att hen vill omfattas av en försäkring genom att underteckna ett kontrakt. Även möjligheten att i efterhand betala in avgifter till en sådan försäkring faller in här.

I Sverige har vi ett obligatoriskt socialförsäkringssystem, vilket betyder att vår social- försäkring är obligatorisk för dem som omfattas av den genom bosättning eller arbete. Försäkringskassan behöver ändå känna till denna bestämmelse eftersom det kan hända att personer som omfattas av den obligatoriska försäkringen i Sverige även omfattas av ett annat lands frivilliga försäkring eller fortsättningsförsäkring.

15.3.5 Arbetsgivarens skyldigheter - artikel SSC.14

I artikel SSC.14 finns bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter. Även om arbetsgivaren har sitt säte eller verksamhetsställe utanför det behöriga landet, så innebär artikel SSC.14.1 att arbetsgivaren ska fullgöra alla skyldigheter i landet vars lagstiftning dess anställda omfattas av, särskilt vad gäller skyldigheten att betala de avgifter som föreskrivs enligt det landet. Utgångspunkten i artikel SSC.10.1 om att endast ett lands lagstiftning ska vara tillämplig genom någon av bestämmelserna i avdelning II, regleras därmed även arbetsgivarens skyldighet till att endast gälla för ett land vad gäller socialförsäkringen.

Enligt artikel SSC.14.2 kan dock arbetsgivare med verksamhetsställe utanför landet vars lagstiftning är tillämplig komma överens med den anställde om att denne ska betala sociala avgifter. I Sverige är det Skatteverket som administrerar frågan om sociala avgifter.

15.4 Metodstöd

Ärenden som berörs

Det här metodstödet ska du bara använda för att utreda ärenden som berör en gränsöverskridande situation mellan Förenade kungariket och ett medlemsland från den 1 januari 2021 och som inte träffas av avtalet om Förenade kungarikets utträde ur EU.

Du ska läsa detta parallellt med avsnitt 2.5 Metodstöd.

Du kan läsa mer om avtalet om Förenade kungarikets utträde ur EU i avsnitt 8.4.

Läs mer om informationsutbytet med Förenade kungariket i avsnitt 10.3.

Utredning

Gör din utredning med stöd av avsnitt 2.5.1.

Om du konstaterar att personen är eller har varit i en gränsöverskridande situation mellan Förenade kungariket och ett medlemsland från den 1 januari 2021 och inte träffas av avtalet om Förenade kungarikets utträde ur EU, ska du läsa vidare i detta avsnitt.

Bedömning

Vilket eller vilka regelverk är tillämpliga?

Du gör din bedömning med stöd av avsnitt 2.5.2.

Om du i momentet Utredning konstaterar att situationen berör Förenade kungariket ska du bedöma om personen

• är eller har varit i en situation som inbegriper minst två länder varav Förenade kungariket är ett där det finns ett gemensamt internationellt regelverk
• är lagligen bosatt i en medlemsstat eller i Förenade kungariket.

Den som uppfyller punkterna ovan ska även ingå i personkretsen enligt SSC.2 i samordningsprotokollet, för att protokollet ska kunna tillämpas.

Bedömning av personkrets

Samordningsprotokollet ska endast tillämpas på personer som är lagligen bosatta i Förenade kungariket eller i ett medlemsland (artikel 489.1) samt omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera länder (SSC.2). Avsaknaden av laglig bosättning efter den 1 januari 2021 får dock inte påverka rättigheter till kontantförmåner som hänför sig till tidigare perioder av laglig bosättning för personer som omfattas eller omfattats av lagstiftningen i en eller flera länder (artikel 489.2). Läs mer om detta i avsnitt 2.5.2 Uppfyller personen förmånsvillkoren?

Begreppet lagligen bosatt är en migrationsrättslig bedömning och är inte kopplat till socialförsäkringens koncept av bosättning. Det räcker därför att Försäkringskassan kan konstatera att personen befinner sig lagligt i Sverige. Den bedömningen görs på motsvarande sätt som vi sedan tidigare gör vid tillämpningen av förordning 1231/2010. Läs mer i avsnitt 9.2.2. Personkrets.

Laglig vistelse regleras i utlänningslagen och du kan läsa mer om laglig vistelse i kapitel 5.

Ska svensk lagstiftning gälla?

Det här steget blir aktuellt om protokollet är tillämpligt regelverk.

Här bedömer du vilket lands lagstiftning som ska gälla. Läs om hur du gör den bedömningen i beskrivningen av artiklarna 10–12 i samordningsprotokollet i avsnitt 15.2. Läs mer om steget i avsnitt 2.5.2 Bedömning.

Är personen försäkrad i Sverige?

I detta steg bedömer du om personen är försäkrad i Sverige. Läs mer om steget i avsnitt 2.5.2 Bedömning.

Uppfyller personen de andra relevanta villkoren i socialförsäkringsskyddet?

Läs i avsnitt 2.5.3. om att bedöma om personen uppfyller de andra villkor som gäller för respektive förmån.

Brittiska medborgares rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige från och med 1 januari 2021 regleras i första hand i utträdesavtalets personkrets i artikel 10.

Träffas den brittiska medborgaren inte av utträdesavtalet så ska personen bedömas på samma sätt som övriga tredjelandsmedborgare vid tillämpningen av t.ex. 5 kap. 12 § och 6 kap. 14 § SFB. Läs mer om detta i avsnitt 5.5 Särskilt för Förenade kungariket.

Uppfyller personen förmånsvillkoren?

Läs i avsnitt 2.5.3 om detta steg i bedömningen.

Om protokollet är tillämpligt ska du beakta de förmånsspecifika rättigheterna och skyldigheterna som framgår av avdelning III i samordningsprotokollet.