Hoppa till huvudinnehåll

10 Förordning 987/2009 – intyg, provisoriska beslut och informationsutbyte

Förordning 987/2009 är den så kallade tillämpningsförordningen till förordning 883/2004 och innehåller ett stort antal handläggningsregler för myndigheterna. Såväl förordning 883/2004 som 987/2009 innehåller bestämmelser om kontakten mellan medlemsländer och handläggningen av ärenden.

Bestämmelser i tillämpningsförordningen som hör ihop med bestämmelser i förordning 883/2004 kommenteras i huvudsak i kapitel 9. Detta kapitel tar upp vissa bestämmelser i tillämpningsförordningen som är centrala för Försäkringskassan och vår handläggning men som inte alltid har ett direkt samband med bestämmelser i förordning 883/2004.

10.1 Intyg A1 – intyg om tillämplig lagstiftning​

Intyg A1 visar vilket lands lagstiftning om social trygghet som gäller för en arbetstagare och egenföretagare som rör sig inom EU/EES eller Schweiz. Det är ett standardiserat intyg som ser likadant ut i alla medlemsländer. En person som har ett intyg A1 som visar att svensk lagstiftning gäller kan ha fortsatt rätt till ersättningar och bidrag från svensk socialförsäkring och arbetslöshetsförsäkring även när hen arbetar i ett annat land. Intyget visar också var de sociala avgifterna ska betalas.

En arbetstagare eller egenföretagare i Sverige med intyg A1 som visar att ett annat lands lagstiftning gäller saknar däremot rätt till de flesta svenska trygghetsförmåner från Sverige och sociala avgifter ska inte betalas här.

10.1.1 Intyg A1:s bindande verkan​

De handlingar som utfärdas av ett medlemslands institution för att intyga att en person omfattas av det landets lagstiftning och de handlingar som ligger till grund för utfärdandet, ska godtas av andra medlemsländers institutioner så länge den utfärdande institutionen inte drar tillbaka dem eller förklarar dem ogiltiga. (Artikel 5.1 i förordning 987/2009). Försäkringskassan ska därför följa ett intyg A1 utfärdat av ett annat medlemsland.

Intyg A1 klargör de rättigheter och skyldigheter som personen har. Dessa rättigheter och skyldigheter gäller därmed för den angivna perioden om intyget inte dras tillbaka av den utfärdande institutionen. (Se bl.a. EU-domstolens domar i mål C-202/97, Fitzwilliam Ltd, C2/05, Herbosch Kiere NV och mål C-178/97, Barry Banks m.fl.)

Rättsfall

I mål C-527/16 Alpenrind konstaterade EU-domstolen att ett A1-intyg är bindande inte bara för institutionerna i det medlemsland där arbetet utförs utan också för domstolarna i detta medlemsland så länge som det inte dras tillbaka eller förklaras ogiltigt av det utfärdande medlemslandet. Detta gäller även i de fall där AK har kommit fram till att intyget har utfärdats felaktigt och borde dras tillbaka. EU-domstolen slog vidare fast att A1-intyg är bindande även om det utfärdas retroaktivt, trots att intyget har utfärdats först efter det att medlemslandet, där arbetet utförs, har fastställt att arbetstagaren omfattas av dess lagstiftning. Målet som också behandlade begreppet person som sänds ut för att ersätta en annan person beskrivs även i avsnitt 9.3.2.

10.1.2 Försäkringskassans handläggning av begäran om intyg A1​

Försäkringskassan ska, på begäran av en enskild person eller en arbetsgivare, pröva om personen omfattas av svensk lagstiftning enligt någon av bestämmelserna i avdelning II i förordning 883/2004. När det gäller handläggningen av begäran om intyg A1 finns det inget krav på en skriftlig ansökan. Vi kan i samband med detta även behöva pröva vilket lands lagstiftning som personen ska omfattas av när hen arbetar i två eller flera medlemsländer (artikel 16 i förordning 987/2009). I de fall svensk lagstiftning gäller för personen ska Försäkringskassan utfärda en handling i form av ett intyg A1. När det är aktuellt ska intyget också ange till och med vilken dag och på vilka villkor intyget är tillämpligt (artikel 19.2 i förordning 987/2009).

Om Försäkringskassan bedömer att svensk lagstiftning ska gälla för en person och utfärdar ett intyg A1 behöver vi inte skicka något separat beslut om vilken lagstiftning som gäller för personen. När en person får det som hen har önskat behöver Försäkringskassan inte heller motivera sitt beslut eller skicka med någon omprövnings- eller överklagandehänvisning. Om Försäkringskassan däremot bedömer att svensk lagstiftning inte gäller för personen så fattar vi ett avslagsbeslut om att intyget inte kan utfärdas. Vid arbete i två eller flera medlemsländer kan vi dock hamna i en situation där vi istället beslutar att ett annat lands lagstiftning ska gälla för personen, antingen provisoriskt eller slutligt, enligt artikel 16 i förordning 987/2009. Då ska inte ett avslagsbeslut fattas.

För beslut i ärenden om utfärdande av intyg A1 gäller SFB:s regler om ändring, omprövning och överklagande (113 kap. 2 § andra stycket punkten 2 SFB). För handläggningen av ärendena i övrigt är det reglerna i FL som gäller.

Du kan läsa mer i vägledning 2004:7 Förvaltningsrätt i praktiken om Försäkringskassans service- och informationsskyldighet samt i vilka fall vi ska fatta avslagsbeslut respektive avvisningsbeslut.

Särskilt om utredning av intyg A1

Försäkringskassan ska utreda ärenden om intyg A1 i den omfattning som krävs (23 § FL). I ärenden med gränsöverskridande inslag är det särskilt viktigt att få in ett fullgott beslutsunderlag som styrker påstådda förhållanden, innan vi fattar beslut. Det beror på att ärendena kan ha stor betydelse för personen även långt senare om det blir aktuellt att lägga samman perioder och rättigheter från andra medlemsländer, exempelvis när personen går i pension. Dessutom kan ärendena även ha betydelse för ett annat medlemsland. Därför ska Försäkringskassan få in skriftliga styrkta underlag för att kunna fatta ett beslut. Utöver det har EU-domstolen i sin praxis betonat intygs bindande verkan. Det är därför viktigt att alla relevanta omständigheter klargörs innan ett intyg utfärdas.

De omständigheter som kan behöva utredas och hur ett intyg ska utfärdas för att undvika förfalskningar listas i Administrativa kommissionens rekommendation A1 av den 18 oktober 2017 om utfärdande av det intyg som avses i artikel 19.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 (Rekommendation A1). Rekommendationen finns på Fia på sidan Internationell lagstiftning.

Försäkringskassan och andra medlemsländers institutioner ska utan dröjsmål tillhandahålla eller utbyta uppgifter som är nödvändiga för att fastställa rättigheter och skyldigheter för personer som omfattas av förordning 883/2004 (artikel 2.2 i förordning 987/2009). Läs mer om informationsutbytet mellan medlemsländerna i avsnitt 10.3.

10.1.3 Särskilt om intyg A1 vid arbete i två eller flera länder (artikel 13 i förordning 883/2004)​

När en person ska arbeta i två eller flera medlemsländer ska Försäkringskassan bedöma rätten till intyg A1 för den aktuella arbetsperioden (artikel 13 i förordning 883/2004). I bedömningen som avser artikel 13.1 samt artikel 13.2 i förordning 883/2004, ska vi beakta den situation som kan förväntas uppstå under de följande tolv kalendermånaderna (artikel 14.10 i förordning 987/2009). Vi utfärdar därför som regel intyg A1 för en tolvmånadersperiod, även om ansökan gäller en annan tidsperiod. Vid behov kan Försäkringskassan utfärda intyg A1 för annan period än tolv månader utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet. Ett exempel på detta kan vara en person som redan har arbetat i två eller flera medlemsländer och som inte bedömts innan, men ska fortsätta arbeta på samma sätt framåt i tiden. (Artiklarna 13.1 samt 13.2 i förordning 883/2004).

I förhållande till artikel 13.3 samt 13.4 i förordning 883/2004 ska utredningen i första hand utgå från den period som en part ansöker om och som framgår av den arbetssituation som är aktuell. Artiklarna utgör inget direkt hinder att vid behov och utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet utfärda intyg A1 för längre tid än tolv månader. Vid arbete i två eller flera medlemsländer som pågår framåt i tiden bör det dock beaktas att arbetsförhållanden kan komma att ändras, och ju längre period som beviljas desto större ansvar läggs på en part att anmäla eventuella ändrade förhållanden. Därför bör intyg A1 i regel inte utfärdas för längre tid än tolv månader framåt i tiden.

Om personen arbetar i två eller flera länder under en period som är kortare än tolv månader behöver Försäkringskassan bedöma om artikel 13 är tillämplig, eller om det snarare handlar om en utsändningssituation eller enstaka arbetssituationer i respektive medlemsland.

10.1.4 Ansökan om förmån eller begäran om intyg när svensk lagstiftning inte är tillämplig​

När det gäller personer som omfattas av förordning 883/2004 ska Försäkringskassan avvisa en begäran om förmån eller intyg om vi har ett intyg eller andra handlingar från ett annat medlemslands behöriga institution som intygar att personen omfattas av det landets sociala trygghetslagstiftning. Försäkringskassan ska godta de handlingarna och intygen så länge som de inte dras tillbaka eller förklaras ogiltiga av det medlemslandet (artikel 5.1 i förordning 987/2009). Det gäller även om det skulle finnas eventuella felaktigheter eller oenighet. Försäkringskassan kan inte göra något när personen omfattas av ett annat medlemslands lagstiftning och vi inte är behörig institution. I dessa situationer ska vi i första hand säkerställa den enskildes begäran och eventuellt överlämna till berörd institution i det andra medlemslandet. Läs mer i avsnitt 10.1.6. Vill den enskilde att Försäkringskassan ändå prövar ansökan ska vi fatta ett avvisningsbeslut med motiveringen att Försäkringskassan inte är behörig institution och inte förfogar över frågan. Vi hänvisar då till artikel 5 i förordning 987/2009. Det beror på att unionsrätten har företräde framför både FL och SFB, och regleringen i förordningen annars skulle förlora sin betydelse om nationella prövningar av samma fråga skulle kunna pågå parallellt.

10.1.5 Ändring och indragning av intyg A1​

Den EU-rättsliga principen om lojalt samarbete innebär att varje institution i ett medlemsland ska göra en omsorgsfull granskning av tillämpningen av sitt eget sociala trygghetssystem. Institutionerna i de andra medlemsländerna har rätt att förvänta sig att institutionen i det berörda medlemslandet uppfyller denna skyldighet.

Det medlemsland som har utfärdat ett intyg ska därför ompröva om det var berättigat att utfärda ett intyg och, i förekommande fall, återkalla intyget när den behöriga institutionen i det andra medlemslandet uttrycker tvivel om att de omständigheter och uppgifter som ligger till grund för utfärdandet av intyget är korrekta, i synnerhet när dessa uppgifter inte uppfyller kraven.

Förordning 987/2009 beskriver i artiklarna 5.3 och 5.4 ett särskilt förfarande som ska följas vid ifrågasättande av intyg.

Artikel 5 i förordning 987/2009

Artikel 5 – Rättsverkan för handlingar och styrkande underlag som utfärdats i en annan medlemsstat

  1. De handlingar som en medlemsstats institution utfärdar för att intyga en persons ställning vid tillämpningen av grundförordningen och tillämpningsförordningen samt de styrkande underlag som ligger till grund för utfärdandet av handlingarna, ska godtas av de andra medlemsstaternas institutioner så länge som de inte dras tillbaka eller förklaras ogiltiga av den medlemsstat där de har utfärdats.
  2. När det råder tvivel om handlingens giltighet eller huruvida de faktiska omständigheter som ligger till grund för de uppgifter som anges i handlingen är korrekta, ska institutionen i den medlemsstat som tar emot handlingen vända sig till den utfärdande institutionen och begära nödvändiga förtydliganden och, i förekommande fall, att den handlingen dras tillbaka. Den utfärdande institutionen ska ompröva grunderna för utfärdandet av handlingen och, vid behov, dra tillbaka denna.
  3. I enlighet med punkt 2 ska institutionen på vistelse- eller bosättningsorten, om det råder tvivel om den information som lämnats av den berörda personen, giltigheten av en handling eller styrkande underlag eller riktigheten när det gäller de faktiska omständigheter som ligger till grund för de uppgifter som anges däri, på begäran av den behöriga institutionen göra en nödvändig kontroll av informationen eller handlingen, så långt detta är möjligt.
  4. Om de berörda institutionerna inte kommer överens får de behöriga myndigheterna hänskjuta frågan till administrativa kommissionen tidigast en månad efter den dag då begäran lämnades av den institution som tog emot handlingen. Administrativa kommissionen ska försöka jämka samman ståndpunkterna inom sex månader efter det att ärendet hänsköts till den.

Bestämmelsen innebär att om den mottagande institutionen tvivlar på handlingens giltighet eller på att de uppgifter som ligger till grund för handlingen är korrekta, ska den mottagande institutionen vända sig till den utfärdande institutionen för att begära nödvändiga förtydliganden och i förekommande fall begära att handlingen dras tillbaka. Den utfärdande institutionen ska på begäran pröva grunderna för utfärdandet och i förekommande fall dra tillbaka den utfärdade handlingen. Om de berörda institutionerna inte kommer överens får de överlämna frågan till AK tidigast en månad efter den dag då begäran lämnades in av den institution som tog emot handlingen. AK ska försöka jämka samman ståndpunkterna inom sex månader från det att ärendet överlämnades till den. Mer om förfarande finns att läsa om i AK-beslut A1.

EU-domstolen har i flera domar klargjort under vilka förutsättningar ett medlemsland kan bortse från ett intygs bindande verkan. En förutsättning för detta är att medlemslandet använt sig av förfarandet i förordning 987/2009, men utan att det andra landet har bemött invändningarna.

Rättsfall

I mål C-359/16 Altun som gällde artikel 14.1 a i förordning 1408/71 och artikel 11.1 a i förordning 574/72 hade institutionen i det medlemsland som arbetstagarna hade sänts ut till, lämnat in en begäran om omprövning samt begärt att intygen skulle återkallas. (Artikel 14.1.a i förordning 1408/71 motsvarar artikel 12.1 i förordning 883/2004 och artikel 11.1 a i förordning 574/72 motsvarar artikel 5 i förordning 987/2009.) Detta hade institutionen hade gjort det mot bakgrund av de uppgifter som kommit fram i samband med en rättslig utredning som visat att dessa intyg hade erhållits eller åberopats på ett bedrägligt sätt. Den utfärdande institutionen gjorde inte något åt begäran om omprövning.

EU-domstolen uppgav att bestämmelserna ska tolkas så att en nationell domstol kan bortse från utfärdade intyg under vissa förutsättningar. En av förutsättningarna är att den utfärdande institutionen har underlåtit att beakta uppgifterna från den mottagande institutionen vid prövningen av om det funnits fog för att utfärda dessa intyg. En annan förutsättning är att den nationella domstolen anser att det varit fråga om ett bedrägeri mot bakgrund av dessa uppgifter och med beaktande av de garantier som följer av rätten till en rättvis rättegång.

Rättsfall

I de förenade målen C-370/17 och 37/18 Vueling som gällde förordning 1408/71 (men som kan användas även när det gäller tolkningen av förordning 883/2004) konstaterade EU-domstolen bland annat följande. Ett medlemslands domstolar, som prövar en talan mot en arbetsgivare angående omständigheter som kan visa att ett intyg E101 (eller ett intyg A1) har erhållits eller använts på ett bedrägligt sätt med avseende på arbetstagare som utför sitt arbete i detta medlemsland, får inte fastställa att det föreligger ett bedrägeri och bortse från dessa intyg förrän de har förvissat sig om att följande två förutsättningar är uppfyllda.

  1. Förfarandet som föreskrivs i förordningen har inletts utan dröjsmål och den behöriga institutionen i det utfärdande medlemslandet har getts möjlighet att, mot bakgrund av de konkreta uppgifter som den behöriga institutionen i värdmedlemslandet har lämnat och som tyder på att dessa intyg har erhållits eller åberopats på ett bedrägligt sätt, pröva om det funnits fog för att utfärda de nämnda intygen.
  2. Den behöriga institutionen i det utfärdande medlemslandet har inte gjort en sådan omprövning och har underlåtit att inom rimlig tid ta ställning till dessa uppgifter genom att ogiltigförklara eller dra tillbaka de aktuella intygen i förekommande fall.
Rättsfall

I domen i de förenade målen C-410/21 och C-661/21 var frågan om ett intyg A1 upphör att vara bindande när den utfärdande institutionen tillfälligt har upphävt intyget i avvaktan på utredning och för att värdlandet skulle kunna gå vidare med straffrättsligt förfarande. EU-domstolen kom fram till att artikel 5 i förordning 987/2009 ska tolkas så att ett intyg A1 som utfärdats av den behöriga institutionen i ett medlemsland är bindande för institutionerna och domstolarna i det medlemsland där arbetet utförs även om utfärdande institution tillfälligt upphävt intyget.

I målen tog EU-domstolen återigen upp att i artikel 5.2–5.4 i förordning 987/2009 anges närmare hur det förfarande som föreskrivs i artikel 76.6 i förordning 883/2004 ska tillämpas för att lösa tvister mellan institutionen i det medlemsland som tar emot de handlingar som avses i artikel 5.1 och den institution som har utfärdat dessa handlingar. I artikel 5.2 och 5.3 anges vilka åtgärder institutionerna ska vidta om det råder tvivel om sådana dokument och styrkande handlingar är giltiga eller huruvida de omständigheter som ligger till grund för uppgifterna i handlingarna är korrekta. Den utfärdande institutionen ska göra en ny prövning av om det var berättigat att utfärda dessa dokument och, i förekommande fall, dra tillbaka dem. Enligt artikel 5.4 får de behöriga myndigheterna, om de berörda institutionerna inte kommer överens, överlämna frågan till AK, vilken ska försöka jämka samman ståndpunkterna inom sex månader från och med det att ärendet hänsköts till den.

Rättsfall

I domen i målet C-422/22 konstaterade EU-domstolen att en institution som utfärdat ett intyg A1, och som efter en kontroll på eget initiativ konstaterar att uppgifterna som ligger till grund för utfärdandet är oriktiga, kan dra tillbaka intyget utan att först inleda ett dialog- och förlikningsförfarande.

När Försäkringskassan ifrågasätter intyg A1 från ett annat medlemsland

Artikel 5 i förordning 987/2009 innebär att när Försäkringskassan tar emot en handling, exempelvis ett intyg och uppgifterna på intyget kan ifrågasättas, ska vi skicka en förfrågan till den utfärdande institutionen och begära att den klargör uppgifterna på intyget eller i förekommande fall drar tillbaka det och att det ska göras utan dröjsmål. Utifrån principen om ett intygs bindande verkan måste Försäkringskassan avvakta landets svar på vår begäran, det vill säga om det går med på att återkalla intyget. EU-domstolen i målen Altun och Vueling har dock slagit fast att det finns möjlighet att bortse från utfärdade intyg i vissa undantagssituationer.

När ett annat medlemsland ifrågasätter ett intyg A1 som Försäkringskassan utfärdat

Om Försäkringskassan har utfärdat ett intyg och institutionen i det andra landet ifrågasätter intyget ska vi skyndsamt kontrollera de uppgifter som har legat till grund för intyget (jfr C-370/17 och C-37/18 Vueling). Av artikel 5.2 i förordning 987/2009 framgår att i situationer där det råder tvivel om ett intygs giltighet eller om uppgifterna är korrekta, kan den mottagande institutionen begära att handlingen dras tillbaka. Den utfärdande institutionen kan då, vid behov, dra in intyget. Försäkringskassan ska pröva detta med stöd av 113 kap. 3 § SFB. Oberoende av utfallet vid prövningen enligt 113 kap. 3 § SFB ska Försäkringskassan i den fortsatta handläggningen beakta 2 kap. 5 § SFB i förhållande till artikel 5.2 i förordning 987/2009.

Försäkringskassan kan även dra in intyg A1 för retroaktiv tid om intyget har erhållits eller åberopats på ett bedrägligt sätt (Försäkringskassans rättsliga ställningstagande [FKRS 2021:08] Indragning av intyg om tillämplig lagstiftning enligt artikel 5 i förordning 987/2009). EU-domstolen har uttalat sig om bedrägligt sätt i C-359/16 Altun (p. 50–54). Det är frågan om bedrägligt sätt när båda följande rekvisit är uppfyllda:

  • ett objektivt rekvisit, nämligen att villkoren att erhålla och åberopa ett intyg inte är uppfyllda
  • ett subjektivt rekvisit, nämligen att de berörda har haft som avsikt att påverka eller kringgå villkoren för utfärdande av detta intyg i syfte att erhålla den fördel som är knuten till det.

Ett exempel på ett sådant ”bedrägligt sätt” kan vara att ett företag i stort sett inte har någon anställd personal i landet som personalen sänds ut från, att företaget varit medveten om detta förhållande och att avsikten har varit att kringgå reglerna om utsändning.

Om Försäkringskassan exempelvis genom att dra in ett intyg A1 retroaktivt, har betalat ut förmåner felaktigt, kan det antingen regleras genom förordningens avräknings-bestämmelser eller SFB:s regler om återkrav beroende på vilken situation som är aktuell (artiklarna 72–73 i förordning 883/2004 och 108 kap. SFB). Vi ska då meddela den andra institutionen om att intyget har dragits tillbaka. Detsamma gäller för provisoriska intyg som Försäkringskassan har beslutat om. När indragningen är ett beslut enligt artikel 5 i förordning 987/2009 kan det inte omprövas, ändras och överklagas i enlighet med bestämmelserna i 113 kap. SFB. Istället kan det ändras och överklagas i enlighet med bestämmelserna i förvaltningslagen.

När andra uppgifter påverkar det utfärdade intyget

Det behöver inte vara ett medlemsland som ifrågasätter ett intyg som Försäkringskassan utfärdat. Även den som har ett intyg kan lämna nya uppgifter till Försäkringskassan som gör att ett beslut om utfärdande av intyg behöver ändras när de nya uppgifterna påverkar vilket lands lagstiftning personen ska omfattas av. Det kan handla om att en utsändning inte blev av eller att personen inte arbetar i två eller flera medlemsstater på det sätt som hen angivit från början. Försäkringskassan kan då ändra beslutet enligt 113 kap. 3 § SFB om villkoren är uppfyllda (113 kap. 2 § andra stycket SFB).

Om de nya uppgifterna endast handlar om en namnändring (t.ex. att en person bytt efternamn eller att en arbetsgivare har bytt namn men inte organisationsnummer) som inte skulle kunna betyda något för bedömningen av tillämplig lagstiftning är Försäkringskassans uppfattning att det inte handlar om en ändring av beslutet om utfärdande av intyg. I den situationen är det därför tillräckligt att ett nytt intyg, där endast de felaktiga uppgifterna har korrigerats, skickas till personen, arbetsgivaren och det andra medlemslandet. I den situationen fattas alltså inte något nytt beslut.

Om Försäkringskassans beslut har blivit fel på grund av att det fattats på ett uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag (113 kap. 3 § punkt 2 SFB), måste vi kunna konstatera att felet har uppkommit genom att vissa omständigheter som fanns vid beslutet blev kända för oss eller för den enskilde först efter beslutet. Ett beslut får inte ändras med stöd av denna punkt om det var rätt när det fattades och det inträffat omständigheter senare som lett till att beslutet har blivit fel. Försäkringskassan kan dock fatta ett nytt beslut om att utfärda ett intyg. Ett sådant beslut kan bara gälla framåt i tiden och innebär inte en ändring av det tidigare beslutet. Det nya beslutet ersätter däremot det tidigare beslutet om utfärdande av intyg. Du kan läsa mer om reglerna om ändring av beslut enligt 113 kap. SFB i vägledning 2018:1 Rättelse och ändring av beslut enligt socialförsäkringsbalken och förvaltningslagen.

Även om förordningarna inte reglerar dessa situationer kan det finnas anledning att ta kontakt med det berörda medlemslandet. Ett sådant exempel är när det handlar om arbete i två eller flera medlemsländer.

10.1.6 Överlämnande av uppgifter, handlingar eller ansökningar till andra medlemsländer​

Artikel 2 i förordning 987/2009

2.3. Om en person av misstag lämnar in uppgifter, handlingar eller ansökningar till en institution på territoriet för en annan medlemsstat än den där den institution som har utsetts i enlighet med tillämpningsförordningen befinner sig, ska den förstnämnda institutionen utan dröjsmål vidarebefordra dessa uppgifter, handlingar eller ansökningar till den institution som utsetts enligt tillämpningsförordningen samt ange vilken dag de ursprungligen lämnades in. Den dagen ska gälla för den sistnämnda institutionen. Institutionerna i en medlemsstat ska dock inte hållas ansvariga eller anses ha fattat ett beslut genom att förhålla sig passiva enbart på grund av en försening i överföringen av uppgifter, handlingar eller ansökningar från andra medlemsstaters institutioner.

2.4. Om uppgifter överförs indirekt, via bestämmelsemedlemsstatens förbindelseorgan, ska tidsfristerna för svar på ansökningar börja löpa från och med den dag då förbindelseorganet mottog ansökningen, som om den hade mottagits av institutionen i den medlemsstaten.

Om situationen är sådan att det, exempelvis genom ett inkommet intyg A1 eller svar från ett annat land, står klart att ett annat lands lagstiftning gäller för en person är Försäkringskassan inte behörig att pröva hens rätt till förmån eller intyg. Om en sådan person skickar in en ansökan, begäran om intyg eller handling till oss måste vi därför kontakta personen och förklara att hen tillhör ett annat lands lagstiftning och förklara att hen i första hand ska vända sig dit.

Om Försäkringskassan tar emot en ansökan om förmån från en person som inte omfattas av svensk lagstiftning ska vi dessutom utan dröjsmål vidarebefordra den ansökan, begäran eller handlingar till den institution vars lagstiftning gäller för personen enligt förordningen. Om det handlar om en ansökan ska vi även informera den andra institutionen om vilken dag ansökan lämnades in, och denna dag ska gälla som ansökningsdag vid den andra institutionen. För Försäkringskassan innebär det att om vi får en sådan vidarebefordrad ansökan, ska vi anse ansökningsdatumet i det andra medlemslandet som ansökningsdatum här. (Artikel 2.3 i förordning 987/2009 gällande intyg A1 och 6 § FL gällande övriga intyg).

Om personen går med på det kan Försäkringskassan vidarebefordra handlingarna till rätt land och institution, skicka en skrivelse för kännedom om detta till personen samt besluta om att avskriva ärendet. Ett avskrivningsbeslut är bara nödvändigt i de fall vi har lagt upp ett ärende och kan alltså endast fattas om personen gått med på att ta tillbaka ansökan eller begäran.

Om det endast rör sig om en handling som personen förklarar har skickats fel, kan Försäkringskassan vidarebefordra handlingen till rätt land och skicka meddelande om det för kännedom till personen.

Även om Försäkringskassan kan konstatera att ett annat lands lagstiftning ska gälla för personen är det alltså viktigt att få klarlagt vad personen vill. Det kan nämligen vara så att personen ändå vill att Försäkringskassan ska pröva personens ansökan om en förmån eller begäran om intyg.

Försäkringskassans serviceskyldighet

Försäkringskassan är behörig institution för tillämplig lagstiftning enligt förordning 883/2004 och även förvaltningsmyndighet som enligt förordningen och FL har serviceskyldighet. Det innebär att när en person kontaktar Försäkringskassan i någon form ska vi ge personen den hjälp som hen kan behöva för att kunna ta till vara sin rätt. (Artikel 76.4 i förordning 883/2004 och 6 § FL)

Om det är helt uppenbart att personen har vänt sig till fel land och institution räcker det att Försäkringskassan skickar uppgifterna, handlingarna eller ansökan till det andra landet och samtidigt meddelar personen att så har skett. Om det råder minsta osäkerhet var personen önskar vända sig, ska Försäkringskassan kontakta personen och försöka ta reda på vad saken gäller.

10.2 Provisorisk tillämpning av lagstiftning och provisoriskt beviljande av förmåner​

För att en person som rör sig inom EU inte ska förlora de rättigheter eller förmåner som hen redan har eller håller på att skaffa sig, kan en person provisoriskt omfattas av ett lands lagstiftning och även provisoriskt ha rätt till förmåner från det landet. Det innebär att en person tillfälligt, i väntan på att frågan om vilket lands lagstiftning som slutligen ska gälla avgörs, omfattas av ett lands lagstiftning och kan få förmåner därifrån. Det finns detaljerade regler för hur institutionerna ska agera och fastställa vilket lands lagstiftning som är tillämplig när institutionerna inte är överens.

Artikel 6.1 i förordning 987/2009

  1. Om två eller flera medlemsstaters institutioner eller myndigheter har olika åsikter om fastställandet av vilken lagstiftning som ska tillämpas ska den berörda personen, om inget annat föreskrivs i tillämpningsförordningen, provisoriskt omfattas av lagstiftningen i någon av dessa medlemsstater, varvid prioritetsordningen ska avgöras enligt följande:
    1. Lagstiftningen i den medlemsstat där personen faktiskt är anställd eller utövar verksamhet som egenföretagare, om denne är anställd eller utövar verksamhet i en enda medlemsstat.
    2. Lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten, där den berörda personen är anställd eller utövar en del av sin verksamhet eller där personen varken är anställd eller utövar verksamhet som egenföretagare.
    3. Lagstiftningen i den medlemsstat vars tillämpning först begärdes ifall personen är anställd eller utövar verksamhet i två eller flera medlemsstater.

När man fastställer den provisoriska tillämpningen av vilken lagstiftning som ska gälla för personen följer även rätten att få förmåner från det medlemsland som provisoriskt har utsetts. Det innebär att beroende på vilken av prioritetsreglerna som är aktuell, så ska Försäkringskassan bevilja och betala ut förmåner i de fall svensk lagstiftning provisoriskt har bedömts gälla för personen. Men Försäkringskassan måste som vanligt bedöma om personen uppfyller de vanliga nationella förmånsreglerna för att ha rätt till förmåner. Rätten till förmåner är provisorisk och om det efter en utredning visar sig att det provisoriskt utsedda medlemslandet inte är behörigt ska de utbetalda förmånerna regleras mellan länderna. (Artikel 6.2 i förordning 987/2009)

Om de behöriga institutionerna eller myndigheterna inte kommer överens om tillämplig lagstiftning får den behöriga myndigheten överlämna frågan till AK. Frågan får överlämnas till AK tidigast en månad från den dag då åsiktsskillnaden uppstod. AK ska försöka jämka samman ståndpunkterna inom sex månader från den dag när ärendet överlämnades till AK. För Sveriges del är det Socialdepartementet som lämnar över frågan till AK.

10.2.1 Begäran om ändring av ett provisoriskt beslut​

Om ett annat medlemsland har beslutat att deras lagstiftning provisoriskt ska gälla och den enskilde inte är nöjd med beslutet, är det i det landet som personen i första hand ska begära överprövning.

Om personen ändå vänder sig till Försäkringskassan och menar att det provisoriska beslutet är fel och att personen ska omfattas av svensk lagstiftning i stället, ska vi avvisa personens anspråk. Det beror på att Försäkringskassan är bunden av det andra landets provisoriska beslut eller utfärdat intyg A1 och att vi inte är behöriga att pröva personens anspråk. Du kan läsa mer om detta i avsnitt 10.1.2.

Detsamma gäller när det är Försäkringskassan som har fattat det provisoriska beslutet om att personen ska omfattas av det andra landets lagstiftning och det beslutet har blivit slutligt. Som huvudregel är varje medlemsland ansvarigt för sitt lands lagstiftning och har därmed också möjlighet att bedöma om en person omfattas av lagstiftningen där eller inte. Ett undantag från den huvudregeln är regleringen av provisoriska beslut och de särskilda handläggningsreglerna i förordning 987/2009. Av bestämmelserna framgår att efter att Försäkringskassan har beslutat att det andra landets lagstiftning ska gälla provisoriskt, går behörigheten över till det andra landet. Det andra landet ska då antingen inom angiven tidsfrist invända mot beslutet, alternativt inte invända och det provisoriska beslutet blir då slutgiltigt. (Artikel 16 i förordning 987/2009)

Om ett sådant provisoriskt beslut har blivit slutgiltigt, eller om det andra landet har utfärdat intyg A1, ska Försäkringskassan därför fatta ett beslut om att avvisa personens omprövningsbegäran. Försäkringskassan är i dessa situationer inte längre behörig och är bunden av det andra landetshandlingar och underlag till dess att de eventuellt dras tillbaka. Ett avvisningsbeslut ska alltså fattas i sådana situationer med motiveringen att Försäkringskassan inte är behörig institution och inte förfogar över frågan med hänvisning till artiklarna 5 och 16 i förordning 987/2009. Det beror på att unionsrätten har företräde framför både FL och SFB, och att regleringen i förordningen annars skulle förlora sin betydelse om nationella prövningar av samma fråga skulle kunna pågå parallellt.

Rättsfall

Kammarrätten i Jönköping har i dom den 16 januari 2017 i mål nr 2928-16 kommit fram till en annan slutsats än den som beskrivs ovan. Kammarrätten menar att Försäkringskassans provisoriska beslut anses utgöra ett beslut i ett ärende om utfärdande av intyg för tillämpning av grundförordningen, i den mening som avses i 113 kap. 2 § SFB, trots att det blivit slutligt genom att det andra landet inte invände mot Försäkringskassans beslut. Kammarrätten menar därför att dessa beslut ska omprövas av Försäkringskassan.

Försäkringskassan delar inte kammarrättens bedömning i domen i enlighet med den motivering som framgår ovan.

När det är Försäkringskassan som har fattat ett provisoriskt beslut om att personen ska omfattas av svensk lagstiftning och eventuellt få förmåner här ifrån, gäller 113 kap. SFB:s bestämmelser om ändring, omprövning och överklagande av det provisoriska beslutet. Det beror på att det är ett ärende enligt SFB i de fall det är fråga om förmåner och annars ett ärende om utfärdande av intyg enligt förordning 883/2004. Skulle Försäkringskassan fatta ett slutligt beslut om tillämplig lagstiftning under tiden som det provisoriska beslutet omprövas eller överklagas, ska vi avskriva ärendet, alternativt meddela domstolen att ärendet ska avskrivas. Vi ska då hänvisa till att ett slutligt beslut har fattats. Det beror på att det provisoriska beslutet har förfallit genom det slutliga beslutet.

10.3 Informationsutbyte mellan medlemsländerna​

Överföring av information mellan institutioner eller förbindelseorgan ska göras på elektronisk väg. AK ska fastställa struktur, innehåll, format och detaljerade arrangemang för utbyte av handlingar och strukturerade elektroniska handlingar (artikel 4 i förordning 987/2009).

EESSI (Electronic Exchange of Social Security Information) är samlingsnamnet på det koncept och system som EU-kommissionen har tagit fram för överföring av socialförsäkringsuppgifter mellan institutioner inom EU. Medlemsländerna har fått ansluta sig till EESSI på ett flexibelt sätt fram till juli 2019, då samtliga medlemsländer skulle vara anslutna med samtliga sakområden (artikel 95.1 i förordning 987/2009).

För att ansluta sig till EESSI använder Försäkringskassan JINA, det webbaserade gränssnitt som EU-kommissionen har tagit fram för att medlemsländerna ska kunna skicka och ta emot SED (Structured electronic dokument) inom ramarna för förutbestämda användningsfall, BUC (Business Use Case). Det finns BUC:ar för alla typer av gränsöverskridande socialförsäkringsfrågor. De är indelade i följande sektorer:

  • Accident at Work /Occupational Disease (AWOD) – arbetsskador
  • Family Benefits (FB) – familjeförmåner
  • Legislation Applicable (LA) – tillämplig lagstiftning (försäkringstillhörighet)
  • Horizontal (H) – horisontell (kan användas av alla områden/sektorer)
  • Miscellaneous (M) – diverse
  • Pension (P) – pension
  • Recovery (R) – återkrav av förmåner
  • Sickness (S) – sjukdom
  • Administrative Sub-Processes (AD-SUB) – administrativa underprocesser.

EESSI ska numera användas av medlemsländerna och Försäkringskassan för att utbyta information i samtliga ärenden då förordningarna tillämpas. Läs mer nedan om möjligheterna till undantag från detta.

Adresser

De behöriga institutionerna i alla medlemsländer har tillgång till varandras adresser och övriga kontaktuppgifter via den webbaserade söktjänsten CAI (Clerk Access Interface). Privatpersoner hittar adresser och kontaktuppgifter via den förenklade söktjänsten PAI (Public Access Interface). Via CAI och PAI når man information från databasen IR (Institution Repository). IR ersätter den tidigare adressdatabasen Master Directory.

Övergångsregler – EESSI

Från och med den 3 juli 2019 ska överföring av uppgifter mellan institutionerna ske på elektronisk väg via EESSI-systemet och baseras på utbyte av SED:ar i de relevanta användningsfallen. Detta ska inte påverka utbyten som kan behöva ske i pappersformat enligt vad som föreskrivs i förordningarna, till exempel när det gäller stödjande bevisning.

Utifrån att alla medlemsländerna inte har möjlighet att göra detta på en gång finns en del undantag. Medlemsländerna som inte är redo att använda elektroniska utbyten för ett användningsfall kan fortsätta att utbyta uppgifter om det användningsfallet via alla typer av handlingar. Det kan medlemsländerna göra även om de är baserade på ett föråldrat format, ett föråldrat innehåll eller en föråldrad struktur. Men endast fram till dess att antalet medlemsländer som är redo att använda EESSI för användningsfallet i fråga når ett tröskelvärde på 80 procent. Om ett annat format än SED:ar används och det formatet inte innehåller de obligatoriska uppgifter som ingår i SED:arna, ska det medlemsland som behöver uppgifterna begära dem från det medlemsland som utfärdade handlingen i det föråldrade formatet. Om det råder tvivel om den berörda personens rättigheter ska den mottagande institutionen kontakta den utfärdande institutionen i god samarbetsanda.

Att vara redo att använda EESSI för ett visst användningsfall innebär att det berörda medlemslandet både kan skicka och ta emot alla meddelanden som gäller det användningsfallet, eller underdomänen för det användningsfallet, till och från andra medlemsländer. När det gäller användningsfall som inte omfattas av ett medlemslands lagstiftning innebär att vara redo att använda EESSI endast att ta emot meddelandena som gäller det användningsfallet. När två medlemsländer är redo att använda EESSI för ett användningsfall ska utbytet av information dem emellan ske via EESSI för alla utbyten som gäller det användningsfallet. Detta ska inte påverka objektivt motiverade undantagsfall, till exempel säkerställande av kontinuitet i verksamheten i händelse av automatisk omställning vid fel i tekniska system eller eventuella bilaterala överenskommelser om bland annat gemensamma tester, pilotprojekt, utbildning eller liknande.

Senast sex månader efter att det tröskelvärdet på 80 procent har uppnåtts ska medlemsländerna använda enbart EESSI vid utbyten med andra medlemsländer. Medlemsländerna kommer därefter inte längre kunna göra utbyten utanför EESSI-systemet. När det gäller multilaterala användningsfall, det vill säga ett användningsfall där fler än två medlemsländer deltar i utbytet, ska utbytena via EESSI inledas först när det har fastställts att de medlemsländer som deltar i utbytet har förklarat sig redo att använda EESSI för det användningsfallet.

Två eller flera medlemsländer kan komma överens om att det nödvändiga utbytet av information för hantering av stora mängder meddelanden, till exempel om återbetalning när det gäller hälso- och sjukvård, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar eller arbetslöshetsförmåner, kan fortgå i andra format än formaten i EESSI-systemet fram till dess att de medlemsländer som ingår i det bilaterala utbytet är redo att använda EESSI. (Administrativa kommissionens beslut nr E7 av den 27 juni 2019 om praktiska bestämmelser för samarbete och utbyte av uppgifter fram till dess att det elektroniska utbytet av socialförsäkringsuppgifter [EESSI] har genomförts fullt ut av medlems-staterna)

Elektroniskt informationsutbyte med Förenade kungariket

Den specialiserade kommittén har fattat beslut (nr 1/2023) om att EESSI ska användas för elektroniskt informationsutbyte mellan medlemsländerna och Förenade kungariket i ärenden där handels- och samarbetsavtalet tillämpas. Det elektroniska informationsutbytet har sedan tidigare gjorts inom ramen för utträdesavtalet.

Det innebär att EESSI kan användas i samtliga ärenden för informationsutbyte med Förenade kungariket.