Hoppa till huvudinnehåll

1 Inledning

I det här kapitlet kan du läsa om att det finns olika sätt att utforma sociala trygghetssystem som används i olika länder. Du får veta några av huvuddragen i dem. Du får också en övergripande beskrivning av det nordiska samarbetets olika institutioner och EU:s politiska system. Du får dessutom lära dig några centrala begrepp som används i Norden, EU och i avtal för att beskriva olika institutionella ansvar och nivåer. I kapitlet finns även en beskrivning av vägledningens syfte och Försäkringskassan uppdrag inom det gränsöverskridande området.

1.1 Nationella system (modellerna)​

Begreppet social trygghet (social security) används som ett samlingsbegrepp för att beteckna system av offentligt stöd som lämnas i olika situationer, exempelvis vid arbetsskada, arbetsoförmåga, arbetslöshet, föräldraskap, ålderdom eller sjukvård. Det handlar alltså om system för att hantera olika risksituationer.

Det finns dock skillnader mellan de system som finns i olika länder. Vissa länder har rena försäkringslösningar där arbetstagaren är försäkrad och ersättningen är beroende av vilka avgifter som hen har betalat in. I dessa länder är familjen försäkrad genom arbetstagaren, det vill säga det är inte som i Sverige att alla är självständigt försäkrade, utan familjen ”härleder” sin rätt till förmåner genom arbetstagaren. Det finns även länder med miniminivåer där ersättningen fungerar som ett slags grundskydd. I dessa länder finansieras systemet ofta genom skatter, vilket medför att relationen mellan vad som har betalats in och vilken ersättning som betalas ut är svag. I andra länder finns en blandning av dessa ytterligheter. Det finns även skillnader i fråga om vilka risksituationer som ett land väljer att täcka. Dessa skillnader i system och förmåner beror på att systemen har växt fram i olika politiska, kulturella och historiska sammanhang.

När Försäkringskassan handlägger ärenden och tillämpar olika regelverk är det viktigt att förstå att de multilaterala avtal som har tagits fram för att samordna olika sociala trygghetssystem tar hänsyn till att länderna har olika system. Det innebär att bestämmelser som verkar underliga ur ett svenskt perspektiv är logiska för ett annat land. Ett exempel på det är härledningsrätten i Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004 som inte används i Sverige eftersom alla personer är individuellt försäkrade.

När Försäkringskassan tillämpar unionsrätten och avtal behöver vi därför tänka på att det svenska systemet inte alltid kan vara utgångspunkten för hur bestämmelsen ska förstås. I Sverige syftar till exempel begreppet vårdförmåner i förordning 883/2004 på hälso- och sjukvård, assistansersättning och bilstöd, men i ett annat land kanske det bara omfattar hälso- och sjukvård.

Skillnaderna mellan olika system har också betydelse i kontakten med enskilda personer. Försäkringskassan ska därför kunna förmedla att alla länder har sina system, vilket kan få betydelse för vilken social trygghet som personen omfattas av. I Europa talar man ofta om tre olika modeller av system: Bismarckmodellen, Beveridgemodellen och den nordiska välfärdsmodellen.

1.1.1 Bismarckmodellen​

Trygghetssystem som bygger på Bismarckmodellen kännetecknas av försäkringar som är avsedda för arbetstagare. Tyngdpunkten ligger alltså på personer som arbetar, och ersättningen baseras på vilka avgifter de har betalat. Det finns en stark koppling mellan storleken på avgifterna och den ersättningsnivå som personerna får.

Även personer som inte arbetar har dock tillgång till hälso- och sjukvård.

Personerna tillhör en försäkringskassa som betalar för den vård personen behöver. Det finns både privata och offentliga sjukhus och andra vårdinstitutioner.

Länder med trygghetssystem som bygger på Bismarckmodellen är till exempel Tyskland, Österrike, Frankrike, Italien, Belgien och Nederländerna.

1.1.2 Beveridgemodellen​

Beveridgemodellen ger en grundtrygghet till alla medborgare. Den som vill ha ett försäkringsskydd utöver denna grundnivå får själv köpa marknadslösningar. I en renodlad Beveridgemodell finns ingen koppling mellan inbetalda avgifter och förmånsnivåer. I stället ger enhetliga avgifter rätt till enhetliga förmåner. Systemet finansieras i huvudsak genom skatter. Hälso- och sjukvårdssystemet är offentligt och kostnadsfritt med målet att det ska vara tillgängligt för alla.

Länder med trygghetssystem som bygger på Beveridgemodellen är till exempel Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (benämns i fortsättningen i vägledningen Förenade kungariket).

1.1.3 Den nordiska välfärdsmodellen​

Den nordiska välfärdsmodellen är universell genom att hela befolkningen omfattas av välfärdssystemen. Syftet är att ge en gemensam hög nivå av välfärd, och inte bara en garanterad miniminivå. Hälso- och sjukvården är generellt tillgänglig för alla som är bosatta i landet. Finansieringen sker genom en kombination av avgifter och skatter. Det är relativt ovanligt med direkta krav på att man betalar avgifter för att omfattas av ett specifikt trygghetssystem, även om det förekommer. Generellt är kopplingen mellan avgifter och förmåner förhållandevis svag.

1.1.4 Svensk social trygghet​

De svenska sociala trygghetssystemen är universella till sin karaktär. Med detta menas förenklat att alla som är bosatta eller arbetar i Sverige omfattas av den sociala tryggheten.

I Sverige definieras socialförsäkring som de system som omfattas av SFB. Detta är en administrativ definition, och den har snarare att göra med vem som administrerar ersättningen än vad den innehåller. Definitionen inrymmer både genuina riskförsäkringar, som till exempel sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, och försäkringslösningar som inte egentligen hanterar försäkringsbara risker, som till exempel föräldraförsäkringen. SFB innehåller dessutom rena bidrag. Det finns både behovsprövade bidrag, som bostadsbidrag, och sådana som betalas ut med samma belopp till alla, som barnbidrag.

Utifrån den svenska definitionen är arbetslöshetsförsäkringen inte definitionsmässigt en socialförsäkring. Likaså omfattas inte heller hälso- och sjukvård som utgör det mest basala försäkringsskyddet i samhället. Dessa områden omfattas dock ofta av olika avtal om social trygghet och av unionsrätten.

1.2 Norden (som institution, Nordiska ministerrådet, konventionen osv.)​

Det nordiska samarbetet utförs på både parlamentarisk nivå, tjänstemannanivå och myndighetsnivå. Syftet är att ge positiva effekter för personer som bor, lever och arbetar i Norden.

Nordiska rådet bildades 1952 och består av parlamentariker från de olika nordiska länderna.

Nordiska ministerrådet (NMR) bildades 1971 och är ett samarbete mellan de nordiska regeringarna. Det grundades uttryckligen för att bibehålla det nordiska samarbetet i samband med att Danmark 1973 gick med i EU. NMR består av tio olika ministerråd. Ett av dem är Nordiska ministerrådet för social- och hälsopolitik (MR-S). Under MR-S finns ett antal ämbetsmannakommittéer med nationella tjänstemän som har till uppgift att följa upp ärenden inom en rad prioriterade områden. Inom området för social trygghet finns ämbetsmannakommittén för social- och hälsofrågor (ÄK-S).

Därutöver finns den nordiska socialförsäkringsgruppen med regeringsföreträdare från de länder som har undertecknat den nordiska konventionen om social trygghet, se kapitel 16.

På myndighetsnivå finns det nordiska förbindelseorgansmötet som äger rum vartannat år. Dessutom finns det ett antal underarbetsgrupper, bland annat lagvalsgruppen. Denna grupp träffas varje år och diskuterar frågor relaterade till förordning 883/2004 och förordning 987/2009 samt den Nordiska konventionen om social trygghet (nordiska konventionen).

1.3 EU (som institution, Europeiska rådet, EU-domstolen, EU-kommissionen osv.)​

Inom EU finns ett antal institutioner. Det politiska systemet består av Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd och EU-kommissionen.

Europarlamentet består av folkvalda parlamentariker och har tre huvuduppgifter: lagstiftning, kontroll och budgetarbete. Kontrollen består i att granska andra EU-institutioner för att säkerställa att de arbetar på ett demokratiskt sätt.

I Europeiska rådet samlas EU-ledarna för att fastställa den politiska agendan.

I Europeiska unionens råd – som brukar kallas ministerrådet eller bara rådet – möts EU-ländernas ministrar. Rådet förhandlar och antar EU-lagar, utformar EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, ingår avtal med andra länder eller internationella organisationer och antar den årliga budgeten.

EU-kommissionen föreslår lagar, genomför EU:s politik, anslår EU-bidrag, ser till att EU-lagarna följs och företräder EU internationellt. Inom kommissionen finns ett antal arbetsgrupper med olika ansvarsområden. En sådan är den administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare (AK). AK består av en företrädare för varje EU-land och en företrädare för EU-kommissionen. AK sköter administrativa frågor, tolkar regler som har betydelse för samordning av de sociala trygghetssystemen och utvecklar samarbete mellan de olika länderna. Det är Socialdepartementet som är Sveriges ledamot i AK, men Försäkringskassan bistår med expertstöd i olika frågor.

Du kan läsa mer om EU-domstolen i avsnitt 7.5.

1.4 Vägledningens syfte​

För att en person ska ha rätt till en förmån enligt SFB krävs att hen

  • är försäkrad i Sverige (4 kap. 3 § första stycket SFB)
  • uppfyller övriga relevanta villkor i socialförsäkringsskyddet (4 kap. 3 § andra stycket SFB)
  • uppfyller de särskilda förmånsvillkoren (4 kap. 4 § SFB).

I ärenden med gränsöverskridande inslag kan denna bedömning begränsas av internationella regelverk (2 kap. 5 § SFB). För att kunna bedöma om en person har rätt till förmåner eller intyg från Sverige ska Försäkringskassan därför ta hänsyn till olika internationella och nationella regelverk.

Syftet med vägledningen är att redogöra för de olika regelverken och förklara hur de förhåller sig till varandra, och på vilket sätt de ska utredas och bedömas. Vägledningen beskriver särskilt de bestämmelser som har att göra med tillämplig lagstiftning, socialförsäkringsskydd och vissa andra gemensamma bestämmelser. Men i och med att den behandlar flera internationella regelverk som har betydelse för Försäkringskassan samt redogör för vissa grundläggande principer gällande regelverken, har den även betydelse för bedömningen av de särskilda förmånsvillkoren.

Vägledningen är skriven för handläggare, utredare, specialister och processförare.