Hoppa till huvudinnehåll

13 Avtalens uppbyggnad

Ett avtal om social trygghet är uppbyggt med utgångspunkt i ländernas nationella socialförsäkringslagstiftning, alltså SFB för svensk del. Som medlemmar i EU behöver vi även ta hänsyn till unionsrättens principer.

För att kunna samordna olika länders nationella system kan det finnas behov av bestämmelser som innebär en utvidgad eller inskränkt tillämpning av vad som gäller i respektive lands nationella lagstiftning. Sådana regler gäller före SFB. Ett exempel på utvidgad tillämpning är avtalens bestämmelser om utsändning. Enligt SFB kan en person vara utsänd som längst i ett år, det vill säga om hen inte tillhör någon av de övriga särskilda personkategorierna. Men i flera avtal om social trygghet är utsändningsperioden 24 eller 36 månader. Ett exempel på inskränkt tillämpning är bestämmelsen om utsändning för statligt anställda i avtalet med Turkiet. Enligt denna bestämmelse kan en statligt anställd person endast vara utsänd i ett år. Det gäller alltså även om en statligt anställd med stöd av SFB kan vara utsänd utan begränsning i tid.

När man tillämpar ett avtal om social trygghet är det viktigt att förstå att avtalet enbart gäller tillämpningen av den lagstiftning som avtalet omfattar och för den personkrets som omfattas av det. Det gäller även bestämmelserna om utsändning och de administrativa bestämmelserna om exempelvis myndighetsbistånd eller utbyte av statistik. I exemplet ovan, om avtalet med Turkiet, gäller därför den inskränkta tillämpningen av 6 kap. 4 § SFB endast de förmåner och den personkrets som omfattas av avtalet. I övrigt gäller SFB.

De avtal som Sverige har ingått är huvudsakligen bilaterala, men det finns undantag. Avtalen är i stort uppbyggda på samma sätt. Det spelar alltså ingen roll om avtalet är multilateralt, som den nordiska konventionen, eller bilateralt. Avtalen består vanligen av följande delar:

  • allmänna bestämmelser
  • bestämmelser om tillämplig lagstiftning
  • särskilda bestämmelser
  • övriga bestämmelser.

Nedan följer en övergripande beskrivning av vad de olika delarna innebär med hänvisning till de bilaterala avtal som Sverige har ingått. Tänk på att denna beskrivning är övergripande och vid tillämpningen av ett avtal är det absolut nödvändigt att även läsa själva avtalet och dess bestämmelser. Samtliga avtal finns på Fia.

Se kapitel 16 för en särskild beskrivning av den nordiska konventionen. För information om unionsrätten, se kapitel 7–11.

13.1 Allmänna bestämmelser​

I de allmänna bestämmelserna finns definitioner, den lagstiftning som avtalet ska tillämpas på och bestämmelser om personkrets. Som regel finns också bestämmelser om likabehandling och export av förmåner.

13.1.1 Definitioner​

Vilka begrepp som definieras varierar mellan avtalen, men oftast anges vem som är behörig myndighet, behörig institution och förbindelseorgan samt vad som menas med begreppet lagstiftning. Avtalen kan även innehålla definitioner av begrepp som exempelvis familjemedlem och kontantförmån.

Behörig myndighet

I Sverige är det regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som är behörig myndighet. Regeringen överlåter i vissa fall detta uppdrag till Försäkringskassan, så kallat bemyndigande. Detta kan framgå av

  • avtalet eller av tillämpningsbestämmelserna,
  • den lag eller förordning som avtalet eller tillämpningsbestämmelserna har införlivats i svensk rätt i eller
  • Försäkringskassans instruktion.

Många avtal och tillämpningsbestämmelser är gamla, och därför står det ofta Riksförsäkringsverket i stället för Försäkringskassan. Avtalen anses i dag gälla Försäkringskassan (1 kap. 5 § införandelagen).

Försäkringskassans instruktion

Av 2 a § förordningen (2009:1174) med instruktion för Försäkringskassan framgår att Försäkringskassan ska medverka i EU-arbetet och annat internationellt samarbete. Dessutom ska vi bland annat fullgöra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt

  • artikel I konventionen av den 30 januari 2002 om social trygghet mellan Sverige och Kanada vid tillämpning av artiklarna VII.1 (utsändning) och X (undantag) samt artiklarna XX.1 (information) och XXV.1 (tolkning och tillämpning) i konventionen när frågan gäller lagstiftningen om sjukersättning och aktivitetsersättning
  • artikel 1 i konventionen av den 13 mars 1995 om social trygghet mellan Konungariket Sverige och Republiken Chile vid tillämpning av artiklarna 7.1 (utsändning) och 8 (undantag) samt artikel 19 c–e (information) i konventionen när frågan gäller sjukförsäkring med sjukersättning och aktivitetsersättning, föräldraförsäkring och arbetsskadeförsäkring utom förmåner till efterlevande
  • artikel 1 i konventionen av den 30 juni 1978 mellan Sverige och Turkiet om social trygghet vid tillämpning av artiklarna 8.1 (utsändning) och 10 (undantag) samt artiklarna 31 och 32 (information).

För svensk del och efter att ha hört Pensionsmyndigheten och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen ska Försäkringskassan komma överens med den högsta förvaltningsmyndigheten i Turkiet om tillämpningsbestämmelser till konventionen mellan Sverige och Turkiet om social trygghet i enlighet med artikel 29 i konventionen.

13.1.2 Den lagstiftning som omfattas​

Inget av de avtal om social trygghet som Sverige har ingått omfattar alla förmånerna i SFB, även om de tidigare avtalen hade en ambition att omfatta hela socialförsäkringsområdet. Vilka förmåner det handlar om framgår av den artikel som beskriver vilken lagstiftning som omfattas, vanligen artikel 2. När begreppet lagstiftning används i ett avtal gäller det alltså endast den lagstiftning som avtalet omfattar. Det innebär att

  • förmånen måste omfattas av avtalet för att det ska kunna tillämpas för den förmånen
  • personen måste uppfylla villkoren i SFB för att få tillgång till de förmåner som inte omfattas av avtalet
  • en person kan omfattas av flera regelverk vid ett och samma tillfälle.

En person som exempelvis är utsänd från Sverige till ett annat land som Sverige har ett avtal med omfattas av svensk lagstiftning enligt avtalet när det gäller de förmåner som avtalet omfattar. Beträffande de förmåner som inte omfattas av avtalet kan personen omfattas både av bestämmelserna i SFB och av de bestämmelser som finns i det landet som personen är utsänd till. Det beror på den nationella lagstiftningen. För dessa förmåner kan personen alltså bli dubbelförsäkrad och även få betala avgifter i båda länderna.

De förmåner som nämns i den artikel där det framgår vilken lagstiftning som avtalet omfattar speglar den nationella lagstiftning som gällde vid tidpunkten för avtalet. Det är därför inte alltid uppenbart vilken lagstiftning som avses. I och med att det i regel även finns en bestämmelse om att artikeln ska tillämpas på lagstiftning som kodifierar, ändrar eller kompletterar den lagstiftning som anges, kan Försäkringskassan behöva ta hänsyn till både tidigare och nuvarande lagstiftning för att veta vilka förmåner eller vilken lagstiftning som ingår.

Som exempel kan nämnas avtalet med Israel som bland annat omfattar folkpension. Avtalet slöts 1982, det vill säga när AFL fortfarande gällde. Med folkpension avsågs då bland annat förtidspension, det vill säga dagens sjukersättning och aktivitetsersättning, men även handikappersättning och vårdbidrag (från och med 1 januari 2019 ersätts handikappersättning och vårdbidrag av merkostnadsersättning och omvårdnadsbidrag). Alla dessa förmåner omfattas därför av detta avtal.

Tänk dock på att det kan vara så att bestämmelserna om samordning av de olika förmånerna är utformade utifrån den tidigare lagstiftningen, och att dessa inte går att tillämpa för den nya lagstiftningen. Det kan innebära att även om förmånen i och för sig ingår i avtalet går avtalet ändå inte att tillämpa på den aktuella förmånen på grund av bestämmelserna om samordning.

I flera av avtalen finns även bestämmelser om att avtalet ska tillämpas på lagstiftning som avser en ny gren av social trygghet endast om länderna kommer överens om det.

För mer information om vilka av förmånerna i SFB som omfattas av respektive avtal och som Försäkringskassan handlägger, se kapitel 14.

Försäkringskassans uppdrag

Försäkringskassan är förbindelseorgan och behörig myndighet samt behörig institution eller motsvarande i flera avtal som inte bara omfattar de förmåner som vi normalt handlägger, utan även sådana som administreras av andra aktörer. Det finns till exempel flera avtal som även omfattar pension, det vill säga förmåner som administreras av Pensionsmyndigheten. Några avtal omfattar även arbetslöshetsförsäkringen som administreras av arbetslöshetskassorna. Försäkringskassans uppdrag i de avtalen kan innebära att vi har ett helhetsansvar för bland annat blanketter, kontakter med andra länder och för statistik. Exakt vad Försäkringskassan ansvarar för framgår av respektive avtal.

Försäkringskassan har i samtliga avtal även ansvar för att fastställa tillämplig lagstiftning samt för intyg om tillämplig lagstiftning och utsändning. Det innebär att Försäkringskassans ställningstagande i dessa frågor kan få betydelse för såväl försäkringsperioder som i vilket land personen ska betala avgifter. Det uppdrag som Försäkringskassan har är alltså bredare och kan få konsekvenser för andra områden och myndigheter än de förmåner som faller inom ramen för vårt ansvar med stöd av SFB. De myndigheter som kan påverkas är bland annat Skatteverket och Pensionsmyndigheten.

13.1.3 Personkrets​

Ett grundläggande villkor för att ett avtal ska kunna tillämpas är att personen omfattas av personkretsen. Det räcker alltså inte att personen har rört sig från exempelvis Indien för att avtalet med Indien ska kunna tillämpas, utan personen måste även omfattas av avtalets personkrets.

Det finns även avtal med bestämmelser som endast kan tillämpas för en del av de personer som ingår i personkretsen. Ett exempel på det är avtalet med USA, där det finns en bestämmelse om statligt anställda personer. Denna regel gäller endast medborgare i de fördragsslutande staterna, det vill säga Sverige och USA, även om avtalets personkrets omfattar en vidare krets av personer.

Vilka personer omfattas av personkretsen?

Den personkrets som avtalen omfattar varierar. Den kan vara begränsad till att endast omfatta de fördragsslutande staternas medborgare, det gäller exempelvis avtalet med Algeriet. Många avtal omfattar dock personer som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i någon av länderna och andra personer som härleder rättigheter från en sådan person. Exempel på det är avtalen med Chile och Indien.

Begreppet har omfattats innebär att en person någon gång ska ha omfattats av något av ländernas lagstiftning. Det innebär att Försäkringskassan måste ta reda på om personen omfattas eller har omfattats av någon av ländernas lagstiftning. Däremot måste hen inte senast ha tillhört någon av de ländernas lagstiftning.

En person som härleder sina rättigheter kan exempelvis vara efterlevande till den som har omfattats (prop. 2012/13:117 s. 31, Konvention om social trygghet mellan Sverige och Indien).

Avtalen med USA och Quebec omfattar även personer som är statslösa och flyktingar. Det innebär att Försäkringskassan kan behöva bedöma om en person kan ses som en flykting eller statslös för att avtalet ska kunna tillämpas. Hur denna bedömning ska gå till beror på om det är Sverige eller ett annat land som har gjort bedömningen av personens status.

I Sverige är det är Migrationsverket som handlägger ärenden om statslösa och flyktingar. När en person är godkänd som flykting utfärdar Migrationsverket en flyktingförklaring. Om personen fått status som flykting eller statslös i ett annat land ska personen visa handlingar som styrker denna status.

Avtal som saknar bestämmelse om personkrets

Avtalen med Israel och Marocko har inte någon särskild artikel om vilken personkrets som avtalet omfattar, utan avtalen säger endast att vissa personer ska likställas med den egna statens medborgare. Dessa avtal har troligen sin utgångspunkt i ländernas nationella lagstiftningar som de såg ut när avtalet slöts, nämligen att endast landets medborgare omfattas av det sociala trygghetssystemet. Personkretsen är alltså underförstådd. Sverige hade tidigare bestämmelser som ställde krav på svenskt medborgarskap, men i dag är SFB så kallat ”medborgarskapsneutral”, det vill säga det finns inga bestämmelser med en uttrycklig hänvisning till medborgarskap.

13.1.4 Likabehandling​

Avtalens bestämmelser om likabehandling innebär att vissa specificerade grupper ska likställas med det egna landets medborgare. I och med att SFB är medborgarskapneutral har en sådan bestämmelse utifrån ett svenskt perspektiv ingen betydelse. Det finns visserligen bestämmelser som innebär en fördel för personer med ett svenskt medborgarskap. Det gäller reglerna i 5 kap. 3 och 12 §§ samt i 6 kap. 14 § SFB. I 5 kap. 3 § SFB krävs uppehållstillstånd för dem som behöver ett sådant tillstånd för att de ska kunna anses bosatta i Sverige. I 5 kap. 12 § och 6 kap. 14 § ställs motsvarande krav på uppehållstillstånd och arbetstillstånd för att en förmån ska kunna lämnas. I och med att avtalens bestämmelser om likabehandling endast omfattar direkt diskriminering, det vill säga sådana bestämmelser där det görs en uttrycklig åtskillnad på grund av medborgarskap, anses dock inte dessa bestämmelser omfattas av avtalens regler om likabehandling. Det innebär att för de personer där det krävs uppehållstillstånd ska Försäkringskassan ställa det kravet.

Det finns flera avtal som både har en personkretsbestämmelse och en bestämmelse om likabehandling. Det gäller bland annat avtalen med Chile, Kap Verde och Turkiet. I dessa avtal ska vissa specificerade grupper av personer likställas med personer som är bosatta i en fördragsslutande stat. När man tillämpar dessa avtal behöver man tänka på att personen måste omfattas av personkretsen för att bestämmelsen om likabehandling ska bli tillämplig. Exempelvis måste en flykting som enligt avtalet med Turkiet ska likställas med en person som är bosatt i Sverige även omfattas eller ha omfattats av SFB eller av turkisk social trygghetslagstiftning.

13.1.5 Export av förmåner​

Flera av avtalen innehåller bestämmelser om export. En sådan bestämmelse innebär att varken Försäkringskassan eller institutionen i den andra fördragsslutande staten får minska, ändra, innehålla eller återkalla kontantförmåner för att personen vistas eller är bosatt i det andra landet. För att Försäkringskassan ska kunna tillämpa dessa bestämmelser krävs dock att

  • förmånen omfattas av den lagstiftning som avtalet omfattar
  • personen omfattas av personkretsen.

Dessutom något av följande:

  • Det är fastställt att personen omfattas av SFB.
  • Det handlar om en förmån som personen har rätt till även om tillämplig lagstiftning inte längre är Sveriges, det vill säga att personen varken bor eller arbetar i Sverige. Exempel på sådana förmåner är arbetsskadeersättning och pension.
Rättsfall

Målet rörde en person som hade sjukpenning och som reste till Turkiet, och om personen borde ha ansökt om medgivande enligt 6 kap. 15 § SFB för att få sjukpenning vid den tillfälliga vistelsen där. Kammarrätten kom fram till att artikel 5 i avtalet med Turkiet inte skulle tillämpas vid tillfällig vistelse. Enligt artikel 5 i avtalet får inte pensioner och andra kontantförmåner minskas, ändras, innehållas eller återkallas på grund av att förmånstagaren är bosatt inom det andra landets territorium.

Kammarrätten uppgav att när det gäller artikel 5 i avtalet med Turkiet ska bosättning tolkas på samma sätt som i artikel 1 punkt 8 i avtalet. Enligt definitionen som finns där menar man bosättning så som begreppet definierats eller erkänns enligt den tillämpliga lagstiftningen. Eftersom personen vid tidpunkten för resan var bosatt i Sverige enligt svensk lag och endast tillfälligt vistades i Turkiet, ansåg kammarrätten att avtalet med Turkiet om social trygghet inte var tillämpligt. Försäkringskassan hade därför rätt att kräva att personen inhämtade Försäkringskassans medgivande innan utlandsresan. (KRNSU mål nr 2728-16)

Om en person enligt ett avtal ska omfattas av bosättningslandets lagstiftning, och det även finns en bestämmelse om export av förmåner, måste man alltså tänka på att om personen bosätter sig i det andra landet kan det innebära att det är det andra landets lagstiftning som ska gälla. Försäkringskassan måste därför först alltid pröva och bestämma tillämplig lagstiftning innan det är möjligt att använda bestämmelsen om export. Det kan i sin tur medföra att förmånen inte ska betalas ut, trots bestämmelsen om export.

Försäkringskassan måste också vara observant på att det kan finnas särskilda förmånsbestämmelser som begränsar möjligheten till export, trots att det finns en generell bestämmelse om denna möjlighet. Det gäller exempelvis i avtalen med Chile, Turkiet och Indien. Av dessa avtal framgår att varken sjukersättning eller aktivitetsersättning i form av garantiersättning får exporteras. Denna begränsning gäller alltså inte inkomstrelaterad sjukersättning och aktivitetsersättning.

I flera av avtalen finns även bestämmelser om utbetalning av förmåner till tredje land. Dessa bestämmelser innebär i regel att det andra landets medborgare ska likställas med de egna. Om det med stöd av den nationella lagstiftningen är möjligt att få en förmån utbetald till ett tredje land, så gäller detta alltså även för det andra fördragsslutande landets medborgare. Denna form av bestämmelser har ingen betydelse för tillämpningen för Försäkringskassan, eftersom SFB är medborgarskapsneutral.

Det finns även avtal med bestämmelser om utbetalning vid bosättning i tredjeland som saknar hänvisning till likabehandling utifrån medborgarskap, se exempelvis avtalet med Indien. En sådan bestämmelse kan i vissa fall innebära en utvidgad tillämpning av SFB, och alltså ge rättigheter som inte finns med stöd av svensk lagstiftning. Om det uppstår en situation där en person som omfattas av ett avtal med ett land som bosätter sig i ett tredjeland som Sverige har ett avtal med, kan det alltså vara nödvändigt att kontakta det första avtalslandet för att höra om de också har ett avtal med detta land och vad det i så fall innebär.

Vissa svenska förmåner kan fullt ut exporteras även med stöd av SFB. Det gäller exempelvis inkomstgrundad sjukersättning och aktivitetsersättning (6 kap. 16 § SFB).

13.2 Bestämmelser om tillämplig lagstiftning​

I denna del finns bestämmelser om vilket lands lagstiftning som ska tillämpas i olika situationer, inklusive de särskilda bestämmelser som gäller för utsända personer, sjömän, transportpersonal, diplomater m.fl. Här finns även den så kallade ”dispensregeln”.

I samtliga avtal är det Försäkringskassan som fastställer tillämplig lagstiftning och utfärdar bland annat utsändningsintyg för den lagstiftning som avtalen omfattar.

13.2.1 Vilket lands lagstiftning omfattas personen av?​

Huvudregeln i de flesta avtal är att personen omfattas av det lands lagstiftning där hen arbetar. Se exempelvis avtalen med Chile, Indien, Turkiet, Sydkorea, USA, Kanada och Québec. Regler för tillämplig lagstiftning i handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Förenade kungariket beskrivs i kapitel 15.

En person som kommer från USA för att arbeta i Sverige och som omfattas av personkretsen omfattas alltså av bestämmelserna i Sveriges avtal med USA vad gäller de förmåner som ingår i avtalet. Det innebär bland annat att hen är garanterad att endast betala svenska avgifter för sjukersättning och aktivitetsersättning. Personen kan även vara försäkrad för de övriga förmånerna i SFB, såväl arbetsbaserade som bosättningsbaserade. För det krävs naturligtvis att personen uppfyller villkoren i SFB.

I vissa avtal har både bosättningslandets och arbetslandets lagstiftning betydelse. Det gäller exempelvis avtalet med Israel. I detta avtal omfattas en person av bosättningslandets lagstiftning, men av arbetslandets lagstiftning när det gäller förmåner som har med arbete att göra. Liknande bestämmelse finns i avtalen med Kap Verde och Marocko.

Det är respektive land som bedömer om en person kan anses arbeta eller vara bosatt i det landet. I regel definierar avtalen dock inte begreppen anses arbeta eller anses vara bosatt. Det innebär att Försäkringskassan ska tillämpa bestämmelserna i SFB för dessa bedömningar. Det finns avtal som har en definition, som exempelvis avtalet med Australien, men det hänvisar till nationell lagstiftning, även om det inte är samma definition som i SFB.

I vissa avtal används även begrepp som vistelse eller tillfällig vistelse. Någon definition av dessa begrepp finns dock inte, förutom i avtalet med Australien där begreppet tillfällig vistelse definieras som en vistelse som inte medför att personen är bosatt i landet.

Intyg om tillämplig lagstiftning

Ett intyg om tillämplig lagstiftning är i huvudsak ett bevis på att personen är omfattad av lagstiftningen i ett visst land när det gäller de förmåner som avtalet omfattar. Dessutom att personen endast ska betala avgifter för dessa förmåner i det landet.

Ett utfärdat intyg gäller tills det land som utfärdat intyget antingen ändrar eller återkallar det. Det kan vara aktuellt när en persons arbetssituation förändras, till exempel om en utsändning upphör. Vid tveksamheter om intygets giltighet ska kontakt tas med försäkringsorganet i det utfärdande landet. Läs mer i respektive tillämpningsförordning för varje avtal.

Försäkringskassans utfärdande av intyg om tillämplig lagstiftning med stöd av en bestämmelse i ett avtal om social trygghet är ett beslut enligt FL. Beslutet har rättsverkan eftersom det får betydelse både för var personen ska betala avgifter och tillgodoräkna sig försäkringsperioder från. Beslutet kan därmed överklagas i enlighet med FL. Därutöver gäller reglerna i FL om ansökan och utredningsskyldighet.

13.2.2 Utsändning​

Bestämmelserna om utsändning innebär att en person som är anställd och avlönad av en arbetsgivare i ett land även fortsättningsvis ska tillhöra det landets lagstiftning, om hon eller han skickas av sin arbetsgivare att utföra arbete för dennes räkning i ett annat land.

I vissa avtal är bestämmelserna om utsändning tillämpliga under en viss period när arbetstagaren är sysselsatt i det andra landet. Det gäller avtalen med Québec, Marocko, Kap Verde, Jugoslavien och Kanada.

I andra avtal får den beräknade tiden för utsändningen inte vara längre än en viss angiven tid. Annars blir sysselsättningslandets lagstiftning tillämplig omedelbart vid arbetets början. Det gäller avtalen med Filippinerna, Israel, USA, Sydkorea, Turkiet, Indien och Chile.

Utsändningsperioden varierar från 12 till 60 månader. Det är vanligt att utsändningsperioden kan förlängas. Om personen ansöker om en förlängd utsändningstid måste försäkringsorganen i båda länderna komma överens om det. Försäkringskassan måste då göra en framställan om det till försäkringsorganet i det andra landet.

Arbetstagaren behöver inte ha arbetat hos den arbetsgivare som sänder ut hen före utsändningen. Arbetstagaren kan alltså anställas direkt för att sändas ut till det andra landet.

Däremot krävs att personen omfattas av utsändningslandets lagstiftning vid tidpunkten för utsändning. Det innebär att om en person exempelvis är utsänd till Turkiet och direkt efteråt sänds ut till Chile, så omfattas hen även fortsättningsvis av svensk lagstiftning. I och med att avtalen enbart omfattar de förmåner som avtalet inrymmer innebär dock en direktutsändning att personen endast kan vara fortsatt omfattad av den lagstiftning som båda avtalen omfattar. Om personen ändå inte omfattas av SFB betyder det att det kan vara en fördel för en person att komma tillbaka till Sverige innan nästa utsändningsperiod.

Arbetstagarens bosättning

I vissa avtal finns bestämmelser om att den utsända arbetstagaren ska anses fortsatt bosatt i Sverige under hela utsändningstiden. Det innebär att under denna period kan personen beviljas de svenska bosättningsbaserade förmåner som avtalet omfattar. Beroende av vilka förmåner som avtalet omfattar kan personen även ha rätt till intjänande av försäkringsperioder.

Familjemedlemmar

En del avtal innefattar bestämmelser om att den utsändes medföljande familjemedlemmar ska anses fortsatt omfattade av det utsändande landets lagstiftning. Så är fallet i avtalen med Filippinerna, Indien, Sydkorea, Chile, Turkiet, USA, Israel och Kap Verde.

En sådan bestämmelse innebär att familjemedlemmen har rätt till de förmåner som avtalet omfattar under hela utsändningsperioden. Det kan även innebära att familjemedlemmen kan tjäna in försäkringsperioder, beroende av vilken lagstiftning som avtalet omfattar.

Om avtalen inte omfattar bestämmelser om medföljande familjemedlemmar ska bestämmelserna i SFB tillämpas.

Tänk på att barns bosättning ska utredas särskilt, se under beskrivning av 5 kap. 3 § SFB.

Bestämmelserna i avtalen om att familjemedlemmar omfattas av samma lagstiftning som den utsände gäller dock endast under förutsättning att familjemedlemmen inte börjar arbeta i det andra landet.

Intyg om utsändning

Tillämpningen av utsändningsreglerna förutsätter i princip att utsändningen kan styrkas genom ett så kallat intyg om utsändning. I Sverige utfärdas detta intyg av Försäkringskassan. När en person begär ett sådant intyg bör vi för att kunna ta ställning till om intyget ska utfärdas inhämta följande uppgifter:

  • Att arbetstagaren är anställd hos uppgiven arbetsgivare i Sverige.
  • Att arbetstagaren under utsändningsperioden får lön från denna arbetsgivare samt om någon del av lönen betalas av ett dotterbolag i sysselsättningslandet. I sådant fall bör det framgå hur stor del av lönen som personen får därifrån.
  • Arbetsgivarens organisationsnummer.
  • Utsändningsperiodens längd.
  • Vistelseadress i sysselsättningslandet.
  • Kontaktuppgifter till företaget i sysselsättningslandet.

Ett intyg om utsändning är i huvudsak ett bevis på att den utsände är omfattad av lagstiftningen i utsändningslandet när det gäller de förmåner som avtalet omfattar, och att hen inte ska omfattas av lagstiftningen i det land där arbetet utförs gällande dessa förmåner. Dessutom att personen endast ska betala avgifter för dessa förmåner i utsändningslandet.

Ett intyg om utsändning utfärdas innan arbetet i det andra landet påbörjas men kan också utfärdas retroaktivt. Intyget måste dock utfärdas inom den tidsperiod, räknat från tidpunkten för utsändandet, som anges som längsta utsändningsperiod i respektive överenskommelse.

Det är inte säkert att det land som personen är utsänd till godtar ett intyg som är utfärdat retroaktivt. Så kan det exempelvis vara om personen redan har betalt socialförsäkringsavgifter där. I en sådan situation kan bestämmelserna om dispens användas, se nedan.

Om Försäkringskassan får information om att ett intyg om utsändning från Sverige inte har godtagits, ska vi utreda tillämplig lagstiftning och om det verkligen handlar om en utsändning. Om Försäkringskassan anser att personen är utsänd och att avtalets bestämmelser om utsändning alltså är tillämpliga, ska vi underrätta försäkringsorganet i det andra landet. Om frågan inte kan lösas bör den tas upp med förbindelseorganet. Om beslutet av tillämplig lagstiftning och bestämmelserna om utsändning inte kan tillämpas kan det vara så att personen inte längre ska anses omfattas av svensk lagstiftning. Om Försäkringskassan anser att en person inte är utsänd till Sverige, ska vi på motsvarande sätt kontakta försäkringsorganet i det andra landet.

Försäkringskassans utfärdande av intyg om tillämplig lagstiftning med stöd av en bestämmelse i ett avtal om social trygghet är ett beslut enligt FL. Beslutet har rättsverkan eftersom det får betydelse både för var personen ska betala avgifter och tillgodoräkna sig försäkringsperioder från. Beslutet kan därmed överklagas i enlighet med FL. Därutöver gäller reglerna i FL om ansökan och utredningsskyldighet.

13.2.3 Övriga särskilda personkategorier​

Liksom i SFB finns särskilda bestämmelser i avtalen för olika personkategorier.

Statligt anställda och diplomater m fl.

I många avtal regleras statligt anställda och diplomater m.fl. i samma bestämmelse, även om det finns en skillnad mellan grupperna. Statligt anställda personer omfattas vanligen av det utsändande landets lagstiftning. Diplomater m.fl. däremot är oftast undantagna från bestämmelserna i avtalen. För dem gäller i stället Wienkonventionernas bestämmelser. Det gäller samtliga avtal förutom det med Kanada. I detta avtal finns dock särskilda bestämmelser för statsanställda, vilket betyder att gruppen diplomater m.fl. i förhållande till detta avtal omfattas av det sändande landets lagstiftning.

Endast i vissa fall ger avtalen diplomater m.fl. särskild rätt till förmåner, se exempelvis avtalen med Algeriet och Australien.

Sjömän

Fartygsbesättning (sjömän) omfattas vanligen av lagstiftningen i det land vars flagga fartyget för. Det finns dock undantag, se exempelvis avtalet med Sydkorea i vilket sjömän omfattas av bosättningslandets lagstiftning.

Resande personal osv.

Vanligtvis finns bestämmelser om vad som gäller för resande personal för land- och lufttransportföretag, exempelvis för lastbilschaufförer, flygbefäl och kabinpersonal i flygplan. För det mesta ska dessa personer omfattas av lagstiftningen i det land där företaget har sitt säte. Om personen är bosatt i det andra landet är det dock vanligt att hen ska omfattas av bosättningslandets lagstiftning.

13.2.4 Dispens​

I de flesta avtal finns en möjlighet att bevilja undantag från bestämmelserna om tillämplig lagstiftning, så kallad dispens.

Dispensbestämmelsen är olika formulerad, men oftast ska dispens lämnas på gemensam framställan av arbetsgivaren och arbetstagaren, eller på framställan av en självständigt verksam person eller för en persongrupp. Avtalen med Turkiet och Marocko kräver den enskildes godkännande.

Det är i regel de behöriga myndigheterna i respektive land som kan komma överens om dispens. I konventionen med Québec kan dock det behöriga försäkringsorganet göra det.

Tänk på att det krävs att det finns ett bemyndigande från regeringen om att Försäkringskassan är behörig myndighet för att vi ska kunna sluta en överenskommelse om dispens.

13.3 Särskilda bestämmelser om sammanläggning av perioder och beräkning av förmåner​

I denna del finns de särskilda förmånsbestämmelserna, det vill säga om sammanläggning av perioder och beräkning av förmåner. Det kan även finnas bestämmelser om exempelvis läkarundersökningar, läkarintyg samt begränsningar av export av förmåner. Bestämmelserna kan vara generella och gälla båda länderna eller vara specifika för ett land.

I många avtal finns bestämmelser om sammanläggning av försäkringsperioder. Det behövs för att göra det möjligt för personer som har arbetat eller, beroende av avtalets utformning, varit bosatta i två länder att uppfylla eventuella minimikrav enligt ett av ländernas lagstiftning genom att lägga till perioder som tjänats in enligt det andra landets lagstiftning. En person som inte har tillgodoräknat sig tillräckligt antal försäkringsperioder enligt lagstiftningen i ett land kan därmed tillgodoräkna sig perioder i båda länderna för att ”öppna rätten” till en förmån.

I flera avtal kan även försäkringsperioder från tredjeland räknas med. Detta under förutsättning att båda länderna har gällande avtal med det tredjelandet, att det finns bestämmelser om sammanläggning av perioder samt att bestämmelserna gäller för personen i fråga. Med gällande avtal avses både bilaterala och multilaterala avtal. Även EU:s samordningsbestämmelser om social trygghet omfattas sannolikt (prop. 2012/13:117 s. 33).

13.3.1 Sjukvårdsförmåner​

Avtalen med Algeriet, Australien, Chile, Israel, Québec och Turkiet omfattar sjukvårdsförmåner, även om bestämmelserna är olika formulerade och ger olika rättigheter.

Avtalen med Algeriet och Australien ger möjlighet till nödvändig vård vid tillfällig vistelse i det andra landet. I båda avtalen finns särskilda bestämmelser för diplomater m.fl.

I avtalet med Chile finns en bestämmelse om rätt till sjukvård för den som får pension. Bestämmelsen gäller endast för den som är bosatt i Chile. Detta eftersom alla som är folkbokförda i Sverige redan har rätt till svensk sjukvård. (Artikel 9, prop. 2005/06:79 s. 27, Konvention om social trygghet mellan Sverige och Chile)

Avtalet med Israel ger rätt till sjukhusvård vid förlossning under en tillfällig vistelse i Sverige eller Israel.

I avtalet med Québec finns bestämmelser om rätt till sjukvårdsförmåner vid tillfällig vistelse i det andra landet på grund av arbete, utsändning eller studier. Vistelsen kan som längst vara ett år men kan förlängas.

Bestämmelserna i avtalet med Turkiet innebär att familjemedlemmar till försäkrade i Sverige, som är bosatta i Turkiet, endast har rätt till sjukvård i Turkiet om de betalar avgifter till det turkiska försäkringssystemet. Motsvarande krav för att få rätt till sjukvård i Turkiet ställs även på personer som får svensk pension men som är bosatta i Turkiet. (Prop. 2004/05:71 s. 36, Konvention mellan Konungariket Sverige och Republiken Turkiet om social trygghet)

13.3.2 Sjukersättning och aktivitetsersättning​

Avtalen med Marocko, Kanada, Turkiet, Chile, Israel, Kap Verde, Jugoslavien, USA, Sydkorea, Filippinerna, Japan, och Indien omfattar sjukersättning och aktivitetsersättning. Även avtalet med Förenade kungariket omfattar dessa ersättningar och tillämpas för de territorier som inte omfattas av förordning 883/2004. I några av dessa avtal används begreppet folkpension, men eftersom folkpensionen omfattade den dåvarande förtidspensionen, anses begreppet i dag omfatta dagens sjukersättning och aktivitetsersättning.

I avtalen med till exempel Filippinerna, Indien, Chile och Sydkorea har kravet på tre års bosättningstid (försäkringstid) i Sverige för att kunna beviljas sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersättning undantagits från sammanläggning. Det innebär att en person som exempelvis varit bosatt två år i Sverige och har ett års försäkringsperiod från ett land som Sverige har ett sådant avtal med, inte har rätt till svensk garantiersättning, eftersom personen inte har bott i Sverige i tre år. Sammanläggningsbestämmelserna innebär i dessa fall inte heller att försäkringstid i det andra landet kan påverka storleken på en garantiersättning i Sverige. En försäkrad person som exempelvis har varit bosatt i Sverige i tio år och sedan varit försäkrad i det andra landet i 25 år, kan vid bosättning i Sverige inte få mer än 10/40 av garantiersättningen, eftersom den är 40-delsberäknad. (Prop. 2012/13:117 s. 33, prop. 2005/06:79 s. 28)

I vissa av avtalen finns en bestämmelse om att vid fastställandet av rätt till sjukersättning och aktivitetsersättning ska försäkring enligt det andra landets lagstiftning anses som försäkring enligt svensk försäkring. Genom en sådan bestämmelse kan personer som är försäkrade i det andra landet vid tidpunkten för försäkringsfallet i vissa fall få svensk inkomstrelaterad sjuk- eller aktivitetsersättning. (Prop. 2012/13:117 s. 33–34, 2005/06:79 s. 28)

Eftersom sjukersättning och aktivitetsersättning i vissa fall ses som en ”pension” i avtalets mening, kan det finns bestämmelser i ett avtal som även omfattar dessa förmåner. Se exempelvis artikel 11 i avtalet med Chile. (Prop. 2005/06:79 s. 26–30)

13.3.3 Handikappersättning och vårdbidrag alternativt merkostnadsersättning och omvårdnadsbidrag​

Avtalen med Israel, Kap Verde, Marocko och Jugoslavien omfattar alla det som tidigare kallades folkpension. Även avtalet med Förenade kungariket omfattar handikappersättning samt vårdbidrag och tillämpas för de territorier som inte omfattas av förordning 883/2004. I och med att den svenska folkpensionen även innehöll handikappersättning och vårdbidrag, omfattar avtalen dessa förmåner. Från och med 1 januari 2019 kommer handikappersättning och vårdbidrag att ersättas av merkostnadsersättning och omvårdnadsbidrag. Avtalen omfattar även dessa förmåner. I avtalen finns dock en begränsning som innebär att förmånerna inte går att exportera, utan de förutsätter att personen är bosatt i Sverige. I avtalet med Jugoslavien krävs även en viss bosättningsperiod i Sverige för att kunna beviljas dessa förmåner. Du kan läsa mer i kapitel 14 om avtalet med Jugoslavien.

13.3.4 Sjukförsäkring och föräldraförsäkring​

Sverige ställer inga krav på försäkringsperioder för att en person ska ha rätt till sjukpenning. I andra länder kan det dock finnas sådana krav. Under förutsättning att det finns bestämmelser om det i avtalet kan försäkringsperioder i Sverige i så fall räknas med för att uppfylla kravet på viss försäkring enligt bestämmelser i ett annat land.

Däremot finns det krav i SFB på en viss försäkringsperiod för att föräldrapenning på sjukpenningnivå ska kunna beviljas. Det gäller kravet på att en person ska ha varit försäkrad för sjukpenning under minst 240 dagar i följd före barnets födelse. Genom bestämmelserna om sammanläggning av försäkringsperioder kan en person med stöd av avtalen med Marocko, Turkiet, Israel, Kap Verde eller Bosnien-Hercegovina ha rätt att räkna samman försäkringsperioder i något av dessa länder för att uppfylla kravet på 240 dagar.

Även avtalet med Chile inbegriper föräldraförsäkringen, men i och med att det inte finns några bestämmelser om sammanläggning av perioder för denna del kan det inte användas för att uppfylla kravet på 240 dagar före barnets födelse.

I och med att avtalens bestämmelser endast gäller perioder, kan föräldrapenningens storlek dock inte fastställas efter den inkomst som personen hade i utflyttningslandet, utan enbart utifrån svensk inkomst.

13.3.5 Allmänna barnbidrag och underhållsstöd​

Avtalen med Marocko, Turkiet, Israel, Kap Verde och Jugoslavien omfattar barnbidrag. Det innebär bland annat att en utsänd person och dennes familjemedlemmar kan ha rätt att få svenskt barnbidrag under hela utsändningsperioden, det vill säga så länge som de och barnet anses bosatta i Sverige.

Några av avtalen innehåller även en likabehandlingsbestämmelse som säger att barnbidrag ska beviljas barn från det andra landet som är bosatta i Sverige, eftersom de ska jämställas med barn som är svenska medborgare och bosatta i Sverige. I och med att SFB är medborgarskapsneutral får bestämmelsen dock ingen betydelse för tillämpningen av SFB.

Enligt avtalet med Israel ska barnbidrag betalas ut i bosättningslandet. Om barnet har rätt till barnbidrag från båda länderna, ska bidraget endast betalas ut av det land där barnet faktiskt vistas. I tillämpningsbestämmelserna till avtalet finns en bestämmelse om underrättelse mellan försäkringsorganen för att undvika dubbelutbetalning.

Avtalet med Kap Verde omfattar även underhållsstöd.

13.3.6 Arbetsskadeförsäkring​

Avtalen med Chile, Kap Verde, Israel, Jugoslavien, Marocko, Québec, Filippinerna och Turkiet omfattar arbetsskadeförsäkring. Även avtalet med Förenade kungariket omfattar detta och tillämpas för de territorier som inte omfattas av förordning 883/2004.

Avtalens bestämmelser om förmåner vid arbetsskada varierar. Det finns alltså inga regler som är enhetliga för samtliga avtal. Gemensamt för avtalen är dock att de grundläggande bestämmelserna om tillämplig lagstiftning gäller när man fastställer vilken lagstiftning en person ska omfattas av även i fråga om arbetsskadeförsäkring. Det innebär att en person är arbetsskadeförsäkrad i det land där hen är sysselsatt.

Från denna huvudregel finns undantag för personer som är utsända, diplomater m.fl. och så kallade dispensfall. Dessa omfattas i stället av lagstiftningen i det land som de har sänts ut från. Personer som har sänts ut från Sverige omfattas av den svenska arbetsskadelagstiftningen.

Export av förmåner

Avtalen med Chile och Kap Verde innehåller bestämmelser om export av ersättning för arbetsskada. Bestämmelsen innebär att ersättning från den svenska arbetsskadeförsäkringen ska fastställas utifrån SFB på samma sätt som om personen hade varit bosatt i Sverige.

Avtalen med Israel, Jugoslavien, Marocko och Turkiet innehåller både en bestämmelse om export av förmåner och särskilda bestämmelser om förmåner vid arbetsskada.

Av de särskilda förmånsbestämmelserna i avtalen framgår att med begreppet arbetsskada avses olycksfall i arbetet och arbets- eller yrkessjukdomar.

Förmåner vid olycksfall i arbetet lämnas enligt avtalen enligt den lagstiftning som gällde för personen vid tidpunkten för olyckstillfället. Om en person, som till exempel omfattas av avtalet med Marocko, råkar ut för ett olycksfall i arbetet när hen arbetar i Sverige ska bestämmelserna om svensk arbetsskadeförsäkring i SFB tillämpas.

Avtalen med Israel och Jugoslavien har även särskilda bestämmelser om att vid fastställandet av invaliditetsgrad eller rätten till ersättning ska hänsyn tas till tidigare olycksfall i det andra landet.

Vid skada i form av arbetssjukdom bestäms rätten till förmåner enligt det lands lagstiftning som är tillämplig då personen arbetade i sådan verksamhet som har medfört risk för arbetssjukdomar. Detta lands lagstiftning ska tillämpas även om sjukdomen konstateras först i det andra landet. Om en person som till exempel omfattas av avtalet med Turkiet arbetar i Sverige ska bestämmelserna i SFB tillämpas, även om det visar sig först när personen har återvänt till Turkiet att hen har fått en arbetssjukdom.

Om personen har arbetat i sådan verksamhet i båda länderna ska enligt avtalen med Israel, Jugoslavien och Turkiet lagstiftningen i det land där hen senast har haft ett sådant arbete tillämpas. Enligt avtalet med Marocko ska i en sådan situation ersättning lämnas från båda staterna.

Om personen har beviljats förmåner på grund av en arbetssjukdom enligt ett lands lagstiftning och sedan råkar ut för en försämring av sjukdomen ska ersättning vid försämringen av sjukdomen som inträffar i ett annat land också lämnas enligt det första landets lagstiftning. Om det inte är så att försämringen beror på att personen har arbetat i en verksamhet i det andra landet som har medfört en fara för sjukdomen.

I avtalet med Quebec finns också en bestämmelse om export och särskilda förmånsbestämmelser. Enligt detta avtal ska dock kostnaderna för ersättningen delas mellan staterna om en person har fått en arbetssjukdom på grund av arbete i båda länderna. Det finns även särskilda bestämmelser som ska tillämpas vid återfall i en arbetssjukdom.

Sjukvårdsförmåner vid arbetsskada

I avtalen med Israel, Jugoslavien, Quebec och Turkiet finns även bestämmelser om rätt till sjukvårdsförmåner på grund av arbetsskada. Dessa bestämmelser innebär att en person som exempelvis är utsänd för arbete i det andra landet kan ha rätt till omedelbar sjukvård om hen råkar ut för en arbetsskada. Sjukvårdsförmånerna lämnas då av försäkringsorganet på vistelseorten.

13.4 Övriga bestämmelser​

I denna del finns bestämmelser för avtalens tillämpning och tolkning. I flertalet avtal finns bestämmelser om exempelvis myndighetsbistånd, språk, tidsfrister, ansökan och utbetalning.

Myndighetsbistånd

Samtliga avtal innehåller bestämmelser om myndighetsbistånd. Dessa regler innebär att myndigheter och försäkringsorgan ska bistå varandra vid tillämpningen av avtalet som om det gällde tillämpningen av den egna lagstiftningen. Bistånd ska lämnas utan kostnad. I vissa avtal har den allmänna biståndsregeln kompletterats med en regel för särskild begäran om läkarundersökningar.

Det kan även finnas särskilda bestämmelser om sekretess.

Länderna ska också informera varandra om ändringar i den lagstiftning som omfattas av avtalet.

Språk

Alla avtal innehåller en bestämmelse om att skriftväxling kan ske på de avtalsslutande ländernas språk. I vissa avtal anges även andra språk. Försäkringsorgan, myndigheter och domstolar får inte avvisa en ansökan eller en annan handling därför att den har skrivits på ett i avtalet angivet språk.

Avgiftsbefrielse

Flertalet avtal innehåller en bestämmelse om befrielse från administrativa avgifter. Det innebär att nationella bestämmelser om befrielse från avgifter för intyg och andra handlingar även ska gälla vid handläggningen av ett avtalsärende.

Tidsfrister

Både i svensk och i utländsk lagstiftning finns tidsfrister inom vilka ansökningar, andra handlingar eller besvär ska ha kommit in till ett försäkringsorgan eller en annan myndighet. För att dessa tidsfrister inte ska inskränkas och bli svåra att följa på grund av att en person befinner sig i ett annat land finns det i avtalen bestämmelser om detta. Ansökningar, överklaganden eller andra handlingar som ska ha kommit in till en myndighet eller ett försäkringsorgan inom en fastställd tid ska anses ha kommit in i rätt tid, om de har kommit in inom den fastställda tiden till motsvarande myndighet eller organ i det andra landet. En ansökan, ett överklagande eller liknande ska alltid utan dröjsmål vidarebefordras till det andra landets försäkringsorgan eller myndighet. Om denna inte är känd ska handlingarna skickas till förbindelseorganen för vidarebefordran till rätt instans.

Ansökan om en förmån

I flera av avtalen finns bestämmelser om att en ansökan om en förmån i ett land ska anses som en ansökan om motsvarande förmån i det andra landet. I ett sådant fall ska försäkringsorganen underrätta varandra. Ansökningsdagen skyddas genom att samma ansökningsdag gäller i båda länderna.

Utbetalning

Vissa avtal reglerar i vilken valuta förmånen ska betalas ut. Vilka avtal det handlar om framgår av respektive avtal.

Tvister

Meningsskiljaktigheter i tolknings- och tillämpningsfrågor av enklare natur ska lösas genom kontakter mellan förbindelseorganen. En tvist av allvarligare natur ska om möjligt lösas i samförstånd av de behöriga myndigheter som anges i respektive avtal. Om en tvist inte kan lösas i samförstånd ska den hänskjutas till skiljenämnd eller skiljedomstol.

Övriga bestämmelser och slutbestämmelser

I vissa av avtalen finns bestämmelser om att avtalet även ska tillämpas på försäkringsfall som har inträffat före ikraftträdandet. De grundar däremot inte någon rätt till förmåner före ikraftträdandet. När det gäller att fastställa en persons rätt till en förmån beaktas dock även försäkringsperioder som har fullgjorts före avtalets ikraftträdande.

Avtalen innehåller även regler om preskriptionstider för rättigheter som uppstår i och med att ett avtal träder i kraft.

Samtliga avtal innehåller bestämmelser om ratifikation, ikraftträdandedag, giltighetstid och förfarande vid uppsägning av avtalet. Avtalet och tillämpningsöverenskommelserna ingås att gälla på obestämd tid.

Vid uppsägning av ett avtal regleras rättigheter som har förvärvats med stöd av ett avtal antingen genom ett särskilt avtal eller genom ett stadgande att rättigheterna ska bevaras som om avtalet fortfarande gällde.

13.5 Tillämpningsöverenskommelser​

Till flertalet avtal finns en särskild administrativ överenskommelse, en så kallad tillämpningsöverenskommelse. Denna är en del av avtalet mellan länderna. Tillämpningsöverenskommelserna innehåller bestämmelser av mer praktisk karaktär än avtalen och innehåller bland annat regler om förbindelseorgan och deras verksamhet, om handläggning av ansökningar om de förmåner som ingår i överenskommelsen, om vilka intyg som krävs och vem som ska utfärda dem.