3 Socialförsäkringsbalken

Det här kapitlet beskriver de regler i 1–7 kap. SFB som behöver redogöras för särskilt. Här beskrivs reglernas syfte och vad de innebär för Försäkringskassan. Förutom några undantag tar kapitlet inte upp hur unionsrätten eller olika avtal om social trygghet kan påverka hur reglerna i SFB ska tillämpas. Det är dock viktigt att vara medveten om att unionsrätten, avtal om social trygghet och andra avtal med bestämmelser om social trygghet har företräde framför svensk lagstiftning. Läs mer om hur olika regelverk kan påverka varandra i kapitel 2.

3.1 Socialförsäkringsbalken och svensk socialförsäkring

I SFB finns regler om social trygghet genom sociala försäkringar samt andra ersättnings- och bidragssystem, det som också kallas förmåner (1 kap. 1 § SFB). Med förmåner menas dagersättningar, pensioner, livräntor, kostnadsersättningar, bidrag samt andra utbetalningar eller åtgärder som en person är försäkrad för (2 kap. 11 § SFB).

Socialförsäkringen administreras av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket (2 kap. 2 § SFB). Skatteverket administrerar finansieringen av social- försäkringen och fastställer den pensionsgrundande inkomsten (PGI). Skatteverket ansvarar också för folkbokföringen i Sverige. Försäkringskassan och Pensions- myndigheten administrerar i huvudsak förmåner enligt SFB.

Det som i dagligt tal kallas för socialförsäkring har i Sverige alltså att göra med dels vilken myndighet som administrerar ersättningen dels om ersättningen omfattas av reglerna i SFB. I en del länder är socialförsäkring i stället sådana ersättningar som finansieras genom avgifter eller som en person kan få på grund av att hen arbetar. Det finns också ersättningar som inte omfattas av SFB och som inte administreras av Försäkringskassan, men som omfattas av unionsrätten samt vissa avtal om social trygghet. Det gäller exempelvis arbetslöshetsförsäkringen. Det betyder att när dessa regelverk tillämpas talar man ofta om social trygghet, även om begreppet socialförsäkring ibland används och kan då ha en vidare betydelse än det har i SFB.

3.1.1 Lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)

Innan SFB trädde ikraft den 1 januari 2011 reglerades socialförsäkringen i socialförsäkringslagen (1999:799) som gällde från den 1 januari 2001, AFL som gällde från den 1 januari 1963 och särskilda förmånslagstiftningar, exempelvis lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag. Genom SFB upphävdes dessa lagar. Det är ändå möjligt att för retroaktiv tid tillämpa tidigare lagar med stöd av 1 kap. 3 § i lag (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken (införandelagen). De upphävda författningarna ska nämligen alltjämt tillämpas i fråga om ersättningar, andra förmåner och betalningsskyldighet för underhållsstöd som gäller tid före ikraftträdandet av SFB. (prop. 2008/09:200 s. 591–592, Socialförsäkringsbalk)

Huvudregeln är att de upphävda författningarna ska tillämpas på ersättningar och andra förmåner som gäller tid före ikraftträdandet. Det gäller även för försäkringsbedömningar som görs för retroaktiv tid. Vad gäller bestämmelserna i 4–6 kap. SFB om personer som lämnar eller kommer till Sverige sägs i 2 kap. 6 § införandelagen att dessa bestämmelser ska tillämpas även på personer som har lämnat eller kommit till Sverige före balkens ikraftträdande. Det gäller försäkringsbedömningar som görs för tid från och med att SFB trätt ikraft, men där personen lämnade eller kom till Sverige före ikraftträdandet. Enligt författningskommentaren var ingen saklig ändring avsedd mot vad som gällde när SofL infördes och man ändrade därför enbart tidpunkten för SofL:s ikraftträdande till att avse ikraftträdandet av SFB. (prop. 2008/09:200 s. 594)

Det finns också bestämmelser som innebär att äldre bestämmelser ska tillämpas även för tid efter SFB:s ikraftträdande och dessa har förts in i 2–9 kap. införandelagen.

3.2 Internationella förhållanden

2 kap. 5 § SFB

Unionsrätten inom den Europeiska unionen (EU) eller inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtal om social trygghet eller andra avtal som ingåtts med andra stater kan medföra begränsningar i tillämpligheten av bestämmelserna i denna balk.

Bestämmelsen innebär att när vi bedömer om en person har rätt till en förmån eller ett intyg från Sverige kan vi behöva tillämpa bestämmelser i ett internationellt regelverk som kan begränsa SFB. Denna begränsning kan vara både i inskränkande och utvidgande riktning, men rättigheterna utgår ändå alltid från SFB. Det innebär att beslutet alltid fattas enligt SFB, även om bedömningen i ärendet har begränsats av ett internationellt regelverk. Att flera regelverk beaktas innebär inte flera olika beslut som kan delas upp utifrån regelverk. (4 kap. 3–4 §§ jfr med 2 kap. 5 § SFB)

Det beror på att unionsrätten eller olika avtal som Sverige har ingått kan ha andra villkor än SFB, och dessa regler har företräde före SFB. Vilka villkor det gäller beror på det enskilda ärendet. Det kan exempelvis handla om att man ska beakta arbete i ett annat land vid bedömningen av sjukpenninggrundande inkomst, trots att det framgår av SFB att arbetet ska vara utfört i Sverige. Ett annat exempel är att bosättningsbaserade förmåner i vissa fall ska betalas ut vid tillämpningen av unionsrätten trots att den enskilde inte är bosatt i Sverige och att SFB ställer krav på att personen ska vara bosatt i Sverige.

Den redovisning som görs i detta kapitel av olika bestämmelser i SFB hänvisar inte till regeln i 2 kap. 5 §. Tänk dock på att alltid vara uppmärksam på om det rör sig om en situation där andra regelverk kan påverka tillämpningen av SFB. För mer information om hur olika regelverk kan påverka varandra, se kap. 2.

Läs mer om vilka avtal som Sverige har ingått och som kan påverka i det enskilda ärendet i kapitel 12-16. Läs mer om unionsrätten i kapitel 7-11.

Läs mer

När den tidigare socialförsäkringslagen (1999:799), SofL, infördes gjordes en viss anpassning i regelverket utifrån unionsrätten. Eftersom det inte rörde sig om en fullständig anpassning kan det ändå uppstå situationer när bestämmelserna i SFB inte ska tillämpas. Enligt förarbeten är regeln i 2 kap. 5 § SFB en ren upplysningsparagraf (prop. 1998/99:119 s. 175). Det betyder att det som framgår av bestämmelsen gäller, även om det inte skulle finnas en regel om det i SFB.

Enligt lagkommentaren till SFB förutsätter en avvikelse från en bestämmelse i SFB i princip att det finns ett gränsöverskridande inslag i ärendet. Med det menas exempelvis att den enskilde bor och arbetar i olika länder eller har förmåner från ett annat land. Avvikelsen kan exempelvis gälla vem som är försäkrad, beräkning av förmåner och utbetalningar vid utlandsvistelse. (Hessmark, Socialförsäkringsbalken, En kommentar, uppl. 2:1, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2015, avd. A–C, s. 94)

3.3 Allmänna bestämmelser om försäkringsskyddet

3.3.1 Försäkringsgrenar

4 kap. 2 § SFB

Socialförsäkringen är indelad i tre försäkringsgrenar. Dessa avser

1. förmåner som grundas på bosättning i Sverige (bosättningsbaserade förmåner),
2. förmåner som grundas på arbete i Sverige (arbetsbaserade förmåner),
3. förmåner som grundas på andra omständigheter än bosättning och arbete i Sverige (övriga förmåner).

Bestämmelsen beskriver att socialförsäkringen är uppdelad i tre delar. För att få tillgång till de olika delarna ska man uppfylla något av villkoren bosättning, arbete eller andra omständigheter än bosättning och arbete i Sverige.

Tre delar av försäkringen – tre syften

Bosättningsbaserade förmåner är i princip ersättningar för olika kostnader eller rena bidrag till försörjning. Förmåner som ska täcka ett visst inkomstbortfall, men som betalas ut med garantibelopp räknas också dit. Internationellt sett finansieras denna typ av förmåner ofta med skattemedel, och grundprincipen är att man beskattas i det land där man är bosatt. Det gäller även i Sverige.

Arbetsbaserade förmåner är relaterade till arbete och finansieras ofta både med avgifter och skatter. Det gäller även i Sverige.

Övriga förmåner ansågs vid införandet av SFB inte kunna föras in i de redan befintliga bosättnings- och arbetsbaserade delarna och ingår därför i en tredje del. (Hessmark, avd. A–C, s. 128–129)

Läs mer

Uppdelningen i en arbetsbaserad och en bosättningsbaserad försäkring infördes genom SofL. Det vill säga även om det tidigare fanns förmåner som var relaterade till arbete eller bosättning krävdes att en person var både bosatt i Sverige och inskriven hos Försäkringskassan för att ha rätt till en förmån. Det gällde även med vissa undantag för de förmåner som var relaterade till arbete i Sverige.

Vid införandet av SofL menade man att personer som arbetade i Sverige borde få tillgång till den arbetsbaserade försäkringen utan något krav på bosättning (prop. 1998/99:119, s. 78–79, 88). Ändringen innebar att den svenska lagstiftningen till viss del närmade sig unionsrätten. Detta eftersom principen om arbetslandets lagstiftning blev tydligare i svensk lagstiftning. Man behöll rätten till bosättningsbaserade förmåner för de som var bosatta i Sverige. En motivering till att behålla de bosättningsbaserade förmånerna var att det inte ansågs rimligt att öppna hela det sociala bidragssystemet för personer som enbart arbetade en kortare tid här i landet. (Prop. 1998/99:119 s. 78)

3.3.2 Försäkrad och gällande skydd

4 kap. 3 § första stycket SFB

Försäkrad är den som uppfyller de krav i fråga om bosättning, arbete eller andra omständigheter som avses i 2 § samt gällande krav på försäkringstider.

Det första stycket av bestämmelsen innebär att den som är bosatt i Sverige (5 kap. 2, 3 och 9 §§ SFB) är försäkrad för bosättningsbaserade förmåner, den som arbetar i Sverige (6 kap. 2 och 6 §§ SFB) är försäkrad för arbetsbaserade förmåner och den som uppfyller de andra omständigheterna (7 kap. 2, 7 och 10 §§ SFB) är försäkrad för övriga förmåner. Bosättning och arbete är alltså svenska försäkringsvillkor. För att vara försäkrad måste personen också i de fall det är aktuellt uppfylla kraven på försäkrings- tider.

Med försäkringstid menas att försäkringen ska gälla när någon ansöker om en förmån. Till exempel gäller försäkringen för arbetstagare från första dagen av anställningen och upphör att gälla tre månader efter den dag då arbetet har upphört (6 kap. 8 § SFB). Personskadeskyddet som är en övrig förmån börjar gälla när den första resan påbörjas till sådan verksamhet som avses i bestämmelsen (7 kap. 4 § SFB).

En person kan vara försäkrad för en, två eller samtliga delar (4 kap. 2 § SFB). För att kunna vara försäkrad för både arbetsbaserade och bosättningsbaserade förmåner krävs som huvudregel att personen arbetar och bor i Sverige. Den som arbetar i Sverige och är bosatt i ett annat land är alltså bara försäkrad för arbetsbaserade förmåner. På samma sätt är den som arbetar i ett annat land men är bosatt i Sverige bara försäkrad för bosättningsbaserade förmåner.

4 kap. 3 § andra stycket SFB

För att omfattas av socialförsäkringsskyddet ska den försäkrade dessutom uppfylla de andra villkor som gäller för respektive förmån enligt 5–7 kap.

Andra stycket i bestämmelsen innebär att det finns andra bestämmelser som ska vara uppfyllda. Bland annat ska personen i vissa fall ha uppehållstillstånd i Sverige, samt att vissa villkor ska vara uppfyllda för att förmåner ska kunna betalas ut vid utlandsvistelse.

Läs mer

För att en person ska omfattas av socialförsäkringsskyddet krävs alltså att hen, förutom att vara försäkrad, uppfyller andra relevanta villkor som gäller för respektive förmån enligt 5–7 kap. Det kan exempelvis handla om förut- sättningar för att en förmån ska betalas ut vid utlandsvistelse enligt 5 kap. 13– 16 §§ eller 6 kap. 15–18 §§. En person kan alltså vara försäkrad utan att omfattas av socialförsäkringsskyddet, eftersom det är annorlunda avgränsat. (prop. 2008/09:200 s. 404)

Enligt förarbeten till regeln ska en person för att omfattas av socialförsäkrings- skyddet ”dels vara försäkrad enligt bestämmelserna i avdelning A, dels uppfylla de särskilda villkoren enligt avdelningarna B–H som gäller för den aktuella förmånen som han eller hon önskar komma i åtnjutande av i det enskilda fallet” (prop. 2008/09:200 s. 404). Enligt lagkommentaren till SFB är detta dock antagligen ”oriktigt” eftersom socialförsäkringsskyddet inte har att göra med bestämmelser som återfinns i avdelningarna B–H. Det framgår även av lagtexten i inledningen till varje förmånsavdelning att försäkringsskyddet är något som endast regleras i 4–7 kap. (Hessmark, avd. A–C, s. 131)

Uppdelningen mellan olika villkor är inget nytt. Redan vid införandet av lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, gjordes en åtskillnad mellan att vara försäkrad och övriga villkor. När AFL infördes behövde man vara svensk medborgare eller mantalsskriven (i dag folkbokförd) här för att vara försäkrad i Sverige. Den försäkrade som var bosatt i Sverige behövde också normalt vara inskriven i Försäkringskassan. Inskrivningen fungerade därigenom som ett försäkringsvillkor.

Det är i allmänhet den försäkrade som får den aktuella förmånen utbetald till sig, även om det finns undantag. När det gäller bland annat pensionsförmåner till efterlevande, se 6 kap. 7 §, ska den avlidna personen ha varit försäkrad, men det är den efterlevande som får utbetalningen. Förmåner till barn kan i regel betalas ut till föräldern. Därför finns i SFB även begreppen den pensionsberättigade och bidragsmottagaren. (Hessmark, avd. A–C, s. 129)

4 kap. 4 § SFB

Ytterligare bestämmelser om rätten till förmåner finns i 8–117 kap. (avdelningarna B–H).

Bestämmelsen innebär att i kap. 8–117 finns bestämmelser om de särskilda förmåns- villkoren för att kunna ha rätt till en förmån.

Reglerna i 4 kap. 3 och 4 §§ SFB ska läsas ihop. Bestämmelserna innebär samman- taget att samtliga villkor ska vara uppfyllda för att personen ska ha rätt till en förmån. Personen ska alltså

• omfattas av socialförsäkringsskyddet
  • vara försäkrad (4 kap. 3 § första stycket SFB)
  • uppfylla de andra relevanta villkoren för socialförsäkringsskyddet (4 kap. 3 § andra stycket SFB)
• uppfylla de särskilda förmånsvillkoren (4 kap. 4 § SFB).

Att det rör sig om tre villkor framgår dels av bestämmelserna i 4 kap. 3 och 4 §§ SFB, dels av att bestämmelserna regleras i olika avdelningar i SFB. Reglerna om att en person ska omfattas av socialförsäkringsskyddet framgår av avdelning A, medan förmånsvillkoren framgår av avdelningarna B–H.

En person som gör anspråk på exempelvis barnbidrag ska alltså

• vara bosatt i Sverige (försäkrad)
• ha ett uppehållstillstånd om det krävs enligt 5 kap. 12 § SFB för att förmånen ska kunna lämnas (andra relevanta villkor för socialförsäkringsskyddet)
• uppfylla villkoren i kap. 15 och 16 SFB (förmånsvillkoren).

Dessa villkor gäller både för nya och pågående ärenden och i de fall det är aktuellt även barnet. Den som sedan tidigare får en bosättningsbaserad förmån men blir av med sitt uppehållstillstånd har alltså inte längre rätt till förmånen eftersom alla villkor inte längre är uppfyllda. Försäkringskassan ska därför besluta att personen inte har rätt till förmånen. Särskilda förmånsbestämmelser, som exempelvis omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden, blir inte aktuella i sådana ärenden.

Villkoren ska vanligtvis vara uppfyllda samtidigt. Men det finns undantag. En person som får en arbetsskada kan till exempel ha rätt till arbetsskadeersättning om skadan kan härledas från ett arbete i Sverige – även om hen inte uppfyller samtliga villkor om socialförsäkringsskydd (6 kap. 11 § SFB). Det innebär att arbetsskadan ska vara från en tidpunkt när personen omfattades av det svenska socialförsäkringsskyddet.

Försäkringsvillkoren ska inte blandas samman med beräkningen av ersättningens storlek. Flera av de arbetsbaserade förmånerna i SFB beräknas enligt bestämmelserna om sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Dessa bestämmelser omfattas dock av förmånsvillkoren, inte av försäkringsvillkoren (se 4 kap. 3 och 4 §§ SFB). Det innebär att för att en person som är försäkrad för arbetsbaserade förmåner och som omfattas av socialförsäkringsskyddet ska kunna få exempelvis sjukpenning på en ersättningsnivå som är högre än 0 kronor krävs att hen även omfattas av bestämmelserna om SGI.

Reglerna i 4 kap. 3 och 4 §§ SFB medför dock att en person i vissa fall kan tillgodoräkna sig försäkringsperioder, trots att hen inte omfattas av de andra relevanta villkoren för socialförsäkringsskyddet eller vid det tillfället uppfyller övriga villkor för rätten till en förmån. Ett exempel på det är 35 kap. 6 § SFB. Bestämmelsen handlar om vilken tid som ska räknas som faktisk försäkringstid vid bedömningen av sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersättning. Enligt bestämmelsen är det den tid då en person har varit försäkrad på grund av bosättning som räknas som faktisk försäkringstid. Personen kan därför tillgodoräkna sig försäkringsperioder under en utlandsvistelse, under förutsättning att hen fortfarande anses bosatt i Sverige. Det beror på att så länge som personen anses bosatt i Sverige är hen försäkrad för bosättningsbaserade förmåner. Det gäller även om förmåner inte kan beviljas på grund av att personen inte omfattas av socialförsäkringsskyddet (5 kap. 13–15 §§ SFB).

Bestämmelsen är av central betydelse för att förstå hur SFB är uppbyggd. Det är bara när man med stöd av 4 kap. 3 § SFB har konstaterat att den enskilde är försäkrad och dessutom uppfyller de övriga relevanta villkoren i socialförsäkringsskyddet som det finns anledning att pröva om hen har rätt till en förmån som omfattas av SFB. (Prop. 2008/09:200 s. 404)

3.3.3 Internationella förhållanden

4 kap. 5 § SFB

Den som, enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april om samordning av de sociala trygghets- systemen, omfattas av lagstiftningen i en annan stat är inte försäkrad för sådana förmåner enligt denna balk som motsvarar förmåner som avses i förordningen.

Bestämmelsen innebär att en person som enligt förordning 883/2004 omfattas av ett annat medlemslands lagstiftning inte är försäkrad enligt SFB för sådana förmåner som motsvarar förmånerna i förordningen. Bakgrunden till bestämmelsen är att unionsrätten inte förbjuder ett medlemsland att ge en person förmåner, trots att medlemslandet inte är skyldigt att göra det enligt förordningen, se C-69/79, Jordens-Vosters (prop. 1998/99:119 s. 188). Det innebär att eftersom unionsrätten endast reglerar medlemsländernas skyldigheter, hindrar den inte ett land att betala ut förmåner enligt nationell rätt. Syftet med bestämmelsen i 4 kap. 5 § SFB är alltså att tydliggöra att en person inte ska kunna få förmåner från Sverige om hen omfattas av lagstiftningen i ett annat medlemsland.

HFD har dock genom en dom uttalat att en person i vissa situationer kan ha rätt till bosättningsbaserade förmåner trots att hen omfattas av lagstiftningen i annat medlemsland (HFD 2014 ref. 64). Detta baserades på domar från EU-domstolen (mål C- 352/06, Bosmann, och de förenade målen C-611/10 och 612/10, Hudzinski och Wawrzyniak). EU-domstolen har dock i de förenade målen C-95/18 van den Berg och Giesen och C-96/18 Franzen tydliggjort att EU-rätten inte utgör hinder mot en nationell bestämmelse som innebär att personer som omfattas av ett annat lands lagstiftning enligt förordning 883/2004 inte anses försäkrade nationellt. Den domen klargör att det inte finns någon skyldighet att betala ut förmåner som icke behörig stat. Rättsläget har därför förändrats på ett sådant sätt att den tillämpning som framkommer i HFD 2014 ref. 64 inte längre ska tillämpas. Försäkringskassan ska därför tillämpa 4 kap. 5 § SFB. Det innebär att den som är försäkrad i en annan stat enligt förordning 883/2004 inte är försäkrad för sådana förmåner enligt balken som omfattas av förordningen.

Läs mer om Försäkringskassans rättsliga ställningstagande utifrån de förenade målen C-95/18 och C-96/18 i (FKRS 2024:07) Icke behörig medlemsstat och 4 kap. 5 § SFB.

Läs mer om EU-domstolens domar i de förande målen C-95/18 och C-96/18 under beskrivningen av artikel 11.1 i förordning 883/2004.

4 kap. 5 a § SFB

En person som är lokalt anställd vid en svensk utlandsmyndighet är inte försäkrad enligt denna balk när det gäller den anställningen. En sådan person ska inte anses som offentligt anställd vid tillämpning av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

Bestämmelsen innebär att en person som anställs lokalt av en svensk utlandsmyndighet

• inte är försäkrad enligt SFB
• inte ska betraktas som offentligt anställd när förordning 883/2004 tillämpas.

Ett villkor för att en person ska vara försäkrad för arbetsbaserade förmåner är att arbetet utförs i Sverige (6 kap. 6 § jfr med 6 kap. 2 § SFB). En person som anställs lokalt i ett annat land kan alltså inte vara försäkrad för arbetsbaserade förmåner i Sverige. Det finns dock undantag från denna regel, exempelvis är en utsänd person fortfarande försäkrad i Sverige.

Den som är offentligt anställd omfattas av lagstiftningen i det land ”till vilken den förvaltning som sysselsätter denne hör” (artikel 11.3 b i förordning 883/2004). Denna regel gör ingen skillnad mellan om personen är anställd lokalt eller är utsänd. Det betyder att personen ska anses omfattad av svensk lagstiftning under förutsättning att hen är att betrakta som offentligt anställd av en svensk förvaltning.

Den som är lokalt anställd av en svensk utlandsmyndighet anses dock inte vara offentligt anställd, i och med regeln i SFB. Personen omfattas alltså inte av regeln i artikel 11.3 b, utan i stället av artikel 11.3 a i förordning 883/2004. Artikel 11.3 a säger att den som arbetar som anställd i ett medlemsland omfattas av lagstiftningen i det medlemslandet. Det betyder att den som är lokalt anställd av en svensk utlands- myndighet omfattas av lagstiftningen i det land där hen fysiskt utför arbetet.

Lokalt anställd på utlandsmyndighet i Sverige

När man bedömer om en person som är lokalt anställd i Sverige på en utlandsmyndig- het som tillhör ett annat EU/EES-land ska omfattas av svensk socialförsäkring, ska man ta hänsyn till det andra landets lagstiftning. Det beror på att det är det andra landets lagstiftning som avgör om personen ska anses offentligt anställd eller inte.

Den som är lokalt anställd vid en utländsk beskickning eller ett karriärkonsulat i Sverige från ett land utanför EU/EES omfattas av den svenska arbetsbaserade och bosättningsbaserade försäkringen till följd av arbete och bosättning i Sverige (5 kap. 2 och 3 §§ samt 6 kap. 2 § SFB, prop. 1998/99:119 s. 131).

Vad är en utlandsmyndighet?

En utlandsmyndighet kan vara en beskickning eller en delegation vid en internationell organisation eller karriärkonsulat. Det framgår av KRNS mål nr 7649–15. Domstolen hänvisade i målet till 1 kap. 2 § förordningen (2014:115) med instruktion för utrikes- representationen, där det anges att utrikesrepresentationen bland annat utgörs av utlandsmyndigheterna. Därför fann domstolen i målet att Business Swedens handelssekreterarkontor inte omfattades av definitionen utlandsmyndighet, och att personen som var lokalt anställd vid Business Swedens kontor i ett EU-land alltså var att betrakta som offentligt anställd enligt förordning 883/2004.

Läs mer

Bestämmelsen i 4 kap. 5 a § SFB är ett förtydligande av vad som gäller enligt allmänna bestämmelser om försäkringsskyddet i 4 kap. 3 § och bestämmelserna i 6 kap. 2 § SFB (prop. 2012/13:169 s. 54, Enklare regler i socialförsäkringen).

Förordning 883/2004 innehåller regler som hänvisar till EU-ländernas nationella lagstiftningar och de definitioner som finns där. Innan bestämmelsen infördes 2013 saknade den svenska lagstiftningen en uttrycklig åtskillnad mellan begreppen lokalt anställda och offentligt anställda i allmänhet. Försäkringskassan gjorde därför innan 2013 tolkningen att lokalt anställda vid svenska utlandsmyndigheter i EU- och EES-länder skulle omfattas av den svenska socialförsäkringen, eftersom de faller under det generella begreppet offentligt anställda. (prop. 2012/13:169 s. 42)

Av övergångsbestämmelserna till lagen (2013:747) om ändring i social- försäkringsbalken framgår det att en person fortsatt kan kvarstå i svensk försäkring med stöd av artikel 11.3 b i förordning 883/2004, dock längst till och med den 30 april 2020. Detta innebär att om Försäkringskassan tidigare utfärdat intyg A1 för personer som uppfyller villkoren i övergångs- bestämmelserna ska beviljandet av en ansökan om förlängning begränsas till senast den 30 april 2020.

3.4 Bosättningsbaserade förmåner

Regler om de bosättningsbaserade förmånerna finns i 5 kap. SFB. Här följer en sammanfattning av huvuddragen i SFB:s kapitel och därefter följer en genomgång av respektive bestämmelse för sig.

Vad som menas med bosatt i Sverige definieras först genom reglerna i 5 kap. 2–3 §§ SFB. Därefter följer bestämmelser om särskilda personkategorier som innebär avsteg från dessa regler i både vidgande och begränsande riktning (se 5 kap. 4–8 §§ SFB). Vilka de bosättningsbaserade förmånerna är framgår av 5 kap. 9 § SFB. Även om en person uppfyller kraven i SFB om bosättning i Sverige finns det ytterligare bestämmelser i socialförsäkringsskyddet, om från och med när förmåner tidigast kan lämnas (5 kap. 11–12 §§ SFB). Det finns även regler om hur förmåner påverkas när en försäkrad vistas utomlands (5 kap. 13–15 §§ SFB).

3.4.1 Bosättning i Sverige

5 kap. 2 § SFB

Vid tillämpning av bestämmelserna i denna balk ska, om inget annat särskilt anges, en person anses vara bosatt i Sverige om han eller hon har sitt egentliga hemvist här i landet.

Bestämmelsen tar sikte på personer, även barn, som bor i Sverige.

5 kap. 2 § SFB gäller under förutsättning att inget annat särskilt anges, vilket syftar på de situationer som framgår av 5 kap. 3–8 §§ SFB. Läs mer om 5 kap. 3–8 §§ SFB i detta avsnitt och i 3.4.2.

Särskilt om barns bosättning

Enligt SFB ska ett barn vara

• bosatt i Sverige för att någon ska ha rätt till föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning
• omfattad av socialförsäkringsskyddet i Sverige – det vill säga bosatt – och uppfylla övriga relevanta villkor i socialförsäkringsskyddet (4 kap. 3 § andra stycket SFB) för att det ska kunna föreligga en rätt till barnbidrag, underhållsstöd, omvårdnadsbidrag, merkostnadsersättning, bilstöd, assistansersättning och efterlevandestöd.

Försäkringskassan ska därför bedöma ett barns bosättning fristående från vårdnadshavare även om deras situation kan ha betydelse för barnet. Det finns inte någon särbestämmelse i SFB som reglerar barns bosättning. Därför gäller bestämmelserna om bosättning i 5 kap. SFB även för barn. Begreppet bosatt person gäller därför även barn i det här avsnittet.

Det kan vara svårare att bedöma ett barns bosättning än en vuxen persons, eftersom ett barn oftast inte arbetar och inte heller hyr eller äger en bostad. Var barnet går i skola kan vara en faktor att väga in. Ett barns skolgång utomlands kan till exempel vara ett skäl till att utreda barnets bosättning ytterligare. Det är visserligen möjligt för ett barn att vara bosatt i Sverige och gå i skola utomlands, men det förutsätter att barnet trots skolgången anses ha sin hemvist i Sverige. Hur boendet är ordnat under skolgången, hur ofta barnet kommer hem till Sverige och var föräldrarna vistas kan då vara viktiga faktorer att utreda. Tänk på att det även finns tidsgränser för hur länge en förmån kan lämnas vid utlandsvistelse. Läs mer i avsnitt 3.4.5 som behandlar 5 kap. 13–15 §§ SFB. Där beskrivs även undantagen från bestämmelserna. Om ett barn är folkbokfört eller bor tillsammans med en förälder eller vårdnadshavare talar det visserligen för att deras bosättning kan överensstämma. Men vi ska ändå bedöma varje enskilt fall utifrån en rad faktorer som du kan läsa om i det här avsnittet. I FOL finns även vissa särskilda regler som gäller barns folkbokföring (2 och 2 a §§ FOL). Dessa regler kan användas som ledning vid bedömning av 5 kap. 2–8 §§ SFB på samma sätt för vuxna. Även i SFB finns vissa regler om hur Försäkringskassan ska se på barns bosättning om vårdnadshavarna lever isär. Det gäller till exempel bestämmelserna om boförälder och vad som gäller vid växelvist boende.

Barn som föds i Sverige till tredjelandsmedborgare

Såsom framgår av beskrivningen i avsnitt Uppehållstillståndets betydelse vid bosättningsbedömningen under 5 kap. 3 § SFB, är uppehållstillstånd en del av bosättningsbedömningen för den som kommer till Sverige och behöver ett sådant tillstånd. Barn som föds i Sverige till tredjelandsmedborgare behöver dock inte uppehållstillstånd för att anses bosatta, så länge det står klart att barnets hemvist är här i landet enligt 5 kap. 2 § SFB. Det framgår av HFD 2024 ref. 17. Observera dock att barn som är födda i Sverige och som har tillfälligt skydd, på samma sätt som vuxna med tillfälligt skydd, ska bedömas enligt 5 kap. 3 § andra stycket SFB.

Rättsfall

HFD har i HFD 2024 ref. 17 behandlat frågan vad som gäller för barn som föds i Sverige till tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd. HFD började med att konstatera att det av utredningen i målet framgick att föräldern under den i målet aktuella perioden var bosatt i Sverige och arbetade här och hade permanent uppehållstillstånd. Föräldern hade därmed rätt till föräldrapenning för att vårda sitt barn, förutsatt att även barnet var att anse som bosatt här i landet. HFD konstaterade också att av 5 kap. 2 § SFB framgår att en person anses bosatt i Sverige om hen har sin egentliga hemvist här i landet. Att barnet uppfyllde hemvistrekvisitet var klart.

HFD tog därefter upp att underinstanserna ansett att det förhållandet att barnet saknade uppehållstillstånd medförde att barnet trots sin hemvist i Sverige inte kunde anses bosatt här och stödde sig i det hänseendet på 5 kap. 12 § första stycket SFB. HFD redogjorde därefter för bakgrunden till bestämmelsen, som med i princip oförändrat innehåll har överförts från 3 kap. 3 § första stycket socialförsäkringslagen (1999:799). I förarbetena till den paragrafen sägs att endast den som har rätt att vistas i Sverige rimligen bör anses vara bosatt här (prop. 1998/99:119 s. 99). Denna uppfattning kommer dock inte till uttryck i lagtexten. HFD konstaterade att det är en annan sak, vilket framgår av lagtexten, att uppehållstillstånd som huvudregel är en förutsättning för att en bosättningsbaserad förmån ska få lämnas.

HFD ansåg därför att det inte finns något krav på att en person har uppehållstillstånd för att i socialförsäkringsbalkens mening anses bosatt i Sverige. HFD avslog Försäkringskassans överklagande eftersom det därmed saknades stöd för att neka föräldern föräldrapenning på den grunden att barnet inte var bosatt här.

Om barnet har två föräldrar men bara en av dem kan anses bosatt vid den aktuella tidpunkten, så ska en bedömning göras i det enskilda fallet, där det avgörande är varför föräldern inte kan anses bosatt. Om en av föräldrarna exempelvis bor utomlands bör det utredas var barnet anses bosatt.

Det som sägs om barn och uppehållstillstånd gäller även för barn som kan få uppehållsstatus. Läs mer om uppehållsstatus i 5.5. Särskilt för Förenade kungariket.

Barns bosättning vid födelse utomlands

Försäkringskassan ska alltid bedöma barns bosättning fristående från föräldrarna och utgå från omständigheterna i det enskilda fallet. Ett nyfött barn har dock förmodligen inte andra anknytningspunkter än sina föräldrar. Ett barn som föds utomlands till föräldrar som anses bosatta i Sverige enligt 5 kap. SFB kan alltså anses ha sin egentliga hemvist i Sverige och därmed anses bosatt här från födseln enligt 5 kap. 2 § SFB, om inte de faktiska omständigheterna tyder på annat i det enskilda fallet. Ett exempel på en omständighet som kan leda till att barnet inte kan anses bosatt i Sverige är om bara en förälder kan anses bosatt i Sverige och den andra föräldern inte anses bosatt i Sverige.

Barn som är familjemedlemmar till särskilda personkategorier kan i stället omfattas av 5 kap. 8 § SFB. Det gäller även barn som föds i Sverige, om föräldrarna tillhör en särskild personkategori. Se avsnittet om bestämmelsen 5 kap. 8 § SFB.

Barns bosättning vid adoption från utlandet

När ett barn adopteras från ett annat land bedömer Försäkringskassan barnets bosättning med stöd av bestämmelserna i 5 kap. SFB, men utredningen kräver även stöd i 2 kap. 15 § och i 11 kap. 8 § andra meningen SFB.

Vid adoption anses barnet bosatt i Sverige om blivande adoptivförälder är bosatt här (11 kap. 8 § andra meningen SFB). Med blivande adoptivförälder avses den som har fått socialnämndens medgivande för att ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i syfte att adoptera barnet (2 kap. 15 § SFB). Det är alltså den blivande adoptivförälderns försäkringssituation som utgör grunden för bedömningen av barnets bosättning i Sverige. Försäkringskassan bedömer adoptivföräldrars bosättning enligt vad som anges i 5 kap. SFB. Du kan läsa mer om det under rubriken Bedömning av bosättning i det här avsnittet.

När Försäkringskassan har konstaterat att det rör sig om en blivande adoptivförälder och att hen är bosatt i Sverige krävs även att föräldern har fått barnet i sin vård. Ett barn som adopterats från utlandet kan därmed anses bosatt i Sverige tidigast från och med den tidpunkt när den blivande adoptivföräldern får barnet i sin vård. Avgörande för denna tidpunkt är den faktiska vården av barnet, oavsett om barnet befinner sig i Sverige eller inte (jfr FÖD 1987:50).

För bedömning av synnerliga skäl enligt 5 kap. 12 SFB för barn i situationerna ovan läs mer under aktuell bestämmelse.

Personer som har bedömts bosatta i Sverige men vistas utomlands längre perioder

Det händer att personer regelbundet vistas utomlands, men att varje period utomlands är kortare än ett år. I en sådan situation ska Försäkringskassan utreda om personen kan anses bosatt i Sverige. Försäkringskassan ska i den situationen bedöma bosättningen utifrån personens egentliga hemvist. Hänsyn ska då tas till samtliga faktorer som påverkar personens anknytning till Sverige. Försäkringskassan behöver göra en sådan utredning om vi exempelvis har fått veta att en person

• arbetar, går i förskola/skola eller bor i ett annat land
• har för avsikt att arbeta, gå i förskola/skola eller bosätta sig i ett annat land
• utöver sin bostad i Sverige har en bostad i ett annat land
• vistas stora delar av året i ett annat land
• utifrån andra omständigheter inte kan anses vara bosatt i Sverige.

Om personen har en bostad både i Sverige och i ett annat land, eller vistas stora delar av året i ett annat land, ska man göra en sammanfattande bedömning av om det är i Sverige som hen har sin egentliga hemvist. Det finns ingen fullständig lista över vilka faktorer man ska titta på, men följande kan vara av betydelse:

• om personen har sin huvudsakliga dygnsvila (sover mest) i Sverige, om den är sammanhängande
• bostadens karaktär i förhållande till den bostad som finns i det andra landet (exempelvis storlek), om personen äger eller hyr bostäderna och i så fall hyreskontraktets längd
• personens familjesituation och familjeband
• om familjen befinner sig i Sverige eller i det andra landet
• var personens partner är socialförsäkrad
• var personen, om det är ett barn, går i förskola/skola
• var personens barn, eller barn till hens partner, går i förskola/skola
• personens arbetsförhållanden
• om personen är folkbokförd i Sverige
• om personen anses bosatt i det andra landet i skattehänseende.

5 kap. 3 § första stycket första och andra meningen SFB

Den som kommer till Sverige och kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år ska anses vara bosatt här i landet. Detta gäller dock inte om synnerliga skäl talar mot det.

5 kap. 3 § SFB ska ses som en hjälpregel eller specialregel i förhållande till 5 kap. 2 § för personer som kommer till eller lämnar Sverige (Hessmark avd. A-C [15 januari 2019, Zeteo], kommentaren till 5 kap. 3 § SFB). Om villkoren i 5 kap. 3 § är uppfyllda ska personen anses bosatt här i landet.

Bestämmelsen innebär ett krav på att vistelsen kan antas bli längre än ett år för att personen ska kunna anses bosatt här enligt 5 kap. 3 § SFB. Med vistelse menas här att faktiskt vistas i Sverige, inte laglig vistelse. I förarbetena till bestämmelsen anges att endast den som har rätt att vistas i landet rimligen bör anses vara bosatt här (prop. 1998/99:119 s. 99). Läs mer om vad detta innebär under rubriken Uppehållstillståndets betydelse vid bosättningsbedömningen.

Bedömning av bosättning

Vilka faktorer som Försäkringskassan ska utgå ifrån vid sin bedömning av bosättning och vilken utredning som behöver göras är en bedömning från fall till fall. Skatteverkets bedömning enligt FOL kan i de flesta fall användas som stöd för bedömningen av om en person har sin egentliga hemvist i Sverige. Det gäller så länge det inte finns några uppgifter i ärendet som tyder på det motsatta. När det gäller personer som kommer till Sverige behöver dock en mer omfattande utredning göras. Men i och med att det handlar om vad personen kan antas göra ska bedömningen bygga på en prognos över personens vistelsetid i Sverige.

Det är Försäkringskassan som bedömer om en person (inklusive hens barn) kan antas komma att vistas i Sverige i mer än ett år. Men det är personen själv som ska visa sin avsikt att stanna och bo här genom att visa på boende, arbete med mera. Vi ska därför göra en helhetsbedömning utifrån faktorer som kan ha betydelse för om personen kan anses bosatt i Sverige. Om en person till exempel är här för att arbeta längre tid än ett år kan det i sig indikera att hen kan anses uppfylla villkoren i 5 kap. 3 § SFB, men även i det fallet ska en helhetsbedömning göras. Om en person kommer hit för att bo och inte arbeta kan det krävas att fler villkor är uppfyllda för att det ska kunna antas att hen kommer att vistas här längre tid än ett år. Det kan exempelvis vara

• om personen har sin huvudsakliga dygnsvila (sover mest) i Sverige och om den är sammanhängande
• personens bostadsförhållanden: om bostaden har permanent karaktär, hur stor den är, om personen äger eller hyr bostaden samt hyreskontraktets längd
• om det är personen eller personens partner som betalar hyra, elräkning osv. Om det inte är så kan det tyda på att vistelsen är av mer tillfällig karaktär.
• om det är sannolikt att personen bor i den bostad som hen säger sig bor i
• personens familjesituation och familjeband, i den utsträckning det kan ha betydelse för personens försäkring
• om familjen befinner sig i Sverige eller i ett annat land
• var personens partner är socialförsäkrad
• i de fall personen är ett barn: var hen går i förskola/skola
• i de fall personen är ett barn: var föräldern, vårdnadshavaren eller en annan person som tar hand om barnet bor
• var personens barn, eller partnerns barn, går i förskola/skola
• personens arbetsförhållanden
• om personen är folkbokförd i Sverige
• om personen anses bosatt i Sverige i skattehänseende
• om personen och hens familj har uppehållstillstånd i Sverige
• vilken grund uppehållstillståndet är på
• syftet med vistelsen: om det är en semesterresa eller en längre vistelse.

Om synnerliga skäl talar emot det ska den som kommer till Sverige inte anses bosatt här. Detta kan exempelvis vara aktuellt om personen avtjänar ett fängelsestraff och enbart av den anledningen kommer att vistas i Sverige i längre tid än ett år. (Prop. 1998/99:119 s. 92)

Uppehållstillståndets betydelse vid bosättningsbedömningen

Den som har sin egentliga hemvist i Sverige kan anses bosatt här. Den som kommer hit ska normalt anses bosatt här, om det kan antas att vistelsen sträcker sig längre tid än ett år. I den bedömningen ska Försäkringskassan beakta reglerna om uppehållstillstånd, eftersom bara den som har rätt att vistas i Sverige bör anses bosatt här (prop. 1998/99:119 s. 99). I HFD 2024 ref. 17 uttalade HFD att det inte finns något krav på uppehållstillstånd för att i socialförsäkringsbalkens mening anses bosatt i Sverige. Målet gällde dock ett barn som fötts i Sverige till föräldrar med permanent uppehållstillstånd och barnets hemvist i Sverige enligt 5 kap. 2 § SFB var klar. När Försäkringskassan bedömer om en person som kommer till Sverige kan anses bosatt här med stöd av 5 kap. 3 § SFB, det vill säga om personen kan antas komma att vistas här under längre tid än ett år, är uppehållstillstånd en del av bedömningen. Även vilken sorts uppehållstillstånd och tillståndets längd kan ha betydelse för bedömningen. Ett uppehållstillstånd är ett tillstånd att vistas i Sverige under en viss period, där bedömningen är gjord framåt i tiden utifrån de fakta som finns när beslutet fattas.

Det finns dock inget krav på att tillståndet är längre än ett år. Det beror på att ett uppehållstillstånd bara är en av flera faktorer som Försäkringskassan ska bedöma när det gäller vistelsens längd (jfr HFD 2017 ref. 32 för ett liknande resonemang gällande Skatteverkets bedömning vid folkbokföring). Vi ska därför göra en helhetsbedömning, där den sammantagna bedömningen kan visa att personen ska anses bosatt i Sverige även om uppehållstillståndet är något kortare tid än ett år.

Om en person av någon anledning har förlorat sitt uppehållstillstånd, kan inte enbart förlusten av uppehållstillståndet leda till att personen inte längre anses bosatt här i landet. En person kan alltså utifrån en sammanvägd bedömning anses bosatt i Sverige, trots att hen inte längre har uppehållstillstånd. Däremot kan förlusten av ett uppehållstillstånd ha betydelse för att en person ska ha rätt till förmåner, se beskrivning av bestämmelserna i 5 kap. 12 § och 6 kap. 14 § SFB.

Inget krav på uppehållsrätt i SFB

Utifrån SFB behöver en person inte ha uppehållsrätt i Sverige för att anses bosatt här (jfr HFD 2014 not. 20). Det beror bland annat på att förarbetena till SFB talar om uppehållstillstånd och inte uppehållsrätt. Uppehållsrätten ger en EU/EES-medborgare rätt att vistas i ett land, och ska inte förväxlas med uppehållstillstånd. Du kan läsa mer om det i kapitel 5.

EU-domstolen har i flera mål konstaterat att vi inte kan ställa krav på uppehållsrätt när vi bedömer om någon är bosatt. Detta beror bland annat på att det skulle vara indirekt diskriminerande att ställa ett sådant krav på EU/EES-medborgare. (Se exempelvis C 308/14, p. 62–66 Kommissionen mot Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.)

Även en person som är familjemedlem till en EU/EES-medborgare kan ha uppehållsrätt och kan då vara undantagen kravet på uppehållstillstånd. Försäkringskassan har då inget stöd att utreda laglig vistelse för den personen i bedömningen av om personen är försäkrad enligt SFB. Läs mer om uppehållsrätt i avsnitt 5.4.2.

Men, om det skulle visa sig i samband med en bedömning av personkrets enligt förordning 1231/2010 eller vid prövning av laglig vistelse i förhållande till handels- och samarbetsavtalet att personen inte har uppehållsrätt, ska hen räknas som en person som behöver uppehållstillstånd i SFB:s mening. Läs mer om personkretsen i avsnitt 9.2.2.

Notera att brittiska medborgare och deras familjers rätt att resa in och vistas i Sverige kan regleras i utträdesavtalet. Läs mer i avsnitt 5.5. Särskilt för Förenade kungariket.

Från och med när kan en person anses bosatt i Sverige?

En person kan anses bosatt i Sverige från och med det datum när hen uppfyller villkoren för bosättning.

Bosättning kan börja räknas direkt när en person kommer till Sverige och kan anses bosatt här. Det finns ingen kvalificeringsperiod, det vill säga man måste inte vara bosatt i Sverige under en viss tid för att kunna anses försäkrad för bosättningsbaserade förmåner. Den som har varit bosatt utomlands och flyttar till Sverige kan som huvudregel inte anses som bosatt här, innan hen kommer hit (adoptivbarn är undantagna detta, se under rubriken Barns bosättning vid adoption från utlandet).

När en person kommer till Sverige ska Försäkringskassan bedöma om hen ska anses bosatt enligt 5 kap. 3 § SFB. Senare bedömningar görs i regel enligt 5 kap. 2 § SFB.

Om en person kommer till Sverige och hen kan antas komma att stanna här under en period som är längre än ett år men avbryter vistelsen efter en kortare period kan personen ändå anses bosatt här under den period som hen var här. Det beror på antagandet från början var att personen skulle stanna under längre tid än ett år när hen kom till Sverige.

Om en person har återvänt till Sverige efter en period utomlands

När en person som tidigare har haft sin egentliga hemvist i Sverige kommer tillbaka till Sverige efter en period utomlands, ska man göra bosättningsbedömningen med stöd av 5 kap. 3 § SFB. Det gäller om personens utlandsvistelse har lett till att personen inte längre anses bosatt här. Det beror på att personen då anses ha kommit till Sverige, eftersom hen inte har haft sin egentliga hemvist i Sverige under utlandsvistelsen. Detta gäller dock inte om personen under utlandsvistelsen har ansetts vara bosatt i Sverige, på grund av att han eller har tillhört någon av de särskilda personkategorierna.

Läs mer

Begreppet bosatt i Sverige förekommer på flera ställen i SFB. Definitionen av bosättningsbegreppet gäller balken i dess helhet, om inget annat anges särskilt (prop. 2008/09:200 s. 405).

Försäkringskassan ska göra en självständig bedömning av om en person kan anses bosatt i Sverige enligt SFB. Folkbokföringens bedömning är på så sätt enbart vägledande (prop. 1998/99:119 s. 87–89), men principerna i FOL ska ändå beaktas. Detta framgår av RÅ 2004 ref. 21 som gällde en mor och hennes tre barn som årligen vistades åtta månader i Egypten och fyra månader i Sverige där fadern bodde och arbetade och där familjens gemensamma bostad också fanns. I målet fann domstolen med beaktande av principerna i FOL att barnen skulle anses ha sin egentliga hemvist i Sverige. (Hessmark, avd. A–C. s. 137)

De bosättningsbaserade förmånerna är främst till för dem som regelmässigt vistas i Sverige. Som framgår av 5 kap. 2 och 9 §§ SFB rör det sig om personer som är bosatta här. Villkoret att en person ska anses bosatt i Sverige är alltså att betrakta som ett grundläggande försäkringsvillkor för de bosättningsbaserade förmånerna. (HFD 2016 ref. 43, prop. 1998/99:119 s. 86)

Vad menas med ”bosatt”?

Med ”bosatt” menas var en person har sin normala vistelseort. Enligt för- arbeten till SofL ska begreppet i största möjliga utsträckning användas i dess betydelse enligt normalt språkbruk. Det finns olika bosättningsbegrepp inom folkbokföringen, inkomstbeskattningen och socialförsäkringen. Begreppet inom socialförsäkringen har störst likheter med det inom folkbokföringen. En person ska anses bosatt i Sverige om hen har sin egentliga hemvist i landet, vilket överensstämmer med FOL. (Prop. 1998/99:119 s. 88–89)

I FOL används begreppet hemvist först när en person regelmässigt tillbringar sin dygnsvila både i och utanför Sverige. Enligt FOL ska en person nämligen folkbokföras i Sverige om hen kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila här i minst ett år. En person som kan antas regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både utom och inom landet ska folkbokföras här, om hen med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist här (3 § FOL). Om personen har sin dygnsvila endast i Sverige gör Skatteverket alltså inte någon utredning av den egentliga hemvisten.

Bedömningen av en persons egentliga hemvist ska göras utifrån samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Dygnsviloprincipen har betydelse, men den är inte avgörande för bedömningen. Av förarbeten till FOL framgår att för den som har sin regelmässiga dygnsvila både i och utanför Sverige har även familjeförhållanden, arbetsförhållanden och bostadens art betydelse (prop. 1990/91:153 s. 134, Om ny folkbokföringslag).

I skatterättslig mening kan en person anses bosatt i Sverige även om hen inte har sådan anknytning hit som krävs enligt reglerna i SFB. Exempelvis räcker det för skatterättslig anknytning att en person har personliga eller ekonomiska intressen i Sverige. Något krav på att ha en bostad här i landet finns inte (prop. 1998/99:119 s. 88 f.). Det går därför inte att använda skatterättsliga principer vid bedömningen av om en person anses bosatt i Sverige och därigenom ska skatteändamål vara av betydelse i utredningen av om personen kan anses bosatt här i landet enligt SFB.

Vad menas med ”egentlig hemvist”?

Med ”egentlig hemvist” menas var en person har sitt huvudsakliga boende. Begreppet fördes in i lagstiftningen som en definition på begreppet bosatt i samband med införandet av SofL när socialförsäkringen delades upp i bosättningsbaserade och arbetsbaserade förmåner. Innan dess, i AFL, behövde man vara antingen svensk medborgare eller bosatt i Sverige utan att vara svensk medborgare för att vara försäkrad i Sverige. I och med kravet på inskrivning för försäkrade som var bosatta här fanns även ett krav på bosättning för svenska medborgare för att de skulle omfattas av den svenska försäkringen (1 kap. 4 § AFL). Med bosatt avsågs den som hade sin egentliga hemvist i Sverige (Riksförsäkringsverkets kungörelse [RFFS 1985:16] med föreskrifter om inskrivning och avregistrering enligt lagen [1962:381] om allmän försäkring). När kravet på medborgarskap togs bort, omfattade den svenska socialförsäkringen alltså den som hade en faktisk anknytning till Sverige, i stället för den som hade en formell sådan. (Prop. 1998/99:119 s. 87)

Bedömningen av om det kan antas att en person kommer att vistas i Sverige under längre tid än ett år ska göras utifrån hens personliga förhållanden. Personen ska kunna anses bosatt redan vid ankomsten till Sverige. Bedömningen får därför bygga på en prognos över hur länge personen kan antas vistas här. Det ställs inget krav på att personen ska förvärvsarbeta här. Men syftet med vistelsen saknar ändå inte betydelse. Enligt förarbetena till SofL ska i allmänhet personens sysselsättning i Sverige vägas in i bedömningen. En semesterfirare bör till exempel inte antas stanna här så länge att hen kan anses bosatt här. Men om en person fått anställning i landet för längre tid än ett år, så bör det kunna tala för att hen ska anses bosatt i Sverige. (Prop. 1998/99:119 s. 89–92)

I RFV:s tidigare föreskrifter (Riksförsäkringsverkets föreskrifter [RFFS 1998:11] om inskrivning och avregistrering hos allmän försäkringskassa) kunde en person anses bosatt i Sverige om hen hade för avsikt att vistas här i landet under en period om ett år. I SofL ställdes i stället krav på att det skulle kunna antas att vistelsen skulle vara längre tid än ett år. Samma krav ställs i SFB. Skillnaden mellan RFV:s föreskrifter och gällande bestämmelser är att Försäkringskassan bättre kan ifrågasätta personens uppgifter om vistelsens längd, samt, vid behov, kan begära att hen kan visa på en sådan utredning att Försäkringskassan har ”fog för ett visst antagande om vistelsen längd” (prop. 1998/99:119 s. 90). Försäkringskassan kan alltså ställa frågor till personen om de uppgifter som hen lämnar och be om underlag som visar på att uppgifterna stämmer.

5 kap. 3 § andra stycket SFB

En utlänning som har ett uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd, enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen (2005:716) ska inte anses vara bosatt här. Detta gäller dock inte, om utlänningen har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen.

Andra stycket innebär att en person som har ett uppehållstillstånd med eller efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen inte ska anses vara bosatt här enligt SFB. Detta gäller dock inte om personen har beviljats en flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § eller ett resedokument enligt 4 kap. 4 § utlänningslagen. (Läs mer i prop. 2023/24:151 s. 59–60).

Vad gäller för en person med uppehållstillstånd med eller efter tillfälligt skydd som var folkbokförd den 31 oktober 2024?

Av övergångsbestämmelserna till 5 kap. 3 § SFB i dess lydelse fr.o.m. den 1 november 2024 framgår att för den som var folkbokförd i Sverige den 31 oktober 2024 gäller 5 kap. 3 § i den äldre lydelsen. En person med uppehållstillstånd med eller efter tillfälligt skydd som var folkbokförd den 31 oktober 2024 kan därför anses bosatt här. Det beror på att undantaget från bosättning i 5 kap 3 § första stycket tredje meningen SFB i den äldre lydelsen inte gäller om en person folkbokförs. Försäkringskassan ska i en sådan situation göra en bedömning av om personen kan anses bosatt i Sverige i enlighet med 5 kap. 3 § första stycket första och andra meningen SFB i den äldre lydelsen. Läs mer om detta i Läs mer-rutan nedan.

Läs mer

I 5 kap. 3 § första stycket tredje meningen SFB i den äldre lydelsen (t.o.m. 31 oktober 2024) anges att en utlänning som enligt 4 § andra stycket FOL inte ska folkbokföras inte heller ska anses vara bosatt här. Av nu nämnda bestämmelse i FOL framgår att en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd med eller efter tillfälligt skydd enligt 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen inte ska folkbokföras, om utlänningen kan antas komma att vistas i landet med stöd av det beviljade tillståndet under kortare tid än tre år. Undantaget från bosättning i 5 kap 3 § första stycket tredje meningen SFB i den äldre lydelsen gäller alltså inte om en person folkbokförs.

5 kap. 3 § tredje stycket SFB

En i Sverige bosatt person som lämnar landet ska fortfarande anses vara bosatt här i landet om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år.

5 kap. 3 § SFB ska ses som en hjälpregel eller specialregel för personer som lämnar Sverige, precis som för personer som kommer till Sverige (Hessmark avd. A-C [15 januari 2019, Zeteo], kommentaren till 5 kap. 3 § SFB). Om villkoren i 5 kap. 3 § är uppfyllda ska personen anses bosatt i Sverige.

Bestämmelsen innebär ett krav på att utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år för att personen ska kunna anses fortsatt bosatt här med stöd av denna hjälpregel till 5 kap. 2 § SFB.

När upphör en person att vara bosatt i Sverige?

En person som lämnar Sverige kan inte längre anses bosatt här från det datum när hen inte uppfyller villkoren för bosättning. När en i Sverige bosatt person lämnar landet ska Försäkringskassan bedöma om hen fortfarande ska anses vara bosatt här enligt 5 kap. 3 § SFB. Senare bedömningar görs i regel enligt 5 kap. 2 § SFB. HFD har konstaterat att en person som sedan mer än ett år har suttit frihetsberövad utomlands inte ska anses bosatt i Sverige i SFB:s mening (se HFD 2024 ref. 27).

Det händer även att personer regelbundet vistas utomlands, men att varje period utomlands är kortare än ett år. Även i en sådan situation behöver Försäkringskassan utreda om personen ska anses vara bosatt i Sverige eller inte. Då gör vi det med stöd av 5 kap. 2 § SFB och inte med stöd av hjälpregeln i 5 kap. 3 § SFB.

Tidsgränser för hur länge en förmån kan lämnas

Tänk på att det finns tidsgränser för hur länge en förmån kan lämnas vid en utlands- vistelse, se vidare under beskrivning av bestämmelserna i 5 kap. 13–14 §§ SFB. En person kan alltså anses bosatt i Sverige under en utlandsvistelse, men det är inte alltid säkert att förmåner kan lämnas under hela perioden. Se även undantag från bestämmelserna i 5 kap. 13–14 §§ och i 5 kap. 15 § SFB.

Regler för särskilda personkategorier kan medföra undantag

Observera att reglerna i 5 kap. 4–8 §§ SFB kan medföra att bestämmelserna i 5 kap. 2 och 3 §§ SFB inte ska tillämpas.

Läs mer

Syftet med bestämmelsen om att en person ska anses vara fortsatt bosatt i Sverige om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år var vid införandet i AFL att ge socialförsäkringsskydd åt anställda som var utsända av svenska arbetsgivare. Detta i och med att bosättning i Sverige var av betydelse för rätten till andra förmåner än allmän tilläggspension (ATP). När bestämmelsen infördes var det enligt lagens förarbeten redan gällande praxis att vid tillfällig vistelse utomlands skulle bosättningen i Sverige kvarstå under det första året av vistelsen (prop. 1981/82:199, s. 12 och 17, Vissa frågor inom den allmänna försäkringen, m.m.).

3.4.2 Särskilda personkategorier

Statsanställda

5 kap. 4 § första stycket SFB

Den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för arbetsgivarens räkning ska anses vara bosatt i Sverige under hela utsändningstiden om han eller hon tidigare någon gång varit bosatt här i landet.

Första stycket av bestämmelsen innebär att den som är utsänd av den svenska staten ska anses bosatt i Sverige. Med staten menas bara de som är statligt anställda, det innefattar alltså exempelvis svenska statliga universitet men inte kommun och region. Längden på utsändningen har ingen betydelse, och det är heller inte avgörande om personen anses bosatt vid utsändningstillfället men personen måste någon gång ha varit bosatt i Sverige.

För att bestämmelsen ska kunna tillämpas krävs att det rör sig om en utsändning, vilket betyder att det ska finnas en statlig arbetsgivare som har sänt ut personen för ett specifikt uppdrag. En person som själv har valt att arbeta för en statlig arbetsgivare på distans från ett annat land räknas inte som utsänd. I en sådan situation rör det sig om arbete på distans, inte om utsändning. Du kan läsa mer om utsändning och gränsdragningen mot distansarbete under beskrivning av 6 kap. 4 § SFB.

Personen kan bara anses bosatt i Sverige så länge som den statliga anställningen består. Regeln ska därför inte tillämpas om anställningen upphör, exempelvis för att personen börjar arbeta för någon annan.

Tänk på att för statsanställda och deras familjemedlemmar finns ingen tidsgräns för hur länge förmåner kan betalas ut vid utlandsvistelsen, se vidare under beskrivning av 5 kap. 15 § SFB.

Läs mer

Syftet med bestämmelsen är att statens utsända tjänstemän fortfarande ska anses bosatta i Sverige, även om utsändningstiden är avsedd att vara längre tid än ett år. Med utsändningstid menas den tid när den anställde har ett förordnande från arbetsgivaren att tjänstgöra utomlands. De som är anställda hos en statlig arbetsgivare omfattas av både den bosättningsbaserade och den arbetsbaserade försäkringen (5 kap. 4 § och 6 kap. 4 § SFB). Reglerna i 5 kap. 4 § och 6 kap. 4 § SFB bygger på samma princip som den i förordning 883/2004 att statligt anställda ska vara omfattade av lagstiftningen i det land som gäller för den förvaltning som sysselsätter dem. (Prop. 1998/99:119 s. 127–128)

Att en person är utsänd från Sverige innebär att hen är anställd här men ska tjänstgöra utomlands, exempelvis på grund av ett placeringsbeslut. Det kan röra sig om en person som är tjänstledig från en tjänst hos en statlig myndighet i Sverige för att utföra arbete utomlands för en annan svensk statlig myndighet. Det kan även handla om utsändning när regeringen anställer en person för tjänstgöring utomlands, till exempel som specialattaché eller försvarsattaché. (Prop. 1998/99:119 s. 129)

En person som vid tidpunkten för utsändningen varken är bosatt eller tjänstgör i Sverige, så kallad direktutsändning, ska också omfattas av regeln i 5 kap. 4 § och den i 6 kap. 4 § SFB. Ett exempel på en sådan situation är en person som under en period har arbetat för FN i New York och som sänds ut för att arbeta på en svensk ambassad. Innan arbetet på FN bodde personen i Sverige, men hen sänds direkt från arbetet på FN till arbetet på ambassaden. Detta gäller under förutsättning att det inte handlar om lokalanställning. Den som är anställd av en svensk utlandsmyndighet är alltså inte att anse som utsänd. (Prop. 1998/99:119 s. 129) Bestämmelsen innebär att man har gjort en utvidgning av socialförsäkringsskyddet för gruppen statsanställda. Bakgrunden är att statens utsända arbetstagare i regel folkbokförs där de var folkbokförda vid avresan, vilket bland annat betyder att de har tillgång till svensk hälso- och sjukvård. Dessutom beskattas de statsanställdas löner i Sverige. Regeln gäller enbart för statsanställda, det vill säga inte för övriga offentligt anställda. Dessa personer kan i stället ha skydd enligt unionsrätten, se artikel 11.3 b i förordning 883/2004. Se även KRNJ mål nr 1804-07 angående anställning hos Stiftelsen Högskolan i Jönköping. (Hessmark, avd. A–C, s. 149)

5 kap. 4 § andra stycket SFB

När en annan stat som arbetsgivare sänder en person till Sverige för arbete för arbetsgivarens räkning ska den personen inte anses vara bosatt här i landet.

Andra stycket av bestämmelsen innebär att en person som är utsänd av en annan stat till Sverige inte kan anses bosatt i Sverige.

Diplomater m.fl.

5 kap. 5 § första stycket SFB

En person som tillhör en annan stats beskickning eller karriärkonsulat eller dess betjäning ska anses vara bosatt i Sverige endast om det är förenligt med bestämmelserna om immunitet och privilegier i de konventioner som anges i 2 och 3 §§ lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Detta gäller även en sådan persons privattjänare.

Första stycket i bestämmelsen innebär att en person inte kan anses bosatt i Sverige om det finns en bestämmelse som säger något annat i de konventioner som nämns i 2 och 3 §§ lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Du kan läsa om vilka konventioner som nämns i 2 och 3 §§ i kapitel 17.

Det finns ingen fullständig lista på vad som ska beaktas i bedömningen av om en person omfattas av den särskilda personkategorin i 5 kap. 5 § första stycket SFB, men följande omständigheter kan ha betydelse:

• Om personen har diplomatisk ställning eller är konsulatmedlem.
• Om det är en organisation som omfattas av bestämmelserna.
• Om personen är utländsk familjemedlem till en person med diplomatisk ställning eller en konsulatmedlem.
• Om personen är utländsk privattjänare till en person med diplomatisk ställning eller en konsulatmedlem.
• Om personen är en familjemedlem, administrativ/teknisk personal eller privattjänare som är medborgare i Sverige och stadigvarande bosatt här i landet.

Underlag för vilken personkategori en person tillhör och om en person kan anses stadigvarande bosatt i Sverige kan lämnas av Utrikesdepartementet (UD). UD:s bedömning är dock inte bindande. Den som omfattas av svensk socialförsäkring ska vid tillämpningen av bestämmelserna i SFB kunna anses bosatt i Sverige. Även den försäkrades familj ska då kunna anses bosatt i Sverige. Begreppet stadigvarande bosatt definieras inte närmare i Wienkonventionen, men den viktigaste faktorn vid tolkning av begreppet inom UD lär vara om personen var bosatt och folkbokförd i Sverige när hen kom att tillhöra beskickningen. Dock kan det finnas flera faktorer som har betydelse. (Hessmark A-C, s. 152)

För personer som är lokalanställda vid en utländsk beskickning och karriärkonsulat i Sverige, se beskrivning av 4 kap. 5 a §.

För mer information om Wienkonventionen, se kapitel 17.

Läs mer

Regler om personer som tjänstgör vid ambassader och konsulat finns i Wienkonventionen om diplomatiska (1961) respektive konsulära (1963) förbindelser som har ratificerats (skrivits under) av Sverige. Som framgår av konventionen om diplomatiska förbindelser undantas den diplomatiska personalen och medlemmar av beskickningen i övrigt som är medborgare i det sändande landet eller i tredjeland och inte heller är stadigvarande bosatta i det mottagande landet från det mottagande landets lagstiftning om social trygghet. (Prop. 1998/99:119 s. 130–131)

Av artiklarna 1, 14, 33, 37, 38 och 42 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (SÖ 1967:1) framgår bland annat följande av relevans för Sverige som mottagande land: Beskickningschefen och andra företrädare med diplomatisk ställning (ministerråd, ambassadråd och ambassadsekreterare) samt deras utländska familjemedlemmar i hushållet och privattjänare är på grund av sin tjänst i princip undantagna från svensk socialförsäkring. Detta gäller även för administrativ personal, teknisk personal och familjemedlemmar i hushållet, tjänstepersonal och privattjänare under förutsättning att de personerna inte är svenska medborgare eller stadigvarande bosatta i Sverige. (Hessmark A-C s. 151)

Av artiklarna 1, 48, 57, 58 och 71 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser (SÖ 1974:10) framgår bland annat att med konsulat menas generalkonsulat, konsulat, vicekonsulat och konsulatagenturer, men att det endast är karriärkonsulat som räknas, och alltså inte sådana konsulat som förestås av en honorärkonsul. Konsulatsmedlemmarna, konsul, konsulattjänstemän och tjänstepersonal är med anledning av sin tjänst undantagna från svensk socialförsäkring. Det gäller även deras familjemed- lemmar och privattjänare. Dock gäller inte undantaget om de är svenska medborgare eller stadigvarande bosatta i Sverige. (Hessmark A-C, s. 151)

Det bör noteras att såväl bilaterala som multilaterala avtal om socialförsäkring kan innehålla uttryckliga avvikelser från konventionsreglerna.

5 kap. 5 § andra stycket SFB

En person som på grund av anknytning till en internationell organisation omfattas av bestämmelserna i 4 § lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ska anses vara bosatt i Sverige endast i den mån det är förenligt med vad som följer av tillämplig stadga eller avtal som anges i bilagan till den lagen.

Andra stycket i bestämmelsen innebär att immunitet och privilegier också kan gälla för personer som har anknytning till vissa internationella organisationer. Det finns en förteckning över sådana organisationer och personkategorier i en bilaga till lagen om immunitet och privilegier i vissa fall. I bilagan finns också en förteckning över tillämpliga stadgar och avtal. Du kan läsa mer om detta i kapitel 17.

5 kap. 5 a § SFB

Den som tillhör en främmande stats militära styrka eller ett Natohögkvarter, inklusive deras civila komponenter, och omfattas av 7, 8 eller 10 § lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall ska inte anses vara bosatt här i landet.

Första stycket gäller inte den som är anställd av en utländsk organisation och ingår i den civila komponenten av en sådan militär styrka som avses i 10 § lagen om immunitet och privilegier i vissa fall, om han eller hon är svensk medborgare.

Den som är anhörig till den som avses i första stycket eller är en sådan leverantör till styrkan som avses i 10 § lagen om immunitet och privilegier i vissa fall, ska anses vara bosatt i Sverige endast om han eller hon är svensk medborgare eller, utan att vara svensk medborgare, var bosatt här när han eller hon fick ställning som anhörig eller leverantör.

Bestämmelsen styr hur den bosättningsbaserade socialförsäkringen för personer som befinner sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering ska bedömas.

Första stycket definierar under vilka förutsättningar en person som tillhör en främmande stats militära styrka eller ett Natohögkvarter, inklusive deras civila komponenter, ska undantas från bosättning i Sverige. Om en sådan person omfattas av 7, 8 eller 10 § lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall ska personen inte anses vara bosatt här i landet. Det har därför betydelse att ha kännedom om vilka som omfattas av 7, 8 eller 10 §§ lagen om immunitet och privilegier.

För att omfattas av 7 och 8 §§ lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ska en person som tillhör en främmande stats militära styrka och dess personal eller som tillhör ett Natohögkvarter och dess styrka samt den personal som lydande under ett sådant högkvarter befinna sig i Sverige inom ramen för internationellt militärt samarbete eller internationell krishantering som omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige.

För att omfattas av 10 § lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ska en person som tillhör en främmande stats militära styrka och dess personal eller ett Natohögkvarter och dess styrka och den personal som lydande under ett sådant högkvarter befinna sig i Sverige inom ramen för avtalet den 5 december 2023 mellan Sverige och USA om försvarssamarbete (DCA-avtalet) och antingen tillhöra en amerikansk styrka, styrkans personal eller vara anhörig till denna personal alternativt vara leverantör till styrkan, någon som inrättar militära serviceverksamheter eller en utländsk organisation som bedriver sådan verksamhet.

Andra stycket är ett undantag från första stycket och innebär att den som är anställd av en utländsk organisation kan bedömas som socialförsäkringsrättsligt bosatt i Sverige, om hen

• är svensk medborgare
• är en civil komponent inom ramen för DCA-avtalet
• uppfyller de grundläggande förutsättningarna för bosättning i Sverige enligt 5 kap. 2 och 3 §§.

Vad är en civil komponent?

Enligt artikel 2.3 i DCA-avtalet menas med ”civil komponent”

• a) sådana anställda vid icke-svenska, icke-kommersiella organisationer som är medborgare i USA eller är stadigvarande bosatta i USA och som inte är stadigvarande bosatta i Sverige, och som medföljer de amerikanska styrkorna i Sverige enbart för att bidra till deras välbefinnande, moral eller utbildning
• b) anhöriga som är anställda av de amerikanska styrkorna, inbegripet vid sådana militära serviceverksamheter som avses i artiklarna 21 och 22 i detta avtal, och av sådana icke kommersiella organisationer som avses i denna punkt.

Även tredje stycket är ett undantag från första stycket och innebär att en anhörig till en medlem av en styrka eller till en person som tillhör ett Natohögkvarter och en leverantör inom ramen för DCA-avtalet kan bedömas som bosatt i Sverige. Det krävs dock att hen

• är svensk medborgare eller att hen bedömdes som socialförsäkringsrättsligt bosatt i Sverige när hen först blev betraktad som anhörig eller fick ställning som leverantör
• uppfyller de grundläggande förutsättningarna för bosättning i Sverige enligt 5 kap. 2 och 3 §§.

Biståndsarbetare m.fl.

5 kap. 6 § SFB

En i Sverige bosatt person som lämnar landet för arbete för arbetsgivarens räkning ska fortfarande anses vara bosatt här, om han eller hon är anställd av

1. En svensk ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet, eller
2. Ett svenskt trossamfund eller ett organ som är knutet till ett sådant samfund.

Första stycket gäller endast om utlandsvistelsen kan antas vara längst fem år.

Bestämmelsen innebär att biståndsarbetare med flera kan anses fortsatt bosatta i Sverige, även om deras utlandsvistelse kan antas vara upp till fem år. Regeln förutsätter att personen är bosatt här när hen lämnar Sverige.

Det finns ingen fullständig lista på vilka faktorer som ska beaktas i bedömningen. Följande omständigheter kan dock vara av betydelse:

• Om biståndsarbetaren eller samfundsarbetaren var bosatt i Sverige omedelbart före utsändningen.
• Om anställningsavtalet ingicks i Sverige.
• Om organisationen är en ideell organisation som bedriver biståndsverksamhet.
• Om trossamfundet är svenskt eller ett organ som är knutet till sådant samfund.
• Om organisationen eller samfundet har sitt styrelsesäte i Sverige.
• Om det finns stadgar, revisorer samt verksamhetsberättelse för organisationen respektive samfundet.
• Om biståndsverksamheten eller samfundsverksamheten bedrivs i eller utanför EU/EES eller Schweiz.

Tänk på att det finns tidsgränser för hur länge en förmån kan betalas ut vid en utlandsvistelse, se vidare under beskrivning av bestämmelserna i 5 kap. 13–14 §§ SFB. Biståndsarbetare med flera kan alltså anses vara bosatta i Sverige under en utlandsvistelse som sträcker sig som längst fem år, men det är inte alltid säkert att förmåner kan betalas ut under hela perioden.

Ny period

Det finns inga regler i SFB om vad som gäller för en person som har arbetat som biståndsarbetare under fem år och som har för avsikt att fortsätta arbeta som det. Det finns alltså ingen bestämmelse som exempelvis talar om någon särskild period som personen måste vara i Sverige innan hen påbörjar en ny period på fem år enligt 5 kap. 6 § SFB. Det innebär att det krav som Försäkringskassan kan ställa är att det handlar om en ny period och att det därför rör sig om ett annat biståndsarbete än det föregående. Däremot kan inte något krav ställas på att personen ska vara bosatt en viss period i Sverige innan en ny period påbörjas.

Läs mer

Biståndsverksamhet är ofta förenad med personliga uppoffringar för funktionärerna vad gäller ekonomiska och sociala villkor. Det ligger i sakens natur att sådan tjänstgöring ofta är förlagd till länder med mindre utvecklade system för social trygghet än vad som förekommer i Sverige. På grund av detta finns anledning att ge biståndsarbetare ett förstärkt socialförsäkringsskydd. (Prop. 1998/99:119 s.135)

Du kan läsa mer om den aktuella paragrafens krav i punkt 1 på bedriven biståndsverksamhet i prop. 1990/91:100 bilaga 7 s. 44, med förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92, och till vägledande organisations- förteckning på Forumcivs webbplats. Forumciv är en biståndsorganisation med omkring 160 biståndsaktörsmedlemmar. När det gäller trossamfund i punkt 2 kan exempel hämtas ur förordningen (1999:974) om statsbidrag till trossamfund. I båda punkterna krävs att det är svenska organisationer respektive samfund. Med det avses att de ska ha styrelsens säte här samt stadgar, revisorer och verksamhetsberättelser. Anställningsavtalet ska ha ingåtts i Sverige och personen ska ha varit bosatt här när hen sänds ut. Se prop. 1990/91:100, bilaga 7, s. 43 f. (Hessmark, avd. A–C, s. 154)

Det finns ingen egentlig definition av trossamfund. I lagen (1998:1593) om trossamfund och lagen (1999:932) om stöd till trossamfund definieras trossamfund som en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst. Syftet med införandet av lagen (1998:1593) om trossamfund var att införa en ny associationsform, registrerat trossamfund, för att de trossamfund som var verksamma i Sverige skulle kunna använda sig av den nya associationsformen för sin verksamhet. I förarbetena (prop. 1997/98:116 s. 20, Staten och trossamfunden – bestämmelser om Svenska kyrkan och andra trossamfund) till lagen betonas att lagen inte ska påverka möjligheterna att bedriva verksamhet för de trossamfund som inte använder sig av den nya associationsformen. Ett trossamfund behöver alltså inte vara registrerat för att behålla sin status som trossamfund.

Om personen tjänstgör i ett EU-land ska unionsrätten beaktas.

Utlandsstuderande m.fl.

Den som lämnar Sverige för att studera

5 kap. 7 § första stycket SFB

En i Sverige bosatt person som lämnar landet för att studera i ett annat land ska fortfarande anses vara bosatt här så länge han eller hon genomgår en studiestödsberättigad utbildning.

Första stycket i bestämmelsen innebär att den som har lämnat Sverige för att studera utomlands ska anses vara bosatt i Sverige under sin utbildning. En förutsättning är att man antingen får studiestöd eller går en utbildning som kan ge rätt till det.

Bestämmelsen ska inte tillämpas i en situation när man inte längre kan få studiestöd till följd av de tidsbegränsningar för studentens ålder eller studiernas varaktighet som finns i studiestödsförfattningarna (jfr Hessmark m.fl., Socialförsäkringsbalken En kommentar. Avd. A-C och Avd. D-H (version 2K, JUNO), kommentaren till 5 kap. 7 §). Begränsningar i rätten till studiestöd som gäller studentens ekonomiska förhållanden ska inte beaktas i tillämpningen. Notera att bestämmelsen även gäller barn som får studiehjälp, eftersom det är en form av studiestöd.

Bestämmelsen är endast avsedd att tillämpas för studenter som har rätt till svenskt studiestöd för studier vid utländska lärosäten. Den som vistas i ett annat land och studerar på distans vid ett svenskt lärosäte omfattas alltså inte av den särskilda personkategorin.

En person som vistas utomlands, och som börjar studera under utlandsvistelsen kan anses omfattas av regeln i 5 kap. 7 § SFB så länge hen genomgår en studiestödsberättigande utbildning. Det gäller under förutsättning att personen fortfarande ansågs bosatt i Sverige när hen började studera.

Det finns ingen fullständig lista på vilka faktorer som ska beaktas i bedömningen. Följande faktorer kan dock vara av betydelse:

• Om personen är bosatt i Sverige sedan tidigare.
• Om det är en utbildning som man kan få svenskt studiestöd för.
• Om personen inte beviljats studiestöd men kan visa upp ett studieintyg från skolan.
• Om CSN gör bedömningen att studier vid den aktuella läroanstalten skulle kunna ge rätt till studiestöd.

Tänk på att det finns tidsgränser för hur länge en förmån kan betalas ut vid en utlands- vistelse, se vidare under beskrivning av bestämmelserna i 5 kap. 13–14 §§ SFB. En student kan alltså anses vara bosatt i Sverige under hela utlandsvistelsen, men det är inte alltid säkert att förmåner kan betalas ut under hela perioden. Se även undantag från bestämmelserna i 5 kap. 13–14 §§ och i 5 kap. 15 § SFB.

Utbildningsbidrag till doktorander

Fram till den sista juni 2017 gällde 5 kap. 7 § SFB även personer som har utbild- ningsbidrag för doktorander. Men i och med att förordningen om utbildningsbidrag för doktorander upphörde att gälla vid utgången av juni 2017 har hänvisningen till utbildningsbidraget tagits bort i bland annat 5 kap. 7 § SFB. Ändringen i 5 kap. 7 § SFB gäller från och med den 1 juli 2017 men äldre bestämmelser gäller för utbildningsbidrag för den som före den 1 juli 2017 fått beslut om utbildningsbidrag, dock längst till utgången av juni 2022. Det innebär att Försäkringskassan under en övergångsperiod fortfarande ska tillämpa 5 kap. 7 § SFB för vissa personer som får utbildningsbidrag för doktorander. (Prop. 2016/17:50, s. 70, Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft)

Läs mer

För att omfattas av regeln bör personen ha stark anknytning till Sverige som motiverar svensk försäkringstillhörighet. En person som har rätt till studiemedel för utlandsstudier har en sådan anknytning. Det kan alltså räcka att personen går en studiestödsberättigad utbildning. En studerande som inte har studiemedel ska visa upp ett studieintyg från läroanstalten för Försäkrings- kassan. Försäkringskassan ska därefter kontakta CSN och höra om studierna vid denna läroanstalt i princip ger rätt till studiestöd. Den studerande ska vara bosatt i landet innan studierna påbörjas. (Prop. 1998/99:119 s. 122–126)

Frågan om hur uttrycket studiestödsberättigad utbildning ska tolkas i förhållande till de tidsgränser som gäller för studiestöd har inte besvarats i förarbeten. Med hänsyn till att man har motiverat bestämmelsen med formuleringar som ”stark anknytning till Sverige”, ”rätt till svenskt studiestöd för utlandsstudier” och ”i princip berättigad till studiemedel” var avsikten sannolikt inte att bosättningsbegreppet ska sträckas ut helt. Det innebär att de tidsbegränsningar som gäller för att få studiestöd utifrån den studerandes ålder och studiernas varaktighet bör gälla. Om utbildningsperioden som är studiestödsberättigande påverkas av studentens ekonomiska förhållanden exempelvis genom att studenten har andra medel för försörjning än studiestöd, ska man bortse från den omständigheten vid bedömningen av om den aktuella utbildningen är studiestödsberättigande. (Se Hessmark m.fl., Socialförsäkringsbalken En kommentar. Avd. A-C och Avd. D-H [version 2K, JUNO], kommentaren till 5 kap. 7 §)

De flesta som lämnar Sverige för att studera kommer efter avslutade studier att arbeta i Sverige, och därför kan de anses behålla en väsentlig anknytning hit. Dessutom är det internationell praxis att utgå från att utlandsstuderande inte ska omfattas av studielandets lagstiftning om social trygghet. (Prop. 1998/99:119 s. 122–126)

Den som kommer till Sverige för att studera

5 kap. 7 § andra stycket SFB

Den som kommer till Sverige för att studera ska inte anses vara bosatt här.

Andra stycket i bestämmelsen innebär att den som kommer till Sverige i syfte att studera inte anses bosatt i Sverige så länge som syftet är att studera i Sverige.

En utländsk student som kommer till Sverige ska i första hand vara försäkrad där hen har sin egentliga hemvist. Det betyder att studenten som vistas här i landet enbart för att studera och som har sin huvudanknytning till ett annat land inte ska omfattas av den svenska socialförsäkringen. Om det inte vore så skulle två motstående principer gälla. Enligt den ena skulle studenten vara försäkrad i sitt bosättningsland, medan den andra skulle innebära att studielandet skulle vara ansvarigt för försäkringen. (Prop. 1998/99:119 s. 126)

Syftet med vistelsen i Sverige ska alltså vara att man har kommit hit för att studera, vilket innebär att man går en utbildning i någon form. Det är inte begränsat till en särskild utbildningsnivå, utan kan gälla grundskola, gymnasium, universitet eller annan utbildning.

En utbildning på forskarnivå på ett universitet kallas även doktorandstudier och leder fram till en doktorsexamen. En doktorand anses alltså som utgångspunkt studera, men om hen har en anställning som doktorand ska hen inte bedömas enligt 5 kap. 7 § SFB utan enligt huvudregeln i 5 kap. 2 och 3 §§ SFB. (Prop. 1998/99:119 s. 178) Läs mer i avsnittet till bestämmelsen om 6 kap. 2§ SFB angående den arbetsbaserade delen av försäkringen.

Tänk på att det inte är avgörande vilket uppehållstillstånd en person har när Försäkringskassan bedömer om en person studerar eller arbetar i Sverige. En utlänning kan beviljas permanent uppehållstillstånd om hen under de senaste sju åren har haft uppehållstillstånd för studier som avser utbildning på forskarnivå (doktorandstudier) i sammanlagt fyra år (5 kap. 5 § UtlL). Det permanenta uppehållstillståndet påverkar i sig inte bedömningen av om personen anses studera i bestämmelsens mening och därför ska anses bosatt eller inte i Sverige. Bedömningen ska fortfarande utgå ifrån om personen studerar eller arbetar i Sverige.

När syftet med vistelsen förändras

Om en person kommer till Sverige för att studera men börjar arbeta under sin studietid kan hen bli försäkrad för arbetsbaserade förmåner. Bestämmelsen i 5 kap. 7 § SFB innebär alltså inget hinder för det. För att personen ska bli försäkrad för bosättning krävs dock att syftet med vistelsen har ändrats. Det innebär att om omständigheterna i studentens liv förändras kan hen endast anses bosatt i Sverige om syftet med vistelsen har ändrats. Några av de omständigheter som Försäkringskassan kan beakta vid denna bedömning är exempelvis avbrott i studier, avslut av studier eller en förändrad familjesituation. Det innebär att vi utifrån omständigheterna i varje enskilt fall ska bedöma vilket syfte som väger tyngst. För att kunna bedöma det ska Försäkringskassan göra en prövning enligt 5 kap. 2, 3 och 7 §§ SFB.

En doktorandstuderande som får anställning som doktorand ska inte längre bedömas enligt 5 kap. 7 § SFB utan enligt huvudregeln i 5 kap. 3 § SFB när anställningen påbörjas (prop. 1998/99:119 s. 178). Detta gäller under förutsättning att anställningen ses som förvärvsarbete, se beskrivningen till bestämmelsen för 6 kap. 2 § SFB.

En svensk som studerar utomlands anses bosatt i Sverige så länge som hen genomgår en studiestödsberättigad utbildning. Så länge som hen uppfyller det villkoret kan hen fortsätta anses bosatt i Sverige enligt 5 kap. 7 § SFB. Men om syftet med vistelsen har ändrats kan det vara så att personen inte längre kan anses bosatt här. För att bedöma om syftet med vistelsen har ändrats ska Försäkringskassan göra en prövning enligt 5 kap. 2–3 och 7 §§ SFB. Det innebär att vi utifrån omständigheterna i varje enskilt fall ska bedöma vilket syfte som väger tyngst.

Familjemedlemmar

5 kap. 8 § SFB

Det som föreskrivs om personer som avses i 4–7 §§ gäller även medföljande make samt barn som inte fyllt 18 år. Med make likställs den som utan att vara gift med den utsände lever tillsammans med denne, om de tidigare har varit gifta eller gemensamt har eller har haft barn.

Bestämmelsen innebär att familjemedlemmar till statsanställda, diplomater, bistånds- arbetare och studerande ska anses bosatta i Sverige under utlandsvistelsen. Med familjemedlemmar menas barn under 18 år, makar och sambor om de tidigare har varit gifta, eller om de har eller har haft gemensamma barn. Att man har haft gemensamma barn kan vara antingen att man numera har vuxna barn eller att man haft barn som avlidit. Det avgörande är den länk som barnet skapar mellan föräldrarna.

Om en familjemedlem börjar arbeta i ett annat land kan det leda till att hen blir socialförsäkrad där. Hen anses dock fortfarande vara familjemedlem och bosatt här enligt bestämmelsen i 5 kap. 8 § SFB.

Bestämmelsen gäller även för personer och familjemedlemmar som kommer till (eller, när det gäller barn, som föds i) Sverige. Det innebär att familjemedlemmar inte kan anses bosatta i Sverige om inte personen som de är familjemedlem till anses bosatt här. Om familjemedlemmen arbetar i Sverige kan hen dock vara försäkrad för arbetsbaserade förmåner.

Tänk på att det finns tidsgränser för hur länge en förmån kan lämnas vid en utlands- vistelse, se vidare under beskrivning av bestämmelsen i 5 kap. 13–14 §§ SFB. En person kan alltså anses vara bosatt i Sverige under en utlandsvistelse, men det är inte alltid säkert att förmåner kan lämnas under hela perioden. Se även undantag från bestämmelserna i 5 kap. 13–14 §§ och i 5 kap. 15 § SFB.

Läs mer

Om en utsänd gifter sig och får barn utomlands ska även maken och barnen anses bosatta i Sverige. Samma sak gäller eventuella barn som maken för med sig i äktenskapet. För den statsanställda och de medföljande familjemedlemmarna kommer detta att gälla under hela utsändningstiden, det vill säga under den tid som den statsanställda har ett förfarande utomlands. Detta gäller även om det är ett avsteg från principen att bosättningsbegreppet är begränsat till en förlängning av tidigare etablerad bosättning i landet. (Prop.1998/99:119 s.129)

Bestämmelsen har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen, RÅ 2008 ref. 9. Målet gällde en utlandsstuderande som under vistelsen utomlands fick två söner. Frågan gällde rätten till barnbidrag för dessa barn. Domstolen hänvisade i målet till tidigare förarbeten (prop. 1984/85:78 s. 116, Om förbättringar inom föräldraförsäkringen, havandeskapspenningen och vissa regler inom sjukpenningförsäkringen) och menade att det av förarbeten framgår att avsikten var att det i fråga om statsanställda inte krävdes att barnet rent faktiskt hade följt med till utlandet från Sverige. Bestämmelsen har dock omformulerats så att den är gemensam för alla personkategorier oavsett vilken av dem det är fråga om. Man kan alltså inte kräva att barnet har bott i Sverige före förälderns utlandsvistelse.

3.4.3 De bosättningsbaserade förmånerna

5 kap. 9 § SFB

Den som är bosatt i Sverige är försäkrad för följande förmåner:

Avdelning B Familjeförmåner

1. föräldrapenning på lägstanivå och grundnivå (11–12 kap.)
2. barnbidrag (15–17 kap.)
3. underhållsstöd (17–19 kap.)
4. adoptionsbidrag (21 kap.)
5. omvårdnadsbidrag (22 kap.)

Avdelning C Förmåner vid sjukdom eller arbetsskada 6. sjukpenning i särskilda fall (28 a kap.) 7. rehabilitering, bidrag till arbetshjälpmedel, särskilt bidrag och rehabiliteringspenning i särskilda fall (29–31 a kap.) 8. sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersättning (33 och 35–37 kap.)

Avdelning D Särskilda förmåner vid funktionshinder 9. merkostnadsersättning (50 kap.) 10. assistansersättning (51 kap.) 11. bilstöd (52 kap.)

Avdelning E Förmåner vid ålderdom 12. garantipension (55,56, 65–67 och 69–71 kap.) 13. särskilt pensionstillägg (73 kap.) 14. äldreförsörjningsstöd (74 kap.)

Avdelning F Förmåner till efterlevande 15. efterlevandestöd (77, 79, 85 kap.) 16. garantipension till omställningspension (77, 81, 85 kap.)

Avdelning G Bostadsstöd 17. bostadsbidrag (95–98 kap.) 18. bostadstillägg (100–103 kap.) 19. boendetillägg (103a–103e kap.).

Bestämmelsen innebär att den som är bosatt i Sverige är försäkrad för de förmåner som framgår av bestämmelsen. Villkoret att en person ska anses bosatt i Sverige är alltså ett grundläggande försäkringsvillkor för de bosättningsbaserade förmånerna. (HFD 2016 ref. 43, prop. 1998/99:119 s. 86). Läs mer om vem som anses som bosatt i Sverige i avsnitt 3.4.1 Bosättning i Sverige.

Förmånerna omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning har ersatt förmånerna vårdbidrag och handikappersättning från och med den 1 januari 2019. Det finns övergångsregler som man kan läsa mer om i vägledning 2018:3 Merkostnadsersättning samt vägledning 2018:4 Omvårdnadsbidrag.

5 kap. 10 § SFB

När det gäller förmåner till efterlevande enligt 9 § 15 och 16 är det den efterlevande som ska vara försäkrad för förmånerna.

Bestämmelsen innebär att när det gäller förmåner till efterlevande är det den efterlevande som ska vara försäkrad för förmånerna.

3.4.4 Socialförsäkringsskydd i samband med inflyttning till Sverige

Vid anmälan om bosättning

5 kap. 11 § SFB

Till den som bosätter sig i Sverige men inte är folkbokförd här får bosättnings- baserade förmåner inte lämnas för längre tid tillbaka än tre månader före den månad när anmälan om bosättningen gjordes till Försäkringskassan eller när Försäkringskassan på annat sätt fick kännedom om bosättningen.

Bestämmelser om anmälan om bosättning i Sverige finns i 110 kap. 43 §.

Bestämmelsen innebär att för personer som inte är folkbokförda kan bosättnings- baserade förmåner lämnas tidigast från och med tre månader före den månad när anmälan om bosättning gjordes eller Försäkringskassan på annat sätt fick veta att personen flyttat hit.

Syftet med bestämmelsen är att Försäkringskassan inte ska belastas med omfattande undersökning av förhållanden i förfluten tid (prop. 1998/99:119 s. 155). Bestämmelsen gäller bara rätten till förmåner, och hindrar alltså inte att exempelvis tillgodoräknandet av försäkringstid för garantipension sker för längre tid tillbaka (prop. 1998/99:119 s. 191).

Bestämmelsen i 5 kap. 11 § SFB hänvisar också till 110 kap. 43 § SFB som innebär att den som flyttar till Sverige utan att vara folkbokförd här ska anmäla sig till Försäkrings- kassan. Syftet med anmälningsskyldigheten är att Försäkringskassan ska få möjlighet att pröva om anmälaren kan bli försäkrad för bosättningsbaserade förmåner (prop. 1998/99:119 s. 191).

I förarbetena sägs att det behövs någon form av registrering för att Försäkringskassan ska kunna administrera de olika förmånssystemen. Det behövs även bestämmelser om skyldighet eller möjlighet för människor att anmäla sig hos Försäkringskassan för att förmåner ska kunna betalas ut eller tillgodoräknas. Det flesta människor som är bosatta i Sverige i socialförsäkringens mening är också folkbokförda i landet. I och med den avisering som görs från folkbokföringen till Försäkringskassan behöver inte människor anmäla detta till Försäkringskassan.

Vem är bosatt i Sverige utan att vara folkbokförd?

De som är bosatta i Sverige utan att vara folkbokförda är främst personer som inte har hunnit folkbokföra sig efter att de flyttade hit. Men det gäller även utlandsstuderande, biståndsarbetare med flera som i socialförsäkringshänseende anses bosatta i Sverige, även om de inte ska vara folkbokförda här. Det kan också handla om personer som vistas i Sverige för kort tid för att kunna folkbokföra sig.

Försäkringskassan får normalt en avisering från Skatteverket om att nyinflyttade personer har folkbokförts. När det gäller personer som inte folkbokförs får Försäkrings- kassan ingen sådan avisering. Den som kommer till Sverige utan att folkbokföra sig ska därför anmäla sig till Försäkringskassan för att kunna få bosättningsbaserade förmåner. Även en statsanställd som är direktutsänd från Sverige och därför inte är folkbokförd ska anmäla sig, eftersom hen ska anses bosatt här. (Prop. 1998/99:119 s. 154–156)

Personer som behöver uppehållstillstånd

5 kap. 12 § första stycket SFB

Till den som enligt utlänningslagen (2005:716) behöver ha uppehållstillstånd i Sverige får bosättningsbaserade förmåner lämnas tidigast från och med den dag då ett sådant tillstånd börjar gälla men inte för längre tid tillbaka än tre månader före det att tillståndet beviljades. Om det finns synnerliga skäl, får förmåner lämnas även om uppehållstillstånd inte har beviljats.

Bestämmelsen innebär att en person som enligt utlänningslagen behöver uppehålls- tillstånd ska ha ett sådant tillstånd för att förmåner ska kunna lämnas. Uppehållstillståndet är i den situationen ett villkor för att personen ska omfattas av socialförsäkringen och ha rätt till förmånen (jfr 4 kap. 3 § SFB). Det handlar inte om att personen ska ha ansökt om uppehållstillstånd i rätt tid, utan hen ska också ha fått det beviljat. 5 kap. 12 § SFB gäller dock inte statligt tandvårdsstöd.

Ett uppehållstillstånd beviljas vid ett visst datum, men kan börja gälla från ett tidigare datum. I sådana situationer kan en person ha rätt till bosättningsbaserade förmåner retroaktivt. Förmåner kan dock inte lämnas för längre tid tillbaka än tre månader från det datum tillståndet beviljades. Ett uppehållstillstånd beviljas exempelvis den 7 oktober 2016, men gäller från och med den 7 juni 2016. I och med att förmåner kan lämnas tre månader retroaktivt från och med beviljandedatum, har personen alltså rätt till bosättningsbaserade förmåner tidigast från den 7 juli 2016.

Synnerliga skäl för rätt till förmåner

Om det finns synnerliga skäl kan en person ha rätt till förmåner även om hen inte har beviljats uppehållstillstånd. Av förarbeten framgår att synnerliga skäl bland annat är när prövningen av uppehållstillståndet endast är av formell natur, till exempel för utländska adoptivbarn vars adoptivföräldrar bor i Sverige eller för minderåriga barn som återförenas med föräldrar som har uppehållstillstånd och som är bosatta här (prop. 1998/99:119 s. 100 och 183).

Reglerna för anhöriginvandring har skärpts efter dessa förarbeten skrevs och Försäkringskassan anser därför att prövning av en ansökan om uppehållstillstånd för ett minderårigt barn som återförenas med sin här bosatta förälder inte längre bara är av formell natur, även om föräldern har uppehållstillstånd. Försäkringskassan ska därför pröva i varje enskilt fall om det finns synnerliga skäl för ett sådant barn.

Däremot finns det synnerliga skäl för rätt till bosättningsbaserade förmåner när ett barn föds i Sverige till föräldrar som är tredjelandsmedborgare och har uppehållstillstånd eller när föräldrar i Sverige adopterar ett barn till Sverige. Det beror på att dessa barn i regel får samma medborgarskap och uppehållstillstånd som sina föräldrar. Det är alltså en sådan prövning av formell natur som avses i förarbetena.

Rättsfall

HFD har funnit att uppehållstillstånd är ett krav för att ha rätt till bosättningsbaserade förmåner

HFD har prövat bestämmelsen i 5 kap. 12 § första stycket i HFD 2016 ref. 43. Domstolen konstaterar att en persons försäkringstillhörighet avseende bosättningsbaserade förmåner bestäms utifrån var personen är bosatt när man prövar om personen har rätt till en viss förmån. Domstolen menar att personen även ska uppfylla de övriga relevanta villkoren i 5 kap. SFB för att omfattas av socialförsäkringsskyddet. Ett sådant villkor är enligt 12 § första stycket att personen har uppehållstillstånd. HFD menade också att om personen förlorar sitt uppehållstillstånd eller har ett tillfälligt uppehållstillstånd som löper ut, så har personen inte rätt till bosättningsbaserade förmåner. Domstolen fann i det här målet att ett av de särskilda villkor som gällde för förmånerna inte var uppfyllt, eftersom personen inte hade uppehållstillstånd för den tid som Försäkringskassans beslut gällde.

I och med att uppehållstillstånd i vissa fall krävs för att en person ska omfattas av socialförsäkringsskyddet innebär avsaknaden av ett tillstånd att personen inte längre har rätt till förmån. Läs mer om förhållandet mellan försäkrad och socialförsäkringsskydd i 4 kap. 3 och 4 §§ SFB.

Förhållandet till bosättningsbedömningen

Om det har gjorts en bosättningsbedömning för en person och personen anses för- säkrad för bosättningsbaserade förmåner men senare av någon anledning inte längre har ett uppehållstillstånd, kan avsaknaden av ett uppehållstillstånd medföra att villkoret i 5 kap. 12 § SFB inte är uppfyllt. Personen kan dock fortfarande anses bosatt i Sverige och kan därför fortfarande vara försäkrad för bosättningsbaserade förmåner men inte uppfylla de övriga relevanta villkoren som framgår av socialförsäkringen för att kunna ha rätt till förmån (se 4 kap. 3 § SFB).

Det finns inget krav i SFB på uppehållsrätt

5 kap. 12 § SFB ställer endast krav på uppehållstillstånd. Bestämmelsen kan inte läsas så att Försäkringskassan ska bedöma uppehållsrätt för att se om det är en person som behöver uppehållstillstånd eller inte. Det beror bland annat på att EU-domstolen konstaterat att ett krav på uppehållsrätt för att en EU-medborgare ska få tillgång till förmåner i ett medlemsland är indirekt diskriminerande och att sådana bestämmelser behöver uppfylla kravet på proportionalitet. I de fall EU-domstolen har kommit fram till att krav på uppehållsrätt är indirekt diskriminerande, har den nationella lagstiftningen i det aktuella landet haft uttryckliga bestämmelser om krav på uppehållsrätt, vilket alltså inte finns i SFB. Det är därför inte möjligt att bedöma uppehållsrätt med stöd av SFB. (Jfr bland annat C-308/14, Kommissionen mot Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland)

Även en person som är familjemedlem till en EU/EES-medborgare kan ha uppehållsrätt och kan då vara undantagen kravet på uppehållstillstånd. Försäkringskassan har då inget stöd att utreda laglig vistelse för den personen i bedömningen av om hen omfattas av socialförsäkringsskyddet enligt SFB. Läs mer om uppehållsrätt i avsnitt 5.4.2.

Däremot ska Försäkringskassan ta ställning till om personen behöver ha uppehålls- tillstånd enligt 5 kap. 12 § SFB, om det framkommer att hen inte har uppehållsrätt för den aktuella perioden i bedömningen av personkrets enligt förordning 1231/2010. Läs mer i avsnitt 9.2.2.

Notera att brittiska medborgare och deras familjers rätt att resa in och vistas i Sverige kan regleras i Avtal om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europiska atomenergigemenskapen (utträdesavtalet). Läs mer i avsnitt 5.5 Särskilt för Förenade kungariket.

Schweiz

Schweiz omfattas av den fria rörligheten genom ett avtal med EU, men avtalet har inte omförhandlats till att även gälla direktiv 2004/38/EG (rörlighetsdirektivet). Medborgare i Schweiz måste därför ansöka om uppehållstillstånd om de vill stanna längre än tre månader i Sverige. Men Försäkringskassan kan inte kräva att medborgare i Schweiz har uppehållstillstånd för att kunna få förmåner. Det beror på att Schweiz omfattas av den fria rörligheten i EU. Ett sådant krav skulle innebära indirekt diskriminering mot dem, eftersom de enligt EUF-fördraget har rätt att röra sig fritt och ska likabehandlas.

Läs mer

Enligt kommentaren till SFB utgår bestämmelsen från att bosättningskravet är uppfyllt, men begränsar av administrativa skäl den tid när en retroaktiv utbetalning kan göras. (Hessmark, avd. A–C, s. 163)

I förarbeten anges att eftersom en viss tid kan förflyta från det att ett uppe- hållstillstånd börjar gälla fram till det att det beviljats har en tremånadersgräns angetts för hur lång tid tillbaka förmåner kan betalas ut. Om det finns synnerliga skäl får förmåner betalas ut även om ett uppehållstillstånd inte har beviljats.

I förarbetena sägs vidare att ”Normalt får utlänningar som accepteras som invandrare permanent uppehållstillstånd från början.” (prop. 1998/99:119 s. 99). Där konstateras att tillfälliga uppehållstånd lämnas i vissa fall. Man konstaterar också att endast den som har rätt att vistas i Sverige rimligen bör anses bosatt här i landet. Krävs det uppehållstillstånd för vistelsen ska sådant ha beviljats för att personen ska vara försäkrad för bosättningsbaserade förmåner (5 kap. 2 och 3 §§ SFB). Regeln i 5 kap. 12 § SFB reglerar från vilken tidpunkt förmånen kan lämnas.

Det förs i förarbetena inget resonemang om vad som gäller om personen förlorar sitt tillstånd eller om tillståndet har löpt ut. Det är dock en situation som är vanlig i dag. Det är troligt att lagstiftaren inte förutsåg denna situation. Med hänsyn till HFD:s dom i HFD 2016 ref. 43 får det ändå uppfattas så att kravet i 5 kap. 12 § på att personen ska ha uppehållstillstånd är ett villkor som alltid måste vara uppfyllt för att en person ska ha rätt till bosättningsbaserade förmåner.

5 kap. 12 § andra stycket SFB

Till den som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får bosättnings- baserade förmåner lämnas utan hinder av att tillståndet har upphört att gälla, om en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd har kommit in till Migrationsverket innan det tidigare tillståndet har upphört att gälla och ansökan avser ett fortsatt tillstånd på samma grund eller på en sådan annan grund som enligt 5 kap. 18 § andra stycket 8 b eller 5 b kap. 15 § andra stycket 3 utlänningslagen kan beviljas efter inresan eller ett nytt tillstånd med stöd av någon bestämmelse i lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå. Om ansökan avslås får förmåner lämnas till dess att utlänningens tidsfrist för frivillig avresa enligt 8 kap. 21 § första stycket utlänningslagen har löpt ut. Om avslagsbeslutet inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa får förmåner lämnas till dess att beslutet har fått laga kraft.

5 kap. 12 § andra stycket SFB innebär att Försäkringskassan i vissa situationer kan bortse från kravet på uppehållstillstånd i första stycket och lämna bosättningsbaserade förmåner till en person som tidigare beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och som ansökt om ett fortsatt uppehållstillstånd. Det gäller både i förhållande till pågående förmåner och nya ansökningar.

Följande förutsättningar ska vara uppfyllda för att Försäkringskassan ska kunna lämna bosättningsbaserade förmåner enligt 5 kap. 12 § andra stycket SFB:

1. Ansökan om fortsatt uppehållstillstånd har kommit in till Migrationsverket innan det tidigare uppehållstillståndet upphört att gälla.
2. Ansökan om fortsatt uppehållstillstånd uppfyller något av följande tre villkor

• ansökan avser ett uppehållstillstånd på samma grund som det tidigare beviljade uppehållstillståndet
• ansökan avser ett uppehållstillstånd på en sådan annan grund som enligt 5 kap. 18 § andra stycket 8 b eller 5 b kap. 15 § andra stycket 3 utlänningslagen kan beviljas efter inresan,
• ansökan avser ett nytt tillstånd med stöd av någon bestämmelse i lagen (2017:353) om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå.

Ansökan om fortsatt uppehållstillstånd ska ha inkommit till Migrationsverket innan det tidigare uppehållstillståndet upphört att gälla

Den första förutsättningen för att 5 kap. 12 § andra stycket SFB ska gälla är att ansökan har gjorts i rätt tid. Det innebär att man ska ha ansökt innan det tidigare tillståndet har löpt ut. Det kan förekomma att en person först lämnar in en ansökan om tillstånd på samma grund och därefter ansöker på nytt på en annan grund. Enligt Migrationsverkets hantering kan enbart en ansökan vara gällande. Det normala är att den senaste ansökan avskrivs. Det gäller dock inte om den nya ansökan är gjord på en grund som är starkare än den tidigare ansökan. Det är Migrationsverket som avgör vilken ansökan som är gällande. Eftersom Försäkringskassan tillämpar 5 kap. 12 § andra stycket SFB är vi bundna av ordalydelsen där, det vill säga vi ska bedöma om den ansökan som är gällande enligt Migrationsverket har kommit in i rätt tid. Det kan innebära att en person, som har lämnat in en senare ansökan på en starkare grund, inte har ansökt i rätt tid och därmed inte uppfyller 5 kap. 12 § andra stycket SFB.

Ansökan om fortsatt tillstånd ska gälla samma grund som tidigare eller byte av grund i vissa fall

Den andra förutsättningen för att 5 kap. 12 § andra stycket SFB ska gälla är att ansökan dessutom gäller ett fortsatt tillstånd på samma grund eller på en sådan annan grund som enligt 5 kap. 18 § andra stycket 8 b eller 5 b kap. 15 § andra stycket 3 utlänningslagen kan beviljas efter inresan eller ett nytt tillstånd med stöd av någon bestämmelse i lagen om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå.

Fortsatt tillstånd på samma grund

Enligt författningskommentaren till 5 kap. 12 § andra stycket SFB ska begreppet samma grund förstås i vid bemärkelse och gäller till exempel skyddsbehov, anhöriginvandring, arbete eller studier. (Prop. 2016/17:172, s. 41–42)

Det finns olika grunder för uppehållstillstånd. Det innebär att om det första uppehållstillståndet gäller någon av nedanstående grunder, behöver den fortsatta ansökan om tillstånd vara gjord på samma grund för att Försäkringskassan ska kunna tillämpa 5 kap. 12 § andra stycket SFB. Listan är inte uttömmande, det kan även finnas andra grunder.

• Uppehållstillstånd för att man söker skydd (asyl) (5 kap. 1–2 a §§ UtlL)
• Uppehållstillstånd som anhörig till någon (5 kap. 3–3 a §§ UtlL)
• Uppehållstillstånd på grund av Sveriges internationella åtaganden (5 kap. 4 § UtlL)
• Uppehållstillstånd som arbetstagare (5 kap. 5 och 10 §§ UtlL)
• Uppehållstillstånd som gäststudent (5 kap. 5 och 10 §§ UtlL)
• Uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter (5 kap. 6 § UtlL)

Annan grund som enligt 5 kap. 18 § andra stycket 8 b eller 5 b kap. 15 § andra stycket 3 utlänningslagen kan beviljas efter inresan

Enligt utlänningslagen finns möjlighet för personer som tidigare beviljats uppehållstillstånd på grund av arbete eller näringsverksamhet i Sverige att inifrån landet byta mellan dessa tillstånd eller ansöka om tillstånd för forskning eller studier på forskarnivå.

Annan grund som enligt 5 kap. 18 § andra stycket 8 b utlänningslagen kan beviljas efter inresan handlar om när en person tidigare har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete och ansöker om ett tidsbegränsat tillstånd för att bedriva näringsverksamhet eller tvärtom.

Annan grund enligt 5 b kap. 15 § andra stycket 3 utlänningslagen kan beviljas efter inresan handlar istället om när en person som tidigare beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för arbete eller för att bedriva näringsverksamhet ansöker om ett uppehållstillstånd för forskning eller studier på forskarnivå.

Nytt tillstånd med stöd av någon bestämmelse i lagen om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå

Lagen om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå trädde i kraft den 20 juli 2021. Den är tidsbegränsad och motsvarar det så kallade gymnasieregelverket i den tillfälliga lagen som gällde till och med den 19 juli 2021.

Försäkringskassan kan tillämpa 5 kap. 12 § SFB andra stycket om en person ansökt om ett nytt tillstånd enligt någon av bestämmelserna i lagen om uppehållstillstånd för studerande på gymnasial nivå även om ansökan avser en annan grund än det tidigare beviljade uppehållstillståndet.

Hur länge ska Försäkringskassan fortsätta lämna bosättningsbaserade förmåner?

Om ansökan avslås får förmåner lämnas till dess att utlänningens tidsfrist för frivillig avresa enligt 8 kap. 21 § första stycket utlänningslagen har löpt ut. Om avslagsbeslutet inte har någon tidsfrist för frivillig avresa, får förmåner lämnas till dess att beslutet har fått laga kraft. (Prop. 2016/17:172 s. 42)

5 kap. 12 § tredje stycket SFB

Förmåner enligt första stycket lämnas dock inte för tid då bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. har lämnats till den försäkrade, om förmånerna är av motsvarande karaktär.

Tredje stycket innebär att Försäkringskassan måste säkerställa att förmåner som är av motsvarande karaktär inte har betalats ut med stöd av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA). Syftet med bestämmelsen är att undvika att en person får dubbla förmåner (prop. 1998/99:119 s. 100).

Har personen fått bistånd enligt LMA?

Det krävs att bistånd enligt LMA har betalats för samma tid som ansökan om bosättningsbaserade förmåner gäller.

Om personen har fått bistånd enligt LMA ska Försäkringskassan ställa sig frågan om biståndet är av motsvarande karaktär som den bosättningsbaserade förmån som hen har ansökt om. Med motsvarande karaktär menas att förmånen ska täcka samma behov som det bistånd som personen redan fått utbetalat. För att förmånen ska anses vara av motsvarande karaktär krävs inte att förmånerna är jämförbara ur ett ekonomiskt perspektiv. Nedan kan du läsa om hur en utbetalning av bistånd enligt LMA påverkar en persons möjligheter att få de bosättningsbaserade förmånerna föräldrapenning, barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag från Försäkringskassan.

Vad är bistånd enligt LMA?

Bistånd enligt LMA är bistånd som asylsökande kan få i form av

• logi eller bostadsersättning
• dagersättning
• särskilt bidrag.

Biståndet betalas normalt sett ut till vuxna i förskott, men under vissa förutsättningar även till barn.

Logi eller bostadsersättning är tänkt att täcka personens behov av boende. Dag- ersättningen ska bland annat täcka personens personliga behov, till exempel kläder, skor, medicin och sådant som personen vill göra på sin fritid. Personen kan också få särskilt bidrag för sådant som hen inte klarar sig utan och som inte dagersättningen räcker till.

Föräldrapenning på grund- eller lägstanivå

Föräldrapenning ska göra det möjligt för föräldrar att vara hemma med sina barn såväl kortare som längre sammanhängande perioder genom att täcka en del av inkomstbortfallet vid föräldraledighet.

På samma sätt som dagersättningen är föräldrapenningen tänkt att täcka den enskildes behov i den dagliga livsföringen. Den som fått dagersättning enligt LMA kan därför inte få föräldrapenning för samma tid. Genom att dagersättningen är en ersättning som ges för hel dag och inte kan delas upp, kan en person inte få föräldrapenning för dag som hen redan fått dagersättning för.

Ibland kan ett barn få dagersättning, och då med syfte att täcka barnets behov. Ersättningen betalas i de flesta fall ut till barnets vårdnadshavare. En sådan utbetalning påverkar inte en vårdnadshavares möjligheter att få föräldrapenning. Det beror på att utbetalningen i första hand gäller barnets behov och inte förälderns. Detta på samma sätt som ett barnbidrag inte påverkar föräldrarnas rätt till föräldrapenning.

Barnbidrag

Barnbidrag är ett ekonomiskt stöd till barnfamiljer som i dag framför allt motiveras av behovet av att kompensera för de ökade kostnader som barn innebär för en familj (bet. 2012/13:SfU1 s.85, Utgiftsområdena 10,11 och 12 inom socialförsäkringsområdet.). Barnbidraget är med andra ord tänkt att täcka en del av de kostnader som förknippas med barnets dagliga livsföring. Om dagersättning betalats ut för ett barn, har den som tar emot dagersättningen inte rätt till barnbidrag eftersom barnbidraget då är av motsvarande karaktär. Den som tar emot barnbidraget är i de flesta fall barnets vårdnadshavare.

Dagersättning enligt LMA betalas normalt ut i förskott. Det innebär att det finns rätt till barnbidrag tidigast från och med när dagersättning inte längre betalas ut för barnet, det vill säga från och med nästföljande månad.

Logi eller bostadsersättning påverkar inte föräldrapenning och barnbidrag

Att personen fått bistånd enligt LMA i form av logi eller bostadsersättning påverkar inte personens rätt till föräldrapenning och barnbidrag. Inom socialförsäkringen finns liknande stöd som logi och bostadsersättning enligt LMA och hur det påverkar kan du läsa mer om nedan.

Underhållsstöd

Syftet med underhållsstöd är att säkerställa att barn garanteras underhåll även om den ena föräldern inte bidrar. Om barnet får logi/bostadsersättning eller dagersättning är det Migrationsverket som står för barnets försörjning/underhåll. Det täcker båda föräldrarnas försörjningsansvar, oavsett om de bor tillsammans med barnet eller inte. Förmånerna är alltså av motsvarande karaktär, och kan därför inte betalas ut samtidigt. Om dag- ersättning eller logi/bostadsersättning slutar betalas ut för barnet kan Försäkringskassan betala ut underhållsstöd tidigast från och med månaden efter det (18 kap. 13 § SFB).

Särskilt bidrag påverkar inte föräldrapenning, barnbidrag eller underhållsstöd

Det särskilda bidraget har till syfte att täcka ett specifikt behov hos en person eller ett barn. Ett särskilt bidrag motsvarar därför inte föräldrapenning, barnbidrag eller under- hållsstöd. Personen kan alltså få dessa förmåner även om hen har fått särskilt bidrag för ett behov som uppkommit under den tid som dessa förmåner betalas ut enligt SFB.

Bostadsbidrag

Bostadsbidrag är ett behovsprövat ekonomiskt stöd till hushåll som betalas ut som bidrag till kostnaden för bostad, särskilt bidrag för hemmavarande barn och umgänges- bidrag. Bidraget beräknas med hänsyn till hur många personer som bor i hushållet, bostadskostnad och bostadsyta och inkomst och förmögenhet. Med bostadsbidrag i detta sammanhang menas alla delar av bidraget.

Bostadsbidraget är alltså tänkt att täcka en del av de kostnader som förknippas med kostnader för bostad. En person som har fått logi ordnad eller bostadsersättning enligt LMA kan därför inte samtidigt få bostadsbidrag, eftersom bostadsbidraget då är av motsvarande karaktär som login eller bostadsersättningen. Det gäller alla delar av bostadsbidraget.

När någon slutar få bistånd enligt LMA en viss månad kan hen få bostadsbidrag från och med månaden efter. Det beror på att bostadsbidrag tidigast kan betalas ut från och med månaden efter den månad då rätten till bidraget uppkommit. (96 kap. 12 § SFB)

Att någon får bistånd enligt LMA i form av särskilt bidrag eller dagersättning till vuxen eller barn påverkar däremot inte han eller hennes möjlighet att få bostadsbidrag.

Läs mer

Syftet med bestämmelsen är att undvika att dubbla förmåner lämnas till asylsökande m.fl. Sådana bosättningsbaserade förmåner som till sin karaktär motsvarar förmåner enligt SFB ska därför inte betalas ut. (Prop. 1998/99:119 s. 100 och s. 183)

En nyanländ har rätt till bistånd enligt LMA så länge hen vistas på en förläggning, även efter det att hen har beviljats uppehållstillstånd. Det gäller under förutsättning att hen inte har anvisats eller kunnat utnyttja en anvisad plats i en kommun. Även om grundtanken är att nyanlända i första hand ska tillhöra LMA kan det under en övergångsperiod bli aktuellt med både LMA och socialförsäkring och det är därför denna bestämmelse finns.

3.4.5 Förmåner vid utlandsvistelse

5 kap. 13 § SFB

För tid då en försäkrad inte vistas i ett land som ingår i Europeiska samarbets- området (EES) eller i Schweiz kan förmåner som grundas på bosättning lämnas endast i de fall som avses i 14 och 15 §§.

När en person som är försäkrad i Sverige befinner sig i ett land inom EES eller i Schweiz gäller dock inte dessa begränsningar. Tänk på att om vistelsen medför att personen anses bosatt i ett annat land, kan det innebära att det inte längre är svensk lagstiftning som ska gälla för personen.

Läs mer

De bosättningsbaserade förmånerna är i huvudsak skattefinansierade i Sverige. För att minska risken för dubbelförsäkring samt av statsfinansiella skäl finns därför vissa restriktioner vad gäller utbetalning av förmåner vid utlandsvistelse. En grundläggande förutsättning för att bestämmelsen ska kunna tillämpas är att personen är att anse som bosatt i Sverige vid utlands- vistelsen. Begränsningarna av utbetalning gäller endast när personen vistas i ett land som varken är medlem i EU, omfattas av EES-avtalet eller i Schweiz. Begränsningarna gäller oavsett om personen är medborgare i ett land inom EU/EES, i Schweiz eller inte.

5 kap. 14 § SFB

Förmåner får lämnas om utlandsvistelsen kan antas vara längst sex månader. Äldreförsörjningsstöd enligt 9 § 14 kan dock lämnas endast om utlandsvistelsen kan antas vara längst tre månader. Sjukpenning i särskilda fall enligt 9 § 6 och rehabiliteringspenning i särskilda fall enligt 9 § 7 får för tid då en försäkrad vistas utomlands lämnas endast om Försäkringskassan medger att den försäkrade reser till utlandet.

Förmåner enligt 9 § 8, 12, 13, 15 och 16 kan lämnas så länge den försäkrades bosättning i Sverige består.

Bestämmelsen innebär att det finns begränsningar i hur länge förmåner kan lämnas när en person befinner sig i ett land utanför EU/EES eller Schweiz. Det beror på att socialförsäkringsskyddet inte sträcker sig längre än sex månader för alla bosättnings- baserade förmåner utom äldreförsörjningsstöd som kan lämnas i tre månader. Om personen inte längre omfattas av socialförsäkringsskyddet har hen inte längre rätt till förmånen. För mer information, se beskrivning av 4 kap. 3–4 §§ och 5 kap. 12 § SFB.

Sjukpenning och rehabiliteringspenning i särskilda fall får vid utlandsvistelse endast lämnas om Försäkringskassan har lämnat ett medgivande. Samma sak gäller för bland annat arbetsbaserad sjukpenning och rehabilitering, se 6 kap. 15 § SFB.

Innan personen reser ska hen anmäla utlandsvistelsen till Försäkringskassan enligt 5 kap. 16 § SFB. Försäkringskassan ska då bedöma hur lång utlandsvistelsen kommer att bli. Om det kan antas att den kommer att vara längre än den period som nämns i bestämmelsen, exempelvis sju månader, har personen inte rätt till förmåner från och med den tidpunkt när personen lämnar landet. Tänk på att regelbunden vistelse utomlands kan innebära att personen inte längre ska anses bosatt i Sverige, se beskrivning av 5 kap. 2 och 3 §§ SFB.

Läs mer

En person som har äldreförsörjningsstöd har rätt att behålla förmånen under maximalt tre månader om hen vistas utomlands. Syftet är att äldre invandrare ska kunna besöka släktingar i sitt hemland utan att bli av med sin försörjning. Av förarbeten framgår att förmånen även kan betraktas som ett alternativ till det försörjningsstöd som utbetalas av socialtjänsten. Försörjningsstöd betalas ut utifrån en bedömning av vad som är en skälig levnadsnivå enligt svenska förhållanden. Därför lämnas de endast när den berättigade de facto vistas i Sverige. Om personen i stället väljer att vistas utomlands upphör det svenska försörjningsansvaret. Man ansåg dock inte att det var lämpligt med en lika strikt tillämpning för äldreförsörjningsstödet, med tanke på den speciella målgrupp som stödet är till för. Personer som invandrat till Sverige vid en relativt hög ålder har i regel en starkare anknytning till sitt gamla hemland än personer som invandrat i unga år. Det ansågs därför orimligt om kriterierna för att få äldreförsörjningsstöd skulle göra det omöjligt att besöka anhöriga i hemlandet. Av humanitära skäl infördes därför en bestämmelse om att en vistelse utanför EES-området på högst tre månader kunde tillåtas utan att rätten till äldreför- sörjningsstöd upphörde. (Prop. 2000/01:136 s. 23–24, Äldreförsörjningsstöd)

5 kap. 15 § SFB

Tidsbegränsningen och kravet på medgivande i 14 § första stycket gäller inte för sådana statsanställda och deras familjemedlemmar som avses i 4 och 8 §§. Tidsbegränsningen och kravet på medgivande gäller inte heller för familje- förmåner enligt 9 § 1–4 till biståndsarbetare m.fl. och studerande eller deras familjemedlemmar som avses i 6–8 §§.

Bestämmelsen innebär att statsanställda och deras familjemedlemmar kan få bosättningsbaserade förmåner utbetalda under en utlandsvistelse, oavsett hur länge de vistas utomlands. Dessutom gäller inte det krav på medgivande som framgår av 5 kap. 14 § SFB för dessa personer.

Biståndsarbetare och utlandsstuderande kan få familjeförmåner under hela utlandsvistelsen. Inte heller för dessa personer och förmåner finns något krav på medgivande.

Tänk dock på att detta gäller under förutsättning att personerna är fortsatt försäkrade för bosättningsbaserade förmåner i Sverige.

För statsanställda och deras familjemedlemmar finns sedan länge inga särskilda begränsningar när det gäller utbetalning av bosättningsbaserade förmåner. För biståndsarbetare och utlandsstuderande är den förlängda rätten till fortsatt utbetalning begränsad till de bosättningsbaserade familjeförmånerna föräldrapenning på lägstanivå och grundnivå, barnbidrag, underhållsstöd och adoptionsbidrag. (Hessmark A-C, s. 168)

5 kap. 16 § SFB

I 110 kap. 45 § finns bestämmelser om när den försäkrade är skyldig att anmäla till Försäkringskassan att han eller hon lämnar Sverige.

Bestämmelsen innebär att den som lämnar Sverige ska anmäla det till Försäkrings- kassan. Se vidare avsnitt 3.7.

Bestämmelsen har placerats i 110 kap. eftersom den har ansetts vara en handlägg- ningsregel. Emellertid har det ansetts lämpligt att i 5 kap. upplysa om att bestämmelsen finns.

3.4.6 Speciella försäkringssituationer

5 kap. 17 § SFB

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar före- skrifter om i vilken utsträckning barn som är politiska flyktingar är försäkrade för underhållsstöd enligt 9 § 3 även om de inte är bosatta i Sverige.

Bestämmelsen innebär att regeringen har en möjlighet att reglera i vilken utsträckning barn som är politiska flyktingar är försäkrade för underhållstöd även om de inte är bosatta i Sverige. Någon sådan reglering finns inte i dagsläget.

I bestämmelsen anges att regeringen, med stöd av sin restkompetens, 8 kap. 7 § första stycket 2 regeringsformen, har möjlighet att sträcka ut försäkringen. Bestämmelsen handlar om en speciell grund för försäkringstillhörighet. (Hessmark, avd. A–C, s. 169)

5 kap. 18 § SFB

Har rätten till en bosättningsbaserad förmån upphört med tillämpning av bestämmelserna om bosättning i 2–8 §§ eller bestämmelserna om utlands- vistelse i 13–15 §§, får förmånen efter ansökan hos den handläggande myndigheten, fortsätta att lämnas om det med hänsyn till omständigheterna skulle framstå som uppenbart oskäligt att dra in förmånen.

Bestämmelsen innebär att en person i undantagsfall kan få förmåner trots att rätten till bosättningsbaserade förmåner har upphört eftersom hen vistas utomlands. Bestämmelsen kallas för dispensregeln. Den som vill ha dispens måste ansöka om det hos Försäkringskassan.

Bestämmelsen har prövats av kammarrätten (KRNS mål nr 3822-3823-13). Målet handlade om garantipension till makar som flyttat tillbaka till Chile. Flytten till Chile hade föranletts av deras försämrade hälsa och att de behövde stöd och hjälp av sina barn som tidigare flyttat dit. Makarna hade inte längre någon anknytning till Sverige, men det ansågs visat att de behövde garantipensionen för sitt uppehälle. Domstolen fann det därför oskäligt att dra in förmånen.

Läs mer

Enligt förarbetena bör det finnas en möjlighet att kunna besluta att en bosättningsbaserad förmån ska få betalas ut även i ett fall när det finns hinder mot utbetalning på grund av bestämmelserna om begränsning mot utbetalning vid utlandsvistelse. Denna möjlighet bör också finnas när rätten till en förmån har upphört på grund av bosättningsbestämmelserna. Sådana beslut bör kunna meddelas på ansökan av den försäkrade, och dispens bör kunna ges om det skulle vara uppenbart oskäligt att dra in förmånen. Vid bedömningen kan bland annat hälsoskäl beaktas. Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt. (Prop. 1998/99:119 s. 148–149)

3.5 Arbetsbaserade förmåner

Reglerna om de arbetsbaserade förmånerna finns i 6 kap. SFB. Här följer en samman- fattning av huvuddragen i SFB:s kapitel och därefter följer en genomgång av respektive bestämmelse för sig.

Vad som menas med arbete i Sverige definieras först med en huvudregel i 6 kap. 2 § SFB. Därefter följer bestämmelser om särskilda personkategorier som innebär avsteg från huvudregeln om arbete i Sverige i både vidgande och begränsande riktning (6 kap. 3–5 §§ SFB).

För att en person ska vara försäkrad för arbetsbaserade förmåner räcker det inte att Försäkringskassan kan konstatera att personen har ett arbete i SFB:s mening, utan det krävs även att försäkringen för arbetet gäller. Det kallas för försäkringstid. (6 kap. 8–12 §§ och 4 kap. 3 § första stycket SFB)

Även om en person både uppfyller kraven i SFB om arbete i Sverige och försäkrings- tiden, vilket betyder att personen alltså är försäkrad, finns det ytterligare bestämmelser om från och med när förmåner tidigast kan lämnas (6 kap. 13–14 §§ SFB).

Det finns även regler om vad som händer med förmåner när en försäkrad vistas utomlands (6 kap. 15–18 §§ SFB).

Slutligen finns det även vissa situationer som ska jämställas med att ha ett arbete. Det finns alltså bestämmelser som gör att en person ses som försäkrad för arbetsbaserade förmåner fast personen inte har något arbete som denne arbetar med för tillfället. (6 kap. 19–22 §§ SFB)

Tänk på att förmånsvillkoren i SFB även inbegriper frågan om sjukpenninggrundande inkomst (SGI). En person kan alltså vara försäkrad för arbetsbaserade förmåner, exempelvis sjukpenning, men endast få 0 kronor i ersättning på grund av att hen saknar en SGI.

3.5.1 Arbete i Sverige

Den som arbetar i Sverige är försäkrad för arbetsbaserade förmåner (6 kap. 6 § SFB). Det som Försäkringskassan därför behöver pröva är vad som menas med arbetar i Sverige i SFB: mening. Att personen arbetar i Sverige är nämligen avgörande för att hen ska ha rätt till arbetsbaserade förmåner. Den arbetsbaserade delen i socialförsäkringen är tänkt som skydd mot inkomstbortfall från ett arbete och gäller bara när det handlar om en viss typ av arbete.

6 kap. 2 § första stycket SFB

Vid tillämpning av bestämmelserna i denna balk avses med arbete i Sverige, om inget annat särskilt anges, förvärvsarbete i verksamhet här i landet.

Bestämmelsen innebär att med arbete i SFB:s mening menas allt förvärvsarbete som rent fysiskt utförs i Sverige av någon person. Nyckelorden i bestämmelsen är "förvärvs- arbete" och "verksamhet här i landet”. Vid prövningen kan det vara bra att tänka det som en tvåstegsbedömning där de två kriterierna bedöms var för sig.

Vad är ett förvärvsarbete?

Förvärvsarbete brukar även kallas lönearbete eller yrkesarbete. Det beskriver förhållandet mellan en arbetstagare och en arbetsgivare, där den anställda arbetstagaren genom ett avtal förbinder sig att sälja sin arbetskraft till arbetsgivaren. Det kan både vara som anställd, uppdragstagare och egenföretagare. Det sker ofta på en arbetsmarknad, och arbetstagaren får lön som ersättning för sitt arbete. Begreppet används för att skilja sådant arbete från hushållsarbete eller arbete som utförs ideellt eller utan att ge arbetstagaren en ekonomisk ersättning. Med förvärvsarbete menas som utgångspunkt

• arbete i alla statliga, kommunala eller privata sektorer på arbetsmarknaden
• alla typer av arbete, det vill säga oavsett om det är fråga om
  • heltid, deltid, visstid, säsong, prövotid, vikariat rent tillfälligt arbete eller viss praktik
  • direktanställning, som egenföretagare eller om personen är anställd i ett bemanningsföretag i syfte att hyras ut.

Det krävs någon form av ersättning för arbetet men inte nödvändigtvis i pengar. Även ersättning i form av naturaförmåner som exempelvis mat och logi, fri bil och telefon kan godtas. Begreppet förvärvsarbete är heller inte kopplat till personens medborgarskap eller bosättning.

Det finns ingen fullständig lista på vilka faktorer som kan ha betydelse i Försäkrings- kassans bedömning av om det är ett förvärvsarbete, men följande faktorer kan vara av betydelse:

• arbetsuppgifter
• typ av arbete – anställning, uppdragstagare eller egenföretagare
• arbetets varaktighet
• om det finns ett avtal om arbete
• om personen får ersättning.

Avgörande för bedömningen i varje enskilt fall är vilka villkor som faktiskt gäller för det aktuella arbetet. Det har HFD kommit fram till i RÅ 2007 ref. 83 när HFD prövade om en Marie Curie-stipendiat som forskade vid ett svenskt universitet kunde anses omfattad av den arbetsbaserade socialförsäkringen. Marie Curie-stipendier är forskarstipendier som utgår som ett led i EU:s stöd till forskning och utveckling. I dåvarande SofL fanns regler om speciella försäkringssituationer, bland annat att den som får Marie Curie-stipendium var försäkrad för vissa angivna pensionsförmåner. Eftersom det var fråga om ett stipendium från EU och särreglering om pensionsförmånerna var frågan om sådana personer kunde vara försäkrade för andra arbetsbaserade socialförsäkringsförmåner. HFD menade att det utifrån villkoren som gällde för det aktuella arbetet var ett förvärvsarbete i socialförsäkringens mening.

Försäkringskassans bedömning av om det är ett förvärvsarbete

Försäkringskassan behöver alltid göra en utredning för att ta reda på om det är fråga om ett förvärvsarbete. Det krävs inte alltid skriftliga anställningsavtal eller villkor om arbete, utan även en muntlig överenskommelse kan innebära att det handlar om ett förvärvsarbete. Då krävs i stället någon annan handling som kan visa att det är ett förvärvsarbete, exempelvis utdrag som visar att personen har fått ersättning. Samtidigt är exempelvis inte ett arbetstillstånd det enda som kan godtas för att bedöma att det handlar om ett förvärvsarbete. Försäkringskassan måste alltid göra en bedömning av vad som är visat och hur långt vår utredningsskyldighet sträcker sig utifrån de samlade uppgifterna i ärendet. Uppgifterna kan till exempel vara

• personens egna uppgifter
• arbetsuppgifter
• anställningsavtal
• villkor
• ersättning
• eventuellt arbetstillstånd.

Det finns inga riktvärden varken för hur många timmar en person måste arbeta eller för nivån på ersättningen, utan det är den sammantagna bedömningen som avgör. Med andra ord ska Försäkringskassan värdera både objektiva och subjektiva fakta för att kunna komma fram till att det handlar om ett förvärvsarbete. Om ärendet gäller en person som är

• anställd ska det framgå när arbetet började, vem som är arbetsgivare, arbetsgivarens kontaktinformation och organisationsnummer. Är hen anställd i sitt eget aktiebolag kan ytterligare uppgifter som visar att personen förvärvsarbetar exempelvis inhämtas från bolagets revisor.
• egenföretagare ska det framgå när arbetet påbörjades, vilka arbetsuppgifter personen har och arbetets omfattning. Även ett registreringsbevis eller uppgifter om organisationsnummer, datum för registrering, namn, adress, företagsform och en beskrivning av företagets verksamhet kan användas i bedömningen, liksom en handling om godkänd F-skatt från Skatteverket eller från det land där företaget är registrerat. Om en egenföretagare har en godkänd F-skattsedel så tyder det på att arbete som egenföretagare utförs eller har för avsikt att utföras.

När man har ett förvärvsarbete arbetar man inte alltid. Man kan exempelvis ha betald semester eller semesterlön för timanställda. Även den som har uppsägningslön kan ses som förvärvsarbetande, om arbetsgivaren under tiden med uppsägningslön ställer krav på att personen ska stå till arbetsgivarens förfogande och vara beredd att utföra arbete för arbetsgivarens räkning (12 och 13 §§ lagen [1982:80] om anställningsskydd, LAS).

Att arbetet är tillfälligt kan däremot påverka bedömningen av om försäkringstiden för arbetet är gällande, alltså om personen är försäkrad genom arbetet, se 6 kap. 8 § SFB. En person kan exempelvis ha efterskydd från arbetet och därför vara fortsatt försäkrad för arbetsbaserade förmåner under efterskyddstiden. Du kan läsa mer om vad det innebär under avsnitt 3.5.4 Försäkringstid.

Doktorander

När det gäller bedömningen av doktoranders anställning ska Försäkringskassan pröva varje enskilt fall på samma sätt som när vi bedömer förvärvsarbete.

En stipendiefinansierad doktorand anses bedriva studier i den mening som avses i 5 kap. 7 § SFB och ska i normalfallet inte ses som anställd. Stipendier berättigar inte till sociala förmåner på samma sätt som en anställning. När det gäller ersättning vid långvarig sjukdom och föräldraledighet är doktorander med stipendier normalt försäkrade via Kammarkollegiet. Ett universitet eller en högskola kan dock anta en doktorand med stipendier samtidigt som hen får lön för att genomföra viss undervisning. (SOU 2016:29, s. 112–113 och 115)

En doktorand har oftast samma arbetsuppgifter oavsett om hen är anställd med lön eller har finansiering via stipendier. Det avgörande för Försäkringskassans bedömning är därför om det handlar om ett förvärvsarbete. Att doktoranden får ett tillägg och att arbetsgivaren betalar skatt och avgifter på tillägget är faktorer som talar för att det är ett förvärvsarbete. Försäkringskassan ska därför utreda vilka villkor som gäller för till exempel tillägg till ett stipendium som ett universitet eller högskola betalar ut till en doktorand.

Postdoktorer och gästforskare

En postdoktor har en särskild kollektivavtalsreglerad postdoktorsanställning som är begränsad till två år, men anställningen kan under vissa förutsättningar förlängas. En postdoktor har avlagt en doktorsexamen eller har en utländsk examen som bedöms motsvara doktorsexamen.

Det finns ingen definition av vad en gästforskare är, dock finns det särskilda regler för uppehållstillstånd för de som är i Sverige för att forska eller gästforska, läs mer i avsnitt 5.3.1. En postdoktor skulle exempelvis kunna få uppehållstillstånd som gästforskare.

Det finns ingen särskild reglering om hur postdoktorer och andra gästforskares försäkring ska bedömas. Försäkringskassan behöver göra en bedömning i varje enskilt fall. I bedömningen av förvärvsarbete behöver det då framgå hur länge forskningsuppdraget gäller, om ersättningen är skattepliktig och om arbetsgivaren ska betala några avgifter.

Lärlingsanställning

Enligt lagen (2014:421) om gymnasial lärlingsanställning kan gymnasieelever utföra diverse sysslor inom ramen för sina gymnasiestudier på ett företag. I ett sådant fall anses eleven anställd av företaget om hen genomför minst halva sin gymnasieutbildning på företaget och får avtalsenlig lön för den tiden. Ett sådant arbete ska ses som förvärvsarbete i SFB:s mening om bedömningen av villkoren om arbetsuppgifter, typ av arbete, varaktighet och ersättning uppfyller kraven för detta. (Prop. 2013/14:80, s. 13, Gymnasial lärlingsanställning)

Läs mer

Med förvärvsarbete menas någons huvudsakliga sysselsättning i arbetslivet, men även olika slag av bisysslor där man får ersättning. Hushållsarbete i hemmet eller oavlönade fritidssysslor ses däremot inte som förvärvsarbete.

Det finns ingen uttalad minimigräns för inkomst av arbetet för att det ska definieras som förvärvsarbete i 6 kap. 2 § SFB:s mening. Sådana villkor finns däremot i vissa bestämmelser om rätt till förmåner (jfr till exempel 25 och 59 kap. SFB). I princip har det ingen betydelse vilken arbetsrättslig roll eller vilket inkomstslag som det är fråga om.

Ett förvärvsarbete som bedrivs helt eller delvis i hemmet är inte undantaget, även om ett sådant arbete ibland kan vara svårt att bevisa. Vård av barn räknas inte som förvärvsarbete, även om till exempel vårdbidrag. kan betalas ut för inkomstbortfall i samband med vården (RÅ 2002 ref. 11). (Vårdbidrag har från och med den 1 januari 2019 ersatts av omvårdnadsbidrag.) De så kallade barnrättsåren kan inte heller ses som ett förvärvsarbete, även om de är pensions- grundande och innebär att föräldraledighet kompenseras till viss del. Det finns inga åldersgränser, varken nedre eller övre, för vem som kan anses utföra förvärvsarbete och som därför är försäkrad för arbete. Däremot kan det finnas åldersbegränsningar i förmånsbestämmelserna.

Begreppet förvärvsarbete och förvärvsarbeta kommer ursprungligen från arbetsskadeförsäkringen. Där fanns uttalanden i förarbeten och praxis som sades kunna vara till ledning även för bedömning enligt SofL som numera är ersatt av SFB (jfr 2 kap. 7 § SofL som bygger på tidigare lydelse av 1 kap. 1 § LAF, prop. 1976/77:64 s. 102, Om statligt personskadeskydd m.m. och 1998/99:119 s. 179).

Förvärvsarbete kan utföras av såväl arbetstagare som uppdragstagare och egenföretagare (prop. 1998/99:119 s. 102 f. samt s. 179). Gränsdragningen i sig är inte viktig här, men det är viktigt att känna till de olika formerna av arbete eftersom det kan ha betydelse för bedömningen av vem som kan anses förvärvsarbeta.

I vissa lagar finns det bestämmelser om vem som ska, respektive inte ska, ses som arbetstagare enligt den lagen (jfr till exempel 7 § lagen [2000:625] om arbetsmarknadspolitiska program). Dessa regelverk är inte avgörande för Försäkringskassans bedömning av vem som ska ses som arbetstagare och alltså anses utföra förvärvsarbete. Vi ska göra en helhetsbedömning och det är viktigt att tänka på att olika lagar har olika syften.

Inom sjuk-, arbetsskade- och pensionsförsäkringarna var från början det civil- rättsliga arbetstagarbegreppet avgörande. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet karaktäriseras av krav på att det finns ett frivilligt avtal som innebär arbete för annans räkning och att arbetet utförs personligen. Frågan har sedan under årens lopp prövats av olika högsta instanser och efterhand utvecklades ett något vidare och mer schablonmässigt socialt arbetstagarbegrepp inom socialförsäkringen. Det innebär i praktiken att det inom socialförsäkringen inte är en förutsättning att villkoren i arbetsrättslagstiftningen för vem som ses som arbetstagare är uppfyllda (jfr Lunning, Lars & Toijer, Gudmund, Anställningsskydd: kommentarer till anställningsskyddslagen, 9 omarb. uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2006, s. 20 och SOU 1993:32 s. 219, Ny anställningsskyddslag). Äldre praxis gällande socialförsäkringen ska tolkas med viss försiktighet, och därför ska en helhetsbedömning av faktorerna i punktlistan ovan om vad som är ett förvärvsarbete numera alltid göras.

Uppdragstagare

En uppdragstagare är en person som arbetar för någon annans räkning utan att vara anställd för arbetet. Det handlar vanligtvis om uppdrag i en styrelse eller nämnd mot arvode eller fortlöpande uppdrag för en eller flera uppdragsgivares räkning, till exempel en konsultverksamhet. Ett uppdrag kan utföras som ett enstaka arbete, vid flera tillfällen eller löpande under längre tider. Även här behöver man bedöma samtliga omständigheter enligt listan ovan. En uppdragstagare som betalar A-skatt ses som anställd och en som betalar F-skatt ses som egenföretagare.

Egenanställd

En egenanställd är en person som utför uppdrag åt olika uppdragsgivare. Det kan till exempel vara en frilansare med A-skatt. Det finns uppdragsgivare som bara vill anlita uppdragstagare som har F-skatt. De egenanställda personerna ansluter sig därför till ett egenanställningsföretag, som även kan kallas för plattformsföretag, faktureringsföretag eller självanställningsföretag. Egenanställningsföretaget har F- skatt och fakturerar uppdragsgivarna mot viss provision, redovisar arbetsgivar- avgifter och gör skatteavdrag och betalar sedan ut resten som lön till uppdragstagaren. Därför kallas det att man är egenanställd. En egenanställd kan beroende på omständigheterna anses som anställd. En sådan bedömning ska göras utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Se punktlistan ovan om vad som behöver beaktas.

Egenföretagare/Enskild näringsidkare

En egenföretagare är en person som självständigt bedriver affärsrörelse, hantverk, jordbruk eller fiske. Egenföretagare är ett annat ord för enskild näringsidkare. För att ses som egenföretagare måste personen delta med eget arbete eller eget brukande i exempelvis skötseln av ett jordbruk eller en hyresfastighet. Det räcker alltså inte med ren förvaltning av kapital, förmögenhet eller uthyrning (RÅ 1991 not 304). Det krävs inte så mycket arbete att gränsen i 2 kap. 23 inkomstskattelagen mellan passiv och aktiv näringsverksamhet är passerad.

Verksamheten kan bedrivas i olika former, till exempel enskild firma, handelsbolag eller aktiebolag. Den som har ett aktiebolag räknas som anställd och inte som egenföretagare. Det beror på att ersättningen som personen tar ut beskattas som inkomst av tjänst enligt inkomstskattelagen. Denna information framgår av inkomstdeklarationen. En sådan person ses alltså inte som egenföretagare i SFB:s mening utan som anställd. En verksamhet där egenföretagaren lägger ner en stor del av sin egen arbetskraft ska alltid ses som arbete. Detsamma gäller verksamheter där hela eller övervägande del av avkastningen är ersättning för utfört arbete, till exempel verksamhet som skribent, konsult eller hantverkare, oavsett om det motsvarar en deltid, halvtid eller heltid. När det gäller verksamhet som enbart baseras på innehav av en tillgång får en bedömning göras av om personen utför en tillräcklig del av eget arbete som inte bara är förvaltning.

Vad innebär det att förvärvsarbetet ska bedrivas i verksamhet här i landet?

Arbetet ska i regel rent fysiskt utföras i Sverige. Från denna huvudregel finns några undantag för vissa personkategorier i både vidgande och begränsande riktning. Du kan läsa mer om dem i avsnitt 3.5.2.

Det har ingen betydelse om den som bedriver verksamheten är svensk eller utländsk, fysisk eller juridisk person eller har sitt säte eller är bosatt utomlands. De anställdas nationalitet spelar heller ingen roll. Även arbete som en arbetstagare utför under en kortare tjänsteresa utomlands ska ses som förvärvsarbete här i landet. När det gäller mer långvariga fall kan det i stället handla om utsändning. (Prop. 1998/99:119 s. 103)

Att lagstiftningen kräver att arbetet ska ha en stark anknytning till Sverige beror bland annat på förhållandet mellan skatter och avgifter och tillgången till arbetsbaserade förmåner. Förmånerna ska täcka ett inkomstbortfall som finansieras genom skatter och avgifter som personen har bidragit till. Det finns inget uttalat i lagstiftningen eller förarbeten om vad som krävs för att ett arbete i hemmet eller arbete på distans i ett annat land ska kunna ses som arbete i Sverige (jfr prop. 1998/99:119 s. 105). Numera finns dock viss vägledning kring detta i HFD 2022 ref. 16.

Rättsfall

HFD 2022 ref. 16 handlade om en person som var medföljande till en person som blivit utsänd av sin arbetsgivare till ett land utanför EU. Den medföljande personen arbetade på distans från det andra landet för sin svenska arbetsgivare och med dennes godkännande. Personen reste regelbundet till Sverige i arbetet.

HFD konstaterade att personen var anställd för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige. Arbetsuppgifterna var av den karaktären att hon kunde utföra dem på distans från det andra landet. Arbetet fick därför anses vara förvärvsarbete i Sverige, trots att det inte fysiskt utfördes här.

HFD hänvisade i domen till SOU 2017:05 (s. 495) Social trygghet i en globaliserad värld där det bland annat anges att distansarbete i gränsöverskridande situationer är viktigt för att göra det möjligt för grupper, exempelvis medföljande till utsända, att fortsätta arbeta samt behålla en koppling till den svenska arbetsmarknaden. Eftersom anknytningen kan se så olika ut är det svårt att exakt definiera begreppet stark anknytning. Det bör därför vara upp till tillämpande myndighet och domstolar att bedöma när distansarbete i gränsöverskridande situationer har en så stark koppling till Sverige att distansarbetet bör ses som arbete i Sverige. Vissa kriterier kan vägleda i bedömningen, till exempel arbetets karaktär, var det fysiskt utförs, arbetets varaktighet, omfattning, arbetsgivarens verksamhet i landet och var arbetstagaren är anställd samt var socialavgifter betalas.

Försäkringskassans ställningstagande utifrån HFD 2022 ref. 16 innebär att två grundläggande kriterier ska vara uppfyllda för att arbete som bedrivs på distans från ett annat land för en arbetsgivare med verksamhet i Sverige ska kunna anses vara förvärvsarbete enligt 6 kap. 2 § SFB:

• Personen är anställd för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige innan distansarbetet utförs.
• Arbetsuppgifterna för den svenska verksamheten är av den karaktären att dessa kan utföras på distans från utlandet på samma sätt som om arbetsuppgifterna utförs i Sverige.

Andra omständigheter som också ska beaktas i det enskilda fallet är till exempel personens anknytning till Sverige. Läs mer i Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2022:06) Bedömningen av om arbete på distans från ett annat land kan anses vara förvärvsarbete i verksamhet här i landet i den mening som avses i 6 kap. 2 § första stycket socialförsäkringsbalken (SFB).

Huvudregeln i SFB är att arbetet rent fysiskt ska utföras i Sverige och det är reglerat i vilka uttryckliga fall undantag ska göras. Det överensstämmer i övrigt med intentionerna både i EU-förordningar, konventioner och skatteavtal där det avgörande är var arbetet fysiskt utförs (jfr bestämmelserna om tillämplig lagstiftning i förordning 883/2004 och HFD 2012 ref. 18 där HFD fann gällande inkomsttaxering att artikel 15.1 i det nordiska skatteavtalet innefattar ett krav på fysisk närvaro för att arbetet ska anses utfört i det andra landet). Tänk på att ett distansarbete i ett annat land kan påverka vilka regelverk som blir tillämpliga. Du kan läsa mer om detta i beskrivning av 6 kap. 4 § SFB och förhållandet till utsändning.

För fysiska personer som bedriver näringsverksamhet kan även förvärvsarbete utomlands ses som arbete i Sverige

Det finns en särskild bestämmelse för fysiska personer som bedriver närings- verksamhet:

6 kap. 2 § andra stycket SFB

Om en fysisk person som bedriver näringsverksamhet har sådant fast driftställe i Sverige som avses i 2 kap. 29 § inkomstskattelagen (1999:1229) ska verksamhet som hänför sig till driftstället anses bedriven här i landet.

Bestämmelsen innebär att arbete som en enskild näringsidkare bedriver utomlands ska ses som arbete i Sverige under förutsättning att verksamheten har sitt fasta driftställe i Sverige. Eftersom ett krav är att näringsverksamheten ska ha fast driftställe i Sverige är det bara tillfälliga arbeten utomlands som faller in här. Det kan till exempel röra sig om arbete som en enskild näringsidkare tillfälligt utför i utlandet, under förutsättning att detta inte kan anses som helt självständigt i förhållande till arbetet vid det fasta driftstället i Sverige. Med fast driftställe för näringsverksamhet menas ”en stadigvarande plats för affärsverksamhet varifrån verksamheten helt eller delvis bedrivs” (2 kap. 29 § IL). Som exempel kan nämnas ett särskilt ställe för företagsledning, filial, kontor, fabrik eller verkstad. Verksamheten i utlandet får alltså inte ses som självständig i förhållande till arbetet vid det fasta driftstället i Sverige. (Prop. 1998/99:119 s. 105 f., 179 och 237)

Tänk på att det behöver finnas uppgift om vad som är arbetsplatsen i det andra landet. Det behöver också finnas en kopia av ett eventuellt anställningsavtal där arbetets omfattning framgår och under vilken period personen ska arbeta i det andra landet.

Läs mer

Bestämmelsen innebär att lagstiftaren har ansett att det inte behövs några utsändningsbestämmelser för enskilda näringsidkare, eftersom deras arbetsbaserade förmåner och socialavgifter i mycket stor utsträckning grundas på inkomster som beskattas i Sverige när försäkringsskyddet är kopplat till själva verksamheten som bedrivs här (prop. 1998/99:119 s. 105).

Finns det något krav på arbetstillstånd för att en person ska anses arbeta i Sverige?

Det finns inget krav på arbetstillstånd för att en person ska anses arbeta i Sverige och därmed ses som försäkrad för arbetsbaserade förmåner i 6 kap. 2 och 6 §§ SFB. Det har sin grund i att lagstiftaren har valt att lägga ansvaret på arbetsgivarna i stället, som inte får anställa utlänningar som inte har arbetstillstånd. Det har bedömts att de som arbetar ändå ska tillförsäkras grundläggande skyddsregler inom arbetsrätt, arbetsmiljö samt mot arbetsskada, oavsett utlänningens migrationsrättsliga status. Däremot måste personen ha arbetstillstånd för att kunna ha rätt till förmåner i 6 kap. 14 § SFB. Detta krav gäller däremot inte för arbetsskadeersättning eller arbetsskadeersättning till efterlevande enligt 6 kap. 6 § 6 och 6 kap. 6 § 10 SFB. Du kan läsa mer om detta i beskrivningen av 6 kap. 14 § SFB.

3.5.2 Särskilda personkategorier

Från huvudregeln om arbete i Sverige finns några undantag för särskilda person- kategorier i både vidgande och begränsande riktning. Det har i dessa fall ansetts rimligt att ett arbete som visserligen inte utförs i Sverige rent fysiskt men som ändå har en stark anknytning hit ska omfattas av den arbetsbaserade grenen av socialförsäkringen. Omvänt har det ansetts motiverat att undanta vissa typer av arbete som faktiskt utförs här i landet men trots det har en starkare anknytning till något annat land. (Prop. 1998/99:119 s. 103)

Sjömän

6 kap. 3 § SFB

Arbete som sjöman på svenskt handelsfartyg ska anses som arbete i Sverige. Detta gäller även arbete som utförs

1. i anställning på ett utländskt handelsfartyg som en svensk redare hyr i huvudsak obemannat, om anställningen sker hos redaren eller hos någon arbetsgivare som redaren har anlitat, eller
2. i anställning hos ägaren till ett svenskt handelsfartyg eller hos någon arbets- givare som anlitats av ägaren, om fartyget hyrs ut till en utländsk redare i huvudsak obemannat.

Med sjöman avses den som enligt 3 § sjömanslagen (1973:282) ska anses som sjöman.

Bestämmelsen innebär att för sjömän är huvudregeln att arbete som sjöman på ett svenskt handelsfartyg ska ses som arbete i Sverige oavsett var i världen det utförs. Det gäller även vid anställning i samband med så kallad bare-boat charter, som är en term för att någon hyr användningen av ett fartyg utan besättning och bemannar, driver och underhåller det. (Prop. 1998/99:119 s. 179–180)

Med sjöman menas här

• en arbetstagare som är anställd för sådant arbete för ett fartygs räkning som utförs
  • ombord på fartyget
  • på annat ställe av arbetstagare som följer med fartyget (fartygsarbete)
• att arbetstagaren under tiden hen tjänstgör ombord också har sådan befattning ombord som huvudsakligen gäller fartygsarbete och dessutom gäller annat än enbart tillfälliga sysslor. (3 § sjömanslagen)

Det här gäller inte bara arbeten som man enligt vanligt språkbruk kallar för sjömän. Även restaurang- och tvätteripersonal, musiker, croupierer och frisörer kan här ses som sjömän om deras arbete kan anses ingå i det rutinmässiga arbetet för fartygets drift. Arbetstagare ombord som däremot har arbete av mer tillfällig karaktär som till exempel resereparatörer och fartygsinspektörer omfattas inte av sjömansbegreppet (prop. 1975:109 s. 36, Med förslag om rätt till tilläggspension och sjömanspension för entreprenörsanställda på svenska handelsfartyg, m.m. och prop. 2012/13:78, s. 37, Bevakning ombord på svenska fartyg). Samma sak gäller städpersonal som väntar i hamn.

När Försäkringskassan ska utreda dessa ärenden kan vi ha viss hjälp av uppgifter om sjömän och handelsfartyg från Transportstyrelsens sjömansregister. Registret innehåller uppgifter dels om svenska handelsfartyg och om utländska som i huvudsak obemannade hyrs av svensk redare, dels om sjöman som tjänstgör på dessa fartyg. Bestämmelser om sjömansregistret finns i mönstringslagen (1983:929).

Utsändning m.m.

6 kap. 4 § första stycket SFB

Arbete utomlands för en arbetsgivare med verksamhet i Sverige ska anses som arbete här i landet, om arbetstagaren är utsänd av arbetsgivaren och arbetet kan antas vara längst ett år.

Bestämmelsen innebär att även arbete som utförs i utlandet för en arbetsgivare med verksamhet i Sverige räknas som arbete här i landet. Det finns två villkor som ska vara uppfyllda för att det ska vara fråga om utsändning:

• arbetstagaren ska vara utsänd av en arbetsgivare med verksamhet i Sverige
• arbetet utomlands ska kunna antas vara längst ett år.

Det har ingen betydelse om arbetsgivaren är svensk eller utländsk, utan det avgörande är om verksamheten finns i Sverige eller inte. Syftet med denna bestämmelse är att även arbete som inte utförs i Sverige rent fysiskt, men som ändå har en stark anknytning hit, ska omfattas av den arbetsbaserade grenen av socialförsäkringen.

Att utsändningen kan antas vara längst ett år innebär att Försäkringskassan ska göra en helhetsbedömning av omständigheterna i ärendet. Vi ska då utgå från personens egna uppgifter om varaktigheten, anställningsavtal eller ett intyg från arbetsgivaren (prop. 1998/99:119 s. 180). Tänk på att det här inte räcker med att personen påstår något, utan uppgifterna måste stödjas av andra omständigheter, exempelvis ett intyg från arbetsgivaren. Det finns heller ingen möjlighet enligt SFB att förlänga en utsändning, utan personen måste komma hem först för att sändas ut på nytt. Det finns här ingen tidsgräns för hur länge en person behöver vara hemma utan det avgörande är att det handlar om en ny utsändning.

Det finns ingen fullständig lista på vilka faktorer som kan ha betydelse i en sådan bedömning, men följande faktorer kan vara av betydelse:

• att arbetsgivarens verksamhet bedrivs i Sverige
  • att själva verksamheten som personen blir utsänd ifrån normalt bedrivs i Sverige
• att arbetsgivaren med verksamheten i Sverige ansvarar för
  • rekrytering
  • anställningsavtal
  • lön
  • befogenhet att bestämma arbetets art
• vad det är för arbete som personen ska utföra som utsänd
• att den utsände måste vara på plats i det andra landet för att kunna utföra arbetet i den svenska verksamhetens intresse
• att utsändningen kan antas vara längst ett år.

De faktorer som ska ingå i bedömningen måste styrkas genom uppgifter från arbetstagaren och arbetsgivaren genom anställningsavtal eller intyg. Hur mycket utredning som Försäkringskassan behöver i det enskilda ärendet beror på vad som är visat och vad omständigheterna tyder på.

En utsändning handlar om ett arbete som utifrån verksamhetens behov måste utföras i ett annat land för arbetsgivarens räkning, och har alltså sin grund i arbetsgivarens intressen. Det kan därför aldrig handla om ett arbete som kan utföras var som helst eller att personen själv väljer att utföra arbetet utomlands i form av distansarbete.

I HFD 2022 ref. 16 saknas resonemang kring gränsdragningen mellan sådant arbete på distans som omfattas av 6 kap. 2 § SFB och bestämmelsen om utsändning i 6 kap. 4 § SFB. I Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2022:06) finns ytterligare ledning kring hur gränsdragningen mot bestämmelsen om utsändning i 6 kap. 4 § SFB ska göras.

För statsanställda som sänds ut till ett annat land för arbete finns en särskild regel om hur man ska se på deras bosättning. Du kan läsa mer om det i beskrivningen av 5 kap. 4 § SFB.

Läs mer

Det finns inget uttryckligt krav på att personen som sänds ut blir utsänd från Sverige och därmed är försäkrad här innan. Däremot ligger i ordet utsänd att det inte kan handla om ditsänd, det vill säga att personen måste sändas från Sverige. Bestämmelsen i 6 kap. 8 § SFB om att den arbetsbaserade försäkringen börjar gälla första dagen av anställningstiden innebär alltså att den första dagen av anställningen måste ligga före eller i vart fall vara samma dag som avresedagen för utsändningen, beroende av tidsomräkning och avreseort.

En person som till exempel anställs utomlands i ett utländskt dotterbolag till ett svenskt företag räknas inte som utsänd, inte ens om hen rekryteras från moderbolaget i Sverige. Det beror på att ett företags dotterbolag utomlands som regel ses som en egen fristående verksamhet och inte har en direkt koppling till det svenska moderbolaget som har verksamheten i Sverige.

Lokalanställd personal utomlands, det vill säga personer som vanligtvis är medborgare och bosatta i de land där de ska arbeta, kan i princip inte vara utsända från Sverige. En lokalanställning innebär att arbete som utförs i ett annat land av den som är anställd av en arbetsgivare i det landet. Ett sådant arbete är inte att anse som arbete i Sverige. (Prop. 1998/99:119 s. 105)

6 kap. 4 § andra stycket SFB

När en utländsk arbetsgivare under motsvarande förhållande sänder någon till Sverige för arbete ska arbete i Sverige inte anses föreligga.

Den här bestämmelsen gäller omvänt och innebär att när en arbetsgivare med verksam- het i utlandet sänder en arbetstagare till Sverige för att arbeta här under som längst ett år, ska arbetstagaren inte tillhöra den arbetsbaserade försäkringen i Sverige.

Även i denna situation behöver Försäkringskassan utreda om det är fråga om utsändning. Det beror på att även en utländsk arbetsgivare kan bedriva verksamhet i Sverige, och om det inte är fråga om en utsändning ska personen i stället anses arbeta i Sverige. Du kan läsa närmare om hur en bedömning av en utsändning görs ovan i avsnittet om första stycket.

För statsanställda som sänds ut till Sverige för arbete finns en särskild regel om hur man ska se på deras bosättning. Du kan läsa mer om det i beskrivning av 5 kap. 4 § SFB.

6 kap. 4 § tredje stycket SFB

I fall som anges i 5 kap. 4 § gäller första och andra styckena även om utsändningstiden kan antas vara längre än ett år.

Bestämmelsen innebär att utsändningstiden för statligt anställda är obegränsad. Det krävs dock fortfarande att det är fråga om en utsändning från den statliga arbetsgivaren, läs närmare ovan i beskrivning av 6 kap. 4 § första stycket SFB om hur du gör den bedömningen. Regeln gäller inte för andra offentligt anställda, det vill säga personer anställda av region eller kommun. Den gäller inte heller för lokalanställda. För att bestämmelsen ska kunna tillämpas krävs att personen någon gång tidigare har varit bosatt i Sverige, se under beskrivning av 5 kap. 4 § SFB.

Bakgrunden till att den arbetsbaserade försäkringen har utvidgats när det gäller statens utsända arbetstagare är att dessa personer får kvarstå i folkbokföringen vid avresan (jfr 14 § FOL och RÅ 2000 ref. 48) samt att deras löner beskattas i Sverige. Statligt anställda som sänds ut anses med andra ord ha en särskilt stark anknytning till Sverige. (Prop. 1998/99:119 s. 129)

Diplomater m.fl.

6 kap. 5 § första och andra stycket SFB

Arbete som utförs av en person som tillhör en annan stats beskickning eller karriärkonsulat ska anses som arbete i Sverige endast om det är förenligt med bestämmelserna om immunitet och privilegier i de konventioner som anges i 2 och 3 §§ lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Detta gäller även en sådan persons privattjänare.

Ett sådant arbete som medför att en person på grund av anknytning till en internationell organisation omfattas av bestämmelserna i 4 § lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ska anses som arbete i Sverige endast i den mån det är förenligt med vad som följer av tillämplig stadga eller avtal som anges i bilagan till den lagen.

Bestämmelsen innebär att diplomater med flera bara ska omfattas av den arbets- baserade försäkringen om det är förenligt med Wienkonventionerna (prop. 1998/99:119, s. 181). Där är utgångspunkten att det är det sändande landets lagstiftning som ska gälla för dessa grupper, och inte den svenska arbetsbaserade försäkringen.

För diplomater har bosättning och medborgarskap viss betydelse enligt konventionerna. Därför kan sådana omständigheter även få betydelse vid bedömningen om personen omfattas av arbetsbaserade försäkringen enligt SFB. Du kan läsa mer om den bedömningen i beskrivningen av 5 kap. 5 § SFB.

En medföljande familjemedlem som arbetar kan däremot anses tillhöra den arbets- baserade försäkringen om huvudregeln i 6 kap. 2 § SFB är uppfylld och det inte gäller arbete för beskickningarnas eller konsulatets räkning. I ett rättsfall kom nämligen Försäkringsöverdomstolen (FÖD) fram till att en medföljande familjemedlem till en kanadensisk diplomat som var verksam i Sverige kunde ha förvärvsarbete i Sverige. Familjemedlemmen förlorade därigenom sin immunitet vad gäller civil- och förvaltningsrättsliga frågor som härrörde från anställningen. Han sågs däremot behålla sin immunitet i övrigt enligt Wienkonventionens bestämmelser och kunde därför inte skrivas in i svensk försäkringskassa (FÖD 1989 ref. 10). Den som enligt SFB och konventionerna anses arbeta i Sverige och saknar immunitet och privilegier omfattas av den arbetsbaserade försäkringen i sin helhet. Detsamma gäller däremot inte den bosättningsbaserade försäkringen.

Internationella organisationer och anknuten personal kan också ha immunitet och privilegier. I några av de här aktuella avtalen, till exempel värdlandsavtalet IMO- konventionen, finns särskilda bestämmelser om socialförsäkring för den anställda personalen. Du kan läsa mer om detta i kapitel 17.

6 kap. 5 § tredje stycket SFB

Arbete som utförs av en person som tillhör en amerikansk styrka, en anhörig till en sådan person eller en leverantör till styrkan ska anses som arbete i Sverige endast om det är förenligt med avtalet den 5 december 2023 mellan Sverige och Amerikas förenta stater om försvarssamarbete.

Tredje stycket innebär att bestämmelserna i DCA-avtalet reglerar om en person som tillhör en amerikansk styrka, en anhörig till en sådan person och en leverantör till styrkan ska anses omfattas av den arbetsbaserade försäkringen.

Av artikel 17 punkten 4 i DCA-avtalet följer att inkomst som är befriad från inkomstskatt enligt avtalet inte kan ligga till grund för arbetsbaserade socialförsäkringsförmåner när det gäller personer som inte är stadigvarande bosatta i Sverige eller i någon av medlemsstaterna i EU eller EFTA. I sådana fall är det därför inte förenligt med DCA- avtalet att anse att personen utför arbete i Sverige vid tillämpning av tredje stycket.

Om personen däremot bedöms som stadigvarande bosatt i Sverige, EU eller EFTA kan hens arbete i Sverige ligga till grund för arbetsbaserade socialförsäkringsförmåner.

3.5.3 De arbetsbaserade förmånerna

6 kap. 6 § SFB

Den som arbetar i Sverige är försäkrad för följande förmåner:

Avdelning B

1. graviditetspenning (10 kap.)
2. föräldrapenning på grundnivå eller sjukpenningnivå och tillfällig föräldrapenning (11–13 kap.)

Avdelning C Förmån vid sjukdom eller skada 3. sjukpenning (24–28 kap.) 4. rehabilitering, rehabiliteringsersättning och bidrag till arbetshjälpmedel (29–31 kap.) 5. inkomstrelaterad sjukersättning och inkomstrelaterad aktivitetsersättning (33, 34, 36 och 37 kap.) 6. arbetsskadeersättning (39–42 kap.) 7. närståendepenning (47 kap.)

Avdelning E Förmåner vid ålderdom 8. inkomstgrundad ålderspension (55–64 och 69–71 kap.) 9. inkomstrelaterad efterlevandepension (77, 78, 80 och 82–85 kap.) 10. efterlevandeförmåner från arbetsskadeförsäkringen (87 och 88 kap.) 11. efterlevandeskydd i form av premiepension (89–92 kap.).

Bestämmelsen innebär att den som arbetar i Sverige är försäkrad för de förmåner som framgår av bestämmelsen.

6 kap. 7 § SFB

När det gäller pensionsförmåner och skadeersättning till efterlevande enligt 6 § 9– 11 är det den avlidne som ska ha varit försäkrad för förmånerna.

Bestämmelsen innebär att när det gäller pensionsförmåner och skadeersättning till efterlevande i punkterna 9–11 är det den avlidne som ska ha varit försäkrad för förmånerna.

3.5.4 Försäkringstid

När börjar den arbetsbaserade försäkringen att gälla?

För att en person ska ses som försäkrad för arbetsbaserade förmåner räcker det inte att hen förvärvsarbetar här i Sverige (6 kap. 2 § SFB). Det krävs även att bestämmelserna i 6 kap. om försäkringstid är uppfyllda (4 kap. 3 § första stycket SFB). Utgångspunkten är att den arbetsbaserade försäkringen bara ska gälla under den tid personen har ett förvärvsarbete, men det finns även andra likvärdiga situationer.

6 kap. 8 § första stycket SFB

För arbetstagare gäller försäkringen enligt 6 § från och med den första dagen av anställningstiden. För andra gäller försäkringen från och med den dag då arbetet har påbörjats.

Bestämmelsen innebär för arbetstagare som har en särskilt avtalad anställningsdag att arbetet anses påbörjat och att försäkringen börjar gälla den dagen. Det gäller även om arbetstagaren skulle bli sjuk den dagen.

För övriga, icke anställda, gäller att ett arbete ska ha påbörjats för att försäkringen ska börja gälla. Denna regel är i första hand till för uppdragstagare och enskild näringsidkare som ofta inte har en avtalad anställningstid att hålla sig till. Här krävs att någon form av konkret aktivitet har påbörjats i verksamheten. Det räcker alltså inte med enbart en inregistrering av en firma eller en registrering för F-skatt för att arbetet ska anses som påbörjat. Exempel på att en verksamhet ses påbörjad kan vara införskaffande av maskiner eller råvaror eller påbörjad marknadsföring av en produkt (prop. 1998/99:119, s. 115). Försäkringskassan ska här göra en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Försäkringskassans bedömning av om försäkringstiden har börjat gälla

När Försäkringskassan ska bedöma om en person ska vara försäkrad för arbets- baserade förmåner är en av de saker som vi utreder försäkringstiden, alltså om personens försäkring har börjat gälla. Om Försäkringskassan får in motstridiga uppgifter, behöver vi ta reda på mer. Om vi till exempel ser att anställningsdagen på anställningsavtalet infallit tidigare än personens inresa till Sverige kan vi behöva kontrollera om arbetet verkligen har påbörjats och försäkringen därmed har börjat gälla. Det kan vi göra genom att ringa till arbetsgivaren eller be att personen visar dokumentation som visar när personen började arbeta. När det gäller personer som inte är anställda kan vi behöva få in handlingar som visar att hen har börjat arbeta. Vi kan till exempel behöva få in dokumentation av planerade uppdrag, kvitton från inköp till verksamheten och rörelseutgifter och inkomster vilket kan visa att en person börjat arbeta.

Hur länge gäller den arbetsbaserade försäkringen?

6 kap. 8 § andra stycket SFB

Försäkringen upphör att gälla tre månader, eller för sådana förmåner som anges i 6 § 5 ett år, efter den dag då arbetet har upphört av någon annan anledning än ledighet för semester, ferier eller motsvarande uppehåll (efterskyddstid). Försäkringen upphör tidigare än som nu sagts om den enskilde börjar arbeta i ett annat land och omfattas av motsvarande försäkring i det landet eller om det finns andra särskilda skäl.

Bestämmelsen innebär att om en person exempelvis arbetar sin sista dag den 15 januari räknas tre månader från och med den 16 januari. Från och med den 16 april upphör efterskyddet och då är personen inte längre försäkrad. Personen är försäkrad för arbetsbaserade förmåner under efterskyddstiden. Efterskyddet har motiverats med att det inte har bedömts rimligt att en person ställs utan försäkringsskydd på grund av att hen inte arbetar under en kortare tid i samband med byte av arbete.

Försäkringen fortsätter gälla för en person som får uppsägningslön, om arbetsgivaren under tiden med uppsägningslön ställer krav på att personen ska stå till arbetsgivarens förfogande och vara beredd att utföra arbete för arbetsgivarens räkning. Arbetet har således inte upphört om personen fortfarande har en arbetsrättslig skyldighet att stå till arbetsgivarens förfogande. Efterskyddstiden börjar i dessa fall löpa efter det att perioden med uppsägningslön har upphört.

Däremot börjar efterskyddstiden löpa från det att arbetet upphört för den som har avgångsvederlag. Det beror på att det saknas arbetsplikt för personer som får avgångs- vederlag. (12 och 13 §§ LAS)

För inkomstrelaterad sjukersättning och inkomstrelaterad aktivitetsersättning (6 kap. 6 § punkt 5 SFB) gäller efterskyddstiden i ett år.

Det finns särskilda skäl som gör att en person inte ska omfattas av efterskyddstiden. De är

• om personen börjar att arbeta i ett annat land och omfattas av motsvarande försäkring i det landet
• om det finns andra särskilda skäl.

I förarbetena till bestämmelsen framgår att det här handlar om situationer då en person påbörjat ett nytt arbete i ett annat land och då omfattas av försäkringen i det landet (prop. 1998/99:119, s. 185–186). Här räcker det att Försäkringskassan kan bedöma att personen har börjat arbeta i det andra landet och omfattas av någon form av arbetsbaserad försäkring där. Det är inte nödvändigt att det landets arbetsbaserade försäkring motsvarar SFB:s.

När arbetet har upphört i Sverige och personen har börjat arbeta i ett annat land behöver det framgå i vilket land personen arbetar och datum för första arbetsdagen i det landet.

”Andra särskilda skäl” kan vara att personen själv uppger att arbetet har upphört och att hen inte har för avsikt att arbeta mer, till exempel på grund av ålder. (Prop. 1998/99:119, s. 185–186)

Läs mer

För att efterskyddstiden ska träda in ska det handla om att arbetet har upphört – det finns alltså inget krav på att anställningen ska ha upphört. Därför kan exempelvis tjänstledighet utan lön och sådant uppehåll för barn- och studieledighet som inte skyddas av 6 kap. 9 eller 10 §§ SFB leda till att efterskyddstiden påbörjas.

För andra än arbetstagare, det vill säga uppdragstagare och enskild närings- idkare, kan det ibland vara svårt att avgöra när ett arbete har upphört. Här får man göra en bedömning utifrån omständigheterna i varje enskilt fall på samma sätt som när man startar en verksamhet. Det räcker alltså exempelvis inte med att företaget är avregistrerat. Att rörelsetillgångar är sålda och taxering inte längre sker för inkomst av rörelse är omständigheter som kan tala för att verksamheten har upphört. (Prop. 1998/99:119, s. 119)

6 kap. 9 § SFB

Om en förmån som avses i 6 § lämnas när försäkringen ska upphöra enligt 8 §, fortsätter försäkringen enligt 6 § att gälla under den tid för vilken förmånen lämnas.

Bestämmelsen innebär att en person som får en arbetsbaserad förmån är försäkrad för arbetsbaserade förmåner så länge hen får en sådan förmån. I stället för att försäkringen upphör att gälla tre månader efter att arbetet har upphört finns i denna regel alltså en förlängd och oavbruten försäkringstid.

Bestämmelsen innebär exempelvis att den som är sjuk och får sjukpenning när arbetet upphör kan fortsätta att få sjukpenning så länge arbetsoförmågan består. Om personen efter tillfrisknandet börjar få en annan arbetsbaserad förmån, till exempel föräldrapenning över grundnivån, fortsätter den arbetsbaserade försäkringen att gälla. Det är först om det uppstår ett glapp när personen varken får arbetsbaserade förmåner eller arbetar, som försäkringen slutar gälla. Det räcker med ett glapp på en dag.

Om en försäkrad får en arbetsbaserad förmån efter efterskyddstiden på tre månader kan en ny efterskyddstid om tre månader inte börja löpa utan att personen har ett nytt arbete.

Eftersom den här bestämmelsen innebär att en person i praktiken kan vara försäkrad för arbetsbaserade förmåner i nästintill all evighet genom att uppfylla villkoren för att få och får en sådan förmån utbetald, är det viktigt att Försäkringskassan löpande kontrollerar att personen fortfarande har rätt till förmånen. Det kan till exempel handla om en person som uppfyller förmånsvillkoren men däremot inte de relevanta villkoren i socialförsäkringsskyddet.

6 kap. 10 § SFB

Försäkringen enligt 6 § fortsätter att gälla efter efterskyddstiden enligt 8 § så länge bestämmelserna i 26 kap. 11–16 §§ om sjukpenninggrundande inkomst vid förvärvsavbrott (SGI-skyddad tid) är tillämpliga på personen.

Bestämmelsen innebär att försäkringen även fortsätter att gälla under SGI-skyddad tid. Även detta är alltså situationer som innebär att försäkringen kan fortsätta att gälla längre än tre månader efter att någon har slutat arbeta. SGI-skyddad tid finns i följande situationer när personen gör avbrott i arbetet för:

• studier (26 kap. 11 § SFB)
• periodiskt ekonomiskt stöd (26 kap. 12 § SFB)
• arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m. (26 kap. 13 § SFB)
• graviditet (26 kap. 14 § SFB)
• föräldraledighet (26 kap. 15 § SFB)
• plikttjänstgöring samt annan militär utbildning och tjänstgöring (26 kap. 16 § SFB)

Innan den 1 januari 2018 gällde även det förlängda försäkringsskyddet försäkrade som deltog i etableringsinsatser enligt lagen (2010:197) om etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare (etableringslagen) i och med deras särskilda SGI-skydd enligt 26 kap. 16 a § SFB. I vissa fall ska dessa äldre bestämmelser tillämpas även för tid efter den 1 januari 2018 (se punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen [2017:585] om ändring i socialförsäkringsbalken). Du kan läsa mer om detta och bedömningen av SGI- skyddad tid i vägledning 2004:5 Sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid.

Vissa av dessa situationer täcks redan av den förlängda försäkringstiden i 6 kap. 9 § SFB när en person får en arbetsbaserad förmån. Efter en förlängning av försäkrings- tiden på grund av SGI-skydd kan försäkringen fortsätta gälla ännu längre med stöd av 9 §, genom att personen alltså får en arbetsbaserad förmån utbetald. Ett glapp på en dag i skyddet innebär att skyddet bryts, men det är möjligt att oavbrutet växla mellan skydden i 9 och 10 §§ SFB.

Det efterskydd som beskrivs i reglerna i 6 kap. 8–12 §§ SFB har endast att göra med möjligheten att vara försäkrad. För att ha rätt till förmåner måste personen också uppfylla de övriga relevanta villkoren i socialförsäkringsskyddet samt uppfylla ytterligare förmånsvillkor (4 kap. 3–4 §§ SFB). Att omfattas av den arbetsbaserade försäkringen och att ha rätt till SGI eller förmåner är därför inte alltid samma sak. (Prop. 1998/99:119, s. 118)

6 kap. 11 § första stycket SFB

Försäkringen för pensioner eller skadeersättningar som avses i 6 § 6 och 8–11 gäller när rätten till en förmån enligt de bestämmelser som anges där kan härledas från ett arbete i Sverige. Detsamma gäller försäkringen för föräldra- penning på grund- eller sjukpenningnivå enligt 6 § 2.

Här finns en förlängd försäkringstid för bland annat så kallade intjänade rättigheter. Bestämmelsen innebär att en person som någon gång på grund av ett arbete i Sverige har tillgodoräknats pensionspoäng eller pensionsrätt enligt 61 kap. SFB, är försäkrad för inkomstgrundad ålderspension och efterlevandepension för alltid.

Även den som under arbete i Sverige har blivit utsatt för olycksfall eller skadlig inverkan i arbetet är försäkrad för en motsvarande arbetsskada enligt 39 kap. SFB. Det gäller alltså även om skadan skulle visa sig långt senare, när arbetet har upphört. Det krävs dock att det finns ett orsakssamband mellan arbetet och skadan, se vidare 39 kap. SFB. Här blir alltså den materiella arbetsskadebedömningen avgörande för om personen kan anses försäkrad för arbetsbaserade förmåner, det vill säga att skadan eller sjukdomen kan härledas till arbetet i Sverige.

Även för föräldrapenning på grund- eller sjukpenningnivå finns särskilda regler om att försäkringen fortsatt gäller. Personen kan alltså få föräldrapenning, även om efter- skyddstiden enligt 6 kap. 8 § SFB har tagit slut. Men för att kunna få föräldrapenning över grundnivån måste personen fortfarande uppfylla samtliga relevanta villkor i socialförsäkringsskyddet enligt 6 kap. SFB samt de materiella förmånsvillkoren, exempelvis ha en SGI (prop. 1998/99:119, s. 185 f.). Du kan läsa mer om detta i vägledning 2002:1 Föräldrapenning.

6 kap. 11 § andra stycket SFB

Försäkringen för pensioner enligt första stycket gäller också när rätten till förmånen kan härledas från sådan ersättning som anges i 19 och 20 §§.

Bestämmelsen innebär att försäkringen för pensioner även fortsätter att gälla när försäkringen kommer från sådan ersättning som finns i 6 kap. 19–20 §§ SFB. Försäkringen för pension gäller alltså även när personen har fått någon annan ersättning än sådan som hen har fått på grund av arbete. Denna bestämmelse klargör att den som någon gång har fått pensionspoäng eller pensionsrätt beräknad på sådan ersättning som nämns i 6 kap. 19–20 §§ SFB, är försäkrad även när det gäller att senare få pension på det underlaget. Men det gäller alltså bara försäkringen för pensioner och inte övriga delar av den arbetsbaserade försäkringen.

6 kap. 12 § SFB

För biståndsarbetare m.fl. enligt 5 kap. 6 § som till följd av utlandsarbete inte omfattas av den arbetsbaserade försäkringen och som efter utlandstjänstgöringens slut återvänder till Sverige ska efterskyddstiden börja löpa först efter återkomsten, om utlandstjänstgöringen varat längst fem år.

Bestämmelsen innebär att biståndsarbetare kan ha rätt till efterskyddstid, men först när de återvänder från utlandsvistelsen. Denna grupp har bedömts särskilt skyddsvärd och bestämmelsen kompletteras bland annat av bestämmelser om vilande SGI under utlandsvistelsen (26 kap. 24 § SFB) och om särskild beräkning av kvalifikationstid för föräldrapenning (12 kap. 38 § SFB). Efterskyddstiden gäller bara under förutsättning att personen återvänder till Sverige direkt efter utlandstjänstgöringen. (Prop. 1998/99:119, s. 186 och 238 samt prop. 2008/09:200, s. 409)

3.5.5 Socialförsäkringsskyddets omfattning i samband med arbete

Försäkringskassan måste bedöma om en person uppfyller relevanta villkor i socialförsäkringen innan det är möjligt att gå vidare och bedöma förmånsbestämmelserna. En person kan alltså vara försäkrad utan att ha rätt till en förmån om det är så att andra relevanta villkor i socialförsäkringen inte är uppfyllda.

Vid anmälan om arbete i Sverige

6 kap. 13 § SFB

Arbetsbaserade förmåner enligt 6 § 1–5, 7 och 8 får inte lämnas för längre tid tillbaka än tre månader före den månad då Försäkringskassan fick kännedom om arbetet.

Bestämmelser om anmälan om arbete för den som inte är bosatt i Sverige finns i 110 kap. 44 §.

Bestämmelsen innebär att en person inte kan ha rätt till arbetsbaserade förmåner för längre tid tillbaka än tre månader före den månad då Försäkringskassan fick veta att personen arbetar i Sverige. När en person anmäler till Försäkringskassan att hen har börjat arbeta i Sverige måste vi därför dokumentera att anmälan är gjord. Annars kan personen gå miste om förmåner.

Det är inte särskilt vanligt att Försäkringskassan behöver neka en person förmåner med hänvisning till den här bestämmelsen. Försäkringskassan får nämligen oftast information från Skatteverket om arbete för den som är bosatt i Sverige. Dessutom anmäler den som kommer till Sverige för att arbeta vanligen det i samband med att hen ansöker om en arbetsbaserad förmån.

Denna begränsning av rätt till arbetsbaserade förmåner gäller inte ifråga om redan intjänade arbetspensioner och heller inte för arbetsskadeförmåner.

Läs mer

Det finns inte någon generell anmälningsskyldighet för den som arbetar i Sverige. Det har motiverats av administrativa skäl, eftersom det ibland kan röra sig om enbart tillfälliga arbeten där det vanligtvis inte skulle bli aktuellt att nyttja några förmåner. Bestämmelsen har ändå motiverats med att myndigheten inte ska belastas med omfattande undersökning av förhållanden i förfluten tid. (Prop. 1998/99:119, s. 155–156)

När arbetstillstånd eller uppehållstillstånd behövs

6 kap. 14 § SFB

Den som enligt utlänningslagen (2005:716) behöver ha arbetstillstånd i Sverige eller ett uppehållstillstånd med motsvarande verkan har inte rätt till arbets- baserade förmåner förrän ett sådant tillstånd har beviljats. Ersättning får lämnas tidigast från och med den dag då tillståndet börjar gälla men inte för längre tid tillbaka än tre månader före det att tillståndet beviljades.

Begränsningarna i första stycket gäller inte arbetsskadeersättning enligt 6 § 6 eller arbetsskadeersättning till efterlevande enligt 6 § 10.

Bestämmelsen innebär att en person som enligt utlänningslagen behöver uppehålls- tillstånd eller arbetstillstånd måste ha ett sådant tillstånd för att ha rätt till arbetsbaserade förmåner. En person som saknar ett sådant tillstånd kan vara försäkrad men uppfyller inte samtliga relevanta villkor i socialförsäkringsskyddet, se 4 kap. 3 § SFB. Kravet gäller dock inte för arbetsskadeersättning och arbetsskadeersättning för efterlevande enligt 6 kap. 6 § 6 och 6 kap. 6 § 10 SFB.