9 Förordning 883/2004

Förordning 883/2004 är den så kallade huvudförordningen i unionsrätten om social trygghet. Förordningens syfte är att samordna medlemsländernas nationella socialförsäkringslagstiftning.

För att kunna samordna olika länders nationella system finns det bestämmelser som innebär en utvidgad eller inskränkt tillämpning av vad som gäller i respektive lands nationella lagstiftning. För Försäkringskassan innebär det att sådana bestämmelser gäller före SFB och annan lagstiftning om socialförsäkring som ingår i förordningens tillämpningsområde. Ett exempel på utvidgad tillämpning är förordningens bestämmelser om utsändning. Som framgår av SFB kan en person vara utsänd som längst i ett år, om hen inte tillhör någon av de särskilda personkategorierna. I förordningen är utsändningsperioden dock 24 månader. (2 kap. 5 § SFB)

Utformningen av sociala trygghetssystem vilar ofta på nationella förutsättningar och historiska grunder och har vanligtvis utvecklats över tid. Det innebär att de kan se väldigt olika ut, vilket får konsekvenser vid samordningen. Det behöver man ha i åtanke när man tillämpar förordning 883/2004, eftersom det innebär att specifika begrepp i regelverket eller i en dom från EU-domstolen kan ha en annan innebörd än de skulle ha haft i svensk lagstiftning.

Vid tillämpningen av förordningen är det av central betydelse att förstå att den bara gäller tillämpningen av den lagstiftning som förordningen omfattar och för den personkrets som omfattas. Detta gäller även de allmänna bestämmelserna om exempelvis likabehandling och bestämmelserna om utsändning.

Förordning 883/2004 består av följande delar:

• Allmänna bestämmelser (Avdelning I)
• Fastställande av tillämplig lagstiftning (Avdelning II)
• Särskilda bestämmelser (Avdelning III)
• Diverse bestämmelser (Avdelning V).

Detta kapitel behandlar i första hand avdelning I och II genom att gå igenom bestämmelser för bestämmelse. Även andra centrala bestämmelser i övriga avdelningar gås igenom.

9.1 Beaktandeskäl

Förordningen inleds med 45 beaktandeskäl. Skälen är inte bestämmelser som ska tillämpas utan kan mer liknas vid en beskrivning av syfte och bakgrund till förordningens bestämmelser. EU-domstolen hänvisar ibland till beaktandeskälen som en bakgrund eller förklaring till en slutsats och det är därför viktigt att läsa förordningen i ljuset av skälen.

9.2 Avdelning I – Allmänna bestämmelser

9.2.1 Definitioner, artikel 1

I artikel 1 i förordning 883/2004 finns definitioner som är viktiga att känna till vid tillämpning av förordningen. I detta avsnitt följer en genomgång av dem.

Arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare

Artikel 1 a) förordning 883/2004 arbete som anställd: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.

Artikel 1 b) förordning 883/2004 verksamhet som egenföretagare: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.

Bestämmelserna innebär att vad som ses som arbete som anställd, respektive verksamhet som egenföretagare regleras i den nationella lagstiftningen om social trygghet. I Sverige regleras det i SFB. Det har alltså ingen betydelse vilket slag verksamheten har enligt arbetsrätten. (C-296/09 Baesen, p. 24)

Bestämmelserna ska heller inte blandas samman med begreppet ”arbetstagare” som används i EUF-fördraget och även bland annat i förordning 492/2011 och rörlighets-direktivet. Begreppet ”arbetstagare” har en gemenskapsrättslig räckvidd, eftersom den fria rörligheten av arbetstagare annars skulle riskera att begränsas (C-340/94, De Jaeck och C-85/96, Martínez Sala). Det innebär att en person kan ses som arbetstagare i EUF-fördragets mening utan att hen anses som anställd utifrån förordning 883/2004 och tvärtom. Bakgrunden till skillnaden är att förordningarna har som utgångspunkt att samordna medlemsländernas socialförsäkringssystem, det vill säga underlätta den fria rörligheten för arbetstagare. EUF-fördraget å sin sida syftar i stället till att skapa en fri rörlighet för EU-medborgare. I rörlighetsdirektivet och utlänningslagen används därför begreppet arbetstagare till skillnad från anställd.

Bestämmelserna gör ingen skillnad mellan anställd och egenföretagare, även om den nationella lagstiftningen som bestämmelserna hänvisar till kan göra en sådan skillnad. Däremot har de två begreppen betydelse när en person arbetar i mer än ett medlemsland och det gäller att fastställa vilket lands lagstiftning som ska gälla (artiklarna 13.2 och 13.3). Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.3.3. På samma sätt finns det särskilda bestämmelser gällande arbetslöshetsförmåner för egenföretagare (artikel 65.a).

Bestämmelsen talar om två delar:

• en verksamhet som betraktas som arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, eller
• en likvärdig situation som betraktas som sådan.

Arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare

Den första punkten handlar om det som vi i vardagligt tal menar med ett arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare. Frågan är alltså: arbetar personen? Försäkringskassan ska göra bedömningen av vad som ses som arbete i Sverige med stöd av SFB. Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2023:10) Arbete som anställd enligt förordning 883/2004 och socialförsäkringsbalken klargör att det är 6 kap. 2 § SFB som avgör vad som är att betrakta som arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare i Sverige enligt förordning 883/2004. Du kan läsa mer om hur den bedömningen ska göras i beskrivningen av 6 kap. 2 § SFB. Personer som omfattas av den arbetsbaserade försäkringen i Sverige enligt 6 kap. 8–12 §§ SFB, exempelvis på grund av efterskyddstid, anses inte arbeta som anställd eller driva verksamhet som egenföretagare.

I HFD 2017 ref. 44 konstaterades att en person vars anställningsförhållande har upphört inte omfattas av svensk lagstiftning enligt artikel 11.3 a i förordning 883/2004 enbart utifrån det faktum att hen kvarstår i den arbetsbaserade försäkringen under efterskyddstiden.

Även om definitionen av arbete som anställd görs enligt nationell lagstiftning så har EU-domstolen i målet C-713/20, X och Y, uttalat att ett fortlöpande anställningsförhållande måste finnas för att det ska bli aktuellt att tillämpa artikel 11.3 a. Du kan läsa mer om den domen och artikel 11.3 a i avsnitt 9.3.1.

Det följer av artikel 1 a och artikel 11.3.a i förordning 883/2004, såsom de tolkats av EU-domstolen, att den som har ett anställningsförhållande och som bedriver förvärvsarbete här i landet enligt 6 kap. 2 § SFB ska anses arbeta som anställd och omfattas av svensk lagstiftning (FKRS 2023:10).

En person som inte längre har ett anställningsförhållande eller som är tjänstledig utan lön, och som därmed inte bedriver förvärvsarbete enligt 6 kap. 2 § SFB, anses inte arbeta som anställd enligt artikel 11.3.a i förordning 883/2004. Detta gäller även om personen omfattas av den arbetsbaserade försäkringen i Sverige på grund av efterskyddstid (6 kap. 8 § SFB) eller SGI-skyddad tid (6 kap. 10 § SFB). En sådan person kan endast anses arbeta som anställd i Sverige om personen får en kontantförmån med anledning av arbete enligt artikel 11.2 i samma förordning. (Du kan läsa mer om artikel 11.2 i avsnitt 9.3.1).

Försäkringskassan har därför gjort följande ställningstaganden:

• Det krävs att personen har ett anställningsförhållande för att hen ska anses arbeta som anställd i Sverige enligt artikel 11.3.a i förordning 883/2004.
• Arbete som anställd enligt artikel 1 a i förordning 883/2004 ska definieras som den som bedriver förvärvsarbete i verksamhet här i landet enligt 6 kap. 2 § SFB.
• En person som inte har ett fortlöpande anställningsförhållande eller som är tjänstledig utan lön, även om personen omfattas av efterskyddstid eller SGI-skyddad tid, anses inte arbeta som anställd, såvida inte personen erhåller en kontantförmån enligt artikel 11.2 i förordning 883/2004. (FKRS 2023:10)

I 6 kap. 3–5 §§ SFB finns bestämmelser om de särskilda personkategorierna. Även för dessa kategorier ska det underförstått handla om ett förvärvsarbete enligt definitionen i 6 kap. 2 § SFB, eftersom de särskilda bestämmelserna bara tar sikte på var själva arbetet utförs. Det handlar i praktiken om att i vissa situationer betraktas arbetet som arbete i Sverige, även om det inte rent fysiskt förhåller sig så.

Likvärdig situation som betraktas som sådan verksamhet

Den andra punkten talar om situationer som kan likställas med arbete som anställd och verksamhet som egenföretagare. Med det menas att situationen kan likställas med förvärvsverksamhet som anställd eller egenföretagare enligt den berörda lagstiftningen. Begreppet ”likvärdig situation” kan innefatta alla aktiviteter eller likvärdiga situationer som behandlas som arbete som anställd eller egenföretagare och kan gälla alla möjliga uppdrag i form av exempelvis kommersiella och konstnärliga uppdrag liksom utbildningsuppdrag (Fuchs, Cornelissen, EU Social Security Law, A commentary on EU Regulations 883/2004 and 987/2009, C.H.BECK, Hart, Nomos, 2015 s. 55).

Eftersom SFB:s begrepp förvärvsarbete i verksamhet i Sverige är brett ryms de flesta situationer som förordningen genom sin formulering ”likvärdig situation” har till syfte att täcka in. Exempelvis kan även en musikers uppträdande eller en föreläsares föreläsningar ses som ett arbete i Sverige om det uppfyller kraven i SFB.

Försäkringskassan ska pröva en likvärdig situation genom bestämmelsen 6 kap. 2 § SFB för att komma fram till om en person kan anses arbeta i Sverige. I HFD-domen 2017 ref. 44 konstateras att med likvärdig situation med arbete avses inte situationer när en person endast är försäkrad för arbete enligt SFB. Efterskyddstid och SGI-skydd kan alltså inte anses vara ”likvärdig situation” med arbete (se FKRS 2023:10).

Vid tillämpning av förordning 1408/71 är definitionen av anställd enligt förordning 1408/71 en annan än den i förordning 883/2004. Bestämmelsen i förordning 1408/71 kopplar samman arbete som anställd med vem som är försäkrad för någon arbetsbaserad del. Du kan läsa mer om den definitionen och hur den bedömningen ska göras i avsnitt 11.2.1.

Tänk på att medlemsländer kan definiera begreppen arbete som anställd respektive verksamhet som egenföretagare på olika sätt. En aktivitet som betraktas som arbete i Sverige behöver därför inte ses som det i ett annat medlemsland.

Försäkrad person

Artikel 1 c) förordning 883/2004 försäkrad person: i fråga om de grenar av trygghetssystemen som omfattas av bestämmelserna i avdelning III, kapitlen 1 och 3, varje person som uppfyller villkoren i lagstiftningen i den medlemsstat som är behörig enligt bestämmelserna i avdelning II för rätt till en förmån, med beaktande av bestämmelserna i denna förordning.

Bestämmelsen innebär att den som efter fastställandet av den lagstiftning som ska gälla för personen enligt förordningen, och som är försäkrad i det medlemslandet för förmåner vid sjukdom, moderskap och likvärdiga faderskapsförmåner samt ersättning vid dödsfall, är en försäkrad person. Det avgörande kriteriet är alltså att personen efter bestämmandet av tillämplig lagstiftning har rätt till sådana förmåner enligt den nationella lagstiftningen efter beaktande av unionsrätten. (Fuchs, Cornelissen, EU Social Security Law, A commentary on EU Regulations 883/2004 and 987/2009, C.H.BECK, Hart, Nomos, 2015, s. 57–58)

Begreppet försäkrad person används på flera ställen i förordningen och har samma betydelse i alla artiklar.

Varje medlemsland har klassificerat vilka förmåner som gäller vid sjukdom, moderskap och likvärdiga faderskapsförmåner samt ersättning vid dödsfall. De förmåner som Sverige har klassificerat framgår av den svenska lagstiftningsförteckningen. Men som exempel kan nämnas att den som enligt SFB har rätt till omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning är en försäkrad person i förordningens mening. Samma sak gäller för den som har rätt till förmåner enligt exempelvis HSL eller STL.

I förordningen används även begreppet person (se exempelvis artiklarna 4, 11, 23 m.fl.). Detta begrepp definieras dock inte. Begreppet används bland annat för att fastställa tillämplig lagstiftning, det vill säga i den situation när det ännu inte är fastställt var personen är försäkrad. Det används även för sådana förmåner som en person kan beviljas som har haft en anställning, och därigenom är försäkrad för förmåner från den tidigare anställningen, samt för tidigare intjänade rättigheter, exempelvis ålderspension.

Försäkrad person i förordningen behöver inte vara samma som försäkrad person i medlemsländernas nationella lagstiftningar. Definitionen kom till i förordning 883/2004 eftersom personkretsen är mycket vidare än förordning 1408/71 och omfattar i stort sett alla EU-medborgare. Samtidigt kan en person i vissa länder vara försäkrad för andra förmåner än dem som grundar sig enbart på arbete som förordningen ursprungligen är byggd utifrån.

Detta visar att det är viktigt att skilja mellan personer

• som omfattas av förordningens personkrets
• som nationell lagstiftning ska gälla för enligt förordningen
• som är försäkrade enligt förordningen.

Det är nämligen inte alltid som det är likhetstecken mellan dessa. För att förstå systematiken i förordningen och hur ärenden med gränsöverskridande inslag ska hanteras är detta en viktig skillnad. Läs mer i kapitel 2.

Rättsfall

Målet C-636/19 CAK gällde ett nationellt beslut att inte ersätta en person för kostnader för hälso- och sjukvård som hen erhållit i en annan medlemsstat än den där hen är bosatt och den som utbetalar hens ålderspension. EU-domstolen gjorde följande tolkning av artikel 3 b i och 7.1 i direktiv 2011/24/EU (patientrörlighetsdirektivet) jämförda med artikel 1 c och 2 i förordning nr 883/2004. Den som uppbär pension enligt lagstiftningen i ett medlemsland och som enligt artikel 24 har rätt till vårdförmåner som utges av bosättningsmedlemsstaten på bekostnad av pensionsmedlemsstaten ska anses vara en ”försäkrad person”. Denna person kan erhålla återbetalning av kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvård som hen har erhållit i en tredje medlemsstat, utan att omfattas av det obligatoriska sjukförsäkringssystemet i den medlemsstat som betalar ut pensionen.

Läs mer

I den svenska översättningen av förordning 883/2004 används uttrycket ”rätt till en förmån”, vilket kan förstås som att den enskilde ska uppfylla samtliga villkor för ”rätten till en förmån”, det vill säga inklusive förmånsvillkoren. Med hänsyn till den engelska versionen som använder uttrycket ”to have the right to benefits” och den franska som lyder ”pour avoir droit aux prestations” får definitionen dock förstås som att det som avses är att den enskilde uppfyller villkoren ”för rätt till förmåner”, det vill säga att den enskilde är försäkrad för aktuella förmåner, i SFB:s mening uppfyller socialförsäkringsskyddet och inte att samtliga förmånsvillkor är uppfyllda. Samtidigt är det viktigt att tänka på att sådana villkor inte alltid kan upprätthållas när de strider mot unionsrätten.

Offentligt anställd

Artikel 1 d) förordning 883/2004 offentligt anställd: en person som betraktas som offentligt anställd eller behandlas som sådan av den medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter honom hör.

Bestämmelsen innebär att det är det medlemsland som personen är anställd i som bestämmer om en person ses som offentligt anställd eller inte.

Definitionen får främst betydelse för bestämmelserna om tillämplig lagstiftning. I dessa bestämmelser görs en skillnad mellan offentligt anställda och andra anställda personer. (Artikel 11.3 b, 11.3 d och 13.4 förordning 883/2004)

Vem ses som offentligt anställd i Sverige?

I SFB finns ingen definition av vem som ses som offentligt anställd. Till ledning för vad som ses som offentlig anställning i Sverige finns lagen (1994:260) om offentlig anställning. De som omfattas är arbetstagare hos

• staten
• kommuner
• regioner
• kommunalförbund.

Anställda i statligt ägda bolag räknas inte hit och den som är det anses därför inte som offentligt anställd i Sverige.

Sedan 2014 ska inte lokalt anställda vid svenska konsulat och beskickningar ses som offentligt anställda (4 kap. 5 a § SFB). Det gäller sådana personer som är lokalt anställda vid en svensk utlandsmyndighet. Du kan läsa mer om det i beskrivningen av 4 kap. 5 a § SFB.

Försäkringskassan ska därför bedöma att personer som är anställda i stat, kommun och region är offentligt anställda i Sverige, undantaget personer som är lokalt anställda vid en svensk utlandsmyndighet.

Om en person arbetar i Sverige för en arbetsgivare som tillhör ett annat medlemslands förvaltning, är det lagstiftningen i det andra medlemslandet som avgör om personen ska betraktas som offentligt anställd. Tänk på att medlemsländer har olika lagstiftningar och definitioner som gör att en och samma situation kan ses på olika sätt av olika medlemsländer.

Särskilda regelverk för vissa offentligt anställda inom EU

Termen offentligt anställd innebär i vardagligt tal alla som arbetar för ett medlemslands administration. Det finns särskilda regler för vissa offentligt anställda inom EU och det gäller personer som omfattas av EU:s tjänsteföreskrifter eller personer som är kontraktsanställda. Det är därför viktigt att Försäkringskassan utreder vad för sorts offentligt anställd person som det är fråga om och vilka regelverk som den träffas av.

EU:s tjänsteföreskrifter

En person som är anställd av en EU-institution kan välja att omfattas av EU:s interna regler förordning nr 31 (EEG), nr 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (tjänsteföreskrifter). Tjänsteföreskrifternas bestämmelser om socialförsäkring som är av intresse för Försäkringskassan finns i artiklarna 72–76a i tjänsteföreskrifterna. Försäkringskassan ska därför utreda om personen i de här fallen omfattas av tjänsteföreskrifterna eller inte.

Tjänsteföreskrifterna kan på sätt och vis liknas med andra avtal om exempelvis immunitet och privilegier, som innebär att personen bara omfattas av den försäkring som avtalet täcker. Det kan till exempel innebära att även om personen arbetar och bor i Sverige och valt att omfattas av tjänsteföreskrifterna med anledning av arbetet för EU-institutionen, kan personen ändå vara försäkrad för bosättningsbaserade förmåner enligt SFB. Du kan läsa mer om hur den konstruktionen fungerar i kapitel 2 och 17. Samtidigt skiljer sig tjänsteföreskrifterna sig från andra avtal om exempelvis immunitet och privilegier, på så sätt att tjänsteföreskrifterna inte fråntar nationellt ansvar eller nationell försäkring i detta sammanhang. Tjänsteföreskrifterna har regler om inresa, vistelse och socialförsäkring för EU-arbetet men har inga bestämmelser om vad som gäller för försäkringen i det land personen kommer ifrån eller bor i. Det betyder med andra ord att tjänsteföreskrifterna inte utesluter en liknande försäkring som ska gälla i första hand.

De förmåner som omfattas av tjänsteföreskrifterna kan betalas ut till en annan person eller så kan till exempel en make ha rätt till samma förmån som tjänstemannen (se bland annat artikel 67 om familjetillägg och artikel 72 i tjänsteföreskrifterna).

Enligt EU-domstolen är en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna en migrerande arbetstagare. En EU-medborgare som arbetar i ett annat medlemsland än sitt ursprungsland förlorar inte sin egenskap av arbetstagare i EUF-fördragets mening på grund av att hen är anställd av en internationell organisation. Det gäller även om villkoren för inresan och vistelsen i anställningslandet regleras särskilt i en internationell konvention, exempelvis tjänsteföreskrifterna. (Se punkt 11 i mål C-389/87 och 390/87 och punkt 20 i mål C-310/91.) Att personen ses som arbetstagare har bland annat betydelse för likabehandling och personen kan därför exempelvis ha rätt att tillgodoräkna sig försäkringsperioder för arbetet under tid som hen har omfattats av tjänsteföreskrifterna.

Personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna ses inte som offentligt anställda och omfattas varken av arbetslandets lagstiftning eller av förordning 883/2004 (se punkt 41–42 i mål C-411/98 och punkt 35 i mål C-690/15). Tjänsteföreskrifterna är bindande för alla medlemsländer och är därför gällande rätt även i Sverige (se punkt 7–8 i mål C-137/80, punkt 21 i mål C- 186/85 och punkt 32 i mål C‑92/02 samt punkt 22 i mål C‑647/13).

Kontraktsanställda

Kontraktsanställda inom EU kan däremot omfattas av förordning 883/2004 och det finns en särskild bestämmelse om den gruppens tillämpliga lagstiftning i artikel 15. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.3.5.

Särskilt system för offentligt anställda

Artikel 1 e) förordning 883/2004 särskilt system för offentligt anställda: trygghetssystem som skiljer sig från det allmänna trygghetssystem som är tillämpligt på anställda i den berörda medlems-staten och som direkt omfattar alla eller vissa kategorier av offentligt anställda.

Bestämmelsen innebär att vissa bestämmelser i förordningen också gäller särskilda trygghetssystem som finns för offentligt anställda i vissa medlemsländer. Se exempelvis artiklarna 49 och 60 i förordning 883/2004. Svenska offentligt anställda ses inte som omfattade av ”särskilda regler för offentligt anställda”. Det beror på att Sverige har ett gemensamt trygghetssystem som omfattar alla oavsett yrkestillhörighet och därför inget särskilt system för offentligt anställda.

Läs mer

I förordning 883/2004 finns inga särskilda bestämmelser om tillämplig lagstiftning för personer som omfattas av särskilda system för offentligt anställda, till skillnad från i förordning 1408/71. I förordning 1408/71 finns nämligen två undantag från regeln om ett lands lagstiftning. Ett av undantagen gäller just för personer som är offentligt anställda i fler än ett medlemsland och som i åtminstone ett av dessa länder är försäkrade i ett särskilt system för offentligt anställda. En offentligt anställd ska under sådana förhållanden omfattas av lagstiftningen i vart och ett av medlemsländerna (artikel 14.f i förordning 1408/71). Du kan läsa mer om detta i avsnitt 11.3.12.

Eftersom förordning 883/2004 är en förenkling av sin föregångare bedömdes det tillräckligt att i förordning 883/2004 inkludera personer som omfattas av särskilda system för offentligt anställda genom att i vissa sakområdesbestämmelser hänvisa till att förordningen även ska tillämpas på personer som omfattas av sådana särskilda system.

Gränsarbetare

Artikel 1 f) förordning 883/2004 gränsarbetare: en person som arbetar som anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat men som är bosatt i en annan medlemsstat, dit personen som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan.

Bestämmelsen innebär att en gränsarbetare är en person som arbetar i ett medlemsland och bor i ett annat, och som i regel åker till sitt hem dagligen eller minst en gång i veckan.

Att det finns en särskild definition för denna grupp beror på att det finns särskilda förmånliga bestämmelser i förordningen för gränsarbetare och deras familjemedlemmar, bland annat när det gäller rätt till vårdförmåner och transport samt vid arbetslöshet (se artiklarna 18.2, 28, 37, 65 och 65 a). Det kan bero på att denna grupp har ett större behov av att kunna få förmåner i bosättningsmedlemslandet än personer som i vart fall längre perioder bor eller vistas i landet som de arbetar i. Därför är det viktigt att klarlägga om en person som påstår sig vara gränsarbetare är det eller inte.

Det finns inget krav i bestämmelsen på att det ska handla om medlemsländer med gemensam geografisk gräns. I praktiken kan därför bestämmelsen även gälla en person som exempelvis arbetar i Grekland men bor i Göteborg, så länge kravet på hemfärd dagligen eller minst en gång i veckan är uppfyllt.

När en person som Försäkringskassan har bedömt att svensk lagstiftning ska gälla för enligt förordningen gör anspråk på någon förmån som gränsarbetare, ska Försäkrings-kassan bedöma om personen uppfyller kraven för det. Vid den bedömningen ska Försäkringskassan ta ställning till om personen arbetar i ett medlemsland och bor i ett annat samt om personen åker hem dagligen eller minst en gång i veckan. En sådan bedömning kan göras utifrån eventuella bostäder i de två länderna och resor som personen kan visa på.

Flykting och statslös

Artikel 1 g) förordning 883/2004 flykting: ska ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951.

Artikel 1 h) förordning 883/2004 statslös: ska ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om statslösa personers rättsliga ställning, undertecknad i New York den 28 september 1954.

Bestämmelsens definition av en flykting är en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där hen är medborgare och inte kan ta del av det landets skydd.

Flykting är även den som är statslös och som av ovan nämnda skäl befinner sig utanför det land där hen tidigare hade sin vanliga vistelseort.

Statslös är enligt bestämmelsen den som inte ses som medborgare i något land med tillämpning av något lands lagstiftning.

Eftersom även flyktingar och statslösa som är bosatta i ett medlemsland tillhör personkretsen i förordningen finns här en definition av dessa begrepp.

Bestämmelsen innebär att Försäkringskassan ibland kan behöva bedöma om en person ska ses som en flykting eller statslös för att förordningen ska kunna tillämpas. Hur den bedömningen ska gå till beror på om det är Sverige eller ett annat land som har gjort bedömningen av personens status.

I Sverige är det Migrationsverket som handlägger ärenden om flyktingar och statslösa. När en person bedömts som flykting utfärdar Migrationsverket en flyktingförklaring. Om personen fått status som flykting eller statslös i ett annat land ska personen visa handlingar som styrker statusen som flykting eller statslös.

För att Försäkringskassan ska bedöma att en flykting och statslös ingår i förordningens personkrets måste det vara en flykting eller statslös som bott i ett annat medlemsland. Därför ingår exempelvis inte flyktingar som kommer ifrån tredjeland och som enbart reser via ett annat medlemsland till Sverige i personkretsen.

Familjemedlem

Artikel 1 i) förordning 883/2004 familjemedlem:

1. i) en person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet i den lagstiftning enligt vilken förmåner utges. ii) i fråga om vårdförmåner enligt avdelning III, kapitel 1 om sjukdom, moderskap och liknande faderskapsförmåner, en person som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet enligt lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt.
2. Om det i den lagstiftning i en medlemsstat, som är tillämplig enligt punkt 1, inte görs någon skillnad mellan familjemedlemmar och andra personer på vilka den är tillämplig, ska make/ maka, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll betraktas som familjemedlemmar.
3. Om enligt den lagstiftning som är tillämplig enligt punkterna 1 och 2 en person betraktas som familje- eller hushållsmedlem endast om han lever i samma hushåll som den försäkrade personen eller pensionstagaren, ska detta villkor anses uppfyllt när personen i fråga är beroende till sin försörjning av den försäkrade personen eller pensionstagaren.

Bestämmelsen innebär att det finns två definitioner som är utgångspunkt för vem som ska ses som familjemedlem:

• den nationella lagstiftningen i det medlemsland som betalar ut förmåner
• den nationella lagstiftningen i det medlemsland där familjemedlemmen bor.

Men om den nationella lagstiftningen

• inte gör någon skillnad mellan familjemedlemmar och andra personer, ska make/maka, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll ses som familjemedlemmar.
• bara ser den som lever i samma hushåll med den försäkrade personen som familjemedlem, ska det villkoret anses uppfyllt om personen huvudsakligen är ekonomiskt beroende av den anställde eller egenföretagaren för sin försörjning.

Varför finns särskilda bestämmelser om rätt till förmåner för familjemedlemmar?

I förordningen ges även familjemedlemmar till förvärvsaktiva, det vill säga personer som arbetar, vissa rättigheter. Det gäller både rättigheter som uppstår och kan fås genom den anställde eller egenföretagarens arbete, men även vissa egna direkta rättigheter (se exempelvis artikel 21 och 67 m.fl.). Vissa medlemsländers socialförsäkringssystem bygger enbart på arbete, och för att erbjuda en form av skydd även för familjemedlemmar till den arbetande har förordningen denna reglering.

I svensk socialförsäkringslagstiftning har vi inget uttryckligt familjemedlemsbegrepp. Enligt SFB finns heller inte möjligheten att bli försäkrad via en annan person som arbetar. Här försäkras var och en självständigt, och personer som inte arbetar kan omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen.

Det finns visserligen en bestämmelse i SFB som säger att medföljande familje-medlemmar till statsanställda, diplomater, biståndsarbetare och utlandsstuderande fortsatt ska ses som bosatta här vid utlandsvistelsen (5 kap. 4–8 §§ SFB). Men det är inte en bestämmelse som generellt talar om vilka som ses som familjemedlemmar inom svensk socialförsäkring. Bestämmelsen innebär dessutom att familjemedlemmarna är självständigt försäkrade i Sverige för bosättning men där det beror på att de är familjemedlem till en arbetande eller studerande person som tas upp i 5 kap. 4–7 §§ SFB.

Eftersom det inte finns någon definition av begreppet familjemedlem i svensk socialförsäkringslagstiftning ska make/ maka, minderåriga barn och myndiga barn som är beroende av underhåll ses som familjemedlemmar (artikel 1.i.2 i förordning 883/2004).

I Sverige är som huvudregel alla föräldrar skyldiga att betala underhåll för sina barn. Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller arton år. Går barnet i skolan efter att hen fyllt 18 år är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår. Det gäller längst till barnet fyller tjugoett år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning. (7 kap. 1 § Föräldrabalken)

Ett barn är därför familjemedlem till en förälder som är underhållsskyldig.

Rättsfall

I mål C-802/18 Caisse pour l’avenir des enfants konstaterade EU-domstolen bl.a. följande. Artikel 45 FEUF och artikel 7.2 i förordning 492/2011 ska tolkas så att ett familjebidrag utgör en social förmån i den mening som avses i dessa bestämmelser när bidraget är knutet till att en gränsarbetare utövar avlönad verksamhet i ett medlemsland.

Vidare gjorde EU-domstolen följande tolkning av artiklarna 1 i) och 67 i förordning 883/2004, jämförda med artikel 7.2 i förordning 492/2011 och artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet. Artiklarna hindrar ett medlemsland från att ha bestämmelser som innebär att en gränsarbetare endast kan få familjebidrag, som är knutet till utövandet av avlönad verksamhet i detta medlemsland, för sina egna barn och inte för gränsarbetarens makes eller makas barn som hen saknar släktskap med men försörjer och när alla barn som är bosatta i medlemslandet har rätt till detta bidrag.

Bosättning

Artikel 1 j) förordning 883/2004 bosättning: den ort där en person är stadigvarande bosatt.

Bestämmelsen innebär att en person har sin bosättning där hen är stadigvarande bosatt och har varaktigt centrum för sina levnadsintressen. Enligt EU-domstolen kan en person vid tillämpning av förordningen inte vara stadigvarande bosatt i två medlemsländer samtidigt. Det framgår av den rättspraxis som har utarbetat förteckningen över vilka omständigheter som ska beaktas när det ska avgöras var personen är stadigvarande bosatt. (Artikel 11 i förordning 987/2009) Du kan läsa mer om hur och när Försäkringskassan ska göra en bosättningsbedömning under beskrivningen av artikel 11.3 e i förordning 883/2004 i avsnitt 9.3.1.

Läs mer

Definitionen om bosättning hänvisar inte till den nationella lagstiftningen på så sätt som definitionen av arbete gör. Det innebär att stadigvarande bosatt är ett unionsrättsligt begrepp. Men det är inte ett fastställt och definierat begrepp, vilket gör att det ändå kan finnas nationella inslag vid bedömningen. Bosättning har samma innebörd oavsett var i förordningarna begreppet nämns.

Anledningen till att bosättning är ett unionsrättsligt begrepp är att en person rimligen bara kan anses vara bosatt i ett medlemsland, och därför ska det inte vara möjligt att två medlemsländer kommer fram till olika bedömningar i den frågan. Därför ska man vid bedömningen ställa stadigvarande bosättning mot tillfällig bosättning. Du kan läsa mer om detta nedan.

Vistelse

Artikel 1 k) förordning 883/2004 vistelse: tillfällig bosättning.

Bestämmelsen innebär motsatsen till stadigvarande bosättning.

EU-domstolen har slagit fast att i de fall det är osäkert om det handlar om en vistelse eller en stadigvarande bosättning, ska man bedöma i vilket av länderna personen har sin tillfälliga respektive stadigvarande bosättning. Det ska bedömas utifrån samtliga relevanta omständigheter och personens avsikt så som den framgår av de faktiska omständigheterna. Bara det förhållandet att EU-medborgaren har stannat kvar i ett medlemsland under en längre period är inte i sig och som sådant tillräckligt för att anse att personen är bosatt i det landet. (C-255/13 I)

Lagstiftning

Artikel 1 l) förordning 883/2004 lagstiftning: i förhållande till varje medlemsstat, de lagar, författningar och övriga tillämpningsbestämmelser som rör de grenar av social trygghet som avses i artikel 3.1. Beteckningen omfattar inte andra avtalsbestämmelser än de som är avsedda att genomföra en försäkringsskyldighet som följer av de lagar och bestämmelser som avses i föregående stycke eller som genom myndighetsbeslut har omvandlats till tvingande bestämmelser eller fått utvidgat tillämpningsområde, förutsatt att den berörda staten avger en förklaring om detta och anmäler detta till Europaparlamentets talman och ordföranden för Europeiska unionens råd. Denna förklaring ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Bestämmelsen innebär att när förordningen talar om lagstiftning menas varje medlemslands lagar, författningar och övriga tillämpningsbestämmelser inom den sociala tryggheten som ryms inom förordningens sakområden. Vilken svensk lagstiftning som omfattas av förordningen framgår i lagstiftningsförteckningen som är inlämnad i enlighet med artikel 9 i förordning 883/2004. Varje medlemsland ska lämna in en sådan förteckning, och det innebär att det är medlemsländerna själva som bestämmer vilken lagstiftning som ska omfattas av förordningen. Du kan läsa mer om detta i avsnitt 9.2.9.

Ändringar eller tillskott i medlemsländernas lagstiftningsförteckningar ska anmälas genom en förklaring och publiceras i EU:s officiella tidning för att bli gällande (andra stycket). Det är Socialdepartementet som ansvarar för att rapportera ändringar i svensk lagstiftning. Försäkringskassan ska kontrollera om förmånen finns i Sveriges lagstiftningsförteckning och därför ingår i förordningens tillämpningsområde. Även om förmånen inte ingår i den svenska lagstiftningsförteckningen, kan den ändå ingå i förordningens tillämpningsområde. Läs mer om detta i avsnitt 9.2.3.

Behörig myndighet

Artikel 1 m) förordning 883/2004 behörig myndighet: varje medlemsstats minister, ministrar eller motsvarande myndighet med ansvar för de sociala trygghetssystemen inom hela eller någon del av medlemsstaten.

Bestämmelsen innebär att ett lands behöriga myndighet är den myndighet i landet som har ansvar för de sociala trygghetssystemen.

Förordningens bestämmelser nämner på vissa ställen vad den behöriga myndigheten har för uppgifter eller hur exempelvis en ansökan ska hanteras av densamma (ex. artikel 68 och 81 i förordning 883/2004).

I Sverige är Socialdepartementet behörig myndighet (EESSI Institutionsdatabas och punkt Z bilaga 1 till förordning 574/72).

Administrativa kommissionen

Artikel 1 n) förordning 883/2004 administrativa kommissionen: den kommission som avses i artikel 71.

Bestämmelsen beskriver att AK är ett organ som är knutet till EU-kommissionen och består av regeringsföreträdare för medlemsländerna.

Den officiella benämningen för AK är CA.SS.TM (från den franska benämningen ”Commission Administrative pour la Securité Sociale des Travailleurs Migrants”).

Sverige representeras i AK av deltagare från Socialdepartementet. AK har hand om samtliga administrativa frågor om tolkningen av samordningsbestämmelserna, samt bereder och föreslår nödvändiga förändringar av dem. AK ska också underlätta en enhetlig tillämpning av förordningarna och besluta hur de blanketter ska se ut som stöder förordningens tillämpning.

Det hålls i regel fyra AK-möten per år. Inför mötena har Försäkringskassan i uppgift att yttra sig i vissa av de frågor som ska behandlas på mötena. Det är viktigt att Försäkringskassan då analyserar frågorna och bedömer konsekvenser av förslagen utifrån Försäkringskassans perspektiv. Eftersom frågorna som tas upp i AK handlar om hur samordningsbestämmelserna ska tillämpas, är det i slutändan Försäkringskassan som ska hantera de beslut och rekommendationer som kommer från AK. Ofta önskar även departementet expertdeltagande från Försäkringskassan på mötena, och vår uppgift är även då att bidra med vårt myndighetsperspektiv på frågorna.

Bestämmelser om AK finns i artiklarna 71–72 i förordning 883/2004 och i artiklarna 80–81 i förordning 1408/71.

Tillämpningsförordningen

Artikel 1 o) förordning 883/2004 tillämpningsförordningen: den förordning som avses i artikel 89.

Bestämmelsen innebär att man i en tillämpningsförordning har närmare bestämmelser om hur förordning 883/2004 ska tillämpas. Den heter förordning 987/2009. Du kan läsa mer om den i kapitel 10.

Tillämpningsförordningen innehåller många handläggningsregler för myndigheterna och har exempelvis regler om hur frågor ska hanteras när medlemsländer inte är överens (ex. artiklarna 2 och 11 i förordning 987/2009).

Institution, behörig institution, institution på bosättnings- respektive vistelseorten och behörig medlemsstat

Artikel 1 p) förordning 883/2004 institution: i förhållande till varje medlemsstat, det organ eller den myndighet som har ansvaret för tillämpningen av hela eller delar av lagstiftningen.

Artikel 1 q) förordning 883/2004 behörig institution: i) den institution hos vilken den berörda personen är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmåner görs, eller ii) den institution från vilken den berörda personen har eller skulle ha rätt till förmåner, om denne eller en eller flera medlemmar av hans familj var bosatta i den medlemsstat där institutionen finns, eller iii) den institution som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet, eller iv) när det gäller ett system som gäller arbetsgivarens ansvar för de förmåner som avses i artikel 3.1, antingen arbetsgivaren eller försäkringsgivaren i fråga, eller, om sådan saknas, ett organ eller en myndighet som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet.

Artikel 1 r) förordning 883/2004 institution på bosättningsorten och institution på vistelseorten: den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen är bosatt och den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen vistas, enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar eller, när ingen sådan institution finns, den institution som utsetts av berörda medlemsstatens behöriga myndighet.

Artikel 1 s) förordning 883/2004 behörig medlemsstat: den behöriga medlemsstat där den behöriga institutionen finns.

Bestämmelserna i dessa artiklar definierar vilket medlemsland och vilken myndighet i ett medlemsland som är ansvarig i olika situationer. Just behörig är nyckelordet i sammanhanget eftersom det definierar den lagstiftning och det medlemsland där en person är försäkrad för socialförsäkringsförmåner.

Uppgiften om vilka institutioner som är behöriga och vilka som är institutioner på vistelse- eller bosättningsorten finns i EESSI Institutionsdatabas – Register över europeiska socialförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringsinstitutioner. Den finns på EU-kommissionens webbplats.

För Sveriges del är Försäkringskassan aktuell institution beroende av situation förutom för områdena

• arbetslöshetsförmåner där Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF), arbetslöshetskassorna och Arbetsförmedlingen är behöriga institutioner
• pension och efterlevandestöd där Pensionsmyndigheten är behörig institution.

Att Försäkringskassan är behörig institution i Sverige innebär att vi ansvarar för samordning och för att bedöma när förordningens bestämmelser är tillämpliga. Om Försäkringskassan exempelvis intygar att en person omfattas av svensk socialförsäkring (genom att utfärda intyg A1 eller annan handling) är det bindande för både myndigheter och arbetsgivare i Sverige och för andra medlemsländer (C-202/97, Fitzwilliam Ltd, C-2/05, Herbosch Kiere NV och mål C-178/97, Barry Banks m.fl.).

Försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperiod eller period som egenföretagare

Artikel 1 t) förordning 883/2004 försäkringsperiod: avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, såsom de definieras eller erkänns som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med försäkringsperioder.

Artikel 1 u) förordning 883/2004 anställningsperiod eller period som egenföretagare: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts, och alla perioder som behandlas som sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med anställningsperioder eller perioder som egenföretagare.

Artikel 1 v) förordning 883/2004 bosättningsperiod: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som fullgjorda.

Bestämmelserna innebär att det är den nationella lagstiftningen som definierar eller bestämmer vad som ska ses som försäkrings-, anställnings- och bosättningsperioder.

I Sverige är det alltså SFB, i första hand 5, 6, 12 och 35 kap., som definierar vad som är aktuella perioder här i Sverige. En försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperiod i Sverige är mycket förenklat den period som en person kan anses försäkrad i Sverige för arbetsbaserade- eller bosättningsbaserade förmåner.

Försäkringskassans tillämpning påverkas av bosättnings-, anställnings- och försäkrings-perioder på flera sätt:

• perioder från andra medlemsländer ska i vissa fall tas hänsyn till på samma sätt som om perioderna fullgjorts här i Sverige enligt SFB (jfr exempelvis artikel 6 i förordning 883/2004)
• andra medlemsländer kan fråga Sverige om en persons bosättnings-, anställnings- eller försäkringsperioder som kan behövas för att det landet ska kunna tillämpa sin lagstiftning korrekt.
• En person kan även tillgodoräkna sig perioder från Sverige enligt andra länders lagstiftning.

Vårdförmåner

Artikel 1 va) förordning 883/2004 vårdförmåner: i) enligt avdelning III kapitel 1 (förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner): vårdförmåner som tillhandahålls enligt en medlemsstats lagstiftning vilka är avsedda att tillhandahålla, tillgängliggöra, direkt betala eller ersätta kostnaden för sjukvård och sjukvårdsprodukter samt sidotjänster till denna vård; Detta inbegriper förmåner vid långvarigt vårdbehov, ii) enligt avdelning III kapitel 2 (olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar), alla vårdförmåner relaterade till olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar enligt definitionen i led i ovan vilka tillhandahålls inom ramen för medlemsstaternas system för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

Bestämmelsen innebär att vårdförmåner är ett samlingsbegrepp för flera förmåner som finns i förordningens olika sakområden. Det handlar om förmåner med syfte att tillhandahålla, tillgängliggöra, direkt betala eller ersätta kostnaden för sjukvård, sjuk-vårdsprodukter och sidotjänster till denna vård. Just vilka förmåner som definieras som vårdförmåner är olika beroende på i vilket kapitel i förordningen de nämns.

Definitionen har betydelse i sakområdeskapitlen där det finns bestämmelser om hur dessa ska samordnas.

Vårdförmåner skiljer sig mot kontantförmåner. Det finns ingen definition av kontant-förmåner i förordningen, men skillnaden är att vårdförmåner ges i form av en tjänst och kontantförmåner ges i form av pengar. Omvårdnadsbidrag är exempel på kontantförmån som ska samordnas enligt kapitel 1 i förordning 883/2004. Assistansersättning är ett exempel på en vårdförmån, det vill säga en tjänst eller ”in natura”, som ska samordnas enligt samma kapitel.

Utgångspunkten för definitionen av vårdförmåner är att det handlar om förmåner som betalas ut enligt medlemsländernas lagstiftning och det kan därför skilja sig mellan länderna vilka förmåner som finns och som alltså kan betalas ut. Tänk även på att svensk lagstiftning inte har motsvarande uppdelning eller benämning vårdförmåner.

Svenska vårdförmåner är utifrån definitionen följande:

• sjukvård
• tandvård
• läkarvårdsersättning
• ersättning för fysioterapi
• ersättning för läkemedel
• psykiatrisk tvångsvård (LPT)
• resekostnadsersättning vid sjukresor
• assistansersättning
• rehabiliteringsåtgärder
• rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag för kostnader i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering
• bidrag till arbetshjälpmedel vid rehabilitering
• smittbärarersättning i form av resekostnadsersättning
• bilstöd.

Bestämmelsen innebär att om Försäkringskassan exempelvis ska tillämpa artikel 17 så gäller den både för sjukvård och tandvård och ska därför tillämpas på samma sätt. Du kan läsa mer om detta i avsnitt 9.4.1 och vägledning 2021:1 Vård i gränsöverskridande situationer.

Pension

Artikel 1 w) förordning 883/2004 pension: omfattar inte endast pensioner utan även engångsbelopp som kan ersätta pensioner, utbetalningar i form av ersättning för avgifter samt, om inget annat föreskrivs i bestämmelserna i avdelning III, uppräkningar eller tilläggsbidrag.

Bestämmelsen innebär att det inte bara är löpande pensionsutbetalningar som definieras som pension, utan även vissa andra ersättningar.

Som pension avses i Sverige

• sjuk- eller aktivitetsersättning enligt 33 kap. SFB
• inkomstgrundad ålderspension i form av inkomstpension, tilläggspension och premiepension samt premiepension till efterlevande enligt 55 och 57–59 kap. SFB
• pension enligt 55, 65–67 kap. SFB
• efterlevandepension enligt 75–80 kap. SFB
• vissa andra pensioner som regleras i lag eller förordning, exempelvis pension enligt förordningen (2003:55) om avgångsförmåner för vissa arbetstagare med statlig chefsanställning.

Sjukersättning och aktivitetsersättning kallas inte pension i Sverige men är förmåner vid invaliditet enligt den svenska lagstiftningsförteckningen och de samordnas enligt kapitel IV i förordning 883/2004. Förteckningen finns på Fia. Andra länder benämner ersättning vid invaliditet som pension, se bland annat bilaga VI till förordning 883/2004. Det kan tänkas ha sin bakgrund i att ersättningarna syftar till att täcka samma risk, det vill säga den långvariga risken för personer som inte kommer att arbeta mer. I samma bilaga har Sverige uppgett att inkomstgrundad sjukersättning och aktivitetsersättning är förmåner som samordnas som en typ A-lagstiftning och som därför samordnas med andra länders pensioner. Sjukersättning och aktivitetsersättning kan därför anses vara pension enligt artikel 1 w i förordning 883/2004.

Det är Försäkringskassan som är behörig institution, det vill säga den myndighet i Sverige som ansvarar för att fastställa vilket lands lagstiftning som ska gälla enligt förordningen. Men det är i första hand Pensionsmyndigheten som ansvarar för de förmånsspecifika bestämmelserna om pension i förordningen. Du kan läsa mer om detta i Pensionsmyndighetens vägledning 2010:7 Förmåner vid ålderdom och dödsfall enligt EG-förordningarna 883/2004 och 987/2009 samt EU-förordningen 1231/2010 samt enligt konventioner om social trygghet.

Förmån vid förtida pensionering

Artikel 1 x) förordning 883/2004 förmån vid förtida pensionering: alla kontantförmåner som inte är förmåner vid arbetslöshet och förtida förmåner vid ålderdom som från och med en bestämd ålder utges till en arbetstagare som har minskat sin yrkesverksamhet, upphört att vara yrkesverksam eller för tillfället inte är yrkesverksam, fram till den ålder då denne kan få ålderspension eller förtida pension, och vilka inte innebär något krav på att ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den behöriga staten. En förtida förmån vid ålderdom är en förmån som utges före den ålder som normalt krävs för rätt till pension och som antingen utges även när denna ålder har uppnåtts, eller ersätts med en annan förmån vid ålderdom.

Bestämmelsen innebär att förmån vid förtida pensionering är en ersättning som kan ges innan en person uppnått pensionsålder och som inte ställer några krav på motprestation. Det regleras särskilt i kapitel 7 i förordning 883/2004.

Sverige har i dagsläget inga förmåner vid förtida pensionering.

Dödsfallsersättning

Artikel 1 y) förordning 883/2004 dödsfallsersättning: ett engångsbelopp som utbetalas vid dödsfall, med undantag av de engångsbelopp som avses i w.

Bestämmelsen säger att dödsfallsersättningar är engångsbelopp som inte är i form av pension.

För svensk del ses begravningshjälp enligt 87 kap. 4–5 §§ SFB som dödsfallsersättning. Det är Pensionsmyndigheten som administrerar begravningshjälp. Du kan läsa mer om detta i Pensionsmyndighetens vägledning 2012:1 Efterlevandelivränta och begravningshjälp.

Familjeförmån

Artikel 1 z) förordning 883/2004 familjeförmån: alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I.

Bestämmelsen beskriver att familjeförmåner är alla förmåner som är tänkta att möta en familjs utgifter, förutom underhållsstöd och särskilda bidrag vid barns födelse och adoption.

Enligt EU-domstolens praxis handlar det om förmåner som familjer automatiskt beviljas utifrån vissa objektiva kriterier, såsom familjens storlek, inkomster och kapitalresurser. Det spelar ingen avgörande roll om förmånen har ett prestationskrav eller inte (C-78/91 Hughes). Utgångspunkten är att alla förmåner till barn eller personer med barn ska falla inom förordningens tillämpningsområde och kapitel 8 om det inte handlar om förmåner som anges i bilaga 1 eller som faller in under artikel 70. (Se exempelvis bilaga 1 och C-225/10, Perez Garcia)

Följande svenska förmåner är klassificerade som familjeförmåner enligt förordningen:

• barnbidrag, 14–16 kap. SFB
• bostadsbidrag, delarna särskilt bidrag för hemmavarande barn och för barn som bor växelvis samt umgängesbidrag 94–98 kap. SFB
• vårdnadsbidrag enligt lagen (2008:307) om kommunalt vårdnadsbidrag. (Lagen om kommunalt vårdnadsbidrag slutade gälla den 1 februari 2016, vilket innebär att den inte längre är en familjeförmån enligt förordningen. Försäkringskassan ska dock under en övergångsperiod fortsätta hantera den som en familjeförmån enligt förordning 883/2004)
• studiebidrag och extra tillägg enligt studiestödslagen.

Från och med 1 mars 2018 ingår även

• det särskilda bidraget vid växelvis boende 95 kap. SFB
• umgängesbidraget, 96 kap. SFB.

Från och med den 6 februari 2019 ingår även

• föräldrapenning, 11–12 kap. SFB

Rättsfall

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en dom HFD 2019 ref. 5 slagit fast att den svenska föräldrapenningen ska anses vara en familjeförmån. HFD motiverade sitt ställningstagande med bland annat följande. Familjeförmåner definieras i förordning 883/2004 som alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter. Definitionen motsvarar alltså i sak den som fanns i förordning 1408/71. Vidare anges i skäl 34 till förordning 883/2004 bland annat domen i målet Kuusijärvi som ett exempel på kategorins stora tillämpningsområde. HFD menade med bakgrund av detta att vad som avses med en familjeförmån enligt förordning 883/2004, inte har ändrats i förhållande till förordning 1408/71. Detta innebär i sin tur att föräldrapenning ska anses vara en familjeförmån.

Vilka familjeförmåner som finns skiljer sig mellan medlemsländerna. Bara för att Sverige har en viss familjeförmån, innebär det alltså inte att det andra landet behöver ha det. Även i SFB heter avdelning B familjeförmåner. Tänk på att de förmåner som är familjeförmåner enligt SFB inte är samma som de förmåner som ingår i sakområdet familjeförmåner enligt förordningen.

Läs mer

Efterlevandestöd ses som en form av familjeförmån i artikel 69, även om den enligt Sveriges lagstiftningsförteckning anges som en förmån till efterlevande, kapitel 5 i förordningen.

Efterlevandestöd samordnas inte med övriga EU-familjeförmåner, eftersom det är en extra eller särskild familjeförmån för barn som har förlorat en eller båda sina föräldrar (artikel 69 i förordning 883/2004). Det är Pensionsmyndigheten som handlägger efterlevandestöd som en familjeförmån när förordning 883/2004 är tillämplig. Du kan läsa mer om det i Pensionsmyndighetens vägledning 2010:4 Efterlevandepension och efterlevandestöd.

9.2.2 Personkrets

Artikel 2 förordning 883/2004

1. Denna förordning ska tillämpas på alla som är medborgare i en medlemsstat, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.
2. Denna förordning ska dessutom tillämpas på efterlevande till personer som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, oavsett dessa personers medborgarskap, om deras efterlevande är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar som är bosatta i en medlemsstat.

Bestämmelsen beskriver att följande personer (inklusive barn) ingår i personkretsen:

• EU-medborgare
• statslösa och flyktingar som bor i ett medlemsland,
• och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i minst ett medlemsland, samt
• ovanstående personers familjemedlemmar och efterlevande.

Att någon ingår i personkretsen betyder att förordningen ska tillämpas på hen. Personkretsen i förordning 883/2004 skiljer sig mot personkretsen i förordning 1408/71. Du kan läsa mer om tidigare personkrets i avsnitt 11.2.9.

Att ingå i förordningens personkrets är ett av de grundläggande kraven för att förordning 883/2004 ska kunna användas i den aktuella situationen. Personkretsen definierar vilka villkor som en person måste uppfylla för att omfattas av förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Villkoren som ska uppfyllas kan delas in i tre kategorier:

• nationalitet
• om man är familjemedlem eller efterlevande
• att man omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i minst ett medlemsland.

Nationalitet

För att en person ska ingå i personkretsen måste hen uppfylla villkoret för nationalitet. För att göra det ska personen vara

• EU-medborgare
• medborgare i ett EES-land eller Schweiz (från och med det datum som förordning 883/2004 blev tillämplig i dessa stater, se artikel 90.1.c)
• statslös eller flykting som bor i ett medlemsland.

Tredjelandsmedborgare som inte ingår i kategorierna ovan ska uppfylla villkoren i förordning 1231/2010 för att förordning 883/2004 och 987/2009 ska kunna tillämpas på dem. Läs mer om det nedan under beskrivning av förordning 1231/2010.

Är personen familjemedlem eller efterlevande?

Om personen inte ingår i personkretsen genom att vara EU-medborgare, medborgare i ett EES-land eller Schweiz eller statslös eller flykting som bor i ett medlemsland får det betydelse om personen är familjemedlem eller efterlevande. Det är alla som ses som familjemedlem eller efterlevande enligt den nationella lagstiftningen till dessa grupper. Även en tredjelandsmedborgare som inte omfattas av förordning 1231/2010 kan ha rättigheter direkt som familjemedlem eller efterlevande genom förordning 883/2004. Det beror på att det för denna grupp inte spelar någon roll vilken nationalitet personen har eller om den är statslös eller flykting. (EU Social Security Law, s. 73)

Du kan läsa mer om definitionen av familjemedlem i avsnitt 9.2.1.

Status som familjemedlem är viktig för rättigheter och den rättsliga status som familjemedlemmar och efterlevande kan härleda från en annan person. Status som familjemedlem är särskilt viktig när det gäller förmåner vid sjukdom, efterlevande-förmåner vid arbetsskada eller arbetssjukdom, familjeförmåner och arbetslöshets-förmåner (exempelvis artikel 54.3 i förordning 987/2009).

I dag är det som huvudregel ingen skillnad mellan individuella rättigheter och härledda rättigheter för familjemedlemmar och efterlevande. Det beror på att EU-domstolen har utvecklat sin praxis. Förordning 883/2004 utesluter i dag bara familjemedlemmar från att ta del av individuella rättigheter som hör till den arbetande personen om förordningen uttryckligen hänvisar till den arbetande personen. Det gäller exempelvis reglerna om arbetslöshetsförmåner. (C-245/94 och 312/94, Hoever och Zachow, C-40/76, Kermaschek och C-189/00, Ruhr)

Familjemedlem eller person i förordningens mening?

Eftersom förordning 883/2004 gäller alla medborgare i EU:s medlemsländer, flyktingar och statslösa som bor i ett medlemsland samt deras familjemedlemmar och efterlevande, kan man fråga sig om en person i förordningens mening ska ses som person eller familjemedlem.

Svaret finns i artikel 11.3 e som talar om att även personer som 11.3 a–d inte är tillämpliga på ska omfattas av lagstiftningen i bosättningsmedlemslandet. Men det gäller bara om det inte påverkar deras rätt till förmåner enligt andra bestämmelser i förordningen från ett eller flera medlemsländer. Bestämmelsen innebär med andra ord att en härledd rättighet som en person kan ha på grund av den försäkrade personens arbete som utgångspunkt går före den egna rättigheten som baseras på bosättning. En person kan alltså utifrån detta både vara person och familjemedlem i förordning 883/2004 mening. Det innebär att en familjemedlems rättigheter som hänger på en arbetande person som huvudregel har företräde men ett undantag gäller för exempelvis vårdförmåner enligt artikel 32 i förordning 883/2004.

Omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i ett medlemsland

Förordning 883/2004 har till syfte att samordna länders sociala trygghetssystem. För att det ska finnas något att samordna krävs alltså att det rör sig om en situation där minst två länder är inblandade. Med uttrycket personer som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater menas att det finns ett krav på att en person faktiskt varit försäkrad eller är försäkrad i ett medlemsland. Det är inte möjligt att se det kravet som uppfyllt om personen som kommer till ett medlemsland, först då uppfyller villkoren som försäkrad. Omfattas eller har omfattats av tar sikte på en försäkringssituation som funnits innan eller i direkt anslutning till bedömningen av om förordningen ska tillämpas. Uttrycket tar sikte på olika former av försäkring beroende på medlemsland och dess försäkringsmodell. Även en frivillig försäkring räknas in här och täcks därmed av förordningen. (EU Social Security Law, s. 74)

Enligt EU-domstolen är förordningens krav på att en person ska omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i ett medlemsland beroende av vad som gäller enligt den aktuella nationella lagstiftningen. Artiklarna om tillämplig lagstiftning i förordningen bestämmer enbart tillämplig nationell lagstiftning, men inte villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för nationell trygghet. Det bestäms med utgångspunkt i varje medlemslands lagstiftning med beaktande av tillämplig internationell rätt, exempelvis Wienkonventionen. Du kan läsa mer i avsnitt 17.3 om vad som gäller i de fall Försäkringskassan ska bedöma om en person som omfattas av Wienkonventionen också anses omfattad av förordning 883/2004. (C-179/13, Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank mot L.F. Evans)

EU-domstolen har slagit fast att rent interna situationer inte träffas av personkretsen i förordning 883/2004 om de inte når över ett medlemslands gränser eller är rent nationella klagomål inom ett medlemsland som bara rör det landets medborgare (C- 212/06, Gouvernement de la Communauté Francaise och C-153/91, Petit samt EU Social Security Law, s. 74–75).

Förordning 1231/2010

Artikel 1 förordning 1231/2010 Förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar samt deras familjemedlemmar och efterlevande, förutsatt att de lagligen vistas inom en medlemsstats territorium och inte befinner sig i en situation som i alla avseenden är begränsad till en enda medlemsstat.

Bestämmelsen innebär att förordning 883/2004 och 987/2009 i vissa fall ska tillämpas även på tredjelandsmedborgare. Syftet med bestämmelsen är att ge tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsländernas territorier enhetliga rättigheter som ligger så nära unionsmedborgarnas rättigheter som möjligt.

Det är bara aktuellt att tillämpa förordning 883/2004 när det finns något att samordna. Det finns till exempel ingen anledning att utreda om villkoren i förordning 1231/2010 är uppfyllda för en person som ansöker om ett EU-kort men inte har rätt till vårdförmåner i Sverige eftersom det då inte finns något att samordna.

Vad innebär det att tredjelandsmedborgaren ska vistas lagligen?

Förordningarna 883/2004 och 987/2009 kan bara tillämpas om tredjelandsmedborgaren lagligen vistas på en medlemsstats territorium (skäl 11 i förordning 1231/2010). EU-domstolen har i sin praxis slagit fast att tredjelandsmedborgaren inte måste vara bosatt i ett EU-land, utan kan vistas där tillfälligt. Tillämpningen av förordningarna kan inte ge tredjelandsmedborgare rätt till vare sig inresa, vistelse, bosättning eller tillträde till arbetsmarknaden i ett medlemsland (skäl 10 i förordning 1231/2010).

Rättsfall

EU-domstolen har i mål C-477/17 klargjort att det avgörande för tillämpning av artikel 1 i förordning 1231/2010 är att personen vistas lagligen i ett medlemsland. Frågan kom upp sedan skillnader uppmärksammats i de olika språkversionerna av bestämmelsen angående om det krävdes bosättning. EU-domstolen hänvisade till motiveringen till förslaget till förordningen, där det framgår att tredjelandsmedborgare ska vistas lagligen inom ett medlemslands territorium och att de ska därför ha ett tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. För att tredjelandsmedborgare ska kunna åtnjuta de rättigheter som följer av bestämmelserna i förordning 883/2004 i ett annat medlemsland, måste de dock inte nödvändigtvis uppfylla bosättningsvillkoret, utan kan vistas där tillfälligt. Detta gäller under förutsättning att deras närvaro inom medlemslandets territorium är förenlig med dess lagstiftning om inresa och vistelse. EU-domstolen uttalade därför att den tid som tredjelandsmedborgarna vistas i ett medlemsland, eller att de har kvar varaktigt centrum för sina intressen i ett tredjeland, i sig inte är avgörande vid bedömningen av om de ”lagligen vistas inom en medlemsstats territorium” i bestämmelsens mening. Tredjelandsmedborgarna i målet var anställda av ett företag i Nederländerna och vistades lagligen där. De åkte runt och uppträdde i andra medlemsländer med stöd av en Schengenvisering. EU- domstolen konstaterade att de vistades och arbetade lagligen på de medlemsländers territorier där de genomförde sina uppträdanden. Det var därför en situation som omfattades av förordningen.

Rättsfall

EU-domstolen har i mål C-523/20 uttalat att artikel 1 i förordning 1231/2010 ska tolkas så, att tredjelandsmedborgare som tillfälligt vistas i en medlemsstat på grundval av ett uppehållstillstånd, som har en deklaration om bostadsort som godkänts av den behöriga utlänningsmyndigheten och som arbetar i olika medlemsstater för en arbetsgivare som är etablerad i denna medlemsstat, kan åberopa samordningsreglerna i förordning 883/2004, för att fastställa vilken lagstiftning om social trygghet som tredjelandsmedborgare omfattas av, om de är lagligen bosatta och lagligen arbetar på medlemsstaternas territorium.

I de mål som EU-domstolen har prövat har det varit klarlagt att tredjelandsmedborgaren hade tillstånd att vistas och arbeta på medlemsländernas territorier. Exakt vilka former av laglig vistelse som uppfyller kraven i förordning 1231/2010 framgår inte av EU-domstolens praxis. I skäl 10 till förordning 1231/2010 anges dock att tillämpningen av förordningarna inte kan ge tredjelandsmedborgare rätt till varken inresa, vistelse, bosättning eller tillträde till arbetsmarknaden i ett medlemsland. Förordning 1231/2010 innebär att en tredjelandsmedborgare som rör sig från ett medlemsland där hen vistas lagligen till ett annat medlemsland, ska ha laglig vistelse även där. Försäkringskassan kan dock endast bedöma om personen har laglig vistelse i Sverige.

Kravet på laglig vistelse hör också ihop med kravet i förordning 1231/2010 på att tredjelandsmedborgarens situation inte ska vara begränsad till ett enda medlemsland. Det innebär att laglig vistelse kan behöva bedömas utifrån den situation som är aktuell för tredjelandsmedborgaren i förhållande till det andra medlemslandet.

Situationen kan inte vara begränsad till ett medlemsland

Att personen ska befinna sig i en situation som gäller mer än ett medlemsland innebär att förordningarna ska tillämpas i en situation som inte är begränsad till ett medlemsland. Detta krav kan inte frikopplas från kravet på laglig vistelse enligt förordning 1231/2010. Det beror på att en person som inte har rätt att bo, vistas eller arbeta i en annat medlemsland normalt sett inte heller kan befinna sig i en situation som involverar flera medlemsländer. Detta kan till exempel gälla en asylsökande eller en tredjelandsmedborgare som väntar på beslut om uppehållstillstånd. Även om hen har rätt att vistas i Sverige i väntan på beslut, så har hen normalt inte rätt att bo, vistas eller arbeta i ett annat medlemsland.

Det avgörande för Försäkringskassans bedömning är därför om tredjelandsmedborgaren har anknytning till mer än ett medlemsland. Om en tredjelandsmedborgare kommer till Sverige från ett annat medlemsland, ska vi utreda om hen vistas lagligt i Sverige. Det kan däremot aldrig bli aktuellt att tillämpa förordning 1231/2010 när en tredjelandsmedborgare kommer direkt från ett tredjeland utan att ha anknytning till något mer medlemsland än Sverige, eller för en tredjelandsmedborgare som befinner sig i Sverige och bara har anknytning till Sverige som medlemsland. För en sådan person finns inget gränsöverskridande element mellan minst två medlemsländer som gör att det kan bli aktuellt att tillämpa EU-förordningarna (skäl 12 i förordning 1231/2010 och dom i mål C-45/12 Hadj Ahmed, p. 31–32 och dom C-247/09 Xhymshiti, p. 28–29). Det kan däremot bli aktuellt att tillämpa förordning 1231/2010 i ett senare skede, till exempel om personen

• vill åka från Sverige till en annat medlemsland och därför har ansökt om ett EU-kort
• har anknytning till något mer medlemsland än Sverige, till exempel en familjemedlem eller genom att ha vistats perioder i ett annat medlemsland.

Då uppfylls nämligen villkoret att det inte är en situation som i alla avseenden är begränsad till ett medlemsland. Det förutsätter dock att personen har laglig vistelse och möjlighet att röra sig inom EU.

Från när och i förhållande till vilka länder gäller förordning 1231/2010?

Utvidgningen av personkretsen till att omfatta även tredjelandsmedborgare gäller sedan den 1 januari 2011. Den gäller inte i förhållande till Danmark, Norge, Island, Lichtenstein, Schweiz eller Förenade kungariket, eftersom dessa länder inte har antagit den. Om Försäkringskassan ska tillämpa förordning 883/2004 på en tredjelandsmedborgare beror därför på vilket annat medlemsland som är inblandat. Det går nämligen bara att tillämpa 1231/2010 om båda medlemsländerna har undertecknat den. Före 2011 gällde förordning 859/2003 i förhållande till vissa medlemsländer. Du kan läsa mer i avsnitt 11.2.2.

För tid då förordning 1231/2010 börjat tillämpas mellan medlemsländerna gäller inte förordning 859/2003 (artikel 2 i förordning 1231/2010).

Bedöma om en person ingår i förordningens personkrets

Försäkringskassans första steg för att bedöma om förordningen är tillämplig är att se om personen ingår i personkretsen. Att hen gör det innebär dock inte alltid att vi ska tillämpa förordningen, utan nästa steg blir att bedöma vilket lands lagstiftning som ska gälla, det vill säga bestämmelserna om tillämplig lagstiftning. Du kan läsa mer om denna stegbedömning i kapitel 2. Det finns ingen fullständig lista på vilka faktorer som Försäkringskassan ska ta hänsyn till när vi bedömer om en person ingår i personkretsen, men följande faktorer kan vara av betydelse:

• Är personen EU/EES-medborgare eller medborgare i Schweiz?
• Är personen statslös eller flykting som bor i ett medlemsland?
• Är det en tredjelandsmedborgare som uppfyller villkoren i förordning 1231/2010?
• Är det en familjemedlem eller efterlevande till en person i någon av punkterna ovan?
• Omfattas eller har personen i någon av punkterna ovan omfattats av lagstiftningen i ett medlemsland?

Om svaret är ja på någon av fyra ovanstående punkter inklusive den sista punkten ska Försäkringskassan konstatera att personen ingår i personkretsen. Om punkterna inte är uppfyllda ingår personen inte i personkretsen och förordningen kan därför inte kan tillämpas på hen.

Läs mer

Utvidgning av personkretsen genom 883/2004 Genom förordning 883/2004 utvidgades personkretsen jämfört med förordning 1408/71. Personkretsen gäller numera alla EU-medborgare, och en persons status som förvärvsaktiv är inte längre avgörande. (EU Social Security Law, s. 74)

Förlust av EU-medborgarskap En persons nationalitet som EU-medborgare är alltså inte längre ett avgörande kriterium för att samordningsbestämmelserna ska tillämpas. Däremot kan det ändå vara aktuellt att tänka på att en person som förlorat sitt EU-medborgarskap inte längre ingår i personkretsen som EU-medborgare och att unionsrätten i vissa fall därför inte kan tillämpas. EU-domstolen har uttalat om förordning 1408/71 att förordningen inte kunde tillämpas på en person som blivit av med sitt medborgarskap dagen innan landet blev medlem i EU (C-105/89, Buhari Haji). En sådan person kan däremot enligt förordning 883/2004 fortfarande ingå i personkretsen genom att tillhöra någon annan kategori (tredjelandsmedborgare med laglig vistelse eller familjemedlem eller efterlevande) och förordningen ska då ändå tillämpas.

9.2.3 Sakområden

Artikel 3.1 förordning 883/2004 Denna förordning ska tillämpas på all lagstiftning om de grenar av den sociala tryggheten som rör a) förmåner vid sjukdom, b) förmåner vid moderskap och likvärdiga förmåner vid faderskap, c) förmåner vid invaliditet, d) förmåner vid ålderdom, e) förmåner till efterlevande, f) förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdom, g) dödsfallsersättningar, h) förmåner vid arbetslöshet, i) förmåner vid förtida pensionering, j) familjeförmåner.

Bestämmelsen innebär följande:

• Förordningen täcker all lagstiftning inom de sociala trygghetssystemen som gäller förmåner som räknas upp i a–j (p. 1).
• Tillämpningsområdet är oberoende av motprestationssystem (avgifter), vilket innebär att förordningen är tänkt att samordna medlemsländernas sociala trygghetssystem i dess allra vidaste bemärkelse (p. 2).
• Förordningen ska tillämpas på särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner men dessa förmåner får begränsas (p. 3).
• Nationella författningsbestämmelser om en redares ansvar ska inte påverkas av bestämmelserna i avdelning III i förordningen (p. 4).

Bestämmelsen radar sedan upp i vilka situationer som förordningen inte ska tillämpas (p. 5).

Bestämmelsen slår fast förordningens tillämpningsområde, det vill säga vilka delar av den sociala tryggheten och förmåner som den gäller. Syftet med uppdelningen i olika sakområden är att samla de förmåner som ska samordnas på samma sätt under gemensamma regler. Sakområdena som räknas upp i artikeln är uttömmande.

Rättsfall

EU-domstolen har i ett antal domar behandlat frågan om vilka kriterier som krävs för att fastställa om vissa förmåner är en social trygghetsförmån i enlighet med artikel 3.2 och därmed tillhör sakområdet i artikel 3.1.

I mål C-679/16 togs två kriterier upp, som båda ska vara uppfyllda, för att förmånen ska anses vara en social trygghetsförmån och därmed tillhöra sakområdet i artikel 3. Domen avser om en viss nationell förmån kopplad till funktionshinder och därmed frågan om förmånen är en ”förmån vid sjukdom”.

1. Det får inte ske någon nationell individuell och skönsmässig bedömning av personens personliga behov inför prövningen av rätten till en förmån.
2. Förmånen ska hänföra sig till någon av de risker som uttryckligen räknas upp i artikel 3.1.

EU-domstolen konstaterade att punkt 1 var uppfylld eftersom medlemslandet var skyldig att tillhandahålla den aktuella förmånen oberoende av personens inkomst. Den skönsmässiga bedömningen hänförde sig därför inte till förutsättningarna för rätten till förmånen, utan på de sätt förmånen skulle lämnas och dess omfattning. EU-domstolen menade vidare att den aktuella förmånen inte hänförde sig till någon av de risker som räknas upp i artikel 3.1, i det här fallet om den aktuella förmånen skulle anses vara en förmån vid sjukdom. Detta eftersom vård, behandling och övervakning var undantaget från tillämpningsområdet för den aktuella förmånen.

I målet ansåg EU-domstolen att medlemsstaten bröt mot de övergripande målen artiklarna 20–21 i EUF-fördraget. Detta eftersom förmånen nekades av det enda skälet att personen ifråga skulle bedriva högskolestudier i en annan medlemsstat. Det var därför en begränsning av varje unionsmedborgares rätt att röra sig enligt artikel 21 FEUF (C-679/16, A mot Finland).

I mål C-372/18 klargjorde EU-domstolen att den skönsmässiga bedömningen som görs av förmånstagarens personliga behov främst handlar om bedömningen av rätten till förmånen. För de aktuella förmånerna i målet syftade behovsprövningen dock snarare på det sätt förmånerna skulle beräknas. Det innebar enligt EU-domstolen att det inte var fråga om en individuell prövning av förmånstagarens personliga behov som uteslöt förmånerna från artikel 3 i förordning 883/2004 (C-372/18, Dreyer).

Frågan om skönsmässig bedömning diskuterades även i mål C-433/13. Här menade EU-domstolen att det mål som eftersträvades med den nationella lagstiftningen var att ge allvarligt funktionshindrade personer den förmån som var lämpligast för deras individuella behov. Visserligen gjordes bedömningen på grundval av objektiva kriterier som definierats i lag, men EU-domstolen ansåg att det inte var visat att nämnda kriterier gav rätt till de aktuella förmånerna. Den berörda myndigheten i medlemslandet hade således utrymme för skönsmässig bedömning av om förmånen skulle beviljas eller inte. Av lagtexten framgick dessutom endast att förmåner ”kan beviljas”. Att det fanns ett utrymme för skönsmässig bedömning innebar att förmånerna inte kunde anses utgöra sociala trygghetsförmåner enligt förordning 883/2004 (C-433/13, Kommissionen mot Slovakien).

Mål C-361/13 rörde ett jultillägg som beviljades med beaktande av storleken på mottagarens inkomster från pension. EU-domstolen konstaterade att det var ett objektivt, i lag definierat kriterium, som gav rätt till detta tillägg utan att den behöriga myndigheten kunde beakta andra personliga omständigheter. Jultillägget kunde således inte anses beviljat utifrån någon individuell bedömning av sökandens personliga behov, vilket är utmärkande för socialhjälp.

Jultillägget betalades dock inte uteslutande ut till personer som uppbar ålderspension, utan bland förmånstagarna ingick även personer som uppbar andra slags pensioner. Jultilläggets kännetecken gjorde det därför inte möjligt att klassificera förmånen som en förmån vid ålderdom enligt artikel 3.1 (C-361/13, Kommissionen mot Slovakien).

Allmänna och särskilda system för social trygghet

Artikel 3.2 förordning 883/2004 Om inte annat föreskrivs i bilaga XI ska denna förordning tillämpas på alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de är avgifts-finansierade eller inte, och system där en arbetsgivares eller en redares skyldigheter regleras.

Förordningen gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de är avgiftsfinansierade eller inte. Även system där en arbetsgivares eller en redares skyldigheter regleras. Men det finns en bilaga som heter XI som innehåller undantag från det. Där får länderna ange sina undantag.

Sverige har i bilaga XI angett

• särskilda bestämmelser för föräldrapenning
• bestämmelser om sammanläggning av försäkrings- och bosättningsperioder vid garantipension för personer födda 1937 eller tidigare
• beräkning av antagandeinkomst för inkomstrelaterad sjukersättning eller aktivitetsersättning
• beräkning av antagen pensionsbehållning.

Särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner

Artikel 3.3 förordning 883/2004 Denna förordning ska också tillämpas på de särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner som omfattas av artikel 70.

Förordningen ska även tillämpas på särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner. Det gäller förmåner som betalas ut enligt en lagstiftning som har drag av både social trygghet och socialt stöd. Socialtjänstlagen kan anses falla inom ramen för socialt stöd. Under särskilda villkor kan rätten till dessa förmåner begränsas av ett medlemsland. En anteckning ska då införas i bilaga X till förordningen, vilket innebär att det bara är personer som är bosatta i medlemslandet som kan få förmånen. En förmån kan inte föras in i bilagan förrän det godkänts av kommissionen och beslutats av rådet och parlamentet genom förordningsändring (artikel 70 i förordning 883/2004).

Sverige har som särskilt icke avgiftsfinansierade kontantförmåner fört in

• bostadstillägg till pensionärer
• äldreförsörjningsstöd i bilaga X.

Dessa förmåner kan därför bara betalas ut till personer som har Sverige som behörigt land och som är bosatta i Sverige.

Sociala förmåner är ett betydligt vidare begrepp än social trygghet, och omfattar en mängd förmåner som inte omfattas av förordningen. Dessa förmåner kan däremot falla in under tillämpningsområdet för förordning 492/2011 eller förordning 1612/68. Enligt dessa förordningar ska en arbetstagare som är medborgare i ett medlemsland och som arbetar i ett annat medlemsland ha rätt till samma sociala och skattemässiga förmåner som det landets egna medborgare. (Artikel 7 i förordning 492/2011 respektive artikel 7 i förordning 1612/68)

Förordningarna 492/2011 och 1612/68 omfattar endast arbetstagare och deras familjemedlemmar. Rätten till likabehandling gäller när en arbetstagare och hens familjemedlemmar befinner sig i ett medlemsland. Förordningarna ger därför inte en anställd rätt att få eller ta med sig svenska sociala förmåner utanför Sverige. Det hindrar inte att den som är bosatt i ett annat medlemsland kan få svenska förmåner utbetalda i det landet så länge hen är arbetstagare i Sverige.

Lagstiftning om redares ansvar

Artikel 3.4 förordning 883/2004 Bestämmelserna i avdelning III ska dock inte påverka tillämpningen av medlemsstaternas lagstiftning om redares ansvar.

Bestämmelsen innebär att förordningens bestämmelser i avdelning III som har de särskilda bestämmelserna om olika förmånskategorier inte ska påverka medlems-ländernas lagstiftning om redares ansvar. I svensk lagstiftning regleras redares ansvar i 7 kap. sjölagen.

Socialhjälp m.m.

Artikel 3.5 förordning 883/2004 Denna förordning ska inte tillämpas på a) socialhjälp och medicinsk hjälp, eller b) förmåner, avseende vilka en medlemsstat påtar sig ansvaret för personskador och lämnar ersättning, exempelvis förmåner till offer för krig och militära aktioner eller deras följder, offer för brott, mord eller terroristdåd, offer för skador som vållats av medlemsstatens tjänstemän under deras tjänsteutövning eller offer som har lidit skada av politiska eller religiösa skäl eller på grund av sin härkomst.

Socialhjälp eller medicinsk hjälp eller förmåner till offer för krig eller dess följder omfattas inte av förordningens bestämmelser.

Bedömning av om en förmån ingår i förordningens sakområden

Att en förmån ingår i förordningens sakområden är ett av de grundläggande kraven för att förordning 883/2004 ska kunna användas i en viss situation Som framgår av artikel 9 i förordning 883/2004 ska varje medlemsland anmäla vilka förmåner som ska ingå i artikel 3. Du kan läsa mer om detta i avsnitt 9.2.9.

Försäkringskassan ska därför vid sin bedömning utgå från den lagstiftningsförteckning som Sverige lämnat in till Europeiska kommissionen enligt artikel 9. Förteckningen finns på Fia. Av lagstiftningsförteckningen framgår även under vilket sakområde en viss förmån hör. Det är alltså det som Försäkringskassan ska utgå ifrån vid tillämpningen av förordningens avdelning III, de så kallade förmånskapitlen.

Tänk på att alla förmåner som Försäkringskassan hanterar inte finns i lagstiftnings-förteckningen. Det kan innebära att förordningen kan vara tillämplig för vissa förmåner men inte för andra, för samma person. Det beror på att förordningen bara kan tillämpas i förhållande till den lagstiftning som förordningen inkluderar.

9.2.4 Likabehandling

Artikel 4 förordning 883/2004 Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska de personer på vilka denna förordning ska tillämpas ha samma rättigheter och skyldigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.

Bestämmelsen innebär att alla personer som förordningen tillämpas på ska behandlas lika. Man kan också uttrycka det som ett förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Genom denna bestämmelse får man inte tillämpa nationella bestämmelser inom social trygghet som gör skillnad på medborgare i det egna medlemslandet och andra länder. EU-medborgare ska alltså ha samma rättigheter som landets egna medborgare. (Artiklarna 18 och 45 EUF-fördraget och C-399/09, Landtová)

Bestämmelsen tar sikte på både direkt och indirekt diskriminering:

• Direkt diskriminering innebär att den nationella lagstiftningen ställer krav på nationellt medborgarskap.
• Indirekt diskriminering innebär att den nationella lagstiftningen indirekt gör det svårare för andra än landets invånare att få samma rättigheter. Det kan till exempel finnas ett krav i en bestämmelse om att personen måste ha bott i landet hela sitt liv.

Bestämmelsen garanterar likabehandling inom alla områden av social trygghet som förordning 883/2004 täcker (se artikel 3). I samtliga fall där ett medlemslands nationella lagstiftning hänvisar till medborgare i det egna medlemslandet, utvidgas regeln till att gälla alla EU-medborgare. Det beror på att unionsrätten har företräde och förordningens bestämmelser har direkt effekt. Du kan läsa mer om direkt effekt i avsnitt 7.4.

Bestämmelsen hindrar alltså även indirekt diskriminering, men där ska man i första hand tillämpa de mer specifika reglerna i artiklarna 5, 6, och 7 som tillförsäkrar likabehandling av händelser, sammanläggning av perioder och upphävande av krav på bosättning. Det innebär att artikel 4 bara ska tillämpas vid indirekt diskriminering om det är en situation som inte täcks av de andra artiklarna. Du kan läsa mer om dessa bestämmelser i avsnitten 9.2.5–9.2.7.

Likabehandling gäller även i vissa fall i förhållande till avtal med tredjeland

EU-domstolen har kommit fram till att bestämmelsen om likabehandling även kan gälla avtal som medlemsländerna har med tredjeland. Domstolen menar att enligt grundprincipen om likabehandling ska medlemsländer bevilja medborgare från övriga medlemsländer samma förmåner som de beviljar sina egna medborgare i enlighet med avtal, om inte medlemslandet kan lämna en objektiv motivering till att inte göra det (C-55/00, Gottardo). Det innebär i praktiken att om personkretsen i ett avtal som Sverige har med tredjeland täcker avtalsslutande länders medborgare, ska med det menas EU-medborgare. Även i mål C-801/18 (EU mot Caisse pour l'avenir des enfants) kom EU-domstolen fram till att medborgare från andra medlemsländer ska likabehandlas som landets egna medborgare när det gäller avtal med tredjeland.

Sveriges bilaterala avtal om social trygghet mellan Sverige och ett tredjeland ska därför tolkas på så sätt att förmåner som medborgare i de avtalsslutande länderna i avtalet har rätt till, också ska beviljas medborgare i ett annat medlemsland som befinner sig i samma objektiva situation. (Administrativa kommissionens rekommendation nr H1 av den 19 juni 2013 om domen i Gottardo-målet, enligt vilken förmåner som föreskrivs för det egna landets medborgare i en bilateral konvention om social trygghet som slutits mellan ett medlemsland och ett tredjeland också ska beviljas arbetstagare som är medborgare i övriga medlemsländer)

Bedömning av om en bestämmelse eller tillämpning strider mot likabehandlingsprincipen

Den lagstiftning som ingår i tillämpningsområdet för förordning 883/2004 enligt Sveriges lagstiftningsförteckning, innehåller inte några bestämmelser med uttryckligt krav på svenskt medborgarskap. Det finns alltså inga bestämmelser i vår lagstiftning som är direkt diskriminerande och bryter mot bestämmelsen i artikel 4.

Däremot kan det finnas bestämmelser som är indirekt diskriminerande. Ett exempel är 240-dagarsvillkoret för föräldrapenning som innebär att en förälder måste ha haft en viss arbetsinkomst i minst 240 dagar i följd, närmast före barnets födelse eller beräknade förlossningsdatum, för att kunna få föräldrapenning utifrån sin inkomst. Detta villkor gör det svårare för personer som inte har arbetat i Sverige i nära anslutning till barnets födelse att uppfylla villkoret (jfr HFD 2012 ref. 44 som gällde tillämpningen av förordning 1408/71). EU-domstolens praxis har kodifierats, och i förordning 883/2004 har det därför införts tre uttryckliga bestämmelser som tar sikte på just sådan indirekt diskriminering. Bestämmelserna finns i artikel 5, 6 samt 7 och innebär att sådana indirekt diskriminerande nationella bestämmelser inte får tillämpas. Du kan läsa mer om det i avsnitten 9.2.5–9.2.7.

Sveriges avtal med tredjeland ställer däremot i vissa fall krav på medborgarskap för att en person ska omfattas av en viss bestämmelse. Ett exempel på det är vissa avtals utsändningsregel för statligt anställda, se kapitel 14 om avtal. Bestämmelsen gäller bara medborgare i ett av de avtalsslutande länderna. Den regeln strider mot likabehandlingsprincipen i EUF-fördraget och artikel 4 i förordning 883/2004 om det enda som utesluter en EU-medborgare från artikeln är att personen inte har medborgarskap i Sverige eller i det avtalsslutande landet. När Försäkringskassan bedömer om ett avtal med tredjeland även ska gälla EU-medborgare, ska vi därför ställa oss frågan om det enda som utesluter en viss person från att ingå i avtalets personkrets är personens medborgarskap. Om det är den enda anledningen, ska EU-medborgaren anses ingå i personkretsen med hänvisning till artikel 4 och AK-beslut H1.

Läs mer

Bestämmelsen är en av de viktigaste grundprinciperna i unionsrätten och garanterar likabehandling inom de sociala trygghetssystemen med syfte att tillförsäkra fri rörlighet för personer inom EU. Bakgrunden till bestämmelsen härstammar från artikel 18 i EUF-fördraget.

Bestämmelsen om likabehandling är vid, genom att den nämner både rättigheter och skyldigheter. Enligt EU-domstolens praxis är det helt klart att likabehandling gäller alla förmåner som en person kan ha rätt till genom förordning 883/2004, inklusive de särskilda icke-avgiftsfinansierade kontantförmånerna i kapitel 8. (Se bl.a. C-399/09, Landtová och C-333/13, Dano)

Det spelar heller ingen roll om förmånen betalas ut i pengar eller i form av en tjänst, exempelvis sjukvård. Bestämmelsen om likabehandling träffar även frågan om medlemskap i försäkringen. Nationalitet får inte vara ett krav för att en person ska få tillgång till eller bli av med rätten att tillhöra socialförsäkrings-systemet (EU Social Security Law, s. 103). Medlemsländer får heller inte göra skillnad på landets egna medborgare och andra när det gäller skyldigheten att bidra till det sociala trygghetssystemet. (C-18/95, Terhoeve)

Bestämmelsen om likabehandling kan däremot inte användas för att påstå att man som migrerande arbetstagare ska ha det minst lika bra som i sitt tidigare medlemsland. Förordningen tillförsäkrar bara att en person ska omfattas av ett lands lagstiftning och där behandlas på samma sätt som det medlemslandets försäkrade. Att medlemsländers sociala trygghetssystem skiljer sig åt är ett faktum och förordning 883/2004 är bara ett samordningsinstrument som inte är tänkt att harmonisera, det vill säga göra medlemsländers system lika. (EU Social Security Law, s. 104)

EU-domstolen har i mål C-272/17 uttalat att unionens primärrätt (till exempel bestämmelsen om fri rörlighet i EUF-fördraget) inte kan garantera att en arbetstagares flytt till ett annat medlemsland får neutrala konsekvenser. Målet handlade om en person som under delar av året varit försäkrad i Nederländerna och under resten av året i Polen. I enlighet med Nederländernas lag beviljades hon ett grundavdrag för socialförsäkrings-avgifter som var proportionellt i förhållande till hur stor del av året hon varit försäkrad i Nederländerna. Domstolen ansåg att detta inte var indirekt diskriminerande eller ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. (C-272/17 Zyla)

9.2.5 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser

Artikel 5 förordning 883/2004 Om inte annat följer av denna förordning och med beaktande av de särskilda tillämpningsbestämmelserna ska följande gälla: a) Om enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning förmånerna från det sociala trygghetssystemet eller andra inkomster har vissa rättsverkningar, ska de relevanta bestämmelserna i den lagstiftningen också tillämpas på motsvarande förmåner som förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller på inkomster som förvärvats i en annan medlemsstat. b) Om enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning rättsverkningar uppstår genom vissa omständigheter eller händelser, ska den medlemsstaten beakta liknande omständigheter eller händelser som inträffar inom en annan medlems-stats territorium som om dessa hade inträffat inom det egna territoriet.

Bestämmelsen innebär att förmåner, inkomster, omständigheter och händelser som är likvärdiga ska behandlas på samma sätt mellan medlemsländer. Det vill säga att när ett medlemsland tillämpar sin nationella lagstiftning ska det ta hänsyn till likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter och händelser som har hänt under ett annat medlemslands behörighet, som om de hade inträffat i det egna landet.

Syftet med bestämmelsen är att en person som rör sig mellan medlemsländer ska kunna sättas i samma situation som en person som inte har rört sig över gränsen. En tillämpning av den här regeln får aldrig innebära att tillämplig lagstiftning ändras. Som exempel kan nämnas en person som slutar arbeta i Sverige och inte omfattas av artikel 11.1–3.d och som i stället bedöms som bosatt enligt 11.3 e i ett annat medlemsland. Om den personen efter fyra månader i det andra landet vill ansöka om föräldrapenning, kan artikel 5 inte användas på så sätt att Försäkringskassan bedömer att personen på likvärdigt sätt i det andra landet har uppfyllt SGI-skyddet där genom att stå till arbetsmarknadens förfogande och därför har möjlighet att få föräldrapenning från Sverige. Det beror på att en sådan likvärdighetsbedömning av SGI-skydd skulle innebära att tillämplig lagstiftning ändras, från bosättningslandet till Sverige, vilket inte är tillåtet. (Skäl 11 i förordning 883/2004)

Bestämmelsen får heller inte tillämpas på så sätt att den leder till oproportionerliga följder eller överkompensation.

Detta är en allmängiltig princip som kom till i förordning 883/2004 efter domar från EU-domstolen. Det är på så sätt en kodifiering av praxis. (Skäl 9 i förordning 883/2004)

I skäl 10 i förordning 883/2004 anges att principen om likställande av vissa omständigheter eller fakta inte bör inkräkta på principen om sammanläggning av perioder. Det innebär att artikel 6 har företräde framför denna bestämmelse. Du kan läsa mer om artikel 6 i avsnitt 9.2.6.

Likvärdighetsbedömningen

Likvärdiga förmåner och inkomster (5.a)

Bestämmelsens första del handlar om när medlemslandets lagstiftning talar om att förmåner eller andra inkomster har rättsverkningar. I sådana fall ska förmåner och inkomster från ett annat medlemsland behandlas på samma sätt. Den handlar om att neutralisera fördelarna med att röra sig och att motverka kumulering av förmåner. För Försäkringskassan innebär exempelvis likställandet av förmåner att dagar med sjuk-penning i ett annat medlemsland ska beaktas både när det gäller rehabiliteringskedjan och rätten till antal dagar (27 kap. 20–24 a §§ SFB).

Samtidigt måste man ta hänsyn till den så kallade Petroni-principen. Principen slogs fast av EU-domstolen i C-24/75, Petroni. Den innebär att en tillämpning av samord-ningsbestämmelserna inte får leda till att minska rättigheter som personer bara har enligt den nationella lagstiftningen. Det skulle nämligen strida mot intentionen och funktionen med den fria rörligheten. Det innebär exempelvis att Försäkringskassans tillämpning av bestämmelsen om sammanläggning av en persons rätt till sjukpenning från Sverige och ett annat land aldrig får leda till att personen får färre dagar med sjukpenning från Sverige än vad personen hade haft rätt till om hen inte hade arbetat i det andra landet och fått motsvarande sjukpenning därifrån. Det borde visserligen inte vara möjligt i fallet med sjukpenningen, i och med att Försäkringskassan ska räkna av antalet dagar från det andra landet som om personen fått dem i Sverige. Men om det finns regler i förordningen om exempelvis proportionering (läs mer i avsnitt 9.2.10 om artikel 10) kan en sådan otillåten effekt ändå uppstå.

I förordningen finns dessutom särskilda regler som har utarbetats från intentionen med artikel 5. Det gäller bestämmelser om sammanträffande av förmåner och hur de ska samordnas (se exempelvis artikel 61 om arbetslöshetsförmåner och artikel 68 om familjeförmåner). Artikel 5 är subsidiär i förhållande till dem, och är tänkt att tillämpas i situationer som inte uttryckligen har förutsetts och reglerats i förordningens sakområdesbestämmelser.

Försäkringskassan ska därmed mycket förenklat tillämpa bestämmelsen på så sätt att vi vid samordningen av två medlemsländers lagstiftningar i praktiken bortser från att det handlar om förmåner eller inkomst i två olika länder. Den svenska lagstiftning som tillämpas ska när det är aktuellt alltså tillämpas såsom allt inträffat inom Sverige.

Rättsfall

I mål C-453/14 Knauer tolkade EU-domstolen om två förmåner vid ålderdom kunde anses vara likvärdiga förmåner enligt artikel 5 a i förordning 883/2004. Frågan var om ålderspension enligt en yrkesbaserad pensionsordning i Lichtenstein skulle motsvara en ålderspension enligt lagstadgad pensionsordning i Österrike.

EU-domstolen ansåg att två åldersförmåner inte kan anses som motsvarande i den mening som avses i artikel 5 a enbart för att de angetts som åldersförmåner i anmälan enligt artikel 9 i förordningen och således omfattas av förordningens tillämpningsområde. Det ska handla om jämförbara åldersförmåner sett utifrån förmånernas syfte och dess bestämmelser. Det framgick att de aktuella förmånerna hade samma syfte, nämligen att säkerställa att mottagarna kan upprätthålla en levnadsstandard som motsvarar den de hade innan de gick i pension. Förmånerna skulle därför ses som jämförbara. Att det fanns vissa skillnader ledde inte till någon annan slutsats. I det här fallet fanns det till exempel vissa skillnader i det sätt som rätten till förmåner förvärvats och i den försäkrades möjligheter att få ytterligare förmåner.

Rättsfall

I de förenade målen C-398/18 och C-428/18 Torrico och Bode tolkade EU-domstolen huruvida en nationell bestämmelse gällande förtidspension var förenlig med artikel 5 a i förordning 883/2004.

De nationella målen gällde personer som ansökte om förtidspension i Spanien och som hade avgiftsperioder från både Spanien och Tyskland. Ett krav för att beviljas spansk förtidspension är att det pensionsbelopp som ska erhållas ska vara högre än det minimibelopp som sökanden skulle vara berättigad till med hänsyn till dennes familjesituation då vederbörande uppnår 65 års ålder. Personernas ansökningar avslogs med hänvisning till att pensionsbeloppen för dem inte uppgick till detta belopp.

I artikel 5 a i förordning 883/2004 föreskrivs att om, enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning, förmånerna från det sociala trygghetssystemet eller andra inkomster har vissa rättsverkningar, ska de relevanta bestämmelserna i den lagstiftningen också tillämpas på motsvarande förmåner som förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller på inkomster som förvärvats i en annan medlemsstat. EU-domstolen konstaterade att ”förmånerna från det sociala trygghetssystemet”, i den mening som avses i artikel 5 a, i den aktuella situationen skulle anses vara den pension som klagandena i de nationella målen hade rätt till. Domstolen konstaterade också att sammanläggningsprincipen i artikel 6 eller artikel 52.1. b i förordningen, som också rör sammanläggning av perioder, inte var tillämpliga.

Frågan därefter var om den nationella bestämmelsen var förenlig med artikel 5 a i förordningen. Av handlingarna i målet tycktes framgå att de ålderspensioner som klagandena i de nationella målen hade rätt till i Tyskland i detta avseende motsvarade de pensioner som de har rätt till, såsom förtidspension, i Spanien. Detta innebar att artikel 5 a utgjorde hinder för att tolka begreppet ”pension som ska erhållas” så att det endast avser den pension som ska betalas av Spanien, utan att inkludera den pension som klagandena i de nationella målen har rätt till i Tyskland.

EU-domstolen konstaterade även att en sådan nationell lagstiftning som den som var aktuell i de nationella målen emellertid kunde godtas om det mål som eftersträvas är av allmänintresse, förutsatt att lagstiftningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av detta mål och inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet. Den spanska regeringens argument ansågs dock inte motivera att villkoret tillämpades på ett sätt som var till nackdel för migrerande arbetstagare.

Likvärdiga omständigheter och händelser (5.b)

Bestämmelsens andra del handlar om när medlemslandets lagstiftning talar om att vissa omständigheter eller händelser har rättsverkningar. I sådana fall ska omständigheter och händelser från ett annat medlemsland behandlas på samma sätt. Den här delen av bestämmelsen blir främst aktuell när det gäller att likställa omständigheter och händelser för beviljande av en förmån. (EU Social Security, s. 122–123)

Försäkringskassan ska exempelvis när det gäller fastställande av SGI eller SGI-skyddad tid, likställa omständigheter och händelser i ett annat medlemsland som om de hade inträffat här. Det kan till exempel handla om inkomst eller att ha stått till arbetsmarknadens förfogande i ett annat medlemsland ses som om det har fåtts eller gjorts i Sverige. Ett sådant likställande får dock aldrig innebära att tillämplig lagstiftning ändras. Det är alltså inte tillåtet att Försäkringskassan likställer en händelse i ett annat medlemsland med SGI-skyddad tid i Sverige, och att personen därför får rätt till en arbetsbaserad förmån från Sverige och svensk lagstiftning därigenom blir gällande. (Artikel 11.2 och skäl 11 i förordning 883/2004)

Även här ska Försäkringskassan ta hänsyn till de händelser och omständigheter som har inträffat, oavsett i vilket medlemsland som de har inträffat.

Vid bedömningen av likställande av omständigheter och händelser ska Försäkrings-kassan göra en avvägning mellan följande två faktorer:

• den svenska lagstiftningen ska fortsatt ha rätt att bestämma vilka nationella villkor som ska gälla för att någon ska beviljas en förmån
• likabehandling måste tillförsäkras.

Det innebär i praktiken att Försäkringskassan alltid måste göra en bedömning i varje enskilt fall och då särskilt beakta proportionalitetsprincipen. Vi ska alltså se till att personen inte går miste om rättigheter genom att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, eftersom krav i vår nationella lagstiftning inte kan uppfyllas om vi inte tar hänsyn till liknande omständigheter och händelser i det andra landet.

Rättsfall

Mål C-769/18 Caisse d’assurance retraite et de la santé au travail d’Alsace-Moselle gällde en fransk medborgare som var bosatt i Tyskland och som under sitt yrkesliv arbetat både i Frankrike och Tyskland. Personen hade ett barn med funktionsnedsättning, för vilket hen beviljades en förmån från Tyskland. När personen gick i pension och pensionen skulle beviljas från Frankrike begärde hen överföring av sina tyska pensionsrättigheter. Enligt fransk lag kunde hen få en högre pension kriterierna för en fransk förmån för omvårdnad av barn med funktionsnedsättning var uppfyllda. Personen ville nu att förmånen från Tyskland skulle likställas med den franska förmånen och därmed leda till en högre fransk pension.

EU-domstolen konstaterade inledningsvis att den tyska förmånen inte var en social trygghetsförmån och därmed inte omfattades av sakområdet i artikel 3 i förordning 883/2004. Nästa fråga var om de tyska och franska förmånerna kunde anses vara likvärdiga förmåner enligt artikel 5 a i förordningen. Eftersom artikel 5 a enligt domstolens praxis endast är tillämplig på förmåner som omfattas av förordningens tillämpningsområde (C-453/14 Knauer, punkt 32) och det tyska stödet inte utgjorde en förmån som omfattas av förordningen kunde artikeln inte anses tillämplig. Nästa fråga var huruvida artikel 5 b var tillämplig.

I artikel 5 b i förordning 883/2004 föreskrivs att om rättsverkningar enligt det behöriga medlemslandets lagstiftning uppstår genom vissa omständigheter eller händelser ska det medlemslandet ta hänsyn till liknande omständigheter eller händelser som inträffar inom ett annat medlemslands territorium som om dessa hade inträffat inom det egna territoriet. För att avgöra detta prövade EU-domstolen om följande två villkor var uppfyllda:

• Omfattas det pensionstillägg som föreskrivs i den franska lagen om social trygghet av tillämpningsområdet för förordning 883/2004?
• Bygger den nationella franska bestämmelsen på att rättsverkningar uppstår genom att vissa omständigheter eller händelser inträffar, i den mening som avses i artikel 5 b i förordning 883/2004?

EU-domstolen konstaterade att pensionstillägget omfattades av förordningen. Vad gäller det andra villkoret konstaterades att den franska lagen inte krävde att pensionstillägget hade erhållits, utan endast att villkoren som uppställs för att erhålla förmånen var uppfyllda. Villkoret var att barnets funktionsnedsättning uppgår till viss nivå. Pensionstillägget beviljades alltså utifrån att viss omständighet inträffat i den mening som avses i artikel 5 b, nämligen att barnets bestående funktionsnedsättning uppgick till en viss nivå. Detta innebar att principen om likställande av omständigheter i artikel 5 b var tillämplig.

Rättsfall

I mål C-453/14 Knauer tolkade EU-domstolen om två förmåner vid ålderdom kunde anses vara likvärdiga förmåner enligt artikel 5 a i förordning 883/2004. Frågan var om ålderspension enligt en yrkesbaserad pensionsordning i Lichtenstein skulle motsvara en ålderspension enligt lagstadgad pensionsordning i Österrike.

EU-domstolen ansåg att två åldersförmåner inte kan anses som motsvarande i den mening som avses i artikel 5 a enbart för att de angetts som åldersförmåner i anmälan enligt artikel 9 i förordningen och således omfattas av förordningens tillämpningsområde. Det ska handla om jämförbara åldersförmåner sett utifrån förmånernas syfte och dess bestämmelser. Det framgick att de aktuella förmånerna hade samma syfte, nämligen att säkerställa att mottagarna kan upprätthålla en levnadsstandard som motsvarar den de hade innan de gick i pension. Förmånerna skulle därför ses som jämförbara. Att det fanns vissa skillnader ledde inte till någon annan slutsats. I det här fallet fanns det till exempel vissa skillnader i det sätt som rätten till förmåner förvärvats och i den försäkrades möjligheter att få ytterligare förmåner.

I de förenade målen C-398/18 och C-428/18 Torrico och Bode tolkade EU-domstolen huruvida en nationell bestämmelse gällande förtidspension var förenlig med artikel 5 a i förordning 883/2004.

De nationella målen gällde personer som ansökte om förtidspension i Spanien och som hade avgiftsperioder från både Spanien och Tyskland. Ett krav för att beviljas spansk förtidspension är att det pensionsbelopp som ska erhållas ska vara högre än det minimibelopp som sökanden skulle vara berättigad till med hänsyn till dennes familjesituation då vederbörande uppnår 65 års ålder. Personernas ansökningar avslogs med hänvisning till att pensionsbeloppen för dem inte uppgick till detta belopp.

I artikel 5 a i förordning 883/2004 föreskrivs att om, enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning, förmånerna från det sociala trygghetssystemet eller andra inkomster har vissa rättsverkningar, ska de relevanta bestämmelserna i den lagstiftningen också tillämpas på motsvarande förmåner som förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning, eller på inkomster som förvärvats i en annan medlemsstat. EU-domstolen konstaterade att ”förmånerna från det sociala trygghetssystemet”, i den mening som avses i artikel 5 a, i den aktuella situationen skulle anses vara den pension som klagandena i de nationella målen hade rätt till. Domstolen konstaterade också att sammanläggningsprincipen i artikel 6 eller artikel 52.1. b i förordningen, som också rör sammanläggning av perioder, inte var tillämpliga.

Frågan därefter var om den nationella bestämmelsen var förenlig med artikel 5 a i förordningen. Av handlingarna i målet tycktes framgå att de ålderspensioner som klagandena i de nationella målen hade rätt till i Tyskland i detta avseende motsvarade de pensioner som de har rätt till, såsom förtidspension, i Spanien. Detta innebar att artikel 5 a utgjorde hinder för att tolka begreppet ”pension som ska erhållas” så att det endast avser den pension som ska betalas av Spanien, utan att inkludera den pension som klagandena i de nationella målen har rätt till i Tyskland.

EU-domstolen konstaterade även att en sådan nationell lagstiftning som den som var aktuell i de nationella målen emellertid kunde godtas om det mål som eftersträvas är av allmänintresse, förutsatt att lagstiftningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av detta mål och inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet. Den spanska regeringens argument ansågs dock inte motivera att villkoret tillämpades på ett sätt som var till nackdel för migrerande arbetstagare.

9.2.6 Sammanläggning av perioder

Artikel 6 förordning 883/2004 Om inte annat följer av denna förordning, ska den behöriga institutionen i en medlemsstat enligt vars lagstiftning

• erhållande, bibehållande eller återfående av rätt till förmåner,
• täckning genom annan lagstiftning, eller
• tillgång till eller undantag från obligatorisk eller frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, villkoras av att försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder har fullgjorts, i nödvändig utsträckning beakta perioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat som om de vore perioder som fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

Bestämmelsen innebär att försäkrings-, anställnings- och bosättningsperioder som en person har uppfyllt i ett medlemsland ska ses som sådana perioder även i det nya medlemslandet, om det behövs för att personen ska få tillgång till försäkring och förmåner i det landet.

I artikel 12–13 i förordning 987/2009 finns regler om hur man ska omvandla perioder enligt artikel 6.

I skäl 10 i förordning 883/2004 anges att principen om likställande av vissa omständigheter eller fakta inte bör inkräkta på principen om sammanläggning av perioder. Det innebär att bestämmelsen i artikel 6 har företräde framför artikel 5.

Artikel 6 gäller både obligatoriska och frivilliga perioder som täcks av förordningen. Det beror på att personer som rör sig måste tillförsäkras rätt till perioder och förmåner oavsett vilket system de aktuella medlemsländerna har. (C-368/87, Hartmann-Troiani)

AK har i beslut H6 förtydligat vad bestämmelsen innebär, för att säkerställa en enhetlig tillämpning. Bestämmelsen innebär sammanfattningsvis

• att alla försäkringsperioder ses som ”försäkringsperioder” vid tillämpningen av förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Det gäller både avgiftsperioder och perioder som behandlas som likvärdiga med försäkringsperioder enligt nationell lagstiftning
• att alla perioder i ett försäkringsärende som uppfyllts enligt lagstiftningen i ett annat medlemsland ska bara beaktas genom tillämpning av principen om sammanläggning av perioder enligt artikel 6 i förordning 883/2004 och artikel 12 i förordning 987/2009
• att perioder som andra medlemsländer meddelar ska läggas samman utan ifrågasättande av deras karaktär
• att när principen om sammanläggning har tillämpats, har medlemsländerna fortfarande möjlighet att ställa sina övriga villkor för att bevilja socialförsäkrings-förmåner. Det gäller under förutsättning att villkoren tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt (genom att beakta artikel 5 i förordning 883/2004).

Bedömning av perioder i ett annat medlemsland

När Försäkringskassan tillämpar de nationella bestämmelserna för att bevilja en förmån, ska vi godta perioder som uppfyllts enligt ett annat medlemslands lagstiftning så långt som det krävs och så länge vår egen lagstiftning inte täcker sådana perioder.

Bestämmelsen garanterar inte att personen får förmåner och innebär inte ett generellt likställande av andra villkor för att få förmåner. Sådant likställande av andra omständigheter finns i stället i artikel 5, och som framgått ovan är det viktigt att hålla isär vilken artikel som tillämpas för vilka villkor (se närmare beslut H6 och beskrivningen ovan av artikel 5).

Det innebär exempelvis att 240-dagarsvillkoret ska tillämpas på så sätt att Försäkrings-kassan tar hänsyn till försäkringsperioder i andra medlemsländer. I artiklarna 12–13 i förordning 987/2009 finns närmare beskrivet hur perioder mellan olika länder ska jämställas.

9.2.7 Upphävande av krav på bosättning

Artikel 7 förordning 883/2004 Om annat inte föreskrivs i denna förordning, ska kontantförmåner enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning eller enligt denna förordning inte minskas, ändras, hållas inne, dras in eller förverkas med anledning av att mottagaren eller dennes familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen är belägen.

Bestämmelsen innebär att rättigheter som en person har i ett medlemsland inte får påverkas av att personen eller familjemedlemmarna inte bor i det medlemslandet. Det gäller alla kontantförmåner som ingår i förordningens tillämpningsområde (artikel 3). Men det gäller inte för särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som omfattas av artikel 70 i förordning 883/2004 och som framgår i bilaga X. Dessa förmåner ska bara betalas ut till de personer som är bosatta i det medlemsland som är behörigt.

Detta brukar även kallas export av förmåner. Bestämmelsen syftar till att medlems-länderna inte får ha bosättningskrav för de personer som omfattas av förordningen. Det innebär att den bara är tillämplig på personer som bor i ett medlemsland och som ett annat lands lagstiftning gäller för. En person som inte arbetar och som bosätter sig i ett nytt land har alltså inte rätt att ta med sig förmåner genom denna bestämmelse. Detta beror på att hen då kommer att omfattas av det andra landets lagstiftning.

Bestämmelsen hindrar inte nationellt bosättningskrav för anställda från tredjeland som bor i ett tredjeland. Däremot gäller bestämmelsen alla personer som omfattas av förordningen.

Bedömning av krav på bosättning

Bestämmelsen utgår ifrån att alla ska omfattas av ett medlemslands lagstiftning och få kontantförmåner utbetalade eller har rätt till sådana från det landet enligt förordningen. Om någon bor eller vistas i ett annat medlemsland kan nationella bestämmelser ofta innebära att förmånerna inte kan beviljas eller fortsätta att betalas ut. Sådana regler får inte tillämpas på grund av artikel 7. Det beror på att förordningen bygger på principen om ett lands lagstiftning, och en person som omfattas av ett visst lands lagstiftning ska tillförsäkras alla rättigheter som förordningen ger från det landet.

För Försäkringskassan innebär det att vi inte kan kräva att den som ska omfattas av svensk lagstiftning enligt förordningen är bosatt i Sverige. Det gäller exempelvis merkostnadsersättning som är en bosättningsbaserad förmån (5 kap. 9 § punkt 9 SFB). Den som arbetar i Sverige och omfattas av svensk lagstiftning men bor i Danmark kan alltså få merkostnadsersättning från Sverige om hen uppfyller övriga kriterier.

I förordningens sakområdeskapitel finns särskilda bestämmelser om export av förmåner, exempelvis artikel 21. Den bygger på samma grundtanke som artikel 7, men innebär uttryckligen att personer och deras familjemedlemmar som inte bor i det behöriga landet ändå ska få kontantförmåner därifrån, så kallad export av förmåner. Du kan läsa mer om det i avsnitt 9.4.1.

9.2.8 Förhållandet mellan denna förordning och andra samordningsinstrument

Artikel 8 förordning 883/2004

1. Inom sitt tillämpningsområde ska denna förordning ersätta alla konventioner om social trygghet som är tillämpliga mellan medlemsstaterna. Vissa bestämmelser i de konventioner om social trygghet som ingåtts av medlemsstaterna innan denna förordning börjar tillämpas ska dock fortsätta att tillämpas, under förutsättning att de är mer gynnsamma för förmånstagarna eller följer av specifika historiska förhållanden och har tidsbegränsad verkan. Dessa bestämmelser måste föras in i bilaga II för att de ska fortsätta att gälla. Om det av objektiva skäl inte är möjligt att utvidga några av bestämmelserna till att omfatta samtliga personer som förordningen är tillämplig på ska detta anges.
2. Två eller flera medlemsstater får vid behov ingå konventioner med varandra som bygger på denna förordnings principer och anda.

Bestämmelsen innebär att alla avtal inom social trygghet som medlemsländer tidigare har kommit överens om som huvudregel inte längre gäller. De har i stället ersatts av förordning 883/2004. Vissa bestämmelser kan fortsätta att gälla om de

• är mer förmånliga för personerna eller
• följer av speciella historiska förhållanden som har tidsbegränsad verkan och
• har förts in i bilaga II till förordningen.

Om det av objektiva skäl inte är möjligt att sådana tidigare bestämmelser omfattar alla personer som förordningen är tillämplig på, ska det skrivas in i bilagan.

Den andra punkten i bestämmelsen innebär däremot att medlemsländer vid behov får ingå avtal som bygger på förordningens anda och principer. Detta gäller dock bara avtal som avtalas mellan medlemsländer efter förordningens ikraftträdande.

Bestämmelsen talar bara om hierarkin mellan å ena sidan ett avtal som två eller flera medlemsländer har kommit överens om och å andra sidan förordningen. Förordningen kan aldrig ogiltigförklara ett sådant avtal, eftersom det bara kan göras av de avtalsslutande länderna. Men för att uppnå förordningens mål om fri rörlighet för de personer som omfattas av den, ser denna bestämmelse till att personer som omfattas av förordningen ska vara säkra på att de omfattas av den och inte hamnar i en sämre situation på grund av ett avtal som ingåtts mellan medlemsländer.

Praxis visar att avtal i vissa särskilda fall ändå ska tillämpas

Det finns många avgöranden från EU-domstolen som gäller motsvarande bestämmelse, artikel 6 i förordning 1408/71. I EU-domstolens dom C-82/72, Walder från 1973 slogs fast att bestämmelser i ett avtal som ingåtts före förordningen inte kunde tillämpas, trots att den var mer förmånlig än förordningens bestämmelser. Domen visade att bilaterala avtal som ingåtts tidigare i stort sett spelat ut sin roll.

Men genom ett avgörande i C-227/89, Rönfeldt uttalade domstolen att tidigare avtalade avtal inte har blivit ogiltiga bara för att de inte ska tillämpas med anledning av förordning 1408/71. Domstolen lutade sig mot EUF-fördraget och rätten till fri rörlighet för arbetstagare och menade att förordningen inte kan användas för att neka en person rättigheter som den har enligt ett medlemslands lagstiftning. Detta brukar kallas Petroni-principen – döpt efter det första avgörandet som prövade frågan (C-24/75, Petroni). Den här principen om mest fördelaktiga villkor har till syfte att motverka de nackdelar som kan uppstå vid migration. Det leder i just Rönfeldt-fallet till en mer fördelaktig situation för dem som kan få fördelarna från tidigare ingånget avtal i förhållande till dem som bara förordning 1408/71 gäller för. (För fördjupad läsning om denna fråga finns en mängd domar från EU-domstolen, se bland annat C-475/93, Thévenon, C-113/96, Rodriguez, C-75/99, Thelen, C-277/99, Kaske, C-471/99, Dominguez, C-307/97, Saint-Gobain, C-55/00, Gottardo, C-23/92, Grana-Novoa-decision)

När det gäller de avtal som Sverige har ingått med andra länder inom EU/EES, se avsnitt 14.1. När en person begär förmåner enligt ett avtal som Sverige har med ett annat EU/EES-land, ska Försäkringskassan därför pröva om det genom avtalet finns förmånsbestämmelser som är mer fördelaktiga än bara en tillämpning av förordning 883/2004. I sådana fall ska även avtalet tillämpas på personen.

9.2.9 Medlemsländernas förklaringar angående tillämpningsområdet för denna förordning

Artikel 9 förordning 883/2004

1. Medlemsstaterna ska till Europeiska kommissionen skriftligen anmäla de förklaringar som görs i enlighet med artikel 1 led l, den lagstiftning och de system som avses i artikel 3, de konventioner som ingåtts och som avses i artikel 8.2, de minimibelopp som avses i artikel 58 och den avsaknad av försäkringssystem som avses i artikel 65a.1 samt ändringar i sak. I anmälningarna ska anges den tidpunkt från och med vilken denna förordning kommer att tillämpas på de särskilda system som anges av medlemsstaterna i deras anmälningar.
2. Dessa anmälningar ska årligen överlämnas till Europeiska kommissionen och offentliggöras på erforderligt sätt.

Bestämmelsen innebär att medlemsländerna varje år ska informera EU-kommissionen om:

• vilken förmånslagstiftning och vilka trygghetssystem som ska omfattas av förordning 883/2004
• vilken försäkringsgren av den sociala tryggheten i förordningen som varje förmån ska lyda under.

Medlemsländerna ska också anmäla de minimibelopp som artikel 58 handlar om och den avsaknad av försäkringssystem som artikel 65a handlar om. Sverige har anmält garantipension enligt 65 kap. och 67 kap. SFB samt garantipension till omställnings-pension enligt 81 kap. SFB som sådana minimibelopp som avses i artikel 58.

Det är viktigt att veta vilka förmåner som omfattas av förordningen, eftersom det endast är dessa förmåner och system som förordningen ska samordna. Vilka svenska förmåner som har anmälts och som därmed omfattas av förordningen framgår av regeringens förklaring om förordningens tillämpningsområde, den så kallade lagstiftningsförteckningen, som ligger på Fia.

Läs mer

För att en förmån enligt ett medlemslands lagstiftning över huvud taget ska falla in under tillämpningsområdet för förordningen, krävs att förmånen hör till något av de aktuella sakområdena. Om den inte gör det, kan inte förmånen omfattas av förordningen. (C-249/83, Hoeckx)

Det är förmånens innebörd och syfte som avgör vilket sakområde förmånen ska omfattas av i förordning 883/2004. Den bedömningen ska göras utifrån objektiva kriterier som är etablerade inom EU. Det är alltså inte dess klassificering enligt nationell lagstiftning som avgör eller spelar roll (C-69/79, Jorden-Vosters). AK kan ha en annan åsikt än det enskilda medlemslandet om vilken lagstiftning som ska omfattas av förordning 883/2004 och vilket sakområde i artikel 3 som lagstiftningen och förmånerna ska lyda under. Detta kan leda till att ett medlemsland kan få ändra sina kategoriseringar. Läs mer om kategoriseringar i avsnitt 9.2.3.

Även tolkningar i unionsrätten kan leda till ändringar. I samband med att Sverige gick med i EU anmälde Sverige den svenska föräldrapenningen som en förmån vid sjukdom och moderskap. EU-domstolen delade inte den bedömningen och slog senare fast att föräldrapenningen är en familjeförmån. (C-275/96, Kuusijärvi)

EU-domstolen kan också besluta att en förmån som inte anges i ett medlemslands lagstiftningsförteckning ska omfattas av förordning 883/2004 (C-255/99, Humer).

EU-domstolen har också uttalat att lagstiftningsförteckningen är en presumtion för att de nationella lagstiftningar som har angetts där omfattas av förordning 883/2004 och i princip är bindande för övriga medlemsländer.

Det är inte en nödvändig förutsättning att en förmån har anmälts av ett medlemsland enligt förfarandet i artikel 9 för att förmånen ska anses omfattas av förordning 883/2004. Detta under förutsättning att de objektiva förutsättningarna för att förmånen ska tillhöra sakområdet för förordningen är uppfyllda. Läs vidare om detta i avsnitt 9.2.3.

När det är osäkert om den behöriga nationella myndigheten gjort en riktig kvalificering av förmånen ska dock det medlemsland som har avgett förklaringen ompröva om kvalificeringen är välgrundad och vid behov ändra den. EU-domstolen konstaterade därför att det alltid kan bli nödvändigt för en nationell domstol att pröva hur den förmån som är i fråga i målet ska kvalificeras för att fastställa om lagstiftningen omfattas av förordning 883/2004. I de fall det behövs ska en tolkningsfråga hänskjutas till EU-domstolen. (C-517/16, Czerwiński)

Svenska domstolar är därför inte bundna av den svenska lagstiftnings-förteckningen. HFD har vid två olika tillfällen tagit ställning till frågan om hur den svenska föräldrapenningen ska klassificeras enligt förordning 1408/71 respektive förordning 883/2004. (RÅ 2003 ref. 65 och HFD:s dom den 6 februari 2019 i mål nr 6869-17)

Medlemsländerna ska kunna utgå från att andra medlemsländers lag-stiftningsförteckning stämmer. Det finns ingen skyldighet att på egen hand bedöma vilka förmåner som omfattas eller inte omfattas men om det finns indikation på att förteckningen inte stämmer, kan man hänskjuta frågan till AK, Europeiska Kommissionen eller EU-domstolen. (C-12/14, Kommissionen mot Malta)

9.2.10 Förhindrande av sammanträffande av förmåner

Artikel 10 förordning 883/2004 Denna förordning ska inte, om inte annat föreskrivs, kunna åberopas för att erhålla eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring.

Bestämmelsen innebär att samordningsbestämmelserna i förordningen inte ska kunna användas för att en person ska kunna få eller bevara rätt till flera förmåner av samma slag för samma period. Bestämmelsen är på så sätt begränsande, alltså ett förbud mot att en person får förmåner av samma slag för samma period.

Eftersom bestämmelsen ligger i avdelning I, är den en av de övergripande principer som gäller generellt vid tillämpning av förordningen. Det finns även sakområdesspecifika bestämmelser om hinder mot att förmåner sammanträffar, exempelvis artikel 53 som gäller förmåner vid invaliditet, ålderdom och till efterlevande och artikel 68 om familjeförmåner. När det gäller ålders- och efterlevandepensioner är artikel 53 i förordning 883/2004 en kodifiering av en mängd EU-domar (C-171/83, Valentini, C-197/85, Stefanutti, C-98/94, Schmidt och C-366/96, Cordelle).

Dessa sakområdesspecifika bestämmelser har företräde, men ska alltid läsas i förhållande till artikel 10. Artikeln kan alltså vara till ledning när det gäller att tolka vad som menas i artikel 68. EU-domstolen har nämligen kommit fram till att bestämmelsen i artikel 68 inte bara kan läsas som prioritetsregler när familjeförmåner sammanträffar, utan det måste fortfarande vara fråga om förmåner av samma slag. (Jfr C-347/12, Wiering p. 52 och även Generaladvokat M. Wathelets yttrande p. 52)

Bedömning av om förmåner sammanträffar

Om det i ett ärende visar sig att en person får förmåner från mer än ett medlemsland, ska Försäkringskassan bedöma om det handlar om förmåner av samma slag för samma period. Om Försäkringskassan får sådana indikationer eller uppgifter, behöver vi utreda med det andra medlemslandet vad för sorts förmån som personen får därifrån och om den gäller samma period.

EU-domstolen har i flera domar sagt hur bedömningen av vilka förmåner som är av samma slag ska göras (C-171/83, Valentini p. 13 och C-102/91, Knoch p. 40). Alla sociala trygghetsförmåner anses vara av samma slag oberoende av särdragen hos de olika nationella lagstiftningarna. Det gäller när förmånerna är lika vad gäller alla följande kriterier:

• syfte (det kan till exempel vara att skydda arbetstagare som behöver vara ifrån arbetet på grund av sjukdom)
• ändamål (det kan till exempel vara att täcka inkomstbortfall på grund av sjukdom)
• beräkningsgrund (det kan till exempel vara att beräkningen görs utifrån den anställdes inkomst)
• villkor för beviljande (det kan till exempel vara att arbetsförmågan ska vara nedsatt med en viss andel på grund av sjukdom).

Det finns dock inget krav på fullständig överensstämmelse mellan beräkningsgrunderna och villkoren för beviljande, eftersom det