16 Den nordiska konventionen om social trygghet

Den nordiska konventionen om social trygghet är ett multilateralt avtal mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Den är införlivad med svensk rätt i lagen (2013:134) om nordisk konvention om social trygghet, prop. 2012/13:31. Till konventionen finns ett administrativt avtal, Försäkringskassans föreskrifter om Administrativt avtal till Nordisk konvention om social trygghet, FKFS 2014:3. Både konvention och avtal finns på Fia.

Bestämmelserna i lagen om nordisk konvention om social trygghet gäller från och med den 1 maj 2014 i förhållande till Norge, Island, Danmark, Finland och Åland och från och med den 1 maj 2015 i förhållande till Färöarna och Grönland.

Den tidigare lagen (2004:114) om nordisk konvention om social trygghet upphörde att gälla i samband med att den nya lagen trädde i kraft inom respektive territorier. I äldre ärenden som gäller en tidsperiod innan den nya nordiska konventionen trädde i kraft ska bestämmelserna i den tidigare konventionen tillämpas.

För information om krav på uppehållstillstånd och uppehållsrätt för personer som omfattas av den nordiska konventionen, se kapitel 5.

16.1 När ska konventionen tillämpas?

Till följd av samarbetet inom EU/EES har den nordiska konventionen fått begränsad betydelse för de flesta som rör sig inom Norden. För även om en person i och för sig omfattas av den nordiska konventionen ska förordningarna 883/2004 och 987/2009 tillämpas i stället för konventionen när det är möjligt. Det beror på unionsrättens företräde framför ett avtal mellan medlemsländer.

Det finns dock två situationen när konventionen får betydelse. Den ska dels tillämpas i förhållande till några av de nordiska länderna och för tredjelandsmedborgare, dels fungerar den i några situationer som ett komplement till förordningarna 883/2004 och 987/2009. Ett exempel på det är ersättning för kostnader för hemresa vid sjukdom, se artikel 7. Denna möjlighet gäller alltså endast de personer som omfattas av den nordiska konventionen.

16.2 Var ska konventionen tillämpas?

Den nordiska konventionens definition av begreppet ”nordiskt land” innebär att konventionen omfattar det territoriella områdena Danmark, Finland, Norge, Island och Sverige samt Färöarna, Grönland och Åland.

Notera att med Norge avses även Svalbard och Jan Mayen.

16.3 Konventionens sakområden

Artikel 2 i konventionen hänvisar till de sakområden som tas upp i förordning 883/2004. Bestämmelsen innebär att den lagstiftning och de system som de nordiska länderna har anmält till Europeiska kommissionen enligt artikel 9 i förordning 883/2004 också gäller för den nordiska konventionen.

Om förordningens tillämpningsområde förändras genom beslut av rådet och parlamentet eller genom praxis från EU-domstolen, följer konventionen automatiskt med utan något behov av att varje gång göra särskilda ändringar. Detsamma gäller exempelvis om domstolen skulle klassificera om en förmån från socialt stöd till social trygghet eller vice versa. (Prop. 2012/13:31 s. 18)

16.4 Personkrets

Artikel 3 Nordiska konventionen om social trygghet

1. Denna konvention gäller personer som omfattas av förordningens personkrets och som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i ett nordiskt land.
2. Denna konvention gäller vidare följande personer som inte omfattas av förordningens personkrets: a. personer som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i ett nordiskt land, b. familjemedlemmar eller efterlevande som härleder rättigheter från personer som avses under a.
3. För Danmark gäller bestämmelserna i 1 och 2 endast medborgare i ett nordiskt land när det gäller tillämpningen av: a. reglerna om familjeförmåner i kapitel 8 i förordningen, b. artikel 64 i förordningen om arbetslösa personer som reser till en annan medlemsstat, c. reglerna om grundpension.

Bestämmelsens första punkt innebär att konventionen gäller för personer som omfattas av förordningens personkrets och som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i ett av de nordiska länderna. Denna punkt medför alltså bland annat att EU-medborgare omfattas av den nordiska konventionen om de är eller har varit omfattade av lagstiftningen i ett nordiskt land. För mer information om förordningens personkrets, se avsnitt 9.2.2.

Den andra punkten innebär att konventionen omfattar personer som inte omfattas av förordning 883/2004, men som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i ett nordiskt land. Förordning 883/2004 blir alltså indirekt tillämplig för personer som inte omfattas av dess personkrets. Stycket tar sikte på personer som inte är medborgare i ett EES-land och deras familjemedlemmar. Eftersom Norge och Island inte tillämpar förordning 1231/2010 är tredjelandsmedborgare inte omfattade av EES-avtalet. Förordningen blir då tillämplig på dessa genom konventionen. Denna utökade personkrets gäller även Färöarna och Grönland. (Prop. 2012/13:31 s. 19)

I den tredje punkten finns begränsningar som innebär att vissa av de danska förmånerna endast gäller medborgare i ett nordiskt land. Denna begränsning är ytterligare beskriven i bilaga 3 till det administrativa avtalet till konventionen. Enligt bilaga 3 till det administrativa avtalet gäller begränsningen i artikel 3 i den nordiska konventionen i praktiken medborgare från länder utanför EES-området och Schweiz, eftersom medborgare från EES-området och Schweiz har rättigheter enligt förordningen. Denna punkt får ingen betydelse för Försäkringskassans tillämpning, utan endast för Danmark i deras tillämpning av konventionen.

Artikel 4 Nordiska konventionen om social trygghet

Utvidgad tillämpning av förordningen

Om inte annat sägs i denna konvention, utvidgas tillämpningen av förordningen och tillämpningsförordningen till alla personer som omfattas av denna konvention och som är bosatta i ett nordiskt land.

Artikel 4, som är den mest centrala bestämmelsen i konventionen, slår fast att reglerna i förordningen och tillämpningsförordningen generellt ska tillämpas på alla personer som är försäkrade och bosatta i Norden och som inte direkt omfattas av förordningen. Personkretsen i artikeln är dock snävare än den i artikel 3 eftersom det ställs krav på bosättning. Artikeln har främst betydelse för medborgare i tredjeland. (Prop. 2012/13:31. s. 19)

16.4.1 I förhållande till länder och grupper

I förhållande till de nordiska länderna gäller följande:

Danmark, Island, Norge

I och med att förordningarna 883/2004 och 987/2009 gäller i förhållande till Danmark, Island och Norge ska dessa bestämmelser tillämpas i första hand, och inte den nordiska konventionen.

Personer från tredjeland som rör sig från ett EU-land till Sverige ska i flertalet fall bedömas först enligt förordning 1231/2010 och därefter enligt förordning 883/2004, se avsnitt 9.2.2. Det vill säga om personen omfattas av förordning 1231/2010 kan en bedömning göras av om hen omfattas av personkretsen i förordning 883/2004 samt att tillämplig lagstiftning kan fastställas enligt samma förordning.

Eftersom Danmark, Island och Norge inte har undertecknat förordning 1231/2010 kommer den nordiska konventionen dock få betydelse för de tredjelandspersoner som rör sig till och från dessa länder. För att förordning 1231/2010 ska kunna tillämpas krävs nämligen att båda länderna har undertecknat förordningen.

Finland och Åland

I förhållande till Finland och Åland ska förordningarna 883/2004, 987/2009 och 1231/2010 tillämpas i första hand, och inte den nordiska konventionen.

Färöarna och Grönland

I förhållande till Färöarna och Grönland ska den nordiska konventionen tillämpas.

16.5 Tillämplig lagstiftning

Bosatt

Artikel 5 Nordiska konventionen om social trygghet

En person är bosatt i ett nordiskt land i enlighet med nationell lagstiftning. Vid konflikt om vilken lagstiftning som ska tillämpas på en person, anses personen vara bosatt i det nordiska land där han eller hon är folkbokförd, om inte särskilda skäl föranleder något annat.

Bestämmelsen innebär att vid fastställandet av tillämplig lagstiftning för personer som inte arbetar, ska bosättningen fastställas i enlighet med 5 kap. SFB. Om det uppstår en konflikt mellan Sverige och ett annat nordiskt land ska personen anses vara bosatt i det land där hen är folkbokförd.

Enligt förarbetena är syftet med artikeln att åstadkomma ett gemensamt begrepp för bosättning inom Norden som kan tillämpas när de nationella reglerna inte leder till att ett bosättningsland kan fastställas för en person. I tillämpningsförordningen finns bestämmelser om hur en persons bosättning ska fastställas om flera länder är oense. Enligt dessa regler ska länderna bland annat i avvaktan på slutligt beslut fatta provisoriska beslut. Med hänsyn till de problem som provisoriska beslut enligt förordningen kan leda till är syftet även att undvika sådana beslut eftersom det mellan de nordiska länderna finns möjlighet till andra praktiska lösningar. (Prop. 2012/13:31 s. 20)

I den nordiska överenskommelsen om folkbokföring garanteras att en person i de nordiska länderna alltid är folkbokförd endast i ett land. Som framgår av artikel 2, lagen (2005:268) om överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om folkbokföring, ska en person som avser att flytta från ett nordiskt land till ett annat anmäla detta till den lokala registreringsmyndigheten i inflyttningslandet, i Sverige till folkbokföringen. Om Skatteverket anser att personen ska folkbokföras i Sverige, ska hen registreras och tilldelas ett personnummer. Dessutom ska registreringsmyndigheten i utflyttningslandet underrättas. Denna koppling till den internordiska folkbokföringen innebär att bestämmelserna i 5 kap. 3 § SFB ofta sätts ur spel.

Det administrativa avtalet

Enligt artikel 5 i det administrativa avtalet ska bosättningsbedömningen göras i enlighet med artikel 11 p. 1 i förordning 987/2009 i de fall länderna inte kan komma överens om var personen är bosatt. Eftersom det strider mot konventionens bestämmelse om att folkbokföringen ska användas i en sådan situation, och konventionen har företräde framför det administrativa avtalet, ska artikel 5 i det administrativa avtalet inte tillämpas.

Förordning 883/2004 och den nordiska konventionen

Den nordiska konventionen definierar begreppet bosatt på ett annat sätt än förordning 883/2004. Som framgår av avsnitt 9.2.1 och 9.3.1 är en person enligt förordning 883/2004 bosatt där hen är stadigvarande bosatt.

Skillnaden mellan de två regelverken innebär att om det rör sig om en person som flyttar mellan ett annat nordiskt land och Sverige och som omfattas av personkretsen i förordning 883/2004, ska detta regelverk tillämpas. Detta trots att personen måste anmäla sin flyttning till registreringsmyndigheten. Det innebär att det kan uppstå en konflikt där personen i och för sig folkbokförs i det andra nordiska landet, men anses inte omfattad av socialförsäkringen eller tvärtom.

Tänk dock på att det finns bestämmelser i den nordiska konventionen som fungerar som ett komplement till förordning 883/2004. För att omfattas av dessa bestämmelser måste personen omfattas av konventionen.

Arbete på kontinentalsockeln

Artikel 6 Nordiska konventionen om social trygghet

Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens avdelning II ska även arbete med undersökning och utvinning av naturtillgångar på ett lands kontinentalsockel anses som arbete i det landet.

Bestämmelsen är ett förtydligande av att arbete på ett lands kontinentalsockel anses som arbete i det landet. Eftersom sådant arbete inte utan vidare jämställs med arbete på landets territorium samt att EES-avtalet inte omfattar kontinentalsockeln, kan den betraktas som en hjälpregel i bedömningen av artikel 11.3 a i förordning 883/2004 (prop. 2012/13:31 s. 20). Det innebär att om Försäkringskassan gör en bedömning där denna artikel får betydelse har ställningstagandet tagits både enligt förordning 883/2004 och enligt lagen (2013:134) om nordisk konvention om social trygghet. Begreppet kontinentalsockel definieras i artikel 76 i Förenta Nationernas havsrättskonvention.

Bestämmelsen gäller grupper av arbetstagare på fasta anläggningar och borrplattformar i verksamhet på kontinentalsockeln. Personer som är anställda ombord på fartyg i transportverksamhet i förbindelse med undersöknings- och utvinningsarbete, omfattas inte av bestämmelsen.

16.6 Särskilda förmånsbestämmelser

Ersättning för kostnader vid hemresa

Artikel 7 Nordiska konventionen om social trygghet

1. För en person som är bosatt i ett nordiskt land och har rätt till vårdförmåner där och som under tillfällig vistelse i ett annat nordiskt land får vårdförmåner, svarar vistelselandet för de merutgifter för hemresa till bosättningslandet som uppkommer genom att personen till följd av sitt sjukdomstillstånd måste använda dyrare färdsätt än han eller hon annars skulle ha använt.
2. Punkten 1 tillämpas inte på personer som får tillåtelse att resa till ett annat nordiskt land för att där få nödvändig behandling.

Bestämmelsen innebär att personer som omfattas av konventionen i vissa fall har rätt till ersättning för kostnader för hemresa vid sjukdom. Bestämmelsen gäller även för personer som omfattas av förordningen. Det beror på att den är antecknad i bilaga II till förordning 883/2004. Någon motsvarande bestämmelse finns heller inte i förordning 883/2004. Bestämmelsen fungerar därför som ett komplement till förordningarna 883/2004 och 987/2009.

Läs mer

Du kan läsa mer om ersättning för kostnader vid hemresa i vägledning 2021:1 Vård i gränsöverskridande situationer.

Rehabilitering av personer som bor i ett nordiskt land och arbetar i ett annat

Artikel 9 administrativa avtalet till Nordiska konventionen om social trygghet

1. De behöriga institutionerna ska bilateralt komma överens om administrativa rutiner för rehabilitering inom 2 år från det att avtalet och konventionen trätt i kraft för respektive land.
2. I situationer där man tar ställning till personens rätt till pension eller motsvarande förmån ska de behöriga institutionerna meddela uppgifter om rehabiliteringsåtgärder som påbörjats, har genomgåtts eller skulle vara möjliga i ett enskilt fall.

Försäkringskassan har med stöd av artikel 9 i administrativa avtalet till Nordiska konventionen om social trygghet ingått bilaterala överenskommelser med Finland, Island, Danmark och Norge om hur man ska hantera rehabiliteringsärenden i gräns-överskridande situationer, det vill säga för personer som bor i ett nordiskt land och arbetar i ett annat. Överenskommelserna trädde i kraft den 1 januari 2015 och grundas på Nordiska konventionen om social trygghet. Avtalen finns på Fia.

Läs mer

Du kan läsa mer om avtalen i vägledning 2015:1 Sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning.