7 Utredningsskyldighet inför omprövningsbeslut
110 kap. 13 § SFB Den handläggande myndigheten ska se till att ärendena blir utredda i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Den enskilde är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för bedömningen av frågan om ersättning eller i övrigt för tillämpningen av denna balk.
7.1 Utredningsskyldighet
Av lagtexten framgår att det är Försäkringskassans ansvar att se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Den här utredningsskyldigheten gäller vid all handläggning av ärenden, även när en begäran om omprövning handläggs.
Av lagtexten följer att ett ärende ska bli utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Den närmare omfattningen av utredningsskyldigheten beskrivs i vägledning 2004:7 Förvaltningsrätt i praktiken. I den vägledningen beskrivs bland annat vad syftet med utredningen är och vilket ansvar Försäkringskassan har för utredningen, liksom vilket ansvar den enskilde har att medverka i utredningen. Vidare förklaras hur begreppet ”den omfattning som dess beskaffenhet kräver” ska förstås. Frågan om när utredningen är tillräcklig för att ett ärende ska kunna prövas i sak behandlas också, liksom innebörden av beviskravet och den enskildes bevisbörda. Därtill beskrivs vilka utredningsmetoder som kan bli aktuella. Eftersom samma utredningsskyldighet gäller vid handläggningen av ett omprövningsärende, är det nödvändigt att känna till den här informationen.
När ett omprövningsärende handläggs finns det redan en utredning som gjorts inför grundbeslutet. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att utredningen alltid är tillräcklig för att man ska kunna fatta ett omprövningsbeslut. Dels kan utredningen ha varit otillräcklig när grundbeslutet fattades. Den bristen behöver då avhjälpas genom ytterligare utredning i omprövningsärendet, där en ny fullständig prövning av sakfrågan ska göras. Dels kan utredningen i och för sig ha varit tillräcklig när grundbeslutet fattades, men nya uppgifter har kommit in i samband med omprövningen, exempelvis i begäran om omprövning, som leder till att ärendet behöver utredas vidare.
Försäkringskassan kan ha uppfyllt sin utredningsskyldighet i grundärendet genom att ha vidtagit utredningsåtgärder och genom att anvisa den enskilde att inkomma med kompletteringar. Om vi bedömer att utredningsskyldigheten är uppfylld i grundärendet behöver vi inte utreda mer i samband med att ärendet omprövas. Det gäller dock under förutsättning att det inte kommit till nya omständigheter under handläggningen av omprövningsärendet som gör att ytterligare utredning behövs. Bedömningen måste göras i varje enskilt ärende.
Om Försäkringskassan inte har uppfyllt sin utredningsskyldighet i grundärendet behövs ytterligare utredning under handläggningen av omprövningsärendet. Ytterligare utredning kan exempelvis behövas om det i grundärendet inte tydligt framgått vilka uppgifter som saknades eller vilka förutsättningar som inte var uppfyllda för att bevilja det som den enskilde begärt. Det kan också behövas ytterligare utredning om det framgår av underlaget att den enskilde har missförstått grundbeslutet eller inte förstått vad som saknas i ärendet. En bedömning måste göras i det enskilda fallet av vilka åtgärder som behöver vidtas.
Grundbeslutet måste alltid innehålla en tydlig motivering till beslutet. Om det är bristfälligt motiverat är det angeläget att den enskilde vid handläggningen av omprövningsärendet får en tydlig och begriplig motivering till Försäkringskassans ställningstagande. I motiveringen ska vi ange hur Försäkringskassan resonerat i fråga om det som den enskilde anfört eller åberopat. Hur en sådan brist ska avhjälpas måste bedömas i det enskilda fallet.
Handläggningen av omprövningsärendet kan alltså innefatta att avhjälpa brister i grundärendet, så att utredningsskyldigheten är fullgjord när omprövningsbeslutet fattas. När resultatet av utredningen i omprövningsärendet blir en del av beslutsunderlaget kan den enskilde behöva kommuniceras, om det inte är uppenbart obehövligt. Det kan till exempel vara uppenbart obehövligt om den enskilde beviljas den ersättning som hen begärt eller om all utredning skett med den enskilde själv (25 § FL).
Du kan läsa om utredningsskyldighet, beviskrav och beslutsmotiveringar i vägledning 2004:7 Förvaltningsrätt i praktiken och Försäkringskassans riktlinje 2005:14 Kommuniceringsbrev och beslutsbrev i Försäkringskassan. Det kan också finnas information om utredningsskyldighet och beviskrav i de olika förmånernas vägledningar, samt vägledningarna inom FTH, SGI, kontrollutredning, återkrav och fordringshantering.
7.1.1 Metodstöd – utredning när ett beslut omprövas
När en enskild begär omprövning kan du behöva utreda ärendet för att få ett tillräckligt beslutsunderlag. För att avgöra om utredningen och beslutsunderlaget är tillräckligt bör du ta ställning till nedanstående fråga:
Kan jag ta ställning i ärendet enligt reglerna för den aktuella förmånen utan ytterligare utredning? När svaret är ja går du vidare till beslut. Använd tabellen som stöd vid din bedömning.
| Bedömer du att … | Om svaret är … |
|---|---|
| utredningen som gjordes inför grundbeslutet var tillräcklig? | nej, så behöver du avhjälpa bristen. |
| det finns tecken på att den enskilde inte förstått vilka uppgifter som saknades eller vilka förutsättningar som inte var uppfyllda vid grundbeslutet för att bevilja det som den enskilde begärt? | ja, så behöver du överväga om det finns behov av en åtgärd. |
| det framkommit någonting i samband med omprövningen eller på annat sätt som leder till ett behov av ytterligare utredningsåtgärder? | ja, så behöver du åtgärda detta. |
| det finns ett tillräckligt underlag avseende de faktiska förhållandena som är av betydelse för att fatta ett materiellt riktigt beslut? | ja, så behöver du inte utreda vidare. |
Syftet med att utreda är att få ett tillräckligt underlag för att kunna fatta ett beslut som grundar sig på de faktiska förhållandena i ärendet, det vill säga ett materiellt riktigt beslut baserat på korrekt tillämpning av gällande rätt. Om det finns en tillräcklig utredning enligt ovan ska du inte utreda ärendet vidare även om det kan finnas uppgifter som ytterligare kan stödja utfallet i ärendet. Om du redan av befintlig utredning i grundärendet eller av de uppgifter som tillkommit i samband med omprövningen bedömer att det är tillräckligt säkert att rätt till ersättning finns, behöver du inte fortsätta utreda. Men om det finns någon anledning att tro att det finns mer att ta reda på som skulle förändra bedömningen i avslagsbeslutet krävs ytterligare utredningsåtgärder.
När ett ärende behöver utredas ytterligare är det vanligtvis du som är omprövare på omprövningsenheten som gör utredningen. Det gör du genom att kontakta till exempel den enskilde, läkaren, arbetsgivaren eller någon annan aktör för att hämta in uppgifter. Du kan även konsultera den försäkringsmedicinska rådgivaren eller den försäkringsodontologiska rådgivaren, se Försäkringskassans riktlinjer 2009:01 Försäkringsmedicinsk- och odontologisk kompetens i ärenden som omprövas eller överklagas, och som handläggs i ÄHS.
I vissa situationer kan det vara lämpligt att utredningen eller en del av den genomförs vid ett annat verksamhetsområde än vid omprövningsenheten. Exempel på sådana situationer är när det krävs ett personligt möte tillsammans med den enskilde. Försäkringskassans riktlinjer 2010:10 Samverkan mellan omprövningsenheten och andra verksamhetsområden beskriver hanteringen i situationer när omprövaren bedömer att ärendet behöver utredas av ett annat verksamhetsområde.