13 Brott enligt brottsbalken

Eftersom brott enligt brottsbalken även förekommer i kontrollutredningar bör kontrollutredare känna till vad som kännetecknar dessa brott. Det är Polisen och Åklagarmyndigheten som utreder misstänkta brott.

Kapitlet beskriver de vanligast förekommande brotten enligt brottsbalken.

13.1 Bedrägeri

9 kap. 1 § brottsbalken Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till fängelse i högst två år. För bedrägeri döms också den som genom att lämna oriktig eller ofullständig uppgift, genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så att det innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan.

Bedrägeri är ett brott som innebär att någon lurar, vilseleder, till exempel Försäkringskassan att handla (eller att underlåta att handla) på ett sätt som leder till vinning för hen och skada för Försäkringskassan. En enskild kan till exempel vilseleda Försäkringskassan genom att lämna oriktiga uppgifter.

Det krävs att vilseledandet leder till vinning för någon. Med det likställs att någon vilseleder Försäkringskassan att felaktigt betala ut ersättning åt någon annan (23 kap. 7 § BrB).

De objektiva rekvisiten för bedrägeri är

• vilseledande
• handling (eller underlåta att handla)
• vinning
• skada (ekonomisk).

I dag omfattar bidragsbrottslagen ekonomiska förmåner som betalas ut för personligt ändamål. Det innebär att i normalfallet gör Försäkringskassan en polisanmälan för bidragsbrott när det misstänkta brottet har begåtts av en enskild. En polisanmälan för misstänkt bedrägeri görs när en ersättning inte har betalats ut för ett personligt ändamål. Det kan vara till exempel när en tandläkare medvetet har lämnat felaktiga uppgifter som lett till en felaktig utbetalning. Eftersom tandläkaren inte får ersättningen för ett personligt ändamål så kommer brottet inte att omfattas av bidragsbrottslagen.

Straffet för bedrägeri av normalgraden är fängelse i högst två år (9 kap. 1 § BrB). Preskriptionstiden är fem år (35 kap. 1 § BrB).

För grovt bedrägeri är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Omständigheter som kan innebära att brottet bedöms som grovt är till exempel att den enskilde har använt en falsk handling eller att det varit fråga om stora belopp (9 kap. 3 § BrB). Preskriptionstiden är tio år (35 kap. 1 § BrB).

Straffet för ringa bedrägeribrott, så kallat bedrägligt beteende, är böter eller fängelse i högst sex månader (9 kap. 2 § BrB). Preskriptionstiden är två år (35 kap. 1 § BrB).

Även försök till bedrägeri och försök till grovt bedrägeri är straffbart (9 kap. 11 § BrB).

13.2 Urkundsförfalskning

14 kap. 1 § brottsbalken Den som obehörigen, genom att skriva eller på liknande sätt ange en annan persons namn eller på annat sätt, framställer en falsk urkund eller ändrar eller fyller ut en äkta urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år. Med urkund avses

1. en handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis och som har en utställarangivelse och originalkaraktär,
2. en elektronisk handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis och som har en utställarangivelse som kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt, och
3. ett märke som ställts ut till bevis om en persons identitet eller om en viss rättighet eller prestation och som har originalkaraktär (bevismärke).

Man kan göra sig skyldig till urkundsförfalskning om man

• framställer en falsk urkund genom att skriva en annan persons namn – verklig eller påhittad – eller genom att falskeligen skaffa någon annans underskrift
• falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund.

Båda fallen gäller under förutsättning att åtgärden innebär fara i bevishänseende.

Brottet innebär att någon obehörigen skriver eller på liknande sätt anger att någon annan är upphovsman till en viss handling. Det kan även röra sig om fall där någon ändrar i ett äkta dokument och effekten blir att det verkar som om den ursprungliga upphovsmannen även är upphovsman till det som ändrats. Det ska med andra ord föreligga ett vilseledande vad avser avsändarens identitet och vad denne är upphovsman till (Ahola, Mikael, Bedrägeri, s. 198, Norstedts Juridik 2013).

Då begreppet urkund först formulerades avsågs i första hand undertecknade pappershandlingar. Av den nya beskrivningen av begreppet framgår att handlingen måste ha en utställarangivelse och vara av originalkaraktär. Det är alltså inte vilka handlingar som helst som kan utgöra urkunder utan endast de som har ett bevisvärde, är av originalkaraktär och där det i efterhand går att kontrollera vem som är avsändare. Även elektroniska handlingar omfattas av urkundsbegreppet (Ahola, s. 199–200).

Exempel på urkunder är kontrakt, intyg och alla andra handlingar som kan ha betydelse som bevis.

Det krävs att en urkund är av originalkaraktär och att den därför ska kunna äkthetsprövas. Av denna anledning är inte kopior eller rena avskrifter att anse som urkunder (Ahola, s. 201).

Det krävs att den enskildes åtgärd innebär så kallad fara i bevishänseende. Det betyder att urkunden måste ha betydelse för Försäkringskassans beslut om en förmån. Vidare ska det vara praktiskt möjligt att förfalskningen kommer till användning som bevismedel. Förfalskningen får därför inte vara alltför klumpigt gjord, utan den ska kunna förväxlas med en äkta urkund (jfr. Bäcklund, Johansson m.fl. s. 14:1).

Straffet för urkundsförfalskning av normalgraden är fängelse i högst två år (14 kap. 1 § BrB). Preskriptionstiden är fem år (35 kap. 1 § BrB).

För grov urkundsförfalskning är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år (14 kap. 3 § BrB). Preskriptionstiden är tio år (35 kap. 1 § BrB).

Straffet för ringa brott, så kallad förvanskning av urkund, är böter eller fängelse i högst sex månader (14 kap. 2 § BrB). Preskriptionstiden är två år (35 kap. 1 § BrB).

Även försök till urkundsförfalskning är straffbart (14 kap. 12 § BrB).

13.3 Missbruk av urkund

15 kap. 12 § brottsbalken Den som sanningslöst åberopar pass, betyg, identitetshandling eller annan sådan för enskild person utställd urkund såsom gällande för sig eller annan person eller lämnar ut sådan urkund för att missbrukas på det sättet döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år. Den som sanningslöst utger en handling för att vara en riktig kopia av en viss urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av handling till straff som anges i första eller andra stycket.

Att framställa en oriktig fotokopia av en originalhandling är normalt inte urkundsförfalskning, eftersom obestyrkta fotokopior inte anses vara urkunder i brottsbalkens mening (jfr. Bäcklund, Johansson m.fl.). Men om till exempel en enskild ljuger och gör gällande att en fotostatkopia är en riktig kopia av en viss urkund gör hen sig skyldig till missbruk av urkund (15 kap. 12 § BrB).

Det krävs att den enskildes åtgärd innebär fara i bevishänseende. Det betyder att kopian måste ha betydelse för Försäkringskassans beslut om en förmån, och att det ska vara rimligt att uppfatta kopian som riktig.

Straffet för missbruk av urkund av normalgraden är böter eller fängelse i högst sex månader (15 kap. 12 § BrB). Preskriptionstiden är två år (35 kap. 1 § BrB).

För grovt missbruk av urkund är straffet fängelse i högst två år (15 kap. 12 § BrB). Preskriptionstiden är fem år (35 kap. 1 § BrB).

13.4 Osann försäkran och vårdslös försäkran

15 kap. 10 § brottsbalken Den som på annat sätt än muntligen lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, när uppgiften enligt lag eller annan författning lämnas på heder och samvete eller under annan liknande försäkran, döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om en enskild skriftligen på heder och samvete lämnar osanna uppgifter eller förtiger sanningen kan hen göra sig skyldig till osann försäkran (jfr. 15 kap. 10 § BrB).

Även om en enskild inte har uppsåt kan hen straffas för att ha lämnat osanna uppgifter. Men det krävs att den enskilde har varit grovt oaktsam. Det oaktsamma brottet heter vårdslös försäkran (jfr. 15 kap. 10 § BrB).

För att denna bestämmelse ska vara tillämplig krävs att det finns en bestämmelse som ger Försäkringskassan rätt att begära att en enskild ska lämna uppgifterna på heder och samvete. Inom socialförsäkringsområdet finns ett sådant stöd i 110 kap. 4 § SFB.

Det krävs att de osanna uppgifterna eller förtigandet av sanningen innebär fara i bevishänseende. Det betyder att uppgifterna måste ha betydelse för Försäkringskassans beslut om en förmån.

Straffet för osann försäkran av normalgraden är böter eller fängelse i högst sex månader (15 kap. 10 § 1 stycket BrB). Preskriptionstiden är två år (35 kap. 1 § BrB).

För grov osann försäkran är straffet fängelse i högst två år (15 kap. 10 § 2 stycket BrB). Preskriptionstiden är fem år (35 kap. 1 § BrB).

Straffet för vårdslös försäkran är böter eller fängelse i högst sex månader (15 kap. 10 § 3 stycket BrB). Preskriptionstiden är två år (35 kap. 1 § BrB).

13.5 Osant intygande och brukande av osann urkund

15 kap. 11 § brottsbalken Den som i ett intyg eller en annan urkund lämnar osann uppgift om vem han eller hon är eller om annat än egna angelägenheter eller för skens skull upprättar en urkund rörande rättshandling döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller annars att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Den som åberopar eller på annat sätt använder en sådan osann urkund som avses i första stycket döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av osann urkund till straff som anges i första eller andra stycket.

Om någon lämnar osanna uppgifter om vem hen är eller om annat än egna angelägenheter i ett intyg eller någon annan urkund gör hen sig skyldig till osant intygande (15 kap. 11 § första stycket BrB).

Det krävs att de osanna uppgifterna innebär fara i bevishänseende. På socialförsäkringsområdet betyder det att uppgifterna måste ha betydelse för Försäkringskassans beslut om en förmån.

Om en enskild använder en osann urkund kan hen göra sig skyldig till brukande av osann urkund, om användandet innebär fara i bevishänseende (jfr 15 kap. 11 § andra stycket BrB).

Straffet för osant intygande och brukande av osann urkund är böter eller fängelse i högst sex månader (15 kap. 11 § BrB). Preskriptionstiden är två år (35 kap. 1 § BrB).

För grovt osant intygande och grovt brukande av osann urkund är straffet fängelse i högst två år (15 kap. 11 § BrB). Preskriptionstiden är fem år (35 kap. 1 § BrB).

13.6 Försök till brott

23 kap. 1 § brottsbalken Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straff för försök bestämmes högst till vad som gäller för fullbordat brott och må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver.

Ett brott behöver inte alltid vara fullbordat för att vara straffbart. Vissa brott är nämligen straffbelagda redan på försöksstadiet. Men det krävs att det funnits en risk för att brottet skulle fullbordas, eller i vart fall att risken varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter (23 kap. 1 § BrB). Bedrägeri är ett sådant brott som är straffbelagt redan på försöksstadiet.

Observera att bidragsbrott är fullbordade så snart det finns fara för att en ersättning ska betalas ut felaktigt eller med för högt belopp (se avsnitt 12.3.2).