Hoppa till huvudinnehåll

11 Polisens och Åklagarmyndighetens arbete

Kapitlet beskriver regler och bestämmelser som styr Polisens och Åklagarmyndighetens arbete och bedömningar av misstänkta brott. Kapitlet är tänkt att fungera som en kunskapsbank och bidra till förståelsen för de utredningar och avvägningar som görs inom rättsväsendet.

11.1 Uppfylla rekvisiten för brottet​

Rekvisit: är en juridisk term för de villkor (förutsättningar) som måste finnas för att en lag eller en paragraf ska vara tillämplig. När det gäller straffrätt brukar man dela in rekvisiten i objektiva och subjektiva rekvisit.

För att det ska vara fråga om ett brott ska rekvisiten i den aktuella lagen eller paragrafen vara uppfyllda. Rekvisiten är olika för olika brott. Rekvisiten för de brott som är vanligast i Försäkringskassans polisanmälningar beskrivs i kapitel 12 och 13. Läs i kapitel 14 om hur Försäkringskassans tar ställning till att göra polisanmälningar.

11.2 Objektiva rekvisit​

Ett objektivt rekvisit är den handling eller i vissa fall underlåtenhet till handling som måste utföras för att det ska vara fråga om ett brott.

Exempel på objektiva rekvisit för att det ska kunna vara fråga om ett bidragsbrott är att någon ska ha lämnat oriktiga uppgifter eller inte anmält ändrade förhållanden.

Villkoren för de olika brotten, det vill säga de objektiva rekvisiten, beskrivs i kapitlen 12 och 13.

11.3 Subjektiva rekvisit – uppsåt, oaktsamhet och grov oaktsamhet​

Subjektiva rekvisit kan beskrivas som den enskildes sätt att tänka när hen utförde handlingen. Det är rättsväsendet som bedömer om den enskilde agerat uppsåtligt, oaktsamt eller grovt oaktsamt. Försäkringskassans bedömning av om det finns en misstanke om brott kan skilja sig från den bedömning som rättsväsendet gör. Läs mer i avsnitt 14.3–14.5 om Försäkringskassans bedömning.

11.3.1 Uppsåt​

Normalt krävs det uppsåt för att en gärning ska vara brottslig. Detta framgår av 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken (BrB). Förenklat betyder uppsåt att gärningen begås medvetet eller avsiktligt.

Uppsåt brukar delas in i avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt.

  • Avsiktsuppsåt innebär att någon vill uppnå en viss effekt med sitt handlande.
  • Insiktuppsåt innebär att någon insett att en viss effekt ska inträffa eller att det fanns en gärningsomständighet.
  • Likgiltighetsuppsåt innebär att någon varit medveten om risken för effekten och också varit likgiltig till att den skulle inträffa eller till att det fanns en gärningsomständighet.

Bedömningen av uppsåtet tar normalt utgångspunkt i personens faktiska agerande. Har personen handlat på ett visst sätt får det antas att hen har gjort det avsiktligt. Även om det utifrån ett beteende inte alltid går att dra säkra slutsatser om personens avsikt eller insikt (Se Holmgård s. 307 ff).

11.3.2 Oaktsamhet och grov oaktsamhet​

För vissa brott räcker det med oaktsamhet eller grov oaktsamhet för att en gärning ska vara brottslig. När det kommer till bidragsbrott krävs det att en person av grov oaktsamhet lämnat oriktiga uppgifter eller inte anmält ändrade förhållanden för att kunna dömas till vårdslöst bidragsbrott. Läs mer i avsnitt 12.3.5.

11.4 Beloppsgränser​

Storleken på det felaktiga beloppet eller skaderisken (besparingsbeloppet) har stor betydelse för en åklagares bedömning av vilket brott det handlar om. Åklagaren bedömer varje gärning för sig. Det innebär att åklagaren bedömer varje ansökan om ersättning som en gärning även om Försäkringskassan anmäler flera fall av felaktigt utbetald ersättning vid samma tillfälle.

Det är inte enbart storleken på de felaktiga beloppen som avgör vilket brott det kan handla om. Omständigheterna i det enskilda ärendet kan också påverka brottsrubriceringen.

11.5 Straffrättsvillfarelse​

Den som misstänks för brott mot socialförsäkringen kan hävda att hen inte kände till att ett visst beteende är brottsligt. Att inte känna till vad som är otillåtet, så kallad straffrättsvillfarelse, fritar inte från ansvar annat än i undantagsfall (24 kap. 9 § BrB).

11.6 Preskriptionstid​

Den enskilde behöver häktats för brottet alternativt fått del av åtalet inom en viss tid. Det vill säga att åklagaren måste ha ansökt om stämning (väckt åtal) och domstolen måste ha hunnit delge den enskilde stämningsansökan (åtalet). Annars preskriberas brottet vilket innebär att den misstänkte inte längre kan dömas för det. Preskriptionstiden varierar från brott till brott – ju grövre brott desto längre preskriptionstid (35 kap. 1 § BrB).

Preskriptionstiden räknas från den dag som brottet har begåtts (35 kap. 4 § BrB). Det gäller både brott enligt bidragsbrottslagen och brottsbalken.

11.7 Ett eller flera brott​

Normalt utgör varje ansökan och, i vissa underlåtenhetsfall, varje utbetalning ett brott (jfr. Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum Rättslig vägledning 2021:8).

När det gäller bedrägeribrott har Högsta domstolen (HD) prövat om varje utbetalning utgjort ett brott eller om de sammanlagda utbetalningarna utgjort ett brott (NJA 2007 s. 973). Det målet rörde en person som fått försörjningsstöd och på ansökan varje månad lämnat felaktiga uppgifter om att hen inte hade någon inkomst. HD bedömde då att varje ansökan utgjorde ett brott.

I NJA 2012 s. 886 har HD prövat om månatlig utbetalning av sjukersättning utgjort ett eller flera brott. Målet handlade om en person som haft hel förtidspension/sjukersättning sedan september 2001. Hen hade under perioden september 2001-juli 2008 arbetat periodvis hos olika arbetsgivare utan att meddela det till Försäkringskassan. Ärendet gällde både bedrägeri och bidragsbrott.

HD konstaterade att även om det inte kan påstås att den enskilde från början hade någon plan att få ersättningar som hen inte hade rätt till, så hade det inte någon betydelse att hen inte upprättat nya ansökningar. Den enskilde orsakade de felaktiga utbetalningarna i stället genom fortlöpande passivitet. Varje utbetalning utgjorde därför ett brott.

När det gäller bidragsbrott konstaterade HD följande:

”Bidragsbrottet liknar i vissa hänseenden bedrägeribrottet fastän det också finns klara skillnader mellan brottstyperna. Likheterna mellan brottstyperna talar i sig för att samma lösning bör väljas i fråga om brottsenheten vid bidragsbrott som vid bedrägeri. Det kan också sägas att konstruktionen av regeln i 5 § bidragsbrottslagen talar för att varje utbetalning ska ses som ett brottstillfälle. I den bestämmelsen anges nämligen att ansvarsfrihet inträder för den som före utbetalning av den ekonomiska förmånen vidtar en åtgärd som leder till att ett korrekt beslut om förmånen kan fattas. Denna konstruktion torde förutsätta att varje utbetalning konstituerar ett tänkbart brott. Slutsatsen blir att också vid bidragsbrott bör det vara fråga om en gärning vid varje utbetalningstillfälle.”

Detta innebär att varje utbetalning generellt ska ses som ett brott vid löpande ersättningar. Det här påverkar inte Försäkringskassans polisanmälningar, utan har framför allt betydelse för den brottsrubricering som polisen, åklagaren och rättsväsendet sedan gör. Det innebär att en polisanmälan kan gälla ett flertal brott.

11.8 Misstanke om brott, förundersökning och förhör​

En förundersökning ska inledas av polis eller åklagare så fort det finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Det innebär att det måste finns misstanke om ett särskilt brott.

11.8.1 Misstanketrappan​

Den så kallade misstanketrappan beskriver de olika graderna av misstanke vilket har betydelse för rättsväsendets arbete (SOU 2018:14).

När vi bedömer om en enskild ska polisanmälas ska vi inte förhålla oss till graden av misstanke eftersom det inte ingår i Försäkringskassans uppdrag eller befogenheter. Läs mer i avsnitt 14.3–14.5 om Försäkringskassans ställningstagande till polisanmälan.

”Förundersökning ska […] inledas om det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats”.

Anledning att anta är den lägsta grad av misstanke som förekommer i brottsutredningar. Tröskeln för att inleda en förundersökning är alltså lågt satt. Misstanken måste visserligen avse en konkret brottslig gärning, men det är inte nödvändigt att man känner till brottets alla detaljer, och inte heller exakt när och var det har begåtts.

När förundersökningen kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas, ska hen underrättas om brottsmisstanken vid förhör. Den som är misstänkt för brott på sannolika skäl, får under vissa förutsättningar anhållas och häktas. För att en åklagare ska väcka åtal krävs det att hen kan förvänta sig en fällande dom. Åklagaren ska med andra ord ha tillräckliga skäl för åtalet. En domstol ska meddela en fällande dom om det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade begått den åtalade gärningen (SOU 2018:14, s. 319 och 320).

11.8.2 Förundersökning​

Syftet med förundersökningen är i första hand att ta fram ett underlag för åklagarens beslut i åtalsfrågan.

Om det är uppenbart att brottet inte går att utreda behöver ingen förundersökning inledas. Detta framgår av 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB). En förundersökning behöver inte heller inledas eller får läggas ned om kostnaden för en utredning inte står i proportion till brottet och om man kan anta att brottet inte skulle leda till svårare påföljd än böter (23 kap. 4 a § RB).

Under förundersökningen utreds vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om det föreligger tillräckliga skäl för åtal (23 kap. 2 § RB).

11.8.3 Förhör​

En viktig del av arbetet i en förundersökning är att hålla förhör. Förhör i brottsutredande syfte får normalt hållas med misstänkta eller vittnen först när en förundersökning inletts. Anledningen är att förhören måste ske inom ramen för bestämmelserna som garanterar rättssäkerheten för de misstänkta eller andra som hörs. Rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen (1947:248) reglerar hur förhör ska genomföras och dokumenteras (SOU 2018:4, s. 319).

11.9 Förundersökningsbegränsning​

Förundersökningsbegränsning innebär att polis eller åklagare avstår från att inleda en förundersökning mot en misstänkt person för ett visst brott när det inte skulle få någon eller liten betydelse för straffet. Både polis och åklagare kan fatta beslut om förundersökningsbegränsning. Begränsningen används oftast om en och samma person är misstänkt för många brott (23 kap. 4 a § RB). Se mer i Riksåklagarens riktlinjer, RåR 2021:1 s. 3–15.

11.10 Åklagaren väcker åtal​

Om en åklagare bedömer att bevisen är så starka att man kan anta att den misstänkte kommer att fällas för brottet ska åtal väckas (jfr. 20 kap. 6 § RB). Då lämnar åklagaren in en stämningsansökan till tingsrätten, som är första instansen i ett brottmål (1 kap. 1 § och 45 kap. 1 § RB).

Tingsrättens dom kan överklagas till hovrätten. Men i vissa fall krävs det prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva målet. Så är fallet om påföljden blev böter i tingsrätten.

Hovrättens dom kan överklagas till Högsta domstolen. Det krävs normalt prövningstillstånd för att Högsta domstolen ska pröva ett mål (49 kap.1 och 13 §§ RB och 54 kap.1 och 9 §§ RB).

11.10.1 Strafföreläggande​

Om personen erkänner brottet och påföljden förväntas bli böter, villkorlig dom eller villkorlig dom i kombination med böter, kan åklagaren utfärda ett strafföreläggande (48 kap. 1–2 och 4 §§ RB). Ett strafföreläggande har samma innebörd som en lagakraftvunnen dom. Om ett strafföreläggande utfärdas betyder det att ärendet inte går till rättegång i domstol.

11.10.2 Inget åtal​

Försäkringskassans polisanmälan leder inte alltid till åtal. En utredning hos polis och åklagare kan i stället avslutas med ett beslut om att inte inleda förundersökning eller att lägga ned förundersökningen.

En anledning till att en polisanmälan inte leder till åtal kan vara att polisen eller åklagaren bedömer att det inte kommer att vara möjligt att bevisa att den misstänkte har begått något brott. En annan anledning kan vara att brottet är preskriberat. Det kan också vara så att polisen eller åklagaren misstänker att den anmälde lämnat landet.

11.10.3 Åtalsunderlåtelse​

Det kan också finnas skäl för åtalsunderlåtelse. Det betyder att åklagaren anser att man kan väcka åtal för brottet, men att det inte är nödvändigt. Förutsättningar för åtalsunderlåtelse är bland annat om

  • det kan antas att brottet inte skulle leda till annan påföljd än böter
  • det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse
  • den misstänkte har begått ett annat brott och det utöver påföljden för det andra brottet inte krävs påföljd för det misstänkta brottet

Åtalsunderlåtelse innebär att brottet visserligen utreds, men att det varken blir åtal eller rättegång. Åtalsunderlåtelse har samma verkan som en dom och brottet antecknas i belastningsregistret. En förutsättning för att ge åtalsunderlåtelse är att det står klart att ett brott har begåtts, oftast därför att den misstänkte har erkänt.

Det är bara åklagare som kan fatta beslut om åtalsunderlåtelse. Åklagaren får göra det under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts (20 kap. 7 § RB).

11.11 Överprövning​

En högre åklagare kan ompröva en åklagares beslut att inte väcka åtal. Samma sak gäller beslut att inte inleda eller att lägga ner en förundersökning. Rätten att begära överprövning framgår inte av beslutet. Överprövningsförfarandet är inte författningsreglerat. Överprövningen anses vara ett led i Riksåklagarens tillsynsverksamhet (prop. 1984/85:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1985/86, bilaga 4, s. 67 f.).