12 Arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder
Detta kapitel beskriver
- vad arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder är
- försäkring under arbetslivsinriktad rehabilitering.
12.1 Rehabiliteringsåtgärder
I lagtext och förarbeten används både begreppen rehabiliteringsåtgärd och insats i samband med rehabilitering. En försäkrad har rätt till rehabiliteringsåtgärder enligt bestämmelserna i 30 kap. SFB (30 kap. 2 § SFB). Försäkringskassan har en skyldighet att samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringen (30 kap. 8 § SFB).
Som tidigare nämnts i avsnitt 10.2 Inledande bestämmelser om rehabilitering är rehabilitering ett samlingsbegrepp för medicinska, sociala, psykologiska och arbetslivsinriktade insatser som syftar till att personer ska få bästa möjliga funktionsförmåga och förutsättningar för ett normalt liv. Rehabilitering kan bedrivas genom olika insatser och av flera olika aktörer inom ramen för olika myndigheters ansvarsområden som till exempel hälso- och sjukvården, arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Följande avsnitt beskriver arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder och vilka försäkringar som gäller för personer som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering.
12.2 Vad är arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder?
Syftet med rehabilitering är att en försäkrad som drabbats av sjukdom ska få tillbaka sin arbetsförmåga och få förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete (arbetslivsinriktad rehabilitering) (29 kap. 2 § SFB).
Arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder är åtgärder som behövs för att en försäkrad som har arbetsförmågan nedsatt på grund av sjukdom ska kunna få eller behålla ett arbete. Åtgärderna kan till exempel vara arbetsträning eller utbildning (prop. 1991/92:40 sid. 32).
Enligt Försäkringskassans rättsliga ställningstagande (FKRS 2012:04) ska en arbetsförberedande insats som anvisats av Arbetsförmedlingen betraktas som arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta gäller under förutsättning att anvisningen är en del av Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens samarbete genom förstärkta rehabiliteringsinsatser. Syftet med dessa är att den försäkrades aktivitetsnivå och delaktighet ska utvecklas till den nivå som krävs för att tillgodogöra sig andra insatser hos Arbetsförmedlingen.
Under den tid som arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder pågår kan rehabiliteringsersättning lämnas (29 kap. 3 § SFB). För mer information om rehabiliteringsersättning se kapitel 13 Rehabiliteringsersättning.
12.2.1 Arbetsträning
Arbetsträning är en arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd som innebär att en försäkrad tränar på vissa arbetsuppgifter för att få arbetsförmåga. Det innebär att den försäkrade ska få handledning och stöd i att utföra arbetsuppgifter utifrån sina förutsättningar. Det övergripande målet för arbetslivsinriktad rehabilitering är att den försäkrade ska komma i arbete så snart det är möjligt. Arbetsträning ska därför bara användas om bedömningen är att arbetsträningen påskyndar den processen.
Arbetsträning kan användas som rehabiliteringsåtgärd oavsett om den försäkrade har en arbetsgivare eller inte. Arbetsträning kan genomföras inom ramarna för Arbetsförmedlingen och Försäkringskassans samarbete, inom Samordningsförbundens verksamhet, inom ESF-projekt eller hos den försäkrades eventuella arbetsgivare.
12.3 Försäkring för den som skadar sig eller orsakar skada
För att de försäkringar som finns ska gälla måste insatserna eller aktiviteterna vara dokumenterade i den försäkrades ärende. Av dokumentationen ska det framgå att den försäkrade deltar i arbetslivsinriktade insatser, arbetsförberedande insatser eller arbetsnära aktiviteter och hur dessa är planerade. För personer med aktivitetsersättning dokumenteras detaljerna för deltagande i Min plan. Av försäkringsmässiga skäl är det alltså viktigt att informationen kring pågående insatser är uppdaterad i den försäkrades ärende.
12.3.1 Om den försäkrade skadar sig
Försäkringen hos Kammarkollegiet gäller för personskadeskydd vid olycksfall och vid sjukdom genom smitta. Försäkringen gäller för den som skadar sig under arbetslivsinriktad rehabilitering och får rehabiliteringsersättning, sjukersättning eller aktivitetsersättning. Försäkringen gäller inte för den som har en anställning.
Försäkringskassan har tecknat en personskadeförsäkring med Kammarkollegiet som gäller för den som beviljats sjukpenning, sjukersättning eller aktivitetsersättning och deltar i en arbetsförberedande insats. Det innebär att den försäkrade kan ansöka om ersättning hos Kammarkollegiet om hen skadar sig i samband med att hen deltar i en arbetsförberedande insats.
Under tiden man deltar i aktiviteter med stöd av 33 kap 21–24 § SFB med nära anknytning till arbetslivet som till exempel praktik finns ett personskadeskydd enligt försäkringen hos Kammarkollegiet.
Om den försäkrade skadar sig eller drabbas av sjukdom genom smitta i samband med någon av dessa insatser eller aktiviteter ska hen ansöka om ersättning hos Kammarkollegiet.
Det finns mer information om personskadeskyddet på Försäkringskassans intranät och Kammarkollegiets webbplats. Se även avsnitt 8.5.1 Metodstöd – Min plan.
12.3.2 Skada hos arbetsgivare eller utbildningsanordnare
Den som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program eller deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering och under tiden får rehabiliteringsersättning, sjukersättning, aktivitetsersättning eller ersättning från arbetsskadeförsäkringen omfattas av det försäkringsskydd som finns i förordningen (1980:631) om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av deltagare i ett arbetsmarknadspolitiskt program eller arbetslivsinriktad rehabilitering m.m. Det innebär att icke-statliga arbetsgivare eller utbildningsanordnare kan ersättas för skador som orsakas av en deltagare.
Om en person med aktivitetsersättning deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering och skadar egendom som tillhör en arbetsgivare eller utbildningsanordnare kan denne begära ersättning för skadan enligt förordningen (1980:631).
Försäkringen i samband med arbetsförberedande insatser omfattar inte sakskadeskydd. Det betyder att det inte finns något försäkringsskydd om den försäkrade skadar arbetsgivarens egendom.
Samma sak gäller om en person med aktivitetsersättning deltar i aktiviteter med stöd av 33 kap. 21–24 §§ SFB med nära anknytning till arbetslivet som till exempel praktik. Inte heller då finns det försäkringsskydd för arbetsgivaren.
Om den försäkrade deltar i arbetsförberedande insatser eller praktik/pryo som aktivitet är det viktigt att informera arbetsgivaren om att den försäkrade har ett personskadeskydd men att det inte finns något försäkringsskydd om den försäkrade skadar arbetsgivarens egendom.
Försäkringskassan handlägger anspråk enligt förordningen (1980:631). Ersättning lämnas enligt bestämmelserna i denna förordning till arbetsgivare och annan anordnare av rehabilitering för skador som orsakats av den som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering och får aktivitetsersättning enligt SFB.
Ersättning kan lämnas för person- eller sakskada som tillfogats arbetsgivaren eller utbildningssamordnaren, oavsett om den som orsakat skadan är vållande till denna eller inte. Detsamma gäller förmögenhetsskada som tillfogats arbetsgivaren eller utbildningssamordnaren genom brott. (2 § förordningen [1980:631])
För att Processjuridik ska kunna handlägga ärendet behöver verksamhetsområdet få in följande handlingar:
- Ansökan om ersättning för skada uppkommen under rehabilitering (förordning [1980:631]) FK 5168.
- En beskrivning av händelseförloppet undertecknad av den försäkrade.
- En handling som styrker ersättningsanspråkets storlek.
- Försäkringskassans beslut som visar att den försäkrade deltagit i en arbetslivsinriktad åtgärd som Försäkringskassan har godkänt.
12.3.3 Religionsutövning i samband med rehabilitering
Det finns inget generellt svar på frågan om vilken hänsyn man ska ta till religionsutövning i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering. I vissa fall kan religiösa skäl vara en giltig anledning till att den försäkrade ska slippa medverka i viss rehabilitering, och i andra fall inte. Försäkringskassan ska dock alltid verka för att den försäkrades rätt till religionsfrihet respekteras (jfr artikel 1 och 9 i Europakonventionen).
Vad som oftast aktualiseras i den här typen av situationer är sannolikt förbudet mot indirekt diskriminering. Det kan vara när arbetsplatsen ställer krav som visserligen är neutralt formulerade, men som ändå missgynnar personer med en viss religiös tillhörighet.
Då måste man göra en prövning i två steg. Först gäller det att ta ställning till om det aktuella kravet missgynnar den försäkrade på grund av hens religiösa tillhörighet. Om man bedömer att kravet är missgynnande måste man i nästa steg göra en intresseavvägning. De här frågorna är då lämpliga att ta ställning till:
- Har arbetsplatsens krav ett berättigat syfte?
- Är kravet lämpligt, det vill säga leder det till att uppnå syftet?
- Är kravet nödvändigt, eller kan vi välja ett annat sätt att uppnå syftet?
- Är konsekvenserna av åtgärden rimliga i förhållande till den enskildes intressen?
Om svaret på dessa fyra frågor är ja, är alltså åtgärden tillåten, dvs. det är inte frågan om otillåten diskriminering.
Samråd med den försäkrade
För att lyckas med arbetslivsinriktad rehabilitering är det mycket viktigt att rehabiliteringen planeras i samråd med den försäkrade utifrån individuella förutsättningar och behov. Utgångspunkten bör vara att den försäkrade önskemål i möjligaste mån ska tillgodoses. Oftast kan man tillsammans finna lösningar som innebär att både den försäkrades religionsfrihet respekteras och en arbetslivsinriktad rehabilitering kan komma till stånd. På så sätt kan man även undvika svåra religionsfrihetsfrågor.
Om arbetsuppgifterna är oförenliga med religionens levnadsregler
Ibland kan rehabilitering vid en viss arbetsplats, eller med vissa arbetsuppgifter, vara oförenlig med den försäkrades religiösa övertygelse. Så kan exempelvis vara fallet om den försäkrade, vars religiösa levnadsregler innebär att man inte får ägna sig åt spel, ska arbetsträna på ett spelföretag. Försäkringskassan bör inte kräva medverkan i rehabiliteringsåtgärder som strider mot den försäkrades religiösa övertygelse.
Informera om arbetsrättsliga regler
Försäkrade som under en arbetslivsinriktad rehabilitering önskar utöva sin religion genom bön, meditation, ritualer eller liknande ska, i likhet med arbetstagare, ha möjlighet till detta vid raster. Rasternas antal, längd och förläggning ska vara lämpliga med hänsyn till arbetsförhållandena (jfr 15 och 17 §§ arbetstidslagen [1982:673]).
Genom att informera den försäkrade om detta kan man undvika problem.
Skyldighet att medverka
Det kan också vara indirekt diskriminering att bestämma att religiösa skäl inte är en giltig anledning att vägra medverka i en viss rehabiliteringsåtgärd.
Skyldigheten att aktivt medverka i rehabilitering framgår av lag, och det gör också möjligheten att dra in eller minska ersättningen för viss tid eller tills vidare för den som inte medverkar. Syftet med arbetslivsinriktad rehabilitering är att den försäkrade på sikt ska kunna försörja sig själv. Möjligheten att dra in eller minska ersättningen är avsedd att användas som ett påtryckningsmedel för att förmå den försäkrade att aktivt medverka och uppnå syftet. Huruvida det är lämpligt och nödvändigt att använda sig av den möjligheten beror dock på omständigheterna i det enskilda fallet.
Om den försäkrade är frånvarande utan att det påverkar rehabiliteringen eller om det finns andra sätt att uppnå rehabiliteringens syfte, behöver man inte dra in eller minska ersättningen. Frånvaro vid enstaka tillfällen, exempelvis för att fira religiösa högtider, har vanligtvis inte någon påverkan på den försäkrades möjligheter att tillgodogöra sig rehabiliteringen.
Däremot kan längre eller upprepad frånvaro innebära att den försäkrade inte kan tillgodogöra sig sin rehabilitering. Då kan man behöva vidta åtgärder för att rehabiliteringens syfte inte ska gå förlorad. Ofta kan det räcka med att hen informeras om risken att bli av med sin ersättning. Men om den försäkrade fortfarande inte medverkar kan det bli aktuellt att faktiskt dra in eller minska ersättningen.