11 Samverkan

Detta kapitel beskriver

• syftet med samverkan kring personer som har aktivitetsersättning
• vad Försäkringskassans samordningsansvar innebär på en strukturell nivå
• med vilka aktörer Försäkringskassan samordnar rehabiliteringsinsatser
• hälso- och sjukvårdens, Arbetsförmedlingens och kommunens ansvarsområden
• samverkan med Arbetsförmedlingen – det förstärkta samarbetet med Arbetsförmedlingen
• samverkan med Sveriges kommuner och regioner (SKR) och arbetsgivare
• samverkan genom Samordningsförbund och ESF-projekt.

11.1 Syftet med samverkan kring personer som har aktivitetsersättning

Försäkringskassans ansvar för att samverka med de aktörer som berörs av rehabiliteringen framgår av 30 kap 10 § SFB. De aktörer som särskilt nämns är den försäkrades eventuella arbetsgivare, hälso- och sjukvården, Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan ska verka för att aktörerna inom sina verksamhetsområden gör det som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

Nödvändigheten av att samordna resurser för att förbättra rehabiliteringsarbetet har tagits upp i olika sammanhang under senare år. Det finns ett behov av att mer effektivt utnyttja de samlade resurserna för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stödåtgärder. Människor med långvarig arbetslöshet, psykosociala eller hälsomässiga problem kan lätt hamna i en gråzon mellan de olika systemen eftersom de inte självklart faller inom någon viss myndighets ansvarsområde. Detta kan leda till en rundgång mellan socialtjänsten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och hälso- och sjukvården med många gånger kortsiktiga och ineffektiva insatser som följd. Genom bättre samverkan kan man förkorta de tider då människor står utanför arbetslivet (prop. 1996/97:63 s.41).

Personer som har aktivitetsersättning är en relativt liten grupp i samhället men viktig ur ett inkluderingsperspektiv. Om personer med aktivitetsersättning ska ha möjlighet att utifrån sina förutsättningar utvecklas och, i den mån det är möjligt, delta i samhällslivet och arbetslivet måste alla aktörer ta sitt ansvar inom sina respektive områden och bidra till ett effektivt samverkansarbete.

Tidigt i livet finns olika riskfaktorer för att senare bli beviljad aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga som till exempel att avbryta sina grundläggande studier. Samverkan för personer med aktivitetsersättning handlar även om förebyggande arbete för att unga personer med funktionsnedsättning inte ska fastna i ett långvarigt beroende av samhällets olika försörjningssystem.

Samhällets rehabiliteringsinsatser utformas inom ramen för olika huvudmäns ansvar, uppgifter och regelsystem. Försäkrade med aktivitetsersättning kan ha kontakt med flera av de olika aktörerna. De insatser som föreslås för en enskild individ relateras till respektive aktörs avgränsade uppgift på rehabiliteringsområdet. I åtskilliga fall krävs dock insatser från flera aktörer samtidigt för att åstadkomma en framgångsrik rehabilitering. Det kan handla om medicinsk behandling och social färdighetsträning i kombination med arbetslivsinriktade insatser. Det ställer krav på att aktörerna utifrån sina ansvarsområden samverkar för att ge den försäkrade ett samlat stöd.

Följande avsnitt beskriver vilka aktörer Försäkringskassan samordnar rehabiliteringsinsatser med och vilka ansvarsområden de olika aktörerna har.

11.2 Vad innebär Försäkringskassans samordningsansvar på strukturell nivå?

Försäkringskassan har både genom bestämmelserna i 30 kap. SFB och genom olika regeringsuppdrag i uppdrag att samverka med andra myndigheter, arbetsgivare, kommuner och vårdgivare med flera på nationell, regional och lokal nivå. Samverkan på strukturell nivå syftar till att skapa förutsättningar för en effektiv samverkan mellan flera aktörer inom rehabiliteringsområdet så att arbetet på individnivå ska fungera smidigt.

I förarbetena föreslogs att Försäkringskassan skulle få ett mer aktivt ansvar för att samordna de övriga rehabiliteringsaktörernas uppgifter (prop.1990/91:141 om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m.). Syftet med samverkan är att mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stödåtgärder (prop.1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration m.m. och prop. 2002/03:2 Vissa socialförsäkringsfrågor m.m.).

För människor i behov av stöd från flera myndigheter samtidigt finns också behov av ett mer samordnat stöd. Försäkringskassan har både genom sitt samordningsansvar och olika regeringsuppdrag ett ansvar att samverka med andra myndigheter, arbetsgivare, kommuner och vårdgivare med flera på nationell, regional och lokal nivå.

Det strukturella arbetet innebär att Försäkringskassan ska sprida kunskap genom att följa, analysera och informera om utvecklingen inom sjukförsäkringsområdet och kring målgruppen unga med aktivitetsersättning. Arbetet på den strukturella nivån innebär också att påverka attityder hos arbetsgivare och allmänhet, upprätta nationella överenskommelser samt stödja verksamheten i och utvecklingen av samordningsförbund. Försäkringskassan samverkar också med brukarorganisationer genom Försäkringskassans funktionshindersråd.

På lokal nivå arbetar den lokalt samverkansansvarige med frågor som rör strukturell samverkan kring personer med aktivitetsersättning. Den lokalt samverkansansvarige fångar impulser till förbättringar och utveckling av strukturell samverkan på lokal nivå och tar även initiativ till nya samverkansformer när det är motiverat. Arbetet sker i dialog med berörda chefer och försäkringsutredare.

11.3 Med vilka aktörer samordnar Försäkringskassan rehabiliteringsinsatser?

Försäkringskassan har skyldighet att, om den försäkrade medger det, samverka med den försäkrades arbetsgivare om en sådan finns, hälso- och sjukvården, kommunen och Arbetsförmedlingen (30 kap 10 § SFB). Det är viktigt att Försäkringskassan har kontakt med dessa aktörer i arbetet med att klarlägga den försäkrades rehabiliteringsbehov och planera och genomföra rehabiliteringen. På individnivå kan det innebära att Försäkringskassan samordnar rehabiliteringsinsatser och aktiviteter med relevanta aktörer genom att kalla till avstämningsmöte för att göra en gemensam planering för den försäkrades rehabilitering. Det kan också innebära att Försäkringskassan följer upp hur rehabiliteringsinsatser fortlöper hos de olika aktörerna. För mer information om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar se avsnitt 10.9 Arbetsgivarens skyldigheter för anpassning och rehabilitering.

Sedan 2004 har kommuner, regioner, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ökade möjligheter att samordna sina resurser för individer i behov av stöd från fler än en aktör, genom lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser. Samordningen sker inom ramen för samordningsförbund. Nedanstående avsnitt beskriver hälso- och sjukvårdens, Arbetsförmedlingens och kommunens ansvarsområden i rehabiliteringsprocessen. Beroende på omständigheterna i det enskilda ärendet kan Försäkringskassan behöva samverka med andra aktörer och myndigheter än de som nämns här.

11.4 Hälso- och sjukvårdens ansvarsområde

Hälso- och sjukvårdens ansvar regleras i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30, HSL). Där framgår det att hälso- och sjukvården ansvarar för att ge individen medicinsk vård, behandling, habilitering och rehabilitering. Sjukvårdens mål för rehabiliteringen är att den enskilde ska uppnå bästa möjliga funktionsförmåga samt fysiskt och psykiskt välbefinnande.

Regionen ska enligt 8 kap. 7 § HSL bland annat erbjuda de som är bosatta inom en regionhabilitering. Habilitering är insatser som ska bidra till att en person med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förutsättningar, utvecklar och bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet (2 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [SOSFS 2007:10] om samordning av insatser för habilitering och rehabilitering).

Individen behöver alltså ha kontakt med hälso- och sjukvården för att få medicinsk vård och behandling, habilitering samt rehabilitering. Därför är hälso- och sjukvården en självklar aktör för Försäkringskassan att samordna insatser med i det enskilda ärendet.

Till hjälp för läkare i sjukskrivningssituationen har Socialstyrelsen gett ut ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd. Det består av övergripande principer – vägledning för sjukskrivning och specifika rekommendationer. Genom de specifika rekommendationerna ska läkaren kunna få vägledning om rimliga tider för sjukskrivning i olika situationer. Se även avsnitt 5.5.4 Försäkringsmedicinskt beslutsstöd.

Hälso- och sjukvården ska också, på uppdrag av Försäkringskassan, genomföra FMU. Aktivitetsförmågeutredning (AFU) är en form av FMU. Se vidare i avsnitt 8.2.3 om AFU.

Den som behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan få en samordnad individuell plan (SIP), om det behövs en plan för att behoven ska kunna tillgodoses. Det finns särskilda bestämmelser om samordnad individuell plan i 2 kap. 7 § SoL och 16 kap. 4 § HSL. Kommunen och regionen ska ta initiativ till att upprätta en samordnad individuell plan om de bedömer att en sådan plan behövs för att en person ska få sina behov tillgodosedda. Andra aktörer kan föreslå att en samordnad individuell plan upprättas samt delta i arbetet med planen.

11.5 Arbetsförmedlingens ansvarsområde

Arbetsförmedlingen ansvarar för att arbetsmarknadspolitiska insatser ställs till förfogande för personer som är arbetslösa eller riskerar att bli det. Det kan röra sig om exempelvis platsförmedling, vägledning, arbetslivsinriktad rehabilitering och utbildning. För mer information se förordningen (2000:628) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten och förordningen (2000:634) om arbetsmarknadspolitiska program.

Arbetsförmedlingen ska särskilt samverka med Försäkringskassan, Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen i syfte att använda tillgängliga resurser inom rehabiliteringsområdet på ett mer effektivt sätt. Arbetsförmedlingen ska i samma syfte samverka med Försäkringskassan, kommun och region enligt lagen om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser.

11.5.1 Arbetsförmedlingens särskilda uppdrag för vissa unga med funktionsnedsättning

Arbetsförmedlingen har ett särskilt uppdrag att bedriva verksamhet för vissa unga med funktionsnedsättning för att säkerställa och underlätta övergången från skola till arbetsliv (15 § förordningen [2007:1030] med instruktion för Arbetsförmedlingen). Myndigheten ska i detta arbete särskilt samverka med skolan. Arbetsförmedlingen ska även samverka med Försäkringskassan och daglig verksamhet enligt LSS i syfte att öka möjligheterna till egen försörjning genom arbete för personer med funktionsnedsättning (12 § förordningen [2000:628]). Uppdraget omfattar två målgrupper av unga med funktionsnedsättning.

Uppdraget omfattar målgrupperna

• unga som fyllt 16 men inte 30 år, med en diagnostiserad funktionsnedsättning som finns i skolan eller som skrivs in vid Arbetsförmedlingen i nära anslutning till skolslut
• unga under 30 år som har aktivitetsersättning eller finns inom daglig verksamhet och aktualiseras till Arbetsförmedlingen genom Försäkringskassan eller den dagliga verksamheten.

Uppdraget innebär att Arbetsförmedlingen ska avsätta resurser för att underlätta inträde och etablering på arbetsmarknaden för ungdomar med funktionsnedsättning som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen ska genom vägledning och information underlätta övergången från skolan till arbetslivet och ska vid behov se till att ungdomen får den möjligheten. För att säkerställa genomförandet av det särskilda uppdraget finns det inom varje arbetsmarknadsområde en utsedd arbetsförmedlare inom arbetslivsinriktad rehabilitering som samverkar med skolan, Försäkringskassan, daglig verksamhet med flera.

I övergången från skola till arbetsliv för unga med funktionsnedsättning är SIUS en prioriterad insats framför andra programinsatser. SIUS är ett individuellt utformat stöd som ges till den arbetssökande i processen att finna ett anpassat arbete. Stödet ges även under introduktionen på en arbetsplats samt under minst ett år efter anställning för att säkerställa att personen kan behålla sin anställning. Speciellt utbildade arbetsförmedlare, så kallade SIUS-konsulenter, ansvarar för insatsen. En SIUS-insats kan påbörjas innan eleven har avslutat gymnasieskolan om syftet är att hitta en praktikplats som kan leda till en anställning. För ungdomar med aktivitetsersättning som är inskrivna i daglig verksamhet kan en SIUS-insats påbörjas i syfte att ungdomen ska få en reguljär anställning.

11.6 Kommunens ansvarsområde

Kommunen har ansvaret för den sociala rehabiliteringen. Övergripande mål för socialtjänsten är att skapa ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhället. Socialtjänstens mål kan mer konkret sägas vara att ta reda på vilka hjälpbehov som finns hos kommunens invånare och att informera om de möjligheter till stöd och hjälp som står till buds. Ytterligare mål är att vid behov förmedla kontakter och insatser från andra myndigheter och att ta sig an och göra något åt de behov av stöd och hjälp som inte tillgodoses av någon annan myndighet. Kommunen har också ansvar för vård av alkohol- och narkotikamissbrukare (prop. 1996/97:63). Kommunens rehabiliteringsmål är att de som vistas i kommunen ska ha goda levnadsförhållanden och tillräcklig försörjning. Ansvaret regleras i SoL.

Den som behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan få en samordnad individuell plan (SIP), om det behövs en plan för att behoven ska kunna tillgodoses. Det finns särskilda bestämmelser om samordnad individuell plan i SoL och HSL, (se under 11.4). Kommunen och regionen ska ta initiativ till att upprätta en samordnad individuell plan om de bedömer att en sådan plan behövs för att en person ska få sina behov tillgodosedda. Andra aktörer kan föreslå att en samordnad individuell plan upprättas samt delta i arbetet med planen.

11.6.1 Insatser enligt LSS

Kommunen har ett särskilt ansvar när det gäller stöd till personer med funktionsnedsättning. LSS är en rättighetslag som ska ge personer som har omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, hjälp i det dagliga livet och möjlighet till påverkan på stöd och service. Målet med LSS är att personer med funktionsnedsättning ska få möjlighet att leva som andra genom att verksamheten enligt LSS främjar jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet (5 § LSS).

De som omfattas av lagen delas upp i tre olika personkretsar:

• Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd.
• Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.
• Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande och som är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och då med ett omfattande behov av stöd och service.

I LSS ingår tio olika insatser. Personer som ingår i de ovan nämnda personkretsarna har rätt till rådgivning och annat personligt stöd av exempelvis kurator, psykolog och sjukgymnast. De som ger stödet ska ha särskild kunskap om hur det är att leva med stora och varaktiga funktionsnedsättningar.

Personlig assistans är ett personligt stöd som ges av ett antal assistenter till de inom personkretsarna som på grund av stora och varaktiga funktionsnedsättningar behöver stöd till skäliga kostnader upp till grundläggande behov. Kommunens ansvar att täcka upp till grundläggande behov uppgår till högst 20 timmar per vecka.

Ledsagarservice är en personlig service som syftar till att underlätta deltagande i samhällslivet för personer som inte är berättigade till personlig assistans. Kontaktperson eller stödfamilj ska vara ett medmänskligt stöd för att underlätta deltagande i bland annat fritidsaktiviteter och att minska social isolering. Avlösarservice kan vara både för mer regelbundna insatser som för situationer som inte kan förutses. Korttidsvistelse utanför det egna hemmet ska ge möjlighet till rekreation och miljöombyte och kan bland annat ordnas i ett korttidshem eller inom en lägerverksamhet. För barn över 12 år finns möjligheten att få korttidstillsyn i hemmet i anslutning till skoldagen och under skollov.

Barn som ingår i personkretsarna och inte kan bo i föräldrahemmet kan ha rätt att bo i en annan familj eller i en bostad med särskild service. För vuxna finns vidare möjlighet att bo i gruppbostad, servicebostad eller särskilt anpassad bostad. Den tionde insatsen, daglig verksamhet, beskrivs närmare nedan.

Alla som deltar i en insats via LSS ska erbjudas en individuell plan som anger vilka insatser som är beslutade och planerade. Planen ska utgå från den enskildes önskemål och kan innehålla flera olika insatser där det finns flera olika anordnare men där kommunen har ett ansvar att samordna insatserna.

11.6.2 Daglig verksamhet enligt LSS

Daglig verksamhet riktar sig till personer som tillhör personkrets 1 och 2 och som är i yrkesverksam ålder och inte arbetar eller utbildar sig. Daglig verksamhet ska bidra till personlig utveckling och främja delaktighet i samhället. Daglig verksamhet är en vanlig insats för personer med aktivitetsersättning.

Enligt en undersökning utförd av Socialstyrelsen år 2008 har mer än hälften av Sveriges kommuner under den då senaste femårsperioden inte haft någon som har gått från daglig verksamhet till lönearbete. Där övergång har skett har det endast rört sig om ett fåtal personer. Samtidigt visar undersökningen att 40 procent av de tillfrågade dagliga verksamheterna anser att cirka 10 procent av deras deltagare skulle kunna och har viljan att gå vidare till annan sysselsättning. För att möjliggöra en övergång behövs det enligt undersökningen ett stöd i början, handledning på arbetsplatsen och ett mer långvarigt stöd. Vidare var även ett bra samarbete med Arbetsförmedlingen och Samhall viktiga faktorer som lyftes fram. Enligt LSS ska kommunerna samverka med berörda samhällsorgan och myndigheter som till exempel Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Det är då exempelvis personalen inom den dagliga verksamheten som tillsammans med den försäkrade kan ta initiativ till en samverkan med berörda myndigheter då de ser att behovet finns.

11.6.3 Sysselsättning enligt SoL

Enligt SoL ska kommunerna verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra (5 kap. 7 § SoL). För att nå detta mål ska kommunen medverka till att erbjuda en meningsfull sysselsättning.

11.7 Samverkan med Arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har ett förstärkt samarbete sedan 2012 och tecknar årligen nationella, regionala och lokala överenskommelser om det. Den centrala ambitionen i överenskommelserna är tidiga och aktiva insatser utifrån individens behov. Försäkringskassan ansvarar för att unga med aktivitetsersättning som har behov av rehabiliteringsinsatser uppmärksammas. Arbetsförmedlingen ansvarar för att de insatser som kan erbjudas, anpassas för personer med aktivitetsersättning. Unga med aktivitetsersättning som aldrig varit etablerade på arbetsmarknaden kan behöva andra insatser än personer som varit etablerade på arbetsmarknaden.

11.8 Metodstöd – för det förstärkta samarbetet med Arbetsförmedlingen

Arbetssätten i det förstärkta samarbetet med Arbetsförmedlingen reviderades i slutet av 2023. Du hittar en beskrivning av gällande arbetssätt på Fia. Ett uppdaterat metodstöd kommer att publiceras i denna vägledning längre fram. Under tiden kan du i denna version av vägledning läsa om hur du går till väga för att identifiera deltagare till det förstärkta samarbetet samt om ersättning under tiden i det förstärkta samarbetet. Dessa delar påverkades inte av revideringen.

Identifiera deltagare till det förstärkta samarbetet

Du som är försäkringsutredare ska identifiera när det är sannolikt att en person behöver stöd från både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att återgå i, eller få, arbete, studera eller vara arbetssökande.

När du bedömer att en person med nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning är i sannolikt behov av arbetslivsinriktad rehabilitering, ska du initiera gemensam kartläggning.

Gör din bedömning utifrån utredningen och underlagen i ärendet. Initiera personen i det förstärkta samarbetet så snart som möjligt. Men först måste du

• ha bedömt att hen har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom,
• ha beslutat antingen att den försäkrade har rätt till ersättning från sjukförsäkringen eller att personen behöver samordnad arbetslivsinriktad rehabilitering, och
• ha bedömt att personen har medicinska förutsättningar att klara av att delta i insatser.

Tänk på att alla tre punkter ska vara uppfyllda.

Det finns lokala rutiner som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har tagit fram och som du använder för att initiera personen i det förstärkta samarbetet och kalla till gemensam kartläggning.

11.8.1 Ersättning under tiden i det förstärkta samarbetet

Deltagare i det förstärkta samarbetet kan ha ersättning från sjukförsäkringen och/eller någon av ersättningarna som beviljas vid deltagande i arbetsmarknadspolitiskt program. Den som är inskriven i ett arbetsmarknadspolitiskt program kan få aktivitetsstöd, utvecklingsersättning och etableringsersättning. I det förstärkta samarbetet är det vanligare med aktivitetsstöd och utvecklingsersättning och inte lika vanligt med etableringsersättning. I det här metodstödet har vi valt att genomgående skriva aktivitetsstöd och låta det innefatta de båda övriga ersättningarna. Läs mer om ersättningar till den som är inskriven i arbetsmarknadspolitiskt program i Försäkringskassans vägledning (2017:2) Ersättningar till deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser.

Den som har aktivitetsersättning anvisas till ett arbetsmarknadspolitiskt program och deltar med bibehållen aktivitetsersättning oavsett insatsernas omfattning och oavsett om insatserna är arbetsförberedande eller arbetslivsinriktade. Om aktivitetsersättningen upphör för att den försäkrade fyller 30 år och den försäkrade saknar en SGI kan hen ansöka om

• sjukpenning i särskilda fall, om hen deltar i arbetsförberedande insatser i lägre omfattning än en fjärdedel och tillhör den personkrets som kan få förmånen
• rehabiliteringspenning i särskilda fall, om hen deltar i arbetsförberedande insatser i omfattningen minst en fjärdedel och tillhör den personkrets som kan få förmånen.

Läs mer i kapitel 20 om sjukpenning i särskilda fall och i kapitel 13 om rehabiliteringspenning i särskilda fall.

Rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag kan vara möjligt att få för samtliga deltagare i det förstärkta samarbetet. Läs mer om särskilt bidrag i kapitel 13.

Information till den försäkrade om ersättningar från Försäkringskassan

Under den gemensamma kartläggningen ska du som försäkringsutredare informera personer med aktivitetsersättning om vilka ersättningar som kan bli aktuella när hen deltar i aktiva insatser hos Arbetsförmedlingen.

När det beslutats att den försäkrade har förutsättningar för och behov av aktiva insatser hos Arbetsförmedlingen ska hen få information om gällande regelverk och möjlig ekonomisk ersättning.

I samband med en programanvisning skickar Försäkringskassan automatiskt ut ett brev till alla som beviljas ett arbetsmarknadspolitiskt program. Där bifogas ett kort faktablad om aktivitetsstöd och en hänvisning till fk.se där det också finns ett längre faktablad med mer detaljer. Om a-kassan behöver kompletterande uppgifter kan den försäkrade även få hem ett brev från a-kassan med begäran om uppgifter. Om den försäkrade inte har för avsikt att ansöka om aktivitetsstöd kan hen bortse från breven.

Det är viktigt att informera försäkrade som har aktivitetsersättning om möjligheten att ansöka om aktivitetsstöd. Nedan följer information om ersättning som du som försäkringsutredare ska ge under den gemensamma kartläggningen, om den försäkrade har aktivitetsersättning och ska delta i aktiva insatser hos Arbetsförmedlingen.

• Informera den försäkrade om att hen kan ha rätt till både aktivitetsstöd och partiell aktivitetsersättning. Den försäkrade avgör själv om hen vill ansöka om aktivitetsstöd. Vid hel aktivitetsersättning får inte aktivitetsstöd lämnas enligt 5 kap. 2 a § förordning (2017:819) om ersättning till deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser.
• Informera den försäkrade om att det vid tidpunkten för gemensam kartläggning inte går att veta hur stort aktivitetsstöd som kommer att lämnas.
• Informera om att eventuella fördelar med att göra anspråk på aktivitetsstöd samtidigt som man har aktivitetsersättning kan vara att den försäkrade kan ha rätt till ett kompletterande belopp. Informera även att eventuella konsekvenser kan vara att dagar räknas av inom arbetslöshetsförsäkringen om hen har rätt till arbetslöshetsersättning. En annan konsekvens kan vara att den högre inkomsten som ett kompletterande belopp av aktivitetsstöd också kan påverka storleken på olika tilläggsförmåner, såsom bostadstillägg och bostadsbidrag.
• Informera om att ersättningarna samordnas vid utbetalning så att den försäkrade inte får två ersättningsformer utbetalda, annat än som eventuellt kompletterande belopp.
• Informera den försäkrade om att hen kommer att få hem ett brev från Försäkringskassan med ytterligare information om aktivitetsstöd, se ovan. Informera även om att den försäkrade kan få hem ett brev från a-kassan med begäran om uppgifter, se ovan.
• Informera om att när den försäkrade deltar i aktiva insatser, har ett program-beslut och ersättning från sjukförsäkringen så gäller Försäkringskassans försäkringsskydd för den försäkrade och för eventuella skador hos praktikanordnare/extern leverantör. När den försäkrade deltar i aktiva insatser och bara har aktivitetsstöd är det Arbetsförmedlingens försäkringsskydd som gäller för kunden och anordnare/leverantör.

11.9 Samverkan med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR)

Försäkringskassan samverkar med Sveriges Kommuner och Regioner i olika frågor på olika nivåer genom dialoger och konkret arbete i syfte att säkerställa effektiva samverkansformer med bland annat kommuner som ska leda till en effektiv samverkan på individnivå. Det gäller till exempel personer med aktivitetsersättning, personer som inte har någon sjukpenninggrundande inkomst (SGI) men som har sin arbetsförmåga nedsatt på grund av sjukdom och uppbär ekonomiskt bistånd.

Ett annat område är etableringsprocessen för nyanlända där regeringen har gett uppdrag till myndigheterna Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och länsstyrelserna att i samråd med Sveriges Kommuner och Regioner, bland annat utveckla och förbättra samverkan och samordningen i etableringsprocessen.

11.10 Samverkan genom Samordningsförbund

Sedan 1 januari 2004 finns lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser som ska underlätta en effektivare användning av samhällets resurser. Det är en frivillig samverkansform mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommun och region. Regeringen har sedan 2011 uppmärksammat samordningsförbunden som befintlig struktur för samarbete om unga med aktivitetsersättning.

Genom finansiell samordning ökar möjligheten för parterna att samordna rehabiliteringsinsatser för individer i behov av stöd från fler än en myndighet. Tillsammans bildar parterna ett samordningsförbund med en gemensam ledning. Förbundet är en egen juridisk person och det är förbundsstyrelsen som fattar beslut om vilka insatser som finansieras. Syftet är att individer uppnår eller ökar förmågan till eget förvärvsarbete. Såväl utredningar och bedömningar av individers behov av rehabiliteringsinsatser, arbetsförberedande, arbetslivsinriktade som förebyggande insatser kan finansieras av samordningsförbund.

Ett samordningsförbund beslutar inte i frågor om förmåner eller rättigheter för enskilda. Det har inte heller rätt att vidta åtgärder i övrigt som innefattar myndighetsutövning. De samverkande parterna behåller alltså sitt ansvar för rehabilitering av och annat stöd till enskilda personer. Ett samordningsförbund verkar framför allt genom de samverkande parterna och bedriver inga egna rehabiliteringsinsatser. Utöver finansiering av individinriktade insatser sker samverkan på strukturell nivå i syfte att förstärka samarbetet mellan parterna.

Ytterligare information och styrande dokument om finansiell samordning finns på Fia under Försäkring, Partnersamverkan och Finansiell samordning genom samordningsförbund samt webbplatsen www.finsam.se.

11.11 Samverkan inom Europiska socialfonden (ESF)

Europeiska Socialfonden (ESF) är EU:s viktigaste finansiella redskap för att förverkliga den nya tillväxtstrategin för Europa: EU 2020. Genom insatser på både EU-nivå och nationell nivå ska tillväxt skapas som är smart, hållbar och inkluderande. Försäkringskassan är en viktig part i det arbetet.

Offentlig medfinansiering i ESF-projekt kommer i första hand från kommuner, Arbetsförmedling och Försäkringskassan. Den europeiska socialfondens mål för programperioden 2007–2013 inom programområde 1 och 2 har legat väl i linje med Försäkringskassans verksamhetsmål inom sjukförsäkringen. Inom programområde 2 har stöd kunnat sökas för projekt som bidrar till ökad social sammanhållning och ett inkluderande arbetsliv med fokus på personer som i dag står långt från arbetsmarknaden. Projekt som underlättar för unga samt personer med utländsk bakgrund att etablera sig på arbetsmarknaden har prioriterats särskilt. En annan viktig målgrupp för projekten har varit personer som är långtidssjukskrivna.

För programperioden 2014–2020 kommer unga, personer som är långtidsarbetslösa, har en utländsk bakgrund eller en funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga vara fortsatt viktiga målgrupper för ESF-projektens verksamhet.

Ytterligare information om ESF finns att läsa på Fia under Försäkring, Partnersamverkan och Europeiska socialfonden/ESF samt på www.esf.se.

11.12 Samverkan med arbetsgivare

För att förhindra och förkorta sjukfrånvaro är inriktningen i Försäkringskassans strukturella samverkan med arbetsgivare att stärka dem i deras arbete med att förebygga sjukfrånvaro hos sina anställda. Strukturell samverkan verkar också för att arbetsgivarna tar sitt arbetsanpassnings- och rehabiliteringsansvar. Samverkan och stödet anpassas till arbetsgivarnas olika behov. För mer information om arbetsgivarens skyldigheter se avsnitt 10.9 Arbetsgivarens skyldigheter för anpassning och rehabilitering.

Vid sidan av de enskilda arbetsgivarna, samverkar Försäkringskassan lokalt, regionalt och nationellt med arbetsgivarorganisationer och även fackliga organisationer. Försäkringskassan har även lokal, regional och nationell samverkan med såväl enskild företagshälsovård som företagshälsovårdens branschorganisation.

Det finns mer information om samverkan med arbetsgivare på Fia under Försäkring, Partnersamverkan.

11.13 Sociala företag

Försäkringskassan samverkar nationellt med bland annat Tillväxtverket och Arbetsförmedlingen för att gynna framväxten av och förutsättningarna för sociala företag.

Ett möjligt utfall av en gemensam kartläggning kan vara att den försäkrade inom ramarna för ett arbetsmarknadspolitiskt program deltar i arbetsträning via ett arbetsintegrerat socialt företag. De sociala företagen kan erbjuda möjligheter till både rehabilitering och i vissa fall även leda till att den försäkrade får en anställning inom det sociala företaget.