Hoppa till huvudinnehåll

10 Rehabilitering

Detta kapitel beskriver

  • syftet med rehabiliteringsinsatser för unga med aktivitetsersättning
  • bestämmelserna om rehabilitering
  • för vem Försäkringskassan samordnar rehabiliteringsinsatser
  • den försäkrades, arbetsgivarens och Försäkringskassans respektive skyldigheter för individens rehabilitering
  • vad Försäkringskassans samordningsansvar innebär på individnivå
  • rehabiliteringsinsatser och aktiviteter
  • att utreda, planera och samordna rehabiliteringsinsatser och aktiviteter
  • genomförandet av möten för att planera rehabiliteringsinsatser och aktiviteter.

10.1 Syftet med rehabiliteringsinsatser för unga med aktivitetsersättning​

Regeringens utgångspunkt inom socialförsäkringsområdet är att människors arbetsförmåga ska tas tillvara. Det är viktigt för individen att kunna försörja sig själv och att inte stå utanför en sådan central del av samhället som arbetslivet utgör. Särskilt viktigt är det att unga människor ges en chans att komma in på arbetsmarknaden (prop. 2012/13:1 utgiftsområde 10 s. 29).

Inför att aktivitetsersättningen infördes som förmån skrevs i förarbetena att det är angeläget att försäkringen på ett uttalat sätt bejakar och stimulerar yngre ersättningsberättigade personer att ägna sig åt habiliterande och rehabiliterande aktiviteter av olika slag. Ett sådant förhållningssätt bör bidra till att utvecklingsmöjligheterna tas till vara på bästa sätt. Det är också principiellt viktigt att det görs klart för såväl den enskilde som samhället i sin helhet att ingen skall behöva bli pensionerad i mycket unga år, innan omfattande insatser har gjorts för att så långt det är möjligt ta tillvara kapacitet och utvecklingsmöjligheter bland unga som har en funktionsnedsättning (prop. 2000/01:96 s.71).

För den förhållandevis lilla grupp unga vars funktionsnedsättningar är så pass omfattande att de sannolikt aldrig kommer att kunna utveckla en arbetsförmåga har tryggheten ökats genom att de ges möjlighet att få hel sjukersättning. Genom denna lagändring kan aktivitetsersättningen renodlas så att det blir tydligare vilka unga som är i behov av aktiva insatser. Möjligheten att koncentrera insatserna på de som bedöms kunna utveckla en arbetsförmåga ökar (prop. 2016/17:1 utg.omr. 10 s. 52).

Utifrån individernas varierande behov och förutsättningar ska rehabiliteringsinsatser och aktiviteter planeras och genomföras under tid med aktivitetsersättning för att personer med aktivitetsersättning ska få möjlighet att utvecklas, delta aktivt i samhällslivet och i den mån det är möjligt delta i arbetslivet.

10.2 Inledande bestämmelser om rehabilitering​

Bestämmelserna om rehabilitering finns i 29 och 30 kapitlet SFB. Enligt 29 kap. 2 § är syftet med rehabilitering att en försäkrad som har drabbats av sjukdom ska få tillbaka sin arbetsförmåga och få förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete (arbetslivsinriktad rehabilitering). Försäkringskassan ska samordna de rehabiliteringsinsatser den försäkrade behöver. Då avses inte bara arbetslivsinriktad rehabilitering, utan även andra former av rehabiliteringsinsatser. (30 kap. 8 § SFB).

Försäkringskassan ska i arbetet med rehabiliteringen samverka med den försäkrades eventuella arbetsgivare, hälso- och sjukvården, Socialtjänsten, Arbetsförmedlingen och andra myndigheter som berörs av rehabiliteringen (30 kap. 10 § SFB).

Även om bestämmelserna och förarbetena inom rehabiliteringsområdet ofta använder termen återgång i arbete så omfattas även personer som inte tidigare haft en anställning. Bestämmelserna för rehabilitering är de samma oavsett vilken sjukförsäkringsförmån som den försäkrade har.

I lagtext finns ingen ytterligare definition av vad rehabilitering är. Av förarbetena framgår det däremot att rehabilitering är ett samlingsbegrepp för medicinska, sociala, psykologiska och arbetslivsinriktade insatser som syftar till att hjälpa sjuka och skadade personer att återvinna bästa möjliga funktionsförmåga och förutsättningar för ett normalt liv. Det framgår också att rehabilitering kan bedrivas genom olika insatser och av flera olika aktörer inom ramen för olika myndigheters ansvarsområden som till exempel hälso- och sjukvården, arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Vanligtvis behöver en person flera olika rehabiliteringsinsatser eller former av rehabilitering. Olika slag av rehabiliterande insatser flyter ofta in i varandra och alla delar måste samspela för ett lyckat resultat (prop. 1996/97:63 s. 36).

Försäkringens utformning för de yngre åldersgrupperna har behandlats under många år av olika utredningar. En utgångspunkt för flera förslag har varit att habilitering och rehabilitering av yngre funktionshindrade personer i regel måste ses i ett längre tidsperspektiv. Aktivitetsersättningen infördes i syfte att ta tillvara den enskildes möjligheter till utveckling och arbete under ungdomsåren. Socialförsäkringssystemet kan och skall öppna möjligheter för en positiv utveckling för unga personer, men kan inte ensamt ta ansvar för att också realisera målet om aktivitet och självständighet hos de enskilda individerna. Här krävs helt naturligt att – förutom initiativ av individerna själva – andra delar av samhället utvecklar de övriga insatser som behövs för att de ersättningsberättigade i största möjliga utsträckning skall kunna ges likvärdiga villkor som gäller för andra att även på lång sikt kunna leva ett aktivt och självständigt liv (prop. 2000/01:96 s.71).

10.3 För vem samordnar Försäkringskassan rehabiliteringsinsatser?​

Enligt SFB kan rehabilitering både vara en arbetsbaserad och en bosättningsbaserad socialförsäkringsförmån (6 kap. 6 § och 5 kap. 9 § SFB).

Av förarbetena framgår att Försäkringskassan har till uppgift att uppmärksamma behovet av och ta initiativ till rehabilitering för alla försäkrade som uppbär ersättning för inkomstbortfall från socialförsäkringen, med undantag för föräldrapenning (prop. 2000/01:96 s. 88).

En impuls om behov av samordning av rehabiliteringsinsatser kan, förutom vid en begäran om ersättning, komma muntligt eller skriftligt direkt från den försäkrade. Impulsen kan även komma från en annan aktör eller myndighet. Även om den försäkrade inte gör anspråk på ersättning från sjukförsäkringen ska Försäkringskassan vid en impuls utreda om den försäkrade är försäkrad för arbetsbaserade eller bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner. Försäkringskassan ska också utreda om arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom för att kunna klarlägga den försäkrades behov av rehabilitering.

Ansvaret för att samordna rehabiliteringsinsatser gäller alltså även dem som inte har någon ersättning från sjukförsäkringen om deras arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller en funktionsnedsättning och behöver rehabilitering, till exempel

  • den som ansöker om aktivitetsersättning och får avslag på sin ansökan därför att arbetsförmågan bedöms vara nedsatt för kortare tid än ett år
  • den som fyllt 30 år och inte bedöms uppfylla kraven för att få sjukersättning, men behöver rehabiliteringsinsatser för att kunna arbeta.

10.4 Individens samtycke​

Försäkringskassan ska samverka med andra aktörer i rehabiliteringsarbetet om den försäkrade lämnar sitt medgivande till det (30 kap. 10 § SFB). Samverkan blir betydligt enklare att genomföra om den försäkrade också lämnar sitt samtycke till att uppgifter som rör henne eller honom lämnas till de andra aktörerna. Möjligheten för Försäkringskassan att på eget initiativ lämna ut sekretessbelagda uppgifter är mycket begränsad.

Läs mer

Du kan läsa mer om samtycke och i vilka situationer Försäkringskassan kan lämna ut uppgifter i vägledningen (2001:3).

Den försäkrade är inte skyldig att lämna sitt samtycke till att Försäkringskassan får lämna ut uppgifter vid kontakt med de andra aktörerna. Om den försäkrade inte gör det får Försäkringskassan ändå ta kontakt med andra aktörer. Försäkringskassan får då inhämta de uppgifter som behövs för bedömning av rätten till ersättning eller i övrigt för tillämpningen av SFB (110 kap. 14 § SFB).

10.5 Rehabiliteringsåtgärder ska utgå från den försäkrades förutsättningar och behov​

Rehabiliteringsåtgärder ska planeras i samråd med den försäkrade och utgå från hens individuella förutsättningar och behov (30 kap. 3 § SFB). Tänk på att bedömning och planering inte får påverkas av stereotypa föreställningar om kön, könsidentitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Individen står i centrum i rehabiliteringsprocessen, vilket innebär att hens särskilda förutsättningar och behov ska styra rehabiliteringen. Den försäkrade känner bäst själv sina resurser och begränsningar och är också den som bäst kan beskriva sitt behov av rehabiliteringsåtgärder. Därför måste den försäkrade utifrån sina förutsättningar få möjlighet att uttrycka sina behov och önskemål. För vissa kan det vara svårt att sätta ord på hur man ser på sin rehabiliteringsprocess och sina framtidsmöjligheter. Det kan behövas samtal av vägledande karaktär med Försäkringskassan och andra aktörer för att komma fram till inriktningen för olika insatser och målsättningen för de arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatserna. Exempelvis om rehabiliteringen ska inrikta sig mot ett arbete eller studier samt vilka yrkesområden som skulle kunna vara lämpliga att inrikta sig mot.

Försäkringskassan ska vara ett stöd till den försäkrade och då motivera och stimulera till en aktiv medverkan i rehabilitering (prop. 1990/91:141 s. 48).

Av 6 § FL framgår att Försäkringskassan ska lämna de upplysningar, den vägledning och den hjälp som den försäkrade kan behöva för att kunna ta till vara sin rätt. För den som har aktivitetsersättning kan det till exempel handla om att informera om möjligheter till rehabilitering och vilande aktivitetsersättning.

10.6 Den försäkrades skyldigheter att medverka i rehabilitering​

Den försäkrade ska lämna de upplysningar som behövs för att klarlägga hens behov av rehabilitering, och efter bästa förmåga aktivt medverka i rehabiliteringen (30 kap. 7 § SFB).

I samband med att rehabiliteringsersättning infördes i syfte att skapa ekonomiska incitament för den försäkrade att delta i rehabilitering, ansåg regeringen att det också är rimligt att Försäkringskassan ska kunna ställa krav på den försäkrade att delta i utredning och rehabilitering. Regeringen ansåg att rehabiliteringsåtgärder inte bör förhindras på grund av att den försäkrade inte deltar (prop. 1990/91:141 sid 48). Det innebär att i undantagsfall måste utredning och planering ändå genomföras utan den försäkrade.

Försäkringskassan kan alltså kräva att den försäkrade deltar i utredning, planering och genomförandet av lämpliga rehabiliteringsåtgärder, till exempel delta i ett avstämningsmöte med Försäkringskassan och andra relevanta rehabiliteringsaktörer.

Om en försäkrad utan giltig anledning vägrar att delta i utredning och planering av lämplig rehabilitering så att en sådan insats inte kan genomföras kan Försäkringskassan besluta att inte längre betala ut den försäkrades aktivitetsersättning tills vidare (110 kap. 57 § SFB). Det gäller under förutsättning att Försäkringskassan har informerat henne eller honom om denna påföljd (110 kap. 58 § SFB).

Det är viktigt att ta reda på varför den försäkrade inte vill delta i insatserna. Det kan bero på att den försäkrade inte har förstått innehållet eller syftet med planerade insatser, det kan också bero på att den försäkrade har negativa erfarenheter av tidigare insatser. Det kan då behövas ytterligare motivationsarbete för att den försäkrade ska få förutsättningar för att delta. Planerade insatser kan också behöva revideras för att bättre passa den försäkrades förutsättningar. Vissa typer av funktionsnedsättningar kan yttra sig som att den försäkrade skulle ha bristande motivation för att delta i rehabiliteringsinsatser. Då behöver du ta reda på om den låga motivationsgraden och eventuella bristande initiativförmågan beror på funktionsnedsättningen. I så fall finns ingen grund för att inte betala ut aktivitetsersättningen tills vidare.

Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade se till att hens behov av rehabilitering snarast klarläggs, och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade (30 kap. 9 § SFB). Det är viktigt att den försäkrade deltar aktivt. För dig som försäkringsutredare är det viktigt att förmedla till alla inblandade parter vilken information som Försäkringskassan behöver från den försäkrade och andra personer i den försäkrades nätverk för att du ska kunna initiera och samordna insatser.

10.7 Försäkringskassans skyldighet att samordna rehabiliteringsinsatser​

Försäkringskassans skyldigheter gentemot den försäkrade när det gäller rehabilitering regleras i 30 kap. 8–11 §§ SFB. Där framgår det att Försäkringskassan ska

  • samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten
  • i samråd med den försäkrade se till att den försäkrades behov av rehabilitering snarast klarläggs, och att åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade
  • om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabilitering samverka med andra berörda aktörer i rehabiliteringsarbetet
  • verka för att organisationer och myndigheter var och en inom sitt verksamhetsområde vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade
  • se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart det är möjligt av medicinska och andra skäl.

Ovanstående skyldigheter sammanfattar i korthet Försäkringskassans samordningsansvar.

10.8 Vad innebär Försäkringskassans samordningsansvar på individnivå?​

I detta avsnitt ges en närmare beskrivning av vad de bestämmelser som reglerar Försäkringskassans samordningsansvar i 30 kap. 8–11 §§ SFB innebär på individnivå.

Försäkringskassan har en skyldighet att samordna de rehabiliteringsinsatser som den försäkrade behöver (30 kap. 8 § SFB). Men i lagtexten finns det ingen närmare beskrivning av vad det egentligen innebär att samordna rehabiliteringsinsatser.

I förarbetena står det att samordna är att aktivt arbeta med att foga samman rehabiliteringsåtgärder så att de länkar i varandra, löper parallellt eller på annat sätt bildar en väl fungerande helhet. Vidare framgår det att Försäkringskassans initiativ- och samordningsansvar bör utgå från den försäkrade med inriktning på att rehabiliteringsbehov upptäcks tidigt och att initiativ till behövliga rehabiliteringsåtgärder tas (prop. 1990/91:141 s. 49 och 50).

Av förarbetena framgår det också att det i Försäkringskassans samordningsansvar ingår att samla in olika utredningar och att ta initiativ till och följa upp åtgärder under rehabiliteringsprocessen. Det ingår också att stötta den försäkrade i kontakterna med andra rehabiliteringsansvariga och att verka för att dessa tar en aktiv del i rehabiliteringsprocessen (prop. 1990/91:141 s. 49 och 50, 90).

Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade se till att den försäkrades behov av rehabilitering snarast klarläggs, och att åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade (30 kap. 9 § SFB). Det innebär att Försäkringskassan har ett ansvar att utreda den försäkrades behov av rehabilitering. Kartläggningen av rehabiliteringsbehovet ska göras i samråd med den försäkrade. Den kan göras i samband med utredning med den försäkrade eller vid ett avstämningsmöte tillsammans med den försäkrade och andra relevanta rehabiliteringsaktörer.

Läs mer

Läs mer om Försäkringskassans utredningsmetoder i avsnitt 8.5 Metoder att utreda och samordna med den försäkrade och övriga aktörer.

Försäkringskassan ska verka för att de organisationer och myndigheter som berörs av rehabiliteringen av den försäkrade, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade (30 kap. 10 § SFB). I Försäkringskassans samordningsansvar ligger att organisera ett effektivt samarbete mellan olika myndigheter och organ med uppgifter inom rehabiliteringsområdet (prop. 1996/97:63 s.36). För försäkrade som aldrig har varit ute i arbetslivet kan det praktiska arbetet med samordningen innebära att tillsammans med den försäkrade och andra berörda aktörer planera och följa upp olika insatser för att den försäkrade ska närma sig arbetslivet, exempelvis att via Arbetsförmedlingen få stöd att komma ut i arbetsträning. Det kan också handla om stöd för att få struktur i vardagslivet så att skapas förutsättningar för den försäkrade att kunna delta i en insats.

Det är viktigt att poängtera att Försäkringskassan har ansvar att samordna rehabiliteringsinsatser men är inte en rehabiliteringsaktör. Det innebär att Försäkringskassan inte har möjlighet att erbjuda den försäkrade några faktiska rehabiliteringsåtgärder. Det är hälso- och sjukvården som ska svara för de medicinska insatserna, socialtjänsten för de sociala insatserna, medan arbetsgivaren svarar för de arbetsplatsinriktade och Arbetsförmedlingen för de arbetsmarknadsinriktade insatserna (prop. 2007/08:136, s. 38 och 39).

Läs mer

Läs mer om de olika aktörernas ansvarsområden i kapitel 11 Samverkan.

Försäkringskassan har en skyldighet att se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart det är möjligt av medicinska och andra skäl (30 kap. 11 § SFB). Det visar att lagstiftaren ansett att tidsaspekten är viktig för resultatet av rehabiliteringen. Av förarbeten till lagen framgår det att erfarenheter har visat att möjligheterna till ett lyckat resultat av rehabiliteringen ökar ju tidigare rehabiliteringen påbörjas (prop. 1990/91:141). Detta förutsätter att Försäkringskassan i det enskilda ärendet är lyhörd och så tidigt som möjligt fångar upp impulser från den försäkrade och andra inblandande aktörer. För att detta ska vara möjligt behöver alla som har en del i processen kontinuerligt hållas informerade om vad som händer och om eventuella förändringar.

10.9 Arbetsgivarens skyldigheter för anpassning och rehabilitering​

För försäkrade som har en anställning har arbetsgivaren följande skyldigheter.

Arbetsgivarens skyldigheter för anpassning och rehabilitering beskrivs främst i arbetsmiljölagen (1977:1160) (AML), men nämns även i 30 kap. SFB.

Arbetsgivaren ska systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö.

Enligt 3 kap. 2 a § och 3 § AML ska arbetsgivaren se till att

  • arbetsförhållandena är anpassade till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende
  • det finns en organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för fullgörande av arbetsgivarens skyldigheter enligt AML och 30 kap. 6 § SFB.

Enligt 30 kap. 6 § SFB ska den försäkrades arbetsgivare

  • efter samråd med den anställde lämna de upplysningar till Försäkringskassan som myndigheten behöver för att så tidigt som möjligt kartlägga möjligheterna till rehabilitering
  • inom sin verksamhet göra de insatser som behövs för en effektiv rehabilitering.

I förarbetena uttalas att arbetsgivaren ska ha förstahandsansvaret för att uppmärksamma och utreda behov av arbetslivsinriktad rehabilitering, se till att åtgärderna kommer till stånd och finansiera dem. Ansvaret för finansieringen begränsas dock till åtgärder som kan vidtas inom eller i anslutning till den egna verksamheten eller för att den anställde ska kunna vara kvar inom verksamheten (prop. 1996/97:63, s. 37).

Exempel

Exempel på rehabiliteringsåtgärder är arbetsträning, utbildning och omplacering. Arbetsgivaren kan också ändra arbetets innehåll eller genomföra organisatoriska förändringar som underlättar den försäkrades arbetssituation. Det kan även röra sig om att vidta tekniska åtgärder eller att skaffa särskild utrustning för att minska arbetsbelastningen för den försäkrade. Inriktningen bör vara att den anställde ska beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren (prop. 1990/91:141, s. 42).

I förarbetena till lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) (prop. 1973:129), beskrivs arbetsgivarens skyldighet att omplacera en anställd som inte längre klarar sina vanliga arbetsuppgifter. Arbetsgivarens omplaceringsskyldighet före ställningstagande till uppsägning är att i första hand undersöka möjligheterna att omplacera arbetstagaren inom ramen för anställningen. Visar det sig vara omöjligt bör arbetsgivaren söka erbjuda arbetstagaren annat arbete hos sig. Arbetsgivaren är skyldig att undersöka om det någonstans inom företaget eller förvaltningen kan ordnas en ny anställning. En förutsättning för att arbetsgivaren ska anses skyldig att placera om en arbetstagare är att det kan ske utan att en annan arbetstagare friställs (prop. 1990/91:140, s. 52).

Vad som är rimligt att kräva av arbetsgivaren i fråga om rehabiliteringsåtgärder avgörs efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet där såväl den anställdes som arbetsgivarens förutsättningar vägs in (prop. 1996/97:63, s. 37). Eftersom det i lagtext eller förarbeten inte framgår någon tydlig gränsdragning för vilka rehabiliteringsåtgärder som är rimligt att kräva av arbetsgivaren innebär det att en bedömning måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Arbetsgivaren är skyldig att lämna de upplysningar till Försäkringskassan som behövs för att kunna klarlägga behovet av rehabilitering. Det är viktigt att arbetsgivaren gör dessa insatser så snart som möjligt. Det kan till exempel handla om upplysningar som rör arbetsuppgifter eller att undersöka möjligheter till att erbjuda andra arbetsuppgifter (prop. 2006/07:59 s. 22 och 23).

Enligt 110 kap. 21 § SFB ska den försäkrade, om Försäkringskassan begär det, lämna in ett utlåtande från sin arbetsgivare. I utlåtandet ska det anges vilka möjligheter som finns att ta tillvara den försäkrades arbetsförmåga inom arbetsgivarens verksamhet efter åtgärder som avses i 30 kap. SFB.

Sedan den 1 juli 2018 har arbetsgivarens ansvar för anpassning och rehabilitering förtydligats genom ett nytt lagkrav. Lagkravet innebär att arbetsgivaren ska upprätta en plan för återgång i arbete senast den dag när en arbetstagares arbetsförmåga har varit nedsatt under 30 dagar. (Prop. 2017/18:1, utgiftsområde 10, s. 63)

Arbetsmiljöverket och Försäkringskassan samarbetar för att identifiera arbetsgivare som inte fullgör sina skyldigheter rörande arbetsanpassning och rehabilitering.

Läs mer

För närmare information se överenskommelsen om samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket. Överenskommelsen finns på Fia under Försäkring, Partnersamverkan.

10.10 Försäkringskassans skyldighet att erbjuda, planera och samordna aktiviteter för personer med aktivitetsersättning​

Försäkringskassan har som tidigare nämnts en skyldighet att samordna de rehabiliteringsinsatser som den försäkrade behöver (30 kap. 8 § SFB). För personer med aktivitetsersättning har Försäkringskassan även en skyldighet att erbjuda och samordna aktiviteter (33 kap. 21–24 §§ SFB).

Vad begreppet aktiviteter innebär definieras närmare i förarbetena. Det kan vara aktuellt för den försäkrade att utveckla olika förmågor, kunskaper och färdigheter till exempel genom att delta i föreningsliv eller att ägna sig åt någon hobby eller konstnärlig verksamhet. I andra fall kan det vara fråga om att i första hand ägna sig åt sådant som kan betraktas som mer direkt arbetslivsinriktat, exempelvis grundläggande utbildning eller olika slag av kontakt med arbetslivet. Syftet med aktiviteter är att förbättra förutsättningarna för att den försäkrade ska få eller återfå arbetsförmåga (prop. 2000/01:96).

Av förarbeten framgår även att regeringen utgår från att många försäkrade som önskar delta i aktiviteter kommer att behöva hjälp och stöd inte bara med planeringen av sina önskade aktiviteter utan även vid kontakterna med berörda myndigheter/organisationer för att aktiviteterna ska komma till stånd och kunna ske inom rimlig tid. Man ansåg att en särskilt angiven myndighet eller organisation skulle ha det slutliga ansvaret för att planera och samordna de aktiviteter som ger den enskilde bästa möjliga stöd i utvecklingsarbetet. Försäkringskassan sågs som det naturliga valet för att ta detta ansvar. Samtidigt påtalades att Försäkringskassan redan hade till uppgift att uppmärksamma behovet av och ta initiativ till rehabilitering för de försäkrade som uppbär ersättning från sjukförsäkringen (prop. 2000/01:96).

Aktiviteter kan vara ett första steg för att senare kunna påbörja arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser. Aktiviteter kan också komplettera en pågående rehabiliteringsinsats. Aktiviteter och arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser är då en helhet som ska leda till att uppnå de mål som har satts av den försäkrade och försäkringsutredaren tillsammans. Aktiviteterna kan även vara ett sätt att behålla uppnådda förmågor och bidra till delaktighet i samhällslivet för de försäkrade som inte har förutsättningar för att uppnå en arbetsförmåga.

Planeringen för rehabiliteringsinsatser och aktiviteter kan ske vid samma tillfälle eller vid olika tillfällen beroende på vad som passar bäst för den försäkrade. Det är viktigt att den försäkrade känner sig delaktig i planeringen och får en förståelse för hur rehabiliteringsinsatser och aktiviteter hänger ihop och vad de syftar till. Dokumentation av både rehabiliteringsinsatser och aktiviteter görs i dokumentet ”Min plan”.

Läs mer

Du kan läsa mer om aktiviteter i kapitel 14 Aktiviteter.

10.11 Metodstöd – utreda, planera och följa upp rehabiliteringsinsatser och aktiviteter​

För att utreda rehabiliteringsbehovet och för att planera och samordna rehabiliteringsinsatser och aktiviteter använder du metoder och arbetssätt som beskrivs i avsnitt 8.5 Metoder att utreda och samordna med den försäkrade och övriga aktörer. Du väljer vilket arbetssätt eller metod som passar bäst utifrån den försäkrades behov och utifrån behovet av medverkan från andra aktörer. I det enskilda fallet är det viktigt att anpassa metoderna utifrån den försäkrades förutsättningar.

Under tiden med ersättning ska du utifrån planeringen ha en kontakt med den försäkrade för att följa upp rehabilitering, revidera och anpassa planerade insatser och aktiviteter. Samordningen av rehabiliteringsinsatser och aktiviteter kan beskrivas som ett samordningshjul med fyra återkommande moment enligt bilden nedan. Ny information kan påverka tidigare bedömningar och göra det nödvändigt att upprepa momenten och revidera planeringen. Du kan ha kontakt med den försäkrade per telefon eller i ett möte.

Utreda och bedöma behov av rehabiliteringsinsatser och aktiviteter

Det första momentet är att utreda och bedöma behov av rehabiliteringsinsatser och aktiviteter. Det gör du första gången i samband med att du utreder rätten till ersättning. Rehabiliteringsinsatser kan vara medicinsk rehabilitering, förberedande insatser eller arbetslivsinriktad rehabilitering. Med aktiviteter menas sådana som ger rätt till ersättning enligt 33 kap. 21–24 §§ SFB, vilket du kan läsa om i kapitel 14. Du gör bedömningen genom att värdera uppgifterna i medicinska och andra underlag samt utredningen med den försäkrade. För den försäkrade som inte har några erfarenheter av arbetslivet kan det vara särskilt viktigt att förklara vad insatserna innebär och motivera till vad rehabiliteringsinsatser och aktiviteter syftar till att åstadkomma.

Planera och initiera rehabiliteringsinsatser och aktiviteter

Nästa moment i samordningshjulet är att planera och initiera rehabiliteringsinsatser och aktiviteter. Det gör du första gången efter beslutet och syftar till att stötta den försäkrade att komma igång med de rehabiliteringsinsatser och aktiviteter som bedömdes vara aktuella i samband med utredningen av rätten till aktivitetsersättning. Kontakten med den försäkrade kan ha olika innehåll beroende på vilka insatser som är aktuella för den försäkrade. Om den försäkrade bedöms ha förutsättningar för arbetslivsinriktad rehabilitering, syftar mötet att samla in den information som behövs för inför ett möte med Arbetsförmedlingen, se avsnitt Begära möte i kapitel 11. Om den försäkrade ska delta i förberedande insatser eller medicinsk rehabilitering ska kontakten syfta till att stötta den försäkrade så att insatserna kan komma igång enligt planering. Vad gäller förberedande insatser kan det innebära att hjälpa den försäkrade med information om möjliga insatser på orten och att komma i kontakt med en rehabiliteringsaktör exempelvis inom ramen för en insats via samordningsförbund. Om den försäkrade inte har behov av samordning av rehabiliteringsinsatser utan endast aktiviteter ska kontakten syfta till att tillsammans med den försäkrade planera vilka aktiviteter som kan vara lämpliga.

Läs mer

Du kan läsa mer om aktiviteter i kapitel 14 Aktiviteter.

I ärenden där det är aktuellt med arbetslivsinriktad rehabilitering eller aktiviteter finns ett lagkrav på att upprätta en plan. Tänk på att om du har identifierat att den försäkrade är i behov av förberedande insatser kan även de insatserna vara att betrakta som aktivitet, se kapitel 14 Aktiviteter. Utifrån lagkravet behöver du därför som regel upprätta Min plan i samband med arbetsförberedande insatser. Se avsnitt 8.5.1.

När det inte är aktuellt med en plan, ska du tydligt dokumentera aktuella insatser, tidsplan för åtgärderna och när du ska följa upp dem i journal eller bilaga. Exempel på en sådan situation är information från hälso- och sjukvården om att det endast är aktuellt med medicinska insatser.

Om den försäkrade inte bedöms kunna få eller återfå en arbetsförmåga genom rehabiliteringsinsatser, men kommer delta i någon verksamhet av sysselsättningskaraktär, dokumenterar du det i journalen. Du dokumenterar vilken insats som pågår och hur länge den ska pågå. Motivera också varför det inte är aktuellt med någon samordning av rehabiliteringsinsatser. Du dokumenterar detta direkt när ärendet startar, utifrån bedömningen av rehabiliteringsinsatser i beslutsbrevet. Om förutsättningarna ändras och det blir aktuellt med rehabiliteringsinsatser ska du dokumentera det i journalen. Om nästa steg blir aktiviteter eller arbetslivsinriktad rehabilitering ska de insatserna dokumenteras i Min plan.

Läs mer

Du kan läsa om Min plan i kapitel 8.

Genomförandet av rehabiliteringsinsatser eller aktiviteter

I samband med genomförandet av rehabiliteringsinsatser eller aktiviteter så ansvarar Försäkringskassan för samordningen men själva genomförandet sker hos en annan aktör. Det kan vara aktörer som Arbetsförmedlingen, kommunen, hälso- och sjukvården eller organisationer. Även om insatserna sker hos andra aktörer är det viktigt att det är tydligt för den försäkrade och andra aktörer vad Försäkringskassans roll kommer vara under genomförandefasen. Det kan därför behövas att man i samband med starten av en rehabiliteringsinsats eller aktivitet tillsammans med den försäkrade och andra aktörer kommer överens om ansvarsfördelning och tidpunkter för uppföljning.

Följa upp genomförandet av rehabiliteringsinsatser och aktiviteter

Det sista momentet i samordningshjulet handlar om att följa upp genomförandet av rehabiliteringsinsatser och aktiviteter. Det kan vanligtvis ske genom arbetssättet uppföljningssamtal. Om uppföljningen ska ske som ett möte med många olika aktörer kan det i stället vara mer lämpligt med metoden avstämningsmöte. När du följer upp genomförandet av en insats med den försäkrade kan det ge anledning till att på nytt utreda och bedöma behov av nya rehabiliteringsinsatser. Nya omständigheter och förutsättningar kan göra att den överenskomna planeringen behöver revideras.

Läs mer

I kapitel 8 Metoder och underlag i handläggningen beskrivs uppföljningssamtal, avstämningsmöte och Min plan mer utförligt.

Om du är osäker på vilka rehabiliteringsinsatser som kan vara aktuella utifrån den information som framkommer i uppföljningssamtalet, kan du ha stöd av utredningsfrågorna för att bedöma behov av rehabiliteringsinsatser som finns i avsnitt 5.10.

10.12 Metodstöd – möten med den försäkrade​

Aktivitetsersättning kan beviljas för flera års tid och det händer att ersättning beviljas under flera ersättningsperioder. Eftersom Försäkringskassan har ansvaret för att samordna rehabiliteringsinsatser och aktiviteter kan Försäkringskassan vara den enda parten som har kontakt med den försäkrade under hela perioden och har en helhetsbild av den försäkrades medicinska, sociala och arbetslivsinriktade rehabiliteringsbehov. Då behöver Försäkringskassan tillsammans med den försäkrade samordna planeringen av insatserna hos olika aktörer, vilket kan göras genom gemensamma möten. Vissa försäkrade kan dock tycka att det är påfrestande att vara huvudperson på ett möte med flera aktörer. I en sådan situation är det extra viktigt att se till att den försäkrade får möjlighet att beskriva sin situation och sina önskemål om insatser och aktiviteter med egna ord. Om den försäkrade har kognitiva funktionsnedsättningar som tidigare har beskrivits i avsnitt 1.6.1 Kognitiv tillgänglighet kan det vara svårt att minnas vad som hänt och bestämts vid mötestillfället. Det blir då extra viktigt att ha en lättbegriplig och överskådlig dokumentation av planerade insatser och aktiviteter. Tänk också på att ditt bemötande och fortsatt planering inte får påverkas av stereotypa föreställningar om kön, könsidentitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Det är även viktigt att informera den försäkrade om möjligheten att ha med sig en annan person som stöd på mötet, till exempel någon i den försäkrades professionella nätverk, en anhörig eller en vän. Vetskapen om att någon annan har varit med och tagit emot samma information kan vara en trygghet för den försäkrade. Det kan också göra det lättare för den försäkrade att våga uttrycka sina tankar och göra sig hörd. Det kan i sin tur göra planeringen av insatser tydligare för den försäkrade och hens eventuella nätverk.

Personer med aktivitetsersättning behöver ofta olika former av stöd för att få både vardagen och olika former av insatser att fungera. För den som har en kognitiv funktionsnedsättning kan det vara svårt att formulera vilket stöd hen behöver. Att besvara en direkt fråga som ”Vad behöver du för stöd?” kräver god förmåga att föreställa sig en situation och förstå konsekvenserna av olika alternativ. Det kräver också förmåga att se insatserna i ett sammanhang och förmåga att värdera sitt behov av hjälp.

För att göra det lättare för den försäkrade att formulera vad som är viktigt för honom eller henne och skapa förutsättningar för delaktighet i planeringen behöver du anpassa situationen och ditt sätt att ställa frågor.

Planeringen för rehabiliteringsinsatser och aktiviteter kan brytas ner i övergripande mål och delmål. För den försäkrade kan ett övergripande mål vara att kunna arbeta, studera, arbetsträna eller att ha en aktiv tillvaro. Det övergripande målet är utgångspunkten för formuleringen av de försäkrades delmål. Delmålen bör vara så konkreta och mätbara som möjligt både för kortare eller längre perioder. Detta för att det i ett senare skede ska vara möjligt att kunna utvärdera deltagandet i rehabiliteringsinsatserna och aktiviteterna för att följa den försäkrades utveckling.

Du kan, genom att ställa frågor till den försäkrade, hjälpa honom eller henne att finna konkreta delmål, exempelvis: På vilket sätt? Hur många tillfällen per vecka? Hur många timmar? Konkreta och realistiska delmål är lätta att förstå och följa upp och fungerar därför motiverande.

Nedan följer fler konkreta tips på hur du kan göra för att anpassa planeringen av insatser. Olika personer kan behöva olika grad av anpassningar. Du avgör själv vilka anpassningar som behövs i mötet mellan dig och den försäkrade.

Tid och plats

  • Du kan skicka en påminnelse om inbokat möte dagen innan via e-post, sms eller telefon. Fråga den försäkrade vad som är bäst för honom eller henne.
  • Du bör i den mån det är möjligt undvika byte av lokal, tid och deltagande personer om den försäkrade är känslig för förändringar.

Mötet

  • Det kan vara bra att bestämma vad som är de viktigaste områdena och börja med dem.

Övrigt

  • Du bör undvika att tolka svaren utifrån egna normer och värderingar. Lyssna och lita på personens egen upplevelse.
  • Du bör vara försiktig med sådant som kan uppfattas som ett löfte om det inte kan hållas. Det kan göra att den försäkrade tappar förtroendet för dig som försäkringsutredare.
  • Det är viktigt att den försäkrade får en samlad bild av de planerade rehabiliteringsinsatserna och aktiviteter. Förutom mål och vilket stöd den försäkrade behöver bör det framgå vad som ska göras för att stödet ska fungera och vem som ska göra det.

10.13 Metodstöd – information till den försäkrade under tiden med aktivitetsersättning​

Det här metodstödet beskriver dels vilken information du behöver lämna när du planerar och initierar rehabiliteringsinsatser och dels hur du kan resonera när du ska informera i samband med uppföljningen.

Läs mer

Vilken information du behöver lämna vid uppföljningen beskrivs i uppföljningsverktyget och avsnitt 8.5.2 Metodstöd – uppföljningssamtal.

Utgångpunkten är att du informerar muntligt vid kontakttillfällena i samordningshjulet. Informationen du lämnar ska vara anpassad utifrån de insatser som den försäkrade behöver. Tänk på att den försäkrade kan behöva mer information än den som beskrivs i metodstödet. Genom att lämna anpassad information tydliggör du vad som förväntas av den försäkrade under ersättningstiden och vilka möjligheter som finns. Den försäkrade får nödvändig information för att kunna och våga nyttja möjligheterna som ges. Det blir också tydligt vilka skyldigheter man har när man får aktivitetsersättning.

Anpassa ditt sätt att informera efter den försäkrades förutsättningar att ta till sig informationen. Det kan handla om att komplettera den muntliga informationen med skriftlig information, till exempel text från Försäkringskassans hemsida, eller tillmötesgå den försäkrades behov på annat sätt.

Läs mer

Läs mer om tillgänglighet i avsnitt 1.6.

Metodstödet är uppdelat på fyra olika situationer som utgår från det bedömda rehabiliteringsbehovet. Välj vilket rehabiliteringsbehov som är aktuellt och om syftet är att planera och initiera eller följa upp en insats. Flera rehabiliteringsbehov kan vara aktuella samtidigt. Om den försäkrade behöver en kombination av insatser ska du informera utifrån olika stycken i metodstödet.

Glöm inte att dokumentera vilken information du lämnar.

Behov av arbetslivsinriktad rehabilitering och eventuellt aktiviteter

Planera och initiera

Informera om detta:

  • Vilket behov av arbetslivsinriktad rehabilitering du bedömer att den försäkrade har
  • Vad arbetslivsinriktad rehabilitering innebär och syftar till för den försäkrade
  • Vilket stöd den försäkrade kan få
  • Försäkringsskydd för person- och sakskada
  • Särskilt bidrag för kostnader i samband med arbetslivsinriktad rehabilitering
  • Den försäkrades ansvar att delta i insatser efter bästa förmåga (30 kap. 7 § SFB)
  • Försäkringskassans ansvar att utreda, planera och följa upp rehabiliteringsinsatser och aktiviteter
  • Möjligheten att ha aktivitetsersättningen helt eller delvis vilande under tiden man arbetar
  • Prövotid vid studier och vilande aktivitetsersättning vid studier
  • Möjligheten att delta i aktiviteter parallellt med arbetslivsinriktad rehabilitering, men att aktiviteterna inte får hindra rehabiliteringen

Övrigt:

Läs mer

Vilken information du behöver lämna inför och i samband med gemensam kartläggning och aktiva insatser beskrivs i avsnitt 11.8 Metodstöd för det förstärkta samarbetet med Arbetsförmedlingen.

Följa upp

Om insatsen fungerar bra behöver den försäkrade få tydlig information om vad som händer ifall hen blir anställd. Informera i så fall gärna en gång till om vilande aktivitetsersättning vid förvärvsarbete. Vid uppföljningen kan du även behöva förbereda henne eller honom på vad som händer ifall insatsen fungerar väl, men det inte finns någon anställningsmöjlighet på arbetsplatsen.

Om det visar sig att den försäkrade behöver längre tid än vad som återstår av ersättningsperioden, för att slutföra sin arbetslivsinriktade rehabilitering, kan du behöva informera om möjligheten för Försäkringskassan att förlänga aktivitetsersättningen utan ansökan för kortare tid än ett år (36 kap. 26 § SFB ).

Om insatsen inte fungerar bra och det vid uppföljningen visar sig att den försäkrades behov av rehabiliteringsinsatser har förändrats, informerar du henne eller honom om din bedömning och vad som händer i nästa steg.

Om den försäkrade överväger att börja studera blir det viktigt att informera om prövotid och vilande aktivitetsersättning vid studier. Denna information kan vara viktig även för en person som behöver stå kvar i en arbetslivsinriktad insats, i syfte att motivera och förbereda henne eller honom inför nästa steg.

Läs mer

Om du gör uppföljning inför att den försäkrade fyller 30 år framgår det i avsnitt 20.1 Metodstöd – information när aktivitetsersättningen upphör för att den försäkrade fyller 30 år vilken information du kan behöva lämna.

Om uppföljningen av aktiviteter visar att den försäkrade klarar sina aktiviteter men inte klarar sin arbetslivsinriktade rehabilitering, behöver du informera om att aktiviteterna inte får hindra den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.

Om du däremot bedömer att den försäkrade kan fortsätta kombinera arbetslivsinriktad rehabilitering med aktiviteter informerar du om denna möjlighet.

Behov av förberedande insatser och eventuellt aktiviteter

Planera och initiera

Informera om detta:

  • Vilket behov av förberedande insatser du bedömer att den försäkrade har
  • Vilket stöd den försäkrade kan få
  • Lokala utbudet av förberedande insatser
  • Försäkringsskydd för personskada
  • Särskild ersättning för kostnader i samband med aktiviteter
  • Försäkringskassans ansvar att utreda, planera och följa upp rehabiliteringsinsatser och aktiviteter
  • Möjligheten till stöd genom arbetslivsinriktade insatser i nästa steg
  • Möjligheten att delta i aktiviteter parallellt med förberedande insatser
  • Prövotid vid studier
  • Möjligheten till vilande aktivitetsersättning vid studier och arbete

Följa upp

Om uppföljningen visar att de förberedande insatserna fungerar bra är det viktigt att tydligt informera om vad nästa steg innebär, det vill säga arbetslivsinriktade insatser. Det kan vara bra för den försäkrade att få information om sådana insatser även om de förberedande insatserna inte fungerar bra och den försäkrade behöver stå kvar där. Hen får på så sätt information inför att senare ta nästa steg.

Om det i uppföljningen visar sig att den försäkrades behov av rehabiliteringsinsatser har förändrats, informerar du henne eller honom om din bedömning och vad som händer i nästa steg.

Läs mer

Om du gör uppföljning inför att den försäkrade fyller 30 år framgår det i avsnitt 20.1 Metodstöd – information när aktivitetsersättningen upphör för att den försäkrade fyller 30 år vilken information du kan behöva lämna.

Om uppföljningen av aktiviteter visar att aktiviteter tillsammans med förberedande insatser fungerar bra, informerar du om arbetslivsinriktad rehabilitering eftersom detta kan tyda på att hen behöver det. Informera även om möjligheten att delta i aktiviteter parallellt med arbetslivsinriktad rehabilitering, men att aktiviteterna inte får hindra rehabiliteringen.

Om en aktivitet inte fungerar bra eller bedöms olämplig utifrån den försäkrades förutsättningar informerar du om din bedömning, möjligheten att delta i mer lämpliga aktiviteter och vad som händer i nästa steg.

Behov av medicinsk rehabilitering och eventuellt aktiviteter

Planera och initiera

Informera om detta:

  • Vilket behov av medicinsk rehabilitering du bedömer att den försäkrade har
  • Försäkringskassans ansvar att utreda, planera och följa upp rehabiliteringsinsatser och aktiviteter
  • Möjligheten att delta i aktiviteter parallellt med medicinsk rehabilitering, men att aktiviteterna inte får hindra rehabiliteringen.
  • Prövotid vid studier
  • Möjligheten till vilande aktivitetsersättning vid studier och arbete

Följa upp

Om uppföljningen visar att de medicinska insatserna fungerar bra förbereder du den försäkrade för att ta nästa steg i sin rehabilitering genom att tydligt informera om arbetslivsinriktade eller förberedande insatser. Det kan även vara så att den försäkrade endast ska delta i medicinsk rehabilitering och inga andra insatser. I sådana fall informerar du om vad som händer när den medicinska rehabiliteringen avslutats. Det kan vara bra för den försäkrade att få sådan information även om hen behöver fortsatt medicinsk rehabilitering, för att hen ska ha nödvändig information inför att senare ta nästa steg.

Om det visar sig att den försäkrade behöver längre tid än vad som återstår av ersättningsperioden, för att slutföra sin medicinska rehabilitering, kan du behöva informera om möjligheten för Försäkringskassan att förlänga aktivitetsersättningen utan ansökan för kortare tid än ett år (36 kap. 26 § SFB ).

Om det i uppföljningen visar sig att den försäkrades behov av rehabiliteringsinsatser har förändrats, informerar du henne eller honom om din bedömning och vad som händer i nästa steg.

Läs mer

Om du gör uppföljning inför att den försäkrade fyller 30 år framgår det i avsnitt 20.1 Metodstöd – information när aktivitetsersättningen upphör för att den försäkrade fyller 30 år vilken information du kan behöva lämna.

Om uppföljningen av aktiviteter visar att den försäkrade deltar i aktiviteter som är medicinskt olämpliga, informerar du om din bedömning och möjligheten att delta i en mer lämplig aktivitet. Du informerar även om vad som händer i nästa steg. Om den försäkrade deltar i aktiviteter parallellt med medicinsk rehabilitering, och i nästa steg ska delta i arbetslivsinriktade eller förberedande insatser behöver du informera om nästa steg och vilka möjligheter till aktiviteter som då finns.

Inget behov av rehabiliteringsinsatser, men eventuellt av aktiviteter

Planera och initiera

Alternativ 1: Om den försäkrade inför beslutet har uttryckt önskemål om aktiviteter informerar du om:

  • Möjligheten att delta i aktiviteter där Försäkringskassan står för vissa kostnader.
  • Försäkringskassans uppföljning av aktiviteter under ersättningsperioden.

Alternativ 2: Om den försäkrade inför beslutet inte har uttryckt önskemål om aktiviteter skickar du bara information om aktiviteter efter beslutet (Wimimall 15620). För försäkrade som inte behöver rehabilitering kan aktiviteter innebära en möjlighet att delta i samhällslivet.

Följa upp

Om aktivitetens främsta syfte är att upprätthålla den försäkrades nuvarande funktioner kan du planera för en längre period innan du följer upp. Du kan behöva informera om hur den försäkrade ansöker om en ny period med aktivitetsersättning alternativt hänvisa henne eller honom till andra förmåner.

Läs mer

Om det handlar om en uppföljning inför att den försäkrade fyller 30 år framgår det i avsnitt 20.1 Metodstöd – information när aktivitetsersättningen upphör för att den försäkrade fyller 30 år vilken information du kan behöva lämna.

Om den försäkrade har deltagit i aktiviteter och du följer upp dessa kan du behöva informera om möjligheten att på nytt delta i aktiviteter. Om en aktivitet inte fungerar bra eller bedöms olämplig utifrån den försäkrades förutsättningar informerar du om din bedömning, möjligheten att delta i en mer lämplig aktivitet och vad som händer i nästa steg.