6 Förutsättningar för rätt till assistansersättning

Detta kapitel handlar om

• att bedöma rätten till assistansersättning
• att bedöma rätten till fler assistanstimmar
• förutsättningarna i lagstiftningen.

6.1 Bedöma rätten till assistansersättning

För att avgöra om en person kan få assistansersättning för personlig assistans för sin dagliga livsföring behöver vi bedöma om förutsättningarna i lagstiftningen är uppfyllda. Läs mer om hur en sådan bedömning går till i 6.1.1.

Vi kan göra en helhetsbedömning när vi bedömer om förutsättningarna i den bestämmelse som ska tillämpas är uppfyllda. Det innebär att vi väger samman alla relevanta uppgifter och omständigheter i ärendet för att bedöma om det är sannolikt att den enskilde har rätt till ersättningen eller inte. Relevanta uppgifter kan till exempel vara

• det som den enskilde berättat
• de eventuella underlag som hen lämnat in, till exempel medicinska underlag
• det som du själv utrett eller hämtat in från andra om hur personen fungerar i sin livssituation.

För att behov ska ge rätt till assistansersättning ska det bero på funktionsnedsättningen. Behov som uppfyller kraven för att kunna ge rätt till assistansersättning ska godtas oavsett hur hjälpbehovet har tillgodosetts tidigare. Att behovet inte tidigare har tillgodosetts alls, eller inte tillgodosetts av personlig assistans, kan bero på den enskildes val. Exempelvis kan en person behöva hjälp på natten, men tidigare valt att inte ha det.

När rätten till fler assistanstimmar prövas ska vi också ta hänsyn till det totala antalet beviljade assistanstimmar som den försäkrade beviljats sedan tidigare.

Om ett barn har framfört åsikter ska de anses ha betydelse utifrån barnets ålder och mognad (artikel 12 i barnkonventionen). Om ett barn har lämnat uppgifter om exempelvis faktiska förhållanden som kan ha betydelse för utredningen, så ska de bedömas på samma sätt som om de hade lämnats av en vuxen sökande.

En första förutsättning för att en person ska kunna få assistansersättning är att hen omfattas av svensk socialförsäkring och är försäkrad för assistansersättning i Sverige, läs mer i vägledning (2017:1). När det är konstaterat att personen är försäkrad för assistansersättning, sker bedömningen om personen har rätt till assistansersättning i olika steg utifrån förutsättningarna i lagstiftningen. I de olika stegen finns frågor som ska besvaras för att rätten till assistansersättning ska kunna bedömas. Frågorna ska besvaras i den ordning som de beskrivs nedan.

Om en förutsättning inte är uppfylld i något steg i bedömningen, har den försäkrade inte rätt till assistansersättning. Det blir då inte aktuellt att bedöma om efterföljande förutsättningar är uppfyllda. Försäkringskassans beslut om att det inte finns rätt till assistansersättning motiveras utifrån den förutsättning som inte är uppfylld och med hänvisning till den bestämmelse där förutsättningen finns.

Om personen uppfyller en förutsättning går man vidare och tar ställning till om personen uppfyller nästa förutsättning. Så fortsätter bedömningen så länge som förutsättningen är uppfylld.

6.1.1 Förutsättningar i lagstiftningen

Metodstöd – bedöma förutsättningarna i lagstiftningen

För att kunna bedöma om en förutsättning är uppfylld behöver du ha tillräckligt underlag. Förutsättningarna i lagstiftningen är därför inte bara ett stöd i din bedömning utan också ett stöd för att veta vad du behöver utreda och vilka uppgifter som behövs för att kunna bedöma om förutsättningen i respektive steg är uppfylld.

För varje steg behöver du avgöra vilka uppgifter du behöver ha som underlag för din bedömning av förutsättningarna i just det steget. Om du inte har tillräckliga uppgifter för att kunna göra bedömningen i aktuellt steg behöver du komplettera underlaget. I ställningstagandet om underlaget behöver kompletteras ingår också att ta ställning till vem som kan lämna den uppgift som du behöver och på vilket sätt den ska hämtas in.

Genom att hela tiden utgå från förutsättningarna i lagstiftningen säkerställer du att du utreder tillräckligt, men inte mer än vad som krävs, för att kunna göra den aktuella bedömningen.

I praktiken kommer du att bedöma flera steg i nära anslutning till varandra. Det innebär också att du vid ett och samma tillfälle har möjlighet att komplettera för att få tillräckligt underlag för att kunna bedöma flera olika steg. Om det till exempel finns oklarheter gällande kopplingen mellan diagnos, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning kan det medicinska underlaget behöva kompletteras, och den uppgiften behöver du ha tillgång till vid bedömningen i flera av stegen. Ett annat exempel är att du kan behöva begära flera olika uppgifter från kommunen, till exempel om beviljade insatser och beslut om boendeform. Då ska du göra detta vid ett och samma tillfälle.

I vissa situationer kan det bli nödvändigt att begära kompletterande uppgifter från samma aktör vid flera tillfällen. Så kan vara fallet om det dyker upp nya omständigheter som du inte kände till i ett inledande skede.

I de allra flesta stegen förutsätter bedömningen att du har gjort en försäkringsmedicinsk analys av de uppgifter som finns. Du utgår från de uppgifter som du har analyserat tillsammans med de lagar och regler som finns när du bedömer rätten till assistansersättning.

Vissa förutsättningar återkommer i flera steg i bedömningen. Ett exempel på det är föräldraansvar som du både ska ta hänsyn till i bedömningen av grundläggande behov och andra personliga behov.

Bedöma förutsättningarna vid en prövning av rätten till fler assistanstimmar

När du bedömer förutsättningarna vid en prövning av rätten till fler timmar följer du stegbedömningen i 6.1.1. I bedömningen använder du den tidigare bedömning av behov och tidsåtgång som ligger till grund för tidigare beviljade timmar. I följande situationer behöver du göra en annan bedömning:

• När författningar, rättspraxis eller annan normering har ändrats sedan timmarna beviljades och samma bedömning av behovet inte kan göras vid tillämpning av gällande författningar, rättspraxis och annan normering
• När förhållanden har ändrats för den försäkrade och det påverkar beviljade assistanstimmar
• När hjälpbehovet har ändrats och det påverkar beviljade assistanstimmar

Om en förutsättning inte är uppfylld i stegbedömningen har den försäkrade inte rätt till fler assistanstimmar. Då ska du inte bedöma de efterföljande förutsättningarna. Motivera Försäkringskassans beslut om att det inte finns rätt till fler timmar utifrån den förutsättning som inte är uppfylld. Hänvisa till den bestämmelse där förutsättningen finns.

Om de grundläggande behoven inte överstiger i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan har den försäkrade inte rätt till fler assistanstimmar. Detsamma gäller om de grundläggande behoven överstiger i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan men det totala antalet timmar blir färre än i det tidigare beslutet. Ansökan eller anmälan om fler timmar avslås. Den försäkrade har rätt till lika många assistanstimmar som tidigare eftersom det är det tidigare beslutet som gäller.

6.2 66 års ålder

Assistansersättning kan inte beviljas för första gången eller utökas efter det att den försäkrade har fyllt 66 år. Det framgår av 51 kap. 8 och 10 §§ SFB. Motsvarande reglering som i 51 kap. 8 § SFB finns även i 9 b § LSS.

51 kap. 8 § SFB Assistansersättning kan lämnas för tid efter det att den försäkrade har fyllt 66 år endast om

1. ersättning har beviljats innan han eller hon har fyllt 66 år, eller
2. ansökan kommer in till Försäkringskassan senast dagen före 66-årsdagen och därefter blir beviljad.

51 kap. 10 § SFB Antalet assistanstimmar får inte utökas efter det att den försäkrade har fyllt 66 år.

Den 1 december 2022 ändrades åldersgränsen för assistansersättning från 65 år till 66 år i 51 kap. 8 och 10 §§ SFB. Ändringen tillämpas för tid från och med 1 januari 2023. Det finns övergångsbestämmelser som innebär att äldre föreskrifter ska fortsätta att gälla för den som har fyllt 65 år före den 1 januari 2023. Det innebär exempelvis att den som fyllde 65 år under 2022 ska fortsätta att omfattas av åldersgränsen 65 år även efter den 1 januari 2023. (Prop. 2021/2022:181 Justerade åldersgränser i pensionssystemet och i kringliggande system s. 126)

I praktiken innebär övergångsbestämmelserna att personer födda 1958 eller senare från och med 2023 kan söka och beviljas assistansersättning fastän de har fyllt 65 år om de ännu inte fyllt 66 år när ansökan kommer in.I de ursprungliga bestämmelserna i LSS och LASS begränsades insatsen personlig assistans till att bara omfatta personer som inte fyllt 65 år.

Skälen till att införa en övre åldersgräns för ansökningstidpunkten var att insatsen eller ersättningen främst är ett stöd för att den som är funktionsnedsatt ska kunna leva ett aktivt liv, oberoende av sitt funktionshinder. Om rätten till insatsen eller ersättningen skulle kunna sökas för första gången, oavsett den sökandes ålder, skulle det kunna ändra karaktär på insatsen. Behov som för första gången uppkommit efter att personen fyllt 65 år skulle lösas inom ramen för äldreomsorgen i stället för med personlig assistans eller med assistansersättning. (Prop. 2000/01:5 Personlig assistans till personer över 65 år s. 11)

Eftersom bedömningen av den enskildes behov av insats alltid ska göras med utgångspunkt från vad som anses normalt för personer i samma ålder och med hänsyn till att personlig assistans och assistansersättning endast beviljas personer med funktionsnedsättningar som uppenbart inte beror på normalt åldrande, infördes en begränsning som innebar att omfattningen av assistansen inte kunde utökas efter 65-årsdagen. Behov av ökade insatser efter 65-årsdagen skulle i stället tillgodoses på annat sätt, till exempel genom ledsagning enligt LSS eller i form av insatser enligt socialtjänstlagen. Även dessa insatser kan utföras i assistansliknande former. (Prop. 2000/01:5 s. 13)

Den som beviljats assistansersättning kan vara inlagd på sjukhus eller av någon annan anledning, till exempel korttidsboende, rent faktiskt inte ha någon assistans eller få någon assistansersättning vid det tillfälle då hen fyller 66 år. En person kan också ha beviljats rätt till förmånen före 66-årsdagen, men ännu inte fått någon ersättning utbetald. Sådana mer tillfälliga avbrott eller fördröjningar ska inte frånta den försäkrade rätten till assistans efter 66-årsdagen. (Jfr prop. 2000/01:5 s. 11)

Om en försäkrad på eget initiativ antingen väljer bort assistansersättningen för att till exempel flytta till en gruppbostad eller begär att omfattningen ska minska, men efter 66-årsdagen skulle vilja återfå assistansersättningen är detta möjligt. I en sådan situation måste personen ansöka om ersättning. Någon ny prövning av behovet behöver då inte göras men beslutet kan som mest omfatta antalet timmar som gällde vid 66-årsdagen. (Jfr prop. 2000/01:5 s. 14)

Om Försäkringskassan dragit in eller minskat assistansersättningen till följd av väsentligt ändrade förhållanden, bör det finnas en möjlighet för den försäkrade att få tillbaka eller öka assistansen framöver, om förhållandena på nytt ändras väsentligt. Försäkringskassan ska då bedöma behovet men den försäkrade kan inte beviljas fler timmar än vad som gällde vid 66-årsdagen. (Jfr prop. 2000/01:5 s. 14)

Om en försäkrad är beviljad assistansersättning kan hen ansöka och beviljas högre timbelopp enligt 51 kap. 11 § SFB även efter 66 års ålder. Det beror på att det bara är antalet assistanstimmar som inte får utökas efter det att den försäkrade fyllt 66 år (51 kap. 10 § SFB).

En begäran om att Försäkringskassan ska pröva om det finns särskilda skäl enligt 106 kap. 25 § SFB att behålla assistansersättningen vid kortare sjukhusvistelse avser inte en ansökan om fler assistanstimmar. En sådan prövning kan därför ske trots att den försäkrade fyllt 66 år (51 kap. 8 § SFB).

Metodstöd – är ålderskriteriet uppfyllt?

Ny ansökan om assistansersättning från en person som aldrig varit beviljad assistansersättning

Om det kommer in en ansökan om assistansersättning från en person som har fyllt 66 år och som tidigare inte har haft assistansersättning, så omfattas personen inte av rätten till assistansersättning på grund av bestämmelserna i 51 kap. 8 § SFB.

Anmälan från kommunen

En anmälan enligt 15 § LSS från kommunen att en person är i behov av assistansersättning kan komma in till Försäkringskassan efter det att personen har fyllt 66 år. För att Försäkringskassan ska kunna pröva rätten till assistansersättning krävs att personlig assistans enligt LSS blivit beviljad före personens 66-årsdag. Det är också tillräckligt att kommunen har fått in en ansökan om personlig assistans enligt LSS senast dagen före 66-årsdagen och därefter beviljat personlig assistans för att Försäkringskassan ska göra en prövning.

Ansökan om fler assistanstimmar

Om en person sedan tidigare är beviljad assistansersättning, måste ansökan om utökning komma in dagen före 66-årsdagen för att Försäkringskassan ska kunna pröva rätten till ökad assistansersättning. Om ansökan kommer in på 66-årsdagen eller senare har personen inte rätt till fler assistanstimmar enligt 51 kap. 10 § SFB.

Personen har inte rätt till assistansersättning

Om inte ålderskravet är uppfyllt så omfattas personen inte av rätten till assistansersättning enligt 51 kap. 8 § SFB. Om inte ålderskravet är uppfyllt så har en försäkrad som har beviljats assistansersättning före fyllda 66 år inte rätt till fler assistanstimmar enligt 51 kap. 10 § SFB. När ålderskravet inte är uppfyllt behöver du inte gå vidare till bedömningssteget om boende- och vistelsesituationen.

6.3 Boende- och vistelsesituation

Vissa boende- och vistelseförhållanden kan påverka den försäkrades rätt till assistansersättning. Dessa omnämns i 106 kap. 24 § SFB. Om personen vårdas på en institution eller bor i en gruppbostad finns inte rätt till assistansersättning, om inte den försäkrade har för avsikt att lämna institutionen eller gruppbostaden.

106 kap. 24 § 1–4 SFB Assistansersättning lämnas inte för tid när den funktionshindrade

1. vårdas på en institution som tillhör staten, en kommun eller en region,
2. vårdas på en institution som drivs med bidrag från staten, en kommun eller en region,
3. bor i en gruppbostad, eller
4. vistas i eller deltar i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet enligt 9 § 10 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

I förarbetena sägs att om en person bor på en institution eller i en gruppbostad utges inte assistansersättning för assistansbehov under den tiden. I en gruppbostad, liksom på en institution, ska det finnas bemanning som i huvudsak ska täcka de boendes hela stödbehov (prop. 1992/93:159 s. 196). Med institution menas till exempel sjukhus (även hospice) och kriminalvårdsanstalt.

Tidpunkten för när institutionsvistelsen påbörjas och avslutas sammanfaller med tidpunkten för in- och utskrivning. Detta följer av 106 kap. 24 § 1–2 SFB. En person som vårdas på en institution kan få assistansersättning under permissioner i hemmet eller någon annanstans om övriga förutsättningar är uppfyllda.

Med gruppbostad menas vanligen ett litet antal bostäder som är grupperade i villor, radhus eller flerfamiljshus kring gemensamma utrymmen och där service och vård kan ges alla tider på dygnet (prop. 1992/93:159 s. 86). Läs mer om gruppbostad i avsnitt 10.3.9.

Personlig assistans bör alltid övervägas som alternativ till att bo på en institution (prop. 1992/93:159 s. 64). I Försäkringskassans allmänna råd till 106 kap. 24 § SFB står det att Försäkringskassan bör fatta ett beslut med förbehåll inför planerad flyttning från institution eller från en gruppbostad. Utgångspunkten i utredningen och prövningen av rätten till assistansersättning är om personen planerar att lämna institutionen eller flytta från gruppbostaden och hur behovet av assistansersättning kommer att se ut i det kommande egna boendet. Läs mer om beslut med förbehåll i avsnitt 11.2

Se även kapitel 10 om olika boendeformer.

6.3.1 Assistansersättning lämnas inte vid sjukhusvistelse

Huvudregeln är att man inte kan få assistansersättning när man vårdas på sjukhus. Man kan dock få assistansersättning vid en kortare sjukhusvistelse om det finns särskilda skäl (106 kap. 25 § SFB). Enligt det allmänna rådet till 106 kap. 25 § SFB bör som kortare tid räknas en tid om högst fyra veckor (Riksförsäkringsverkets allmänna råd [RAR 2002:6] om assistansersättning).

Vid bedömningen av särskilda skäl är utgångspunkten att personen har rätt till assistanstimmar enligt 51 kap. 9 § SFB. Om det finns särskilda skäl kan personen använda dessa timmar även under en sjukhusvistelse. Om det not inte finns särskilda skäl påverkar det inte antalet beviljade timmar enligt 51 kap. 9 § SFB.

När särskilda skäl prövas ska Försäkringskassan göra en helhetsbedömning och ta ställning till följande.

• Om det krävs att en eller ett starkt begränsat antal personer med ingående kunskap om den funktionshindrade finns till hands, och det beror på funktionshindret eller en kombination av funktionshinder, hälsotillstånd eller möjligheter att kommunicera. (jfr prop. 1995/96:146 s. 15 och bet. 1995/96: SoU15 s. 16).
• Om hjälpbehovet kan tillgodoses av sjukvårdshuvudmannen. Bristande resurser hos denne ska inte påverka bedömningen.
• Om ett barns behov av hjälp ska tillgodoses genom normalt föräldraansvar (51 kap. 6 § första stycket SFB).

Begreppet ingående kunskaper om den funktionshindrade ska inte förväxlas med det tidigare grundläggande behovet annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade. Det kan finnas ett behov av att en eller ett starkt begränsat antal personer med ingående kunskap om den funktionshindrade finns till hands. Det gäller även om förutsättningarna inte är uppfyllda för det grundläggande behovet annan hjälp som förutsätter ingående kunskap. Annan hjälp som förutsätter ingående kunskap är inte längre ett grundläggande behov från den 1 januari 2023. Om vi bedömer att det finns särskilda skäl gäller detta all den tid den försäkrade vistas på sjukhus under en period om högst fyra veckor.

Eftersom huvudregeln är att assistansersättning inte lämnas för tid när personen vårdas på sjukhus måste hen begära att Försäkringskassan prövar om det finns särskilda skäl för att assistansersättning ska kunna lämnas under en kortare sjukhusvistelse. Om personen begär att Försäkringskassan tar ställning till om det finns särskilda skäl ska en prövning göras. Försäkringskassans ställningstagande ska framgå i ett skriftligt beslut. Begäran om prövning kan ske antingen i samband med prövningen av rätten till assistansersättning eller vid en annan tidpunkt.

Läs mer

Om utbetalning vid kortare sjukhusvistelse i avsnitt 15.6.3.

6.4 Tillhör personen LSS personkrets?

En försäkrad som omfattas av LSS personkrets kan för sin dagliga livsföring få assistansersättning för kostnader för sådan personlig assistans som avses i 9 a § LSS.

51 kap. 2 § SFB En försäkrad som omfattas av 1 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kan för sin dagliga livsföring få assistansersättning för kostnader för sådan personlig assistans som avses i 9 a § samma lag.

1 § LSS Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer

1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Läs mer

Läs mer om LSS personkrets i kapitel 8.

En försäkrad som inte omfattas av LSS personkrets har på grund av bestämmelserna 51 kap. 2 § SFB inte rätt till assistansersättning. När en försäkrade redan har assistansersättning är det endast i undantagsfall som det finns skäl att bedöma personkretsen annorlunda än tidigare.

6.5 Sjukvårdande insatser

51 kap. 5 § SFB Assistansersättning lämnas inte för sjukvårdande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).

Bestämmelsen infördes för att insatser som faller inom hälso- och sjukvårdens område inte ska finansieras genom statlig assistansersättning. En annan aspekt var att säkerställa kvaliteten genom den kompetens som berörda verksamheter besitter. (Prop. 1995/96:146 s. 15)

Regeln innebär att när behovet av personlig assistans bedöms för en person kan inte hälso- och sjukvårdsåtgärder enligt HSL ingå i beräkningen av antalet assistanstimmar enligt 51 kap. 9 § SFB. Beroende på vad den försäkrade ansöker om assistansersättning för kan bedömningen enligt 51 kap. 5 § SFB återkomma vid flera tillfällen.

Vad är en hälso- och sjukvårdsåtgärd?

Med hälso- och sjukvård avses i HSL åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador (2 kap. 1 § HSL).

Hälso- och sjukvård kan under vissa förutsättningar delegeras till personliga assistenter. Se Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård (SOSFS 1997:14).

En sjukvårdande insats enligt HSL är alltså hälso- och sjukvård som utförs av

• hälso- och sjukvårdpersonal, till exempel en läkare eller en sjuksköterska
• en person, till exempel en personlig assistent, som har fått en skriftlig delegering av en legitimerad yrkesutövare att utföra arbetsuppgiften.

Sjukvårdshuvudmannen ska finansiera den tid som en HSL-insats tar att ge till en person som behöver personlig assistans. Det innebär att om en åtgärd är delegerad till en personlig assistent ska den åtgärden inte ersättas genom assistansersättning.

En hälso- och sjukvårdsåtgärd som en legitimerad yrkesutövare har bedömt att en person kan utföra själv, eller med hjälp av någon annan, är inte hälso- och sjukvård enligt HSL utan egenvård (2 – 5 §§ lagen [2022:1250] om egenvård).

Vad är egenvård?

Egenvård är en hälso- och sjukvårdsåtgärd som behandlande hälso- och sjukvårdspersonal har bedömt att en patient kan utföra själv eller med hjälp av någon annan (2 § lagen [2022:1250] om egenvård). En insats som utförs som egenvård sker inte med stöd av HSL. En legitimerad yrkesutövare, till exempel en läkare eller en sjuksköterska, ska vid sin bedömning av om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård tillämpa lagen (2022:1250) om egenvård.

Det går inte att säga generellt vilka åtgärder som utgör egenvård. Det beror på omständigheter i varje enskilt fall och ska alltid föregås av en individuell bedömning. Det är den behandlande legitimerade yrkesutövaren inom hälso- och sjukvården som inom sitt ansvarsområde ska bedöma om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård.

Rättsfall

Av HFD 2021 ref. 11 framgår följande. För att en hälso- och sjukvårdsåtgärd ska kunna bedömas som egenvård ska det klart framgå av beslutsunderlaget att legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal har överlämnat åt den enskilde att utföra åtgärden själv, eller med hjälp av någon annan (egenvård).

Att något ska klart framgå är ett beviskrav som innebär att det vid en genomgång av underlaget i ärendet inte ska finnas någon osäkerhet om åtgärden har bedömts vara egenvård. Det är alltså inte tillräckligt att det bara framgår av den medicinska utredningen vad personen behöver hjälp med, och att hen inte klarar av att genomföra åtgärden på egen hand.

Klart framgå motsvarar beviskravet styrkt eller visat och gäller bara frågan om åtgärden har bedömts som egenvård av hälso- och sjukvården. Försäkringskassan behöver också pröva om den försäkrade behöver hjälp med egenvården, och om övriga förutsättningar för rätten till assistansersättning är uppfyllda.

Det ska finnas dokumenterat i patientens journal om en åtgärd bedöms kunna utföras som egenvård. En journal består av olika journalhandlingar. En journalhandling kan vara ett intyg, eller någon annan information från hälso- och sjukvården, som innehåller uppgifter om patientens hälsotillstånd eller planerade vårdåtgärder. (3 kap. 6 § patientdatalagen [2008:355] och 5 kap. 5 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd [HSLF-FS 2016:40] om journalföring och behandling av personuppgifter i hälso- och sjukvården) Om det klart framgår att åtgärden har överlämnats åt den enskilde att utföra själv, eller med hjälp av någon annan, ska dock bedömas av Försäkringskassan. Det ska göras utifrån det samlade underlaget i det enskilda ärendet.

För att uppnå beviskravet kan det till exempel bli aktuellt att ta muntlig kontakt med hälso- och sjukvården för att komplettera det skriftliga underlaget i ärendet (jämför avsnitt 7.3.2)

En och samma åtgärd kan i en situation eller miljö bedömas som egenvård men i en annan bedömas som hälso- och sjukvård enligt HSL.

En HSL-åtgärd kan också övergå till att vara egenvård, till exempel när assistenterna fått tillräcklig upplärning. Det är hälso- och sjukvården som ansvarar för att utbilda assistenterna.

Om assistansersättning tidigare lämnats för en insats som sedan bedöms som sjukvård enligt HSL innebär detta ett sådant ändrat förhållande enligt 110 kap. 46 § SFB som den enskilde eller den som ersättningen har betalats ut till enligt 51 kap. 19 § SFB ska anmäla till Försäkringskassan.

Hälso- och sjukvård eller egenvård

Assistansersättning lämnas enligt 51 kap. 5 § SFB inte för sjukvårdande insatser enligt HSL. En åtgärd som utförs som egenvård sker inte med stöd av HSL. Egenvård som avser något av de grundläggande behoven som anges i 9 a § första stycket LSS kan beaktas inom ramen för bedömningen av hjälpbehovet (jämför HFD 2018 ref. 21). En åtgärd som utförs som egenvård kan även avse ett annat personligt behov enligt 9 a § fjärde stycket LSS.

Grunden i den medicinska informationen

När det är klarlagt om en åtgärd är hälso- och sjukvård, egenvård eller över huvud taget inte är en åtgärd för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador kan det tas ställning till om det finns rätt till assistansersättning. För att kunna göra det behöver Försäkringskassan medicinsk information.

Läs mer

Läs om medicinsk information från hälso- och sjukvården och försäkringsmedicinsk analys i avsnitt 7.3.2.

6.6 Hjälp med grundläggande behov

51 kap. 2 § SFB En försäkrad som omfattas av 1 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kan för sin dagliga livsföring få assistansersättning för kostnader för sådan personlig assistans som avses i 9 a § samma lag.

9 a § 1-3 och 5 stycket LSS Med personlig assistans enligt 9 § 2 avses personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med ett eller flera grundläggande behov. Med grundläggande behov avses

1. andning,
2. personlig hygien,
3. måltider,
4. av- och påklädning,
5. kommunikation med andra,
6. stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom,
7. stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes fysiska hälsa.

Om den enskilde på grund av en psykisk funktionsnedsättning behöver kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser för att han eller hon själv ska klara att tillgodose ett grundläggande behov som avses i första stycket 2-5, ska sådana insatser beaktas som en del av hjälpen med det grundläggande behovet.

Hjälp med behov enligt första stycket 1, 6 och 7 ska anses som hjälp med grundläggande behov, oavsett hjälpens karaktär. Detta gäller även hjälp med måltider i form av sondmatning och hjälp i form av kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser.

Den som har behov av mer än en personlig assistent samtidigt, har rätt till två eller flera assistenter endast om möjligheterna att få bidrag enligt lagen (2018:222) om bostadsanpassningsbidrag eller hjälpmedel enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), har utretts.

Det grundläggande behovet stöd på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom kommer i vissa fall att förkortas förebygga skada vid en psykisk funktionsnedsättning. Stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv, eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes fysiska hälsa kommer i vissa fall att förkortas löpande stöd vid ett medicinskt tillstånd.

Daglig livsföring

Med daglig livsföring menas förutsebara, kontinuerliga, dagliga eller ofta återkommande aktiviteter eller situationer av vardagligt slag (prop.1992/93:159 s. 195).

Att ha betydande svårigheter i den dagliga livsföringen innebär bland annat att personen med funktionshinder inte på egen hand kan klara vardagsrutiner som toalettbestyr och hygien, påklädning, mathållning, kommunikation (till exempel direkt samtal med andra och telefonering), förflyttning inomhus eller utomhus, sysselsättning och nödvändig träning eller behandling. Det kan också handla om att kunna göra sig förstådd eller sköta sin ekonomi. (Prop. 1992/93:159 s.169) Andning är också en del av den dagliga livsföringen (prop. 2018/19:145 s. 19 Personlig assistans för hjälp med andning).

Assistansersättningen ska bara täcka kontinuerliga behov. Men ibland behöver en person med funktionsnedsättning tillfälligt särskild eller utökad hjälp. Då bör behovet av utökad assistans prövas av kommunen inom ramen för LSS. (Prop. 1992/93:159 s. 70)

Behov av personlig assistans för aktiviteter som är inplanerade och regelbundet återkommande ska ingå i bedömningen av rätten till assistansersättning medan behov som bedöms vara av mer tillfällig natur inte ingår i bedömningen.

Med regelbundet återkommande avses till exempel behov som uppstår med anledning av

• semesteruppehåll eller lov inom barnomsorg, skola och daglig verksamhet
• lov för studerande i eftergymnasial utbildning
• den försäkrades semesterledighet.

Om verksamheten däremot är stängd av andra skäl, till exempel akut på grund av sjukdom, strejk eller liknande är behovet av personlig assistans under motsvarande tid tillfälligt och ska inte ingå i bedömningen av rätten till assistansersättning.

För att behov som bedöms som regelbundet återkommande ska ingå i bedömningen gäller att förutsättningarna för rätten till assistansersättning i övrigt är uppfyllda. (FKRS 2006:04)

Med tillfälligt utökat behov av personlig assistans menas i första hand en utökning av assistansen som beror på en tillfällig förändring i personens tillvaro, och som gör att det behövs mer assistans eller fler personer för att tillgodose behovet. En semesterresa kan medföra ett tillfälligt utökat behov likväl som deltagande i en verksamhet för en kortare period. Om det gäller en mer varaktig förändring ska ställning tas till om personen har rätt till assistansersättning.

Hjälp med grundläggande behov på grund av en stor och varaktig funktionsnedsättning

I 9 a § LSS definieras insatsen personlig assistans som ett personligt utformat stöd som ges i olika situationer av ett begränsat antal personer. Det ska alltså vara knutet till personen, och vara tillgängligt för hen i olika verksamheter och under olika tider på dygnet. Den personliga assistenten ska i möjligaste mån garantera en kontinuitet i stödet, och därmed trygghet för personen och hens närstående. Personens behov av stöd och hjälp ska kunna tillgodoses av ett begränsat antal personer (prop. 1992/93:159 s. 174).

För att kunna ge rätt till assistansersättning ska hjälpen med följande behov vara privat och integritetskänslig: personlig hygien, av- och påklädning, måltider och kommunikation.

Hjälp med följande behov kan anses vara hjälp med grundläggande behov oavsett hjälpens karaktär:

• andning
• sondmatning
• stöd på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att den enskilda fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom
• stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hens fysiska hälsa
• kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser.

Behov av hjälp med grundläggande behov innebär att en person behöver ett personligt utformat stöd. Någon fristående bedömning görs därför inte av om det behövs ett personligt utformat stöd.

När vi bedömer om en person behöver personligt utformat stöd ska vi ta ställning till om personen på grund av en stor och varaktig funktionsnedsättning behöver hjälp med

• andning
• personlig hygien
• måltider
• av- och påklädning
• kommunikation med andra
• stöd på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att hen fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom
• stöd som den enskilde behöver löpande under större delen av dygnet på grund av ett medicinskt tillstånd som innebär att det finns fara för den enskildes liv, eller att det annars finns en överhängande och allvarlig risk för hens fysiska hälsa.

Om personen inte har någon stor och varaktig funktionsnedsättning, eller inte behöver någon hjälp alls med grundläggande behov behöver övriga förutsättningar inte utredas. En situation när en person inte alls behöver hjälp med de grundläggande behoven skulle exempelvis kunna vara när hen bara behöver hjälp med tvätt eller städning. Personen har då inte rätt till assistansersättning enligt 51 kap. 2 § SFB.

Läs mer

Läs om personligt utformat stöd i avsnitt 1.5, om bedömning av stor och varaktig funktionsnedsättning i kapitel 8 och om grundläggande behov i kapitel 9.

6.7 Finns rätt till assistansersättning?

51 kap. 3 § SFB För rätt till assistansersättning krävs att den försäkrade behöver personlig assistans i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan för sådana grundläggande behov som avses i 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

För att den försäkrade ska ha rätt till assistansersättning ska de grundläggande behoven i genomsnitt överstiga 20 timmar per vecka. För att kunna göra det ställningstagandet är det flera bedömningar som måste göras.

• Är hela eller delar av hjälpen en hälso- och sjukvårdsåtgärd som sker enligt HSL? (51 kap. 5 § SFB). Se avsnitt 6.5.
• Gäller ärendet ett barn? Läs mer om föräldraansvar och föräldraavdrag i avsnitt 6.8.
• Tillgodoses hjälpbehovet helt eller delvis på annat sätt? (7 § LSS). Se avsnitt 6.9.
• Vistas eller deltar personen i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet? (106 kap. 24 § 4 SFB). Se avsnitt 6.10.
• Finns särskilda skäl till assistans i verksamheten? (106 kap. 25 § SFB). Behöver personen hjälp med andning eller måltider i form av sondmatning som kan ge rätt till assistans när hen deltar i barnomsorg eller skola? (106 kap. 25 a § SFB). Se avsnitt 6.10.

I bedömningen ingår att bedöma om behovet är regelbundet återkommande. Se avsnitt 6.6.

I detta ingår också att bedöma om behovet och tidsåtgången är rimlig utifrån personens funktionsnedsättning. Se avsnitt 7.3.2 om försäkringsmedicinsk analys.

Om beräkningen av de grundläggande behoven avser en längre period, så ska beslutet om assistansersättning grundas på det genomsnittliga hjälpbehovet per vecka under perioden. Det innebär att en person kan ha rätt till assistansersättning för samtliga veckor, även om de grundläggande behoven under vissa veckor understiger 20 timmar i veckan. Det som är avgörande är alltså att behovet i genomsnitt överstiger 20 timmar i veckan.

HFD konstaterade i en dom att av dåvarande 4 § LASS, numera 106 kap. 24 § SFB, har ansetts följa att det normala är att en person med funktionsnedsättning som deltar i verksamhet som omfattas av paragrafen ska anses få sina grundläggande behov tillgodosedda inom den verksamheten. Sådan tid ska man därför inte ta hänsyn till när omfattningen av de grundläggande behoven bestäms enligt 51 kap. 2 och 3 §§ SFB. Denna regel kan bara frångås om det finns särskilda skäl och om tiden för deltagande i bland annat daglig verksamhet då kan ingå i timberäkningen enligt tidigare 3 § LASS (numera 51 kap. 3 § SFB) (RÅ 2000 ref. 11).

Det som framkommer i domen ovan är att om en person inte bedöms ha särskilda skäl för att bli beviljad assistansersättning vid barnomsorg, skola eller daglig verksamhet enligt 106 kap. 25 § SFB, så ska man inte ta hänsyn till behov av personlig assistans för de grundläggande behov som infaller under tiden personen deltar i sådana verksamheter.

Läs mer

Läs mer om när särskilda skäl inte behövs när barnet deltar i barnomsorg eller skola i avsnitt 6.10.

Läs mer i kapitel 9 om grundläggande behov och dubbel assistans.

Om den försäkrades grundläggande behov inte överstiger i genomsnitt 20 timmar per vecka finns inte rätt till assistansersättning.

6.8 Föräldraansvar och föräldraavdrag

51 kap. 6 § SFB När behovet av personlig assistans bedöms för ett barn ska det bortses från det hjälpbehov som en vårdnadshavare normalt ska tillgodose enligt föräldra- balken med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter. Detta ska göras genom schablonavdrag (föräldraavdrag) från barnets behov av hjälp med grundläggande behov och andra personliga behov enligt 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Föräldraavdrag ska fastställas med hänsyn till barnets ålder och göras dels från grundläggande behov, dels från andra personliga behov. Avdrag ska dock inte göras till den del hjälpbehovet avser

1. sådant stöd som avses i 9 a § första stycket 1 eller 7 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade,
2. åtgärder som är direkt nödvändiga för att hjälp enligt 9 a § första stycket 1 eller 7 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade ska kunna ges,
3. måltider i form av sondmatning,
4. åtgärder som är direkt nödvändiga för förberedelse och efterarbete i samband med sådana måltider,
5. grundläggande behov från och med den månad då barnet fyller 12 år,
6. andra personliga behov före den månad då barnet fyller ett år, eller
7. andra personliga behov från och med den månad barnet fyller 18 år […] Om omvårdnadsbidrag lämnas får det inte påverka bedömningen enligt 3 §.

Enligt övergångsbestämmelser gäller bestämmelsen i 51 kap. 6 § fjärde stycket SFB om omvårdnadsbidrag även för vårdbidrag.

Att föräldrar har ansvar för att tillgodose sina barns behov framgår i bestämmelserna i 6 kap. 1–2 §§ föräldrabalken. När Försäkringskassan bedömer om ett barn har rätt till personlig assistans är huvudprincipen att ersättning endast ska betalas ut för sådan hjälp som inte ingår i det normala föräldraansvaret. Det framgår av 51 kap. 6 § första stycket SFB. Det normala föräldraansvaret gäller principiellt endast hjälpbehov som kan tillgodoses genom den hjälp som barn normalt behöver på grund av sin ålder. I stället för att bedöma föräldraansvaret i varje enskilt fall används schablonavdrag som kallas föräldraavdrag. Tidigare skulle föräldraansvaret bedömas i varje enskilt fall. Det gäller fortfarande för tid före den 1 januari 2023. Detta innebär att bedömningen av föräldraansvaret vid hjälp med kommunikation i vanliga sociala situationer för tid före den 1 januari 2023 fortfarande ska bedömas enligt Försäkringskassans ställningstagande (FKRS 2015:05) Föräldraansvarets omfattning vid hjälp med kommunikation i vanliga sociala situationer inom assistansersättning.

I förarbetena uttalas följande:

”Det schabloniserade föräldraavdraget ersätter det avdrag för föräldraansvar som hittills har gjorts efter en individuell prövning i varje enskilt fall. I övrigt innebär inte föräldraavdraget att bedömningen av rätten till personlig assistans ändras. De nya bestämmelserna innebär således inte någon ändring i fråga om vilket hjälpbehov som avdraget för föräldraansvar ska göras från. Avdrag bör därmed göras från sådana hjälpbehov som kan bero på barnets assistansgrundande funktionsnedsättning, vilket innebär att hjälpbehov som skulle kunna bero på barnets ålder inte kan brytas ut före föräldraavdraget. Det föräldraansvar som en vårdnadshavare normalt har för ett barn på grund av barnets ålder beaktas i stället genom det föräldraavdrag som görs. Till vilken del hjälpbehovet ska anses bero på barnets ålder avgörs med andra ord genom föräldraavdraget. En ordning där hjälpbehov på grund av barnets ålder räknas bort före föräldraavdraget skulle innebära att föräldraansvaret beaktas två gånger, något som inte sker i dag.” (Prop. 2021/22:214 s. 39, Stärkt rätt till personlig assistans – grundläggande behov för personer som har en psykisk funktionsnedsättning och ökad rättssäkerhet för barn)

Föräldraavdrag ska göras från hjälpbehov som beror på barnets funktionsnedsättning (51 kap. 6 § andra stycket SFB). Men i praktiken går det inte alltid att avgöra om en del av ett hjälpbehov beror på funktionsnedsättningen, barnets ålder eller en kombination av dessa.

Det innebär att om det är tydligt att barnets behov av hjälp beror på hens funktionsnedsättning så ska behovet beaktas. Om det är tydligt att barnets behov av hjälp inte beror på hens funktionsnedsättning så ska behovet inte beaktas. Om behovet kan bero på barnets funktionsnedsättning så ska det beaktas, även om det också skulle kunna bero på barnets ålder.

Föräldraavdrag ska sedan göras från de behov som har beaktats. Föräldraavdrag avgör på så sätt i vilken utsträckning hjälpbehoven kan ge rätt till assistansersättning.

Den medicinska bedömningen av om ett barn har en funktionsnedsättning görs bland annat i förhållande till barns utveckling i olika åldrar, till exempel koordination och språkutveckling. Åldern påverkar även bedömningen av om ett barn har en aktivitetsbegränsning till följd av en funktionsnedsättning. Man kan till exempel konstatera en funktionsnedsättning i ett barns muskelfunktion redan vid födseln. Men det är först när barnet är i den ålder att det förväntas klara en aktivitet, till exempel att gå, som funktionsnedsättningen leder till en aktivitetsbegränsning.

En funktionsnedsättning kan dessutom medföra att ett barns hjälpbehov helt eller delvis är av en annan karaktär än vad som är normalt för hens ålder. Barn som av medicinska skäl behöver smörjas in flera gånger per dygn kan till exempel behöva hjälp av en annan karaktär än normalt för barn utan funktionsnedsättning, även om barn utan funktionsnedsättning också regelbundet smörjs. Det kan behövas medicinska underlag från olika professioner i vården som har till uppgift att göra bedömningar och att lägga upp habiliteringsplaner för olika funktionsnedsättningar. En försäkringsmedicinsk rådgivare kan ge stöd i de bedömningar som ska göras.

Försäkringskassan ska ta ställning till vad barnet behöver för hjälp. Vad det behöver för hjälp, och vilka funktioner barnet har varierar med åldern. Mycket små barn anses typiskt sett inte behöva personlig assistans för andra personliga behov (jfr prop. 2021/22:214 s. 43). Ett hjälpbehov som kan godtas för en vuxen kan inte alltid godtas för ett barn. Det kan bland annat bero på om behovet är barnets eget, och om det är åldersadekvat. Även barnets bästa kan behöva beaktas. Läs mer om vad som gäller när utredningen rör ett barn i avsnitt 5.3.

Vi ska bedöma om ett barn behöver hjälp med något av de grundläggande behoven utifrån hur de är definierade i 9 a § första stycket LSS. Andra personliga behov är inte lika tydligt definierade, och kan vara väldigt olika slags behov. Behoven ska dock vara personliga, det vill säga de ska vara barnets behov. Hjälpen ska även ha en direkt och konkret koppling till ett individuellt behov av hjälp i det dagliga livet (HFD 2017 ref. 27). Behov av att städa hemmet, tvätta eller handla är till exempel vanligtvis inte barnets personliga behov, särskilt inte för yngre barn. Äldre barn kan dock till exempel ägna en del av sin fritid åt att köpa egna kläder och liknande. Förenklat kan man säga att om det är något som en del barn i den åldern gör, och det är ett personligt behov, så är det ett behov som kan beaktas.

Även väntetid och beredskap ska beaktas innan vi gör föräldraavdraget. Innan vi gör det ska väntetiden och beredskapen räknas om till assistanstimmar. Till exempel ska åtta timmars väntetid först räknas om till två assistanstimmar. Tid för dubbel assistans räknas också om. En timmes dubbel assistans med två assistenter ska alltså räknas om till två assistanstimmar. Föräldraavdraget görs med andra ord från assistanstimmar. (Jfr prop. 2021/22:214 s. 39 f.)

Föräldraavdragen ska göras från hjälp med grundläggande behov för sig, och från hjälp med andra personliga behov för sig. Det finns alltså två avdragskategorier. För vissa behov ska inget föräldraavdrag göras. Det gäller den del som hjälpbehovet gäller

• andning (9 a § första stycket 1 LSS),
• stöd vid medicinskt tillstånd (9 a § första stycket 7 LSS),
• åtgärder som är direkt nödvändiga för att hjälp med de grundläggande behoven andning och stöd vid medicinskt tillstånd ska kunna ges,
• måltider i form av sondmatning, och
• åtgärder som är direkt nödvändiga för förberedelse och efterarbete i samband med sådana måltider.

I lagtexten står det uttryckligen när inget eller bara ett av föräldraavdragen ska göras på grund av barnets ålder. Avdrag ska bland annat inte göras alls från och med den månad när barnet fyller 18 år.

4 a § förordning (1993:1091) om assistansersättning Vid tillämpning av 51 kap. 6 § socialförsäkringsbalken ska det föräldraavdrag göras som följer av bilagan till denna förordning. Hela den månad då barnet fyller år ingår i ett åldersintervall enligt tabellen i bilagan.

Barnets ålder (år)	Föräldraavdrag för grundläggande behov (timmar per dygn med personlig assistans)	Föräldraavdrag för andra personliga behov (timmar per dygn med personlig assistans)
0	12	0
1–6	2,5	0,5
7–11	1	1
12–17	0	1

Föräldraavdragens storlek regleras i 4 a § förordningen om assistansersättning och i bilaga till förordningen. Avdragen är olika stora beroende på barnets ålder och uppdelade i olika åldersintervall. Ett nytt åldersintervall gäller från och med den månad som barnet uppnår den lägsta åldern i det nya åldersintervallet (jfr 51 kap. 6 § andra stycket SFB). Om barnet till exempel fyller år den 20 augusti gäller det nya intervallet från och med augusti till och med månaden innan nästa intervall börjar, eller månaden innan barnet fyller 18 år. För att kunna få högre assistansersättning på grund av att föräldraavdragen minskar krävs en ansökan om ersättning för fler timmar.

Föräldraavdrag görs per dygn som assistans beviljas, och om assistans inte beviljas för en viss dag ska alltså inget avdrag göras för den dagen. Även om ett avdrag en dag är större än antalet assistanstimmar som avdrag ska göras från den dagen kan antalet assistanstimmar aldrig bli lägre än noll. Föräldraavdrag kan alltså inte föras vidare från en dag till en annan, utan gäller varje enskild dag.

Läs mer

Föräldraavdragen infördes för att öka rättssäkerheten och förutsägbarheten för barn (prop. 2021/22:214 s. 37). För att förstå från vilka hjälpbehov avdragen ska göras är det bra att förstå avdragens funktion vid bedömning av rätt till assistansersättning. Ett barn kan inte få assistansersättning för hjälpbehov som tillgodoses av normalt föräldraansvar eller orsakas av något annat än en assistansgrundande funktionsnedsättning. I propositionen sägs att föräldraavdragen avgör till vilken del hjälpbehov ska anses bero på barnets ålder (prop. 2021/22:214 s. 39). Men det framgår tydligt att föräldraavdragens funktion i denna del endast avser hjälpbehov som kan bero på barnets assistansgrundande funktionsnedsättning, även om de skulle kunna bero på barnets ålder. Föräldraavdragen ersätter alltså de tidigare individuella bedömningarna av föräldraansvaret. Lagstiftaren avsåg inte i övrigt att ändra bedömningen av rätten till personlig assistans (prop. 2021/22:214 s. 39). När vi bedömer om ett hjälpbehov beror på barnets assistansgrundande funktionsnedsättning behöver vi väga in om det skulle kunna bero på något annat, till exempel en tillfällig sjukdom som inte är assistansgrundande för hjälp med grundläggande behov. Däremot ska vi inte väga in om hjälpbehovet skulle kunna bero på barnets ålder, eftersom det regleras med föräldraavdrag.

Metodstöd – föräldraansvar och föräldraavdrag

Föräldraavdrag ska göras från de behov – grundläggande och andra personliga behov – som kan ligga till grund för bedömningen av rätten till assistansersättning, med undantag för de hjälpbehov som anges i 51 kap. 6 § andra stycket SFB. Nedan följer ett antal frågor som du kan behöva få svar på för att avgöra vilka behov som avdrag ska göras från i det enskilda fallet. Det kan vara lämpligt att bedöma hjälpbehovet i den ordning som frågorna presenteras nedan. Frågorna är inte uttömmande och det kan alltså uppkomma fler frågor.

När bedömningen gäller grundläggande och andra personliga behov behöver du svar på följande frågor.

• Är hjälpbehovet en följd av barnets funktionsnedsättning?
• Är hjälpbehovet en följd av en aktivitetsbegränsning som beror på funktionsnedsättningen eller medför funktionsnedsättningen att hjälpbehovet helt eller delvis är av en annan karaktär än vad som är normalt för barnets ålder?
• När du ska bedöma om hjälpbehovet är en följd av en aktivitetsbegränsning som beror på funktionsnedsättningen behöver du ta hänsyn till om barnet är tillräckligt gammalt för att kunna utföra aktiviteten, till exempel att gå.

När bedömningen gäller andra personliga behov behöver du dessutom svar på de här frågorna.

• Är hjälpbehovet barnets personliga behov eller någon annans?
• Är hjälpbehovet åldersadekvat?
• Är barnet delaktigt i aktiviteten?

Läs mer

Läs mer om hur du bedömer grundläggande behov i 9.1.8 och andra personliga behov i 9.2.3.

Sjukhusvistelse

Huvudregeln är att man inte kan få assistansersättning när man vårdas på sjukhus. Man kan dock få det vid en kortare sjukhusvistelse om det finns särskilda skäl (106 kap. 25 § SFB). För att det ska finnas särskilda skäl för att ett barn ska få assistansersättning under kortare sjukhusvistelse, ska behovet bland annat inte kunna tillgodoses av sjukvårdshuvudmannen och inte omfattas av föräldraansvaret. Införandet av schabloniserade föräldraavdrag när vi bedömer rätten till assistansersättning påverkar inte hur vi bedömer om det finns särskilda skäl vid sjukhusvistelse. Vi ska alltså även i fortsättningen beakta föräldraansvaret när vi bedömer särskilda skäl vid sjukhusvistelse. Läs om bedömningen av särskilda skäl i avsnitt 6.3.1.

6.9 Tillgodoses behoven på annat sätt?

Den försäkrade har rätt till assistansersättning om behoven inte tillgodoses på annat sätt. Det följer av 7 § LSS. Beroende på vad den försäkrade söker assistansersättning för kan bedömningen enligt 7 § LSS återkomma vid flera tillfällen.

7 § LSS första meningen Personer som anges i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1 - 9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt.

För att personen ska kunna nekas en viss insats, till exempel assistansersättning, med motivering att behovet tillgodoses på något annat sätt ska behovet också faktiskt tillgodoses på något annat sätt (prop. 1992/93:159 s. 172). Detta skiljer sig från socialtjänstlagens bestämmelse enligt vilken man kan vägra någon en insats om hen själv kan få sina behov tillgodosedda på annat sätt (jämför 4 kap. 1 § SoL).

Annat samhällsstöd

Behoven kan tillgodoses genom annat samhällsstöd – exempelvis genom insatser där det enligt SoL, LVU eller 9 e § LSS ingår omvårdnad. I dessa fall blir det en bedömning från fall till fall om behoven är tillgodosedda. För att personlig assistans ska kunna nekas den funktionshindrade på grund av att behovet är tillgodosett ska det framgå på vilket sätt behovet tillgodoses.

Läs mer om annat samhällsstöd i kapitel 10.

Makars gemensamma ansvar

En persons behov av hjälp kan tillgodoses genom det gemensamma ansvar för hem och hushåll som finns makar emellan (1 kap. 2 § äktenskapsbalken). I ett sådant fall är behovet också tillgodosett på ett annat sätt, enligt 7 § LSS.

Två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll (sambor) ska likställas med personer som är gifta och registrerade partner vid prövningen av rätten till assistansersättning (FKRS 2006:14).

HFD har i två domar berört frågan om hur rätten till assistansersättning påverkas av det ansvar som makar har gentemot varandra. Målen rörde två kvinnor med omfattande funktionshinder som var beroende av hjälp för att klara sina grundläggande behov. HFD framhöll att det behov av jour och beredskap som fanns i allt väsentligt fick anses vara tillgodosett av de hemmavarande makarna. Vidare fastslog domstolen att makar har ett gemensamt ansvar för hushållet, och detta medförde att kvinnornas makar ansågs kunna stå för en stor del av göromålen i detta hänseende. Däremot skulle – med tanke på syftet med assistansreformen att funktionshindrade ska kunna leva som andra – en del av behovet som avsåg skötseln av hushållet tillgodoses genom personlig assistans. (RÅ 1997 not. 165, jämför prop. 1992/93:159 s. 175–176)

Makars ansvar för varandra och väntetid under dygnsvila

Försäkringskassan måste i varje enskilt fall bedöma om den försäkrades behov av hjälp under dygnsvilan väsentligt kan anses vara tillgodosett av hens make, maka eller sambo. Det gäller både väntetid och aktiva insatser. Bedömningen kan påverkas av flera faktorer, exempelvis

• maken, makans eller sambons hälsotillstånd
• maken, makans eller sambons behov av sömn för att klara ett förvärvsarbete
• den försäkrades hälsotillstånd
• hjälpbehovets omfattning och karaktär.

För att ett behov ska anses omfattas av makars gemensamma ansvar för varandra ska behovet också faktiskt kunna tillgodoses av den försäkrades make, maka eller sambo.

6.10 Vistas eller deltar personen i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet?

106 kap. 24 § SFB Assistansersättning lämnas inte för tid när den funktionshindrade … 4. vistas i eller deltar i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet enligt 9 § 10 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

106 kap. 25 § SFB Om det finns särskilda skäl kan assistansersättning lämnas även under tid när den funktionshindrade vårdas på sjukhus under en kortare tid eller deltar i verksamhet enligt 24 § 4.

106 kap. 25 a § SFB Bestämmelserna i 24 § 4 och 25 § gäller inte när den funktionshindrade deltar i barnomsorg eller skola och behöver hjälp med

1. andning,
2. åtgärder som är direkt nödvändiga för att hjälp med andning ska kunna ges,
3. måltider i form av sondmatning, eller
4. åtgärder som är direkt nödvändiga för förberedelse och efterarbete i samband med sådana måltider.

Huvudregeln säger att man inte kan få assistansersättning när man vistas i eller deltar i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet enligt 9 § 10 LSS (106 kap. 24 § 4 SFB).

En grundtanke i assistansreformen var att personlig assistans inte ska ersätta personal som behövs för att driva en kommunal verksamhet, till exempel barnomsorg, skola eller daglig verksamhet. Det framhölls i allmänmotiveringen till prop. 1992/93:159, men kom inte till klart uttryck i lagstiftningen. (Prop.1995/96:146 s. 14)

Den 1 juli 1996 blev det uttryckt i lagen att assistansersättning inte lämnas under tid i barnomsorg, skola och daglig verksamhet. Regeringen fann det viktigt både av principiella och finansiella skäl att gränsdragningen mellan personlig assistans, finansierad genom statlig assistansersättning, och näraliggande primärkommunala och landstingskommunala verksamheter tydliggjordes och beaktades. (Prop. 1995/96:146 s. 14–15)

Kommunen är skyldig enligt annan lagstiftning – socialtjänstlagen, skollagen (2010:800) och LSS – att ge det stöd som behövs för att personerna i fråga ska kunna delta i verksamheterna. Det bör vara huvudmannens uppgift att se till att de resurser som krävs med hänsyn till den enskildes behov tillförs verksamheten, till exempel genom höjd personaltäthet, specialpedagogiskt stöd eller elevassistans. Denna avgränsning kan i många fall vara viktig ur kvalitativ synvinkel med hänsyn till de särskilda kvalifikationer och den yrkeskunskap som personalen inom de berörda verksamheterna besitter. (Bet. 1995/96:SoU15, s. 13 och 15)

Assistansersättning lämnas normalt inte när personen deltar i barnomsorg eller skola (106 kap. 24 § 4 SFB). Om det finns särskilda skäl kan assistansersättning lämnas även för tid när personen deltar i barnomsorg, skola och daglig verksamhet (106 kap. 25 § SFB).

När vi bedömer assistansersättning ska den tid som barnet får skolskjuts inte räknas som tid i skolan. Det är inte skolhuvudmannens ansvar att tillgodose de behov av assistans som uppstår under skolskjutsen. Försäkringskassan ska bedöma barnets behov av personlig assistans den tid som barnet får skolskjuts. Vi ska alltså inte bedöma särskilda skäl för rätt till assistansersättning för tid när barnet får skolskjuts. (HFD 2013 ref. 82).

Från och med den 1 juli 2020 kan assistansersättning även lämnas när personen deltar i barnomsorg eller skola och behöver hjälp med

• andning eller måltider i form av sondmatning som grundläggande behov
• åtgärder som är direkt nödvändiga för att hjälp med andning ska kunna ges
• åtgärder som är direkt nödvändiga för förberedelse eller efterarbete i samband med sådana måltider (106 kap. 25 a § SFB).

Assistansersättning kan lämnas för den tid som dessa hjälpbehov utförs när personen deltar i barnomsorg eller skola. För den tid som gäller andra personliga behov som inte är direkt nödvändiga för andning och sondmatning krävs särskilda skäl enligt 106 kap. 25 § SFB. På samma sätt krävs särskilda skäl för hjälp med andra grundläggande behov än andning och måltider i form av sondmatning.

Deltagande i barnomsorg och skola är en aktivitet utanför hemmet enligt 9 a § fjärde stycket 3 LSS. Behovet av att en assistent är närvarande på grund av att hjälpbehov kan förväntas uppstå ska ses som en sådan åtgärd som är direkt nödvändig enligt 106 kap. 25 a § 2 och 4 SFB. Om behov av hjälp med något enligt 106 kap. 25 a § SFB kan förväntas uppstå under aktiviteten kan assistansersättning alltså beviljas för hela aktiviteten. Det gäller dock inte om behoven är väl avgränsade och i det närmaste schemalagda.

Det innebär dock att assistansersättning ska beviljas för den tid som en assistent behöver vara närvarande. Det beror på att personal i barnomsorg eller skola inte ska tillgodose egenvård i form av andning eller måltider i form av sondmatning som grundläggande behov eller sådana åtgärder som är direkt nödvändiga. Läs mer i avsnitt 9.2.2 under Tid under dygnsvila och tid i samband med aktiviteter utanför hemmet.

För tid före den 1 juli 2020 gäller de äldre bestämmelserna för personlig assistans. Enligt dem krävs särskilda skäl oavsett behov för att assistansersättning ska lämnas när personen deltar i barnomsorg eller skola för tid före den 1 juli 2020.

I daglig verksamhet gäller kravet på särskilda skäl för assistansersättning även för tid efter den 1 juli 2020. Det beror på att omvårdnad ingår i insatsen daglig verksamhet enligt 9 § 10 LSS. I begreppet omvårdnad ligger enligt förarbetena till LSS en skyldighet att tillgodose den enskildes dagliga personliga behov (till exempel måltider och hygien). (Prop. 2019/20:92 s. 35 ”Personlig assistans för samtliga hjälpmoment som avser andning och måltider i form av sondmatning”)

Barnomsorg och skola

Ett barn med funktionsnedsättning har ofta särskilda behov av stöd i barnomsorgen, skolan och under fritiden. Om barnets behov av särskilt stöd i till exempel förskolan och skolan inte tillgodoses inom ramen för den ordinarie verksamheten bör det vara huvudmannens uppgift att se till att resurser tillförs med hänsyn till barnets behov. Det kan till exempel innebära att personaltätheten höjs eller att elevassistans tillförs. (Prop. 1992/93:159 s. 65)

HFD fann i en dom att kommunal vuxenutbildning, som är en del av skolväsendet, ansågs utgöra skola vid tillämpningen av SFB:s bestämmelser om rätten till assistansersättning. HFD ansåg att avgörande för tolkningen av begreppet skola inte kan vara vilka krav på personligt anpassade stödåtgärder som gäller inom olika skolformer. Den grundläggande tanken bakom huvudregeln om att man inte får assistansersättning när man är i skolan bör enligt HFD ha varit att dra en gräns mellan personlig assistans som finansieras genom statlig assistansersättning och närliggande kommunala verksamheter. (HFD 2023 ref. 51)

Daglig verksamhet

Personer som anges i 1 § 1 och 2 LSS personkrets har rätt till daglig verksamhet enligt 9 § 10 om personen har behov av insatsen och behovet inte tillgodoses på annat sätt (7 § LSS). Daglig verksamhet riktar sig till personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig (9 § 10 LSS).

Precis som för övriga insatser enligt 9 § LSS ska daglig verksamhet anpassas till mottagarens individuella behov och tillförsäkra hen goda levnadsvillkor. Verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas av den. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra (5 och 7 §§ LSS). I insatsen daglig verksamhet ingår omvårdnad (9 e § LSS). Det ska finnas den personal som behövs för att kunna ge ett gott stöd, en god service och omvårdnad (6 § LSS).

I omvårdnaden ingår en skyldighet att ge stöd och hjälp till enskilda med de dagliga behov som de inte klarar själva. Exempel på sådana behov kan vara att sköta hygienen, att klä på sig, att förflytta sig, att kommunicera med andra, att komma ut bland andra människor och att hjälpa till med till exempel inköp av olika slag. (Prop. 1992/93:159 s. 91)

Särskilda skäl

Om det finns särskilda skäl kan assistansersättning lämnas även för tid när personen vistas i eller deltar i barnomsorg, skola och daglig verksamhet (106 kap. 25 § SFB). Detta kan gälla exempelvis

• i situationer där personens funktionsnedsättning skapar särskilda svårigheter att kommunicera med andra än den personliga assistenten
• när det med hänsyn till personens hälsotillstånd är viktigt att den personliga assistenten finns till hands
• i situationer där funktionsnedsättningen gör det särskilt angeläget att personen har ett starkt begränsat antal personer knutna till sig
• om funktionsnedsättningen är sådan att personen behöver tillgång till någon som har ingående kunskap om hen och hälsotillståndet. (Prop. 1995/96:146 s. 15 och bet. 1995/96:SoU15 s. 15)

När personen deltar i barnomsorg och skola kan assistansersättning lämnas oavsett om det finns särskilda skäl eller inte

• för andning eller måltider i form av sondmatning som grundläggande behov
• för åtgärder som är direkt nödvändiga för att hjälp med andning ska kunna ges, eller som är direkt nödvändiga för förberedelse eller efterarbete i samband med sondmatning.

I daglig verksamhet gäller kravet på särskilda skäl för samtliga hjälpbehov.

HFD fann i en dom att till de grundläggande behoven hör också att kommunicera med andra och att därmed kunna upprätthålla sociala kontakter. I rättsfallet var mannens språkliga förmåga begränsad till enstaka ord och korta fraser och han uttryckte sig främst genom signaler i beteende och ansiktsuttryck. Det var svårt för utomstående att tolka dessa signaler. När han kände sig oförstådd blev han frustrerad och kunde då också bli aggressiv. Han hade svårt att vänja sig vid nya miljöer och främmande människor. HFD ansåg därför att han hade särskilda svårigheter att kommunicera med andra och behövde ha tillgång till en person med ingående kunskaper om honom. I hans fall ansågs det finnas sådana särskilda skäl som avses i 106 kap. 25 § SFB. (RÅ 2000 ref. 11)

Den som bor i en gruppbostad kan inte få assistansersättning när hen deltar i daglig verksamhet, även om det skulle finnas särskilda skäl. (RÅ 2004 ref. 90)

Att det finns särskilda skäl att bevilja enkel assistans i förskola, skola eller daglig verksamhet innebär inte att det per automatik finns rätt till dubbel assistans. Det gäller även om personen behöver hjälp av två personer i verksamheten. Då kan i regel den assistent som har ingående kunskaper informera en annan person om hur behovet kan tillgodoses när det uppstår. Denna ytterligare person behöver därför inte ha ingående kunskaper om personen utan kan vara en elevassistent i klassen, och ansvaret ligger då inom huvudmannens ansvarsområde. Bedömningen av om det krävs två assistenter ska göras utifrån barnets funktionsnedsättning och behov av hjälp.

Om barnet behöver hjälp med andning eller måltider i form av sondmatning som kan ge rätt till assistans i barnomsorg eller skola, ska vi bedöma på samma sätt. Det innebär att det inte automatiskt finns rätt till dubbel assistans om barnet behöver hjälp av två personer i verksamheten.

Bedömningen om det finns särskilda skäl görs i förhållande till barnomsorg, skola eller daglig verksamhet enligt LSS. Om den försäkrade byter från en typ av verksamhet till en ny typ av verksamhet, måste Försäkringskassan besluta att det finns särskilda skäl i den nya verksamheten för att kunna betala ut assistansersättning för tid i verksamheten. Om den försäkrade byter inom samma typ av verksamhet, till exempel från en daglig verksamhet till en annan daglig verksamhet, krävs inget nytt beslut om det inte är fråga om ett väsentligt ändrat förhållande som innebär en minskning. Läs mer om utredning vid omprövning i metodstödet i avsnitt 3.6.

6.11 Finns rätt till assistansersättning för andra personliga behov?

51 kap. 3 § SFB För rätt till assistansersättning krävs att den försäkrade behöver personlig assistans i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan för sådana grundläggande behov som avses i 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

9 a § fjärde och femte stycket LSS Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till insats enligt 9 § 2 för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt. Om behovet avser hjälp med ett grundläggande behov som avses i första stycket 1 eller 7, omfattar rätten till insats alla åtgärder som är direkt nödvändiga för att hjälpen ska kunna ges. Om behovet avser hjälp med måltider i form av sondmatning, omfattar rätten till insats alla åtgärder som är direkt nödvändiga för förberedelse och efterarbete i samband med sådana måltider. Personlig assistans för andra personliga behov avser även

1. tid under den enskildes dygnsvila när en assistent behöver vara tillgänglig i väntan på att den enskilde behöver hjälp utan att det är fråga om tillsyn (väntetid),
2. tid under den enskildes dygnsvila när en assistent i stället behöver finnas till förfogande på annan plats i väntan på att den enskilde behöver hjälp (beredskap), och
3. tid när en assistent behöver vara närvarande i samband med en aktivitet utanför den enskildes hem på grund av att ett hjälpbehov kan förväntas uppstå. Den som har behov av mer än en personlig assistent samtidigt, har rätt till två eller flera assistenter endast om möjligheterna att få bidrag enligt lagen (2018:222) om bostadsanpassningsbidrag eller hjälpmedel enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), har utretts.

Den som har rätt till assistansersättning för sina grundläggande behov har även rätt till assistansersättning för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt. Det är alltså först när Försäkringskassan konstaterat att den försäkrade behöver personlig assistans för sina grundläggande behov i den omfattningen att det finns rätt till assistansersättning som det är aktuellt att bedöma om det finns rätt till personlig assistans för andra personliga behov.

I detta steg ingår att ta ställning till följande frågor:

• Är hela eller delar av hjälpen en hälso- och sjukvårdsåtgärd som sker enligt HSL? (51 kap. 5 § SFB). Se avsnitt 6.5.
• Om ärendet gäller ett barn: Är hela eller delar av hjälpbehovet något som inte bör ses som ett annat personligt behov för barnet? Se avsnitt 6.8.
• Tillgodoses hjälpbehovet helt eller delvis på annat sätt? (7 § LSS). Se avsnitt 6.9.
• Vistas personen i eller deltar i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet? (106 kap. 24 § SFB). Se avsnitt 6.10.
• Finns särskilda skäl till assistans i verksamheten? (106 kap. 25 § SFB). Behöver personen hjälp med andning eller måltider i form av sondmatning som kan ge rätt till assistans när hen deltar i barnomsorg eller skola? (106 kap. 25 a § SFB)
• Måste behoven tillgodoses genom assistansersättning för att personen ska tillförsäkras goda levnadsvillkor? (7 § LSS och FKRS 2016:9). Läs mer i avsnitt 6.12.

I bedömningen ingår att bedöma om behovet är regelbundet återkommande. Se avsnitt 6.6. I detta ingår också att bedöma om behovet och tidsåtgången är rimlig utifrån personens funktionsnedsättning. Se avsnitt 7.3.2. om försäkringsmedicinsk analys.

Läs mer i kapitel 9 om andra personliga behov, dubbel assistans och beräkning.

6.12 Goda levnadsvillkor

7 § LSS Personer som anges i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1-–9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Personer som anges i 1 § 1 och 2 har, under samma förutsättningar, även rätt till insatser enligt 9 § 10. Den enskilde ska genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insats- erna ska vara varaktiga och samordnade. De ska anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv

I förarbetena till LSS anges att vid bedömningen av om den enskilde har behov av insatsen i sin livsföring måste jämförelser göras med den livsföring som kan anses normal för personer i samma ålder (prop. 1992/93:159 s. 172).

Försäkringskassan har gjort följande rättsliga ställningstagande om begreppet goda levnadsvillkor vid bedömningen av assistansersättning för andra personliga behov.

Vid bedömningen av hur många assistanstimmar som ska beviljas för andra personliga behov, ska Försäkringskassan väga in i vilken omfattning behoven måste tillgodoses genom assistansersättning för att den enskilde ska tillförsäkras goda levnadsvillkor. Med goda levnadsvillkor menas att den enskilde ska ha möjlighet att leva som andra utifrån sina individuella förutsättningar. Försäkringskassan ska göra en helhetsbedömning av behovet av personlig assistans. Vid bedömningen ska det beaktas att även personer med funktionsnedsättning måste prioritera mellan sina behov. Försäkringskassan ska väga in

• hur människor utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder normalt lever
• vad personen har för livssituation, till exempel om hen är gift, registrerad partner eller sambo och har barn
• om det finns något annat än personlig assistans som kan bidra till att personen får möjlighet att leva som andra, till exempel andra beviljade insatser enligt LSS. (FKRS 2016:09)

6.13 Antal assistanstimmar per beviljandeperiod

51 kap. 9 § SFB Assistansersättning ska beviljas för ett visst antal timmar per vecka, månad eller längre tid, dock längst sex månader, när den försäkrade har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring (beviljade assistanstimmar).

Om det finns rätt till assistansersättning blir det sista steget att bedöma hur många assistanstimmar som personen har rätt till.

Vid beräkningen av antalet assistanstimmar beaktas all den tid som avser uppgifter som assistenten utför som ett led i det personliga stödet i den dagliga livsföringen till den enskilde (3 § förordningen [1993:1091]).

Du kan läsa mer om beräkning av tid i kapitel 9.